fredag, december 09, 2016

Tala klarspråk om växthuseffekten

Christian Dahlgren behärskar konsten att tiga. Det kan man se i den ledare där han prisade USA:s förre president Jimmy Carter för att ha gjort “mänskliga rättigheter till en högprioriterad fråga.” (15/11). Den synen hade blivit svårare att försvara om han nämnt till exempel nämnt att Carter stödde Pol Pot efter dennes folkmord.

Tyvärr är Dahlgren också ganska tyst om växthuseffekten. Efter att ha tittat i Corren och på hans blogg har jag bara kunnat se att Dahlgren använt ordet två gånger i sammanhang som visar att han tar fenomenet på allvar. Och det var för tio och tolv år sedan.

Sedan verkar något ha hänt. Under rubriken “Klimatfantast med resfeber” (2006) använder han ordet för att raljera mot de som upplyser om fenomenet. Den kalla vintern 2010 får honom att ifrågasätta växthuseffekten “Så vad hände egentligen med växthuseffekten som alla brukade snacka om? “

2013 citerar han med gillande Bjørn Lomborg som uttalat sig i Expressen och menar att försöken att bekämpa växthuseffekten är meningslösa ("Politikerna hoppas du betalar"). Lomborg är en statsvetare som fått mycket uppmärksamhet i media men är inte direkt någon stjärna i forskarvärlden.

Dahlgren är passionerat emot ekologiska livsmedel, arg på kommunen för att de motarbetat flaskvatten, mot källsortering men för bygglov på stränder. Han är en skicklig debattör. Problemet är att Dahlgrens politiska ideal tycks göra det svårt för honom att ta till sig vad forskarvärlden säger om växthuseffekten och vad som kan göra för att motverka den. Så behöver det inte vara. Nyliberalen Mattias Svensson som en gång ifrågasatte den den globala uppvärmningen har tänkt om. Han har skrivit om det i boken Miljöpolitik för moderater.

---

Skickade in texten till Correns debattsida den 22 november men fick aldrig något svar. Jag har även mejlat stf ansvarig utgivare Christer Kustvik och frågat om ledarsidans syn på växthuseffekten utan att få något svar.

torsdag, december 08, 2016

Pedofilring på Göteborgsposten?

”Ta tag i fittan på dem” sa han. ”Jag har en mycket bra hjärna; jag är typ, väldigt smart person”. Så pratar han som kommer att flytta in i Vita Huset den 20:e januari. Växthuseffekten är en kinesisk konspiration i syfte att försvaga USA. Muslimer ska registreras. Yttrandefriheten inskränkas. Han hävdar att vaccin orsakar autism och påstår att hans motståndare i valet fick miljoner olagliga röster.

Den nya vicepresidenten hävdar att det inte är så farligt att röka (det är ju så många rökare som inte får cancer), och mannen som är nominerad till posten som bostadsminister tror att pyramiderna i Egypten byggdes för att lagra spannmål.

Amerikanerna har röstat för en antidemokratisk politik, sexism, rasism och propaganda. Förloraren fick visserligen två och en halv miljoner fler röster än vinnaren men det förändrar inte det faktum att nästan var fjärde amerikan röstat på Donald Trump.

Göteborgspostens Ann Heberlein ondgör sig över att demokrater är upprörda över att vänner och familjemedlemmar gett en galning nycklarna till Vita Huset (”Sluta dela in människor i onda och goda”). ”Avståndstagandet är ensidigt – det är Hillaryanhängarna som tar avstånd från Trumpväljarna.” Det beror på att ”Vänstermänniskor, i Sverige liksom i USA, är så övertygade om sin egen förträfflighet och godhet att de vägrar att befatta sig med den ondskefulla högern.”

Den som ser ut att bli den nyvalda presidentens säkerhetspolitiska rådgivare (General Mike Flynn) har spridit påhittade nyheter om att Hillary Clinton leder en pedofilring från en pizzeria i Washington. Men sådant får man bli upprörd över. ”Kanske kan vi nöja oss med att konstatera att vi har olika uppfattningar? ”. Trump-administrationens liberala inställning till fakta banar vägen för en händelserik utrikespolitik de kommande fyra åren.

Publicerad i Tidningen Kulturen

fredag, december 02, 2016

Barbariets lockelse

Fidel är död säger kyparen. Det låter som om han talar om en gemensam gammal bekant. Han stirrar ner i koppen ett ögonblick innan han till slut ställer den på bordet framför mig. Kaffet är ljummet. Så Fidel är är död igen.
Jag tittar ut genom fönstret. Utsikten är svindlande. Nästan lodräta klippor som möter havet. Santorini är Medelhavets Island. Ett dramatiskt, kargt landskap skapats av ett gigantiskt vulkanutbrott. När kyparn slutar prata om vilket paradis Kuba är har kaffet kallnat.
Santorini har sitt eget Pompeji: Akrotiri förstördes för att återuppbyggas ett antal gånger till det staden slutligen övergavs våren 1613 före vår tidräkning. Vissa tror att Akrotiris är grunden till myten om det försvunna Atlantis. Det första idealsamhället som bland annat Platon skrivit om.
Klart är i alla fall att kyparen ägnar för mycket tid åt utopiska tankar om ett kyparnas paradis och för lite tid åt min bekvämlighet. All civilisation bygger, som Friedrich Nietzsche påpekat, på slaveri. Optimism och föreställningen att man kan skapa ett rättvist samhälle är farligt. Sånt göder missnöje bland underklassen, uppmuntra till uppror och skapar en kultur där kaffet alltid serveras ljummet.
Ja, Fidel var en barbarhövding. Jag minns en kvinna i Havanna i mitten av nittiotalet som såg sig om över axeln innan hon sa något kritiskt om revolutionens befälhavare. Vi var ensamma i hennes vardagsrum. Hon nämnde honom inte ens vid namn utan visade bara med en handrörelse att hon talade om den skäggige. Men jag träffade också många uppriktigt verkade stödja Fidel och revolutionen.
Kommunismen har bevarat femtiotalets byggnader i Havanna nästan lika väl som lavan bevarat Pompeji och Akrotiri. Fidel kastade ut de amerikanska storbolagen som ägde Kuba. Han fick medelklassen att fly till Florida. Han bekämpade Sydafrika (militärt) när civiliserade USA fortfarande stödde apartheidregimen.
Kubanska läkare har behandlat miljoner fattiga latinamerikaner som annars knappast skulle fått någon vård. Ja, Fidel kunde konsten att förföra kyparklassen. Hans vän, nobelpristagaren Gabriel Garcia Marquez, använde ordet “magisk” för att beskriva Fidels talarkonst. Men ingen talarkonst i världen hade övertygat om orden varit helt utan substans.
De många centralamerikaner känner någon som till exempel fått synen tillbaka tack vare gratis kubansk ögonkirurgi lär inte vara de första som kritiserar Fidel för att han inte tillät fria val på sin ö. Vad har fria val gett fattiga bönder i Guatemala? Om den skäggige hade varit demokrat hade han gått samma öde till mötes som till exempel Salvador Allende, Albert Arbenz Guzmán eller Mohammad Mosaddeq.
Ja, många har goda skäl att hata Fidel. Hans död väcker jubel i Miami. De har talat om hans död i femtio år. Men längtan efter nationellt oberoende och social rättvisa dör inte lika lätt som en man eller en rörelse. I valet mellan barbari och civilisation kommer det alltid att finnas kypare som lockas av barbariet.

Publicerad i finska Arbetarbladet

Kritik av kommersialiseringen av skolan... från höger



Anne Marie Pålsson i högform. Hon har även skrivit en väldigt bra bok, Knapptryckarkompaniet, som jag recenserade 2012.

måndag, november 21, 2016

Till ungdomens försvar

När jag gick på gymnasiet för över tjugofem år klagade lärare ofta över hur okunniga många elever var. Detta trots att mina klasskamrater nästan alla var akademikerbarn. En yngre generation lärare sjöng samma visa när jag själv jobbade på en gymnasieskola för några år sedan.

Ska man tro Pisa-undersökningarna och upprörda universitetslärare är dagens elever inte lika duktiga som förr i tiden. Att femtonåringar inte kan lika mycket matte och har sämre läsförståelse kanske stämmer. Men de har andra färdigheter och annan kunskap. Dagens femtonåringar är ofta bättre på att använda datorer och internet än sina föräldrar.

Ingen generation är dessutom så välutbildad. Idag lär det finnas fler doktorander än det fanns gymnasister för åttio år sedan. Bara sedan jag pluggade på universitet har antalet studenter fördubblats. Alla kan naturligtvis inte ha samma förutsättningar som när bara en liten elit hade tillgång till högre utbildning. Men talar man bara om de svaga missar man att vi står mitt i en enorm utbildningsrevolution.

Kanske är också dagens ungdom smartare än tidigare generationer. IQ resultaten har ökat med tre poäng per årtionde de senaste hundra åren (Flynn effekten). Det tyder i alla fall på att de yngre är duktigare på abstrakt tänkande än äldre generationer. Jag misstänker att detta kommer att bli ett stort tema i samhällsdebatten först den dagen effekten stannar av eller vänder.

Ett annat återkommande tema är ungdomens lathet. Företagarna presenterade till exempel nyligen sin rapport ”Det är attityden, dumbom”, där femtusen (mest äldre män?) klagade på ungas arbetsmoral och disciplin.

Men varför ska man moralisera över det? Varför skulle unga utveckla lojalitet mot företag som inte är lojala mot dem? Villkoren på arbetsmarknaden kännetecknas ju numera av kortsiktiga relationer med tillfälliga anställningar. Därför är det helt normalt om unga har svårt att utveckla samma arbetsmoral eller lojalitet som man kanske kunde göra på den tiden det var möjligt att göra karriär och jobba hela livet på samma företag. Varför är de egenskaper som anses beundransvärda eller nyttiga när de utövas av företag och affärsmän fel när ungdomen tar efter?

Företagarnas gnäll har mer att göra med Luther än vad man kunde förvänta sig av anhängare av ett marknadssamhälle. I ett marknadssamhälle är det priset som ska reglerar tillgång och efterfrågan. Den som inte gillar en billig tvål kan köpa en dyrare. Moral är inget mynt. Tycker man inte att arbetskraft är som tvål (eller vilken vara som helst) kan man inte heller kräva att den ska vara ett passivt objekt.

Men liberala opinionssidor som annars pratar om hur fel det är med moraliska pekpinnar - om regeringen till exempel vill förbättra folkhälsan - drar sig dock inte för att säga hur ungdomen borde bete sig. Individen vet inte längre sitt eget bästa. . De ska tänka på Sveriges konkurrenskraft och samhälles framtida välstånd.

fredag, november 18, 2016

Falukorvssamhället

Du beställer oxfilé men när maten kommer visar det sig vara falukorv. Kyparen förklarar: när få beställer oxfilé blir vårt inköpspris för högt, så du får hålla till godo med ett billigare alternativ idag. Men försök i morgon så kanske du har tur.

Om det gick till så här när man gick ut och åt skulle väll ingen hävda att kunderna kunde göra rationella val. Men det är så här det fungerar med vissa välfärdstjänster: Du jämför olika skolor och fastnar för en. Kanske är det fina biblioteket det som avgjorde frågan. Strax efter att du börjat på skolan tar ett antal elever sin skolpeng och byter till en konkurrent. Plötsligt har den skola du valt inte längre råd att anställa en bibliotekarie. Men du kan alltid byta skola och hoppas på bättre tur nästa gång.

Valfrihet och konkurrens kan vara bra metoder att uppnå kvalité till låga kostnader. Om kaffet på fiket smakar rävgift går du någon annan stans. Dåliga fik bättrar sig eller tvingas lägga ner. Men gamla och dementa provbor knappast olika vårdhem. Andra faktorer än tjänsternas kvalité är ofta avgörande. Om man inte är beredd att flytta långt ifrån sina hemmakvarter eller anhöriga finns det ofta inte många alternativ eftersom utbudet av äldreboende, skolor eller vårdcentraler är betydligt mindre än för restauranger, fik eller frisersalonger. Det är också mycket lättare att bedöma kvalitén på en kopp kaffe än vård och pedagogiska tjänster.

Dementa på äldreboenden behöver också kontinuitet och det kan vara direkt olämpligt för dem att byta miljö. Elever som byter skola förlorar klasskamrater och den pedagogiska kontinuiteten. Det kostar inte lika mycket att byta fik som att byta äldreboende eller skola. Om de psykologiska och sociala konsekvenserna av att byta fik vore lika skulle de flesta förlika sig med att dricka surt kaffe. Fikens ägare skulle inte ha ekonomiska incitament att förbättra servicen.

Det är sant att vinst sporrar företag att dra ner på kostnader men om folk inte kan veta vad de väljer, om oxfilén kan förvandlas till falukorv, och om valfriheten därför snarare är teoretisk än verklig, är vinst inget kvitto på att verksamheten drivs på ett bra sätt. Ett möjligt sätt att utforma en verklig valfrihet vore i stället att låta medborgarna och personal få inflytande över hur offentligt finansierad service ska bedrivas. I skolans fall blir dessutom verksamheten lättare att planera, och kvalitén jämnare, om man vet i förväg hur många elever man kommer att ha de närmaste åren.

onsdag, november 09, 2016

En nation av flugätare

Demokrati är ett system där man har miljoner människor att välja mellan – varav tusentals är stiliga eller visa – och så väljer folket en tölp till president. Ungefär så klagade den amerikanske kritikern H.L. Mencken redan när förrförra seklet var ungt. Det är, menade han, som en hungrig människa sätter sig vid ett matbord men i stället vänder ryggen till de vällagade rätterna, börjar fånga flugor och försöker stilla sin hunger genom att äta upp dem.

Mencken trodde att amerikaner i allmänhet inte var särskilt intresserad av frihet, rättvisa eller sanning. Fria människor känner sig ensamma och är oroliga. ”Han längtar efter hordens varma trygga doft och är beredd att ta herden på köpet.” Nu har man valt en herde men beror det verkligen på ett karaktärsfel hos amerikanerna?

Jan Myrdal brukar hävda att extremhögern inte har framgång på grund av rasism och fördomar utan för att ”de tar upp faktiska frågor”. ”Förmår man inte förstå detta då går det lika illa nu och för oss som det gått alla gånger tidigare”. Klart är i alla fall att politiker som Donald Trump bärs fram av en våg av ilska och frustration gentemot etablissemangets oförmåga att fixa praktiska frågor. Ett exempel på hur de ökade klassklyftorna tar sig uttryck är att medellivslängden för vita outbildade amerikaner sjunkit sedan tjugo år tillbaka.

Kanske gjordes den bästa analysen av fenomenet Donald Trump av Karl Polanyi redan 1944. I sin klassiska bok Den stora omdaningen hävdar han att fascismens seger i många länder var ett oundvikligt resultat av ”liberalernas obstruktion av alla reformer som innebar planering, reglering eller kontroll”. Ett modernt samhälle behöver regleringar, rättvisa regleringar, för att fungera.


USA:s New Deal, det svenska Folkhemmet, eller Hitlers Tyskland reglerade inte sina ekonomier på grund av ideologisk samsyn. De var pragmatiska. Att Weimarrepubliken förvandlades till ett samhälle av flugätare berodde ytterst på att dess demokratiska politiker, i allt för hög grad förlitade sig på marknadssamhället.

(Publicerad på FiB:s webb)

tisdag, november 08, 2016

"Nödvändig bok om krigen vi köper"

Recenserad i Corren och Norrköpings Tidningar av Per Carlsson


"Pierre Gilly är en synnerligen noggrann författare och analyserna i den här boken sväljer man inte i en enda sittning, trots att den egentligen inte är svårläst. Språket är klart, inte som i en avhandling, även om det vimlar av hänvisningar och fotnoter. Men det är faktiskt nödvändigt att man tar sig igenom den."