tisdag, februari 21, 2017

Uppdatering...

Det har varit glest med inläggen här ett tag nu. Ett skäl är att jag lägger krutet på bokprojekt. Först ska jag göra klart en amerikansk version av Konsten att sälja krig, och så en bok om Vägen till andra världskriget. Det känns meningslöst att ta upp den nya “så kallade” presidentens utspel. Det är få som tar honom på allvar i Europa, och många av hans anhängare i USA bryr sig inte om de han säger är sant. “Nu vågar jag inte besöka Sverige” skojar en bekant i New York som röstade på Trump. Han är hänförd över presidentens förmåga att sätta dagordningen med hjälp av strunt. En del funderingar över Trumps propagandaknep kommer i den amerikanska utgåvan men det är annars ett ämne som kräver sin egen bok. En vän som känner många i den amerikanska politiska och ekonomiska eliten hävdar att Trump kommer att bli avsatt inom ett och ett halvt år. Så går snacket i alla fall.

Konsten att sälja krig har sålt bra, trots att Akademibokhandeln inte tagit in den och ingen större tidning recenserat den. Bokklubben Pennan och Svärdet har sålt en del och många hittar boken via Bokus eller Adlibris. Jag hoppas att det är läsare som tipsar sina vänner och bekanta men det är svårt att veta.

En del läsare, som Kerstin (i en kommentar till mitt förra inlägg) är besvikna över vad jag skriver om propagandan i Syrien och Ukraina. Det är, upplever jag, en rätt vag kritik. Ingen analys av propagandametoder är naturligtvis tillräcklig i sig om man inte kan avgöra vem som gör vad och vad som händer i ett krig. Föreställningen att Rysslands annektering av Krim skulle vara resultatet av ett spottat folkligt uppror tycker jag inte är trovärdig. Att jag främst skriver om det ryska informationskriget i kapitlet om Ukraina beror på att det är Ryssland som tagit över en annan stats territorium. Jag har tidigare tagit upp hur USA arbetar i boken “Informationskriget mot Iran”.

tisdag, januari 31, 2017

Antecknat om Cato 2.

En modern historiker menar att fikonet Cato visade upp i Senaten måste ha kommit från hans egen trädgård. Poängen var inte att fresta med Kartagos rikedom. Den gamle senatorn ville bara påminna sina kollegor om hur liten världen var: “ så nära är fienden våra murar”. En annan modern hypotes är att Cato drevs av maktbalans. Kartago var svagt, men riskerade att annekteras av en grannstat, och därmed ge upphov till en farligare rival.

Antikens historiker uppger att rädsla var det främsta skälet. Inte bara bakom de som ville ha kriget, utan också de som motsatte sig det. Publius Scipio Nasica, kusin till Scipio Africanus, som besegrade Hannibal, under det andra puniska kriget, brukade säga att Kartago måste bevaras. Diodorus Siculus, och andra äldre historiker, menar att Nasica ansåg att rädslan för Kartago hade en sund effekt på romerska inrikespolitik: “Så länge Kartago överlevde, tvingade den fruktan hon frambringade, romarna att leva tillsammans i harmoni, och styra över sina undersåtar med rättvisa…” Rädslan för en yttre fiende, menade Diodorus, var bra för att bevara och expandera ett imperium. “Men när rival-staten väl förstördes var det uppenbart att det skulle bli inbördeskrig, och att hatet mot den styrande makten skulle bloms upp bland alla allierade, på grund av den girighet laglöshet som romerska domare skulle utsätta dem för.” Enligt Plutarkos ansåg Nasica att Kartago var en perfekt fiende: För svag för att hota Rom på allvar, men tillräckligt stark för att tas på allvar.

onsdag, januari 25, 2017

Antecknat om Cato 1.

Han är i åttioårsåldern. Hans hår brukade vara rött; ögon är fortfarande gröna. Mannen slätar till sin tåga. Ett ovanligt stort fikon faller ur ett veck på senatens golv. Året är 148 eller kanske 149 före vår tidräkning. Medan de andra senatorerna beundrar fikonet förklarar Cato den äldre att det land där fikonet vuxit bara befinner sig tre dagars segling från Rom. Den gamle senatorn hade försökt övertyga sina kollegor om att gå i krig med Kartago i flera år. Men det var inte passande att tala öppet om möjliga krigsbyten. Romarna såg sig naturligtvis som ett civiliserat folk och brukade ha noblare förklaringar till sina krig. När Cato till slut fick igenom sin vilja motiverade Senaten det med att Karthago i strid med ett tidigare fredsavtal skulle ha skaffat en stor krigsflotta. Det var förmodligen inte sant, men nog lät det bättre än att man var ute efter att röva guld och fikon. Man anklagade också Kartagerna för att offra barn till sina gudar. De ska ha valt ut tvåhundra av de noblaste barnen och kastat dem livade i en eld, uppger historikern Diodoros Silicus. Även om detta skulle vara sant - vilket de flesta moderna historiker inte tror - så var det knappast för barnens skulle som Rom gick i krig.

torsdag, januari 19, 2017

Förstatliga Corren

Dagens ledare i Corren har rubriken "Grov vanskötsel av statliga bolag". Anklagelsen är underbyggd med anekdoter. I själva verket finns det "ingen ekonomisk forskning som belägger att staten per definition är en dålig ägare” som Rolf Wolff, professor i företagsekonomi och rektor på handelshögskolan. Det var därför som han en gång förslog att staten borde ta över över Volvo personvagnar. Det finns alltså inga skäl att tro att Corren skulle skötas sämre om det ägdes av staten. Däremot kan man fråga sig om det är rimligt att privata företag ska kunna ha monopol, även om det är ett lokalt sådant, som Corren har i Linköping. Om Corren förstatligades kunde den dessutom drivas som public service. Allmänheten har som regel betydligt högre förtroende för den journalistik som bedrivs på SR och SvT än det som den kommersiella tidningsindustrin erbjuder.

fredag, januari 13, 2017

Lunch i Montélimar

Nerlagda butiker, ödsliga fik. En ung fransk tjej tigger och spelar gitarr. Hon är duktig men ingen stannar för att lyssna i den iskalla vinden. Förr brukade folk rasta i Montélimar. Man handlade stadens berömda nougat på väg ner till semestern vid medelhavet. Men det var länge sedan; innan de byggde motorvägen. Numera shoppar inte ens de som bor här så ofta. Ett stort köpcenter utanför staden har tagit över en stor del av kommersen och ett till är på gång. Många franska småstäders stadskärnor har ödelagts av den här politiken.

När jag väntar på en buss eller ett tåg i den här trötta staden brukar jag äta på på La Boucherie (Slaktariet). Lokalerna är nya och påkostade. Det brukar vara hyfsat med gäster. Några glas vin hjälper mig att se klarare. Jag får nästan ställa mig på toastolen för att kunna stänga dörren efter mig. Efter någon minut blir det kolmörkt. Ljuset styrs av en timer och strömbrytaren är inte självlysande. Hur mycket jag än trycker på den moderna kranen kommer det bara några droppar vatten. Men handtorken blåser lika kallt och kraftigt som vinden utanför.

Ett par indier studerar menyn vars logga är ett kohuvud. De schasar bort den unga servitrisen som inte pratar så bra engelska. Det låter som de ropar efter en hund när de försöker få hennes kollegas uppmärksamhet. De försöker förklara att de inte äter nötkött men det är förstås det de får ändå. Det är ingen bra idé att ge hinduer nötkött säger jag på franska till kyparen. Det gör inget svarar han med ett leende.

Jag kan tänka mig att mannen som byggt toaletterna resonerat på samma sätt av liknande skäl. De som behandlas som maskiner på två ben gör ofta sitt arbete på ett mekaniskt och ytligt sätt. EU har en centralbank, men den fungerar lika illa som det där handfatet i Montélimar. Bryssel är felbyggt. Det behövs en expansiv ekonomisk politik, gemensamma social rättigheter, en harmonisering av skatterna, och ett stopp på den sociala dumpingen. I alla fall om den gemensamma valutan, och den inre marknaden ska överleva. Vi behöver en konjunkturpolitik, i stället för budgetregler som förvärrar krisen. Men vem skulle genomföra en sådan politik?

torsdag, januari 12, 2017

Irrpannor

Nationalekonomi har varit en experimentell vetenskap, precis som fysik, biologi och medicin i över trettio år, hävdas det i en ny fransk bok, Le Négationnism économique. De som kritiserar den dominerande skolan i är ideologiska irrpannor som inte förstår eller bryr sig om vetenskap menar författarna som själva är nationalekonomiska forskare. Det här förvånade mig eftersom det är sällan man hör något om sådan forskning, även om jag själv gett något exempel på bloggen tidigare. Jag tänkte kolla upp om det verkligen stämmer men en fransk journalist, André Orléan, har redan gjort det. Det finns få studier som på något sätt kan beskrivas som experimentella. Sju av 187 artiklar som publicerades i American Economic Associations tidskrift 2013.

Le Négationnism économique Et comment s´en débarrasser
Pierre Cahuc, Andre Zylerberg
Flammarion



tisdag, december 20, 2016

Vår nya verklighet

En dag i augusti 1990 gick jag till en biograf på Manhattan och såg en film om några läkarstudenter som försökte ta reda på vad man upplever när man dör. Det gick till så att de turades om att stänga av varandras hjärtan under några minuter. Egentligen minns jag inte mycket av Flatliners, som filmen hette, bortsett från att det var obehaglig. Studenterna började se syner även när de var vakna.

I en scen blev någon slagen i huvudet med ett basebollträ. En grupp män i publiken skrattade hjärtligt åt detta. De såg ut som de ruffiga karaktärerna i studenternas hallucinationer. Jag tror det satt en hemlös smutsig kvinna på biografen med en förfärlig massa plastpåsar. Eller så har jag blandat ihop en filmscen med verkligheten. Men faktum är att biografen och stora delar av den 42 gatan och angränsande kvarter på den tiden var så nergångna att de såg ut som studenternas mardrömmar.

Några år senare gjorde Arnold Schwarznegger en måttligt rolig komedi, Last action hero, där karaktärer från filmen som stiger ut i ”verkligheten”. Men Flatliners var ingen komedi, och Manhattan inget skämt. När jag steg ur biografen den där augustidagen 1990 var det som filmen följde med mig. På gatan utanför gick knarklangare, alkoholister och förvirrade människor som talade med sig själva förbi. På väg hem blev jag hotad av en man som ville ha min plånbok.

Fictionen har lämnat biograferna. Det är inte längre filmen som härmar verkligheten, utan verkligheten arrangeras allt mer som om det vore en film. Ronald Reagan var en skådespelare som spelade politiker. Politikern President George Bush den yngre klädde upp sig till stridspilot och spelade actionhjälte. I George Bush och Ronald Reagans arrangerade verklighet producerades som en traditionell film. Produktionen av Donald Trump har större likheter med Commedi del artes improviserade föreställningar. Trump är en karaktär från en dokusopa som producerar sin show 24 timmar om dygnet. Det sänds på alla kanaler, i alla medier, utan avbrott. Det är den nya verkligheten.