onsdag, maj 25, 2016

Kunstmuseum Liechtenstein

Just nu: en trasig dörrmatta mitt i den stora salen. En flyttkärra. Ett tredje liknande objekt i ett hörn. Kanske är det det estetiken som precis flyttat. Finns en viss risk för att lokalvårdarna städar bort utställningen.

torsdag, maj 19, 2016

"Fröken Sverige" uttalar sig om företagande

Läser man svenska ledare kan man tro att det är svårt att driva företag i Sverige. Ofta använder man sig av anekdotisk bevisföring. I Kristianstadsbladet idag skriver Carolin Dahlman om en strömlös företagare på en fädbovall i Rättvik som inte fått dispens på kravet att ha en ”certifierad kassaapparat”. Oavsett det rimliga i det enskilda fallet så ger de ingen representativ bild av situationen. När världsbanken ger ut sin årliga ranking ligger Sverige högt. Vi har världens åttonde bästa företagsklimat, enligt förra årets lista. Detta av 186 granskade länder.

Den tidigare kärlekskonsulten Carolin Dahlman är vad hon brukar anklaga andra för: “mästertrixerskan” är “flummigare än någonsin” och hennes ledare låter som “inlägg på en fröken Sverige-tävling”. Det ironiska är att den här typen av svartmålning av Sverige i slutändan riskerar att göra folk rädda för att starta egen firma.

Världsbankens ranking 2015:

1 Singapore
2 New Zealand
3 Denmark
4 South Korea
5 Hong Kong
6 United Kingdom
7 United States
8 Sweden
9 Norway
10 Finland

tisdag, maj 17, 2016

Till ineffektivitetens försvar

Min morbror gjorde helst bara en sak i taget. När han satt igång en tvättmaskin brukade han till exempel sitta och titta på maskinen tills den var klar. Folk som min morbror blir lätt sedda som kufar. Idag hade en psykolog kanske gett honom en diagnos. I vårt samhälle ska man vara effektiv. Det är både en vitt spridd uppfattning och navet i ekonomiskt tänkande. Om de flesta var kufar skulle det inte kunna finnas rationella och effektiva marknader.

I samhällsdebatten kan man därför lätt få intrycket att effektivitet och rationalitet förhåller sig som avigan till rätan. Tänker man bara på det abstrakt så låter det kanske övertygande. Men historien (tidsfaktorn!) visar att det är en förenklad syn. Det kan tvärt om ofta vara rationellt att inte satsa på lösningar som för ögonblicket är effektivast.

Tekniska innovationer tar tid och tid kostar pengar. Därför riskerar effektiva marknader i praktiken att motverka innovationer. I mitten av 1800 talet tillverkade britterna nålar för hand med hjälp av specialiserade arbetare; amerikanerna använde däremot maskiner. När matematikern Charles Babbage, som är känd för att ha uppfunnit en föregångare till datorn, jämförde de bägge ländernas nåltillverkning kom han fram till att den brittiska metoden inte bara var snabbare, utan också av resulterade i nålar av högra kvalité. Det tog årtionden innan det var effektivare att tillverka nålar med maskiner än för hand. Men tack vare höga amerikanska tullar på import av tillverkade varor hade den amerikanska nålindustrin tid på sig att växa upp. Under de två hundra år som amerikanerna hade världens högsta tullar utvecklades USA till att bli det teknisk och industriellt mest avancerade landet i världen.

Dagens tyska satsningen på förnyelsebara energi illustrera samma fenomen idag. Det tog många årtionden av massiva statliga subventioner innan nu både vind och solenergi har utvecklats så pass mycket att den nu blivit billigare än både kol och kärnkraft. Om innovationer överläts till rationella kapitalister skulle vi nästan leva kvar på 1800 talet. Nästan all revolutionerande teknik de senaste hundra åren kan spåras till skattefinansierad forskning. Jetmotorn, helikoptern, datorer, radar, internet osv. Kapitalister är normalt sett inte intresserade av att lägga ut stora belopp på projekt som kanske kan leda till en kommersiell produkt efter tjugo eller fyrtio år.

Nej, inga förståndiga kapitalister ägnar sig åt så långsiktiga projekt. Men som tur är drabbas de ganska regelbundet av ett slags kollektivt vansinne och plöjer ner fantastiska belopp i nya branscher. På artonhundratalet var järnvägsbyggandes i USA och Storbritannien ett av flera sådana exempel. De flesta spekulanter förlorade sina pengar men järnvägen blev kvar och resulterade i en fantastisk modernisering av ekonomin. På samma sätt var det med internatbubblan på nittiotalet. Kapitalister är som bäst när de tappar huvudet.

måndag, maj 16, 2016

Med döden som ideal

Att sitta mycket ökar som bekant risken för bland annat cancer och förkortar livet. En amerikansk professor har sagt att sitta är det nya röka. Medicinsk forskning är tämligen enig om det här. När Folkhälsominister Gabriel Wikström tar upp detta reagerar vissa opinionsbildare med förfäran. ”Stoppa statlig kroppshets” skriver Tove Mellgren i Kristianstadsbladet. Hon förnekar inte att det är ett hälsoproblem men anser tydligen ändå att det är fel om skattepengar används i förebyggande syfte. Mellgren kallar Wikström för en ”propagandaminister”. Fetma kan ses som "en frigörelse från de kroppsnormer som håller många människor gisslan" I bildtexten står det: ”…håll i pallen” trots att ingen föreslagit förbud mot att sitta ner. Men är cancer också något man kan ha olika uppfattning om? När finanspolitiska rådet går ut med sina rekommendationer (som det vanligtvis inte råder någon enighet om bland ekonomer) då reagerar däremot opinionsbildare som Mellgren inte alls.

Sanningen om frihandel

Alla tjänar på frihandel. Så är det i alla fall om man ska tro de flesta politiker, ekonomer och andra opinionsbildare som yttrar sig i media. Det finns också robusta teoretiska argument för att det måste vara så. En snabb faktacheck avslöjar dock att vi inte levt som vi lär. Historien visar att det är den södra delen av världen tillämpat frihandel i betydligt högre grad än den norra. USA, som nu mer än något land brukar propagera för frihandel, hade de högsta tullarna i världen i över två hundra år. Importtullen på tillverkade varor var 35-45 procent på 1820 talet och nästan femtio procent åren på 1930 talet. Under samma period hade man också den högsta ekonomiska tillväxten i världen. Faktum är att den moderna protektionistens främste teoretiker var USA:s första finansminister, Alexander Hamilton (1789-1795) (Det är han som pryder tio dollars sedlarna). Han menade att industrialisering bara var möjligt man skyddade de framväxande företagen bakom tullar tills de vuxit sig starka. Efter kriget, när de flesta konkurrenters industrier låg i ruiner, sänkte USA sina tullar till 14 procent. Frankrike som har rykte om sig att vara ett protektionistiskt land hade avsevärt lägre tullar än USA ända till 1950 talet.

Tittar man på Storbritanniens är det svårt att inte misstänka att den bestämts av den brittiska industrins konkurrenskraft. När den byggdes upp, och blev överlägsen resten av världens, på 1820 talet, var den till och mer högre än den amerikanska. När den var större och konkurrenskraftigare än andra länders tillämpade man frihandel. Men på femtiotalet, när amerikanerna hade den mest avancerade industrin i världen, höjde man tullarna till 23 procent.

De länder som i praktiken varit frihandelsvänner de senaste århundradena ligger alla i syd idag. I den flesta fall handlar det om en påtvingad frihandel. De flesta var kolonier och fick finna sig att Paris, London eller någon annan europeisk huvudstad bestämde handelsreglerna. Andra tvingades öppna sin handel genom så kallad kanonbåtsdiplomati. i början av 1900 talet hade kina importtullar på 4-5 procent, Iran 3-4, Siam (Thailand) 2-3 procent och Turkiet 5-10 procent. I Turkiets fall var det kanske en frivillig politik.

Källa och vidareläsning:

Paul Bairoch
Economics and World History Myths and Paradoxes
University of Chicago Press, 1995

söndag, maj 15, 2016

Det amerikanska systemets synliga hand...

En gång i tiden var världen som mina japanska sakemuggar. De är tillverkade av en äldre man som använder traditionella hantverksmetoder. Varje objekt som lämnar hans ugn är unikt. En gång i tiden var alla föremål lika unika.

Handgjort kan vara vackert och välgjort men ibland har det uppenbara nackdelar. Om varje bajonett eller flinlås bara passar till ett gevär så kan de inte repareras så enkelt. Av den anledningen bestämde general Jean-Baptiste Gribeauval 1765 att försöka reformera den franska vapenproduktionen. Han ville skapa standardiserade vapen som var gjorda av standardiserade delar.

Efter den franska revolutionen blev man intresserade av Gribeauvals idéer på andra sidan Atlanten. Den amerikanska krigsmakten beslöt att alla inköpta handelsvapen skulle bestå av utbytbara delar. Från 1830 fram till det amerikania inbördeskriget spelade en statlig vapenfabriken i Springfield, Massachusetts, en central roll för utvecklandet av enhetliga delar men också för spridandet av den tekniska kunskapen som krävdes till privata vapenfabriker.

De amerikanska skattebetalarna plöjde ner stora belopp under fyrtio, femtio år, för att projektet skulle förverkligas. De vapen som vapen som producerades med utbytbara enhetliga delar var länge avsevärt dyrare än de som tillverkades med mer traditionella metoder. Kravet på att delarna skulle vara utbytbara ledde till att hantverkarna ersattes av maskiner som är bättre på att tillverka föremål med exakta mått. Idén om utbytbara delar, och det tekniska kunnandet spred sig sedan till andra branscher (Från tillverkare av symaskiner, skrivmaskiner, cyklar och bilar) . Förverkligandet av visionen om enhetliga utbytbara delar var en förutsättning för att det löpande bandet och språnget ut i verklig massproduktion.

Källa och vidareläsning:

David A. Hounshell
From the American System to Mass Production, 1800-1932
John Hopkins University Press, 1984

fredag, maj 13, 2016

Hur högern tänker

Kloka opinionsbildare har naturligtvis borgerliga åsikter. Ett skäl är att de har fler födkrokar. Nittio procent av alla ledarsidor, och de allra flesta tankesmedjor ägs av högern.

En gång i slutet av nittiotalet när jag nästan inte skrivit något alls och därför ännu kunde anses lovande var jag på anställningsintervju. Det var en regional socialdemokratisk tidning som sökte en ledarskribent. Det var en bra tjänst, hävdade min dåvarande sambo. Med det menade hon att fast inkomst är bra. Men arbetet var rena korvstoppningen. Man skulle också sköta debattsidan. När chefredaktören började intervjun med att förklara att han redan bestämt sig för att anställa en ung kvinna, pustade jag ut. Hon jobbar kvar där än, eftersom hon uppenbart inte blivit klokare med åren.

Högerfolk har inte bara fördelen av en större arbetsmarknad. Borgare har ett enklare och effektivare sätt att formulera sin världsbild på än vänstern. Deras tänkande följer en mall som gör det möjligt att snabbt, och utan risk för ideologiska misstag, producera stora mängder opinionsmaterial utan större ansträngning.

Det strukturerande elementet är oftast tankeexperiment där man drar rationella slutledningar ur förment självklara satser. Tankestrukturen är en vulgariserad version av nationalekonomisk teori och dess tro på den rationella nyttomaximerande människan. Att det finns ett visst mått av realism i påståendet, som generellt påstående, innebär naturligtvis inte att man också kan strunta i att granska den konkreta i verkligheten i de särskilda fallen.

Tack vare den här teorin kan man alltid resonera sig fram till önskad slutsats. Sjuka är simulanter, arbetslösa lata, marknaden alltid är bäst och staten ett problem. Den bärande tanken kan man sedan på sin höjd illustrera med ett selektivt urval av statistik eller en lustig anekdot.

I sin statsvetenskapliga form kallas teorin om den nyttomaximerande rationella människan för public choiceteorin. Alla utgifter kan skildras som en form av korruption eller närapå stöld: ”För vänstern är dock pengar som vanligt inget problem; man är så gärna generös med grannarnas inbetalningar till Skatteverket.”

Gunnar Myrdal som skrev om det här redan 1930 menade att det här fenomenet var en ”karikatyr” av den vetenskapliga diskussionen.

Faktum är att public choiche-teorin trots sin popularitet aldrig kunnat beläggas. Den svenska statsvetarprofessorn Leif Lewin sammanfattar:

1. ”Det omfattande empiriska material som tagits fram genom den moderna forskningen om ekonomisk röstning gör att public choice-skolans första antagande att väljarna främst skulle vara styrda av sitt egenintresse inte kan upprätthållas.” (s. 80)

2. ”…det allra mesta talar för att bilden av politiker som i första hand kortsiktiga röstmaximerare har lika litet empiriskt stöd som föreställningen att väljarna främst röstar efter plånboken. ” (s. 98)

3. Lewin skriver också att det är svårt att svårt att hitta ”vetenskapligt stöd för budgetmaximeringshypotesen” (s.116)


Leif Lewin
Det gemensamma bästa om egenintresset och allmänintresset i västerländsk politik
Carlssons förlag, 1988

Annat om hur högern tänker finns i mitt bidrag till Högerns svarta bok.



torsdag, maj 12, 2016

Förbuden som befriar

Det finns en bar i Nice som ibland erbjuder tjejer obegränsat med vin för fem euro. Tittar man in ser man bara killar som stirrar ut ängsligt hoppfulla. Är det vettigt att tillåta priser baserade på kön? I så fall varför inte även tillåta priser baserade på etnisk och religiös bakgrund? Inte bara i barer utan också på bostadsmarknaden.

Ronald Reagan hade kanske tyckt det. Under valrörelsen till posten som guvernör i Kalifornien på sextiotalet kritiserade han en ny lag som förbjöd husägare att vägra sälja till svarta. I ett fritt samhälle har man rätt att diskriminera vem man vill, hävdade Reagan. Han vann valet. Reagans resonemang pekar på en paradox som den store italienske historikern Arnaldo Momigliano uppmärksammat i sina studier av antikens Grekland. För att uppnå frihet, behöver man makt, men makt visar sig i praktiken omöjlig att uppnå utan att styra över andra.

Det svenska förbudet mot att ha priser baserade på kön i frisersalonger kan tyckas löjligt men principiellt är det rimligt. Varför skulle annars inte också restauranger göra samma sak. Det finns alltid att hitta sunda företagsekonomiska argument. Kvinnor tar längre tid att klippa. De lockar fler kunder i barer. Men afrikanska män kan kanske också ha hår som är jobbigt att klippa, och de kanske skrämmer bort andra kunder i baren. En affärsman som inte är rasist, eller sexist (eller vars kunder som inte är det) skulle kunna ge vackra människor lägre priser.

Kartan sannare än terrängen

Amerikanska nationalekonomer är oeniga om vilken effekt stora löneökningar har på lågutbildades möjligheter att få arbete, skriver nationalekonomen Joakim Ruist i GP idag:

”För tre år sedan ställdes i en undersökning frågan till 38 av USA:s mest framstående nationalekonomer om huruvida en rejäl höjning av minimilönerna, med 25 procent, skulle göra det väsentligt svårare för lågutbildade att få arbete: 14 svarade ja, 13 nej, och 11 vet inte. Alltså finns det inte någon konsensus i frågan om vad forskningen säger.”

Ruist menar att vi inte ska bry oss om den här forskningen. Lönestrukturen i USA och Sverige är så olika att det är meningslöst. Notera att beviset för att den empiriska forskningen i USA inte är relevant för Sverige är att den strider mot den ekonomiska teorins förutsägelser. Ekonomisk teori är inte bara en modell utan används i praktiken inte sällan på det här sättet som ett bevis i sig själv.

Ruist hävdar också att det är omöjligt att bedriva nationalekonomisk forskning i frågan i Sverige och Europa:

”USA är det överlägsna forskningslaboratoriet, med 50 delstater som var och en höjer och sänker minimilöner efter eget tycke och därmed skapar en karta med stor variation, som gör det möjligt att försöka utvärdera hur höjningar och sänkningar påverkat sysselsättningen. Detta är inte genomförbart på liknande sätt i vare sig Sverige eller något annat europeiskt land. Att direkt utvärdera sysselsättningseffekter av förändringar i lönestrukturen i Sverige är näst intill omöjligt.”

I Europa får vi alltså hålla oss till ekonomisk teori för att kunna förstå hur arbetsmarknaden fungerar. Terrängen är så olika att det bara är kartan som kan säga oss om hur världen ser ut. Att teorierna inte går att testa ska inte hålla oss tillbaka ty nationalekonomi är ju inte bara en vetenskap om ”varat” utan också om ”börat” som Gunnar Myrdal påpekat.

Ruis är säker på att de ovan nämna nationalekonomerna skulle säga att höjda löner i Sverige skulle göra det svårare att få jobb för lågutbildade. Utifrån den spekulationen drar han sedan slutsatsen att sänkta löner skulle öka deras möjligheter att få jobb…

Har tidigare skrivit apropå en del av den forskning Ruist inte tycker man ska bry sig om här.




Skräcken för stickade mössor

När jag precis fyllt 19 flyttade jag in i ett hyreshus på Örngatan i Linköping som nästan såg ut som Jan Lööf ritat det. Det var gammalt, murrigt och bohemiskt. Hyran var låg, syrenerna höga, trappen ostädad. Hyresvärden hade skägg, cyklade (på en femtiotalscykel) till sjukhuset varje dag där han jobbade halvtid och spelade klarinett i källaren på fritiden. När det var kallt tog han på sig en handstickad mössa. Naturligtvis var han miljöpartist.

Vid riksdagsvalet 1988 hade han dykt upp i min gymnasieklass för att informera om partiets politik. Han hade röstat på VpK innan han gick med i den gröna rörelsen. Är han överläkare utbrast Frida upprört en dag när jag tvingade på henne min brylépudding.

Man kan ha olika schablonbilder av hur en miljöpartist och hur en läkare ska se ut men det är ett faktum att de som är på miljöpartiets vallistor är de bäst utbildade av alla partiers kandidater. Ett annat parti sticker ut av motsatt anledning. Statistiskt sett är det mindre sannolikt att Frida, som är cancerforskare idag (”är man duktig på läkarlinjen slipper man träffa patienter”) är Sverigedemokrat.

Nej, jag har svårt att dela Fridas upprördhet och dagens. De som avskyr miljöpartiets politik borde ju glädjas åt att de sviker vallöften. Om partiet fått igenom sin politik hade de naturligtvis varit lika upprörda. Det tycks inte finnas ens en teoretisk möjlighet för partiet att göra rätt ifrån sig. Behålla den tyska brunkolen är skandal, sälja den eller lägga ner den är lika illa. Man kunde tycka att de som är emot partiets politik borde i stället borde bli glada när partiet inte driver sin politik. De partier som gjorde affären möjlig från början utsätts inte för samma intensiva kritik. Det är i hög grad en konsekvens av att de flesta opinionsbildare skriver på uppdrag. De är antingen partipolitiskt aktiva eller så får de betalt av en ledarsida eller tankesmedja för att vara subjektiva och partiska. Ledarskribenter förhåller sig till idédebatt som prostituerade till kärlek. Det vore tjänstefel av dem att ha distans till vad motståndarna gör eller säger.

Den stickade mössan spelar möjligtvis en roll också. De flesta klär sig så annorlunda nuförtiden – precis som deras politik inte längre är lika radikal – men det finns ju något bohemiskt över dem. Bara det faktum att de antyder att de står för ett alternativ till dagens samhälle. Miljön är också den största ideologiska och praktiska utmaningen till den marknadsfundamentalism som högern hyllar. Miljöpartiet kanske är svagt och veligt men deras idéer har en enorm omvälvande potential. Blotta tanken på vad den här stickade mössan räcker därför för att de som försvarar den rådande (o)ordningen ska dra sin revolver. Den tyska högern som i stället leder samhällsomvandlingen är som vanligt klokare. Den har förstått att kapitalismen nu som tidigare kan infoga till synes systemhotande faktorer om den själv aktivt deltar i uppfinnandet av framtiden.