tisdag, juli 26, 2016

Make Amerika great again

Innan sommaren blev för varm provade jag några glas på en vingård i Lichtenstein. Mitt emot mig satt en amerikan som gärna ville prata om det kommande presidentvalet. Han hade en Trumpkeps över flintet. Trump kommer att “Göra Amerika stort igen” försäkrade han. Det stod så på kepsen. Jag bad att få titta på närmare på den. På insidan fanns en etikett: “Hometown Products” Det låter väldigt amerikanskt. På etikettens baksida stod det: “Made in Cambodia”. Men kepsens ägare skrattade och försäkrade att Trump kommer att fixa det där.

Efter att ha smakat tre ruggiga viner tog jag upp Trumps fyra konkurser. Alla investerare och leverantörer han lurat under åren? Återigen log mannen i kepsen. Trump är en vinnare. Man måste kunna vara brutal för att lyckas. Det brutala, hänsynslösa och fördomsfulla har sin egen attraktivitet. Min vinpolare förklarar att han aldrig presenterat sin thailändska flickvän för sin far: “Han skulle ta fram sitt gevär och skjuta henne direkt” hävdade han med en flin som utstrålade mer stolthet än något annat. Ja, så kan man fortfarande vara i den amerikanska södern.

Det enda vi är överens om är att vinet var uselt. Till och med lemoncellon smakade piss. Men mannen i kepsen köpte ändå några flaskor för etiketten var fin.

Vad man än tycker om Trump och hans anhängare så står de för sånt som länge sågs som självklara amerikanska värden. I nära tvåhundra år hade USA de högsta tullarna i världen. Och USA var länge isolationistiskt (låt vara att man tidigt räknade in hela Latinamerika som hemmaplan). Trumps förslag om att begränsa invandring är inte lika extrema de immigrationslagar som var i kraft på Calvin Coolidges eller Franklin Roosevelts tid. Dessa lagar väckte Adolf Hitlers beundran (se andra delen av Mein Kampf, tredje kapitlet). USA hjälpte till att avskaffa Nazitysklands rasistiska lagar men behöll länge sina egna. Det var till exempel fortfarande förbjudet för svarta och vita att gifta sig ända fram till 1967 i många delstater. Oförmågan att se att Trump representerar en urvattnad version av politiska strömningar som var allmänt accepterade för bara några generationer sedan har förmodligen bidragit till att hålla dem vid liv.

Jag brukar säga att Trump kommer att förlora med rekordstor marginal. Det är lätt att räkna upp argument för varför det borde bli så. Men hans kampanj har mest byggt på känslor. Det är också det som radio och TV är bäst på att förmedla. Amerikanerna är akut hotade och bara Trump är tillräckligt brutal och kompetent att lösa problemen. Kommer det att fungera när valet inte längre handlar om de republikanska kärnväljarna? Kommer Trumps mobbningsstil att gå hem även mot en hårdhudad kvinna? Man skulle vilja strunta i hela cirkusen men för att travestera George Clemenceau: det finns två farliga organ: prostatan och det amerikanska presidentämbetet.

onsdag, juli 20, 2016

Entreprenörsstaten

Förr i tiden var Stålmannens ärkefiende en galen uppfinnare. När Gene Hackman spelade Lex Luthor 1978 bodde han under New Yorks tunnelbana. När Jesse Eisenberg tidigare i år tog över rollen som Luthor i den rätt virriga Batman vs Superman: Dawn of Justice har han lagt provrören åt sidan. Lex Luthor har blivit företagsledare eller som det nu heter: entreprenör. Det här karriärbytet speglar tidsandan.
I filmen från 1978 skrev Clark Kent på skrivmaskin. Så gjorde nästan alla då även i den verkliga världen. Datorer var sällsynta och kostade miljoner dollar trots att de bara var en bråkdel så kraftfulla som en vanlig smartphone. Sedan dess har vardagen förändrats i grunden av nya och allt billigare teknik som till och med ofta får Science Fiction filmer från åttiotalet att verka stenålders. Inte undra på att entreprenörerna allt mer ses som genier.
Världen har förändrats i grunden av företaget i Silicon Valley. Men hur gick det till? Läser man affärspressen, lyssnar på vad företagarna själva säger eller läser ledare, så har de tänkt nytt och tagit risker. Det är kapitalismen och den fria marknaden som skapat den tekniska revolution som förändrat vår vardag dramatiskt de senaste tjugo eller trettio åren.
Mariana Mazzucato, italiensk-amerikansk professor i innovativ ekonomi vid University of Sussex i Storbritannien, ger en annan förklaring. Hennes bok Entreprenörsstaten har nu utkommit redan på svenska. Hennes tes sammanfattas redan i bokens undertitel: “Så skapade staten smarta telefoner och andra epokgörande innovationer”.
Det är en bok med få teorier och mycket dokumentation. Mazzucato ger en utförlig beskrivning av det enorma nätverk av statsfinansierat amerikansk forskning som omfattar i stort sett all naturvetenskap. Den amerikanska staten har till exempel sedan slutet av trettiotalet satsat 884 miljarder dollar bara på medicinsk forskning. Upptäckterna har sedan privata företag kunnat ta över, gratis, och utverkat till färdiga produkter. Nästan alla revolutionerande nya mediciner har finansierats av skattebetalarna medan läkemedelsbolagen ofta nöjer sig med att göra nya versioner av redan existerande mediciner.
Mazzucatos granskning av tolv revolutionerande nya teknologier i Apples Iphone visar att de alla kan spåras till statliga forskningsprojekt eller annan skattefinansierad forskning. En del av detta är känt bland allmänheten. De är kanske medvetna om att internet och gps ursprungligen togs fram av Pentagon. Men Mazzucatos visar hur dominerande och avgörande den amerikanska staten har varit inom i stort sett alla radikala teknologiska genombrott. Oavsett om det är bioteknologi, nanoteknologi, eller internet så dyker riskkapitalisterna upp först 15-20 år efter att det offentliga börjat satsa stort.
Apple har varit väldigt duktig på att utveckla och integrera den teknologi som staten tagit fram i sina telefoner och datorer men sämre på att uppfinna egen radikalt ny teknologi. Det förklarar också hur det kunnat gå så bra för Apple, trots att de satsat så liten del av sina resurser på forskning, jämfört med många konkurrenter. Det kanske också delvis kan förklara varför det gått så dåligt för Nokia, trots att företaget satsat stort. Den finska staten har inte samma resurser som den amerikanska.
Mariana Mazzucato visar att statens roll inte bara är begränsad till att reglera marknader och hjälpa till när något går fel. Staten spelar även en central roll för att skapa marknader för helt nya teknologier. Entreprenörer spelar en viktig roll men det är staten, den risktagande staten, som betalar för den avgörande forskningen. Men allt det här sker lite i skymundan. Av egenintresse, och av ideologiska skäl är det bättre att odla myter om entreprenörerna som genier som på egen hand skapar revolutionerande teknologi.

Publicerad i Dalademokraten

torsdag, juli 14, 2016

Våga säga nej till bidrag

Förra året fick Corren 1 173 000 kronor i distributionsstöd av staten. Men nu ska det bli ändring:

"I år har vi tackat nej till pengarna" förklarar Christian Dahlgren. "Vi på ledarsidan har ju kritiserat bidragssystemen i åratal. Det är ju hyckleri att själv ta emot skattebetalarnas pengar under sådana omständigheter. Nu slipper vi fylla i den jobbiga blanketten också. Vi uppmanar andra nyliberala tidningar att också sluta tigga till sig sig statligt bidrag."

Klargörande: Den Christian Dahlgren som uttalar sig i ovan har inget att göra med verklighetens CD.








tisdag, juli 05, 2016

Frihet under tvång

Det fria skolvalet ska vara obligatoriskt. Så säger alliansen att man vill ha det nu. Idag blir man hänvisad till en skola om man inte gör något val. Motivet uppges vara att man vill minska segregationen.

Förslaget är motsägelsefullt på tre sätt. Kan ett val man är tvungen att göra kallas för fritt? Kan mer av det som bidragit till att skapa dagens segregerade skola verkligen också minska segregationen? Det märkligaste är att man förväntar sig att de som tvingas gör ett val ska välja som alliansen vill ha det.

De föräldrar som inte väljer skola till sina barn gör rimligtvis så därför att de inte bryr sig eller förstår alternativen. Att göra valet obligatoriskt kommer inte i sig att öka deras kunskap om de olika skolorna. Medelklassens föräldrar sätter helst sina barn i skolor där vit medelklass redan går. Det finns inga garantier för att invandrare kommer att välja skolor där det går mer etniska svenskar. Precis som det finns föräldrar som inte vill att deras barn ska ha araber eller svarta klasskamrater finns det säkert föräldrar som ser att så många som möjligt är muslimer. Så länge det fria skolvalet existerar är eleverna utlämna åt sina föräldrars fördomar eller nycker. Detta oavsett om friheten är fri eller obligatorisk. Om man på allvar vill minska segregationen måste man också avskaffa det så kallade fria skolvalet.

"Extremt provocerande"

Arbetsförmedlingen vill skapa en ny mötesplats för unga arbetslösa. Tanken är att det ska vara en plats där de har lust att gå till i stället för ett ”dit man bara blir anvisad”. Det är ”extremt provocerande” för Kristianstadsbladet Carolin Dahlman.

”Detta eviga hänsynstagande till de ungas känslor gör dem verkligen ingen tjänst. Vem blir man om kommunens alla händer ständigt finns där och puttar och skuffar en framåt med grundinställningen att man inte kan själv.”

Dahlman som har tidigare varit jätteupprörd över att flyktingbarn får glasögon tycker även att det är fel med gratis högskoleutbildning när det finns jobb som ingen vill ha.

Detta skriver hon i en tidning som fick över 700 000 kronor i statligt distributionsstöd förra året (Det har varit ännu högre tidigare). Kan inte Kristianstadsbladet och dess nyliberala ledarsida själva? Kan inte tidningen i alla fall försöka att leva som den lär? Det finns ju jobb att ta som ingen annan vill ha om man misslyckas. Jag skriver det här på bloggen eftersom Kristianstadsbladets insändarsida (av hänsyn till ledarskribenternas känslor?) ytterst sällan tar in någon kritik av ledarsidans texter.

lördag, juli 02, 2016

Rätt att straffa Storbritannien?

Storbritanniens folkomröstning om EU ses av många som en seger för demokratin. Äntligen har folket fått säga sitt. EU är ju ett toppstyrt projekt som drivits utan någon större entusiasm. Ja, inte ens när en majoritet röstat mot fördjupat samarbete, som Frankrike och Holland 2005 har det stoppat det europeiska projektet från att rulla vidare. Det fransmän och holländare sa nej till klubbade deras parlament igenom några år senare med kosmetiska förändringar.

En förklaring är vårt teknologiska och globalisering samhälle kräver en långsiktig planering och likriktning som inte är förenlig med demokrati. Det går till exempel inte att införa eller avskaffa kärnkraft lika enkelt och ofta som riksdagsmajoriteten förändras.

En mindre pessimistisk syn är att demokrati måste utövas på rätt nivå för att vara meningsfull och praktiskt genomförbar. Precis som det är svårt att låta varje kommun själv bestämma på vilken sida om vägen man ska köra kan man inte ha hur olika trafikregler som helst i Europa. Ibland måste individen rätta sig efter lokala regler, det lokala efter de nationella och det nationella efter internationella regler. Det är varken fritt eller demokratiskt att låta varje individ själv bestämma vilka trafikregler hen vill följa. Det som gör vägar till vägar är inte bara dess fysiska egenheter utan det faktum att det finns gemensamma trafikregler.

Det är inte helt korrekt att jämföra trafikregler med ekonomiska frågor. Det kan till exempel vara rätt och genomförbart att driva en politik som inte maximerar tillväxten om det påverkar jämlikheten positivt. Vissa aspekter av ekonomin – den globala uppvärmningen – går knappast att tackla om inte nationalstaten underordnar sig internationella beslut.

Man kan tycka att det är demokrati att britterna själva bestämmer om allt i Storbritannien men det vore orimligt att kräva att de samtidigt ska ha fritt tillgång till den gemensamma europeiska marknaden. Brittiska företag skulle då kunna ha konkurrensfördelar av att inte behöva ta samma miljöhänsyn som företag i EU. Brittiska företag skulle ha fördelar av att slippa EU bankregleringar. Men notan för den här friheten när det gäller miljöförstöring eller när nästa bank havererar kommer till slut att hamna hos EU:s medborgare. Det vore naturligtvis inte heller rimligt att brittiska företag är med och konkurrerar om offentlig subventionerade projekt om britterna inte bidrar till EU:s budget.

Det är naturligt att Storbritannien straffas rejält när de lämnar EU. Straff är egentligen fel ord eftersom det handlar om konkurrensneutralitet. Det är också politiskt omöjligt att inte sanktionera britterna. Vilken klubb som helst som gör det mer förmånligt att säga upp medlemskapet än att stanna kommer naturligtvis snart att upplösas.

EU är toppstyrt och driver en politik som gör det svårt att driva klassisk socialdemokratisk politik. Men alternativen med formellt självständiga nationalstater som i praktiken inte har mycket makt över dagens globala värld är sämre.

fredag, juli 01, 2016

Samarbeta eller dö

Förr var många politiska problem ett resultat av fattigdom och knappa resurser. Nuförtiden har eländesproblemen fått konkurrens av framstegsproblem. Det handlar om sidoeffekterna av ny teknik och globalisering. Industrialiseringens sidoeffekt är den globala uppvärmningen, och miljöförstöring. En fastighetsbubbla i USA kan leda till konkurser och förlorade arbetstillfällen i Norge eller Kenya. Ett datavirus som skapats i Ukraina kan slå ut hissar i Texas osv. Vi lever i ett ”risksamhälle” påpekade den tyske sociologen Ulrich Beck redan på åttiotalet. Det handlar om en modernitet där historien har mindre att lära oss om framtiden än tidigare.

EU skapades inte för att komma till rätta med risksamhället. Men det är bara på en överstatlig nivå som modernitetens problem kan tacklas. Det är en anledning till att Beck som gick bort hastigt förra året var passionerad EU anhängare. Storbritannien kan lämna EU-parlamentet och korridorerna i Bryssel men Bryssel kommer inte att lämna Storbritannien. Britterna kommer även i fortsättningen att få leva med konsekvenserna av beslut som tas på fastlandet. Det är bara i ett överstatligt samarbete som nationalstaten kan behålla något av sin tidigare makt.

I den postumt utgivna boken, The Metamophis of the World, grubblar Beck vad modernitetens sidoeffekter påverkar syn på världen. Risksamhället är varken målorienterat eller ideologiskt men leder till nya normer som dessutom skapas på ett nytt sätt. Beck kallar processen – den goda inverkan det dåliga har på oss - för metamorfos. Förr pekade jurister och sociologer på överträdelser om någon överträtt en existerande norm. Det unika med metamorfosen är att ordningen är omkastad. Det är överträdelsen som kommer först och leder till nya normer. Klimatförändringarna kommer att tvinga oss att ”samarbeta eller dö” och bär därför inom sig en ”ny maktstruktur”. Världens metamorfos pekar på nya former av överstatligt ansvarstagande och nödvändigheten att överkomma nyliberalismen. Beck hade förmodligen ansett att britternas folkomröstning trots allt tyder på att metamorfosen är verklig. EU motståndet domineras av äldre. Bland britter under 45 år är stödet för EU massivt.





Ulrich Beck
The Metamorphosis of the World
Polity Press, 2016

onsdag, juni 22, 2016

En dagdröm

Idag skriver Christian Dahlgren lyriskt om jordbävningen i San Francisco 1906:

Ingen bostadsbrist fanns före katastrofen och på förbluffande kort tid återställdes förhållandet. Det dröjde bara en dryg månad innan alla hade tak över huvudet igen.”

Förklaringen till detta mirakel:

“I San Francisco visade civilsamhället sin styrka att snabbt lösa den akuta bostadskris som uppstod med naturkatastrofen.”


I verkligheten flyttade många bostadslösa från staden för gott. Armén upprätthöll ordning, kommunikationer och delade ut nödhjälp. Staten finansierade en stor del av återuppbyggandet. Civilsamhället är säkra bra ibland men statens hjälp var avgörande.

Nuförtiden är San Francisco ökänt för att ha en ovanligt många hemlösa. Förra året levde 7500 människor på gatan eller i tillfälliga härbärgen.

I liggsårens tjänst

“Kritiken mot välfärdsföretagens börsplaner är snarare en känsloyttring än rationellt tänkande” skriver Tove Mellgren på GP:s ledarsida. Logiken är: “De företag som finansierar välfärden finns på börsen, då är det inte så konstigt att även utförarna finns där”. Att vinstuttag kan leda till kvalitetsvrister tror hon inte på. Ändå finns det gott om studier som visar att vinst driven vård leder till sämre vård. Baksidan av vinster är fler liggsår. Men det är rationellt av Mellgren att inte veta eller förstå eftersom hon skriver på uppdrag.

Likgiltighetens seger?

Om Storbritannien lämnar EU kommer luften att bli renare och ginen starkare. Sådär och värre lät det. Den franske författaren Stendahl liknade en gång politik i romaner vid “ett pistolskott under en konsert”. Folkomröstningen visar att fiktion kan spela en liknade roll i politik.

Oavsett hur det går i folkomröstningen är en sak uppenbar: de britter som vill lämna unionen är betydligt mer passionerade än de som röstar för att stanna. I detta är britterna som de flesta européer. Den tyske sociologen Jürgen Habermas har länge uppmärksammat att EU projektet bygger på ett passivt stöd från den europeiska allmänheten. Legitimiteten kommer mer än något annat från de praktiska resultat som unionen uppnått.

Hur skulle en union som skapas över huvudet på medborgarna och främst är en marknad för varor, tjänster och arbetskraft kunna entusiasmera allmänheten? Många britter verkar värdera EU som man värderar ett kabelTV bolag. Om allt verkar fungera tänker man inte mycket det men så fort det krånglar funderar man på att säga upp avtalet. Vi betalt för mycket säger kritikerna. Vi betalar bara motsvarande en påse chips i veckan säger de som försvarar unionen. I likhet med kabelTV levererar också EU paketlösningar trots att vissa medlemmar helst bara skulle vilja välja ut några få tjänster.

EU:s impopularitet är inte bara ett resultat att unionen fungerar dåligt. Den liberala ideologin undergräver i sig unionens förmåga att skapa entusiastiska anhängare. Baksidan av marknadsfundamentalismen är en ständig kritik av byråkratin och regler. En återkommande version av detta (även från EU anhängare) är EU:s regler om hur gurkor och andra grönsaker ska se ut för att få säljas i butiker. Men de här reglerna tillkom efter påtryckningar från jordbruksindustrin. Det var företagarna själva som av olika skäl ville ha dem. Man ansåg bland annat att det underlättade handeln om grönsakerna höll en enhetlig standard. När EU avskaffade många av de här reglerna 2008 beslöt sig branschen för att ändå på frivillig basis hålla sig till dem. Det hela illustrerar att marknaden inte är motsatsen till regler och byråkrater utan tvärtom behöver dem för att existera.