onsdag, juni 21, 2017

måndag, juni 19, 2017

Heberlein segrar igen

Jag är duktig (har doktorerat) men beter mig ändå som en vanlig människa (köper kaffe på bensinstation). Stötte på någon (säger inte vem) som inte gillar mig, är oförskämd och har missförstått Kant. Jag kan inte låta bli att läsa allt han skriver om mig på Facebook. Jag krossar honom verbalt och han erkänner sig besegrad. Även hans kroppsspråk visar hur underlägsen han är. Haha.

onsdag, juni 14, 2017

Om att skriva historia 1

Hur kunde ett nytt världskrig bryta ut bara en generation efter det första? Hur gick det till och hur kan man förklara det? Det är temat för min nya bok. Jag skrev hundra sidor i somras men sedan dess har gått betydligt långsammare. Först såg jag vägen tydligt framför mig men nu tycks den ha delat upp sig i flera parallella spår. Ju mer jag läser in mig, desto osäkrare blir jag.

Materialet är så stort att det knappast går att bara skildra händelserna. Vad är viktigt nog för att man ska ta med det? För att avgöra vilka fakta som är viktiga behöver man en förklarande teori. Utan teori kan man inte göra ett urval men utan fakta kan man inte forma en rimlig teori. Det är ett klassiskt problem.

Hur ska man till exempel behandla Mussolinis antityska uttalande och agerande innan han allierade sig med Hitler? Sommaren 1934 gjorde Hitler sitt första försök att ta över Österrike. Mussolini mobiliserade flera italienska divisioner vid gränsen och hotade med krig om Tyskland invaderade. Hitler vek sig. Mussolini var länge, både i ord och handling, antitysk. Vid konferensen i Stresa 1935, där han mötte Frankrikes och Storbritanniens regeringschefer, föreslog han att de tre länderna skulle garantera Österrikes självständighet, inte med vaga formuleringar, utan genom att utarbeta gemensamma konkreta militära handlingsplaner att sätta i verket nästa gång Hitler försökte ge sig på Österrike. Det hela föll på Storbritanniens motstånd. Om man inte tror att Mussolini menade allvar blir det rimligt att mer eller mindre strunta i att ta upp konferensen i Stresa och andra liknande episoder.

Var västmakternas svaga respons skälet till att han senare allierade sig med Hitler eller spelade han dubbelt redan då? Jag skulle kunna skildra samma händelser ur franskt, brittiskt, Hitlers eller Mussolinis perspektiv men inte ens då slipper man att ta ställning till en massa olika teorier om aktörernas avsikter. Och så finns det ju också strukturella förklaringar till att världen gick mot ett nytt krig. I vilken utsträckning var Hitlers expansionistiska utrikespolitik bara en radikaliserad fortsättning av äldre tysk tradition? Den som till exempel läser socialdemokratiska tänkare som Paul Lensch (Three Years of World Revolution som kom 1918) kan lätt se varifrån Hitler norpat delar av sin världsbild.

tisdag, juni 06, 2017

Leve flottyrmunken

Du missar väll inte att det är är det flottyrmunkens dag idag? Passar också på att meddela att The Art of Selling War nu också finns på Kobo.

lördag, juni 03, 2017

Trumps värld och vår

När jag bodde på Kungsholmen i Stockholm i mitten av nittiotalet hade jag att göra med en knepig fastighetsskötare. Om man talade normalt med honom blev han oförskämd, men om behandlade honom som en olydig hund blev han genast undergiven och hjälpsam. Det finns en klar logik bakom det här till synes obegripliga beteendet. Folk med sadistiska personlighetsdrag respekterar styrka och föraktar svaghet. För dem är rättvisa, medmänsklighet, plikt, solidaritet, eller sanning ord utan betydelse. En välfärdsstat som gör folk starka kan göra dem rasande eftersom de behöver kunna se svaga människor omkring sig för att må bra.
Det är svårt att förhandla med sadister om man inte vet vem eller vad man har att göra med. ”Tyskland påminner mig om en hund som ylar när den är kedjad, men gläfser vänligt åt dig när kopplet är borta, förklarade en begåvad fransk diplomat i början av trettiotalet. Han såg optimistiskt på framtiden: ”Hitler kommer att regera: dvs, sätt hunden lös så kommer det att bli lugnt och fridfullt igen…” Diplomatens antagande hade var högst rimligt om Hitler haft en normal personlighet. Men varje gång Frankrike och Storbritannien försökte kompromissa med den tyske diktatorn uppmuntrade de bara hans ambitioner. Hitler kände bara förakt för de som kom med eftergifter.
Tyvärr är det inte heller att lätt förhandla med sadister även om man vet vem och vad de är. Det är inte alla som är så enkla att ha att göra med som min fastighetsskötare. En man med makt, grandios självuppfattning och sadistisk personlighet kan vara farlig att utmana, men också farlig att inte utmana. Hitler hade kanske backat om de allierade hotat med krig 1936 eller 1937 men så fort han kände sig militärt överlägsen var det omöjligt att rädda freden.
Donald Trump kan inte acceptera Parisavtalet eftersom det är en kompromiss som begränsar USA handlingsfrihet. Det får honom att känna sig svag och blir därför automatiskt ett hot mot hans ömtåliga självkänsla. Huruvida avtalet i fråga är bra eller dåligt för USA och planeten i längden spelar ingen roll: det avgörande är vilket intryck det ger. Hans personlighetsstörning gör att han ser varje avtal som ett nollsummespel där någons vinst alltid är resultatet av någon annans förlust. Att gå sin egen väg, även om den inte leder någonstans, blir därför det naturliga valet.
Europa måste också söka sig en egen väg, bort från USA. Trump som gjort sitt bästa för att underminera EU har ofrivilligt gett unionen vad som krävs för att skapa en mer integrerad och funktionell organisation: en fiende.

Publicerad i Dalademokraten

söndag, maj 07, 2017

Fascistiskt förflutet spökar fortfarande

Här är en analys jag skrev till tidningen Nya Dagen efter Nationella frontens framgångar i det franska presidentvalet 2002. Deltagarna har bytts ut men annars är mycket sig likt...


Det var med ett lätt illamående som min socialistiska farbror i likhet med över åttio procent av fransmännen lade sin röst på den sittande borgerliga presidenten Jacques Chirac i början av maj. Att Chirac är populist, försnillat pengar, tagit mutor och sannolikt även ägnat sig åt valfusk när han var borgmästare i Paris hade ingen betydelse. Det viktiga var att förhindra att högerextremisten Jean-Marie Le Pen skulle komma till makten.

Egentligen är det här valet inte så olikt andra franska val de senaste tjugo åren. För min farbror och de flesta andra fransmän handlar politik inte om att rösta på en kandidat eller ett parti man tror på utan att rösta bort dem man misstror mest. Förr röstade man på högern för att vänstern dominerades av kommunistpartiet. Och eftersom presidentvalet nu stod mellan en rasist och en tjuv valde de flesta tjuven. Kanske kommer valet inte att bli lika självklart för alla vid nästa presidentval då högerextremisterna troligen kommer att samla sig kring den mer polerade Bruno Mégret. Han har visserligen samma åsikter som Le Pen men är försiktigare med antisemitiska yttranden och försöker rent allmänt att uppträda rumsrent. Att det finns ett sug efter politiska alternativ är uppenbart. Förra året förklarade sjuttio procent av fransmännen i en opinionsundersökning att de inte var nöjda med något politiskt parti. De flyr också det politiska arbetet. De senaste fem, tio åren har de största partierna förlorat mellan tre fjärdedelar och hälften av sina medlemmar.

För tjugoett är sedan var min farbror ute på gatorna och firade Francois Mitterands seger i presidentvalet. Många av de han trängdes med hade övergett kommunistpartiet för en försiktigare dröm om ett rättvisare samhälle. Nu har många av dem övergett socialistpartiet och röstat på Le Pens Nationella front (FN) och det är inte så konstigt. För av Mitterands hundratio punkter och ambitionen att i grunden förändra det borgerliga samhället blev det inget utöver en och annan kosmetisk reform och en oändlig rad skandaler. Av det nya rättvisa samhället som skulle börja byggas efter makttillträdet 1981 blev det en höjning av minimilönerna, förstatligande av privata banker och företag, avskaffandet av dödsstraffet och en arbetstidsförkortning. Dessa reformer var rivstarten i ett större projekt som kom av sig då Västeuropas och västvärldens ekonomier integrerats så pass mycket att Frankrike nu blivit för litet för att kunna föra sin egen expansiva ekonomiska politik. Då den socialistiska finansministern spädde på efterfrågan för att få igång ekonomin ökade importen vilket ledde till att de nya jobben gick till utlandet medan Frankrike fick en valutakris.

Det socialistiska experimentet ersattes med en politik som för varje år som gick blev allt svårare att skilja från högerns. Som premiärminister har Jospin privatiserat fler företag än någon av de tidigare borgerliga regeringarna vågat. När han förklarade att han är för marknadsekonomi men emot marknadssamhället har de flesta socialister svårt att se hur den distinktionen yttrar sig i den praktiska politiken. Den ideologiska konsensus eller centerextremism som till stora delar tömt politiken på innehåll är ett resultat av EU-integrationen och globaliseringen. Detta tillsammans med allt mer förfinade metoder att mäta vad völjarna tycker i olika frågor – bland annat med hjälp av fokusgrupper – har lett till att både högern och vänstern nu slåss om samma mittenväljare.
Antropologen Emmanuel Todd menar att FN:s framgångar mer är relaterade till EU än invandringen. EU:s gemensamma monetära politik har lett till att många mindre kvalificerade arbetstillfällen försvunnit. Eftersom FN är emot EU har det blivit Frankrikes största arbetarparti i flera departement. FN:s lösningar är också förföriskt enkla. Med ett gordiskt hugg tror de sig ha löst alla problem. I stället för att förädla människan genom samhället vill de förädla samhället genom människan. Brottslighet och arbetslöshet är inte socioekonomiska frågor utan handlar om etik, moral och ras. Och har inte historien visat att det är relativt enkelt att komma till rätta med enskilda personer eller minoriteter?

Lösningen på massarbetslösheten är att sparka ut invandrarna. Lösningen på partiernas käbbel och korruption är att avskaffa både partierna och demokratin. Och lösningen på kriminaliteten är att sätta en polis i varje gathörn.

Fascismen är lika mycket en el av fransk och europeisk idéhistoria som upplysningen och de mänskliga rättigheterna. Som den israeliske historikern Zeev Sternhell visat i sin internationellt uppmärksammade bok ”Neither Right nor Left” så är Frankrike faktiskt fascismens intellektuella hemland.

Frankrike har skapat två politiska traditioner. En som utgår ifrån upplysningen och den franska revolutionen. Den andra motsätter sig revolutionens värden och betraktar inte nationen som en sammanslutning av medborgare utan som en kropp eller familj. I den traditionen kan man vara fransk medborgare utan att vara fransk. Det är till den traditionen som Le Pen hör och innan honom företräddes den av Barrès, Maurasss, Drumont och Vichy.

Sternhell spårar den facistiska idéhistorien till perioden före 1871 års nederlag mot Tyskland men idéerna slog igenom först sjuttio år senare när tredje republiken gick under i nederlaget mot Hitlers Tyskland. Den franska eliten hade inte slutit upp så lätt bakom Vichyregimen om det inte vore så att idéerna hade en ganska stor spridning i samhället, menar Sternhell. Mitterand arbetade till exempelförtjänstfullt åt det fascistiska Vichyfrankrike som bildats efter nederlaget mot Tyskland 1940. Hans karriär var inte märklig utan snarare representativ för den franska politiska och intellektuella elitens utveckling under den här perioden menar Sternhell vars bok är full av exempel.

Den fascistiska traditionen kan varken tigas ihjäl eller bortförklaras. Den kan barabekämpas genom att den politiska debatten fylls av ett verkligt innehåll. Både socialistpartiet och de borgerliga partierna har ersatt sina traditionella värderingar med materialism. Därför kan FN och deras kollegor runt om i Europa med viss framgång både sno vänsterns rättviseretorik och traditionella borgerliga värderingar som kretsar kring familj och nationen. Så länge vänstern inte är vänster och högern inte höger kommer folk att söka efter ett tydligt alternativ på den yttersta höger- och vänsterkanten. Mussolini hade i alla fall rätt när han sa att politik är att vilja, påpekar min farbror. Men så länge demokratiska politiker nöjer sig med att administrera den enda vägens politik kommer det att gå illa.

Källor och vidareläsning

Zéro politique Jean-Christophe Comor, Olivier Beyeler, Mille et une nuits.
Neither Right nor Left, Zeev Sternhell, Princeton Academic Press
De hunsades revanch, Bim Clinell, Bokförlaget DN
Den mörka kontinenten, Mark Mazower, Daidalos