torsdag, mars 26, 2015

Mer lammkött i politiken?


28 åringen Ebba Busch Thor ser ut att bli kristdemokraternas näste partiledare. I så fall kan man nog tala om en föryngringstrend inom svensk politik. Centerpartiets Annie Lööf, och Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin, var också 28 år när de tillträdde 2011

Den yngsta partiledaren innan dess var Alf Svensson med sina 35 år när han någon gång i forntiden började leda Kristdemokraterna i deras långa ökenvandring mot den förlovade riksdagen.

Carl Bildt var 37, vilket länge var rekordungt, för att bossa över ett riksdagsparti, men han gick… han gifte sig ju med tidigare partiledaren Gösta Bohmans dotter. Bohman var hela 59 bast när han tog över rodret men så tvingades han ju göra det på egna eller i alla fall relevanta meriter. Underbarnet Olof Palme fick förtroendet att leda sossarna när han fyllt 42. Det ansågs väldigt ungt i slutet av sextiotalet.

Genomsnittsåldern vid tillträdet för socialdemokratiska partiledare är 47 år. De moderata är två år yngre. Centerpartisterna var nästan 49 i snitt, exklusive Lööf.

Vem hade trott att 28 åringar skulle bli så inne? Ebba Busch Thor blev kommunalråd i Uppsala vid 22 år ålder och lär ha jobbat några somrar med att måla husfasader. Målarjobbet är en merit: det är ju inte så många ledande politiker idag som någonsin haft ett vanligt jobb eller ens jobb. Eller avslutat en utbildning. Gustav Fridolin har flera utbildningar, och Olof Palme tog sin Jur. Kand. på en tredjedel av tiden, vilket gör dem ganska unika i svensk politik.

Kanske kommer även Folkpartiet snart också att göra en ung snygg tjej till partiledare. Det är trots allt ett lättare jobb än att måla hus. Allt man behöver veta och säga är ju att marknaden alltid är bäst. Birgitta Ohlsson, född 1975 är nog för gammal. Hon kunde lika gärna vara från 1875. Folk tar ju del av den politiska debatten genom HD TV numera, och spenderar allt mindre tid med att läsa tidningar. Och HD avslöjar varenda rynka i ansiktet.

Om partiledare ändå bara ska sjunga marknadens lov gör det inget om de är under 25. Tvärtom. Ju tommare retorik, desto viktigare blir det med ytan. Ytligheterna måste vara i balans.

Att vara ung och attraktiv har ofta fördelar. Vackra människor upplevs ofta som mer kompetenta och får högre lön. De blir oftare friade från åtal, och när de döms får de lättare straff än fult folk. Politik har allt för länge varit, som det brukar sägas, show business för fula människor. Jag är för mer lammkött i svensk politik. Det livar upp. Det kan återställa intresset och förtroendet för politiken.


På samma tema: TV:s förenklingar ger politiska underbarn

tisdag, mars 17, 2015

Mats Skogkärs fixering

Den som följt Mats Skogkärs artiklar om mellanöstern genom åren kan inte ha missat den hotbild han målar upp. I krönika efter krönika förklarar han oförtröttligt att Iran strävar efter att framställa kärnvapen.

Den första, som publicerades den 21 juli 2006, under rubriken "När dimman lättar" kan man läsa att ”Israel är en demokrati som hotas (…) av mullornas Iran – snart med kärnvapenkapacitet”. Den 23 juli 2013 publicerade han en text med den oroväckande rubriken: ”Kärnvapenklubbens nyaste medlem”. Och nu i krönikan, "Mycket tal om Iran", varnas det igen: "Att denna regim snart kan vara kärnvapenbestyckad oroar långt fler än USA..."

Skogkär är inte ensam om att larma. Faktum är att man kunnat läsa om hur nära Iran är att framställa kärnvapen sedan 1984 i olika tidningar. Netanyahu började mullra om hur nära Iran var att framställa kärnvapen 1992. 2012 stod han i FN och påstod att läget var akut.

Skogkär & har rätt att tro vad de vill men de har inte rätt till sina egna fakta. Han hänvisar ofta till IAEA men berättar inte för sina läsare att FN:s atomenergimyndighet aldrig hävdat att Iran försöker tillverka atombomber. Den amerikanska kongressens utredningstjänst – en förvånansvärt opartisk resurs – har sammanfattat IAEA:s rapporter så här: ”IAEA har aldrig rapporterat att Iran försökt utveckla kärnvapen”.

Varken den amerikanska eller israeliska säkerhetstjänsten anser att Iran har ett kärnvapenprogram. För några veckor sedan publicerade The Guardian uppgifter om att Mossad anser att Irans ”kärntekniska verksamhet” inte är ”tillräcklig för vapenproduktion”. The Guardians talar om ”avgrunden mellan de offentliga påståendena och retoriken hos israeliska toppolitiker och de bedömningar som görs av israelisk militär och underrättelsetjänster” (citat från TT).

De som larmar om Iran bygger inte sina spekulationer om framtiden på verifierbara fakta utan sin ideologiska förståelse av regimens natur och avsikter. Skogkär har rätt att vara precis hur rädd han vill för iranska kärnvapen, eller baser på månen, men det är ohederligt att ge intrycket av att hans åsikter stöds av IAEA:s rapporter.




måndag, mars 09, 2015

fredag, mars 06, 2015

Debatt i Gefle Dagblad

med ledarskribenten David Nyström. Hans svar reser en rad principiella frågor kring vad som egentligen är journalisters uppdrag, och rimliga argument. Återkommer till detta inom kort när jag har tid.

I december 2011 kritiserade jag hans ledare Ayatollor med atombomber med den här texten: GD har kärnvapennoja Nyströms replik på repliken

måndag, mars 02, 2015

Strindberg i försvarsdebatten

Om August Strindberg vaknade upp ur sin grav på Norra begravningsplatsen skulle han snabbt konstatera att mycket lite förändrats under de 103 år han varit borta. Alla dessa larm om ryska ubåtar i svenska vatten som kom strax innan en ny försvarsbudget skulle antas, och utan att man gjort en enda säker observation, skulle kännas märkligt bekanta för honom.

Det sista halvåret av sitt liv skrev Strindberg en serie polemiska artiklar mot militarism och rysskräck. Den drivande kraften var, enligt Strindberg, militärens önskan om att få fler ”pansarbåtar”. Fast han misstänkte också att det kunde handla om en hemlig allianspolitik.

I den första artikeln, som publicerades i Aftontidningen den 27 januari 1912, hävdade Strindberg att manipulationen av allmänheten gått långt och något måste göras.

”En liten lag mot olaglig militaristisk propaganda vore icke ur vägen, och särskilt riktad mot kringresande politiska kolportörer och jobbare som av klådighet sätta landsfreden i fara.”

I februari påminde han om att den svenska överheten har en lång tradition av att lura allmänheten: ”När Gustav III ville ha krig med Ryssland, så klädde han ut finnar till ryssar och lät dem anfalla en bro eller ett uthus eller något dylikt…”

Det är inte säkert att Strindberg verkligen ville inskränka pressfrihet för de ägnade sig åt krigshets. Men det är högst troligt att Strindberg själv idag hade förvandlats till en paria i mediavärlden på grund av sin oförmåga att se ett ryskt hot mot Sverige. Oförmågan att se det hjorden ser anses ofta vara ett tecken på opålitlighet.

Århundraden av fred mellan Ryssland och Sverige visar att Strindberg hade rätt. Inte ens under det kalla kriget då Sovjets makt stod på topp var ryssarna intresserade av att angripa Sverige. Men den empiriska verkligheten tycks ha mycket liten betydelse i den offentliga säkerhetspolitiska debatten.

Bokus

fredag, februari 27, 2015

En trettioårig mediabluff

”De flesta bedömare är överens om att Iran inom ett år kommer att kunna producera sin första atombomb”, hävdade debattören Jackie Jakubowski i en artikel i Dagens Nyheter. Nu har det gått två år utan att profetian gått i uppfyllelse. I veckan rapporterades det i stället om att Mossad inte anser att Irans kärnkraftsprogram går att använda till att bygga kärnvapen. Att Mossad, CIA och IAEA inte tror att Iran försöker tillverka kärnvapen har varit känt länge. I alla fall bland nyhetsjournalister. Men opinionsbildare fortsätter larmandet. Senast ut var Correns Ernst Klein som skrev att Iran ”söker skaffa sig kärnvapen för att utplåna Israel” (15/2). Faktum är att man larmat om hur nära Iran är att ta fram kärnvapen i över trettio år nu. Ingen av alla de som larmat genom åren har antytt att de kanske haft fel eller att ens noterat offentligt att deras tidtabell inte stämt.

Eftersom DN inte tar in debattartiklar som ifrågasätter den nukleära hysterin debatterade jag och Jakubowski hans DN artikel i Arbetaren.


”MISSVISANDE LARMRAPPORTER OM IRANSKT KÄRNVAPENHOT”

”LÅNG RAD BEVIS FÖR ATT IRAN FÖRSÖKER SKAFFA SIG KÄRNVAPEN”

”ETT KÄRNVAPENPROGRAM FÖRUTSÄTTER MER ÄN ORD”

"Tobakskrumbukter" på Corren

Idag har Correns Maria Björk Hummelgren skrivit ännu en ledare där hon hånar regeringens försök att minska tobakskonsumtionen. Under rubriken ”Bättre än rökförbud” skriver hon:

”Det har förekommit en del bittra röster om skidlandslagets onyttiga sponsorer. Men kan framgångarna som eliten i Falun bjuder oss på locka fler till skidspåret, gymmet eller den lokala fotbollsföreningen, lyckas de göra mer för folkhälsan än vad hamburgerhatarna och minister Wikströms tobakskrumbukter gör tillsammans.”

Min korta kommentar: ”Skidåkning skyddar inte mot cancer” togs bort efter ett par minuter. Det här tyvärr ganska typiskt både när det gäller hur Corren hanterar kommentarer, och kvalitén på tidningens ledarsidor. Det som stör mig mest är inte främst dess värderingar – som visserligen ibland i sig är obehagliga – utan dess bristande verklighetsförankring. Jag diskuterar ibland politik med borgerliga bekanta och vi är ofta eniga om hur världen ser ut även om vi tror på olika lösningar.

Jag känner folk som menar att risken att drabbas av lungcancer är en risk man bör vara beredd att betala för friheten att få röka. Men jag känner ingen som hävdar att lite jumpa är ett bättre sätt att minska riskerna än att avstå från att röka. Även om man utgår ifrån att det är omöjligt att minska tobakskonsumtionen genom olika åtgärder eller rent av ett förbud så är det ju inte så att jumpa gör tobak mindre farlig.


Maria Björk Hummelgren, och Correns ansvariga utgivare Anna Lindberg, ligger bra till att få utmärkelsen Årets folkförvillare.

söndag, februari 22, 2015

Terrorismens ansikte


Efter attentaten i Köpenhamn och Paris har debatten om muslimsk terrorism och faran med antisemitismen tagit fart igen. Men enligt Europol stod muslimsk terrorism för mindre än en procent av alla attentat i Europa mellan 2006-2013. Över 99 procent utförs av höger eller vänsterextremister och nationalister. Om judar stått för mindre än en procent av en viss typ av brottslighet i Europa men ändå fått nästan allt utrymme i media hade alla förstått vad det beror på.

Attentaten mot den judiska butiken i Paris och synagogan i Köpenhamn visar att det finns en våldsam och farlig antisemitism i Europa. Men allt tyder också på att det våldsamma judehatet är ett marginellt fenomen. En undersökning som Le Monde Diplomatique skriver om i sitt februarinummer kom fram till att judarna var den mest accepterade minoriteten i Frankrike.

Siffrorna borde vara glädjande men så uppfattas de inte. I själva verket förbigås de ofta med tystnad. Min erfarenhet är att många rent av blir arga om man tar upp dem. Då ägnar man sig åt oacceptabla jämförelser, relativisering och bagatellisering.

Men det är ett hån mot historien och Hitlers offer att jämföra med stämningar på trettio och fyrtiotalet. Den utbredda antisemitismen avtog inte heller direkt efter kriget utan först i takt med att äldre generationer gick bort.

Idag är det till exempel svårt att förstå att varken de Gaulle, Churchill eller Truman skrev en enda rad om förintelsen i sina krigsmemoarer. De Gaulle förklarade sitt ointresse med att han inte ville att det franska folket skulle tro att han krigat för judarnas skull. I sin dagbok skrev Truman att judarna, när de hade den finansiella och politiska makten, var lika grymma som Stalin och Hitler. Och på tjugotalet skrev Churchill artiklar om att den ryska revolutionen var en judisk konspiration. Inga ledare i västvärlden uttrycker sig så här idag.

Ofta hänvisar man till judars egen rädsla när man beskriver läget idag. Att judar är rädda ska naturligtvis respekteras och tas på allvar. Men det är inget objektivt mått på hur situationen utvecklats. Den absurda verkligheten är att de 7000 franska judar som utvandrade till Israel förra året löper större risk där än i Frankrike.

Undersökningar visar också att araber – med bred marginal – är den minst populära minoriteten i Frankrike. Diskrimineringen mot araber och muslimer är ofta öppen och uppenbar. Det gäller inte minst på arbetsmarknaden. På järnvägsstationen i Marseille ber polisen en ung arab att visa sitt ID kort. Man ber att få titta på mitt ID kort nästan varje dag förklarar den unge mannen uppgivet. Jag som är dubbelt så gammal har bara blivit kollad två gånger under hela mitt liv.

Publicerad i Vasabladet