tisdag, juli 28, 2015

Europa från bomber till banker

En lekplats, några buskar och en cykelgata mitt i ett vanligt modernt bostadskvarter i Berlin. Det kunde vara varsomhelst. Men här slutade Tysklands drömmar om att dominera Europa. ”Det var här” förklarar en kompis, och gör en gest mot asfalten, ”som Adolf Hitlers bunker låg. Och där borta på andra sidan lekplatsen, där ungen cyklar brände Heinz Linge, diktatorns personlige assistent, Hitlers lik”.

Jag tittar på ungen och gatubrunnen men det hjälper inte. Det är svårt att föreställa sig att det här är en historisk plats. Den kunde ha gjorts till en turistmagnet men i stället har man gjort den så anonym det bara går. När bostadshusen byggdes ska mycket av bunkern under ha förstörts.

”Man kunde ha gjort bunkern till en bed and breakfast” skämtar min kompis. Det hade varit den absoluta motpolen, en absolut trivialisering i stället för den mystifiering som råder idag. Bidrar inte hemlighetsmakeriet till att hålla intresset och mystiken vid liv? Precis som förbudet mot att trycka och sälja Hitlers tråkiga bok Min Kamp. I sjuttio år har den ansetts så farlig och förförisk att man inte vågat låta tyskar läsa den. Men om det inte kommer några kontraorder kommer det att bli lagligt att skaffa boken nästa år.

Tyskar skäms för sin historia. Jag brukar fråga unga tyskar som känner skam över att vara tysk om det inte beror på att de tänker lite som nazister. Föreställningen om kollektiv skuld som förs över från generation hör i alla fall inte till den demokratiska eller liberala föreställningsvärlden.

Jag tittar på ungen som cyklar där Hitlers förkolnade kropp ska ha hittats. Det slår mig att det är så här historien brukar sluta. I sin egen motsats. Hitler ville göra Tyskland större, utrota judarna, och införa tusen år av diktatur. Tyskland och de områden som bebos av tysktalande blev i stället mindre än någonsin i historien. Nazisternas judeförföljelser har tabubelagt antisemitismen och hans regim tycks ha skapat konsensus om behovet av demokrati och mänskliga rättigheter. Men inte helt och hållet. De västallierade segrade Hitler men tvingades delvis acceptera hans principer. Mycket av det Hitler strävade för – gränsförflyttningar, folkfördrivningar, skapandet av lydstater, blev visserligen verklighet, med de allierades välsignelse, men det skedde på det tyska folkets bekostnad.

En stor kraft skapar sin egen motsats. Carl Jung gav det här fenomenet ett jobbigt namn: Enantiodromi. Allt innehåller sin egen motsats och det kan spilla ut om man försöker för mycket. Marxister som strävade efter att avskaffa staten, och befria arbetarna från alienation slutade med att skapa större statsapparater än någonsin tidigare i historien. Sovjetunionen tillämpade också en mer extrem form av Taylorismen än kapitalisterna i väst. Även det nyliberala försöket att begränsa statens roll över samhället har visat sig kräva en stark stat i form av fler poliser. Det är kanske ingen slump att diktaturens Chile varit en nyliberal experimentverkstad.

Den tyska förbundskanslern Angela Merkel är på många sätt så olik Hitler man kan komma. Hitlers makt kom från hans personliga karisma. Angela Merkel har en begravningsentreprenörs karisma. Hennes tal kan bota de värsta formerna av sömnlöshet. Och det går hem. Sjuttio procent av tyskarna tycker att hon gör ett bra jobb.

Men är det så enkelt? Hitlers retorik var anpassad till en värld utan TV med levande publik. Den italienske diktatorn Benito Mussolinis extrema gestikulerande illustrerar detta tydligast. Idag ser han löjlig ut i journalfilmerna men hans kroppsrörelser var avsedda för bli sedda på ett visst avstånd av folkmassan framför honom. Precis som på teater. Talen var inte konstruerade för att man skulle se honom på en liten skärm. Hitlers karisma var helt beroende av feedback från en levande publik. De få radiotal han höll utan en folkmassa som reagerade på honom lät oinspirerande och övertygade inte.

Angela Merkel vet inte vad hon ska göra med sina händer när hon filmas. Hon vet att varenda rörelse riskerar att se tokig ut. Så hon håller händerna på magen sammanförda i vad som beskrivs som maktens triangel. I sin strävan efter att vara antikarismatisk har hon skapat en gest som blivit en lika tydlig symbol för henne som Napoleons hand i innerfickan eller Hitlers romerska hälsning.

Enantiodromin är synlig överallt. Hitler spottade ur sig order om hur det ockuperade Europa skulle styras. Om Merkel gav order skulle hennes ställning bli ohållbar. Men hennes vana att låta bli att ta beslut till Europas ledare kommer och ber om hjälp har gett hennes en oerhörd makt.

Vad kan man lära om motsatserna spel när det gäller EU och EMU idag? Frankrike krävde att Tyskland gav upp D-marken för att gå med på den tyska återföreningen. Tanken var att en gemensam valuta skulle ge Frankrike inflytande över Tyskland. Men hittills har den bara marginaliserat Frankrike och gett Tyskland oöverträffad makt. Tyskland kan idag diktera den ekonomiska politiken i Grekland, Spanien, Portugal, och om inte redan så snart även i Italien och till och med Frankrike.

Genom att skapa valutaunionen utan en politisk union har makten förts över från Europas huvudstäder till den europeiska centralbanken i Frankfurt. Det är en process som bara börjat. EU och EMU skulle skapa enhet, demokrati och fred i Europa. Nu har unionens institutioner, och brist på sådana, försvagat denna dröm. Adolf Hitler låg sönderbränd här för sjuttio år sedan men Tyskland dominerar återigen. Den gemensamma valutan har gett Tyskland större makt över Europa än vapen någonsin gjort.

Bokus

tisdag, juli 21, 2015

onsdag, juli 15, 2015

Jordgubbsperspektiv på Greklandkrisen

EU är lite som jordgubbarna de brukar sälja på torget i Nürenberg. De finaste och rödaste kommer till synes från Italien. Vänder man på förpackningen ser man att det ligger omogna bär underst. Någon har ägnat en massa tid åt att sortera dem. Så är det inte med de tyska bären.
Jordgubbarna illustrerar en viktig skillnad mellan EU:s medlemsstater. I norra Europa finns det generellt sett mer förtroende mellan människor än i södra. Och på goda grunder.
När jag besökte Sundsvall i början av nittiotalet fick jag ut pengar från mitt bankkonto utan ID. I Frankrike har man nekat mig att sätta in pengar på banken, trots att jag har med mig ID. (Jag vet inte vilken av episoderna som skrämmer mig mest).
Studier visar att förtroendet mellan människor varierar i olika länder. Ekonomi och graden av jämlikhet spelar en roll för förtroendet men kulturella och historiska faktorer gör det också. Omfattningen av de sociala relationerna, och nivån på förtroendet i dessa, brukar kallas det sociala kapitalet. Det har många dimensioner och det är inte alltid lätt att förstå. Men det påverkar allt från hur man kör till hur man packar en kartong jordgubbar.
Den som misstänker att grannen inte betalar den skatt hen borde blir själv mindre angelägen om att göra rätt för sig. Förtroendet regleras ofta av cirkulära orsakssamband.
Det sociala kapitalet skiljer sig kraftigt åt mellan EU:s stater och är en förklaring till att ekonomierna fungerar så olika. Det är enklare och billigare att göra affärer i länder där medborgarna har förtroende för varandra och staten.
Skillnaderna i kulturellt kapital är också större mellan olika regioner inom ett land än mellan länder. Norra Italien är ekonomiskt sett extremt framgångsrikt jämfört med den södra delen av landet. Trots att man har samma språk, institutioner och lagar fungerar nord och syd i Italien helt olika.
I norra Italien samarbetar företag ibland i flera generationer. Om en affärspartner inte kan leverera till vettiga priser, eller inte kan producera det man behöver, försöker man ofta lösa problemen tillsammans innan man gör affärer med någon annan. Det är en extrem kontrast till hur företag arbetar inte bara i södra Italien utan också i Nordamerika och Sverige. Och det är inte heller så marknadsekonomi fungerar enligt läroböckerna.
EU:s ledare försöker komma till rätta med den grekiska skuldkrisen genom att tvinga fram strukturella förändringar av Greklands ekonomi. Krisen blottlägger att ekonomisk teori saknar kapaciteten att ta kulturella skillnader i beaktan.
Nationalekonomi tillämpar en metodologisk individualism som inte tar hänsyn till att det ofta är gruppbeteenden som formar de ekonomiska förutsättningarna. I Tyskland kan arbetsköpare och fack relativt enkelt förhandla fram kraftiga lönesänkningar. Här finns ett stort förtroende mellan arbetsköpare och fack och mellan fackmedlemmar sinsemellan. I Sydeuropa är det närmast omöjligt.
Förr kompenserade Sydeuropa de konkurrensfördelar som Tyskland hade av sitt stora sociala kapital genom att devalvera sina valutor. Med euron har man avskaffat den möjligheten. EU:s institutioner tycks passa den nordeuropeiska kulturen bäst. Frågan är om det är möjligt att skapa institutioner som kompenserar för de kulturella skillnaderna inom EU.



Krönikan har gått i Arbetarbladet

lördag, juli 11, 2015

fredag, juli 10, 2015

Hallåa gör världen säker

En tidigare TV hallåa, numera KD politiker, tycker till i dagens SvD: ”Obamas Iranpolitik gör världen osäkrare”. Att det inte finns något färdigt avtal att tycka något om hindrar inte Lars Adaktusson från att ha åsikter. Han beskriver det preliminära ramavtalet som att ”…Iran minskar antalet centrifuger för framställning av plutonium…” vilket är en sensation då plutonium normal framställs i kärnreaktorer. Har Iran revolutionerat kärnfysiken?

Det preliminära ramavtalet, som gjort att Iran frusit utvecklingen av sitt kärnkraftsprogram, och minskat mängden upparbetat uran, har alltså gjort ”världen osäkrare”. Framtida utökade möjligheter att inspektera Irans kärnteknikanläggningar är ett skräckscenario.

LA har flera argument mot det ännu icke färdiga avtalet. 1. Iran är ett dåligt land, och måste tvingas att bli gott först. Om man ska ta det på allvar så ska man bara förhandla med sina vänner. 2. Så länge man inte får igenom exakt det avtal som LA tycker man ska ha ska man inte ha något alls. Endast perfektion är gott nog. 3. USA har tidigare blivit lurad av ett annat land.

Hallåan har dock en lösning: Europa ska kompromisslöst kräva att Iran helt upphör med ”atomkraftsutvecklingen” och behålla sanktionerna till landet respekterar de mänskliga rättigheterna. Så löser en riktig hallåa problem.


onsdag, juli 01, 2015

Sensation: Grekland kan lämna EU, EU går under

Kristianstadbladets Carlina Dahlman varnar för konsekvenserna ifall grekerna röstar nej i folkomröstningen som handlar om ekonomiska besparingar och skattehöjningar.

"Om resultatet blir att Grekland lämnar EU krävs omfattande arbete. Landet, som varit medlem sedan 1981, är tätt sammanbunden med övriga EU-länder och att plocka ut det blir som att spela plockepinn."

Eller är det så att Dahlman förväxlar EMU och EU?

Nästa mening kan tolkas som att hon tror hela EU kan kollapsa utan Grekland:

"Om man inte är väldigt försiktig kan hela högen rasa ihop."

(Grekland står för 2 procent av EU:s BNP)

Norrköpings Tidningar hade en lika rolig ledare, "Vettlös vendetta mot svensk kärnkraft", förra veckan. Där hävdade man att energiskatten gjort kärnkraften olönsam:

"Energiskatten läggs på elpriset per kilowattimme, 29,4 öre i kärnkraftens fall. Därutöver tillkommer moms. Det innebär att om konsumenten betalar 70 öre per kilowattimme är det egentliga priset 25 öre. Resten är skatter."
Utan den skattebördan hade kärnkraftverken kunnat producera och sälja långt mer el, och på kuppen befria oss från en del miljöfarliga och ineffektiva energikällor."

Men som kommentatorn Gästgivaren påpekar:
"Sanning är att elskatten 29,4 öre per kwh betalas av konsumenten, inte av producenten. Denna skatt är lika oavsett hur elen produceras. "

Bild: Akropolis/Parthenon från mitt fönster i mars i år



Greklandkrisen: Hur hamnade vi här?



Krönika i (svenska) Arbetarbladet


Det grekiska dramat påminner om sagan om de tre små grisarna som Disney gjorde en tecknad film av 1933. I den är två grisar lata, slarver, som bygger sina hus av halm respektive trä medan den tredje, använder solitt tegel. När vargen kommer, och förstör de två slöfockarnas hus, söker de skydd hos den ordentliga grisen.

Många klassiska berättelser förmedlar den här sensmoralen. I en fabel av den grekiske diktaren Aisopos, verksam ett halvt årtusende innan vår tideräkning, ber gräshoppan myran om mat fram på höstkanten.

- ”Vad har du gjort hela sommaren?” frågade myran.
- “Jag har sjungit”, svarade gräshoppan.
- “Eftersom du har sjungit hela sommaren”, sade myran, “kan du dansa hela vintern!”.

Nu har vi myror fått nog av den grekiska gräshoppan som inte tar sitt ansvar. Så säger många, kanske de flesta idag. Grekland anstränger sig inte tillräckligt. De måste dra åt svångremmen mer. Hårdare! Idag är arbetslösheten 25 procent: BNP har sjunkit lika mycket sedan vargen kom i form av 2008 års finanskris. Ju hårdare åtstramningar, desto mindre skatteinkomster. Arbetslösa betalar nästan ingen skatt.

De krav som EU:s ledare ställer skiljer sig radikalt från de som många ledande ekonomer gett uttryck för. Grekland kommer aldrig att kunna betala sina skulder genom att svälta sig, skrev 16 välkända ekonomer, bland dem nobelpristagarna Paul Krugman, Joseph Stiglitz och Christopher Pissarides, i ett öppet brev i Financial Times. De efterlyste en ordentlig skuldavskrivning, som de menade även skulle gynna EU.

Det är sant att Grekland är byggt av halm. Men grekerna är inga sjungande gräshoppor: de som har ett jobb arbetar fler timmar än andra i EU. Felet är inte löntagarnas arbetsmoral utan eliten som misslyckats med att bygga upp ett modernt näringsliv.

EMU är inte heller det solida bygge i tegel som det brukar framställas som. 1991 hade Frankrikes president Francois Mitterrand och EU kommissionens ordförande Jaques Delors ett möte där de diskuterade den kommande gemensamma europeiska valutan. Delors förklarade vilka institutioner och mekanismer som krävdes för att Euron skulle fungera. En av dessa var att den europeiska centralbanken ska kunna utfärda obligationer som hela EU tar ansvar för. Efter genomgången satt Mitterrand försjunken i tankar några minuter.

Mitterrand sa sedan att Delors hade rätt men förklarade att den gemensamma valutan ändå fick klara sig utan dessa institutioner. Den allmänna opinionen i Frankrike och Tyskland skulle aldrig acceptera den överstatlighet som behövs för att valutasamarbetet ska fungera. Men det stoppar inte det gemensamma valutaprojektet. ”Och när vi inte länge är vid makten, om tio femton år, när en större kris inträffar, har våra efterträdare det enkla valet mellan att göra det du föreslår, och att låta allt falla sönder”, förklarade Mitterrand, profetiskt.

Det här mötet finns beskrivet mer i detalj i ekonomiprofessorn Yanis Varoufakis bok The Global Minotaur från 2013. Idag är han finansminister i Grekland.

Hur kommer det sig att EU tror att en svältfödd ko kan ge rikligt med mjölk? Varoufakis menar att det egentligen handlar om makt. EU projektet har drivits igenom under krisers mörka moln. Idag är Tyskland, som har stora överskott i sin utrikeshandel, Europas mäktigaste land. Men om de överstatliga institutioner och befogenheter som behövs för att EMU ska fungera blev verklighet skulle Tyskland bara bli ett av många länder.

Varoufakis är långtifrån ensam om den här analysen. Den nyligen bortgångne tyske sociologen Ulrich Becks sista bok, German Europe, handlar hur EMU gett Tyskland makt över EU och undergrävt demokratin i unionen och medlemsländernas självständighet.

Tysklands modell fungerar dock bara för att man är ensam om den. Alla länder kan inte ha enorma exportöverskott. Alla kan inte producera mer än de konsumerar. Alla kan inte spara sig ur krisen.

EU måste bestämma sig för om man ska vara som grisen som släpper in dem som förlorat sina hus, eller som myran och låta gräshoppan dö. Tyskarna måste bestämma sig för om de vill ha ”ett tyskt Europa” eller ”ett europeiskt Tyskland”, menar Beck. Tyskland måste välja mellan att vara den starka i ett svagt dysfunktionellt EU, eller en bland många i en framgångsrik union.



Bild: Grekisk vakthund nedanför Akropolis i mars i år.

torsdag, juni 25, 2015

Olämplig kommentar i Corren

Liberala Corren är pigg på att ta bort kommentarer till ledarsidan. Efter någon timme tog man till exempel bort den här kommentaren idag till ledaren Varför straffas skapandet?:

"Det stämmer att sossarna medvetet skattade bort vissa branscher som teko och det ska vi vara glada för. Det skyndade upp moderniseringen av den svenska industrin. Idag finns väll ingen som tror att Sverige skulle kunna konkurrera med Bangladesh med att sy skjortor även om skatten ”på skapande” var noll.

Dahlgren klagar på kärnkraftens effektskatt men i själva verket är kärnkraften kraftigt subventionerad av det offentliga. Enligt flera myndigheter bör avfallsavgiften ligga på 6 öre per kilowattimme om vi inte ska vältra över kostnaderna på framtida generationer. Regeringens höjning – från 1,2 öre till 3,8 täcker således bara en liten del.
Dahlberg kräver i praktiken att privata aktörer ska få tjäna pengar på kärnkraft men att skattebetalarna ska betala verksamhetens verkliga kostnader."

Klagar man på invandrare, hyllar SD eller är allmänt osaklig passerar man däremot Correns granskning.