måndag, augusti 14, 2017

Musse Pigg & Adolf Hitler

”Jag ger Führern 32 utmärkta filmer från de fyra senaste åren och 12 Musse Pigg filmer i en underbar konstnärlig box. Han är mycket glad för presenten och är lycklig över denna skatt som jag hoppas kommer att skänka honom mycket glädje och avslappning”.

Ur Joseph Goebbels dagbok. 22 december 1937. (Min översättning från en fransk utgåva).

fredag, augusti 04, 2017

Slut med katederundervisning

Vermont Medical School kommer att fasa ut alla sina föreläsningar till år 2019 rapporterar NPR. De ska ersättas med övningar i grupp... som visat sig ge bättre resultat...

torsdag, augusti 03, 2017

Tappad bakom en vagn

Strax innan midnatt den 24 maj 1920 stötte en järnvägsinspektör vid namn André Rateau på en äldre man i nattskjorta som vandrade utmed spåren några mil från Montargis i Loire. När Rateau bad mannen identifiera sig stirrade han in i lampans ljus och svarade utan att tveka:
- Jag är republikens president.
Annars verkade mannen mer chockad än förvirrad. Rateau förde honom till en av järnvägsbolagets byggnader ett par hundra meter bort och kontaktade de lokala myndigheterna. Hustrun till en järnvägsanställd noterade att nattvandraren hade väldigt rena fötter och antog därför att han måste ha varit en gentleman. Morgonen därpå dök det upp en lokal tjänsteman. Han kände genast igen den gamle mannen. Mannen i nattskjorta hette Paul Deschanel och var faktiskt Frankrikes statschef.

President Deschanel hade tagit ett regeringståg till Montbrisson samma kväll för att avtäcka en byst av en död senator. Franska presidenter hade den typen av representaiva sysslor under tredje republiken. Bortsett från att presideten föreslog regeringschef så hade han nästan ingen politisk makt. Hur presidenten ramlat av tåget efter att ha gått och lagt sig är osäkert. Men historien tystades ner och tidningarna uttryckte sig försiktigt.

De hela underlättades också av att Deschanel under hela sin långa politiska karriär nästan helt lyckats undvika att skaffa sig fiender. Han hade stuckit ut hakan en gång 1893 och blivit osams med Georges Clemenceau. Det var kanske oundvikligt eftersom Clemenceau blev osams med de flesta människor förr eller senare. Meningsutbytet ledde till en duell där Clemenceau skar upp Deschanels högra ögonbryn med en sabel. Det var normalt på den tiden men det hindrade inte Deschanel från att ha blivit rejält skrämd. Efter duellen var Deschanel så diskret att ingen någonsin tyckte illa om honom igen. Med tanke på hur fransk politik var då är det en häpnadsväckande bedrift som tyder på att Deschanel kanske inte var en fullt så medelmåttig politiker som han brukar beskrivas som.

President Deschanel åkte på en längre semester till riviäran efter sitt missöde på tåget men återhämtade sig inte. Han led av humörsvägningar och betedde sig ibland excentriskt. Det sägs att han badat naken i en fontän och gjort en massa andra tossigheter saker men det saknas säkra källor. Hur det än förhöll sig så avgick han i September.

Hur kunde en sådan bli president kan man undra? Det var kanske tack vare Georges Clemenceau som alltid sade sig rösta på den mest korkade kandidaten i alla val. 1920 ville han själv bli president men tyckte att en person som Clemenceau - mannen som nyss hade lett Frankrike till seger i första världskriget - inte skulle behöva kandidera officiellt till posten. Så han lät sina allierade sköta kampanjen och låtsades inte vara intresserad.

Det gav Aristide Briand, en av Clemenceaus många fiender, en idé. Han sökte upp Deschanel och frågade honom:
- Vill du bli republikens presiden?
- Är ni inte riktigt klok käre vän? svarade Deschanel. Ingen kan tänka sig att kandidera mot Clemenceau.
- Och om han inte kandiderar?
- Vad menar ni?
- Jag tror att jag känner den mannen väl. Han vill bli president men skulle aldrig erkänna det. Han stolthet är större än hans ambitioner.
När Deschanel sedan fick flest röster i ett inofficielt provval i pralementet kände sig Clemenceau förödmjukad och förbjöd sina allierade att sätta upp hans namn på vallistan. Det enda jag kandiderar till är pensionering, fräste han. Om han kandiderat på riktigt hade han förmodligen vunnit.
- Den här gången är det fransmännen som bränt Jeanne d´Arc, kommenterade Lloyd George.

För att komma till saken. Om det velat sig lite annorlunda hade Clemenceau kunnat vara fransk president fram till 1927. Han hade aldrig bett Aristide Briand - den franska politiker som gjorde flest eftergifter mot Tyskland (1924-1927) - att bilda eller sitta i regeringen...

onsdag, juli 26, 2017

Rättsosäker nyliberalism

När jag skulle stiga på ett plan till Kanada för några år sedan blev jag förhörd av flygbolagets personal. De undrade om jag tänkte åka vidare till USA. Det är möjligt att jag inte fått stiga på planet om jag hade svarat ja. När jag öppnade ett nytt bankkonto nyligen frågade man mig om jag var skatteskyldig i USA. Sverige har ingått ett avtal med Washington om att svenska banker ska fråga alla som öppnar ett bankkonto om det. Amerikanska banker ställer naturligtvis inga frågor till nya kunder på den svenska regeringens vägnar.

Flygbolagen och bankerna gör numera en del av det jobb som stater tidigare gjorde. Även inom EU sköter flygbolagen kontroller som tidigare utfördes av statstjänstemän. Man brukar säga att globaliseringen minskar statens makt men i verkligheten läggs den bara allt mer ut på entreprenad.

Staten har inte blivit mindre. Det är i själva verket mer aktiv än någonsin. De fria kapitalflödena övervakas av myndigheter och säkerhetstjänster. Frihandel och marknadsliberalism åtföljs av en massiv byråkratisering. Den är en oundviklig följd av liberaliseringen.

Nuförtiden ska allt upphandlas från det privata näringslivet. Inte bara ambulanstjänster, skola, och sjukvård utan nu också hantering av Transportstyrelsens säkerhetsklassade information. Det blir mycket som kan gå fel varje gång man byter utförare. Och lägger man ut hantering av känsliga uppgifter på privata vinstdrivande bolag som regelbundet samarbetar och samverkar med tusentals andra företag så ber man nästan om problem.

Den tristaste aspekten av den här regeringskrisen är att så många opinionsbildare försöker göra den till en opolitisk fråga. Ska man tro somliga så handlar det bara om enskilda personers omdöme och kompetens. Alla vet vi ju att historien tog slut när Berlinmuren föll. Marknadsliberalismen har segrat. Vad vi behöver är duktiga tjänstemän som kan upphandla tjänster och administrera den nyliberala staten. Man kan undra varför vi inte också upphandlar politiker, eller överlåter röstandet åt revisorer.

torsdag, juli 13, 2017

Från Nice till Venedig

”Vad läser du?” undrar kyparen i Nice när han kommer med min frukost. Du Palais de Venise au Lac de Garde. ”Jaja Filippo Anfuso var en av Mussolinis smartare medarbetare. Han skrev den där boken på franska”. Sedan tipsar han mig om några böcker som täcker samma period och tar upp samma frågor. När han kommer tillbaka med min andra expresso har han funderat vidare: ”Mussolini var som en lokal tumör; medan Hitler var som cancer som spritt sig i hela kroppen”. (Sen går han med en flaska rosé till ett brittiskt fyllo.)

Jag läser ut boken på tåget till Venedig. Den ger en inblick i hur Mussolini, som länge var antitysk, tänkte när han till slut allierade sig med Hitler. ”En dag, efter Frankrike, skulle det kunna vara vår tur. Och det skulle vara ironiskt att ha skrivit under en pakt som vi säger är av stål, för att bli invaderade av Tyskland; att hamna vid sidan av städet. (…) Vad skulle man säga om den som inte vågar risker en italiensk soldat när dess allierade håller på att vinna en förkrossande seger?” Med den här logiken kan man se krigsförklaringen mot Frankrike, och invasionen av Albanien, som en antitysk handling… Vilket en del av Mussolinis hantlangare tycktes göra…

I Venedig frågar mig inte kyparen på Campo Santa Maria Formosa vad jag läser. Han är upptagen med att prata med grönsakshandlaren intill. Han går förbi mig två gånger utan att se mig. Det är glest med kunder. Det är varmt. Om jag sen ska behöva vänta lika länge på att få betala… tänker jag och går tillbaka (fem meter) till hotellet. Där finns en läskautomat. När jag försökte köpa en cola igår gick den sönder och började läcka i automaten. (trots att fallhöjden bara är som en hand). Idag fastnar colan i maskinen. Lite som Mussolinis arméer i Nordafrikas öken och... Hotellets manager förklarar leende att mina colors öde är en del av livets underbara mysterium.

onsdag, juni 21, 2017

Vårt behov av Donald Trump

Jag hade en klasskamrat som blev mobbad mer än andra under hela grundskolan. En dag bröt han armen efter att ha blivit knuffad av en frikyrklig kille. De vuxenfria rasterna på Tornhagsskolan i Linköping på sjuttio- och åttiotalet påminde om William Goldings roman Flugornas herre. När min klassföreståndare hörde sig för i slutet av nian kom det fram att alla killar i klassen utom jag och L hade plågat honom på ett eller annat vis. Ska sanningen fram så var jag inte helt oskyldig. Och L var tyvärr inte alls ett helgon: han föredrog bara att slå sin syster.

Donald Trump gillade att slåss och dra tjejerna i håret i skolan. Men han växte aldrig upp. Han kommer aldrig att bli president, förklarade jag för en amerikansk bekant, efter att ett tio år gammalt band där han skryter om sina sexuella övergrepp mot kvinnor blev offentligt. Han är för narcissistisk och sadistisk. Efter valet vaknade en efterklok femtonåring i mig och sa: Hallå! Har du blivit helt dum i huvudet? Har du glömt hur intresserade tjejerna var av de värsta översittarna? Och hur många rädda killar som försökte ställa sig in hos bråkstakarna?

Trump krossade sina motståndare i presidentvalet genom att håna och förlöjliga dem med samma jargong man hör i skolor. En var bög, en obotligt psykiskt sjuk, en pedofil och så vidare. Många väljare älskade det. Nu styr han sin regering på samma brutala sätt. Hela världen har blivit en skolgård där Flugornas herre härjar fritt.

Många psykologer hävdar att Donald Trump lider av allvarliga personlighetsstörningar. Men han speglar också det amerikanska folkets patologier. På trettiotalet fanns det psykologer som förklarade nazismens uppkomst med hjälp av psykoanalytiska begrepp som fobi, regression, sublimation, projektion och så vidare. Det lägre borgerskapet – partiets kärna – led av typisk förföljelsemani och storhetsvansinne. Nazismens världsbild var en snabb fix mot den kollektiva impotens och den kastrationsångest det traumatiska nederlaget i första världskriget skapat.

På samma sätt skulle man kunna säga att Trump är en åskledare eller kanske en katalysator för alla de amerikaner som förlorat bra jobb de senaste trettio åren. Folk som känt sig starka, och trott sig kunna kontrollera sina liv, men som traumatiserats av globaliseringen, söker starka ledare som förklarar den förnedrande utvecklingen med hjälp av syndabockar. Donald Trump är sjuk men en friskare kandidat hade väl inte kunnat vinna presidentvalet, när de etablerade politikerna ignorerat väljarnas problem så länge.

Kärlek är inte mycket att bygga politiska passioner på. Hat är mer potent. Hat mot judar, mexikaner, tyska bil-exportörer eller Wall Street kan förena de mest olika människor. Hatet erbjuder en gemenskap utan like. Massrörelser kan, som den amerikanske tänkare Eric Hoffer påpekat: ”sprida sig utan tro på en Gud men aldrig utan tro på en djävul”. Trump har därför vett att skapa fiender och konflikter på löpande band. Det paradoxala är att vi som avskyr hat-predikanter själva har väldigt svårt att inte hata dem eller kopiera deras metoder.


Krönika i Fria Tidningen