lördag, december 20, 2014

Framgång den enda moralen?



"Vi måste sluta upp med att diskutera frågor om våld och ickevåld utifrån moraliserade termer. I politik finns bara en moral: att ha framgång. Alla handlingar som leder till att motparten får framgång, är om inte omoraliska, så i alla fall hycklande, det vill säga man verkar objektivt för mål som man säger sig inte ha."

från Jan Wiklund artikel i Clarté 3 2014 "Politisk kamp för att vinna, inte för att skaffa oss ett gott samvete"

onsdag, december 17, 2014

Från en fransk by

Arnac uttalas precis som arnaque, som betyder svindel eller bedrägeri. Såvitt jag vet är det en slump. Det finns en hel del franska byar med konstiga namn som Condom och Anus, för att ta några exempel som även icke fransktalande kan känna igen...

tisdag, november 18, 2014

Promenad i Pompeji


(Bloggen ligger i dvala medan jag skriver klart nästa bok och turistar. )

Colosseum i skymningen. Pompeji är en mirakelskandal. Efter att ha överlevt jordbävningar och vulkanutbrott ser det nu ut som italiensk korruption och inkompetens kommer att göra slut på vad som är kvar. Byggnader som stått två tusen år rasar ihop och myndigheten som sköter Pompeji vet inte riktigt varför. Plundrare kommer på nätterna och knackar bort (eller sönder) väggmålningar. Turister plockar med sig minnen medan vakterna står och pratar i något hörn. Det finns ytterst få skyltar som förklarar vad ruinerna varit.

Tidigare var jag förundrad över att man fortfarande inte grävt ut hela Pompeji och de andra städer som lagts under lava och aska vid samma vulkanutbrott. I Herculaneum finns till exempel en villa, Villa dei Papyri, med outgrävda rum där arkeologer tror att det fortfarande kan finnas hundratals, kanske tusentals förkolnade bokrullar som i alla fall delvis kan läsas med modern teknik. Och eftersom villans ägare var specialiserad på filosofi kan där finnas försvunna verk av Platon eller Aristoteles. Men frågan är om man inte bara borde begrava allt ihop igen och hoppas att framtida generationer gör ett bättre jobb.

torsdag, oktober 16, 2014

måndag, oktober 06, 2014

Politikens kannibaler

Reaktionerna på SD:s framgångar säger något om vår syn på den representativa demokratin och tillståndet i Sverige. Man kan fråga sig om de hade blivit lika starka om SD fått fler röster men ändå blivit ett av riksdagens mindre partier. Om SD inte blivit riksdagens tredje största parti. Det är svårt att frigöra sig från tanken att det är partiets relativa position, som antyder en möjlighet att utöva reell makt som betyder något.

I en demokrati kan alla kandidera men makten antas alltid vara reserverad åt en demokrat som driver en demokratisk politik.
Det är en slags konservatism med alternerande partier vid makten. Kanske hade Rousseau rätt i att folkets vilja inte låter sig representeras.

SD:s framgångar beror, som den förre statsministern Göran Persson påpekat, på att de två blocken blivit för lika varandra. Retoriken räcker inte längre till att dölja att skillnaderna är rätt små.

Paradoxalt nog är SD framgångar också en seger för den politiska konsensus som regerar. De som velat se förändringar har inte lyckats locka väljarna. Miljöpartiet har förborgerligats, och Vänsterpartiet ignorerades av missnöjda väljare.

I stället för att presentera ett politiskt program för hur de strukturella problemen i ekonomin i allmänhet, och arbetsmarknaden i synnerhet kan lösas, ägnar sig SD åt främlingsfientlighet. Symptomen på krisen görs till dess orsak. I princip säger de samma sak som högerpartiet gjorde för hundra år sedan: arbetslöshet, fattigdom och sociala problem beror på dåliga egenskaper hos arbetarklassen. De är lata, och av sämre ras än överklassen. Det är en form av kannibalism där svaga grupper hetsas mot varandra.

Massmördare och toffelhjälte

Om den diplomatiska scenen i Berlin på 1930 talet:

"En rätt stor roll spelade den turkiske ambassadören Kemalettin Sami Pascha och även hans mycket charmanta fru, född egyptisk prinsessa, som efter några år blev diplomatiska kårens doyenne. Kemalettin hade varit en av de värsta deltagarna i armenienmassakrerna, men mot sin fru spelade han rollen av toffelhjälte."

Ur den svenske ambassadören E. af Wiséns memoarer:
Från Balkan till Berlin
Albert Bonners Förlag, 1943

lördag, september 27, 2014

Från alpernas skyttegravar

Den 26 september 1915 skriver en trettioårig italiensk soldat från alpernas skyttegravar i sin dagbok:

"Det regnar alltjämt. Sedan tjugofyra timmar. Jag känner det kalla vattnet, hur det sköljer över min hud och rinner ända ner i mina skor. I natt blev en av våra sambandsposter - fyra man och en korpral – tillfångatagna av österrikare, förklädda till bersaglierer. Inga underrättelser från mathämtaren Rossi. Fanjunkaren Simonelli utger honom för att vara saknad. I natt ingen sårad. Tack vare markens fuktighet ha då granater exploderat. Kapten Mozzoni, som fått två flaskor konjak som Liebesgabe, lät dela ut den till folket. Denna handling visade denne mans goda hjärta.
Medan jag skriver, har regnet förvandlats till snökorn, som ursinnigt trumma på vårt tält. Det hindrar emellertid inte Pinna och Barnini att stämma upp en visa, som berättar om en drottning, som ”ville bli krönt”. Då och då kanondån. Nu sjunga vi alla tillsammans.

Och vår fana
Med färger tre
Var alltid den skönsta, skönsta, skönsta
Vi vilja äga äga blott denna,
Vår frihet vilja vi.

Gratisutdelning av tobak, cigarrer och cigaretter. Parisi lär mig att inte få tända med samma tändsticka. ”Annars dör den minsta av de tre.” Skyttegravens vidskepelse. Vi tända två och två. Jag röker. "

Benito Mussolini
Min krigsdagbok
P. A. Norstedt & söners förlag, 1930

torsdag, september 25, 2014

Paris tunnelbana 1943

"Som exempel på vad man kan vänta sig vad som helst i ett ockuperat land hörde jag berättas en historia om tyskarna och métron. En dag fann de franska trafikanterna ett anslag i alla stationerna, som förbjöd dem att begagna sig av första klass. Den var reserverad för tyskarna.

I fjorton dagar tycks fransmännen ha åkt andra klass utan en tanke på annat än att förbudet utfärdats precis på samma sätt som alla andra förbud. Man hade redan blivit van vid att judiska trafikanter bara tilläts att åka i sista vagnen i tågsättet. Det här var endast ett steg vidare.

Men när de fjorton dagarna gått, började man undra. Det vill säga tyskarna undrade varifrån förbudet kommit. Ingen tog på sig ansvaret för att ha utfärdat det. Ingen order hade givits om den saken.

Till sist blev det uppenbart hur det hängde ihop. Det var engelska flygare som kastat ned anslagen och fransmän i den aktiva motståndsrörelsen hade satt upp dem. Ingen reagerade; därtill var man alltför van vid nya påbud eller förbud av olika slag. Om meningen varit att åstadkomma oroligheter med det förolämpande anslaget hade man alltså räknat fel. Fransmännen rykte på axlarna och struntade i vilken klass de åkte. "

Ur Célie Brunius bok
Frankrike väntar Intryck från en resa femte krigsvintern
Albert Bonniers förlag 1944

S, 159-160

Adolf Hitlers plats i historien: Corren 1945


”Den 3 maj 1945”

Rubrik: ”Slutet på en epok”

Efter tjugo ganska allmänna och intetsägande fraser börjar Correns anonyma skribent att resonera om Adolf Hitlers plats i historien:


”I dessa dagar fäller samtiden en utomordentlig hård dom över honom och hans verk. Den slutgiltiga domen kan dock endast historien avkunna, när vad som skett under dessa grymma och tragiska år kan ses i ett klarare perspektiv. Troligen kommer även då ett tungt ansvar att ådömas honom, men att omdömet kommer att i väsentliga avseenden skilja sig från det som i denna upprörda tid avger är sannolikt.

Alla torde dock vara redo att i Hitler se en märklig man, en kraft och viljemänniska av stora mått, som med skickligt använda medel – främst en propaganda av det enklaste och mest demagogiska slaget – svetsade samman det tyska folket och det tyska riket. Ett nydaningsarbete som dock ställde Tyskland i harnesk mot så gott som hela världen, och vars ofrånkomliga konsekvens blev världskriget, ändade u Tysklands djupaste fall och olycka. Lika visst är dock, att det var tiden som födde Hitler. Utan de svåra förhållandena i Tyskland efter förra kriget skulle det inte ha funnits någon jordmån för hans förkunnelse, och Adolf Hitler hade förblivit i obemärkthet.

Många positiva insatser, särskilt på det sociala området, skola helt visst kunna uppvisas, när Hitlers verk fördomsfritt granskas, men våldets metoder, såväl mot oliktänkande landsmän som andra raser och folk, äro dock oupplösligt förbundna med hans namn. Därför måste hans lära, hans strävanden och göranden framstå främmande för dem som grunda sin livsåskådning på demokrati och kristen humanitet.

Det bokslut som för dagen är möjligt kan sammanfattas i att Hitlers liv ändande i ett enda stort misslyckande, förbundet med miljoner dödsoffer och obeskrivligt elände för en hel värld. Det får sin bjärta illustration, när man erindrar om att Hitlers främsta mål vid sidan av att göra det tyska folket stort och mäktigt var att krossa bolsjevismen – och att resultatet av denna kamp har blivit att bolsjevismen nu har gynnsammare förutsättningar än någonsin förut och, man vågar nog gissa det, än Stalin själv tidigare kunnat göra sig några grundade förhoppningar om.”

Resten av artikeln spekulerar kring om Hitler varit en galjonsfigur och varför han utsåg amiral Dönitz till sin efterträdare.