lördag, april 30, 2016

Fel är fel!

Förklarar idag Katarina O’Nils Franke i NT: "Fort men fel löser inte skolans problem". Hon jobbar på näringslivsfinansierade Axess och hänvisar bland annat till en kille, den så kallade "skolforskaren" Gabriel Heller Sahlgren, som egentligen pluggar ekonomi, när han inte är allt för upptagen med att jobba åt någon tankesmedja. Franke hänvisar också till någon som hävdar att "fantasi, kreativitet, inspiration och ledarskap" i skolan" är bra. Genmäle från de som menar att fel är rätt väntas inom kort.





fredag, april 29, 2016

Tidig rapport från Britannien

Nu är det inte EU som ska folkomrösta om Storbritannien men jag har ändå försökt ta redan på om ön har något värde. Efter lite letande hittade jag en rapport till en viss Atticus i min bokhyllan:

”I min brors brev stod det rent otroliga saker om hur vänligt stämd Ceasar är emot mig, och det har bekräftats av hans egna mycket innehållsrika brev till mig. Man väntar nu på utgången av kriget i Britannien. Så mycket är säkert att tillträdet till ön är stängt av oerhörda klippor. Det är också allmänt bekant att det inte finns en smula silver på den ön och intet hopp om krigsbyte förutom slavar. Bland dem väntar du dig nog inte att finna några som förstår sig på litteratur eller musik.”

Med reservation för att uppgifterna i den här andrahandsrapporten inte är pinfärska – texten är skriven kring den 1 juli år 54 före vår tideräkning – så lutar det åt att kontinenten skulle kunna klara sig bra även utan Storbritannien. Brevet är trots allt författat av Marcus Tullius Cicero; en av världens mest beundrade tänkare.

I ett brev till sin bror Quintus, som deltog i Ceasars expedition, från slutet av augusti samma år andas i alla fall lite nyfikenhet:

”Hur glad jag blev över ditt brev från Britannien! Jag fruktade för oceanen och landstigningen på ön. Jag underskattar inte heller det som återstår, men det ger anledning till mer hopp än fruktan, och jag är mer spänd i mina förväntningar än egentligen orolig. Jag ser att du fått ett utomordentligt ämne att skriva om. Vilka trakter du råkat på, vilka egendomliga föremål och platser, vilka obekanta seder och folk, vilka strider och framför allt vilken fältherre som leder eder! Vad säger månne Ceasar om mina verser, käre bror? Han har förut skrivit till mig att han läst första boken, och början fann han så bra att han inte läst något bättre ens på grekiska. ”


EI ett brev till vännen Trebatius från januari år 53 verkar Cicero inte längre vara nyfiken:


"För övrigt blir det mindre prat, om du kommer hem genast - har du varit borta länge utan något resultat, fruktar jag inte bara Laberius kvickheter utan även min vän Valerius. En lärd jurist från Britannien vore nämligen ett strålande fynd för ett lustspel. Det ligger ingenting komiskt i detta, fastän du finner det löjligt, men enligt min vana talar jag skämtsamt med dig om de allvarligaste ting."


Cicero, Samtliga brev, första bandet, Allhems förlag, 1963, Översatt av Gabriel Sjögren, s. 292, 296-297, 350



Surr om ekonomi 4

En gång i tiden var det lagligt att köpa och sälja slavar. Det fans en marknad för slavar precis som det fanns en för socker eller strumpor. Idag är det förbjudet att sälja arbetare men inte arbetet i sig. Och lönearbete ses som vara som fungerar enligt samma marknadsprinciper som andra varor. Om priset sätt högre än marknaden, genom lagstiftade minimilöner, eller fackliga förhandlingar, ökar arbetslösheten. Återigen spökar modellen om tillgång och efterfrågan. Ibland kallar man fenomenet som förhindrar ekonomin från att verka felfritt för lönestelhet.

I en svensk lärobok förklaras detta så här:
” Monopolistiska fackföreningar begär en högre reallön vid varje sysselsättningsnivå jämfört med arbetsutbudet (AU) vid perfekt konkurrens. Detta leder till högre reallöner, mindre sysselsättning och högre strukturell arbetslöshet i jämvikt jämfört med perfekt konkurrens”.
(1.)

Eftersom det aldrig råder perfekt konkurrens beskriver modellen inte verkligheten bra. Lönen är inget automatiskt resultat av produktivitet hos de anställda. De som jobbar på Macdonald runt om i världen arbetar precis på samma sätt men får högst olika lön – även mätt i köpkraft. I Indien kan Macdonalds anställd bara köpa en fjärdedels Big Mac för en timmes lön. I Japan motsvarar lönen tre Big Mac i timmen. Skillnaden i reallön är inte orsakad av löntagarnas produktivitet utan deras relativa förhandlingsmakt. Höjda löner i Indien skulle inte resultera i fler arbetslösa utan lite lägre vinst.

Amerikanska studier har också kommit fram till att måttliga höjningar av minimilöner, har noll eller rent av en positiv effekt på sysselsättningen (2.). I ett fall höjdes minimilön med nästan 20 procent utan att man kunde notera att de berörda företagen minskade antalet anställda. Återigen: eftersom lönerna aldrig satts i en perfekt konkurrenssituation från början finns det ingen anledning att vara särskilt förvånad. En möjlighet är att folk helt enkelt jobbar effektivare vid lönehöjningar. När lönerna upplevs som allt för låga finns alltid risken för sovjetisering. På en sådan arbetsplats resonerar de anställda ungefär så här: ”Chefen låtsas att han betalar oss, och vi låtsas att vi jobbar.” Högre löner skulle leda till mindre kostnader i samband med personalbyten.

Det finns naturligtvis en gräns för hur högt man kan sätta löner utan att det påverkar sysselsättningen. Poängen här är att den existerande marknaden oftast sätter den under vad den skulle kunna vara utan att den påverkar sysselsättningen negativt.


1) Klas Fregert Lars Jonung, Makroekonomi Teori, Politik & Institutioner, Studentlitteratur, 2003, s. 185
2. Alan Card Alan B. Krueger, Myth and Measurement: The New Economics of the Minimum Wage, Princeton University Press, 2015 (ny upplaga)

onsdag, april 27, 2016

Tyskland visar vägen


Tittar man bakåt så kan man se framåt. Så tänkte en del i Babylonien tretusen år före vår tidräkning. Redan då fanns det folk som försökte förutse prisutvecklingen på vissa grödor genom att samla statistik. Idag kallas den här ovetenskapliga men ofta använda metoden för teknisk analys.

När Vattenfalls ledning beslöt att köpa in sig i tysk brunkol och kärnkraft tänkte de förmodligen som Babylonier. Priserna har gått si och så förr så det blir väll något sådant i framtiden också. Nu håller man på att sälja kolen till vad som ser ut att bli en förlust på runt 20 miljarder kronor. (Man har skrivit ner värdet på sina tillgångar med 120 miljarder de senaste fem åren...) Uppenbart tror man inte längre på den tyska kolens framtid.

Man kan rycka på axlarna och konstatera att det är svårt att förutse framtiden. Det gjorde Vattenfalls ledning när den löste in sina fallskärmar. Vattenfalls pyramidala fiasko beror dock inte på att man missbedömt tillfälliga marknadsrörelser. Idag producerar sol och vindkraft billigare el än kolen i Tyskland. Så är det även utan subventioner, enligt en studie från Bloomberg förra året. Tillfälliga marknadsrörelser kanske kan ge kolen en tillfällig renässans men det mesta talar för att branschen är dödsdömd.

Tyskar är inte duktigare på teknisk analys än svenskar. Men de har ett knep. De har insett att det bästa sättet att förutse framtiden är att uppfinna den.

Förbundskansler Angela Merkel har satsat gigantiska belopp på att subventionera förnyelsebar energi. Det är intressant val för någon som doktorerat i kärnfysik. Tyskarna har skapat en marknad som vuxit sig så stor att den nu skulle kunna klara sig utan subventioner. De håller på att bygga ett nytt elnät med vätgasfabriker som kommer att göra det möjligt att lagra grön elen till de dagar då det blåser dåligt eller är mulet. Vätgasanläggningar är dyra men det var också dammsugare, datorer och allt annat när det bara tillverkades i små serier. En tydlig statlig industripolitik skapar en förutsägbar och stabil miljö för tyska företag att utvecklas i.

I stort sett all högteknologi vi använder idag är ett resultat av att stater ansett att framtiden varit för viktig för att man skulle överlåta åt företagsledare. Jetmotorn, helikoptern och raketen kom ur Adolf Hitlers drömmar om världsherravälde. Internet, datorn, och atombomben togs ursprungligen fram av det amerikanska försvaret. Alla branscher där Frankrike ligger bra till har staten styrt och ställt: kärnkraften, snabbtågen, flyg och rymdindustrin. Det är samma sak i Japan och Sydkorea. Företag är bra på att förbättra befintlig teknik men de skapar sällan nya marknader och revolutionerande teknik utan statens fasta och synliga hand. Så har det i alla fall varit sedan början av 1900 talet.

I Sverige verkar få förstå omfattningen och konsekvenserna av Tysklands ambitiösa energipolitik. Många talar vacker om förnyelsebar energi men om man verkligen trott på det hade man agerat mer kraftfullt. Många tycker att man ska satsa på att hålla liv i den gamla kärnkraften, femtiotalets framtid, på samma sätt som Strindberg på 1880 talet undrade vad vi skulle ha järnvägen till efter att ha investerat så mycket i Göta kanal. Med den inställningen skulle vi elda brunkol i århundranden framöver.

tisdag, april 26, 2016

Surr om ekonomi 3.

Jean levde hela livet i samma hyreslägenhet på Avenue de la Gare i Nice. Det var högt i tak i de sex stora rummen. Han flyttade in tillsammans med sina föräldrar år 1900. Efter första världskriget döptes gatan om till Avenue de la Victoire. När Jean gick bort 1980 hade den fått sitt nuvarande namn: Avenue Jean Medicin (inte efter honom).

Idag är lägenheten värd sex, åtta miljoner eller kanske tio miljoner kronor. Ändå betalade de bara några hundralappar i hyra (vatten och värme inte ingick inte). När Jeans föräldrar skrev på hyresavtalet var francens värde kopplad till guldet. Efter första världskriget devalverade man francen och sen kopplades den fri från guldet. Efter det härjade inflationen.

Men tack vare kontraktet och lagar som förhindrade hyresvärdar från att höja hyrorna hur som helst levde Jeans hyra närmast symbolisk de sista fyrtio åren. Underhållet blev också därefter. Hyresvärden måste haft svårt att dölja sin glädje när farmor lämnade tillbaka sin morbrors nycklar.

Den här typen av historier ger hyresregleringar ett dåligt rykte. Men det är ett extremt fall och det är inte så här de brukar fungera normalt. Idag är det ganska vanligt med tio procent avkastning på kapitalet om man hyr ut sin lägenhet i Frankrike.

I Sverige är avkastningen betydligt lägre. I Stockholmsregionen lär det vara en procent. Men då handlar det om bostäder vars byggkostnader sedan länge är amorterade. Vid nybyggen kan hyresvärdar sätta hyror som ger en bra avkastning på kapitalet. Det är därför som en nybyggd etta kan kosta runt tiotusen kronor. Att det inte byggs mer beror delvis på att få människor vill eller kan betala så mycket. En annan förklaring är att det är ännu lönsammare att bygga bostadsrätter. Lönsammare slår alltid lönsamt. Den ekonomiska fördelningen i samhället påverkar vad som byggs.

De som förespråkar marknadshyror hävdar att regleringarna orsakar eller förvärrar bostadsbristen. Släpper man bara priserna fria kommer utbud och efterfrågan att mötas.

Men bostäder är ingen konsumtionsvara. Det är en form av investering, och i likhet med till exempel guld, så blir de ofta mer attraktiva när priserna stiger. Bostäder är också en social investering. Bostäder markerar ens sociala position i samhället. Det är bara ett fåtal människor som kan befinna sig i pyramidens topp. Bara ett fåtal människor kan bo på de finaste adresserna i Stockholm. Alla kan inte ha en liten större eller finare bostad än sina grannar. När det gäller den här typen av social prestige är bostadsmarknaden ett nollsummespel. Så är det oftast med högavlönades konsumtion. Det är därför som alla kan tjäna på höga marginalskatter och en ekonomisk politik som utjämnar inkomstskillnader.

Det finns uppenbara sociala skäl som gör att man aldrig kommer att tillåta att hyran på bostäder blir lika fri som priset på till exempel bilar.
För att man ska kunna tala om en fri marknad måste kunderna vara lika fria som producenterna. Om staten bestämde att alla har rätt till en egen bil, att barnfamiljer måste skaffa lite större modeller, och dessutom ändrade socialtjänstlagen så att det offentliga skjuter till hela eller delar av kostnaden i de fall där medborgarna inte har råd, vore det uppenbart att vi inte längre kan tala om en fri prissättning på bilar.

Marknadshyror förutsätter att folk också har rätt att avstå från att hyra lägenheter. Marknadshyror förutsätter att det offentliga slutar att betala hyran för de som inte har råd att bo någonstans. En eller flera barnfamiljer måste ha rätt att få dela på en etta eller bo i husvagn.

måndag, april 25, 2016

Vi måste alltid tala om Jan Myrdal

Jag har länge hävdat att Myrdal ofta har fel på intressantare sätt än andra har rätt. I gårdagens radion intervju med Myrdal konstruerar han ett resonemang om självmord på ett sätt som liknar hur ekonomer tänker i svagare stunder.

Jag håller med Spring (som kommenterade gårdagens inlägg) om att vänsterfolks fascination av Myrdal är fascinerande. Men högerns fixering vid Myrdal har tagit proportioner som är utan motstycke. Borgerliga opinionsbildare kritiserar regelbundet Myrdal för vad denna skrivit eller inte skrivit om folkmordet i Kambodja. Man skulle kunna tro att det beror på att han är den enda människan på jorden som har något att stå till svars för i frågan. Trots att USA stödde Pol Pot ekonomiskt och politisk i åratal efter folkmordet tycks ingen borgerlig opinionsbildare undra hur man tänkte i Vita Huset. När Vietnam satte stopp för folkmordet i Kambodja protesterade dessutom den (borgerliga) svenska regeringen och krävde att Vietnam skulle dra tillbaka sina trupper. Då hade Pol Pot kunnat ta tillbaka kontrollen över Kambodja och återuppta folkmordet.

Fortsättningen kommer från min bok Informationskriget mot Iran:

”Precis som Jan Myrdal drev Gösta Bohmans och Ola Ullstens regering principen om staters suveränitet in absurdum, så att Sverige i praktiken stödde Pol Pot politiskt. Gösta Bohmans intresse för nationers okränkbarhet tycktes dock upphöra om den stod i vägen för svensk export. I samma riksdagsdebatt protesterade Lars Werner, partiledare för VpK, mot att Sverige under den folkpartistiske handelsministern Hadar Cars sålt vapen ”till Indonesiens krig på Östra Timor”.

Varken Hadar Cars eller Gösta Bohman kände sig manad att förklara varför Sverige sålde vapen till en ockupationsmakt och hur det gick ihop med regeringens respekt för staters suveränitet. Vietnams och Indonesiens krig är dock inte helt jämförbara. Vietnam ockuperade ett grannland och stoppade ett folkmord. Indonesien invaderade ett land och startade ett folkmord. Men det är svårt att förstå de borgerliga i bägge fallen stödde dem som utförde folkmorden.” (s.97)

Slutsaten av allt detta är att vi måste tala mer om Jan Myrdal

söndag, april 24, 2016

Surr om ekonomi 2

Det är lätt att ta livet av sig förklarar Jan Myrdal i radions Söndagsintervjun idag med Martin Wicklin. Det behövs bara ”en plastpåse”. Ska man vara noga antar jag att man också behöver ett snöre men annars har Myrdal som vanligt rätt. Myrdal hade säkert kunnat bli en framstående ekonom. I likhet med neoklassiska ekonomer reducerar han en komplex fråga till några få faktorer. Under förutsättning att man bara tar med en självmordsbenägen människa, en plastpåse och ett rep i tankeexperimentet så är det resonemanget vattentätt. Hur skulle någon kunna misslyckas med att kväva ihjäl sig med dessa förutsättningar? Svagheten med resonemanget är naturligtvis att det alltid finns många fler faktorer att ta hänsyn till i verkligheten.

Myrdals uppvisar hyperrationella reduktionistiska drag i sitt som gör honom till något som har större likheter med ekonomernas teoretiska modell av en människa än en av kött och blod. Egenintresset får honom att till exempel att överge fru och barn. Dåligt samvete eller idealism är inga faktorer som modifierar hans beslut. När åldrandet hotar att göra livet till en förlustaffär – lustmässigt sätt eller vad man ska kalla det – då säger Myrdal osentimentalt att han är redo att avsluta sitt liv. Precis som man bör avveckla ett företag när det förbrukat hälften av sitt aktiekapital.

Jan Myrdal säger att han helt saknar dödsångest. Jag tror också att han själv skulle hålla med om att han har en ganska osentimental inställning till andras död. Det är alltså möjligt att hans resonemang har högre relevans för honom själv än folk i allmänhet.

Så är det ju också med ekonomernas modeller. De som läst ekonomi har en tendens att bli mer lik de ekonomiska teoriernas förståelse av människan som egoistiska nyttomaximerande rationella varelser.

Hos vanligt folk modifieras däremot de egoistiska tendenserna ofta av idealism. Ett av de mer kända exemplen är att blodgivare blir minde generösa om man börjar betala dem. Fler människor är beredda att ge blod av idealistiska skäl än för pengar. Dessutom sjunker kvalitén på blodet om man börjar betala. (Richard Titmus 1970).

Jag återkommer till utbuds och efterfrågemodellen jag tog upp i första texten i nästa inlägg.

Ps. Intressantare än intervjun är Jan Myrdals artikel om Kaplan på SVT

lördag, april 23, 2016

Surr om ekonomi 1.

En gång hamnade farsan och jag av misstag på en föreläsning. Längst fram i en sal surrade en ekonom under ett neonrör. Vi hann höra orden utbud och efterfrågan några gånger innan vi flydde. ”Tänk om jag kunde pissa som han pratade…” sa farsan senare när vi befann oss i säkerhet på ett fik.

Utbud och efterfrågan är en stor grej för ekonomer. Det är en modell, förklaras det i kursböcker. Den förklarar att priset är en funktion av kvantiteten. Ju mer av en vara, desto mindre är kunderna villiga att betala. Det är en förenklad version av en marknad där det råder perfekt konkurrens. Det finns något tautologiskt över det hela: konsumenter köper vad de efterfrågar eller efterfrågar vad de köper. Den här tomma tanken brukar illustreras med ett diagram som har två kurvor (linjer i verkligheten). Det hela ger ett intryck av matematisk precision. Även om det inte handlar om en empirisk beskrivning utan bara illustrerar ett resonemang.

Trots att det låter rimligt, teoretiskt, har jag svårt att få kurvorna att gå ihop med koppen på fiket. Vi jämförde inga priser innan bestämde oss för vart vi skulle gå. Vi visste inte vad kaffet kostade när vi satte oss ner. Vi glömde bort vad vi betalt så fort vi rest oss.

En av mina farbröder beter sig däremot mer som man kunde förvänta sig att man ska göra som kund i ekonomernas värld. Han kan kolla priset på espresso på olika serveringar, när han är i okända kvarter. Sen åker han ofta hem där hans fru serverar en femton gånger billigare kopp. Men det är ett ganska udda beteende.

Sen finns det de som är beredda att betala mer för kaffet om de vet att de som plockat bönerna fått anständigt betalt. Eller om de är ekologiskt odlade.

Min kompis J. hör till en annan kategori. Hon är en rik snobb som aldrig skulle drömma om att gå till ett billigt ställe. ”Ja, jag vet, maten är inte så bra men jag går hit för att titta på folk”, ursäktade hon sig en gång efter att ha släpat mig till en av de flådigaste barerna i Paris. Hon vill framförallt bli sedd.

I Paris har jag betalt mellan 1,5 och 8 euro för en espresso. Spannet är förmodligen större än så. De här ställena serverar ofta samma kaffe men konkurrerar uppenbarligen inte om samma kunder. Så verkar det vara i många branscher. Frisörer som tar 100 euro för en enkel hårklippning tar knappast kunder från de som tar en tia för sina tjänster. Så hur konstruerar man ett diagram över utbud och efterfrågan på hårklippning om folk upplever att frisörer är en extremt oenhetlig yrkesgrupp?

För företagsekonomer är det självklart att reklam spelar en centralroll för att skapa efterfrågan. Priset brukar inte vara en stor grej i den här marknadsföringen. Gevalia lockar kanske med rea men de flesta märken försöker övertyga om att de är godast eller coolast. Absolut Vodka erövrade till exempel den amerikanska marknaden genom att marknadsföra sig som mer exklusiv än andra märken. Här förklarar det relativt höga priset succén. Men i nationalekonomiska läroböcker lyser dock ordet reklam med sin frånvaro.

Den surrande ekonomen under lysröret skulle förmodligen säga att det kvittar om modellen är realistisk. Det viktiga är att den gör det möjligt att förutse vad som händer när utbudet förändras. Men finns det empiriska bevis för att priset på x eller y förändras på ett förutsägbart sätt när utbudet förändras en viss procentsats? Inte i någon bok jag sett i alla fall. Inte ens när det handlar något så relativt enkelt som jordgubbsmarknaden.

Fortsättning följer…