fredag, februari 27, 2015

En trettioårig mediabluff

”De flesta bedömare är överens om att Iran inom ett år kommer att kunna producera sin första atombomb”, hävdade debattören Jackie Jakubowski i en artikel i Dagens Nyheter. Nu har det gått två år utan att profetian gått i uppfyllelse. I veckan rapporterades det i stället om att Mossad inte anser att Irans kärnkraftsprogram går att använda till att bygga kärnvapen. Att Mossad, CIA och IAEA inte tror att Iran försöker tillverka kärnvapen har varit känt länge. I alla fall bland nyhetsjournalister. Men opinionsbildare fortsätter larmandet. Senast ut var Correns Ernst Klein som skrev att Iran ”söker skaffa sig kärnvapen för att utplåna Israel” (15/2). Faktum är att man larmat om hur nära Iran är att ta fram kärnvapen i över trettio år nu. Ingen av alla de som larmat genom åren har antytt att de kanske haft fel eller att ens noterat offentligt att deras tidtabell inte stämt.

Eftersom DN inte tar in debattartiklar som ifrågasätter den nukleära hysterin debatterade jag och Jakubowski hans DN artikel i Arbetaren.


”MISSVISANDE LARMRAPPORTER OM IRANSKT KÄRNVAPENHOT”

”LÅNG RAD BEVIS FÖR ATT IRAN FÖRSÖKER SKAFFA SIG KÄRNVAPEN”

”ETT KÄRNVAPENPROGRAM FÖRUTSÄTTER MER ÄN ORD”

"Tobakskrumbukter" på Corren

Idag har Correns Maria Björk Hummelgren skrivit ännu en ledare där hon hånar regeringens försök att minska tobakskonsumtionen. Under rubriken ”Bättre än rökförbud” skriver hon:

”Det har förekommit en del bittra röster om skidlandslagets onyttiga sponsorer. Men kan framgångarna som eliten i Falun bjuder oss på locka fler till skidspåret, gymmet eller den lokala fotbollsföreningen, lyckas de göra mer för folkhälsan än vad hamburgerhatarna och minister Wikströms tobakskrumbukter gör tillsammans.”

Min korta kommentar: ”Skidåkning skyddar inte mot cancer” togs bort efter ett par minuter. Det här tyvärr ganska typiskt både när det gäller hur Corren hanterar kommentarer, och kvalitén på tidningens ledarsidor. Det som stör mig mest är inte främst dess värderingar – som visserligen ibland i sig är obehagliga – utan dess bristande verklighetsförankring. Jag diskuterar ibland politik med borgerliga bekanta och vi är ofta eniga om hur världen ser ut även om vi tror på olika lösningar.

Jag känner folk som menar att risken att drabbas av lungcancer är en risk man bör vara beredd att betala för friheten att få röka. Men jag känner ingen som hävdar att lite jumpa är ett bättre sätt att minska riskerna än att avstå från att röka. Även om man utgår ifrån att det är omöjligt att minska tobakskonsumtionen genom olika åtgärder eller rent av ett förbud så är det ju inte så att jumpa gör tobak mindre farlig.


Maria Björk Hummelgren, och Correns ansvariga utgivare Anna Lindberg, ligger bra till att få utmärkelsen till årets folkförvillare.

söndag, februari 22, 2015

Terrorismens ansikte


Efter attentaten i Köpenhamn och Paris har debatten om muslimsk terrorism och faran med antisemitismen tagit fart igen. Men enligt Europol stod muslimsk terrorism för mindre än en procent av alla attentat i Europa mellan 2006-2013. Över 99 procent utförs av höger eller vänsterextremister och nationalister. Om judar stått för mindre än en procent av en viss typ av brottslighet i Europa men ändå fått nästan allt utrymme i media hade alla förstått vad det beror på.

Attentaten mot den judiska butiken i Paris och synagogan i Köpenhamn visar att det finns en våldsam och farlig antisemitism i Europa. Men allt tyder också på att det våldsamma judehatet är ett marginellt fenomen. En undersökning som Le Monde Diplomatique skriver om i sitt februarinummer kom fram till att judarna var den mest accepterade minoriteten i Frankrike.

Siffrorna borde vara glädjande men så uppfattas de inte. I själva verket förbigås de ofta med tystnad. Min erfarenhet är att många rent av blir arga om man tar upp dem. Då ägnar man sig åt oacceptabla jämförelser, relativisering och bagatellisering.

Men det är ett hån mot historien och Hitlers offer att jämföra med stämningar på trettio och fyrtiotalet. Den utbredda antisemitismen avtog inte heller direkt efter kriget utan först i takt med att äldre generationer gick bort.

Idag är det till exempel svårt att förstå att varken de Gaulle, Churchill eller Truman skrev en enda rad om förintelsen i sina krigsmemoarer. De Gaulle förklarade sitt ointresse med att han inte ville att det franska folket skulle tro att han krigat för judarnas skull. I sin dagbok skrev Truman att judarna, när de hade den finansiella och politiska makten, var lika grymma som Stalin och Hitler. Och på tjugotalet skrev Churchill artiklar om att den ryska revolutionen var en judisk konspiration. Inga ledare i västvärlden uttrycker sig så här idag.

Ofta hänvisar man till judars egen rädsla när man beskriver läget idag. Att judar är rädda ska naturligtvis respekteras och tas på allvar. Men det är inget objektivt mått på hur situationen utvecklats. Den absurda verkligheten är att de 7000 franska judar som utvandrade till Israel förra året löper större risk där än i Frankrike.

Undersökningar visar också att araber – med bred marginal – är den minst populära minoriteten i Frankrike. Diskrimineringen mot araber och muslimer är ofta öppen och uppenbar. Det gäller inte minst på arbetsmarknaden. På järnvägsstationen i Marseille ber polisen en ung arab att visa sitt ID kort. Man ber att få titta på mitt ID kort nästan varje dag förklarar den unge mannen uppgivet. Jag som är dubbelt så gammal har bara blivit kollad två gånger under hela mitt liv.

Publicerad i Vasabladet

fredag, februari 20, 2015

Från München till Minsk


Kriget i Ukraina och överenskommelsen i Minsk har fått många att dra paralleller till hur västvärlden övergav Tjeckoslovakien 1938. Trettiotalet är en ofta återkommande referens när man diskuterar internationella konflikter. Ur moralisk synvinkel kan frågan tyckas solklar. Det var en skam att västvärlden lät Nazityskland slakta Tjeckoslovakien.

Men felet med Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain var inte att han offrade Tjeckoslovakien. Hans stora misstag var att inte också överge Polen. Frankrike och Storbritannien hade inga militära förutsättningar att stoppa Hitler från att invadera Tjeckoslovakien 1938 eller Polen 1939. Frankrikes premiärminister Edouard Daladier ville också offra Danzig 1939 men manövrerades av britterna in i en position där han mot bättre vetande var tvungen att förklara krig mot Tyskland.

Chamberlain gav Polen militära garantier utan att konsultera Frankrike. Paris ställdes då inför valet att sluta upp, eller i praktiken se sin allians med Storbritannien upplösas. Om Frankrike inte följt Storbritanniens exempel hade Tyskland i stället kunnat anfalla ett isolerat Frankrike.

Storbritannien hade ingen armé att tala om i Europa och lät inte ens sitt moderna flygvapen strida i Polen. Frankrike hade en stor armé som dessvärre främst var tränad och utrustad för defensiv krigföring. Varken Paris eller London tänkte stödja Polen militärt, utan planerade vad Hitler kallade ett ”potatiskrig”. Man trodde sig kunna svälta ut Tyskland med hjälp av en blockad. Men Polen förleddes att tro att Västmakterna skulle komma till dess hjälp. Sveket mot Polen var större än det mot Tjeckoslovakien.

Militärt sett hade britterna inte mycket marktrupper i Europa ens i juni 1940. Under slaget om Frankrike, som varade någon månad, omkom bara 3500 brittiska soldater. De flesta av dem dödades när de flydde från Frankrike i vad som förskönande brukar kallas undret i Dunkirk. Den franska regeringen informerades om att de brittiska soldaterna inte försvarade de frontavsnitt de tilldelats först fyra dagar efter att flykten startat.

I historieböcker framställs det ofta som om Storbritannien gjorde ett heroiskt motstånd efter att Frankrike kapitulerat. Men Storbritannien evakuerade sina marktrupper innan Frankrike föll. I Churchills retoriska tal skulle man slåss på stränder, berg och alla möjliga ställen men i verkligheten höll man sig på behörigt avstånd tills kriget i praktiken var avgjort.

Att Churchill regelbundet framställs som en förebild har mer att göra med nationalistiska och ideologiska behov än en verklig historisk analys.

Om inte Hitler anfallit Sovjet hade Nazityskland aldrig besegrats. Då var det inte heller många som trodde att Sovjet skulle kunna ändra krigets utgång för det var inte bara Hitler som underskattade Sovjets militära kapacitet. De flesta brittiska militära experter trodde till exempel att Sovjet skulle kapitulera inom några månader efter att invasionen startat.

Antalet döda soldater säger mycket om vem som egentligen utkämpade andra världskriget. Fyra till fem miljoner tyska soldater miste livet. Uppgifterna om hur många ryska soldater som dödades varierar mellan åtta och tretton miljoner. De amerikanska och brittiska förlustsiffrorna, tillsammans åtta hundratusen, var i låga i jämförelse. Och de inbegriper kriget mot Japan. Bara under slaget om Berlin förlorade ryssarna 100 000 soldater, vilket motsvarar en fjärdedel av de amerikanska förlusterna under hela kriget.

Att Sovjet överlevde berodde på landets ofantliga storlek och att Stalin placerat stora delar av den tunga industrin öster om Ural. Efter andra världskriget hade Moskva en buffertzon på över 160 mil till Nato. Om Ukraina blev medlem av alliansen skulle avståndet minska till 40 mil. Ryssland vet betydelsen av en buffertzon och lever med minnet av de 26 miljoner sovjetmedborgare som dödades under den tyska invasionen.

Om andra världskriget visar något så är det att det att politiska beslut inte kan frikopplas från den militära verkligheten. Rysslands styrkor idag är visserligen en skugga av Sovjetunionens men det betyder inte att landet kan behandlas som Serbien, Irak eller Libyen. Hur skulle väst hantera ett öppet krig där Ryssland sätter in taktiska kärnvapen i Ukraina? Precis som 1938 eller 1939 saknar väst de militära förutsättningarna att driva igen den politik man vill se.

Överenskommelsen i Minsk tyder på att västvärldens ledare talat klarspråk med Ukrainas regering. Väst varken kan eller vill konfrontera Ryssland militärt. Krim är förlorat, och om de östra provinserna inte ska bryta sig ur Ukraina för gott så bör man kompromissa rejält med Moskva. Men opinionsbildare i väst har som regel fortfarande inte förstått betydelsen av München.

torsdag, februari 05, 2015

Till butterhetens försvar


Leende människor brukar göra mig misstänksam. Trevliga och glada människor brukar som regel göra sitt jobb sämre än buttergökar. I Filippinerna ler alla, och inget fungerar heller särskilt bra.

- Vill du ha vitt eller brunt socker till kaffet, undrade den unga servitrisen.
- Vitt, svarade jag.
- Tyvärr är det vita slut, men det bruna är bättre för dig, förklarade hon och med ett leende upp till öronen.

I Europa hade jag utgått ifrån att de drev med mig men inte här. Kanske är min reaktion en form av rasism. På Peking Duck är ankan slut, och Pancake House har inga ägg så de kan inte servera pannkakor. Liknande missöden uppstår varje dag. Men trevligheten och leendena, som alltid verkar äkta tar aldrig slut.

I Tyskland ler inte servitriserna men de tycks inte heller göra några misstag. Saknas något på menyn berättar de från början. Fast de första dagarna på jobbet då de är de är ovana och osäkra kan även tyskar le. Men det går över.

Varje gång jag är i Berlin, och ser hur snabbt och precist servitriser med fyra stora öl i vardera näven arbetar undrar jag hur de kunde förlora kriget. Och varje gång jag är i London, och ser nerklottrade, nerpissade och försenade tåg undrar jag hur de kunde vinna kriget.

Adolf Hitler ska ha varit väldigt trevlig och omtänksam mot sina medarbetare och vänner. Framförallt kvinnorna. När Hitlers unga sekreterare, Traudle Junge, slog i stortån visade han en väldig omtanke. Hitlers medlidande var äkta, men en smula selektivt.

En natt hörde Hitlers betjänt, Heinz Linge, konstiga ljud från diktatorns sovrum i bunkern. När han öppnade dörren stod Hitler, som vid det här laget var ganska skröplig, iklädd pyjamas och balanserade på ett bord i färd med att byta glödlampan i taket. För att nå den hade han varit tvungen att släpa det tunga bordet till mitten av rummet. Här stod andra världskriget och balanserade. Hitler förklarade att han inte velat störa sin betjänt mitt i natten med en sådan småsak.

Churchill var däremot enligt många vittnesmål, även från de som beundrade honom, ganska socialt obegåvad. Han skällde ofta ut sitt tjänstefolk om något inte var perfekt och behövde hjälp med att klä på sig. Han talade mest om sig själv, var nästan alltid full och gjorde ofta folk, även kvinnor, illa till mods. De första två kvinnor han friade till tackade nej. Den tredje önskade ofta att hon gjort det. Churchill blev premiärminister utan att ha behövt vinna en valrörelse, och förlorade valet 1945 trots all prestige han vunnit som krigsledare.

Hur lyckas en del människor vara så hemskt trevliga att man genast gillar dem? Den där svenska mäklaren som visade mig en fastighet för några månader sedan, till exempel. Han verkade från första stund vara en genomhygglig och förtroendeskapande kille. Han visade alla små skavanker på huset men sa naturligtvis inte ett knyst om att fastigheten var i akut behov av stambyte, och att de skulle gå på minst en miljon. Jag har fortfarande inte listat hur hans charm fungerade.

Människor är i regel inte bra på att bedöma varandra efter några korta möten. Forskning visar att det till exempel inte går att förutspå hur bra någon kommer att utföra ett jobb efter en arbetsintervju. Även professionella domptörer låter sig ofta luras. Den brittiska premiärministern Chamberlain baserade sin tro på att han uppnått fred i vår tid på sina möten med Hitler. Han trodde på sin förmåga att bedöma folk. Även seriemördare brukar ju också som regel uppfattas som ärliga och trevliga (Massmördare behöver inte samma sociala talanger). Men det hindrar oss från att fortsätta att rekrytera folk med hjälp av arbetsintervjuer. Eller politiker från att göra prognoser baserade på hur de bedömer andra ledares personlighet.

onsdag, februari 04, 2015

Rapport från Filippinerna




Kvinnan som hälsar på mig på Manila Polo club heter Princess. Det är inget smeknamn. Kyparen där jag åt lunch idag hette Denmark. Igår var det Sunday som serverade. Filippinerna verkar ha världens friaste namnlagar.Princess är stormrik och verkar rätt högfärdig men med ett sådant namn lär ingen i Paris eller New York ta dig på allvar tänker jag.

Varje gång jag besöker Filippinerna känns det som att kliva in i roman av Dickens eller Balzac. Pigorna springer förbi med krökt rygg som om de är vana att bli piskade. Någon förklarar att det är så filippinska pigor signalerar respekt och undergivenhet. De duckar när de kommer i närheten av herrskapsfolk för att inte skymma sikten för dem. Servitören på Hotel Peninsula blir panikslagen när jag själv hämtar en stol från grannbordet. Så gör man bara inte.

I lägenheten jag hyr sover ett hembiträde i fosterställning på en liten träsoffa i ett garderobsliknande rum utan fönster. Hon är döv men kan läsa på läpparna. När jag ger henne 500 pesos (sjuttio kronor) i dricks för tre veckors jobb gråter hon av lycka.

Överklassen liknar ännu mer karaktärer ur romaner. Avundsjukan och äregirigheten är kväljande i Dasma där de allra rikaste trängt ihop sig bakom höga murar som bevakas av vakter. Här finns ingen jantelag.

Ju mindre verkligt välstånd desto mer spenderar man för syns skull. Familjer på ruinens brant arrangerar de flottaste festerna medan de allra rikaste av de rika inte förväntas bjuda igen. Det slår mig att många i den filippinska överklassen inte är riktiga kapitalister. Skenet av välstånd är viktigare för dem än verkligt välstånd. Fast det tycks inte gälla den kinesiska minoriteten som har ungefär samma rykte som judarna hade i Europa på trettiotalet.

Under en middag på Iloilo blir jag presenterad för läkarstudenten R som bor i ett skjul utan el med 16 syskon. R är en lysande student förklarar en av hans lärare. En lokal affärsman betalar för hans studier. De flesta av R syskon var också bäst i klassen i grundskolan men ingen hade råd att studera vidare. Hans bröder jobbar som byggnadsarbetare. Hans systrar är pigor eller hemma med barn. Välstånd eller brist på sådant går i arv. Den lokala affärsmannen äger många lägenheter och åker första klass jorden runt. Hans nybyggda Penthouse i Manilla har drabbats av termiter och översvämning. Hans ansikte är fårat när han talar med fastighetsskötaren och försäkringsbolaget. Det är bara de rika som inte ler hela tiden. Hans anställda behöver inte dela den oron. De har inte råd att flytta från sina skjul. En del av dem har universitetsexamen men kommer aldrig att ha råd att starta egen firma. Tack vara det lilla bidraget till R:s studier kan affärsmannen ändå känna sig som en hygglig människa.

tisdag, januari 20, 2015

söndag, januari 11, 2015

Ett slag för yttrandefriheten?



Ska man få avbilda svarta som apor? Det kan diskuteras men det torde ändå vara ganska uppenbart att det är rasistiskt att göra så. Bilden ovan är från 2013 och kommer från Charlie Hebdo. Den föreställer Frankrikes svarta justitieminister Christiane Taubira. Kan man publicera den här typen av bilder till stöd för yttrandefriheten i Sverige?