fredag, augusti 22, 2014

Politik som föreställning, föreställningen som politik



Valrörelsen får mig att tänka på en föreställning, Nattens balett, som gavs i Paris sent på vintern 1653. Den hade beställts av kardinal Jules Mazarin, som då i praktiken styrde Frankrike. Den tretton timmar långa dansföreställningen sågs av de ledande adelsmännen i det franska hovet.

Den började i skymningen och slutade i gryningen. De första tolv timmarna var dansen kaotisk, anarkistisk, orolig. Men den sista timmen träder en 15 årig yngling in på scen, samtidigt som solen går upp och oordning trängs undan. Tydligare kunde det inte bli. Pojken var Ludvig den XIV.

Nattens balett var en maktdemonstration. Kungen visade auktoritet genom att visa hur väl han behärskade sin kropp. Och han var en duktig dansare. Det var väll inte så att han hade en exceptionell talang men han tränade mycket och hade utmärkta lärare.

Tre och ett halvt sekel senare är dans inte längre ett politiskt maktmedel men frågan är hur mycket som egentligen förändrats.

Den egna kroppen, är fortfarande ett oumbärligt maktinstrument. Ronald Reagan sadlade hästen när pressen kom på besök under presidentvalen och George Bush visade gärna hur manligt han kunde hugga ved på ranchen i Texas. Vladimir Putin tycker precis som Benito Mussolini om att visa sig med bar överkropp. Adolf Hitler ansåg att han var sin tids största skådespelare. Alla säger dessutom i princip samma sak som Ludvig: utan mig blir det kaos.

Politisk makt handlar fortfarande om karisma och auktoritet. Det som förändrats är kanske mest publikens uppfattning om vilken typ av kroppskontroll som krävs.

Det ser lätt ut att tala i en TV studio, på en scen eller på ett torg men det kräver åratal av träning. Förr fanns det framgångsrika akademiker i politiken. Idag kommer ofta mer lågutbildade politiker längst. Ludvig den XIV lade ner mer tid på balett än att läsa böcker, och vår tids toppolitiker hinner inte med mycket mer än att träna framför kameran.

Det som gör en akademiker framgångsrik – förmågan att se ett problem ur flera vinklar, ändra uppfattning, erkänna att man inte vet allt – är egenskaper som handikappar en politiker. Karisma och självsäkerhet är inget viktigt för akademiker, men ofta oumbärligt för skådespelare, dansare och politiker.

De svenska partiledare som tappar sin tvärsäkerhet, förmågan att le in i kameran, eller som börjar tänka efter tio sekunder innan hen svarar på en fråga, riskerar att leda sitt parti ut ur riksdagen. Tio sekunders tystnad i TV är en dödsdom.

I länder med personval är det bara folk som redan är kändisar som tar sig in i politiken. Den typen av kändisar som redan lärt sig att hantera media.

Precis som man kan titta på balett eller lyssna på en opera utan att bry sig om det finns ett budskap så kan man följa en valkampanj utan att bry sig om vad politiker egentligen gör eller säger. Den politiska debatten handlar allt mer om den politiska debatten. Man talar om den senaste opinionsundersökningen, och självutnämnda retorikexperter talar om politikers framträdanden som kulturjournalister recenserar musik.

Nej, det är inget nytt fenomen. Under hela trettiotalet försökte en fransk politiker, Paul Reynauld, att reformera armén. Om han hade lyckats hade det franska försvaret varit en spegelbild av den tyska krigsmaskin som krossade Frankrike i juni 1940.

Reynauld var begåvad som få men blev aldrig populär bland allmänheten. Det brukar förklaras med att han hade en obehaglig metallisk röst. Dessutom lät han ofta arrogant och kunde inte låta bli att säga obehagliga sanningar.

Om Ludvig den XIV snubblat eller Reynauld haft en mer sympatisk röst hade Europas historia förmodligen sett annorlunda ut.

Har gått i NSD

DN
DN2 DN3 VK BT

torsdag, augusti 21, 2014

Goda förövare, onda offer

Barbarkvinna kapitulerar inför romersk erövrare British Museum

Alla koloniala projekt i historien följer samma mönster. De som invaderar ett land, bygger bosättningar, fördriver eller dödar ursprungsbefolkningen, är alltid upprörda över hur vild och omänsklig lokalbefolkningen är.

Ju större övergrepp en invaderande armé gör sig skyldiga till desto mer primitiv tycks de betrakta offren. I början av 1500 talet beskrev spanjorer, som var i stort behov av att bortförklara sin egen grymhet, den amerikanska ursprungsbefolkningen så här:

”I visdom, skicklighet, dygd och humanitet är dessa folk lika underlägsna (britter och amerikaner) som barn vuxna och kvinnor män; det är lika stor skillnad mellan dem som det är mellan bestialitet och måttfullhet, mellan våld och moderation, och nästan, är jag benägen att säga – mellan apor och människor.”

Det är sant att Hamas inte är en trevlig organisation som respekterar de mänskliga rättigheterna och ibland sagt att man vill förinta Israel. Men när man ska ta ställning till konflikten i mellanöstern är det en sidofråga. Japans propaganda i USA under andra världskriget gjorde ett stort nummer av att svarta amerikaner behandlades orättvist. Den japanska propagandan var sann, men ändå irrelevant. Att USA var rasistiskt och segregerat var inget bra argument för Japansk expansionism.

Det är viktigt att inte blanda ihop resultatet av krig med krigs orsaker. Att vissa palestinier är fanatiska förklarar inte konflikten. Det är ockupation, deportation, och blockad som gjort att många palestinier både hatar Israel och judar. Palestiniernas världsbild och värderingar har sin grund i den objektiva verkligheten de lever i. Palestina blev inte ockuperat för att befolkningen var antisemitisk: många palestinier utvecklade ett judehat för att judar tagit deras land. Hamas är resultatet av Palestiniernas traumatiska upplevelser. Därför håller jag inte med Lars Åberg som skrivit i GP om vikten av att ”vänstern” måste tala om Hamas. När de objektiva förhållandena för palestinierna förbättras kommer de försiktigare grupperingarna att vinna inflytande. Och det är också så att fanatiker kan ha rätt och rättigheter.

Vi bör tala mindre om parternas avsikter (vad de än är) och mer om den empiriska objektiva verkligen. Det finns bara en stat och en armé i den här konflikten. Palestiniernas utgör inget militärt hot mot Israel. Det är ett objektiv faktum att jordnötsallergi är ett större hot mot den israeliska civilbefolkningen än palestiniernas primitiva raketer. Den liberala demokratin Israel som nu senaste bombat ihjäl över 400 palestinska barn, är däremot ett reellt hot mot den palestinska civilbefolkningen. Det är därför som Israel, och inte Hamas, bör vara fokus för vår uppmärksamhet. Det är Israel som har makten att förändra något. Hamas är oviktigt: Israel måste besegra sig själv innan vägen till fred kan öppnas.

onsdag, augusti 20, 2014

I Anders Breiviks värld

Bild härifrån. Tipstack Martin.


Barnen sköts en i taget. Mördaren bar en polisuniform, hade stora mängder ammunition och gott om tid. Polisen var distraherad av bomben han utlöst i Oslo. Det var inte lätt att komma undan på en ö.

När Anders Breivik ställdes inför rätta erkände han dåden. 77 människor hade mist livet. Men han förklarade sig ändå oskyldig. Brevik hävdade att han handlat i självförsvar. Han såg sig som en soldat i krig mot en muslimsk invasion. Experter var oense om Breiviks mentala status men i slutändan ansåg domstolen att han var frisk.

Hur avskyvärd Breivik än är så går det samtidigt inte att komma ifrån att hans vanföreställningar ändå hör till vår värld. När grupper som Boko Haram eller Isis dödar stora mängder försvarslösa civila i religionens namn talar vi med rätta om fanatism och terrorism.

Men hur är det när demokratiska länder begår övergrepp? I det senaste kriget i Gaza har Israel dödat 1350 civila. Över fyrahundra av dem var barn. Det har fått Benjamin Netanyahus popularitetssiffror att gå i taket.

Konflikten porträtteras som ett krig men i själva verket inbegriper den bara en stat, och bara en armé. Alla civila offer, utom tre, är palestinier. Hamas primitiva raketer är mer ett psykologiskt vapen än ett fysiskt. Även när de inte skjuts ner slår de som regel ner i långt ifrån människor. Jordnötsallergi är ett ungefär lika stort hot mot Israeliska civila som palestiniernas raketer. Men ingen skulle komma på tanken vidta drastiska åtgärder för att göra sig av med hotet från jordnötterna.

Många tycker säkert att detta är en absurd jämförelse. Tyvärr väger objektiva, mätbara förhållanden, lätt i debatten och rapporteringen om Mellanöstern. Objektiva förhållanden är inte så viktigt som våra fantasier om partnernas natur och de framtidsscenarier vi kan föreställa oss.

När vi hör att 400 palestinska barn dödats är det ordet palestinska avgör hur vi ska tolka det. Vi behöver inte veta detaljerna kring deras död, bara barnens etniska tillhörighet.

Israeler är goda och försvarar sig alltid. Någon gång kan de begå misstag men det händer nästan aldrig. Palestinierna är däremot fanatiker, och använder de sina som mänskliga sköldar. Det är alltid palestiniernas fel att Israeliska bomber och granater dödar palestinska barn. Bevisen för detta är inte så viktigt. Kan det ha hänt i ett fall så kan det ha hänt i alla fall.

Det är omöjligt att tänka sig ett scenario där palestinier dödar 400 israeliska barn i självförsvar. Israeliska offer kan aldrig på motsvarande sätt vara den Israeliska regeringens fel. Israeler behöver inte offra sina egna för att framstå som offer: de är ju offer.


Ändå finns det gott om rapporter från oberoende människorättsorganisationer, som visar att Israel vid många tillfällen medvetet dödat civila. Det är mer belagt att den israeliska armén i tidigare konflikter använder palestinier, även barn, som mänskliga sköldar, än att palestinierna själva gör det. Skulle palestinier måna mer om palestinska liv än israeler?

Ändå borde det inte vara svårt att se mönstret bakom Israels agerande. Dödandet av palestinska civila är ett led i Israels tradition av kollektiv bestraffning. På Västbanken förstör Israel till exempel regelbundet hus där familjen till palestinier som misstänks ha begått brott bor. Att Israel nu bombat sönder 10 000 bostäder, och skadat 30 000 i Gaza, är bara ytterligare kollektiv bestraffning.

Det borde inte vara svårt att räkna ut att de som avfyrar de dödande skotten också bär ansvaret. Men vi behöver ofta en teori om världen för att förstå den. Ras, religion, ideologi är filter som avgör vad hur vi ska tolka det vi ser.

tisdag, augusti 19, 2014

Nytt spel i Mellanöstern?


En tredjedel av Syrien och nästan lika mycket av Irak har nu erövrats av Islamska staten (IS). Varhelst IS drar fram hugger man huvudet av kristna och andra otrogna. Hundratusentals människor är på flykt.

Vansinne? Ja. Obegripligt? Nej. Mellanöstern är precis som resten av världen som ett stort plockepinnspel. Tar man bort fel pinne kan högen rasa ihop. De långsiktiga konsekvenserna kan bli svåra att förutse. Saddam Hussein förstod det. George Bush, och Tony Blair gjorde det inte. De såg Mellanöstern mer som en ett schackspel som tar slut när man mattat motståndarens kung.

Även sedan den amerikanska invasionen inletts 2003 var stora delar av Saddam Husseins armé positionerad för att förhindra att landets shiiter reste sig. Saddam trodde att amerikanerna tänkte ta kontroll över oljefälten i södra Irak men låta honom hållas i Bagdad. Han var mer rädd för Iraks shiamuslimer än amerikanerna.

Saddam såg sig med rätta som en viktig pinne. Utan hans diktatur skulle Irak bli shiadominerat, och landet närma sig Iran. Inte tänkte väll amerikanerna överlämna Irak till sin ärkefiende? Saddam Husseins realism bidrog till hans undergång. Han överskattade Bush.

Även det nya Shiadominerade Iran har visat sig vara uselt på plockepinn. Shiamuslimer har etniskt rensat delar av Irak på Sunnimuslimer. Det sunnimuslimska IS mordiska framfart i norr är en konsekvens av det. Frågan är vad man ska göra år Iraks sönderfall och den humanitära katastrofen. Amerikanerna, som satte igång processen, vill inte gå in med marktrupper. Den irakiska armén är svag och mer vapen tycks inte kunna stärka den nämnvärt. Obama skulle kunna beväpna Iraks Kurder och låta dem ta upp kampen med IS. På kort sikt är det kanske en framkomlig väg men risken är att det leder till en ännu större katastrof längre fram. Förr eller senare kan det leda till oroligheter i de turkiska och iranska delarna av Kurdistan. I så fall kommer vi att få se en afghanisering av ett enormt landområde mellan Indien och EU.

USA har all anledning att se över sin politik i Mellanöstern.

Försöket att göra Afghanistan, Irak och Libyen till demokratier har slutat i katastrof. Bush och Obama har strävat efter att öka USA:s makt genom att demokratisera länder i mellanöstern. Man uppnådde varken det ena eller andra.

En oortodox lösning vore att be Iran att städa upp. Det skulle vara den största geopolitiska förändringen sedan USA plötsligt närmade sig Maos Kina. Iran spelade regional polis innan den iranska revolutionen, och skulle kunna göra det igen. Iran har redan gjort mycket för att stabilisera både Irak och Afghanistan men skulle kunna göra mycket mer. Förutsättningen är att EU och USA normaliserade sina förbindelser med Teheran. För att det ska vara möjligt måste USA erkänna att Iran har legitima intressen i regionen. Man kan till exempel inte kräva av Iran att de bekämpar IS i Irak men inte i Syrien. Mullorna i Teheran, al-Assad i Damaskus och Obama i Washington har trots allt samma fiende.

Har gått i Tidningen Kulturen

måndag, augusti 18, 2014

Entreprenörer skrubbar golv


Att arbeta som städare hör inte till de mer prestigefyllda jobben. Och att Rut- avdraget gjort det möjligt för högavlönade att skaffa städerskor som skrubbar deras golv och tvättar deras kalsonger har väll knappast förändrat något.

De enda som hävdar motsatsen är borgerliga opinionsbildare som gärna kallar dem för entreprenörer. Ett yrkes prestige och natur förändras naturligtvis inte av att man hittar på nya ord. ST:s tidnings ledarskribent, Sara Telde, tycker inte om att Ali Esbati hävdat att Rut-avdraget handlade om att ”rika får möjligheten att ha kvinnliga invandrare som tjänstefolk i sina hem”. (Jag har inte sett programmet själv)

Teldes argument för Rut-avdraget är svaga:

1. Kvinnodominerade jobb försvinner om man avskaffar dem! Men det offentliga får ju också mer resurser att anställa fler om avdraget avskaffas. Även den offentliga sektorn är kvinnodominerad så nettoeffekten för kvinnor på arbetsmarknaden behöver inte förändras.
2. Över en halv miljon svenskar har köpt Rut. Tjänster som skulle fördelas efter behov om de var skattefinansierade går nu till en liten välbeställd minoritet.
3. Attityden till jobben – det faktum att Esbati använder ordet ”pigjobb” är, enligt Tilde, ett ”arbetsmiljöproblem”. Men det är jobbet i sig, arbetsuppgifter och lön, som är de avgörande faktorerna. Det går inte heller att förstöra arbetsmiljön för högavlönade entreprenörer i IT branschen bara genom att ge dem ett namn som låter illa. Trots att Jan Guillou med viss framgång lanserat ordet ”räknenisse” om ekonomer, har det ju inte förändrat ekonomernas ställning. Städare gör ju dessutom det arbete som pigor gjorde förr.
4. ”De moderna hushållsarbetarena har egna bostäder, egna familjer och är ofta anställda vid företag”. Ingen jämförelse i övrigt, men även prostituerade kan ha bostad, familj och vore prostitution lagligt skulle de kunna anställas av företag. Återigen: det är jobbet i sig, och dess samhällsnytta, inget annat, som borde vara kriteriet hur man ska se på jobbet.

Skånskan

fredag, augusti 15, 2014

Den onödiga framtiden

Bild Sashie Masakatsu

För fyrtio år sedan gav Lars Gustafsson och Jan Myrdal ut den omtalade boken Den onödiga samtiden. Det är en stundtals svårbegriplig brevväxling men titeln är en fullträff. Varje gång jag går förbi tiggare på svenska gator och torg kan jag inte låta blir att tänka på den här skandalboken.

Jag vet inte om Sven Stolpe, som sa att han kastat boken i värmepannan, i likhet med Voltaires Pangloss menade att vi lever i den bästa av alla tänkbara världar. Men det är i praktiken vad många opinionsbildare säger varje dag. Själv har jag svårt att acceptera att den där gamla kvinnan som sitter framför ICA butiken i regnet med en mugg framför sig skulle vara en del av en nödvändig samtid.

EU har fri rörlighet för kapital och människor men ingen gemensam socialpolitik. Det finns inga fungerande mekanismer för att åtgärda problemet. Och så tycks det vara med mycket nuförtiden. Förr trodde man på reformer: nu härskar en vag föreställning att marknaden, i det långa loppet, kommer att ordna allt till det bästa. Tiggarna är nog här för att stanna.

Så här har det inte alltid varit. Olof Palme brukade säga att politik är att vilja. I takt med att nyliberalismen tömt politikens handlingsutrymme har jag insett att det var ett bra sätt att kontrastera dåtiden mot det som skulle komma.

Vi har en upphandlingslag som förhindrar kommuner från att driva många verksamheter i egen regi. Vissa arbeten måste läggas ut till lägstbjudande. Vi har en budgetlag som säger att statens finanser måste gå med överskott under en konjunkturcykel. Vi har en självständig Riksbank, handelsavtal och EU-avtal som står över svenska lagar. Riskkapitalbolagen som äger skolor, äldrevård och apotek har rättigheter som inte kan åsidosättas även om en majoritet i riksdagen skulle vilja så. Vi lever i en globaliserad ekonomi som gör det svårt för ett litet land som Sverige att till exempel ha arvskatt. Klassisk socialdemokratisk politik har håller på att bli omöjlig eller olaglig.

Taxi och el skulle bli billigare av att avregleras. Det blev i stället dyrare men av detta drar riksdagen inga slutsatser. En stor del av det svenska bostadsbeståndet byggdes på bara tio år med hjälp av bostadssubventioner. Men dagens bostadsdebatt förs som om miljonprogrammet aldrig existerat. Hur vägen sett ut, och hur vi tagit oss fram hit är inte intressant längre. Debatt och opinionssidor lider av kollektiv minnesförlust. Hederliga debattörer kan erkänna att Thomas Piketty, den forskare som kartlagt ojämlikheten i västvärlden de senaste 200 åren, har rätt, men drar sig inte för att öppet hävda att historien inte har något att lära oss.

Förr förutsatte man att nutiden är ett resultat av historien, och att människan har förmåga att lära av historien. Idag låter vi oss påverkas allt mindre av historien. I stället lever vi allt mer i skuggan av framtiden. Framtiden påverkar nutiden. Eller rättare sagt: våra föreställningar om hur andra ser på framtiden har tagit ett allt fastare grepp över nutiden.

Moderna rasister har till exempel skrotat talet om raser och varnar i stället för kulturkrockar. Det är inte invandrarna själva som är problemet, utan hur svenskar kan reagera i mötet med dem. Man är inte emot invandrare för att man tycker illa om dem, utan för att man vill förhindra eller föregripa rasism. Rasismen har, retoriskt i alla fall, förvandlats till sin motsats.

Det område där framtiden gör sig mest påmind i vår vardag är ekonomin. Börsen som har ett avgörande inflytande på arbetsmarknad och räntepolitik, styrs till exempel inte av dagens vinster utan av vad spekulanter tror att andra spekulanter tror om företagens framtida potential. Börsen är en marknad för sibyllor där profetiorna ofta blir självuppfyllande.

De största framtidsmarknaderna är de som sysslar med derivatainstrument, som till exempel optioner. Spekulationerna om framtida priser på allt från livsmedel till aktier omsätter vida mer än den reella ekonomin: mellan 600-700 000 miljarder dollar om året. Dessa marknader fungerar inte bara som försäkringar mot framtida prisförändringar utan är i högsta grad med och formar både nutid och framtid.

Framtiden får allt mer rättigheter på bekostnad av nutiden.

Philip Morris har till exempel stämt Norge för att ha infört ett exponeringsförbud. Tobaksbolaget anser att Norge ska betala för uteblivna framtida vinster. Liknande processer pågår i andra länder. De nya frihandelsförhandlingar mellan EU och USA (TTIP) som startar i dagarna kommer sannolikt att leda till att företagens kommer få ännu mera makt att skydda sina beräknade framtida vinster på nuets bekostnad.

Sedan friskolereformen 1992 har även den svenska skolan hamnat under framtidens tyranni. För att välja en bra skola är det inte tillräckligt att försöka bedöma kvalitén på undervisningen som erbjuds. Det avgörande är att välja en skola andra kommer att välja. Den individuella skolpengen gör att populära skolor i alla fall teoretiskt har de resurser som krävs för att upprätthålla en god kvalité på verksamheten. Kvalitén på den undervisning du valt påverkas retroaktiv av andras beslut. Friskolereformen är ren hegelianism: idéer och föreställningar, har tagit makten över den fysiska verkligheten.

George Orwells slagord behöver modifieras. Den som behärskar framtiden behärskar nuet: den som behärskar nutiden behärskar framtiden. Vi lever i skuggan av en onödig framtid.

Publicerad i FiB
Dn

onsdag, augusti 13, 2014