måndag, september 15, 2014

Alliansen vann valet



Räknar man bara mandaten i den nya riksdagen är det uppenbart att Alliansen vann valet. Tillsammans med SD har alliansen har en absolut majoritet av mandaten. Riksdagens utredningstjänst har kommit fram till att SD röstat på Alliansregeringens förslag 91,7 procent av alla större omröstningar. Rent tekniskt vann Alliansen valet.

Centern har sagt att man kommer att rösta emot en socialdemokratisk regering, och folkpartiet är för litet för att ensamt göra någon skillnad. Socialdemokraterna kan bara bilda regering om moderaterna lägger ner sina röster. Moderaterna har inte tvingats från makten: de har valt att gå i opposition.

Det kan ha valtaktiska skäl. Som Riksdagen ser ut idag kan det bli svårt för Socialdemokraterna att regera. Om den (felaktiga) ekonomiska politiken råder ändå ganska stor enighet.

Enigheten ger upphov till en hård retorik. Ju mindre skillnader i sak, desto hårdare ord. Färre åsikter delas av allt fler partier. Konkurrensen om väljarna hårdnar. Kanske blir det en socialdemokratisk regering, med mindre än en tredjedel av mandaten bakom sig, och sju oppositionspartier.

I så fall kan det bli en regering som av tekniska skäl bli tvungen att samarbeta med moderaterna i de flesta frågor. PR mässigt är det ett stort problem men inte i sak. Bägge partierna är till exempel överens om att arbetslösheten inte får sjunka under sju procent. I praktiken har Sverige länge regerats av en blocköverskridande allians för arbetslöshet. Frågan är hur man kommer att upprätthålla fasaden av oenighet i den nya riksdagen.

fredag, september 12, 2014

Utomjordingar i Stockholm


Utomjordingar landar mitt i Moskva men inte en enda nyhetskanal bryr sig om det. Alla är upptagna med att rapportera om Vladimir Putins minsta gester. Det är utgångspunkten i en av den ryska författaren Dmitri Gloukhovskis berättelser i novellsamlingen ”Mitt fosterland” (den finns inte på svenska).

En annan novell handlar om ett Ryssland som styrs av utomjordingar. Det är den enda logiska förklaringen till hur landets ledare behandlar sin befolkning. Novellerna är surrealistiska men också träffsäkra skildringar av landet där 85 procent av befolkningen stödjer Putin. Det är bara i auktoritära stater politiker kan bli så populära.

I demokratier som Sverige är opinionen alltid splittrad heter det. Ibland vet inte ens proffsen vad de ska tycka. När SVT:s valkompass frågade en stor grupp svenska riksdagsmän var de stod i olika frågor visade det sig att väldigt många av dem åsiktsmässigt hör hemma i ett annat parti.

En möjlig förklaring skulle kunna vara att partierna ofta ligger så nära varandra att inte ens yrkespolitikerna alltid kan skilja dem åt. Den fjärdedel av väljarna som inte minns vilket parti de röstade på i det senaste valet behöver alltså inte skämmas.

I de bästa av världar avspeglar enigheten i riksdagen enighet i väljarkåren men mycket talar emot det. I en SvT undersökning uppgav nio av tio väljare att de var emot vinster i välfärden. Men av riksdagens åtta partier är bara ett klart emot vinstdriven vård och skola.

Partisplittringen och likriktningen mellan partierna gör att vissa opinionsbildare efterlyser en regeringsallians mellan Socialdemokraterna och Moderaterna efter valet.

Kanske har även Sverige vissa likheter med Gloukhovskis Ryssland. Om Sverige vore som en av hans noveller skulle ingen av oss veta om det landade utomjordingar i Stockholm. På sätt och vis gör det det då och då. Jag talar inte om fiktion utan fakta och forskning som borde slå ner som en bomb i valdebatten men som nästan ingen har hört talas om.

Det finns gott om internationell forskning, och även en svensk, som visar att vinster i vården leder till försämringar. Amerikansk forskning visar att vinstkrav på sjukhus och vårdinrättningar leder till fler liggsår och fler dödsfall. När St Görans sjukhus privatiserades ansågs det vara det bästa sjukhuset i Sverige. Tio år senare, när SKL och Socialstyrelsen granskade verksamheten, var St Göran inte längre bäst på något. I vissa fall hade St Göran den sämsta vårdkvalitén av alla akutsjukhus i Stockholm. Men att tala om forskningsläget uppfattas ofta som lite pinsamt. Någon enstaka professor skriver en artikel om det och sedan ignoreras den av samtliga nyhetskanaler. Forskningsläget behandlas som en åsikt bland tusentals andra. I en demokrati är allas åsikt lika mycket värd.

tisdag, september 09, 2014

Intolerans ska bemötas med intolerans



Bör man ”resonera och prata” med rasister och SD? Journalisten Eva-Lotta Hultén menar så i en fundering på sin blogg. Det kan förefalla vara en självklar utgångspunkt. Resonerandet hör till demokratins spelregler, och det kan tyckas konstigt att folk som har orden som arbete skulle tycka annorlunda. Jag brukar hålla med Eva-Lotta Hultén i det mesta men inte i detta.

Främlingsfientlighet är ibland som religion, ibland bara som fobi. Förnuft leder normalt ingenstans när man talar med troende eller folk med fobier. Den som är rädd av hundar kan förstå att känslan inte speglar verkligheten på något rimligt vis. Men det hjälper dem inte att överkomma sina känslor.

Få människor är kapabla att ändra uppfattning ens i frågor som engagerar dem mindre känslomässigt. Människor väljer och vrakar bland fakta för att kunna bekräfta sin världsbild. Hög IQ är inget skydd mot det. En forskarutbildning kan säkert vara till viss hjälp men ger ingen bred garanti.

Främlingsfientlighet hör till det svåraste att ändra. När den dessutom är organiserad i form av ett parti är det närmast hopplöst att försöka prata bort. Partirasismen stärks av egenintresse och gruppolarisering.

Risken är stor att resonerande och prat med rasister bara stärker fördomarna. En artig och saklig dialog legitimerar rasismen. Med barn och unga som inte har någon uppfattning kan och bör man resonera men inte med vuxna.

Kanske har två andra metoder större utsikter att nå resultat.

Precis som man behandlar folk som är rädda för hundar genom att gradvis exponera dem för djuret (eller vad det nu är de är rädda för) bör rasister exponeras för sin rädsla. I ett allt mer segregerat samhälle är det inte lätt att ordna praktiskt. Många rasister kan tycka att just de invandrare de råkar känna är hyggliga människor men ändå ha negativa föreställningar om alla andra. Så det är inte säkert att det fungerar. Men ett jämlikt samhälle leder på sikt till mindre rasism. I alla fall bland de yngre.

Den effektivaste metoden att bekämpa rasism är förmodligen att skambelägga den. Det var skammen efter andra världskrigets folkmord som rykte undan mattan för antisemitism, rasbiologi och herrefolksidéer. Skammen är fortfarande så stark att de flesta rasister inte vill erkänna vad de står för. Den här skammen har för övrigt förvandlat antisemiter till filosemiter. Strukturen på fördomarna har spegelvänts men frodas egentligen lika bra som på trettiotalet. Kanske kommer också dagens rasismen att mutera till något mindre stinkande.

Känslor ska främst bekämpas med känslor. De intoleranta ska inte förvänta sig att man tolererar deras idéer. Rasister ska veta – eller snarare känna – att de inte representerar vad svenskar tycker. Skammen motverkar främst explicit rasism men det är en bra början. I det här fallet är en tystnadsspiral vägen till ett bättre samhälle.

fredag, augusti 22, 2014

Politik som föreställning, föreställningen som politik



Valrörelsen får mig att tänka på en föreställning, Nattens balett, som gavs i Paris sent på vintern 1653. Den hade beställts av kardinal Jules Mazarin, som då i praktiken styrde Frankrike. Den tretton timmar långa dansföreställningen sågs av de ledande adelsmännen i det franska hovet.

Den började i skymningen och slutade i gryningen. De första tolv timmarna var dansen kaotisk, anarkistisk, orolig. Men den sista timmen träder en 15 årig yngling in på scen, samtidigt som solen går upp och oordning trängs undan. Tydligare kunde det inte bli. Pojken var Ludvig den XIV.

Nattens balett var en maktdemonstration. Kungen visade auktoritet genom att visa hur väl han behärskade sin kropp. Och han var en duktig dansare. Det var väll inte så att han hade en exceptionell talang men han tränade mycket och hade utmärkta lärare.

Tre och ett halvt sekel senare är dans inte längre ett politiskt maktmedel men frågan är hur mycket som egentligen förändrats.

Den egna kroppen, är fortfarande ett oumbärligt maktinstrument. Ronald Reagan sadlade hästen när pressen kom på besök under presidentvalen och George Bush visade gärna hur manligt han kunde hugga ved på ranchen i Texas. Vladimir Putin tycker precis som Benito Mussolini om att visa sig med bar överkropp. Adolf Hitler ansåg att han var sin tids största skådespelare. Alla säger dessutom i princip samma sak som Ludvig: utan mig blir det kaos.

Politisk makt handlar fortfarande om karisma och auktoritet. Det som förändrats är kanske mest publikens uppfattning om vilken typ av kroppskontroll som krävs.

Det ser lätt ut att tala i en TV studio, på en scen eller på ett torg men det kräver åratal av träning. Förr fanns det framgångsrika akademiker i politiken. Idag kommer ofta mer lågutbildade politiker längst. Ludvig den XIV lade ner mer tid på balett än att läsa böcker, och vår tids toppolitiker hinner inte med mycket mer än att träna framför kameran.

Det som gör en akademiker framgångsrik – förmågan att se ett problem ur flera vinklar, ändra uppfattning, erkänna att man inte vet allt – är egenskaper som handikappar en politiker. Karisma och självsäkerhet är inget viktigt för akademiker, men ofta oumbärligt för skådespelare, dansare och politiker.

De svenska partiledare som tappar sin tvärsäkerhet, förmågan att le in i kameran, eller som börjar tänka efter tio sekunder innan hen svarar på en fråga, riskerar att leda sitt parti ut ur riksdagen. Tio sekunders tystnad i TV är en dödsdom.

I länder med personval är det bara folk som redan är kändisar som tar sig in i politiken. Den typen av kändisar som redan lärt sig att hantera media.

Precis som man kan titta på balett eller lyssna på en opera utan att bry sig om det finns ett budskap så kan man följa en valkampanj utan att bry sig om vad politiker egentligen gör eller säger. Den politiska debatten handlar allt mer om den politiska debatten. Man talar om den senaste opinionsundersökningen, och självutnämnda retorikexperter talar om politikers framträdanden som kulturjournalister recenserar musik.

Nej, det är inget nytt fenomen. Under hela trettiotalet försökte en fransk politiker, Paul Reynauld, att reformera armén. Om han hade lyckats hade det franska försvaret varit en spegelbild av den tyska krigsmaskin som krossade Frankrike i juni 1940.

Reynauld var begåvad som få men blev aldrig populär bland allmänheten. Det brukar förklaras med att han hade en obehaglig metallisk röst. Dessutom lät han ofta arrogant och kunde inte låta bli att säga obehagliga sanningar.

Om Ludvig den XIV snubblat eller Reynauld haft en mer sympatisk röst hade Europas historia förmodligen sett annorlunda ut.

Har gått i NSD

DN
DN2 DN3 VK BT

torsdag, augusti 21, 2014

Goda förövare, onda offer

Barbarkvinna kapitulerar inför romersk erövrare British Museum

Alla koloniala projekt i historien följer samma mönster. De som invaderar ett land, bygger bosättningar, fördriver eller dödar ursprungsbefolkningen, är alltid upprörda över hur vild och omänsklig lokalbefolkningen är.

Ju större övergrepp en invaderande armé gör sig skyldiga till desto mer primitiv tycks de betrakta offren. I början av 1500 talet beskrev spanjorer, som var i stort behov av att bortförklara sin egen grymhet, den amerikanska ursprungsbefolkningen så här:

”I visdom, skicklighet, dygd och humanitet är dessa folk lika underlägsna (britter och amerikaner) som barn vuxna och kvinnor män; det är lika stor skillnad mellan dem som det är mellan bestialitet och måttfullhet, mellan våld och moderation, och nästan, är jag benägen att säga – mellan apor och människor.”

Det är sant att Hamas inte är en trevlig organisation som respekterar de mänskliga rättigheterna och ibland sagt att man vill förinta Israel. Men när man ska ta ställning till konflikten i mellanöstern är det en sidofråga. Japans propaganda i USA under andra världskriget gjorde ett stort nummer av att svarta amerikaner behandlades orättvist. Den japanska propagandan var sann, men ändå irrelevant. Att USA var rasistiskt och segregerat var inget bra argument för Japansk expansionism.

Det är viktigt att inte blanda ihop resultatet av krig med krigs orsaker. Att vissa palestinier är fanatiska förklarar inte konflikten. Det är ockupation, deportation, och blockad som gjort att många palestinier både hatar Israel och judar. Palestiniernas världsbild och värderingar har sin grund i den objektiva verkligheten de lever i. Palestina blev inte ockuperat för att befolkningen var antisemitisk: många palestinier utvecklade ett judehat för att judar tagit deras land. Hamas är resultatet av Palestiniernas traumatiska upplevelser. Därför håller jag inte med Lars Åberg som skrivit i GP om vikten av att ”vänstern” måste tala om Hamas. När de objektiva förhållandena för palestinierna förbättras kommer de försiktigare grupperingarna att vinna inflytande. Och det är också så att fanatiker kan ha rätt och rättigheter.

Vi bör tala mindre om parternas avsikter (vad de än är) och mer om den empiriska objektiva verkligen. Det finns bara en stat och en armé i den här konflikten. Palestiniernas utgör inget militärt hot mot Israel. Det är ett objektiv faktum att jordnötsallergi är ett större hot mot den israeliska civilbefolkningen än palestiniernas primitiva raketer. Den liberala demokratin Israel som nu senaste bombat ihjäl över 400 palestinska barn, är däremot ett reellt hot mot den palestinska civilbefolkningen. Det är därför som Israel, och inte Hamas, bör vara fokus för vår uppmärksamhet. Det är Israel som har makten att förändra något. Hamas är oviktigt: Israel måste besegra sig själv innan vägen till fred kan öppnas.

onsdag, augusti 20, 2014

I Anders Breiviks värld

Bild härifrån. Tipstack Martin.


Barnen sköts en i taget. Mördaren bar en polisuniform, hade stora mängder ammunition och gott om tid. Polisen var distraherad av bomben han utlöst i Oslo. Det var inte lätt att komma undan på en ö.

När Anders Breivik ställdes inför rätta erkände han dåden. 77 människor hade mist livet. Men han förklarade sig ändå oskyldig. Brevik hävdade att han handlat i självförsvar. Han såg sig som en soldat i krig mot en muslimsk invasion. Experter var oense om Breiviks mentala status men i slutändan ansåg domstolen att han var frisk.

Hur avskyvärd Breivik än är så går det samtidigt inte att komma ifrån att hans vanföreställningar ändå hör till vår värld. När grupper som Boko Haram eller Isis dödar stora mängder försvarslösa civila i religionens namn talar vi med rätta om fanatism och terrorism.

Men hur är det när demokratiska länder begår övergrepp? I det senaste kriget i Gaza har Israel dödat 1350 civila. Över fyrahundra av dem var barn. Det har fått Benjamin Netanyahus popularitetssiffror att gå i taket.

Konflikten porträtteras som ett krig men i själva verket inbegriper den bara en stat, och bara en armé. Alla civila offer, utom tre, är palestinier. Hamas primitiva raketer är mer ett psykologiskt vapen än ett fysiskt. Även när de inte skjuts ner slår de som regel ner i långt ifrån människor. Jordnötsallergi är ett ungefär lika stort hot mot Israeliska civila som palestiniernas raketer. Men ingen skulle komma på tanken vidta drastiska åtgärder för att göra sig av med hotet från jordnötterna.

Många tycker säkert att detta är en absurd jämförelse. Tyvärr väger objektiva, mätbara förhållanden, lätt i debatten och rapporteringen om Mellanöstern. Objektiva förhållanden är inte så viktigt som våra fantasier om partnernas natur och de framtidsscenarier vi kan föreställa oss.

När vi hör att 400 palestinska barn dödats är det ordet palestinska avgör hur vi ska tolka det. Vi behöver inte veta detaljerna kring deras död, bara barnens etniska tillhörighet.

Israeler är goda och försvarar sig alltid. Någon gång kan de begå misstag men det händer nästan aldrig. Palestinierna är däremot fanatiker, och använder de sina som mänskliga sköldar. Det är alltid palestiniernas fel att Israeliska bomber och granater dödar palestinska barn. Bevisen för detta är inte så viktigt. Kan det ha hänt i ett fall så kan det ha hänt i alla fall.

Det är omöjligt att tänka sig ett scenario där palestinier dödar 400 israeliska barn i självförsvar. Israeliska offer kan aldrig på motsvarande sätt vara den Israeliska regeringens fel. Israeler behöver inte offra sina egna för att framstå som offer: de är ju offer.


Ändå finns det gott om rapporter från oberoende människorättsorganisationer, som visar att Israel vid många tillfällen medvetet dödat civila. Det är mer belagt att den israeliska armén i tidigare konflikter använder palestinier, även barn, som mänskliga sköldar, än att palestinierna själva gör det. Skulle palestinier måna mer om palestinska liv än israeler?

Ändå borde det inte vara svårt att se mönstret bakom Israels agerande. Dödandet av palestinska civila är ett led i Israels tradition av kollektiv bestraffning. På Västbanken förstör Israel till exempel regelbundet hus där familjen till palestinier som misstänks ha begått brott bor. Att Israel nu bombat sönder 10 000 bostäder, och skadat 30 000 i Gaza, är bara ytterligare kollektiv bestraffning.

Det borde inte vara svårt att räkna ut att de som avfyrar de dödande skotten också bär ansvaret. Men vi behöver ofta en teori om världen för att förstå den. Ras, religion, ideologi är filter som avgör vad hur vi ska tolka det vi ser.

tisdag, augusti 19, 2014

Nytt spel i Mellanöstern?


En tredjedel av Syrien och nästan lika mycket av Irak har nu erövrats av Islamska staten (IS). Varhelst IS drar fram hugger man huvudet av kristna och andra otrogna. Hundratusentals människor är på flykt.

Vansinne? Ja. Obegripligt? Nej. Mellanöstern är precis som resten av världen som ett stort plockepinnspel. Tar man bort fel pinne kan högen rasa ihop. De långsiktiga konsekvenserna kan bli svåra att förutse. Saddam Hussein förstod det. George Bush, och Tony Blair gjorde det inte. De såg Mellanöstern mer som en ett schackspel som tar slut när man mattat motståndarens kung.

Även sedan den amerikanska invasionen inletts 2003 var stora delar av Saddam Husseins armé positionerad för att förhindra att landets shiiter reste sig. Saddam trodde att amerikanerna tänkte ta kontroll över oljefälten i södra Irak men låta honom hållas i Bagdad. Han var mer rädd för Iraks shiamuslimer än amerikanerna.

Saddam såg sig med rätta som en viktig pinne. Utan hans diktatur skulle Irak bli shiadominerat, och landet närma sig Iran. Inte tänkte väll amerikanerna överlämna Irak till sin ärkefiende? Saddam Husseins realism bidrog till hans undergång. Han överskattade Bush.

Även det nya Shiadominerade Iran har visat sig vara uselt på plockepinn. Shiamuslimer har etniskt rensat delar av Irak på Sunnimuslimer. Det sunnimuslimska IS mordiska framfart i norr är en konsekvens av det. Frågan är vad man ska göra år Iraks sönderfall och den humanitära katastrofen. Amerikanerna, som satte igång processen, vill inte gå in med marktrupper. Den irakiska armén är svag och mer vapen tycks inte kunna stärka den nämnvärt. Obama skulle kunna beväpna Iraks Kurder och låta dem ta upp kampen med IS. På kort sikt är det kanske en framkomlig väg men risken är att det leder till en ännu större katastrof längre fram. Förr eller senare kan det leda till oroligheter i de turkiska och iranska delarna av Kurdistan. I så fall kommer vi att få se en afghanisering av ett enormt landområde mellan Indien och EU.

USA har all anledning att se över sin politik i Mellanöstern.

Försöket att göra Afghanistan, Irak och Libyen till demokratier har slutat i katastrof. Bush och Obama har strävat efter att öka USA:s makt genom att demokratisera länder i mellanöstern. Man uppnådde varken det ena eller andra.

En oortodox lösning vore att be Iran att städa upp. Det skulle vara den största geopolitiska förändringen sedan USA plötsligt närmade sig Maos Kina. Iran spelade regional polis innan den iranska revolutionen, och skulle kunna göra det igen. Iran har redan gjort mycket för att stabilisera både Irak och Afghanistan men skulle kunna göra mycket mer. Förutsättningen är att EU och USA normaliserade sina förbindelser med Teheran. För att det ska vara möjligt måste USA erkänna att Iran har legitima intressen i regionen. Man kan till exempel inte kräva av Iran att de bekämpar IS i Irak men inte i Syrien. Mullorna i Teheran, al-Assad i Damaskus och Obama i Washington har trots allt samma fiende.

Har gått i Tidningen Kulturen