torsdag, oktober 16, 2014

måndag, oktober 06, 2014

Politikens kannibaler

Reaktionerna på SD:s framgångar säger något om vår syn på den representativa demokratin och tillståndet i Sverige. Man kan fråga sig om de hade blivit lika starka om SD fått fler röster men ändå blivit ett av riksdagens mindre partier. Om SD inte blivit riksdagens tredje största parti. Det är svårt att frigöra sig från tanken att det är partiets relativa position, som antyder en möjlighet att utöva reell makt som betyder något.

I en demokrati kan alla kandidera men makten antas alltid vara reserverad åt en demokrat som driver en demokratisk politik.
Det är en slags konservatism med alternerande partier vid makten. Kanske hade Rousseau rätt i att folkets vilja inte låter sig representeras.

SD:s framgångar beror, som den förre statsministern Göran Persson påpekat, på att de två blocken blivit för lika varandra. Retoriken räcker inte längre till att dölja att skillnaderna är rätt små.

Paradoxalt nog är SD framgångar också en seger för den politiska konsensus som regerar. De som velat se förändringar har inte lyckats locka väljarna. Miljöpartiet har förborgerligats, och Vänsterpartiet ignorerades av missnöjda väljare.

I stället för att presentera ett politiskt program för hur de strukturella problemen i ekonomin i allmänhet, och arbetsmarknaden i synnerhet kan lösas, ägnar sig SD åt främlingsfientlighet. Symptomen på krisen görs till dess orsak. I princip säger de samma sak som högerpartiet gjorde för hundra år sedan: arbetslöshet, fattigdom och sociala problem beror på dåliga egenskaper hos arbetarklassen. De är lata, och av sämre ras än överklassen. Det är en form av kannibalism där svaga grupper hetsas mot varandra.

Massmördare och toffelhjälte

Om den diplomatiska scenen i Berlin på 1930 talet:

"En rätt stor roll spelade den turkiske ambassadören Kemalettin Sami Pascha och även hans mycket charmanta fru, född egyptisk prinsessa, som efter några år blev diplomatiska kårens doyenne. Kemalettin hade varit en av de värsta deltagarna i armenienmassakrerna, men mot sin fru spelade han rollen av toffelhjälte."

Ur den svenske ambassadören E. af Wiséns memoarer:
Från Balkan till Berlin
Albert Bonners Förlag, 1943

lördag, september 27, 2014

Från alpernas skyttegravar

Den 26 september 1915 skriver en trettioårig italiensk soldat från alpernas skyttegravar i sin dagbok:

"Det regnar alltjämt. Sedan tjugofyra timmar. Jag känner det kalla vattnet, hur det sköljer över min hud och rinner ända ner i mina skor. I natt blev en av våra sambandsposter - fyra man och en korpral – tillfångatagna av österrikare, förklädda till bersaglierer. Inga underrättelser från mathämtaren Rossi. Fanjunkaren Simonelli utger honom för att vara saknad. I natt ingen sårad. Tack vare markens fuktighet ha då granater exploderat. Kapten Mozzoni, som fått två flaskor konjak som Liebesgabe, lät dela ut den till folket. Denna handling visade denne mans goda hjärta.
Medan jag skriver, har regnet förvandlats till snökorn, som ursinnigt trumma på vårt tält. Det hindrar emellertid inte Pinna och Barnini att stämma upp en visa, som berättar om en drottning, som ”ville bli krönt”. Då och då kanondån. Nu sjunga vi alla tillsammans.

Och vår fana
Med färger tre
Var alltid den skönsta, skönsta, skönsta
Vi vilja äga äga blott denna,
Vår frihet vilja vi.

Gratisutdelning av tobak, cigarrer och cigaretter. Parisi lär mig att inte få tända med samma tändsticka. ”Annars dör den minsta av de tre.” Skyttegravens vidskepelse. Vi tända två och två. Jag röker. "

Benito Mussolini
Min krigsdagbok
P. A. Norstedt & söners förlag, 1930

torsdag, september 25, 2014

Paris tunnelbana 1943

"Som exempel på vad man kan vänta sig vad som helst i ett ockuperat land hörde jag berättas en historia om tyskarna och métron. En dag fann de franska trafikanterna ett anslag i alla stationerna, som förbjöd dem att begagna sig av första klass. Den var reserverad för tyskarna.

I fjorton dagar tycks fransmännen ha åkt andra klass utan en tanke på annat än att förbudet utfärdats precis på samma sätt som alla andra förbud. Man hade redan blivit van vid att judiska trafikanter bara tilläts att åka i sista vagnen i tågsättet. Det här var endast ett steg vidare.

Men när de fjorton dagarna gått, började man undra. Det vill säga tyskarna undrade varifrån förbudet kommit. Ingen tog på sig ansvaret för att ha utfärdat det. Ingen order hade givits om den saken.

Till sist blev det uppenbart hur det hängde ihop. Det var engelska flygare som kastat ned anslagen och fransmän i den aktiva motståndsrörelsen hade satt upp dem. Ingen reagerade; därtill var man alltför van vid nya påbud eller förbud av olika slag. Om meningen varit att åstadkomma oroligheter med det förolämpande anslaget hade man alltså räknat fel. Fransmännen rykte på axlarna och struntade i vilken klass de åkte. "

Ur Célie Brunius bok
Frankrike väntar Intryck från en resa femte krigsvintern
Albert Bonniers förlag 1944

S, 159-160

Adolf Hitlers plats i historien: Corren 1945


”Den 3 maj 1945”

Rubrik: ”Slutet på en epok”

Efter tjugo ganska allmänna och intetsägande fraser börjar Correns anonyma skribent att resonera om Adolf Hitlers plats i historien:


”I dessa dagar fäller samtiden en utomordentlig hård dom över honom och hans verk. Den slutgiltiga domen kan dock endast historien avkunna, när vad som skett under dessa grymma och tragiska år kan ses i ett klarare perspektiv. Troligen kommer även då ett tungt ansvar att ådömas honom, men att omdömet kommer att i väsentliga avseenden skilja sig från det som i denna upprörda tid avger är sannolikt.

Alla torde dock vara redo att i Hitler se en märklig man, en kraft och viljemänniska av stora mått, som med skickligt använda medel – främst en propaganda av det enklaste och mest demagogiska slaget – svetsade samman det tyska folket och det tyska riket. Ett nydaningsarbete som dock ställde Tyskland i harnesk mot så gott som hela världen, och vars ofrånkomliga konsekvens blev världskriget, ändade u Tysklands djupaste fall och olycka. Lika visst är dock, att det var tiden som födde Hitler. Utan de svåra förhållandena i Tyskland efter förra kriget skulle det inte ha funnits någon jordmån för hans förkunnelse, och Adolf Hitler hade förblivit i obemärkthet.

Många positiva insatser, särskilt på det sociala området, skola helt visst kunna uppvisas, när Hitlers verk fördomsfritt granskas, men våldets metoder, såväl mot oliktänkande landsmän som andra raser och folk, äro dock oupplösligt förbundna med hans namn. Därför måste hans lära, hans strävanden och göranden framstå främmande för dem som grunda sin livsåskådning på demokrati och kristen humanitet.

Det bokslut som för dagen är möjligt kan sammanfattas i att Hitlers liv ändande i ett enda stort misslyckande, förbundet med miljoner dödsoffer och obeskrivligt elände för en hel värld. Det får sin bjärta illustration, när man erindrar om att Hitlers främsta mål vid sidan av att göra det tyska folket stort och mäktigt var att krossa bolsjevismen – och att resultatet av denna kamp har blivit att bolsjevismen nu har gynnsammare förutsättningar än någonsin förut och, man vågar nog gissa det, än Stalin själv tidigare kunnat göra sig några grundade förhoppningar om.”

Resten av artikeln spekulerar kring om Hitler varit en galjonsfigur och varför han utsåg amiral Dönitz till sin efterträdare.

tisdag, september 23, 2014

"Hundra miljoner hjärtan slår som ett"?

Den fjärde mars 1942 går en ung man tillsammans med sin hund till en park vid en flod i Tokyo. Han sätter sig ner på en bänk under de blommande körsbärsträden och tänder en cigarett. Han tar fram en bok. Han är tjugo år gammal, atletisk, och tillhör eliten bland Japans studenter. Hans vänner och klasskamrater kommer att inta ledande poster i näringslivet och på universiteten efter kriget. Han lillebror kommer att bli en framstående professor i fysik. Men Sasaki Hachiro har redan i flera år varit övertygad om att han själv snart kommer att vara död.

När Sasaki öppnar boken ser han en liten spindel. Han för cigaretten mot den. Spindeln springer iväg. Sasaki sätter cigaretten framför den igen. Spindeln vänder och springer lika bestämt åt ett annat håll. Sasaki riktar cigaretten ovanför spindeln. Efter att ha hållit på så här i flera minuter slutar spindeln att röra på sig. Sasaki noterar i sin dagbok:
Trots att den aldrig kände av cigarettens hetta drog den ihop sina ben och slutade röra på sig. Kanske var boken, för spindeln lika stor som Japan, och fem minuter kan ha varit som fem till tio år. Vart än spindeln gick, under den här tiden och på den här ytan, fanns det eld och den kunde inte undkomma. När den stannade kom elden ovanifrån. Den kunde inte stanna ens för en sekund. Om detta hände en människa skulle han eller hon bli galen.

Det här skrevs flera år innan USA utraderade Japans större städer med brandbomber. Vissa dagar tror Sasaki att han ska kunna förstå och objektivt förklara den värld han lever i för sina landsmän. Andra dagar är han mindre optimistisk. I en dagboksnotering citerar han med gillande en japansk författare som menar att människan står inför valet att ”dö eller förlora förståndet”.

Sasaki väljer till slut att dö, som han tror, med sitt förnuft i behåll. Den tjugonde februari ber Sasaki att få bli Tokkotai pilot. I väst brukar vi tala om Kamikaze piloter. Han dör under ett uppdrag, tjugotvå år gammal, den 14 april 1945.
Det är inte helt lätt att förstå det valet. Sasaki avskydde den japanska militarismen och kejsardömet. Han föraktade mycket av den officiella ideologin och såg igenom det mesta av regeringens propaganda. Han tyckte att kriget var orättfärdigt.
Han sa åt sin lillebror att studera naturvetenskap så att han inte skulle kunna bli mobiliserad. Men själv valde han att dö för ett Japan han inte stödde. Sasaki, dog, som Emiko Ohnuki-Tierney påpekar i sin bok Kamikaze Diaries Reflections of Japaneese Students soldiers, som den spindel han fann i sin bok.

Av 4000 Kamikazi piloter var runt 1000 studenter som Sasaki. Många av dem, kanske de flesta, var ovanligt begåvade. Bara de främsta i varje generation kunde studera på den tiden. Långt ifrån alla var frivilliga. En del anmälde sig till marinen (och dess flygvapen) av rädsla för att hamna den reguljära armén som var ökänd för sin brutalitet. De flesta led av en förlamande ångest och ville inte dö. Men en del kom att föredra döden framför att ständigt leva i dödens skugga.
Begick Sasaki självmord eller blev han mördad av den japanska regeringen? Var det egentligen någon större skillnad mellan de japanska kamikazipiloterna och de franska och tyska soldater som blev beordrade att springa rakt in i maskingevärseld under första världskriget, frågar sig Ohnuki-Tierney?
Kriget och staten tvingade många att ta beslut som egentligen stred mot deras övertygelse. ”Krig är ett annat namn för mord”, skrev en annan ung japansk student, Nakao Takenori, i en dikt.


I sin dagbok deklarerar Nakao sitt ogillande av nationalismen:
Studenter är sanningens apostlar. Studenters patriotism är att upprätthålla sanningen i nationen. Studenternas själ söker sanning utan nation, i stället för en nation utan sanning.

Sasakis, Nakaos och många andra unga japaners brev och dagböcker ger en bild av hur regimens propaganda arbetade, men också av dess begränsningar. En förutsättning för att den skulle ha någon effekt, i alla fall bland de välutbildade, tycks ha varit att studenterna försats i en objektivt hopplös situation. Likt spindeln på Sasakis boksida befann de sig i en situation där döden tycktes vänta på dem nästan oberoende av vilken väg de tog. Övertygande om att de skulle dö försökte de rationalisera sin död så att den fick en mening. De flesta av dem fann ingen tröst eller mening i den officiella propaganda som mycket byggde på en manipulation av kulturella symboler. Men genom att i sin tur manipulera de manipulerade symbolerna, kunde Sasakis, Nakaos och många andra framställa sin död som en idealistisk och meningsfull handling.

Den här texten är ett utdrag ur en bok om krigspropagandans historia och metod som jag jobbar med nu.

måndag, september 15, 2014

Alliansen vann valet



Räknar man bara mandaten i den nya riksdagen är det uppenbart att Alliansen vann valet. Tillsammans med SD har alliansen har en absolut majoritet av mandaten. Riksdagens utredningstjänst har kommit fram till att SD röstat på Alliansregeringens förslag 91,7 procent av alla större omröstningar. Rent tekniskt vann Alliansen valet.

Centern har sagt att man kommer att rösta emot en socialdemokratisk regering, och folkpartiet är för litet för att ensamt göra någon skillnad. Socialdemokraterna kan bara bilda regering om moderaterna lägger ner sina röster. Moderaterna har inte tvingats från makten: de har valt att gå i opposition.

Det kan ha valtaktiska skäl. Som Riksdagen ser ut idag kan det bli svårt för Socialdemokraterna att regera. Om den (felaktiga) ekonomiska politiken råder ändå ganska stor enighet.

Enigheten ger upphov till en hård retorik. Ju mindre skillnader i sak, desto hårdare ord. Färre åsikter delas av allt fler partier. Konkurrensen om väljarna hårdnar. Kanske blir det en socialdemokratisk regering, med mindre än en tredjedel av mandaten bakom sig, och sju oppositionspartier.

I så fall kan det bli en regering som av tekniska skäl bli tvungen att samarbeta med moderaterna i de flesta frågor. PR mässigt är det ett stort problem men inte i sak. Bägge partierna är till exempel överens om att arbetslösheten inte får sjunka under sju procent. I praktiken har Sverige länge regerats av en blocköverskridande allians för arbetslöshet. Frågan är hur man kommer att upprätthålla fasaden av oenighet i den nya riksdagen.

fredag, september 12, 2014

Utomjordingar i Stockholm


Utomjordingar landar mitt i Moskva men inte en enda nyhetskanal bryr sig om det. Alla är upptagna med att rapportera om Vladimir Putins minsta gester. Det är utgångspunkten i en av den ryska författaren Dmitri Gloukhovskis berättelser i novellsamlingen ”Mitt fosterland” (den finns inte på svenska).

En annan novell handlar om ett Ryssland som styrs av utomjordingar. Det är den enda logiska förklaringen till hur landets ledare behandlar sin befolkning. Novellerna är surrealistiska men också träffsäkra skildringar av landet där 85 procent av befolkningen stödjer Putin. Det är bara i auktoritära stater politiker kan bli så populära.

I demokratier som Sverige är opinionen alltid splittrad heter det. Ibland vet inte ens proffsen vad de ska tycka. När SVT:s valkompass frågade en stor grupp svenska riksdagsmän var de stod i olika frågor visade det sig att väldigt många av dem åsiktsmässigt hör hemma i ett annat parti.

En möjlig förklaring skulle kunna vara att partierna ofta ligger så nära varandra att inte ens yrkespolitikerna alltid kan skilja dem åt. Den fjärdedel av väljarna som inte minns vilket parti de röstade på i det senaste valet behöver alltså inte skämmas.

I de bästa av världar avspeglar enigheten i riksdagen enighet i väljarkåren men mycket talar emot det. I en SvT undersökning uppgav nio av tio väljare att de var emot vinster i välfärden. Men av riksdagens åtta partier är bara ett klart emot vinstdriven vård och skola.

Partisplittringen och likriktningen mellan partierna gör att vissa opinionsbildare efterlyser en regeringsallians mellan Socialdemokraterna och Moderaterna efter valet.

Kanske har även Sverige vissa likheter med Gloukhovskis Ryssland. Om Sverige vore som en av hans noveller skulle ingen av oss veta om det landade utomjordingar i Stockholm. På sätt och vis gör det det då och då. Jag talar inte om fiktion utan fakta och forskning som borde slå ner som en bomb i valdebatten men som nästan ingen har hört talas om.

Det finns gott om internationell forskning, och även en svensk, som visar att vinster i vården leder till försämringar. Amerikansk forskning visar att vinstkrav på sjukhus och vårdinrättningar leder till fler liggsår och fler dödsfall. När St Görans sjukhus privatiserades ansågs det vara det bästa sjukhuset i Sverige. Tio år senare, när SKL och Socialstyrelsen granskade verksamheten, var St Göran inte längre bäst på något. I vissa fall hade St Göran den sämsta vårdkvalitén av alla akutsjukhus i Stockholm. Men att tala om forskningsläget uppfattas ofta som lite pinsamt. Någon enstaka professor skriver en artikel om det och sedan ignoreras den av samtliga nyhetskanaler. Forskningsläget behandlas som en åsikt bland tusentals andra. I en demokrati är allas åsikt lika mycket värd.