fredag, augusti 07, 2015

Rapport från skuggan

I skuggan av Oranges triumfbåge. Varje vindpust är välkommen när temperaturen närmar sig fyrtio grader. En uggla hoar oavbrutet. Kanske klagar den också över bristen på regn och den utmattande hettan. Hundra generationer har väll suttit så här i sommartid, i triumfbågens skugga, ojat sig, lyssnat på ugglor och suckat. Tvåtusen år av skugga där folk kunnat söka skydd; är det vad folk fått ut av Roms militära segrar?
Jag kan inte minnas att jag sett något monument som talar om hur romarna senare besegrades. Segrarna var inga byggmästare. Segrarna var inte bofasta; de hade inga arkitekter, ingen egen stat. Romarna besegrades av folk som var tekniskt och organisatoriskt underlägsna i det mesta. Det var varken första gången i historien som det hände. Och det var inte heller den sista…
Triumfbågen i Orange är en av över trehundra som finns kvar eller som i alla fall är kända från mynt från romartiden. I det här fallet har uppenbart förlorarna fått sista ordet.
Romarna gjorde ingen klar skillnad mellan fakta och retorik, menar den amerikanske historikern Susan P. Mattern i en tänkvärd bok, Rome and the Enemy: Imperial Strategy in the Principate (University of California Press, 1999). Så är det även väll så även i vår tid? Retorik ska inte bara förstås som prat, utan tog och tar sig uttryck i arkitektur, utrikespolitik och krigföring. Skälet till att Ceasar bygge en bro för att marschera över Rehn, i stället för att göra det enkelt för sig och bygga flottar, var att det aldrig handlade om att transportera soldater. Han ville visa barbarerna, som aldrig sett något liknande, att Rom kunde överkomma naturen på sätt dess fiender inte ens kunde tänka sig. På samma sätt var det med Hadrianus mur som byggdes mitt ute i den skotska vildmarken. Muren skulle visa hur mäktigt Rom var: den var inte tänkt att användas.
Roms styrka var inte dess legioner, som alltid var för få för att skydda och hålla ihop riket. Legionernas makt var beroende av det mentala avtryck de gjorde. Bilden av styrkan, föreställningen att man var beredd att ta till gränslöst terror. Ju svårare romarna hade att slå ner uppror och invaderande folk, desto blodigare blev freskerna på deras segermonument.
Det som skilde Rom från till exempel Goterna inte var en flod, ett träsk eller en mur resonerade romarna som inte hade någon riktig motsvarighet till våra kartor, påpekar Mattern. Man kan ju bryta sig igenom murar och andra fysiska hinder. Det verkliga hindret var i stället rädslan. Ingen har någonsin överkommit den rädsla som uppstår när man tror sig vara underlägsen resonerade de. Roms verkliga försvarsstrategi vilade inte på geografiskt tänkande utan psykologiskt. Romarnas utrikespolitik var en tävling om heder och status menar Mattern. Idag har vi sattelitkartor där varenda kvadratcentimeter av jorden finns utmärkt. Men vårt geopolitiska tänkande verkar ganska likt romarnas. Det är bara så man kan förstå USA:s invasion av Grenada, terrorn mot Nicaragua och aggressionerna mot otaliga andra små stater. Det hot som USA upplevde var inte av geografisk eller fysisk natur utan psykologiskt. Vilket exempel skulle det sätta i världen om USA lät småstaters trots gå ostraffat? Hur skulle det sluta om omvärlden slutade se sig som underlägsen?
Vår tids kraftfullaste vapen fungerar främst som psykologiskt hot. Det kan bara användas mot stater som själv saknar det. När USA utplånade Hiroshima och Nagasaki var det för att skrämma Sovjetunionen. Japan var redan besegrat, och kärnvapen drabbar främst civila. Alla kan vinna på säkerhet men status och makt är nollsummespel. Om geopolitik bara handlade om säkerhet skulle vi haft fred i årtusenden. Kanske är det också detta som skrämmer med dagens religiösa fanatiker. Hur terroriserar man barbarer som välkomnar sin egen död?

tisdag, juli 28, 2015

Europa från bomber till banker

En lekplats, några buskar och en cykelgata mitt i ett vanligt modernt bostadskvarter i Berlin. Det kunde vara varsomhelst. Men här slutade Tysklands drömmar om att dominera Europa. ”Det var här” förklarar en kompis, och gör en gest mot asfalten, ”som Adolf Hitlers bunker låg. Och där borta på andra sidan lekplatsen, där ungen cyklar brände Heinz Linge, diktatorns personlige assistent, Hitlers lik”.

Jag tittar på ungen och gatubrunnen men det hjälper inte. Det är svårt att föreställa sig att det här är en historisk plats. Den kunde ha gjorts till en turistmagnet men i stället har man gjort den så anonym det bara går. När bostadshusen byggdes ska mycket av bunkern under ha förstörts.

”Man kunde ha gjort bunkern till en bed and breakfast” skämtar min kompis. Det hade varit den absoluta motpolen, en absolut trivialisering i stället för den mystifiering som råder idag. Bidrar inte hemlighetsmakeriet till att hålla intresset och mystiken vid liv? Precis som förbudet mot att trycka och sälja Hitlers tråkiga bok Min Kamp. I sjuttio år har den ansetts så farlig och förförisk att man inte vågat låta tyskar läsa den. Men om det inte kommer några kontraorder kommer det att bli lagligt att skaffa boken nästa år.

Tyskar skäms för sin historia. Jag brukar fråga unga tyskar som känner skam över att vara tysk om det inte beror på att de tänker lite som nazister. Föreställningen om kollektiv skuld som förs över från generation hör i alla fall inte till den demokratiska eller liberala föreställningsvärlden.

Jag tittar på ungen som cyklar där Hitlers förkolnade kropp ska ha hittats. Det slår mig att det är så här historien brukar sluta. I sin egen motsats. Hitler ville göra Tyskland större, utrota judarna, och införa tusen år av diktatur. Tyskland och de områden som bebos av tysktalande blev i stället mindre än någonsin i historien. Nazisternas judeförföljelser har tabubelagt antisemitismen och hans regim tycks ha skapat konsensus om behovet av demokrati och mänskliga rättigheter. Men inte helt och hållet. De västallierade segrade Hitler men tvingades delvis acceptera hans principer. Mycket av det Hitler strävade för – gränsförflyttningar, folkfördrivningar, skapandet av lydstater, blev visserligen verklighet, med de allierades välsignelse, men det skedde på det tyska folkets bekostnad.

En stor kraft skapar sin egen motsats. Carl Jung gav det här fenomenet ett jobbigt namn: Enantiodromi. Allt innehåller sin egen motsats och det kan spilla ut om man försöker för mycket. Marxister som strävade efter att avskaffa staten, och befria arbetarna från alienation slutade med att skapa större statsapparater än någonsin tidigare i historien. Sovjetunionen tillämpade också en mer extrem form av Taylorismen än kapitalisterna i väst. Även det nyliberala försöket att begränsa statens roll över samhället har visat sig kräva en stark stat i form av fler poliser. Det är kanske ingen slump att diktaturens Chile varit en nyliberal experimentverkstad.

Den tyska förbundskanslern Angela Merkel är på många sätt så olik Hitler man kan komma. Hitlers makt kom från hans personliga karisma. Angela Merkel har en begravningsentreprenörs karisma. Hennes tal kan bota de värsta formerna av sömnlöshet. Och det går hem. Sjuttio procent av tyskarna tycker att hon gör ett bra jobb.

Men är det så enkelt? Hitlers retorik var anpassad till en värld utan TV med levande publik. Den italienske diktatorn Benito Mussolinis extrema gestikulerande illustrerar detta tydligast. Idag ser han löjlig ut i journalfilmerna men hans kroppsrörelser var avsedda för bli sedda på ett visst avstånd av folkmassan framför honom. Precis som på teater. Talen var inte konstruerade för att man skulle se honom på en liten skärm. Hitlers karisma var helt beroende av feedback från en levande publik. De få radiotal han höll utan en folkmassa som reagerade på honom lät oinspirerande och övertygade inte.

Angela Merkel vet inte vad hon ska göra med sina händer när hon filmas. Hon vet att varenda rörelse riskerar att se tokig ut. Så hon håller händerna på magen sammanförda i vad som beskrivs som maktens triangel. I sin strävan efter att vara antikarismatisk har hon skapat en gest som blivit en lika tydlig symbol för henne som Napoleons hand i innerfickan eller Hitlers romerska hälsning.

Enantiodromin är synlig överallt. Hitler spottade ur sig order om hur det ockuperade Europa skulle styras. Om Merkel gav order skulle hennes ställning bli ohållbar. Men hennes vana att låta bli att ta beslut till Europas ledare kommer och ber om hjälp har gett hennes en oerhörd makt.

Vad kan man lära om motsatserna spel när det gäller EU och EMU idag? Frankrike krävde att Tyskland gav upp D-marken för att gå med på den tyska återföreningen. Tanken var att en gemensam valuta skulle ge Frankrike inflytande över Tyskland. Men hittills har den bara marginaliserat Frankrike och gett Tyskland oöverträffad makt. Tyskland kan idag diktera den ekonomiska politiken i Grekland, Spanien, Portugal, och om inte redan så snart även i Italien och till och med Frankrike.

Genom att skapa valutaunionen utan en politisk union har makten förts över från Europas huvudstäder till den europeiska centralbanken i Frankfurt. Det är en process som bara börjat. EU och EMU skulle skapa enhet, demokrati och fred i Europa. Nu har unionens institutioner, och brist på sådana, försvagat denna dröm. Adolf Hitler låg sönderbränd här för sjuttio år sedan men Tyskland dominerar återigen. Den gemensamma valutan har gett Tyskland större makt över Europa än vapen någonsin gjort.

Bokus

tisdag, juli 21, 2015

Rapport från gubbarnas paradis

Sjuttio procent rea. Krigsrea. Gatorna är smockfulla med folk. Men butikerna är öde. Folk lyssnar på gatumusiker, sitter i parker eller står och hänger. Alla lapar sol. Ingen bär shoppingpåsar. En kvinna i åttioårsåldern dansar till allmänhetens förtjusning. I Kiev finns fler blonda människor än i Finland, färre tiggare än i Sverige, och fler vackra kvinnor än jag någonsin sett.

Ryktena är sanna: Ukraina är gubbarnas paradis. Här bli medelålders lätt päronformad män sedda av unga snygga tjejer. De spanar i ögonvrån eller stirrar helt öppet. Är de så vackra för att jag blir sedd? Jag går inte på några raggningsställen men möts ändå av leenden, blickar och vänlighet. I Ukraina bemöts vanligtvis osynliga män nästan som mindre rockstjärnor. Och så undrar somliga hur någon kan vara emot ojämlikhet och fattigdom.

I Kiev ser man inget av kriget. De soldater som kommer på permission till huvudstaden är upprörda, läser jag i en ukrainsk tidningsartikel som översatts till franska. Unga män riskerar livet, blir fysiskt och psykiskt lemlästade, medan Kievborna äter glass, njuter av värmen och umgås.

Flygplatsen är nästan öde när jag landar. Såg jag två eller tre andra plan? Taxichauffören missförstår mig och förklarar att aktiviteten beror på att man nyligen slagit ihop in och utrikesflygplatsen.

Vem vill åka till Ukraina? Inte jag! I likhet med många andra som varit nästan överallt i världen har aldrig satt min fot här förut. Geografiskt är det nära Sverige men psykologiskt kunde det lika gärna vara Pluto. Och det är väll lika kallt på vintern misstänker jag. Kontinentalt klimat innebär att årstiderna går från en överdrift till en annan. Landet är mest känt för det där kärnkraftverket som råkade ut för en härdsmälta på åttiotalet, massakern på demonstranter i början av förra året och det lågintensiva kriget mot de ryskstödda separatisterna i de östra provinserna. För svenskar tillkommer slaget vid Poltava där Kalle dussin krossades. Och så de där vackra leende fattiga lättraggade kvinnorna.

Det var min förläggare som föreslog att jag skulle åka hit. Sista kapitlet i min nya bok, Krigspropaganda Från Cato till Nato, är lite tunt tyckte han. De är ju inte färdiga med det kriget försöker jag. Man måste ha lite distans till händelserna. Jag tror inte på möten. Jag försöker att inte lägga så stor vikt vid det jag ser eller hör. Jag tror inte de flesta säger vad de menar, eller menar det säger. Om jag utgick ifrån vad folk sa till mig skulle jag vara tvungen att dra slutsatsen att Syriens president Basahar al-Assad är en ängel som stöds av en nästan enig befolkning. Minus den där halshuggarsekten. Det har i alla fall samtliga fem, sex syrier som klippt mitt hår i Sverige de senaste åren försäkrat. De har alla haft en kors om halsen. Ni publicerade ju min förra bok, Informationskriget om Iran, utan att jag behövde ta mig till det dammiga Teheran och göra egna inspektioner av några kärnanläggningar. Det är inte heller effekterna av propagandan jag studerat utan metoderna. Men mina invändningar faller platt inför förläggarens tystnad.

Lyckligtvis är det inte så många som talar engelska här. Och min ryska sträcker sig bara till att beställa ett glas billig vodka. En framgångsrik skribent måste kunna begränsa sitt källmaterial. Även misslyckade gör klokt i det. Det är över trettio grader varenda dag. Jag ligger i mitt luftkonditionerande rum och läser när det gassar på som värst.

Sovjetunionen upplöstes år 2000, berättar en ung man som jobbar på hotellet, och pluggat på universitetet. Ett noll till mig tänker jag och stänger in mig på rummet med mina böcker igen. Folk som har ett liv brukar inte ha järnkoll på politik men det visste jag redan.

Krig sägs ibland vara en kraft som ger tillvaron en mening. Många som upplevt det hävdar senare att de aldrig känt sig så levande som när deras livs var i fara. Så säger också många som överlevt svåra sjukdomar. För några år sedan när det var översvämningar i Tyskland såg jag hur folk levde upp. Faran var lagom. Grannar som aldrig talade med varandra stod och pratade om vattennivån med skräckblandad förtjusning. Folk upplevde en ny gemenskap. I Kiev känner jag inget av detta. Kanske sitter jag på mitt rum för mycket. Kanske beror det på att jag inte talar språket. Eller är det så att de ukrainska soldaterna har rätt? Förstår folket i huvudstaden att det råder krig? Intellektuellt vet väll alla det, men känslomässigt? Det kan i så fall vara Putins största triumf. Ett lågintensivt krig som startar, stannar och startar igen. Man vänjer sig vid att en tunn skiva av landet i taget skärs av. Då är man lite som grodan i vattnet som värms upp så sakta att man inget märker innan man kokar ihjäl.

Vem sköt ihjäl demonstranterna i Majdan förra året, frågar jag kallskänkan på hotellet nästa morgon. ”Inget vet” svarar hon sorgset. ”Vi kommer nog aldrig att få veta det”. Att veta att man inte vet är höjden av upplysning tänker jag på väg upp till rummet. I lobbyn vet man inte heller något. Inte heller på gymmet. Jag imponeras över hur många som tycks veta hur lite de vet. Sokrates hade känt sig överflödig i Kiev.

Men föreställningen att man inget kan veta kan också vara resultatet av en manipulation. Målet med den ryska propagandan är inte så mycket att få utlandet att tro att Putins version är Sanningen, som att undergräva föreställningen att det finns en objektiv sanning. Min bok med alla dess exempel på krigspropaganda från de senaste två och ett halvt tusen åren skulle kunna användas som propaganda. Se så mycket man ljugit och lurats i historien. Anta att det är så nu också.
Så är kallskänkan upplyst eller grundlurad?



Krönika i Fib.se

onsdag, juli 15, 2015

Jordgubbsperspektiv på Greklandkrisen

EU är lite som jordgubbarna de brukar sälja på torget i Nürenberg. De finaste och rödaste kommer till synes från Italien. Vänder man på förpackningen ser man att det ligger omogna bär underst. Någon har ägnat en massa tid åt att sortera dem. Så är det inte med de tyska bären.
Jordgubbarna illustrerar en viktig skillnad mellan EU:s medlemsstater. I norra Europa finns det generellt sett mer förtroende mellan människor än i södra. Och på goda grunder.
När jag besökte Sundsvall i början av nittiotalet fick jag ut pengar från mitt bankkonto utan ID. I Frankrike har man nekat mig att sätta in pengar på banken, trots att jag har med mig ID. (Jag vet inte vilken av episoderna som skrämmer mig mest).
Studier visar att förtroendet mellan människor varierar i olika länder. Ekonomi och graden av jämlikhet spelar en roll för förtroendet men kulturella och historiska faktorer gör det också. Omfattningen av de sociala relationerna, och nivån på förtroendet i dessa, brukar kallas det sociala kapitalet. Det har många dimensioner och det är inte alltid lätt att förstå. Men det påverkar allt från hur man kör till hur man packar en kartong jordgubbar.
Den som misstänker att grannen inte betalar den skatt hen borde blir själv mindre angelägen om att göra rätt för sig. Förtroendet regleras ofta av cirkulära orsakssamband.
Det sociala kapitalet skiljer sig kraftigt åt mellan EU:s stater och är en förklaring till att ekonomierna fungerar så olika. Det är enklare och billigare att göra affärer i länder där medborgarna har förtroende för varandra och staten.
Skillnaderna i kulturellt kapital är också större mellan olika regioner inom ett land än mellan länder. Norra Italien är ekonomiskt sett extremt framgångsrikt jämfört med den södra delen av landet. Trots att man har samma språk, institutioner och lagar fungerar nord och syd i Italien helt olika.
I norra Italien samarbetar företag ibland i flera generationer. Om en affärspartner inte kan leverera till vettiga priser, eller inte kan producera det man behöver, försöker man ofta lösa problemen tillsammans innan man gör affärer med någon annan. Det är en extrem kontrast till hur företag arbetar inte bara i södra Italien utan också i Nordamerika och Sverige. Och det är inte heller så marknadsekonomi fungerar enligt läroböckerna.
EU:s ledare försöker komma till rätta med den grekiska skuldkrisen genom att tvinga fram strukturella förändringar av Greklands ekonomi. Krisen blottlägger att ekonomisk teori saknar kapaciteten att ta kulturella skillnader i beaktan.
Nationalekonomi tillämpar en metodologisk individualism som inte tar hänsyn till att det ofta är gruppbeteenden som formar de ekonomiska förutsättningarna. I Tyskland kan arbetsköpare och fack relativt enkelt förhandla fram kraftiga lönesänkningar. Här finns ett stort förtroende mellan arbetsköpare och fack och mellan fackmedlemmar sinsemellan. I Sydeuropa är det närmast omöjligt.
Förr kompenserade Sydeuropa de konkurrensfördelar som Tyskland hade av sitt stora sociala kapital genom att devalvera sina valutor. Med euron har man avskaffat den möjligheten. EU:s institutioner tycks passa den nordeuropeiska kulturen bäst. Frågan är om det är möjligt att skapa institutioner som kompenserar för de kulturella skillnaderna inom EU.



Krönikan har gått i Arbetarbladet

lördag, juli 11, 2015

fredag, juli 10, 2015

Hallåa gör världen säker

En tidigare TV hallåa, numera KD politiker, tycker till i dagens SvD: ”Obamas Iranpolitik gör världen osäkrare”. Att det inte finns något färdigt avtal att tycka något om hindrar inte Lars Adaktusson från att ha åsikter. Han beskriver det preliminära ramavtalet som att ”…Iran minskar antalet centrifuger för framställning av plutonium…” vilket är en sensation då plutonium normal framställs i kärnreaktorer. Har Iran revolutionerat kärnfysiken?

Det preliminära ramavtalet, som gjort att Iran frusit utvecklingen av sitt kärnkraftsprogram, och minskat mängden upparbetat uran, har alltså gjort ”världen osäkrare”. Framtida utökade möjligheter att inspektera Irans kärnteknikanläggningar är ett skräckscenario.

LA har flera argument mot det ännu icke färdiga avtalet. 1. Iran är ett dåligt land, och måste tvingas att bli gott först. Om man ska ta det på allvar så ska man bara förhandla med sina vänner. 2. Så länge man inte får igenom exakt det avtal som LA tycker man ska ha ska man inte ha något alls. Endast perfektion är gott nog. 3. USA har tidigare blivit lurad av ett annat land.

Hallåan har dock en lösning: Europa ska kompromisslöst kräva att Iran helt upphör med ”atomkraftsutvecklingen” och behålla sanktionerna till landet respekterar de mänskliga rättigheterna. Så löser en riktig hallåa problem.