torsdag, april 17, 2014

Stör ordningen!



En handbok i konsten att göra statskupp. Nött i kanterna med hundöron och understrykningar. Den går igenom kända statskupper och ger konkreta tips på både vad man bör göra och vad man bör undvika. Jag fick den i present när jag fyllde trettio. Det var ett skämt men skämtaren var en gång i tiden medlem i ett parti som såg statskupp som ett medel för att genomföra sin revolution.

Handboken representerar den traditionella revolutionära synen på politik. Först tar man över staten. Sedan organiserar man samhällsförändringar uppifrån. Men inte ens den svenska extremvänstern tror längre på det. Nu sätter man istället sin tillit till valen.

Fast utan någon större entusiasm. De flesta svenskar är emot vinster i välfärden men bara ett av åtta riksdagspartier vill stoppa det. Partierna har inte heller mycket konkret att erbjuda för att minska ojämlikheten. Det politiska systemet tycks också oförmögen att korrigera misstag. När det visar sig att avregleringen av elmarknaden lett till högre i stället för lägre priser, ja, då säger inte en enda riksdagsman, att vi kanske ska återgå till den beprövade reglering som gav billigare el.

Men det här rätt normalt om man ska tro Jan Wiklund som vid sidan av sitt arbete som journalist också är ägnat årtionden åt att studera kampen för social rättvisa ur ett historiskt perspektiv.

Nej, problemet är inte att partierna, facken och andra folkrörelseorganisationer menar Wiklund. De har alltid varit tröga och byråkratiska. Det är alltid lokala initiativ, inte de stora väletablerade organisationerna, som ligger bakom stora förändringar, hävdar han i en ny bok: Bygg landet - igen! som getts ut av föreningarna Jordens vänner och Aktivism.info.

”Den moderna arbetarrörelsen i Europa startades av en bronsgjutarstrejk i Paris 1867 som mobiliserade en kampanj mot internationellt strejkbryteri till sitt skydd.” påpekar han. På bara nittio sidor tar Wiklund ett helhetsgrepp på problemen i dagens samhälle. Han nöjer inte med att kritisera felen i det rådande systemet (finanskris, klimatkris, kris i socialförsäkringssystemet) utan presenterar också alternativ. Regeringen klarar inte klarar att fixa kriserna men landets folkrörelser har både lösningar och maktmedel att driva igenom dem menar Wiklund. Det är inte en upplyst elit som ska ta initiativet utan massan som ska driva på eliten. Målet är inte en utopi i morgon utan konkreta praktiska åtgärder idag. Men samhällsförändringarna blir bara av genom initiativ på gräsrotsnivå. ”Bara om vi stör ordningen kan vi få slut på krissamhället”. Bygg landet – igen! förtjänar många hundöron.

Anmälan har gått i Dalademokraten

Bygg landet igen! kan köpas här.

onsdag, april 16, 2014

Förenta Staternas Krim?


(Klicka på bilden så blir den större)

Ur "Personal Memoars of U.S. Grant", s 37-38. Grant var USA:s president 1869-1877. Markeringarna är mina:

”Texas was originally a state belonging to the republic of Mexico. It extended from the Sabine River on the east to the Rio Grande on the west, and from the Gulf of Mexico on the south and east to the territory of the United States and New Mexico - another Mexican state at the time – on the north and west. An empire in territory, it had but a very sparse population, until settled by Americans who had received authority from Mexico to colonize. These colonist paid very little attention to the supreme government, and introduced slavery into the state almost from the start, thought the constitution of Mexico did not, nor does it now, sanction that institution. Soon they set up an independent government of their own, and war existed, between Texas and Mexico, in name from that time until 1836, when active hostilities very nearly ceased upon the capture of Santa Anna, the Mexican President. Before long, however, the same people – who with permission of Mexico had colonized Texas, and afterwards set up slavery there, and then seceded as soon as the felt strong enought to do so – offered themselves and the State to the United States, and in 1845 their offer was accepted. The occupation, separation and annexation were, from the the inception of the movement to its final consummation, a conspiracy to acquire territory out of witch slave states might be formed for the American Union.

Even if the annexation itself could be justified, the manner in which the subsequent war was forced upon Mexico cannot. The fact is, annexationists wanted more territory than they could possibly lay any claim to, as part of the new acquisition. Texas, as an independent State, never had exercise jurisdiction over the territory between the Nueces. I am aware that a treaty, made by the Texans and Santa Anna while he was under duress, ceded all the territory between the Nueces and the Rio Greande; but he was a prisoner of war when the treaty was made, and his life was in jeapordy. He knew, too, that he deserved execution at the hands of the Texans, if they should ever capture him. The Texans, if they had taken his life, would have only followed the example set by Santa Anna himself a few weeks before, when he executed the entire garrison of the Alamo and the villagers of Goliad.

In taking military possession of Texas after annexation, the army of occupation, under General Taylor, was directed to occupy the disputed territory. The army did not stop at the Nueces and offer to negotiate for a settlement of the boundary question, but went beyond, apparently in order to force Mexico to initiate war. It is to the credit to the American nation, however, that after conquering Mexico, and while practically holding the country in our possession, so that we could have retained the whole of it, or made any terms we chose, we payed a round sum for the additional territory taken; more than it was worth, or was likely to be to Mexico. To us it was an empire and of incalculable value; but it might have been obtained by other means. The southern rebellion was largely the outgrowth of the Mexican war. Nations like individuals are punished for their transgressions. We got our punishment in the most sanguinary and expensive war of modern times.”

söndag, april 06, 2014

Tvåtusen år av propaganda


Rysslands annektering av Krim har fått propagandamaskinerna i hela världen att gå på högvarv. Nu är det dags att gå med i Nato, beväpna Gotland och bygga ut kärnkraften hävdas det. Nu har ett nytt kallt krig och en ny världsordning skapats. Runt om i världen citerar opinionsbildare Merkel som ska ha sagt att ”Putin lever i en egen värld” fast hon enligt den tyska förbundskanslerns kansli bara sade att han har en annan åsikt om Ukraina.

Putin vill ta tillbaka Baltikum och Finland kunde man nyligen läsa i SvD. Källan hade inte hört honom säga det själv och trodde inte att han tänkte invadera Finland idag eller i morgon, eller ens någonsin göra det militärt. Men scenariot var ändå trovärdigt då det var baserat på hans föreställning om Putins personlighet.

Putin säger sig vilja skydda de rysktalande i Ukraina, vilket är ungefär sant som när USA invaderat länder för att skydda sina medborgare. De amerikanska studenter som befann sig i Grenada när Reagan invaderade 1983 hade till exempel ingen aning om att de behövde räddas.

Både väst och Ryssland återanvänder propagandaknep som redan var i bruk på den romerska republikens tid.

När Julius Ceasar erövrade Gallien så förklarade han det med att den romerska senaten ville garantera landets ”självständighet”. Ceasar ville också skydda ett folk som var allierat med Rom. Hädurerna utsattes för Helveternas plundring och hade bett romarna ingripa: ”...deras barn bortfördes i slaveri, och deras städer erövrades nära nog inför ögonen på en romersk arme´, förklarar Ceasar i sin magnifika bok ”Kriget i Gallien”.

Trots att romarna själva ofta i praktiken var betydligt grymmare än barbarerna tycks de ha uppfunnit förställningen att man har rätt eller skyldighet att ingripa för att stoppa omänsklig grymhet. Under det första puniska kriget motiverade den romerska senaten erövringen av Sicilien med att Kartagerna offrade spädbarn till Moloch. Det var dock, precis som rapporterna att irakiska soldater skulle ha kastat ut nyfödda från kuvöser på sjukhusen i Kuwait efter invasionen 1991, propagandaljug.

Alla som motsätter sig Ceasars erövring av Rom gör det för att de har brister i karaktären. Ariovistus som försökte stoppa Julius Ceasars invasion av Gallien var odemokratisk och strävade efter ”envåldsmakt”. ”Han var en okultiverad karl, obehärskad och fullständigt godtycklig i sina avgöranden”, om man ska tro Ceasar. Vem känner inte igen Putin i den här beskrivningen?

Det finns naturligtvis ett mått av sanning i de flesta ofördelaktiga beskrivningar av motståndare. Det som gör dem till propaganda är dess selektiva tillämpning. Joseph Stalin beskrevs som grym, irrationell och odemokratisk på trettiotalet. Men under kriget mot Hitler hade Churchill och Roosevelt bara lovord för honom. Under det kalla kriget kom han återigen att inkarnera alla fel igen. På samma sätt hyllade många brittiska och amerikanska ledare Benito Mussolini innan han valde fel sida i kriget. Saddam Hussein var allierad med väst när han gasade kurderna och kunde således inte göra något fel.

Av Ceasars egen skildring egen framgår att Ariovistus inte var imponerad av den romerska propagandan. Han menade att Ceasar bara låtsades vänskap med Hädurerna som ett svepskäl för att ingripa militärt. Ariovistus hävdade att han (precis som Ceasar) gått in i Gallien på gallernas begäran! Bägge försäkrade att de ville ha fred, om man bara kunde uppnå rättvisa villkor.

Var ska det sluta om man låter Ryssarna behålla Krim, undrar en del debattörer som redan ser ryska trupper på Gotland. Var ska det sluta om man låter Helveterna, Ariovistus, eller germanstammar kontrollera Gallien, frågade sig Ceasar. Den romerska erövringen av Gallien var ett föregripande självförsvar som skulle förhindra ett angrepp mot Italien. När Gallien var erövrat planerade belgierna ett föregripande självförsvar mot romarna, men Ceasar var snabbare. Sedan återstod att försvara sig mot germanerna öster om Rhen innan de slog till. I över 2000 år har de flesta krig marknadsförts som föregripande självförsvar.

fredag, april 04, 2014

Karaktärsmord år 64 före Kristus



Karaktärsmord hör till en politikers grundläggande färdigheter. När den romerske senatorn och filosofen Cicero startade sin kampanj för att bli konsul år 64 före vår tideräkning fick han ett brev med råd från sin bror Quintus. De innehåller många karaktärsmord av fiender som fortfarande över tvåtusen år sticker ut. Det var naturligtvis inget privat brev utan avsett att spridas.

Om stackars Catilina skrev Quintus att:

”Han är född av en utfattig far, har livnärt sig under uppväxtåren på sin systers inkomster som sköka och har nått sin fulla kraft under sysslande med att mörda sina medborgare. Hans första uppträdande i offentliga värv bestod i att mörda romerska riddare. Vi minns väl de gallier som mejade av huvuden på Titinierna, Nannierna och Tanusierna. Sulla hade just satt Catilina till anförare för dem. Vid samma tillfälle mördade han med egen hand sin enastående förträfflige svåger Q. Caecilius, en romersk riddare som inte tillhörde något politiskt parti, stillsam redan till naturen och därtill till åren kommen. Men vad skall man säga om att en person nu söker konsulat, som i romerska folkets åsyn lät piska M. Marius genom hela staden med spön, en man som var synnerligen avhållen av allt folket. Han drev honom till Catulus grav och lät slita sönder honom med allehanda tortyrredskap. Medan han ännu levde och andades, skar han halsen av honom med svärdet i högra handen, under det han grep honom i håret på hjässan med vänstra hand. Därpå bar han bort huvudet i sina egna händer så att blodet strömmade mellan fingrarna. Efter den tiden levde han samman med komedianter och gladiatorer och använde de förra till medbrottslingar i sin osedlighet, de senare som medhjälpare i sina illdåd. ”
Quintus på i samma stil sida upp och ner. Huruvida Catilina var grymmare, mer korrupt eller degenererad än andra romerska politiker är högst osäkert. Quintus var själv så lynnig att Cicero ibland var rädd att han skulle hitta på något mindre moraliskt om han lämnade honom ensam. Det främsta skälet till att Catilina utsattes för detta våldsamma karaktärsmord var förmodligen att han ville driva igenom en landreform. Catalina sökte stöd bland de de egendomslösa.

Förmodligen gick brevet hem för Cicero valdes till konsul för åt 63 med en överväldigande majoritet, sägs det. Senare försökte sig Catilina sig på en statskupp och kanske var det Julius Ceasar som ytterst drog i trådarna. Catilinas anhängare avrättades på ett kanske inte helt lagligt vis av Cicero. Republiken hade överlevt. Men inte för någon längre tid skulle det visa sig.

måndag, mars 31, 2014

Förstår liberaler frihet?



Är det dags att uppdatera bilden av Joseph Stalin? Har liberaler aldrig förstått sig på frihet? Är kampen mot kolonialismen verkligen över? Det här är den långa versionen av min intervju med den italienske filosofihistorikern Domenico Losurdo som gått i Tidningen Kulturen

Jag tänkte börja med att be dig kommentera de olympiska spelen i Sochi.

Väst har lyckats militarisera de olympiska spelen. OS har blivit ett redskap i ett nytt kallt krig. Vi har sett bojkott eller bojkottsförsök i samband med spelen i Peking. Och nu med OS i Sochi. Men vi såg ingen bojkott i samband med OS i London. Storbritannien var ändå ansvarig för att ha krigat, för att ha deltagit i det andra Gulfkriget, med USA, utan mandat från FN:s säkerhetsråd. Det var ett avskyvärt krig som startades med hjälp av lögner. Storbritanniens premiärminister Tony Blair hävdade till exempel att Saddam Hussein kunde och var beredd att använda massförstörelsevapen på fyrtiofem minuter. I det här fallet blev det ingen bojkott. Det betyder att kriga inte är ett brott mot mänskligheten. Det är Washington som bestämmer vad som är ett brott mot mänskligheten. En stor del av vänstern i väst delar tyvärr den här synen och har ställt sig till förfogande i det här nya kalla kriget.

För några dagar sedan flydde Ukrainas president Viktor Janukovitj från Kiev. Hur ser du på händelserna i Ukraina?

När det gäller Ukraina tror jag det är uppenbart att det handlar om en statskupp. Där pågick våldsamma demonstrationer som understöddes av utlandet: framförallt Tyskland, EU i allmänhet och naturligtvis Washington. De här våldsamma demonstrationerna var organiserade av militära eller paramilitära enheter. Och varje försök från ukrainska myndigheter att återställa ordningen fördömdes i förhand som ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Väst ville förlänga kaoset så länge som möjligt för att visa den ukrainska allmänheten, och den ukrainska polisen, att regeringen var maktlös och inget kunde göra mot väst, och att demonstranterna var mäktiga och hade västvärldens stöd. Det skulle fortsätta tills poliskåren bytte läger.

Förr i tiden hade missionärer extraterritorialitet, eller straffrihet. Även de som konverterat till kristendomen i Kina fick extraterritorialitet. Idag är det ungefär likadant. Dagens missionärer är icke statliga organisationer (NGO:s) och de som väst utnämner till dissidenter som får extraterritorialitet. Medan de andra kan utsättas för våld. När det gäller Ukraina är det demonstranterna som har extraterritorialitet. Det här är statskuppens dynamik.

Du har skrivit många böcker som både hyllats och kritiserats våldsamt genom åren. En av de mest kritiserade på senare år är din bok om Joseph Stalin. Varför har den väckt så starka reaktioner?

Min Stalinbok är en kritik av det psykopatologiska paradigmet: det vill säga att Stalin skulle ha varit paranoid. Det är löjligt. Även nuförtiden kan man läsa i västerländska tidningar att den amerikanska säkerhetstjänsten försökt mörda Fidel Castro många gånger. Det vill säga: mord är en viktig komponent i den amerikanska säkerhetstjänstens arbete. I Stalins fall fanns också en rädsla för Nazityskland och senare rädslan under det kalla kriget.

Jag kritiserar också det totalitära paradigmet. Läser man Hitler och de andra ledarna i tredje riket ser man att de radikaliserat Europas och USA:s koloniala tradition. Så pass att man ansåg den tillämpar i Östeuropa. Hitler upprepar i sina bordskonversationer att befolkning i Östeuropa och framförallt Sovjetunionen är infödingar. Å ena sidan är dessa infödingar som rödskinn som man utplåna för att kunna göra det möjligt att germanisera territoriet. De överlevande är som svarta slavar som är dömda att arbeta som slavar för den så kallade ”härskarrasen”. Det är en radikalisering av den koloniala traditionen. Tredje rikets ledare talar explicit om förslavningen av slaverna. Hitler var den koloniala traditionens förkämpe och Stalin försvarade Sovjetunionen och världen mot detta försök att radikalisera den koloniala traditionen. Det är okomplicerat.

I mina böcker citerar jag till exempel Gandhi som var övertygad om att Hitler hade en tvillingbror. Men denna tvillingbror var inte Stalin, som Gandhi uppskattade. Till och med i början av det kalla kriget talar han om Stalin som ”en stor personlighet”. För Gandhi var det Churchill som var Hitlers tvillingbror. Varför? Hitler ville så ”det germanska fröet” i Östeuropa. Det vill säga, för Hitler var det brittiska Indien modellen. Alla vet att slutet på Hitlers koloniseringsförsök innebar slutet för den klassiska kolonialismen som sådan. Första halvan av 1900 talet färgades av denna konfrontation mellan kolonialism och antikolonialism. Hitler företrädde kolonialismens sak, i allt sitt barbari, och Stalin, kan man säga, på ett groteskt sätt antikolonialismen. Idag kan vi fråga oss om kampen mellan kolonialism och antikolonialism är över eller om den tagit sig nya former. Min uppfattning är att den fortsätter i nya former.

En av dina käpphästar är att man måste skilja på ideologins roll och objektiva förhållanden. Kan du förklara vad det innebär?

Vad gäller de objektiva förhållandena är det tydligt att Sovjet karaktäriserades av permanent undantagstillstånd. Det vill säga krig och revolution. Det ena kriget efter det andra. Vi behöver inte ta hjälp av Marx eller Lenin för att begripa vad det permanenta undantagstillståndet innebär. Jag kan referera till Alexander Hamilton som hör till den klassiska liberala traditionen. I början av USA:s historia, strax innan den federala konstitutionen antogs, reflekterade Hamilton över vad som skulle hända utan ett Förenta staterna. Om federationen splittrades skulle det uppstå en situation som i Europa med konkurrens och konfrontationer mellan staterna. Då skulle den absoluta despotismen även få ett fotfäste även i Amerika. Även de viktigaste liberala tänkarna har förstått att ”the rule of law” förutsätter en gynnsam geografisk och geopolitisk situation. Hamilton säger till exempel att USA och Storbritannien har bästa förutsättningar för att utveckla ”the rule of law” eftersom de är öar eller nästan öar. I det ryska sovjet ser vi det motsatta: ett land som under hela sin historia hotas av den mest förskräckliga förstörelse och till och med slaveri. Detta är de objektiva förhållandena. Det är befängt att tala om Stalins personlighet. Den som känner till lite historia vet att alla stora kriser i historien slutar med att det etableras en personlig makt. Den första brittiska revolutionen slutade med att Cromwell etablerade personlig makt.

Franska revolutionen ledde först till Robespierre och sedan Napoleon. Det finns många exempel. Slavupproret på Haiti slutade på samma sätt. Det finns även ett amerikanskt fall; ett unikt exempel: Franklin D Roosevelt valdes till president fyra gånger. Han avled i början av sitt fjärde mandat men till och med i USA ser vi etablerandet av en personlig makt. Trots att de politiska och geografiska förhållandena var mer gynnsamma än i Sovjetunionen. Detta är de objektiva förhållandena.

På andra har vi ideologins roll. Om man till exempel utgår ifrån föreställningen att staten ska vittra bort, som man gjorde i Sovjet, vad blir konsekvenserna? När man arbetade med en konstitution så var det inte bara anarkisterna utan också bolsjeviker, som var influerade av anarkismen, som sa att konstitution innebär en stat. Det hade de rätt i. Varför skriva en konstitution om staten ska försvinna? Varför bör vi engagera oss för demokrati när demokrati innebär en stat? Min tes, som jag inte bara utvecklat i min bok om Stalin, utan också i en bok om Gramsci, är att messianismen, den vision som säger att staten, religionen, nationen, marknaden och alla motsättningar kommer att försvinna, bidrog till att förlänga undantagstillståndet. Undantagstillståndet kan kontrolleras om man begränsar makten. Men att begränsa makten är motsatsen till messianismen om att staten ska försvinna. Resultatet av utopin blir motsatsen till utopin. Det blir svårt, rent av omöjligt att avsluta undantagstillståndet.

Stalin, med alla sina begränsningar, verkar i en tid av permanent undantagstillstånd. Men han försökte att av- messianisera kommunismen som idé. Kommunismen som idé är inte att staten, marknaden, pengar, som sådant, ska försvinna, det är messianism, som kommer till uttryck vid alla stora revolutioner. Sedan följer en lärlingstid när det gäller det nya samhället man har att bygga. Vi hittar försök hos Stalin, även om Gramsci gick längre.

Vad är förhållandet mellan liberal teori och brott mot mänskligheten?

Kommunister och marxisters kritik – jag talar inte om Marx – av liberalismen går i regel ut på att liberaler bara talar om frihet men ignorerar den sociala frågan. I den fria marknadens namn har liberalismen accepterat svält och förintelse. Tänk på vad som hände på Irland under första halvan av 1800 talet. Potatisen – som var huvudfödan för irländarna – drabbades av en sjukdom och det blev en stor svält. Den brittiska staten vägrade att hjälpa irländarna och förklarade detta att man inte vill våldföra sig på marknaden. Resultatet blev massvält. Det finns västerländska författare, som inte är kommunister, som kallar de ansvariga för denna politik för proto-Eichmanns. (Adolf Eichmann var en SS officer som organiserade folkmordet på judar och romer under andra världskriget. PG:s anmärkning)

Sakraliseringen av den fria marknaden kan leda till massdöd. Det är helt klart. Jag utvecklar den här kritiken i min bok, Liberalism A Counter-history, men jag framför också en annan, ny kritik, som kanske inte ens Marx framförde, i alla fall inte explicit. Jag säger att även om vi håller oss till den formella friheten, det vill säga, inte den sociala friheten, utan den individuella, så kan vi framföra en ännu tyngre kritik av liberalismen. Liberalismen har aldrig tänkt på friheten i sin universalitet. Aldrig.

Ta de två viktigaste länderna i den liberala traditionen, Storbritannien och USA. Alla vet att det liberala Englands första handling efter den ärorika revolution 1666, var att ta över Asiento, Spaniens monopol på handel av slavar. Efter den liberala revolutionen blir Storbritannien det land som är mest inblandad i slavhandeln. Det är ett faktum. Ta John Locke, den ärofulla revolutionens stora teoretiker: han ägde själv aktier i The Royal African society, det vill säga, det bolag som skötte slavhandeln.

Och i det andra landet som hör till den liberala traditionen, USA, gick slaveriet ännu djupare. Alla vet att slaveriet avskaffades först efter inbördeskriget.

Från slutet av sjuttonhundratalet, till början 1800 talet inträffade tre revolutioner som fick betydelse för den amerikanska kontinenten. Först kom den amerikanska revolutionen. Några år senare följde den franska som fick betydelse för Haiti. Och i början av 1800 talet inträffar revolutionen mot Spaniens koloniala välde. Av dessa tre revolutioner är det bara den amerikanska som inte avskaffar slaveriet. Även revolten mot Spanien leder till att slaveriet avskaffas i större delen av det spanskspråkiga Amerika. Så är inte fallet med den amerikanska revolutionen. Under kriget mellan USA och Mexiko, där USA skär bort Texas från Mexiko, återinförs slaveriet. När det gäller slaveriet gör USA en kontrarevolution.

Till och med efter slaveriets avskaffande har vi fenomenet med kulis. Indier och kineser som var halvslavar. Även när det gäller arbetarna på de brittiska öarna fanns ingen frihet. I min bok citerar jag en brittisk tidskrift, Saturday Review, som på 1860-talet skriver att arbetaren i Storbritannien är som de svarta i USA. Mellan arbetaren och hans herre finns det samma förhållande, och jag citerar den brittsista tidskriften, ”samma band av evigt beroende som det finns mellan den svarte och hans vite herre”. När det gäller underklassen i Storbritannien kan man inte tala om någon verklig negativ frihet. Liberalismen har aldrig ens bejakat den negativa friheten i sin universella mening.

DN
Bokus Bokus2 Bokus3 Bokus4 Adlibris Adlibris2

onsdag, mars 26, 2014