onsdag, juni 22, 2016

En dagdröm

Idag skriver Christian Dahlgren lyriskt om jordbävningen i San Francisco 1906:

Ingen bostadsbrist fanns före katastrofen och på förbluffande kort tid återställdes förhållandet. Det dröjde bara en dryg månad innan alla hade tak över huvudet igen.”

Förklaringen till detta mirakel:

“I San Francisco visade civilsamhället sin styrka att snabbt lösa den akuta bostadskris som uppstod med naturkatastrofen.”


I verkligheten flyttade många bostadslösa från staden för gott. Armén upprätthöll ordning, kommunikationer och delade ut nödhjälp. Staten finansierade en stor del av återuppbyggandet. Civilsamhället är säkra bra ibland men statens hjälp var avgörande.

Nuförtiden är San Francisco ökänt för att ha en ovanligt många hemlösa. Förra året levde 7500 människor på gatan eller i tillfälliga härbärgen.

I liggsårens tjänst

“Kritiken mot välfärdsföretagens börsplaner är snarare en känsloyttring än rationellt tänkande” skriver Tove Mellgren på GP:s ledarsida. Logiken är: “De företag som finansierar välfärden finns på börsen, då är det inte så konstigt att även utförarna finns där”. Att vinstuttag kan leda till kvalitetsvrister tror hon inte på. Ändå finns det gott om studier som visar att vinst driven vård leder till sämre vård. Baksidan av vinster är fler liggsår. Men det är rationellt av Mellgren att inte veta eller förstå eftersom hon skriver på uppdrag.

Likgiltighetens seger?

Om Storbritannien lämnar EU kommer luften att bli renare och ginen starkare. Sådär och värre lät det. Den franske författaren Stendahl liknade en gång politik i romaner vid “ett pistolskott under en konsert”. Folkomröstningen visar att fiktion kan spela en liknade roll i politik.

Oavsett hur det går i folkomröstningen är en sak uppenbar: de britter som vill lämna unionen är betydligt mer passionerade än de som röstar för att stanna. I detta är britterna som de flesta européer. Den tyske sociologen Jürgen Habermas har länge uppmärksammat att EU projektet bygger på ett passivt stöd från den europeiska allmänheten. Legitimiteten kommer mer än något annat från de praktiska resultat som unionen uppnått.

Hur skulle en union som skapas över huvudet på medborgarna och främst är en marknad för varor, tjänster och arbetskraft kunna entusiasmera allmänheten? Många britter verkar värdera EU som man värderar ett kabelTV bolag. Om allt verkar fungera tänker man inte mycket det men så fort det krånglar funderar man på att säga upp avtalet. Vi betalt för mycket säger kritikerna. Vi betalar bara motsvarande en påse chips i veckan säger de som försvarar unionen. I likhet med kabelTV levererar också EU paketlösningar trots att vissa medlemmar helst bara skulle vilja välja ut några få tjänster.

EU:s impopularitet är inte bara ett resultat att unionen fungerar dåligt. Den liberala ideologin undergräver i sig unionens förmåga att skapa entusiastiska anhängare. Baksidan av marknadsfundamentalismen är en ständig kritik av byråkratin och regler. En återkommande version av detta (även från EU anhängare) är EU:s regler om hur gurkor och andra grönsaker ska se ut för att få säljas i butiker. Men de här reglerna tillkom efter påtryckningar från jordbruksindustrin. Det var företagarna själva som av olika skäl ville ha dem. Man ansåg bland annat att det underlättade handeln om grönsakerna höll en enhetlig standard. När EU avskaffade många av de här reglerna 2008 beslöt sig branschen för att ändå på frivillig basis hålla sig till dem. Det hela illustrerar att marknaden inte är motsatsen till regler och byråkrater utan tvärtom behöver dem för att existera.

söndag, juni 19, 2016

Därför misstror väljarna EU

Världen håller andan: britterna ska snart folkomrösta om EU. Efter att ha läst ett dussin anglosaxiska tidningar tror jag mig lite grovt kunna se hur många tänker. En del kommer att rösta för ett utträde eftersom de anser att unionen inte är tillräckligt nyliberalt. De tycker bland annat att EU medborgare som arbetar i Storbritannien inte ska ha rätt till samma sociala förmåner som britterna. Fler kommer att rösta för ett utträde eftersom de anser att unionen är för nyliberalt. EU:s regler gör det till exempel olagligt för staten att återförstatliga de brittiska järnvägarna. Det är mycket som måste privatiseras och upphandlas enligt regelverken.
Väljarnas förvirring är en naturlig konsekvens av EU:s demokratiska underskott. Hur många Européer vet ens hur EU styrs? Kan du räkna upp unionens fem sex viktigaste institutioner och förklara vad de sysslar med? Tre av dem lär till exempel ha lagstiftande befogenheter. EU är en så komplex organisation att ingen, skulle jag vilja påstå, kan sätta sig in i hur den fungerar bara genom att följa nyhetsrapporteringen.
EU är utformat som en traktor och kan inte användas som skolbuss eller köras som en Ferrari. Den verkliga politiska makten finns i EU:s institutioner, lagar, och regler. Vi kan gräla om vem som ska vara chaufför men eftersom det inte tycks ha någon betydelse röstar britterna i stället om huruvida de ska sitta kvar på traktorn. Ingen får heller köra förbi traktorn: EU:s regelverk minskar de nationella parlamentens handlingsutrymme.
EU är bara en av flera tvångsjackor som demokratin försetts med. Det nya frihandelsavtal man nu under stort hemlighetsmakeri håller på att förhandla om: ”Transatlantiskt partnerskap för handel och investeringar” (TTIP) kommer att beskära de folkvaldas makt ytterligare. De ska bli enklare för företag att stämma stater för uteblivna vinster ifall till exempelmiljölagstiftning försvårar deras verksamhet.
Det demokratiska underskottet är huvudskälet till att väljarna misstror varandra. Politik handlar att utse en fiende: om vänster och högern inte kan visa att de står för olika alternativ tar identitetspolitik över. Religion och etnicitet blir stora frågor precis som på trettiotalet. Om det fanns ett tydligt vänsteralternativ som på allvar stod för en återgång till den fulla sysselsättningens politik skulle luften gå ur främlingsfientliga partier i Europa och politiker som Trump. Om extremhögern är de enda som utmanar den nyliberala ordningen finns risken att vi kommer att få säga tack och hej då till både EU och demokratin.

Publicerad i Dalademokraten

lördag, juni 18, 2016

X men Apocalypse

Efter fem tusen år vaknar en mutant upp under ruinerna av en pyramid utanför Kairo. Han förklarar oblygt: “Inga mer falska gudar. Jag är här nu”. Vår samtid imponerar inte på den gamle mannen. Efter att ha zappat mellan olika TV-kanaler några minuter bestämmer han sig för att fixa allt. Ögonblick senare tar han kontroll över USA:s kärnvapen och försöker kremera hela världen. Ja, bioaktuella X men Apocalypse är en typisk domedagsfilm.

Jordbävningar, tsunamis, istider, rymdvarelser, zombies, monster, meteoriter eller mutanter. Så länge förstörelsen är spektakulär är det inte så viktigt vem eller vad som orsakar den. När Sigmund Freud och andra psykoanalytiker för hundra år sedan började talade om människans dödslängtan var många undrande. Men den moderna filmindustrin visar att de var något på spåret.

Varför måste världen förstöras? Två förklarar nämns ofta. Det kan vara fel på samhället, eller så kan det vara fel på människan. Även när det är naturkrafter som står för förstörelsen, som i The Day After Tomorrow från 2004, beror det ofta på att vårt politiska system är ruttet.

Mutanten heter En Sabah Nur men med ett smeknamn som Apocalypse har han lite att leva upp till. En Sabah Nurs planer är i Pol Pot, Djungis Khan och Adolf Hitlers anda: “Allt de byggt upp kommer att krossas. Och från askan av deras värld ska vi bygga upp en bättre.” Kanske är det inte bara förstörelsen som lockar i dessa filmer utan även tanken på att kunna bygga upp. Börja om från början utan vissa etniska grupper, klasser, traditioner eller vad det nu än är man retar sig på.

En Sabah Nur kan manipulera materia, vilket är praktiskt om man vill välta skyskrapor, och kontrollera kärnvapenmissiler. Men trots det blir han i likhet med andra bioskurkar
besegrad på bara två och en halv timme. Hans kollegor i den verkliga världen är segare. Hitler förmåga att manipulera folks medvetande gjorde honom farligare än någon mutant.

Om Adolf Hitler tittat på filmen skulle han kanske anmärkt att En Sabah Nur misslyckades därför att han inte la till en nypa selektiv godhet i sin ondska. Hitler var normalt sett vänlig och omtänksam mot sina medarbetare. Därför förblev hans sekreterare, chaufförer och annan personal också lojala mot honom. Redan Platon påpekade att det måste finnas gott även bland rövare. Utan en viss solidaritet skurkar emellan skulle de aldrig kunna sammarbeta i grupp. Och det är väll i detta som Hollywoodfilmer ofta brister i realism.

I likhet med Adolf Hitler vill En Sabah Nur rensa världen på människor för att skapa plats åt övermänniskan. Men de litar inte på att det naturliga urvalet ska hjälpa dem. Övermänniskan är som en tax eller andra avelsdjur. De kan vara vackra eller starka men de är knappast de mest anpassade. Låter man naturen ha sin gång kommer de överlägsna att gå under.

Vår politiska samtid är en slags hundavel. Tron på den perfekta fria marknaden är en skrivbordsprodukt på samma sätt som Sovjetunionens dröm om den perfekta planen. I bägge fallen handlar det om en extrem organisering uppifrån som hela tiden ifrågasätts av krav på social rättvisa och allmänhetens spontana organisering. I likhet med till exempel taxar eller monsterkon Belgisk blå är oreglerade marknader inte kapabel att överleva på egen hand. De är instabila: utan statliga räddningsaktioner som vid bankkraschen 2008 går de under.

torsdag, juni 16, 2016

Amerikas val

En man med en frisyr som liknar en luggsliten räv. Han har en narcissistisk personlighetsstörning. Han hetsar mot etniska och religiösa minoriteter och vill införa lagar som kommer att begränsa tryckfriheten. Den andra kandidaten är en kvinna med mer konventionell frisyr utan uppenbara psykiska problem. Hon säger sig verka för vanligt folk men sitter i knäet på storbankerna.

I höst kommer en av dem att flytta in i Vita Huset. Just nu får man vara nöjd om världens största kärnvapenarsenal hamnar i händerna på någon som är mentalt stabil. Men vem vet vad väljarna bestämmer i oktober. Narcissiska politiker framstår ofta som karismatiska. Deras störning kan tas för självförtroende grundat på kompetens.

Från vänster hör man ofta att väljarna skulle vara lurade. Om de förstod vad de röstade på skulle Republikanerna bara få fem eller tio procent av rösterna, påstår den socialistiske senatorn Bernie Sanders. Marxister talar om falskt medvetande när de försöker förklara varför inte arbetarklassen i väst alla blev leninister. Men även borgerlig nationalekonomi har liknande föreställningar. I sin statsvetenskapliga form kallas den public choice. Den säger att folk agerar för att maximera egenintresset. Byråkrater vill öka sin budget så mycket som möjligt. Politiker köper röster med dyra löften och väljarna vill ha tillgång till andras pengar.

Teorin är svår att förlika med att skatterna sänkts, och att stora delar av den offentliga servicen numera drivs av privata bolag. Att några av världens rikaste personer förespråkar höjda skatter. Faktum är att det parti som brukar vilja höja bidrag och pensioner mest – vänsterpartiet – också hör till riksdagens minsta.

Nej, folk i allmänhet är inte rationella och de maximerar inte egennyttan. Men jag är det. Jag har aldrig röstat i något val. Jag vet att min röst aldrig kan göra en skillnad så varför spendera tid på något så meningslöst? Att rösta är i sig självt både irrationellt och altruistiskt. Det är en social handling.

Är det inte också så med språket. Om vi bara pratade när vi hade något viktigt att säga skulle det bli rätt tyst. Vi skvallrar. Talar om vädret. Politiskt prat kan verka mer substantiellt men det fyller också i praktiken en viktig social funktion. Vi blir glada och tycker ofta om folk som delar våra åsikter. Vi förkastar lätt folk som vi anser har oacceptabla åsikter. De gör oss arga. Jag har svårt att sitta i samma rum som rasister. Jag brukar bli irriterad när jag hör liberaler prata på radio. Det är ömsesidigt.

Kanske har vi politiska åsikter av samma anledning som vi tar på oss kläder på morgonen. De värmer. De hjälper oss att identifiera varandra. De kan provocera eller signalera gemenskap. Jag klär mig också som de flesta andra klär sig. Man kan höra till dem som tycker om jeans, avskyr mexikanare eller tycka om espresso och högre skatter. Det blir en del av ens identitet. Det är möjligt, om man resonerar darwinistiskt, att en funktion hos medvetandet är att anamma föreställningar som anpassar oss socialt till andras föreställningar. Om det stämmer är medvetandet i första hand inte konstruerat för att komma fram till objektiva sanningar.

Det kan vara trevligt att tycka illa om mexikanare med grabbarna på puben. Precis som man går i kyrkan och hyllar den rätta versionen av Gud. Eller hejar på sitt fotbollslag. Det handlar inte om mexikanare, Gud eller fotbollen. Man går dit för publikens skull. För att bli en av dem och känna gemenskap. Åsikter förhåller sig till det sociala som avigan till rätan. Utan den ena kan vi inte ha den andra. Ska man byta åsikt ska helst ske långsamt tillsammans med de andra.

torsdag, juni 09, 2016

Betraktelse över en död katt

Det var inte gumman som var besvärlig. Det var hennes katt. På något sätt tog den sig upp på hatthyllan. Där väntade den på på att någon skulle kliva in genom ytterdörren. Den skrämde livet av många unga tjejer från hemtjänsten. Den bet och rev dem blodiga. Även gumman hade rivsår på armar och ben. En dag skickade hemtjänsten en ung man till henne. Han hade inte blivit informerad om att det fanns ett husdjur. Varken katten eller mannen gav vika. Det slutade med rivsår och en strypt katt.

Det värsta var kanske inte kattens öde utan hur folk reagerade. Hemtjänstens personal tog emot mannens rapport med en blandning av återhållet jubel och öppen förfäran. Men ingen ville berätta för den nästan hundraåriga gumman vad som hänt med den katt hon trots allt älskade. Hon letade och ropade efter den i månader. Det var något mer än katten som dog den där sommardagen för tjugo år sedan.

Det är illa att strypa men katt men värre att prata om det. Är det inte ofta så det är i Sverige? Det är illa att det sitter romer och tigger i Sverige men det väcker inte samma reaktioner som om någon råkar använda ordet zigenare. Låglönejobb är okey om vi kallar det enkla jobb. Det enda problemet när vi skapar en ny klass av tjänstefolk är om någon använder ordet piga. Säg hellre entreprenör. Orden har befriats från verkligheten. Vi tolererar olika typer av samhällsproblem men är väldigt noga med etiketter. Det är ordens känslomässiga innehåll som leder debatterna.

Det är lätt att uttrycka moralisk indignation över ett ord men svårt att mobilisera energi till att diskutera hur konkreta politiska problem ska lösas. Kritiken av Jan Lööfs teckningar följer samma mönster. En schablonbild av en arab eller svart man skapar rubriker men den diskriminering araber och svarta möts av i verkligheten leder bara till en gäspning.

På femtiotalet tolererade man Stalinister i riksdagen men idag kan vi inte acceptera att en muslimsk politiker inte vill ta kvinnor i hand. Då kritiserade man antidemokratiska och antiliberala åsikter men tolererade dess representater i det offentliga rummet. Idag är man bara tolerant mot närvaro av de som anses toleranta. Bara att befinna sig i samma rum som någon moraliskt avvikande är skäl till avgång. Som om åsikter vore ett smittsamt virus man bara kan skydda sig emot genom att sätta de drabbade i karantän.


Gumman trodde att hon hade en katt, och i Sverige tror att vi att vi fortfarande har en politisk debatt. Förr stod partierna för olika tydliga samhällsalternativ. Under 44 år i sträck byggde socialdemokraterna upp sitt idealsamhälle under protester från högern. Då fanns det något att diskutera. Inte längre. Alla större partier har varit eniga om de senaste årtiondenas strukturella omläggningarna av skola, vård, arbetsmarknad och pensioner. Är man oeniga om något så handlar det om detaljer eller om enskilda politikers kompetens och omdöme. Den politiska debatten har ersatts av moraliska gräl. På sin höjd är man oense om detaljer i hur den enda vägens politik ska utformas. Man kan debattera om en viss åtgärd till exempel skapat några jobb men ingen vill återgå till den fulla sysselsättningens politik. Att tänka och debattera politiskt betraktas allt mer som omoraliskt. Det är att ta andras pengar eller styra andra. Då reagerar opinionsbildare med ilska. Man ska inte bedöva lyssna på sådant. Lika lite som man ska tolerera att bli riven av en katt.

Sanningsministeriet meddelar

“Det är dags att gå till offensiven för en liberalisering av det svenska samhället” skriver Catarina Kärkkäinen idag i Corren under rubriken “Vad händer med svensk borgerlighet?

Sedan följer ett citat från ett tal som Gösta Bohman höll 1980. I det talar Bohman om “det kollektiva beslutsfattandets misslyckande”. Han nämner “bostadspolitiken” och de flesta andra områden. Staten ska sluta att ta initiativet och kommendera. “Det är dags att gå till offensiven för en liberalisering av det svenska samhället”.

Catarina Kärkkäinen tes verkar vara att de borgerliga varit långsamma att leva upp till Bohmans uppmaning. Själv tycker jag att samhället genomgått dramatiska förändringar i nyliberal riktning. Den enda intressanta med Kärkkäinen text är att den håller sig på politikens retorisk nivå. Om man tittar på hur de borgerliga styrde landet 1976-1982 så ser man att de knappast fattade några beslut alls i talets anda. Man styrde på ungefär samma sätt som socialdemokraterna. När det gäller Nils G Åslunds industriakut kan man kanske till och med hävda att de borgerliga drev en mer socialdemokratisk politik än Olof Palme.

Även om de borgerliga ofta motsatte sig Folkhemsbygget så accepterade man retroaktivt de flesta kollektivists lösningar som sossarna drev igenom. Löntagarfonderna var en stor grej därför att det inte fanns mycket annat. Redan på sextiotalet var man ibland mer socialdemokratisk än sossarna själva. Gösta Carlsson har en snygg sammanfattning av sextiotalets bostadspolitiska debatt* i sin bok Haga En resa i tid och rum:

“Propositionen om miljonprogrammet förelades för riksdagen 1965. Men hallå! - en miljon är för lite, sa Folkpartiets ordförande Bertil Ohlin. Vi behöver bygga en miljon etthundra tusen. Högerns vice ordförande, Gösta Bohman bjöd över: Bygg en och en halv miljon! “

På fråga om vad som hänt med den svenska högern kan man bara svara att den glömt bort eller förnekar sin historia. Man skriver om sin historia för att ge ett sken av att man alltid varit nyliberala.






*Kuriosum: 1991 hade jag en muntlig tenta i bland annat svensk bostadspolitik från andra världskriget och framåt. Jag hade inte öppnat böckerna (det var alltid andra böcker än kurslistans som lockade) och svarade fel på det mesta. Men lektorn var entusiastisk och utbrasts flera gånger: "Ja, man kan tycka att det borde ha varit så!" när jag gissat fel på hur Folkpartiet hade agerat i någon debatt på femtiotalet. Hade universiteten redan då ett ekonomiskt incitament att godkänna studenter? Tycket han att min ideologiska pejl var god nog? Kanske var han bara lat och ville slippa se mig igen.

Villkoren för hattillverkarna måste reformeras

När såg du senast en svenskproducerad hatt? Just det. Den storskaliga produktionen av svenska hattar har upphört. En gång i tiden var det en stor industri som gav många enkla jobb. Det är historiskt usla tider för hattillverkningen i Sverige. Det blir allt hopplösare få ekonomi i verksamheten när man inte kan få betalt. Vi har förlorat en hel bransch som gått under i en global konkurrens där det råder överskott på hattar. EU har inga hattkvoter och till skillnad från mejeriprodukter så ges det inget exportstöd för försäljning av huvudbonader utanför unionen. Världsmarknadsläget är som det är men vi kan i alla fall kräva att våra hattillverkar får konkurrera på rättvisare villkor. Det är säkert få politiker som inte har en a-a-aning om hur mycket stryk svenska hattillverkar får nuförtiden men förstår de hur fördyrande byråkrati och höga skatter äter upp hattillverkarnas marginaler i konkurrensen med utlandet där bördan är lättare? Framställningen av billigt läder till läderhattar försvåras också av stränga djurskyddslagar. Det behövs en nationell hattsamordnare med fullmakt att driva igenom de reformer som behövs för att vi åter ska kunna bära hattar med etiketten Made in Sweden. Jag blir tårögd när jag tänker på alla dessa flyktingar i Sverige som skulle utföra dessa enkla jobb. Då varken Carl Gyllenborg eller Anders Johan von Höpken är tillgängliga är Anna Karin Hatt eller Greger Hatt naturligtvis de mest lämpade kandidaterna för posten.

Se också Christian Dahlgren: Låt inte mjölken sina!

onsdag, juni 08, 2016

Länge leve flottyrmunken

Den 6 juni är flottyrmunkens dag. Det här jippot uppfanns av den amerikanska frälsningsarmen för att dra in pengar till krigsveteraner från första världskriget. Ett behjärtansvärt ändamål (Bättre sent än aldrig).

Hypnotiserad papegoja med knottriga armar kraxar ur sig ideologiska slagdängor*

“Räkna med att ta hem era gamla föräldrar” är rubriken på en artikel i Expressen av Amelia Adamo. Där berättar hon att det tog lång tid - alldeles för lång tid - för hennes mamma att få en plats på äldreboendet. För Adamos moster gick det däremot snabbt.

Dessa två anekdoter plus att medialarm om vanvård får Adamo att bli pessimistisk. Hon tror inte att politikerna berättar sanningen om framtidens äldrevård. Hon avslutar med: “var snäll skyll inte på flyktingströmmen.”

Kristianstadsbladets Carolina Dahlman, vars armar “knottrar sig” när någon talar om skatter, tar Adamos inlägg som avstamp för ännu en gång förespråka låglönejobb och större klassklyftor. Hon är “tårögd" för att man inte skapar en låglönejobb för invandrare osv.

Ett enkelt sätt att få bort alla köer i den offentligt finansierade servicen vore att införa högre avgifter. Ett äldreboende kostar runt 60 000 kronor i månaden enligt Adamo. Det skulle betyda att nästan alla äldre avstod. Gamla och sjuka “tar glupskt det andra skapat” för att finansiera vård man själv inte kan eller beredd att betala för. För det är ju trots allt gamla, sjuka och barn, inte politiker eller “vänstern” som sätter i sig skatten.

Allt som finansieras med skatter och distribueras efter behov i stället för plånboken kommer alltid att leda till köer och brist. Om staten betalade Volvobilar till alla som behöver skulle det bli långa väntetider. Om femtio år kommer säkert standarden på den offentliga servicen ökat lika mycket som den gjort det senaste halvseklet. Men eftersom förväntningarna också ökar kommer folk att vara minst lika missnöjda. (Herrgud, nu har jag väntat på mitt nya stamcellsodlade hjärta i flera månader, vad gör vänstern med alla pengar) Det har de också rätt att vara. Det är ofta rimligt att ifrågasätta hur resurser används. Men lönedumpning lär inte bygga en bättre morgondag.


* Carolina Dahlmans ord

Mattias Olssons dialektik

Sockerskatt påverkar inte konsumenters beteende, hävdar Norrköpings Tidningars Mattias Olsson idag. Sedan skriver han att sockerskatt påverkar konsumenters beteende. Att sockerskatt inte kan ha någon effekt har Olsson kommit fram till genom självstudier i matbutiker. Där har han nämligen kunnat observera att priser generellt sett inte påverkar vad vi konsumerar. “Alla som varit inne i en matbutik vet att morötter är billigare än hallonsnören, innehåller nyttiga saker och ger inte hål i tänderna. Ändå handlar vi hallonsnören och annat skräp.” Av detta följer logiskt: “Att försöka styra ett beteende med skatter är en välbeprövad (och alltid misslyckad) metod.” Men Olsson nämner också att Danmark avskaffat sin sockerskatt eftersom danskarna börjat köpa snask i Tyskland där det är billigare… Nu är sockerskatten fel därför att danskarna kunnat kringgå den.

Det tar bara några sekunder att googla fram studier som visar att punktskatter påverkat försäljning av bensin, alkohol eller tobak. (En del av dem verkar mer substantiell än Olssons observationer på Konsum). Trots att de de två sista varorna är beroendeframkallande. Priset är också en vanlig orsak till att många slutar röka och att rökare drar ner på antalet cigaretter. Men “Rökaren slutar inte för att paketet blir någon krona dyrare”* hävdar Olsson som avslutar med att "kanske" rekommendera sänkt skatt på morötter!

En sammanfattning: punktskatter påverkar inte konsumtionen. Om de ändå gör det så påverkar de inte folkhälsan. Och påverkar de folkhälsan så är de ändå fel eftersom de inte får alla att helt sluta konsumera varan.


* Det är ju sant. En rökare som slutar är ju ingen rökare.

Ps. På Kristianstadsbladets ledarsida förnekar man inte att skatter kan påverka folks konsumtion på positiva sätt. Men man är ändå emot sockerskatt av principiella (?) skäl eftersom nästa steg då kan vara "tvångsgympa". Med hjälp av det här sättet att resonera - snöbollseffekten - kan man komma fram till att barnbidrag kan leda till Gulag.

tisdag, juni 07, 2016

Lars Kriss sibbolet

Att kalla Kristianstadsbladets ledarsida för medeltida vore väll att göra medeltiden orättvisa. Lars Kris text idag får mig i alla fall att tänka på en historia som berättas i domarboken. Det handlar om hur en av gamla testamentets många trista stammar höll reda på om folk var en av dem eller inte. “Säg ‘schibbolet’” bad de. Om svaret blev “sibbolet” så skulle personen huggas ihjäl på fläcken.

Här i Sverige finns det en nästan lika enkel metod för att testa om en person är vänster eller höger. Det räcker med att lyssna hur folk talar om jämlikhet. Om logiken är associativ och känslomässig så är personen i ganska säkert höger. (Eller mediahöger för mina borgerliga vänner som inte är opinionsbildare kan resonera normalt)

Med anledning av att ordet jämlikhet förekommer mindre ofta idag i partierna partiprogram skriver Kriss (nöjt): “Det är bra att partierna inte lovar allt åt alla…”. Meningen fortsätter: “…men fler borde tala om vikten av skötsamhet.” Av detta skulle man kunna tro att jämlikhet eller talet om det på något sätt skulle stå i motsatsförhållande till vikten att tala om skötsamhet. Men kanske handlar det bara om ord som råkat hamna i samma mening.

En intressantare fråga är varför jämlikhet skulle vara detsamma som att lova allt till alla? Alla politiska löften kan väll knappast sägas leda till jämlikhet? Och alla politiska väljare kan väll knappast vara intresserade av jämlikhet?

Av formuleringen skulle man kunna tro att jämlikhet till skillnad från ojämlikhet är något som upprätthålls med hjälp av politik. Men utfallet beror ju naturligtvis på vilka beslut som fattas. Att avskaffa arvsskatten som man gjort i Sverige påverkar jämlikheten på ett annat sätt än om man behållt den som i USA eller de flesta andra länder.

Samhällen med högre skottkvot är generellt sett jämlikare än de med lägre.
Välfärdsstaten fungerar dock mer som en spargris än Robin Hood. Det är bara mindre belopp som omfördelas från rika till fattiga. Välfärdsartens huvudfunktion är att omfördela resurser under individers liv. När man är barn eller gammal är man mindre fattig när skatterna är högre. De flesta får tillbaka det de betaltar i skatt under sina yrkesverksamma år i form av utbildning, hälsovård och pensioner.

Det förklarar också varför Kriss har fel i att tro att jämlikhet skulle stå i motsatsförhållande till social rörlighet. (“Att prioritera jämlikhet framför möjligheten till social rörlighet vore politiskt bedrägeri”) Den sociala rörligheten är generellt sett större i jämlika samhällen än ojämlika. Den sociala rörligheten är högre i Sverige än USA, även om den också minskat i Sverige sedan ojämlikheten ökat. Jämlika samhällen skapar friskare och mer produktiva medborgare än ojämlika. En jämlik politik är självfinansierande: ojämlikhet är dyrt. En jämlik fördelningen av resurser är viktig för att skapa en modern och dynamisk ekonomi.

Kriss menar att ojämlikheten är naturlig, ett oundvikligt resultat av omvärldsfaktorer och hur ekonomin fungerar: “Flyktinginvandringen skärper konkurrensen om lågbetalda jobb, medan specialkompetenser blir mer lönsamma.” Att inför låglönejobb är dock ett lika politiskt beslut som att inte göra det. Hela arbetsmarknaden är en politisk konstruktion. På samma sätt som man har krav på att läkare eller lärare ska vara legitimerade skulle man till exempel kunna kräva att folk som jobbar som rörmokare eller i storkök måste ha viss utbildning och legitimation. Att utbilda och skydda en viss typ av yrkesgrupper är inte mer politisk än att göra det med andra. Sverige skulle kunna fördubbla eller tiodubbla antalet platser på läkarlinjen men i stället utbildar vi så få att det råder en ständig brist.

Det finns många andra exempel på “sibbolet” i Kriss text men jag nöjer mig med att avsluta med att anmärka på rubriken: I likhet med många andra liberala ledare så kör han med en truism: “Alla ska sköta sig och göra sitt bästa”. Både Pol Pot, Djingis Khan, Per Ahlmark och moder Teresa skulle nog hålla med om det.