lördag, december 30, 2006

Exit Saddam

James Browns död verkar få mer uppmärksamhet i USA än hängningen av Saddam Hussein. Det hela gick så fort att The Economist inte ens hann skriva något om hans förestående avrättning i senaste numret. The Wall Street Journal hade en notis i sin helgutgåva. New York Times slog upp det större med en längre artikel om hans liv. New York Times får med det mesta man redan hört. Mord, massmord osv. Men man ger också en del nya inblickar i den gamle diktators personlighet. Saddam gillade att snaska på Doritos majschips och dricka portugisiska slaskvinet Mateus Rosé (finns på svenska systemet för 56 kronor).

Själv hade jag gärna velat läsa om vad västerländska politiker sa om Saddam Hussein på åttiotalet när han var vår man i Bagdad. Jacques Chirac ska till exempel ha kallat Saddam för sin vän när han sålde fransk kärnkraftsteknik till Irak. Hatet mot Iran och viljan att sälja vapen till Irak lär ha fått fler än Chirac att tala uppskattande om lejonet i Bagdad.

Ekonomernas väg är inte vägen att gå


Jag är ganska lik en europeisk yoghurt. Vi reser bägge en hel del.
Räknar man med förpackning och bär färdas en yoghurt i genomsnitt 3000
kilometer under sitt korta liv. Det är betydligt mer än många människor
hinner med.

Man kan undra varför en yoghurt ska behöva färdas över halva
jordklotet, men det finns mat som reser betydligt längre. Det handlar
inte bara om den ökända restaurangmaten utmed svenska motorvägar, som
ofta är lagad i Belgien, utan mycket annat. Lastbilar med italienskt
mineralvatten åker över Alperna och återvänder med franskt
mineralvatten. Fransk potatis reser till Italien för att bli tvättade
och skivade. Sedan reser den hem och blir chips, innan en del av dem
gör sin andra resa till Italien. Storbritannien importerade 61400 ton
kyckling från Nederländerna 1998. Samma år exporterade man över 31000
ton kyckling till… Nederländerna. Vissa produkter har kostat hundratals
gånger mer energi (olja) att transportera än vad de innehåller
kalorier.

Vilken ekonom som helst kan förklara att det är ekonomiskt att
yoghurtar och mineralvatten får se världen, men det beror bara på att
det inte finns någon plats för biologiska eller fysiska lagar i deras
teorier. För en ekonom är det bara bra om ett land specialiserar sig på
sina "komparativa fördelar". I vårt samhälle är det enda värdet som
räknas marknadsvärdet.

Att det är lönsamt att frakta yoghurtar jorden runt beror på att de som
gör det inte behöver betala transporternas verkliga kostnader:
miljöpåverkan. Jorden kan till exempel bara absorbera tre miljarder ton
koldioxid om året men 1990 släppte vi redan ut dubbelt så mycket. Den
globala uppvärmningen kommer att leda till minskade skördar, men dessa
kostnader får hela samhället betala.

Vi brukar och missbrukar jorden snabbare än den hinner regenerera. Vi
lever som om vi hade tillgång till 1,20 jordklot. Det är ett
medelvärde. Om alla på jorden levde som européer eller amerikaner
skulle det behövas tre, respektive sex jordklot. Det finns helt enkelt
inte tillräckligt med olja, skog, mineraler och jordbruksmark för att
alla ska kunna leva som man gör i industriländerna.

Det finns de som menar att detta inte är ett problem eftersom nya
produkter hela tiden blir energi- och materialsnålare. Vi har lämnat
det smutsiga industrisamhället för det rena kunskapssamhället, heter
det. Sanningen är att industrin i USA och Europa bara gått tillbaka i
relativa termer. De senaste tjugo åren har industriproduktionen ökat
med 17 procent i Europa och 35 procent i USA. Det syns inte minst på
hushållssoporna: de franska har mer än fördubblats på trettio år (till
550 kilo per person) och siffrorna är sig ganska lika i hela
västvärlden. Stundtals kan hushållssoporna till och med öka snabbare än
BNP. Effekten av att många prylar ändå blir energisnålare förtas av att
vi hela tiden producerar mer av dem.

Kunskapssamhällets högteknologi är också oerhört resurskrävande. För
att tillverka en dator går det åt 1,8 ton material av olika slag. Hur
många vet att energiåtgången motsvarar 240 kilo fossila bränslen? Bara
för att tillverka ett mikrochip, som väger 2 gram, behövs bland annat
1,7 kilo bränsle och 32 liter vatten.

Räknar man med Indiens och Kinas snabba industrialisering blir det
snabbt uppenbart att föreställningen om att tillväxten ska kunna
fortsätta i all evighet saknar all verklighetsförankring.

Delar av den politiska eliten verkar inte heller längre helhjärtat tro
på tillväxtens evangelium. Samtidigt misstror man inte konceptet
tillräckligt för att göra sig av med det. Därför har man börjat hitta
på pleonasmer som "uthållig tillväxt". I princip säger man att den
tillväxt man levererat hittills varit skit, men att det ska bli bättre
i fortsättningen. Både vänstern och högern fortsätter dock att tro att
mer alltid är bättre. Tron på att tillväxt är lösningen på alla
sociala, ekonomiska och miljömässiga problem fortsätter att vara vår
tids överideologi. Tillväxt är vår tids magiska sesam som alltid lovar
en bättre värld.

För att lösa de problem som tillväxtsamhället skapat går det inte bara
att mildra konsekvenserna
av dem. Det krävs att man bryter med föreställningen om att det hela
tiden ska bli mer av allt. Det krävs att vi lämnar tillväxtsamhället
bakom oss.

Har man sagt det stämplas man lätt som någon som vill tillbaka till
stenåldern och vill tvinga tredje världen i fattigdom, vilka
naturligtvis inte är alternativen. Det är den industrialiserade delen
av världen som behöver minska sin förbrukning av råvaror, medan många
fattiga borde ha rätt att öka den. Den franske ekonomen och filosofen
Serge Latouche menar att Europas förbrukning på 1960-talet, långt ifrån
ett jägar- och samlarsamhälle, är vad jorden klarar. Alternativet är en
tio- eller tolvfaldig minskning av jordens befolkning.

Är det genomförbart att bryta med tillväxtsamhället och minska
råvaruförbrukningen till 1960-talets nivåer för att rädda miljön?
Ett svar är att det kommer att ske av sig själv då jordens resurser
förbrukats. Ju mer vi slösar med oljan genom att till exempel
transportera franskt mineralvatten till Italien och italienskt
mineralvatten till Frankrike, desto snabbare sinar resurserna. Frågan är bara hur mycket av naturen man hinner förstöra innan dess.

Ett mer konstruktivt svar är att en organiserad brytning med
tillväxtsamhället kanske inte är så svårt. Om man dömer människan efter
hur hon fungerar idag blir vårt samhälle naturligtvis det enda vi
skulle kunna klara att organisera. Ändå är det uppenbart att
värderingar förändras. Det gäller inte minst synen på miljö och hälsa.

Den franske samhällsfilosofen Hervé Juvin menar att det inte beror på
att vi skulle vara bättre informerade, utan för att vi lever så länge
att vi kan drabbas av våra handlingar på ett nytt sätt. Att risken för
lungcancer ökar betydligt efter sjuttio skrämde naturligtvis rökare
mindre då det var troligt att man dött av något annat långt innan dess.
Att lova någon trohet livet ut är också lättare i ett samhälle där de
flesta dör redan innan man går i pension.

Om Juvin har rätt i att det är den ökade medellivslängden som gett oss nya värderingar finns det goda skäl att tro att framtidens generationer kommer att vara ännu mer måna om miljön än vi är idag (Medellivslängden i västvärlden ökar med
flera månader om året sedan hundra år. Varannan fransyska som föds i
dag beräknas till exempel leva till hundra).

Att en brytning med tillväxtsamhället kan förefalla utopisk, inte minst
för de välutbildade, beror också på att vi mer eller mindre ser världen
genom ett ideologiskt filter: ekonomismen.

Till skillnad från andra vetenskaper är ekonomi mer en metod än ett
studieobjekt. Man kan tycka att deras antagande om att människan är en
rationell nyttomaximerande egoist är riktigt, eller inte, men särskilt
allmängiltigt är det inte. Det gäller varken geografiskt eller
historiskt.

I Nya Guinea finns det produktion och handel som påminner om ekonomiskt
beteende, men som i själva verket styrs av symbolvärden och
släkt-relationer. När man i ett samhälle inte kan isolera bytesakten
från en mängd andra uppträdanden, då kan man inte heller producera
meningsfull kunskap med de verktyg ekonomer använder.

Nationalekonomiska modeller, som förutsätter att oberoende aktörer
agerar efter vissa principer, är konstruerade för att analysera
kapitalistiska samhällen. En företagsledare måste handla för att
maximera vinsten eller höja aktiekursen. Den som sparar måste sträva
efter att maximera avkastningen. Om ett samhälle saknar den här typen
av agerande kan man inte tala om ekonomi. Av alla experter är därför
ekonomer de som är minst kompetenta att leda oss ur tillväxtsamhället.

Precis som EU har som mål att politiska beslut ska tas på så lokal nivå
som möjligt bör också produktionen av livsmedel och annat också
förläggas så nära konsumenterna som möjligt, anser filosofen Serge
Latouche. Det kan kräva tullar eller lagstiftning men framförallt är
det viktigt att näringslivet måste betala produktionens verkliga
kostnader genom att inkludera konsekvenserna för miljön. Det innebär
till exempel mångdubbelt högre bensinpriser, vilket kommer att
eliminera onödiga transporter och göra mer lokal
produktion lönsam.

Målet är att sätta igång självförstärkande processer som utmynnar i ett
samhälle som inte plundrar miljön. En mer lokal produktion leder till
att folk får det närmare till arbetet, vilket gör att man kanske inte
behöver jobba så mycket bara för att finansiera den där bilen man måste
ha för arbetet.

För att förändra samhället utan att på en gång bryta med det
kapitalistiska systemet gäller det också att ge sig på systemets
hårddisk. Det gäller att modifiera spelreglerna. Ett steg vore att
ändra bokföringslagen så att företag kan eller måste ange sin personal
som en ekonomisk tillgång. Om det skriver Valérie Charolles i boken "Le
libéralism contre le capitalisme".

Det paradoxala idag är att arbetet, den viktigaste faktorn för att
skapa värden, nästan bara bokförs som en kostnad. Ändå är det uppenbart
att en trogen och kunnig personal är livsviktig för de flesta bolag.
Att inte bara maskiner och byggnader får ett värde i företagens
bokföring, utan också själva arbetet, är bara en av många förändringar
som i slutändan kan leda till en annan syn på arbete, konsumtion och
miljön.

Det finns inget naturligt med ekonomiska system: de är alla skapade av
människan. De kan förändras av människan på samma sätt som systemet
förändrar människan.


http://www.kristianstadsbladet.se/apps/pbcs.dll/article?AID=/20061230/KULTUR/112300800

fredag, december 29, 2006

Saddam, lättviktaren


Saddam Hussein platsar knappast bland världens hundra värsta diktatorer. Det är i alla fall slutsatsen man kan dra av dödsdomen mot honom. Den gäller mordet på 148 shiamuslimer från Dujail 1982.
Om Hussein avrättas inom en månad - vilket det mesta tyder på - kan han till exempel inte dömmas för gasningen av kurder i Halabja 1988 som sägs ha krävt runt 5000 dödsoffer. Hussein kommer inte heller att dömas för sitt angreppskrig mot Iran.

Kanske är det lika bra då Husseins advokater skulle ha krävt att västerländska politiker och affärsmän vittnat om det stöd Hussein fick från den anständiga världen under de år då hans diktatur var som blodigast.

I väntan på att hängas är Saddam Hussein forfarande den enda mannen i Irak som går säker för våldet. För även om Hussein är i den irakiska regeringens händer rent juridiskt vaktas han fortfarande av amerikanska soldater. Det säger något om hur pålitlig och kompetent den nya irakiska arméen är.

torsdag, december 28, 2006

Varför intellektuella är vänster



1949 publicerade den tyske fysikern Albert Einstein sin artikel Why Socialism i det första numret av den amerikanska vänstertidningen Monthly review. Även om det inte var ovanligt med socialistiska fysiker hade de flesta universitetsprofessorer då Einsteins artikel trycktes en borgerlig världsbild.

Sextiotalet gjorde dock slut på högerns dominans på universiteten. En studie av Carnegie Foundation for the Advancement of Teaching från 1989 kom fram till att 70 procent av professorerna från amerikanska college och universitet anser sig vara vänster i någon form (liberal eller moderatly liberal) medan bara 20 procent såg sig själva som höger (conservative eller moderatly conservative).

Den österrikiske ekonomen F. A. Hayek förklarade fenomenet (The Intellectuals and Socialism) som en reaktion på människors olika begåvningsprofiler. Intelligenta människor som inte klarar sig på marknaden hamnar i universitetens skyddade verkstäder. Den amerikanske filosofen Robert Nozick har sagt något liknande. De intellektuella avvisar liberalismen därför att marknaden inte ger dem de materiella och symboliska belöningar de anser sig vara värda. Den franska sociologen Raymond Boudon har skrivit en bok där han går igenom den här typen av förklaringar till varför det nästan är samma sak att vara intellektuell och vänster idag (Pourquoi les intellectuels n´aime pas le liberalisme 2004 Odile Jacob).

Jag misstänker att Hayek, Nozick och Boudin är något på spåret. Människan tänker ofta med magen. Men resonemanget fungerar åt bägge hållen. Direktörer ursäktar kapitalismen därför att de fungerar bra i den och blir materiellt belönade (Låt vara att det finns fler skeptiker än George Soros).

Och om tidningar som Clarté eller Folket i Bild plötsligt skulle kunna betala ordentliga honorar igen, är det kanske inte långsökt att tro att en massa människor som skrivit i borgliga tidningar de senaste trettio åren plötsligt skulle känna sig en smula radikala.

Sedan finns ju också möjligheten att någon form av socialism ter sig som det naturliga svaret bara man grubblar länge nog utan att distraherats av stipendier och bokerbjudanden från näringslivets tankesmedjor.

Om behovet av en ny industriell modell




Jag funderar på att gå ut och ta en espresso men kan inte bestämma mig. Intuitivt känns det som att begäret kommer ur ett behov eller en brist. Jag är trött och behöver koffein. Jag behöver känna smaken av en vällagad espresso för att känna att jag lever. Men så fort man börjar fundera på det så inser man att det är få saker som man verkligen behöver här i livet. Och espresso hör inte till dem.

Enligt Gilles Deleuze och Félix Guattari begär vi inte det vi behöver utan vi behöver det vi begär (1). Begäret är som ett hål i bröstet som vi fyller med inbillade behov. Baruch Spinoza var inne på ett snarlikt spår långt tidigare när han hävdade att vi inte begär något för att vi anser det gott utan tvärtom: vi anser det gott för att vi begär det.

På Marx tid, i industrikapitalismens barndom, var en sko en sko. Idag finns det knappt skor. För att vara måste man vara märke. Vi köper inte skor utan Nike och Adidas. Vi köper inte bil utan Mercedes , Volvo eller Toyota. Och vem skulle vilja betala en flaska vatten 100 eller 1000 gånger produktionskostnaden om det inte vore för att vi numera dricker etiketter? Om våra varor inte laddats med märkesmagi hade trenden från Marx tid med överproduktion och sjunkande profitkvot förmodligen fått kapitalismen att självdö för länge sedan.

Det sägs ibland att det är Sigmund Freuds fel eller förtjänst att kapitalismen återfick sin hälsa. Det var hans teorier om det undermedvetna som lade grunden till den moderna marknadsföringen. Rent praktiskt genomfördes en viktig del av pionjärarbetet av hans svärson Edward Bernay (2).

I Sovjetunionen klassades psykoanalysen länge som en borgerlig vetenskap. Progandan och industriproduktion organiserades aldrig för att mobilisera allmänhetens undermedvetna. Det var ont om konsumtionsvaror och märken. Man vädjade till allmänhetens offervilja och hotade med straff. Man drömde om att skapa den nya socialistiska människan men gjorde i praktiken lite för att förverkliga den. I Sovjetunionen drack man sitt märkeslösa kaffe men det var svårt att få allmänhet att jobba hårt för att skaffa det.





Den största skillnaden mellan realsocialismen och kapitalismen var att kapitalisterna förstått att begär numera till stor del är sublimation. Mitt begär efter en espresso kanske har en sexuell botten. Kanske handlar det om att jag vill göra mig mer attraktiv genom att visa på en raffinerad smak eller dyra vanor.

Den franske filosofen Bernard Stiegler har ägnat en stor del av sitt arbete åt att analysera de kommersiella intressenas förmåga att producera, fånga och kanalisera libido mot marknadsobjekt. Denna process kallar Stiegler för ett ”estetiskt krig”. Efter guds, eller det okalkylerbaras, död står vi nu inför konstens död, i den meningen att det som tidigare var en estetisk upplevelse som gjorde det möjligt att se världen genom en annan människas ögon idag underordnats ett marknadsföringsprojekt. I det estetiska kriget är målet att varje känsla ska vara kalkylerbar och sluta i en köphandling.

Det estetiska kriget är själva essensen i dagens samhälle menar Stigler. Det är kampen om våra libidon som avgör om företag vinner eller förlorar en marknad. Det är kampen om våra libidon som får hjulen att snurra. Kapitalismens största bedrift är inte att den kan tillfredställa alla materiella behov utan dess förmåga att skapa dem.

Men ska man tro Stiegler så håller denna libidoekonomi på tömmas på energi. Detta beror på att kapitalismen lider av en inre motsättning: den spelar på vår strävan efter att vara unika samtidigt som den i praktiken, med hjälp av modern psykologi, strömlinjeformar oss. I det estetiska kriget är våra sinnen synkroniserade efter globala marknadsföringskampanjer.

För en industriell popkonstnär Andy Wharhol är detta något positivt:

“Det som är utomordentligt med det här landet är att Amerika har skapat en tradition där de rikaste konsumenterna köper samma saker som de fattigaste. Man kan titta på TV och se Coca-Cola och man kan vara säker på att Liz Taylor dricker Cola, och tänk, själv kan man dricka Cola. Inga pengar i världen räcker för att skaffa en bättre Cola än uteliggaren i gathörnet. Alla color är likadana och alla color är goda. Liz Tailor vet det, presidenten vet det, uteliggaren vet det och vi vet det också.” (4.)



Det går inte att vara unik genom sin konsumtion och smak med dagens industriella logik. Förlusten av identitet skapar en djup olust, vilket gör det allt svårare för media att manipulera vårt libido. Detta kallar Stegler för libidokvotens sjunkande avkastning.

Exploatationen av våra libidon har förändrat vårt samhälles natur så pass att det skiljer sig från alla tidigare samhällen. Tidigare i historien har vad Stiegler kallar minnestekniker, det skrivna ordet eller sången, främst använts av sociala skikt som inte ägnade sig åt produktion av det materiella utan som odlade det kulturella, religiösa, eller vetenskapliga.
Artister, jurister, filosofer, forskare, sysslade med den andliga produktion som antikens filosofer kallade otium. De ägnade sig åt det existensiella, med det som inte gick att beräkna. Det som skiljer vår tid och alla tidigare, menar Stiegler, är att produktionssfären tagit över minnestekniken (gamla sådana som det skrivna ordet eller nya som film eller musik). Vår symbolvärld har underkastats produktionens behov, den materiella produktionen, negotium, och därmed devalverat dem menar Stiegler. För att vår existens ska vara existens och inte bara överlevnad måste den stå i relation till det som inte existerar menar Stigler som anklagar Marx för att ha blandat ihop folkets opium med dess nödvändiga otium. I årtusenden har man trott på gudar, sedan på andra saker som ideal, revolution, rättvisa, framsteg, konst och andra sublimiteter. Men idag har negotium har trängt undan otium.
Kapitalismens förmåga att skapa en meningsfull symbolvärld är begränsad. Den sänker värdet på allt som inte kan handlas på en marknad och erbjuder få alternativ.

Stiegler menar att vår tids kapitalism tillämpar en sublimeringsmodell som kanske fungerat hyfsat tidigare men som nu dränerar allmänheten psykiskt och förstör vad han kallar våra sunda ”narcissistiska strukturer”. Detta är hans förklaring till vår tids stora paradx: att antalet deprimerade och desillusionerade tycks öka minst lika snabbt som vi rent objektivt får det materiellt allt bättre.

Efter att ha fastslagit var problemet ligger i böcker som Mécéance et discrédit 1. La décadence des démocraties industrielles pekar Stiegler på botemedlet i tvåbandsverket Constituer L´Europe: Europa måste uppfinna en ny identitetsskapande modell, en ny industriell modell som inte dränerar allmänheten på psykisk energi.

NOTER
(1.) Gilles Deleuze och Félix Guattari Anti-OEdipe Capitalism et Schizofrénie.
(2.) Albert Gorz har skrivit om Edward Bernay i L' immatériel Connaissance, valeur et capital Editions Galilée
(3.) Bernard Stiegler Constituer l'Europe 1. Dans une monde sans vergogne Constituer l'Europe 2. Le motif européen. Éditions Galilée. 2005
(4.)Citatet är hämtat från Bernard Siglers De la misère symbolique 2 La catastrophe du sensible.Gallée. 2005

tisdag, december 26, 2006

Har Sverige en chans?

Det skrivs en massa strunt om svensk ekonomi. Ett undantag är Pär Isakssons bok Har Sverige en chans? Jag recenserar den i Arbetarbladet: http://www.arbetarbladet.se/rec_result.php?id=473157&avdelning_1=111&avdelning_2=0

torsdag, december 21, 2006

Barbariet är modernismens baksida


Vissa förfalskningar ses främst som förbättringar. Bibeln har till exempel genomgått dramatiska förändringar. Först saknade den kapitelindelning men en Stefan Langton, ärkebiskop av Canterbury, införde den 1206. Och nya testamentets versindelning hittade en boktryckare på i Paris så sent som 1551.

Att ingen tycks ha några invändningar emot det här beror förmodligen på att förändringarna underlättat läsningen. Allt ska vara lätt idag så det är säkert bara en tidsfråga innan den nya brittiska förkortade versionen – Bibeln på hundra minuter – blir populär även i Sverige. I framtidens biblar kommer förmodligen meningar som utgivaren vill betona att tryckas i olika färger och i de digitala utgåvorna är naturligtvis hyperlänkar standard.

Men redan dagens enkelhet gör att vi förmodligen inte längre läser bibeln på det sättet som man gjort under större delen av vår historia. Kapitel och versindelning har förvandlat bibeln till ett andligt smörgåsbord där varje mening kan ses som en självständig betydelsebärande enhet. Och förmodligen har det skett på helhetens bekostnad.

Att komma åt information på ett enkelt sätt anses som något odelat gott nuförtiden men kanske beror det på en romantiserad syn på människan att tillgodogöra sig den. Ska man tro den franske filosofen Vincent Descombes är de texter och eternyheter vi gillar de som lär oss det vi redan tror oss veta. Descombes kallar detta för vår "platonska erinran".
Mycket tyder på att han har rätt. Högerextrema FOX news har haft stora framgångar i etermedia de senaste åren men enligt en studie (av Stefano Della Vigna, University of California och Ethan Kaplan, Stockholms universitet) har dess inflytande på valresultaten i USA i stor sett varit noll. Och Michael Moore lyckades inte bättre med sin film Farenheit 9/11. Biopubliken strömmade visserligen till men senare visade det sig att 95 procent redan var övertygade demokrater och i den lilla grupp med republikanska sympatier var det få som lät sig övertygas.

Om Descombes har rätt kan det innebära att lätthet att hitta information (oavsett om vi talar om versindelning i bibeln, digital TV revolutionen eller Internet) främst underlättar för oss att odla våra fördomar.

Det vore i så fall inte första gången. Femtonhundratalets informationsteknologiska revolution: boktryckarkonsten plus alfabetiseringen, utlöste en religiös fanatism som kastade in Europa i våldsamma konflikter.

onsdag, december 20, 2006

Sälj din njure


I takt med att vi blir allt äldre och fetare ökar behovet nya fräscha njurar. Men tillgången är begränsad. Förra året dog över 4000 amerikaner i väntan på transplantation. För att lösa problemet med att folk gärna behåller bägge sina njurar, trots att man kan överleva med en, föreslår brittiska affärstidningen The Economist (18-24/11) att man ska legalisera handeln med njurar. Det är inte farligare att få sin njure borttagen än att göra en fettsugning, skriver man.

Man kan kontrollera om säljarna lider av sjukdommar och ta hand om dem efteråt (Man kan också strunta i det). Man föreslår att en del av betalningen till exempel kunde vara en sjukvårdsförsäkring.

Föregångslandet The Economist nämner (och jag hittar inte på) är Iran som har legaliserat handeln med njurar. The Economist, som förmodligen inte skrivit något positivt om Iran sedan det hette Persien och diktatorn på påfågelstronen flydde, konstaterar att det inte finns några köer längre i Iran.

Huruvida det betyder att alla iranier som behöver en njure också får det framgår inte. Varför ställa sig i en kö om man inte kan betala? Men ur en ekonoms synvinkel är det viktiga att köerna försvinner.

tisdag, december 19, 2006

Det händer bra saker i Irak också.

Det händer bra saker i Irak men amerikansk media talar inte om det sa fru Bush nyligen i dumburken. 90 procent av Irakierna uppger visserligen i en opinionsundersökning att att det var bättre innan ockupationen, men de har säkert läst för mycket New York Times. Trots det kanske det finns ett visst stöd för den amerikanska närvaron: 66 procent av irakierna tror att det kommer att bli värre om amerikanerna lämnar Irak.

Två tredjedelar av alla elever ska dessutom ha slutat att gå till skolan. ABC:s frukost TV idag tynger inte publiken med statistik men berättar om en kille som fortsätter att gå på Bagdads balettskola trots att till exempel hans bästa kompis blev skjuten. Men det ska bli bättre. Snart ska han flytta till USA. Det händer bra saker i Irak också.

söndag, december 17, 2006

Augusto Pinochets andra död


11 september 1973. Militären har omringat Chiles presidentpalats La Moneda där landets marxistiske president, Salvador Alliende, barrikaderat sig. Militären skjuter på palatset med granater.
Senare på dagen förklarar Chiles överbefälhavare Augusto Pinochet på TV att han tagit makten. Salvador Alliende uppges ha begått självmord.
Det är början på napoleonbeundraren Pinochets diktatur där över 3200 människor mördades, 30 000 torterades och ännu fler flydde landet. Bara Sverige tog emot tusentals chilenska flyktingar.

Men man kan inte göra en omelett utan att krossa några ägg, som det heter, och Pinochet skötte i alla fall ekonomin, sägs det. Under Pinochet blev Chile ett nyliberalt experiment. Statliga företag privatiserades, och man provade Milton Friedmans monetarism.

Problemet med den berättelsen är att Chiles största exportprodukt är koppar som fortfarande kommer från det statligt ägda gruvbolaget CODELCO. Bortsett från koppar exporterar Chile främst jordbruksprodukter, vilket knappast varit möjligt utan Alliendes jordbruksreform. Det som brukar beskrivas som ett nyliberalt mirakel är mer ett arv från marxisten Salvador Alliendes politik. Det finns inga skäl att sörja att människan Augusto Pinochet nu är lika död som hans politik.

fredag, december 15, 2006

Har du hört att Christer Pettersson blev mördad av ryska agenter? Pettersson mördade Palme på uppdrag av Kreml, så ryssarna var naturligtvis rädda att han skulle avslöja dem. Därför försåg Kreml honom med fri sprit i femton år tills han fick ett epileptiskt anfall och dog.

De är sluga. Ryska makthavare är duktiga på att dölja sina mord men vi är ännu bättre på att genomskåda dem. Ta mordet på Alexander Litvinenko i London. Han mördades av Putins agenter för att han visste för mycket. Litvinenko visste till exempel att Putin sprängt ryska bostadshus och har sex med djur. Klart Putin ville döda honom. Bevis? Ryssar är alltid skyldiga tills motsatsen är bevisad.

Det radioaktiva ämnet, Polonium 210, kan ju också spåras till Ryssland. Polonium, som är ganska sällsynt, används normalt i kärnvapen, så det ligger ju nära till hands att man smugglar ut ett sådant ämne till London för att döda en fd KGB agent. (Att Putin kanske inte har fullständig kontroll över Ryssland och polinum smugglas ut för att säljas på en svart marknad är bara en konstig konspirationsteori.) Att döda Litvinenko med en kula hade varit för spektakulärt. Det hade gått för snabbt. Nu fick Litvinenko snacka i tre veckor om vad han visste innan radioaktiviteten dödade honom.

onsdag, december 13, 2006

Nedslag i framtiden



Om en generation eller två kommer allmänheten att vara lika ointresserad av vad regeringen gör som den är av vad de sista kungahusen i Europa pysslar med idag. Anledningen är att demokratiska valda regeringar inte kommer att ha mycket mer makt än vad den svenska kungen har. Det är inte bara det att globaliseringen gör att staten får mindre makt, och kapitalet mer. Staten kommer mer eller mindra att upplösas genom att privata företag tar över allt fler av dess ansvarsområden. Det är i alla en av teserna som förre franska presidenten Francois Mitterands rådgivare, Jaques Attali, driver i sin senaste bok: En kort historia om framtiden (Une brève histoire de l´avenir Fayard). Det finns goda skäl till att tro detta menar Attali.

Kapitalister söker hela tiden nya marknader där de kan tjäna pengar och i längden kan politikerna inte stå emot deras lobbying. Inte minst då globalisering och handeln på internet på allvar kommer att undergräva staters skattebas. Redan idag undanhåller företag enorma belopp från beskattning på skatteparadis, och i framtiden kommer allt fler medborgare att härma dem. Det gäller i alla fall de kreativa klasserna, de välutbildade människor som skapar de största värdena och som Attali kallar de nya nomaderna. Framtidens politiker kommer att bli lättade när privata företag helt och hållet tar över ansvaret för pensioner, sjuk och arbetslöshetsförsäkringar.



Ett annat skäl är att den nya informationsteknologin gör det allt enklare och billigare att administera privata försäkringar. Skillnaderna från de gamla välfärdsstaterna kommer dock att vara stora. Kopplingen mellan vad man får betala och får ut kommer att vara mer direkt. Och kostnaden eller om man ens ska få försäkra sig kommer att vara mer direkt avhängigt ens livsstil. Det här existerar redan idag: vissa försäkringsbolag erbjuder till exempel billigare bilförsärkringar till förare som på heder och samvete försäkrar att de är helnykterister. Skillnaden är att i stort sett varenda försäkring kommer att kommer kopplas till din livsstil, eller hur dina gener ser ut. Och det kommer inte att räcka med att försäkra på heder och samvete att man inte dricker, röker, att man sportar eller använder kondom.

Precis som försäkringsbolag idag kräver en viss sorts lås på hus eller kameror utanför vissa butiker kommer vi att låta oss övervakas allt mer i vår vardag. Det handlar om kameror på offentliga platser, i och utanför våra hem, om sändare under huden som avslöjar exakt var vi befinner oss hela tiden och om en fullständig koll på vad vi handlar eller laddar ner från nätet. Det kan låta värre än det George Orwell skrev om i 1984. Till skillnad från i Orwells skräckvison handlar Attalis inte direkt om en politisk konspiration, utan är mer ett svar på marknadens krav och en allt billigare och bättre tekniks möjligheter. Det är inte en totalitär stat som kommer att kontrollera våra liv in i minsta detalj, utan allmänheten själv som kommer att tillåta privata företag att får en närmast total insyn i dess liv. De flesta idag förfäras säkert över tanken att bära en miniatysändare under huden som avslöjar var man befinner sig, och rent av hur man mår, men hur många skulle inte tycka att det vore en bra idée när det gäller ens egna småbarn eller åldrande föräldrar?

Jacques Attalis framtidsvison kan låta lite som något frå den amerikanske scienscefictionförattaren William Gibbons dystopiska romaner där maffialiknande storföretag styr det mesta i världen. Samtidigt är det svårt att förneka att de processer och den teknik Attali talar om i stort sett redan existerar. Hans prognos bygger på ett rent marknadsekonomiskt resonemang. Attali tror att marknadskrafterna kommer att marginalisera staten men underskattar han inte politikens möjligheter att forma samhället?

tisdag, december 12, 2006

Kommunismens ansikten



Den som är intresserad av en nyanserad analys av hur det egentligen gick till när Kulakerna skulle likvideras som klass i Baltikum, hur den östtyska regimen gjorde när de valde ut medborgare som var betrodda att resa utomlands eller hur Moskvaprocesserna behandlades i svensk press har all anledning att skaffa ett ex av Kommunismens ansikten. Det är en antologi med bidrag från åtta svenska forskare som på runt 300 sidor har tittat närmare på kommunismens historia och diskursen kring den.

Själv fastnade jag för Göran Leths bidrag som handlar om svälten i Sovjet på trettiotalet och hur man skrev om det i Sverige. Att de svenska tidningarna ägnade den olika utrymme och att vissa slätade över mer än andra förvånar säkert ingen men Leth menar att de partipolitiska sympatierna hos tidningarna inte räcker för att förklara olikheterna i rapporteringen.

Det som förklarar avvikelserna är i stället den journalistiska formen som tidningarna verkar i. De som tillhörde upplysningstraditionen och anslöt sig till synen att Sovjet var ett land i snabb utveckling hade inte riktigt plats för den konkurrerande berättelsen om Sovjet som svältdrabbat. Till denna grupp hörde inte bara kommunistiska tidningar som Ny Dag utan också liberala Dagens Nyheter.

Bland vissa tidningar på den högra kanten kan paradoxalt nog den utbredda skepsisen till Sovjet i stället ha gjort att man inte skrev så mycket menar Leth. Om man har en stereotypisk bild av Sovjet/Ryssland som ett evigt efterblivet svältdrabbat land som man förmodligen hade på Nya Daglig Allehanda blir det lätt att man inte ser nyhetsvärdet i att berätta om massvälten i trettiotalets Sovjet. Det är lite som dagens media som nästan aldrig skriver om att miljoner afrikanska barn dör varje år av svält och lättbotade sjukdomar bara för att bilden av det evigt efterblivna Afrika är så dominerande i journalisters medvetande.

Den (då liberala) kvällstidningen Aftonbladet som verkade inom sensationsjournalistiken ägnade däremot betydligt mer utrymme åt svälten än Nya Daglig Allehanda. Leth slutsats är att den journalistiska: "Formen kan ha föregått tanken snarare än tvärt om."

Leths bidrag är långtifrån invändningsfri men innehåller frågor om hur pressen fungerar som är lika aktuella idag som de är svåra att ge ett slutgiltigt svar på.

Att Kommunismens ansikten och frågan om kommunismens brott nu år 2005 är aktuell i Vasabladet är enklare att förklara. Narrationen om den snabba sovjetiska utvecklingen har kommit av sig men avgörande är att den svenska staten tycker att det är viktigt att vi funderar på vad som hände i Sovjet på trettiotalet. Den som betalar kusken bestämmer färden säger ett ryskt ordspråk och Kommunismens ansikten har bekostats av vetenskapsrådet "inom ramen för programmet Kommunistiska regimer".

Den svenska myndighet som annars mest använder historia i ideologiska syften är nybildade Forum för levande historia. De jobbar för att nazisternas förintelse ska vara i fokus för vårt historiemedvetande.
Skulle Forum för levande historia vilja finansiera forskning, böcker och utställningar om den brittiska, franska och amerikanska kolonialismens brott? Kommer vetenskapsrådet någonsin sätta upp ett "program för folkmord i de franska kolonierna" där svenska akademiker kan ansöka om forskningsbidrag? Jag skulle vilja se Göran Persson förklara ett sådant beslut för Jacques Chirac, Tony Blair eller George Bush på nästa toppmöte.

Anu Mai Kõll (red)
Kommunismens ansikten
Symposion

måndag, december 11, 2006

Corso rapido in autodifesa intellettuale


Anche molti secoli fa -forse noi occidentali l’abbiamo dimenticato, le nostre relazioni con l’islam erano difficili.
Maometto era l’Anticristo o il posseduto da Satana.
Ora che siamo diventati tutti laici, siamo costretti a trovare argomenti nuovi.

Dal momento che non possiamo negare a noi stessi che sia proprio la acredine di vecchia data contro l’islam a guidarci – noi siamo tolleranti e razionali, mascheriamo la nostra avversione dietro una non meglio ”solidarietà con i poveri musulmani”.
Qualche esempio?

Non criticare mai apertamente i mussulmani. La cosa potrebbe essere interpretata come intolleranza verso le religioni. Se si vuole parlare di fanatismo religioso indicare i fanatici sempre come islamici mai come musulmani. A volte la scelta delle parole può veramente essere efficace.
Rendere palese che gli islamici rivendicano cose a cui la maggioranza dei musulmani crede. Associare i kamikaze con l’islam é come associare il cristianesimo con le sette radicali tipo Jim Jones, ma funziona. La maggioranza delle persone penserà in ogni caso all’islam quando si parla di islamici.

Cerca di essere chiaro soprattutto su di una cosa: una società moderna non può basarsi sull’ideologia di estremisti islamici. L’associazione inconscia con tutto l’islam che la gente farà é una cosa da non sottovalutare.

Utilizza parole codice al posto di giudizi di valore. Oggi sono soltanto i fascisti a parlare di decadenze culturali, le persone illuminate parlano della necessità di una modernizzazione del mondo islamico. Se ci si modernizza abbastanza si potrà far parte e quindi entrare nella modernità.

Tuttavia di rado si cerca di specificare cosa la parola modernità, veramente significhi, con questa parola si vuole generalmente far palese che i non-moderni devono diventare come noi.
La modernità corrisponde a ciò che un tempo definiva le nazioni civilizzate.

Le nazioni civili sono quelle che bruciarono le streghe, proseguirono con secoli di guerre di religione, colonializzarono il mondo dei barbari (la maggior parte dei ”selvaggi” indigeni furono eliminati nell’America del sud e del nord ed in Australia) e – sempre le nazioni civili, riuscirono a far scoppiare due guerre mondiali soltanto durante la prima metà del secolo ventesimo.

La maggioranza di noi crede che modernità significhi che ”gli altri” devono diventare uguali a noi. Ma questo non bisogna mai dirlo apertamente.

Il problema nella definizione di parole codice come modernità é che questo consente ai lettori o ai fluitori del messaggio mediale la possibilità di riflettere se quello che si dice sia ragionevole oppure no. La situazione allora si complica. Ciò che è moderno oggi non lo era ieri.
Negli anni trenta in anche in nazioni civili come la Svezia l’aborto era reato ed era considerato scandaloso ma non la sterilizzazione forzata degli handicappati.
Oggi é il contrario.

Un tempo una delle nostre azioni civilizzatrici era quella di convincere i barbari a sud dell’equatore che i seni delle loro donne andavano coperti.
Oggi - con la stessa enfasi morale di allora, esortiamo le donne musulmane a mostrare i capelli.


Quello che reclamiamo in fatto di diritti civili e di libertà per le donne dei paesi musulmani sono valori che meno di un secolo fa ci erano completamente estranei.

La nostra moderna teoria sulla libertà di espressione nasconde comunque incongruità e parossismi. Per esempio le caricature di Maometto devono essere tollerate in nome della libertà di espressione ma non sono tollerate le opinioni “ revisioniste” che mettono in discussione l’olocausto. Il pur discutibile storico britannico David Irving – che appunto mette in discussione la verità del genocidio contro gli ebrei durante la seconda guerra mondiale, é stato condannato come é noto a tre anni di carcere da un tribunale austriaco.

Ma a nessuno é venuto in mente di perlomeno insinuare il dubbio che la cristianissima Austria sia però un paese intollerante che dovrebbe riformare le sue leggi sul diritto di opinione.

(Grazie a Guido Zeccola che ha fatto la traduzione)

måndag, december 04, 2006

Myter om jobben


Man hör ofta att allt skulle bli så mycket bättre på den svenska arbetsmarknaden om den bara blev lite mer flexibel. På riktig svenska betyder det att arbetsköparen ska kunna få lättare sparka sin personal när han känner för det.

Tanken är att företag ska våga anställa fler om det är enkelt att göra sig av med dem när konjunkturen vänder neråt. Hur någon kan tro att detta ska skapa fler jobb totalt sett brukar man inte riktigt förklara.

Det finns studier som visar att företag har en tendens att sparka folk inför bokslut trots att det inte finns några industriella skäl, men det finns inga studier som tyder på att det skulle bli fler jobb bara för att arbetsköparna får mer makt.

Men studier är tråkigt. Det vanligaste sättet att argumentera är att peka på framgångsrika exempel. Ett är Storbritannien.

“Två miljoner fler britter har arbete idag än när Labour tillträdde 1997. Arbetslösheten är den lägsta på trettio år och landet har ett större antal människor i arbete än någonsin tidigare.” skriver till exempel DN:s Niklas Ekdal i boken Sanningen om Sverige - en antologi om jobben som försvann.

Det han och andra flexibilitetsförespråkare aldrig nämner är att 2/3 av alla nya brittiska jobb mellan 1997 och 2005 kommit inom den offentliga sektorn. Och hur många privata jobb har inte skapats av det? (Frågan är om man fortfarande får tycka att Storbritannien är ett bra exempel då man skapat fler skattefinansierade vårdjobb än privata pigjobb).
USA är inte heller något bra exempel på att en flexibel arbetsmarknad skulle skapa jobb. Det är tvärtom så att det skapats allt förre jobb procentuellt sätt än i USA sedan Ronald Reagan började flexibiliseringen av den amerikanska arbetsmarknaden, visar ekonomen Francisco Vergara i antologin Travail flexible, salariés jetables (ung: Flexiblet arbete, slit och slängjobb).

I det byråkratiska Europa har i stället jobbskapandet ökat så att det nu är på samma nivå som den amerikanska. Detta trots att USA har en yngre, mer arbetsför befolkning än EU. Ett annat sätt för USA att dölja sin arbetslöshet är att sätta de sämst utbildade i fängelse (2,2 miljoner!). Det finns åtta till tio gånger fler fångar i USA, per invånare, än i EU.

Det intressanta med Sanningen om Sverige är inte att Göran Persson som skulle ha skrivit ett tjugonde bidrag hoppade av, utan att Ögren eller vem som nu är ansvarig för boken inte bett någon riktig expert på hur arbetsmarknaden fungerar att delta. Visst finns här en del ekonomer som i förväg tror sig veta hur en optimal arbetsmarknad ska organiseras men någon som studerat hur den riktiga arbetsmarknaden faktiskt fungerar syns inte till. Här finns inte heller någon speciallist på den internationella statistiken som kan reda ut hur hög den svenska arbetslösheten egentligen är jämfört med i andra rika länder.

I antologin finns i stället politiker, fd politiker, journalister, den svenska filosofen (med ett av bokens få intressanta bidrag) och näringslivsrepresentanter. Det är ett gäng som är känt från TV, men vad vet till exempel Pierre Schori om svensk arbetsmarknad? Det är som att be Bosse Ringholm, som förutom att ha varit finansminister också varit chef på AMS, att bidra till en antologi om svensk utrikespolitik. Jag vet inget om fotboll men skulle förmodligen kunna leda Sverige, eller rent av Vatikanstaten till seger i VM, om jag också fick välja ut vilka spelare de andra lagen skulle ställa upp med.

Sanningen om Sverige - en antologi om jobben som försvann
Redaktör Mats Ögren
Bokförlaget DN

onsdag, november 29, 2006

Hur mycket ska man kritisera kolonialismen?




Världen hatar oss och vi förtjänar det. Så har många fransmän och européer känt ända sedan slutet av andra världskriget. Vi bör be om förlåtelse för kolonialismen, rasismen och den vite mannens andra oräkneliga brott.




I Frankrike och andra Europeiska länder har frågan till och med blivit så känslig att man börjat lagstifta om historien. Det finns en lag som gör det kriminellt att förneka folkmordet på judar under andra världskriget, en annan som gör det straffbart att förneka folkmordet på armenierna under första världskriget och en tredje som slår fast att slavhandeln var ett brott mot mänskligheten. Den instruerar också de franska skolorna att ge slavhandeln ett visst utrymme på historielektionerna.



Den franske essäisten Pascal Bruckner tillhör inte dem som tycker att den är lämpligt att lagtsifta om historien. Och trots att han tillhör dem som är trötta på att höra kraven om att Frankrike ska be om ursäkt för sin koloniala historia är han också emot den nya lag som påbjuder skolorna att ge en positiv bild av den franska kolonialismen. Att västerlänningar är hedonister hindrar dem inte från att också vara världsmästare i ånger, skriver Bruckner i sin senaste bok La tyrannie de la pénitence (Botgörelsens tyranni). Västerlänska tänkare har i princip inte gjort annat än att uppmana till bot och bättring de senaste femtio åren menar Bruckner. Det kvittar om vi är troende eller ateister: vi är alla präglade av tanken på arvssynden. Alla moderna idéer, från existensialismen till dekonstruktionalismen, har mekaniskt avslöjat den västerlänska hyckleriet, våldet eller grymheterna.



Ångern har slutat vara knuten till en speciell händelse och blivit något av en dogm vi bollar med varje dag menar Bruckner. Det har blivit vår plikt att visa ånger och den fyller många funktioner: den censurerar, tröstar och - kanske viktigast - den särskiljer oss. Väst är idag uppledade i två: det goda Europa som är passivt och Amerika som blandar sig i allt.
Visst har Europa gjort mycket som är avskyvärt, det förnekar inte Bruckner. Det var till exempel europeiska nationer som tog över slavhandeln från araber och afrikaner men det var också Europa som avskaffade slavhandeln innan andra nationer, påpekar Bruckner.

Europeiska länder försökte göra vetenskap av rasism men det var också Europa som uppfann antropologin som är ett sätt att se sig själv med andras ögon. När slavarna på Haitia och Dominikanska republiken gjorde uppror hänvisade man till europeiska upplysningstänkare som talade om människors lika värde skriver Bruckner som menar att mycket av dagens kritik mot väst är obalanserad och enkelspårig.

Bruckner ger inte heller mycket för Europas ånger över sin historia. Det är en självkritik som maskerar att vi forsätter att vara sjukligt förtjusta i oss själva. Europa fortsätter att tro att det ligger bakom allt elände som händer i världen: vad är ett bättre bevis på vårt seglivade överlägsenhetskomplex? De som hävdar att problemen Afrika eller latinamerika idag beror på nyimperialism eller det koloniala arvet säger egentligen ingen annat att vi fortsätter att vara styra världen och infantiliserar tredje världens ledare.



Mindre psykologisk, mer konkret, men annars på samma våglängd är den franska historikern Daniel Lefeuvre. I sin bok Pour en finir avec la repentance colonial (ung: En uppgörelse med den koloniala ångern) går han till angrepp mot vad han menar är överdriven, felaktig eller osaklig kritik av kolonialismen och dess efterverkningar. Det handlar om allt från tanken att Frankrike skulle ha sugit ut sina kolonier till att Frankrike skulle stå i skuld till invandrare från de fd kolonierna för att dessa som det brukar hete “byggde upp Frankrike” efter andra världskriget.
Lefeuvres syftar lika lite som Bruckner till att uräkta kolonialismen eller rasismen men polemiserar mot de, som till exempel Sven Lindkvist i Utrota varenda jävel (den franska utgåvan av Lindkvist bok tillhör dem som får sig en känga) menar att nazismen skulle vara någon slags kolonialism tillämpad i Europa och att nazism och kolonialism skulle bygga på samma idéer. Men det går inte att jämföra Frankrikes erövring av Algeriet med tredje rikets strävan efter lebensraum, menar Lefeuvre. Visst behandlade de franska soldaterna algerierna ofta grymt, men om man bara nöjer sig med att återge detta utan att sätta det i en kontext skapar man lätt uppfattningen att det skulle finnas ett ideologiskt samband mellan franskt 1830-tal och tyskt 1930 tal.

Det som ofta kommer bort är att även de franska soldaterna behandlades grymt, och inte bara av algerierna. Misshandeln av soldater som disciplinåtgärd var institutionaliserad, trots att det var förbjudet. På den franska sidan fanns det i alla fall emryot till en human lagstiftning.

Lefeuvre polemiserar också mot den i Frankrike utbredda tron att rasismen skulle vara ett arv från kolonialismen. Det är snarare så, kan man i alla fall sluta sig till efter att ha läst Lefeuvres skildringar av hur italienska invandrare behandlades på 1920 talet, att dagens invandrare från de fd kolonierna behandlas betydligt bättre, trots allt.

Lefeuvre avfärdar även att Frankrike skulle ha en skuld till sina fd kolonier för att ha sugit ut dem. De franska kolonierna konsumerade mer än de producerade: mellanskillnaden betalades av Frankrike. Bara mellan år 1900 och 1962 uppgick underskottet till 44 miljarder guldfranc. Det är tre gånger mer än den amerikanska marshallhjälpen till Frankrike efter andra världskriget.

Änn värre var att de franska kolonierna inte hade mycket att erbjuda. Allt kunde köpas på världsmarknaden, billigare. För att stödja sina kolonier köpte Frankrike från dem över världsmarknadspriserna. Man fortsatte till och med att köpa den algeriska oljan, som är dyr att pumpa upp, över världsmarknadspriset, efter att Algeriet blivit självständigt.

Den franska kolonialismen var en förlustaffär och de som vann på den var de kolonialiserade, tycks Lefeuvre mena. Kostnaderna var så stora, att Frankrike inte utvecklades till en modern industrination innan man blivit av kolonierna i början av sextiotalet.

La tyrannie de la pénitence essai sur le masochisme occidental
Pascal Bruckner
Grasset

Pour en finir avec la repentance coloniale
Daniel Lefeuvre
Flammarion



Bägge böckerna utkom i oktober 2006. Recensionen har gått i Sundsvalls Tidning

måndag, november 27, 2006

Ge svar på tal (eller konsten att förlora vänner)



Det finns oftast en i varje släkt eller på varje middagsbjudning. De där som tror att de vet bäst: besserwissrar. Att vara en besserwisser behöver inte betyda att man vet något, bara att man är bra på att få det att låta som det. Tänk på Ernst-Hugo Järegård som i den gamla reklamfilmen kunde säga margarin en massa gånger medan han tittade in i kameran och få det att låta spännande. En del verkar ha en medfödd talang, även om det ofta handlar om vilken social klass man kommer ifrån. De som kommer från familjer där man aldrig behöva köpa möbler (överklassen) får ofta ett självförtroende som kan ha den effekten att det verkar som personen vet vad han pratar om.

Men som det mesta här i livet är det något man kan lära sig. Författaren och frilansjournalisten Anders har Mathlein skrivit en bok , Ge svar på tal, som faktiskt är en ovanligt bra handbok i konsten att platta till besserwissrar eller dominera ett samtal (dvs bli en besserwisser). Det är samtalens fula knep, kan man säga.

Många av tricken Mathlein tar upp använder sig säkert många av redan, även om man ofta inte ens tänker på dem som trick eller manipulationer. När jag vill få en kompis som brukar gestikulera att byta ämne brukar det räcka med att jag stirrar lite på hans händer och ler. Han tror alltid att han gjort något konstigt med händerna. När jag vill reta en gammal barndomskompis brukar jag säga något om honom till hans fru framför honom. Det kvittar egentligen vad man säger: så länge man talar om någon i tredje person i dennes närvaro får det personen ur balans.

Mathlein tar sådana här knep och en massa andra, det ena mer djävulskt än det andra. Kärnan i konsten att Ge svar på tal handlar om att så osäkerhet. Min snälla farmor var bra på det (på ett omedvetet sätt) när hon ogillade någon. Hon lyckades få min flickvän fullständigt ur balans med klassikern “Du vill säkert ta en dusch” första gången vi hälsade på henne. Min flickvän hämtade sig aldrig från denna omtänksamma förolämpning. Hade min farmor läst Mathleins bok hade hon kanske också frågat min flickvän “hur är det nu för tiden egentligen?” med orolig röst och klappat henne lätt på armen.

Anders Malthleins bok är egentligen en handbok i verbal terrorism. På runt hundra sidor får man en användbara massa tips om hur man förödmjukar besservissrar, byter ämne, får det att låta som man vet vad man pratar om eller har något innanför pannbenet. Den är pedagogiskt, lättläst, lite otäckt och hysteriskt roligt. Frågan är dock om det alltid är så klokt att följa råden: boken hade lika gärna kunnat få titeln: Konsten att förlora vänner och väcka irritation.

Ge svar på tal Handbok i konsten att alltid veta bäst - och att platta till besserwissrar som tror att de gör det.
Anders Mathlein
Svenska Förlaget

torsdag, november 23, 2006

Den skandinaviska modellens återkomst



Intresset för den svenska modellen ute i Europa minskade under nittiotalet i takt med att arbetslösheten steg. Nu när krisåren är förbi åker politiker från hela EU återigen norrut på studiebesök, men numera är man minst lika intresserade av de andra skandinaviska länderna som av Sverige. Det menar i alla fall Marie-Laure Le Foulon som är den franska högertidningen Le Figaros skandinavienkorrespodent sedan tio år.

I sin bok "Le rebond du modèle scandinave" ("Den skandinaviska modellens återkomst") försöker Le Foulon att förklara varför de nordiska länderna lyckas så mycket bättre än resten av Europa. Det som lockar är att man lyckats kombinera överskott i statsfinanserna, en arbetslöshet bra mycket lägre än i resten av Europa och en tillväxt som hör till den högsta i den industrialiserade delen av världen. Efter nittiotalets krisår har de skandinaviska välfärdsstaterna kommit ut slankare och effektivare än någonsin. Skatterna är fortsatt höga, liksom jämlikheten.

Mest beundrad är kanske den danska flexicurity-modellen som kombinerar generös ersättning för arbetslösa med stor frihet för arbetsköparna att avskeda personal. Även om Le Foulon tycker om det mesta hon ser (undantaget det skandinaviska fylleriet, sjukvården som kan tvinga gravida att resa 300 kilometer för att förlösa och hanteringen av tsunamikatastrofen) tvivlar hon på att resten av Europa kan ta efter mycket.

Europeiska politiker verkar inte alltid begripa att den danska modellen är en socialdemokratisk lösning: inte en liberal. Man kan inte bara ta några komponenter ur den och tro att det ska fungera, menar Le Foulon som anser att det är antropologiska förhållanden, mer än institutioner, lagar och geniala ledare som lagt grunden för framgången. Utan skandinavernas samarbets- och konsensusmentalitet, deras allergi mot hierarkier och jämlikhetsideal kan man inte förvänta sig samma resultat. Precis som man inte kan förstå äktenskap genom att studera skilsmässolagar kan man inte förstå den danska modellen bara genom att titta på arbetsmarknadslagen och a-kassa. Därför är inte heller "Den skandinaviska modellens återkomst" en "kokbok" och här finns inga recept på hur man kan bota sociala problem med skandinaviska lösningar.

Le Foulon är övertygad om att det finns ett samband mellan den skandinaviska mentaliteten och regionens ekonomiska och sociala framsteg. Skandinaver är annorlunda. När Niklas Zennström, Sveriges Bill Gates, sålde Skype till e-bay för 3,1 miljarder dollar åkte han hem till sig och lagade mat. Homo nordicus ska verka men inte synas. Homo nordicus ska också vara "duktig" och klara saker själv.

I Skandinavien är matbrickan kult, noterar Le Foulon. På lunchrestauranger ska man helst hämta sin mat själv och lämna brickan med disk i en särskild vagn. Är det en slump att Ikea startades i ett land där lunchgäster gör sådant som personalen på restauranger i andra länder annars gör? Kan det vara så att Jantelagen är en av skandinaviens största tillgångar? De flesta skandinaver tycker säkert att det är lite väl spekulativt att filosofera kring vårt bruk av matbrickor, men så finns det också färre filosofer i Europa ju längre norrut man kommer, påpekar Le Foulon.

Marie-Laure Le Foulon: "Le rebond du modèle scandinave" ("Den skandinaviska modellens återkomst"(Èditions lignes de repères)

Texten har gått i Kristianstadsbladet och Västerbottenkurriren

fredag, november 17, 2006

Ansvarsfull kapitalism. Finns det? Guido Zeccola har i alla fall skrivit en intressant artikel i Tidningen Kulturen om det: http://www.tidningenkulturen.se/content/view/799/37/

Minnet av Gustaf

Gustaf brukar skruva lite på sig när jag pikar honom för några kommentarer om en LHC match han postat till ett internetforum för tio år sedan. De flyter fortfarande runt i cyberrymden och varken stavning eller meningsbyggnad har förbättrats med åren. Det 24 åringen ägnade en minut åt att skriva får 34 åringen leva med. Den potentiella arbetsköpare som googlar Gustaf idag kan bara dra slutsatsen att han är en sportfåne som skriver illa.

Det kunde vara värre. Jag skulle vilja glömma minst en av mina artiklar som finns på nätet. En gammal sida uppger mig som medlem i redaktionen i en tidning jag inte jobbat med på många år.
Hur många av dagens bloggare kommer att vilja bli påminda om vad de skrivit om tio år? Eller foton de lagt ut? Det som är coolt när man är tjugo blir lätt besvärande vid trettio. Den CV man lägger ut när man är trettio kanske vållar problem när man är fyrtio om man inte får bort den. En partybild, ett engagerat inlägg i en politisk, facklig eller sexuell fråga. Nätet glömmer inte. Det som raderas stannar ofta ett tag i Googles cachminne Googla kunde lika gärna stavas gola. Och golgöken är ofta ens yngre jag.

lördag, november 11, 2006

Alla är vi nollor



Brukar du bli hemskt nervös bara av tanken på att tala inför en grupp? Det beror på att du är självupptagen. Du fantiserar för mycket om hur andra kan uppfatta dig i stället för att koncentrera dig på det du ska säga. Om du slutar att vara så egotrippad kommer det att gå lättare.
Självupptagenhet är vår tids stora problem.

Mycket av suckandet runt om i stugorna kommer av att folk har en överdriven tro på sin egen betydelse. Och som en följd av detta, att folk tycker att de är viktiga, drar folk slutsatsen att de har rätt att vara lyckliga. I detta nyliberala tidevarv där vi hyllar individen har det rent av blivit en mänsklig rättighet att få vara lycklig.

Den hollänsk-amerikanska psykologen Jeffrey Wijnberg skrattar åt den attityden. Livet är orättvist och det finns inget du kan göra åt det, svarar Wijnberg snyftarna som kommer till hans mottagning. Du får anpassa dig till en orättvist liv. Wijnberg har inte mycket till övers för pappor som gnäller över att familjen bara kommer till dem när de vill ha pengar eller mammor som är trötta på att passa upp. Det är inget fel med att vara en “uttagsautomat” eller en “dörrmatta” skriver Wijnberg i sin bok Alla är vi nollor. Det kan låta hemskt men meningen med livet avslöjas i undertiteln: Om vi inte gör något för andra.

Det är bara när andra uppfattar oss som viktiga som vi blir det. Det finns inget egenvärde i att vara människa. Det är bara när vi fyller en funktion för andra som livet får en mening. Det kan handla om barnen, familjen, vänner eller grannar. Längtan efter att älskas som person är en romantisk hägring: utanför sin funktion är människan praktiskt taget inte längre människa. Därför är det också bättre att bli utnyttjad än att inte bli det. Det här dr Philsnacket om att man ska satsa på sig själv är i själva verket ett recept för att skapa ett tomt liv.

Jaget är också något som egentligen bara finns som en spegel hos andra, menar Wijnberg och exemplifierar bland annat med rökare. På femtiotalet ansågs den som rökte som stark och självsäker. Därför ingick coolhet i rökarnas självbild. Idag när alla vet hur hälsofarligt det är känner de flesta rökare sig som svaga människor. Vår självbild är bara ett resultat av hur samhället och familjen ser på oss.

Wijnberg tillhör något som brukar kallas den provokativa psykologin. Han är inte neutral som de flesta andra terapeuter som aldrig värderar sina klienters agerande, utan raljerar, attackerar, nästan hånar dem. Här finns ingen axel att gråta emot. Wijnberg säger inte till mamman som tycker att livet känns meningslöst sedan hennes barn flyttat hemifrån att hon visst är värd något. Tvärtom: känslan av tomhet är berättigad. Utan funktion ingen mening.

Genom att provocera sina klienter försöker han att få dem att reflektera i nya banor. Det kan kännas som rena stenåldersfilosofin men det är svårt att förneka träffsäkerheten i hans psykologiska iaktagelser.

Alla är vi noller Om vi inte gör något för andra
Jeffrey Wijnberg
Svenska Förlaget

torsdag, november 09, 2006

Ett land bland alla andra


Ända fram till 1990 var Sverige rätt unikt. När andra rika industriländer hade en arbetslöshet som närmade sig tio procent var den under 2 procent i vårt socialdemokratiska kungariket. Jag hade rätt kul när jag berättade för mina franska släktingar som tror att människan i grunden är oärlig och lat om att Sverige hade ett (relativt sett) generöst socialbidrag, en a-kassa man aldrig blev utförsäkrad från, studiemedel åt alla som vill studera, och som grädde på moset kanske världens lägsta arbetslöshet.

På den sista punkten har Sverige nu blivit mer likt andra västliga industriländer. Det gick fort. Arbetslösheten steg från 1,7 procent 1990 till 8,2 1993. Men vad låg bakom detta?

I Ett land som alla andra Från full sysselsättning till massarbetslöshet (Atlas) försöker statsvetaren Johannes Lindvall att förklara vad det egentligen var som hände. Boken bygger på ett stort antal intervjuer. Det finns två svar. Det finns de som menar att verkligheten i form av den globaliserade ekonomin till slut kom ifatt Sverige. Det är kanske den mest utbredda uppfattningen. Och så finns det de som menar att det finns ett politiskt handlingsutrymme men att de stora partierna helt enkelt bytt politik beslutade regeringen Ingvar Carlsson att släppa målet med den fulla sysselsättningen och i stället prioritera inflationsbekämpningen. Lindvall lutar mer åt det senare och jag är benägen att hålla med även om det är en svår fråga.
Till saken hör också att det råder en slags konsensus mellan högern och vänster när det gäller den svenska ekonomin. I alla fall när det gäller de stora övergripande frågorna. De borgliga regeringarna 1976-82 prioriterade den fulla sysselsättningen och använde förmodligen till det en mer hårdförda socialdemokratisk konjunkturpolitik än vad gamle finansministern Gunnar Sträng hade ansett lämpligt. Och det var som sagt Ingvar Carlsson, inte Carl Bildt, som började prioritera inflationsbekämpningen.

Den här berättelsen har man hört tidigare, men Lindvall problematiserar och ger den liv genom väl valda citat.
Lika intressant som denna konsensus (och ett resultat av den) är att de folkvalda beskurit sin egen makt på ett sätt som institutionaliserat den nya politiken. Sedan Riksbanken gjorts självständig kan regeringen inte längre påverka ekonomin med hjälp av räntan, påpekar Lindvall. Och budgetlagstiftningen har reglerat den finanspolitiska processen på ett sätt som sossarna aldrig hade accepterat på sjuttiotalet. Lindvall tar inte upp ändringen i kommunallagen som gjort att driften av äldreomsorg nu nästan helt och hållet kunnat läggas ut på privata företag men det hör till samma fenomen.

Dessa beslut har kanske var för sig haft större betydelse för vanligt folks vardag än EU-medlemskapet men någon folkomröstning om dem har vi inte haft. Frågan är hur många som ens är medvetna om att riksbanken är självständig, av budgetlagstiftningen av den nya kommunallagen och hur det påverkat Sverige. Inte minst när det gäller sysselsättningen.
Det ligger en tjock filt över den ekonomiska debatten i Sverige.

I likhet med en god skräckfilm kommer det otäckaste beviset på det precis i slutet av Lindvalls bok. Och i form av något så trist som ett stapeldiagram. Det visar andelen partiledardebatter som ägnats åt samhällsekonomi eller sysselsättning man kan tydligt se att dessa frågor uppmärksammats allra minst i de val som föregått av de största politiska förändringarna. Det talar för att politik är att mörka.

Ett land som alla andra Från full sysselsättning till massarbetslöshet
Johannes Lindvall
Bokförlaget Atlas

fredag, november 03, 2006

Greiders Hagen - Betraktelser från en by


Boken ligger uppslagen på en virkad duk. Ute har den första höstfrosten i Linköping slagit till. Vad är en bok? Det bästa från en människa i bästa fall. Ett blödande hjärta som hänger på en krok till allmän beskådan menade Strindberg.

Jag trivs ofta bättre med böcker än människor. Böcker är ofta intressantare än sina författare (Jag äter också skinka utan att träffa grisar.).

Göran Greider. Tycker om Greider. Vi kulturskribenter på vänsterkanten gillar oftast Greider. Vi gillar att läsa Greider. Jag med, även om det annars är mest kvinnor som läser. Riktiga män tittar på sport på TV med en bärs i handen. Jag läser Göran Greider; om hur han hugger ved i Dalarna för att tända en brasa men blir så svettig att han tyvärr inte längre behöver tända någon brasa. Det är synd om man gillar att elda.
Jag tycker inte om att elda, annat än mina oranga pensionsbesked. Det är rökigt, bökigt och utan vedklyv alldelse för jobbigt för en vek kulturknutte som mig. Diskussionshora säger en kompis. Men det är trevligt att läsa om hur Greider hugger ved, promenerar på decimetertjock is, skurar en ängslada och hittar ett nummer av porrtidningen Kavalkad inslagen i spindelväv i ett hörn. För 25 år sedan hittade jag gamla biltidningar i en ängslada. Hela årgångar. Min morbror som är biltokig fick dem. Jag har inte varit i någon ängslada sedan dess.

Den gröna boken ligger uppslagen på min mammas virkade duk i hennes nybyggda lägenhet i Linköping. Ute har det blivit så kallt att jag inte har lust att åka till min lilla stuga på den blåsiga östgötaslätten. Men på bokomslaget är det ännu sommar. Greiders klädsamt gråa ansikte tittar fram bakom gröna löv. Det är betraktelser från glesbyggden. Greider nämner Dan Anderson, skottar bort snö så att han och dottern till slut kan åka skridskor. Själv står jag inte längre ut med nordisk frost. Inte ens den östgötska. Vintern ska jag vänta ut i Nice. Men jag tror de flesta läsare skiter i det.

Hagen Betraktelser från en by
Göran Greider
Ordfront

tisdag, oktober 31, 2006


Tanto tempo fa gli svedesi sapevano bene quali fossero i valori morali e sociali della destra. Högerpartiet (Partito della Destra così si chiamavano allora i moderati d'oggi) votò per esempio no al diritto di voto per le donne, no all'abolizione della pena di morte, no alla refezione scolastica, no alla pensione sociale, no all'assistenza sanitaria più o meno gratuita, no alle 40 ore di lavoro settimanali e no alle 5 settimane di ferie per tutti i salariati.Il partito della destra si era sempre opposto ad ogni tentativo di riforma sociale che cercasse di far progredire la Svezia verso una società più giusta ed egualitaria.Non é un caso che quella destra riuscì a conquistare la fiducia popolare soltanto durante nove anni complessivamente a partire dal 1930.Per questo motivo non scandalizzò nessuno quando nel 1969 il partito della destra (Högerpartiet) cambiò nome in Unione dei Moderati (Moderata Samlingspartiet), e nemmeno quando, in questi ultimi mesi, il vecchio partito della destra ha deciso di cambiare nuovamente nome da Unione dei Moderati a partito dei nuovi moderati (de nya moderaterna).Dal 1905 ai giorni nostri questi sono stati gli unici primi ministri del partito della destra prima e dei moderati poi. Christian Lundeberg (1905), Arvid Lindman (1906-1911), Carl Swartz (1917), Ernst Trygger (1923-1924), Arvid Lindman (1928-1930), Carl Bildt (1991-1994), fino all'attuale primo ministro Fredrik Reinfeldt divenuto tale ai primi di ottobre dopo la vittoria alle elezioni politiche.Dopo la profonda crisi del partito socialdemocratico culminata nella batosta elettorale, la destra svedese è ritornata al potere.Giá un paio di settimane prima delle elezioni uno scandalo aveva coinvolto esponenti di spicco del Folkpartiet liberalerna (sedicenti liberali) che fa parte della "Alleanza" ora al governo. Hackers erano penetrati nel sistema operativo dei computer socialdemocratici e avevano rubato informazioni poi usate in campagna elettorale.Ora è il turno dei nuovi moderati il cui governo appare decimato da tutta una serie di scandali che l'hanno messo in crisi fin dai primissimi giorni.Due ministri quello alla cultura e quello al commercio si sono dimessi e altri due - questo sono in molti a sperarlo- li seguiranno in tempi brevi, vale a dire il ministro all'emigrazione e quello all'economia.Un ministro ha dichiarato di aver fumato marijuana, un altro ha ammesso di aver fumato haschish (“I inhaled“) ha detto, un terzo é stato fermato per guida in stato di ubriachezza, un altro ancora sembra abbia utilizzato denari pubblici per fare delle spese private, e tutta una serie di ministri e vice-ministri hanno pagato in nero alcuni dipendenti oppure non hanno pagato il canone televisivo.
Qualcosa è sicuramente cambiato nella destra. I liberisti della nuova destra non rispettano più quei valori morali che a parole dicono di difendere.Tra i "nuovi moderati" pochissimi sono stati quelli che hanno ammesso per esempio di non aver pagato il canone per "motivi ideologici", la Tivù è socialdemocratica? Ed io non pago il canone.No, il canone rimane ma va versato ad una televisione "moderata".Il fatto che alcuni ministri abbiano sempre pagato in nero la bambinaia o la colf, non ha nulla a che fare con l'ideologia dei moderati: "Pagare meno tasse o non pagarle affatto", ma soltanto col fatto che i poveretti non erano abbastanza milionari da potersi permettere di pagare tasse e contributi per la servitù. La tanto sbandierata lotta al forte prelievo fiscale - troppo alto secondo i nuovi moderati, non diventa una legge che vale per tutti. Molto meno drammaticamente si può evitare di pagare le tasse trasferendo per esempio all'estero i capitali sociali delle società edilizie.La destra ha cambiato tattica pur conservando i suoi grigi ideali.È questo il veramente nuovo nel partito dei moderati.Il giovane revisionista Reinfeldt, ora primo ministro, che si proponeva di riformare il Welfare basandosi su dei valori nuovi e vicini a quelli dei socialdemocratici, si è trovato subito ad avere a che fare con moderati più tradizionalisti come per esempio Carl Bildt, già primo ministro all'inizio degli anni novanta, ed ora agli esteri e altri due anche loro dell'ala più conservatrice della destra.È sbalorditivo vedere che Carl Bildt - mai laureato e che deve la sua carriera politica al matrimonio con la figlia di uno dei capi storici del partito conservatore (ora però divorziato per sposarsi con l'italiana Annamaria Corazza), Carl Bildt che da primo ministro causò una crisi diplomatica con la Russia scambiando il pacifico nuotare di un branco di visoni con sottomarini-spia, sia ora diventato ministro degli esteri.Su Dagens Nyheter della settimana scorsa il ministro degli esteri esprimeva senza alcun pudore la propria ammirazione per l'architetto ai genocidi Henry Kissinger.La politica del nuovo governo, anche se afferma di voler soltanto operare alcune riforme, si basa su una strategia da guerra di classe.Nella nuova finanziaria i malati e i disoccupati pagheranno per consentire un minore prelievo fiscale.Secondo la nuova destra, la gente comune é pigra, imbrogliona e non merita alcuna fiducia. Insomma togliere ai poveri per dare ai ricchi. Bastone per il popolo e carota per i ricchi.Anche i mammasantissima democristiani, che fanno parte del governo, vogliono dire la loro. La privatizzazione degli ospedali e delle farmacie é qualcosa che sta molto a cuore al ministro ai problemi sociali Göran Hägglund. Se i farmacisti ricevono degli incentivi economici nel vendere garze, pillole e sciroppi, tutti i problemi relativi alla salute pubblica saranno risolti.Il ministro all'integrazione e alla parità dei diritti la "liberale" d'origini africane Nyamko Sabuni ha esordito ripromettendosi di legiferare visite ginecologiche obbligatorie per ragazze extracomunitarie di 14-15 anni, questo per controllare se le adolescenti sono state o no sottoposte a clitoridectomia.La proposta non é forse così folle, ma sarebbe stato economicamente più interesante imporre l'obbligo di analisi mediche del pancreas per i sessantenni di pelle chiara per evitarne il cancro.E, senza coinvolgere immediatamente l'intero paese, si potrebbe almeno iniziare a fare le analisi quartiere per quartiere nelle grandi città, partendo magari dai quartieri alti.


(Grazie a Guido Zeccola che ha fatto la traduzione)

söndag, oktober 29, 2006

Göran Persson - en äkta marxist


Göran Persson är egentligen marxist inser jag efter att ha läst den lilla citatsamlingen “Tänkt och sagt av Göran Persson (Kängeru förlag). Inte Karl Marxmarxist (till och med Karl Marx brukade ju förklara att han inte var marxist) utan Grucho Marxmarxist. Det var ju Grucho som sa nått i stil med “Det här är mina värderingar och tycker ni inte om dem så har jag andra“.

Även om man ska akta sig för att dra några slutsater från ett urval citat från den förre statsministern framträder ändå bilden av en man som kanske är lite väl pragmatisk eller Gruchomarxistisk i sina åsikter. Person har rent av sagt det själv: “Jag har sagt väldigt många konstiga saker de senaste åren och det har fungerat utmärkt.”
Det är något som Göran Persson inte är ensam om. Bokens redaktör, Kristoffer Lind, menar att flippfloppandet är ett resultat av politikens professionaliserig: “De har bara varit politiker och därför finns det inget alternativ än att till varje pris hålla sig kvar vid makten. Då blir realpolitiska överväganden viktiga. Vad är politiskt möjligt, snarare än önskvärt, med hänsyn till opinionen?” Palme sa att politik är att vilja, Persson menar att det är att kunna. Det ligger något i det även om det knappast är hela förklaringen till dagens politikers pragmatism.
Citaten i Persons lilla röda är inte alltid kvicka och aldrig djupsinniga. Det är ofta mer av ouppfostrad tonåring än statsman över dem: “Vilken ful klänning” (till Ingela Thalen) “Har du problem med vikten Maud” (Till Maud Olofsson i samband med en debatt).
Ibland blir det nästan roligt men jag är inte säker på att Person haft några andra anspråk än att vara på sin höjd putslustig.

I likhet med många andra politiker skryter Persson gärna med hur lite han läser eftersom man tror det är en folklig attityd som går hem: “Jag har inte läst Bibeln. Föresten har jag inte läst finansplanen. Men jag kunde bli finansminister ändå. Och jag har inte läst partiprogrammet men blev ändå partiledare. Så rimligen borde jag kunna bli präst fast jag inte läst Den heliga skriften.” Något säger det om Sverige år 2006.

Publicerad i kristianstadsbladet

lördag, oktober 28, 2006

Det kamratliga klappandets hierarkie


Vi ser det hela tiden. Statschefer som skakar hand inför smattrande kameror. Handslaget har blivit en ceremoni som de senaste åren ibland kompletteras med en klapp på axeln. En inte obetydlig del av nyhetsförmedlingen uppfylls av dessa välregisserade möten. Symboliken är övertydlig. Vi representerar två länder. Alltså är den här träffen mellan polare också en träff mellan två länder som polar ihop.

Amerikanska presidenter har drivit vänskapen längst. De bjuder hem utvalda statschefer till sina privatbostäder och kallar dem vid förnamn. Bush II hittar rent av på smeknamn till kollegor och förklarar att han sett Putins själ (den var god) efter att ha tittat honom djupt i ögonen.

Men det finns en hirarkie i det kamratliga klappandet. Stora länders ledare klappar små länders men sällan tvärt om. Det är precis som när Göran Persson här hemma i Sverige går och trycker ett pekfinger i magen på ett kommunalråd och säger något öppenhjärtligt. Det är något Persson gör men man gör det inte med Persson.

Tyvärr är det som med så mycket annat i världen: ju mer man talar om det det destå mindre finns det ofta av det. Ska man tro de Gaulle har stater inga vänner, bara intressen. Och varför skulle stater ha mer vänner än företag, skolor eller försäkringskassor? De Gaulle skilde på vänner och kollegor. Statschefer som framställer det som de är dödspolare begår antingen tjänstefel eller spelar teater hade han förmodligen sagt.

Francois Mitterand kunde spelade teater men var också tydlig i slutet av sitt liv:

“Frankrike vet inte om det men vi är i krig med Amerika. Ja, ett permanent krig, ett livsviktigt krig, ett krig utan dödsoffer. Amerikanerna vill inte dela makten över världen”.

Politik är bara krig fortsatt med andra medel skulle man kunna säga. Annars talar politiker ofta tvärtomspråket. När de säger vän så betyder det konkurrent.

En förklaring till att den internationella politiken verkar svårbegriplig är den seglivade föreställningen att vi är mer civiliserade. Känslan av att vi är goda har ungefär samma effekt på omdömmet som en riktig fylla. Förr hänvisade man till kristendomen, idag är det vanligare att peka ut vår demokratiska tradition som det som gör oss speciella.

När en politiker som Bush talar tvärtomspråket (kluven tunga sa Indianerna) utgår han oftast ifrån tanken att USA representerar civilisationen mot barbariet. Ockupationen av Irak och hotet att också attackera Iran grundas på föreställningen att dessa länders regering saknar legitimitet. Men om demokrati och respekten för de mänskliga rättigheterna varit en komponent som haft någon betydelse i den amerikanska utrikespolitiken hade man ju knappast allierat sig med så många av världens värsta diktatorer.

Ett exempel är Teodoro Obiang Nguema Mbasongo, Ekvatorial-Guineas livstidspresident. ”Ledaren av stål”, ”Befriaren” eller ”Ekvatorial-Guinneas enda mirakel” som Obiang också vill kallas har dödat eller drivit i landsflykt en tredjedel av sitt Ekvatorial-Guinneas befolkning. Trots att det lilla landet har oljeinkomster på över fem miljarder dollar om året är hälften av alla barn under fem år undernärda.

”Ledaren av stål” är hatad, grym och extremt korrupt. I princip ser han hela landet som sin privata egendom. Hans armé är svag och han skyddas av marockanska legosoldater. Bush II skulle kunna avsätta Obiang på en halvtimme men kommer aldrig att göra det då det går att göra affärer med honom. Eftersom Obiang enbart är intresserad av sin personliga vinning har han inga problem med att låta amerikanska företag som ExxonMobil, Haliburton och ChevronTexaco sköta det praktiska på förmånliga villkår. Så länge han får sina mutor får de göra vad de vill med landets olja och gas. Därför har ingen högre amerikansk funktionär ens hummat något kritiskt om Obiang.

Den iranska regimens ondska är däremot ofattbar. Här finns inga amerikanska oljebolag, man exporterar sin olja till Kina, och man tycks mer intresserad av sitt lands oberoende än mutor. Detta hat mot den amerikanska livsstilen kan inte få passera utan repressalier.

Drömmen om ett nytt Amerika


Venezuela Drömmen om ett nytt Amerika är en rapp liten bok jag hinner läsa medan potatisgratängen gräddas. Venezuela är inget land som tidigare intresserat svenskar, men sedan Hugo Chavez drog igång den bolivarianska revolutionen 1998 har det nog övertagit Kubas plats i västvärldens nyhetsförmedling. Den som undrar varför Chavez nyligen liknade George Bush vid djävulen i sitt tal inför FN:s generalförsamling kan ha glädje av den här lilla introduktionen till Venezuelas historia och samhälle.

Kalle Homlqvist har skrivit en härligt subjektiv debutbok. Den är intressant, inte bara för vad den berättar, utan också för att den tillspetsade situationen i Venezuela gör bristerna i västmedias objektivitetsideal så tydliga. Hugo Chavez trevande revolution i Venezuela har stöd av en överväldigande del av befolkningen. Det är inget mysterium. Förr var det bara en liten vit överklass som fick del av oljeinkomsterna: idag pumpar Chavez ut pengar i sociala projekt som kommer de fattiga (svarta och indianer) till del. Holmqvist sammanfattar det bra: ”Högerdemonstrationer är vanliga. När jag var i Valencia demonstrerade oppositionen mot Barrio Adentro, alltså det sociala program som ger alla venezualer fri sjukård. Och sedan undrar de varför ingen röstar på dem.”

En media som nöjer sig med att bara visa demonstrationerna och återge oppostionens anklagelser om valfusk eller diktatosfasoner från Chavez regering utan att ta ställning till rimligheten i de hårda orden är kanske objektiv i någon mening men sviker sina läsare.

Jag hade gärna velat läsa mer om Venezuelas och USA:s ekonomiska förhållanden, och Chavez ekonomiska politik i sydamerika. Det känns nästan som Holmqvist hoppat över en del svåra frågor. Bushadministrationens hat mot Chavez är begriplig men är den verkligen rationell? Venezuela är lika beroende av att exportera olja som USA är att importera den.

Är det rimligt att Bush oroar sig för att Chavez av politiska skäl ska styra om sitt lands oljeexport från USA till Kina eller andra länder? En sådan manöver borde knappast förändra världsmarknadspriset eller den globala tillgången på olja? Det är ju inte heller så att Chavez skulle ha nationaliserat Venezuelas oljeindustri eller dess vinster i högre grad än andra oljeproducerande länder, så varför är Washington så angelägna om att bli av med honom?

Men om Holmqvist hade försökt besvara de frågorna hade det blivit en annan bok och min potatisgratäng hade hunnit bli bränd innan jag var klar med den.
De obesvarade frågorna hindrar inte att Kalla Holmqvist skrivit en läsvärd introduktion ett land som hamnat i världens fokus på senare år. Holmqvist kan skriva, är kunnig och lagom engagerad. Hade boken kommit ut på sextiotalet hade den nog recenserats och sålt en hel del. Fel åsikter (Jan myrdals andliga barnbarn version light?), litet förlag, den sakliga subjektivismen och en författare som förmodligen inte går på rätt journalistfester garanterar dock att den inte kommer att få mycket uppmärksamhet.

Venezuela Och drömmen om ett nytt Amerika
Kalle Holmqvist
Murbruk Förlag

fredag, oktober 27, 2006

Sverige bäst i världen. Nästan.



Sverige är världens tredje mest konkurrenskraftiga ekonomi, visar World Economic Forums senaste rankinglista. Det är bara Schweiz och Finland som ligger före. Den borgerliga regering som nu tar över kommer alltså att få det svårt att förbättra Sveriges relativa konkurrenskraft ytterligare. Frågan är om det ens är nödvändigt.

Ett enkelt sätt se hur det går för Sverige är att skaffa tidskriften The Economists bok Pocket World in Figures (Finns på Akademibokhandeln eller Bokus för under 200 spänn). Den innehåller en massa siffror som media av olika anledningar sällan uppehåller sig vid.

Där kan man till exempel se att det bara finns nio länder i världen som är rikare än Sverige (BNP per capita). En del hävdar att det är ett tecken på att det gått utför med Sverige. 1970 låg vi på fjärde plats bland OECD-länderna. Men ser man på vilka länder som ligger före idag så inser man snabbt att listan innehåller namn som inte är relevanta. De tre första, Luxemburg, Bermuda och Kanalöarna, är små skatteparadis. På fjärde plats ligger Norge, tack vare sin olja.

Av de fem länder som återstår är två rätt lika Sverige som samhällsmodell (Danmark och Island). Faktum är att alla industriländer Sverige konkurrerar med (utom Danmark, Schweiz, USA och Irland) internationellt producerar mindre än oss. Att svenskar producerar mer än till exempel japaner och tyskar hindrar oss dock inte från att se oss själva som soffpotatisar och dem som arbetsmyror.

Att svensken är flitig visar sig också i att vi exporterar enormt mycket mer varor och tjänster än vi importerar. Överskottet uppgår till 27 miljarder dollar. Det är nästan 200 miljarder kronor eller 22 000 kronor per person! När Sverige hade ett underskott i handeln med omvärlden på sjuttio och åttiotalet skrevs det massor om hur vi levde över våra tillgångar men idag är det knäpptyst om att vi faktiskt lever betydligt snålare än vad vi behöver.

The Economists lilla pocketbok innehåller statistik från en massa områden och i många av de viktigaste återfinns Sverige bland de fyra–fem bästa länderna i världen. Det gäller FN:s mått på ekonomisk välfärd (Human Development Index), jämlikhet, u-hjälp, och hur pass snabba vi är på att utnyttja ny teknik (Innovation Index). Sverige lägger ut näst mest i världen på forskning och utveckling per capita (Etta är Israel som har en stor militär forskning). Det är bara Luxemburg och Schweiz som tar fler patent per invånare än oss. Sverige är sällan bäst i världen men vi är ofta rätt nära. Den slutsats man kan dra av detta är att höga skatter och ett generöst välfärdssystem inte behöver undergräva ett lands konkurrenskraft.

Publicerad i LO-Tidningen