lördag, juli 29, 2006

Vem är terrorist?


I över tio dagar har Israel nu förstört “terrorismens infrastruktur” i Libanon. Hizbollah kunde ha använt Beiruts flygplats för att föra undan de två tillfångatagna israeliska soldaterna till nått av de där länder USA och Israel suktar efter att få bomba. Alltså var det rimligt att förstöra flygplatsen. Terroristerna kunde ha använt landvägen till Syrien. Alltså var det rimligt att även förstöra den. I morgon kommer man kanske att bomba sönder elverk som man gjort i Gaza, för att terrorister kan använda el och för att lära vanligt folk att ta avstånd från terrorister.
(Men varför måste 25 000 amerikanska medborgare evakueras från Libanon trots att Israel upprepade gånger förklarat att man vidtar alla nödvändiga åtgärder för att inte skada civila i onödan?)

Man kan inte likställa de civila som dödas av Hizbollah och de som dödas av Israel menar USA:s FN ambassadör John Bolton, som till vardags annars mest försöker få världen att tro att Iran har ett hemligt kärnvapenprogram, trots att FN efter över 2000 inspektioner inte funnit något som tyder på det.

Hizbollah är ju en terroristorganisation som bara vill döda oskyldiga civila medan Israel är en demokratisk stat som bara försvarar sig och gör allt för att undvika att civila far illa, hävdar Bolton och många andra.

Cirkelresonemang är alltid vattentäta, men om man nöjer sig med att räkna dödsoffren i stället för att utgå ifrån en förmodan om vad mördaren har för avsikt framträder en annan bild.

Av de runt trettio israeler som dödats av Hizbollah är runt hälften soldater. Av de 240 libaneser Israel dödat har kanske tio varit medlemmar i Hizbollah.
Samma disproportion finns på den andra fronten. Sedan Israel drog sig tillbaka från Gaza i september 2005 har palestinier avfyrat runt 1000 hemmagjorda raketer mot Israel som svarat med att avlossa 7-9000 tunga granater mot Gaza. De senaste fem åren har åtta (8) israeler dödats av dessa hemmagjorda palestinska raketer. Det kan jämföras med att 80 palestinier i Gaza dödats av det israeliska artilleriet det senaste halvåret.(Siffrorna har jag hämtat hos den amerikanska judiska professorn Norman Finkelstein). Till det kan man lägga att nästan 100 palestinier dödats i den israeliska arméns räder i Gaza bara sedan början av juli.

Rent matematisk borde Israels dödande kvalificera landet som tio gånger mer terroristiskt än Hizbollah och Hamas. Dessutom bryter Israel mot Génevkonventionen när man förstör civil infrastruktur i Libabon och Gaza. Men hur ofta hör man talas om Génevkonventionen nuförtiden?

Publicerad i Västerbottenkurriren (den 26 juli)

fredag, juli 28, 2006

Protestera mot Israels attack mot Libanon!

http://www.libanonuppropet.nu/

Beröm...


"Vasabladet har en artikel av Pierre Gilly på debattsidan i dag, enligt mitt tycke svänger han till det som Sovjets Radio Moskva i tiden. Då på mellanvåg 201 m nu alltså i Vasabladet."
Ukko Vasabladets debattforum

tisdag, juli 25, 2006

Våra dubbla måttstockar i mellanösterndebatten

Bilden kommer härifrån

Det mest slående i rapporteringen från mellanöstern är hur vi hela tiden tillämpar dubbla måttstockar. Det är bra med demokratiska regeringar i mellanöstern MEN om det betyder att Hamas eller något annat parti som står för en politik vi inte gillar vinner, så måste de byta politik eller störtas.

Hamas måste erkänna Israel, MEN Israel behöver naturligtvis inte erkänna någon palestinsk stat. Hamas måste godta ingångna avtal med Israel, MEN att Israel till exempel i strid med Osloavtalet hela tiden byggt nya bosättningar på Västbanken gör naturligtvis inget. Hamas måste ta avstånd från “terrorism” MEN något krav på att Israel ska ta avstånd från våld behövs inte.

Palestinier som “kidnappat” en israelisk soldat (fast enligt folkrätten är han en krigsfånge) måste släppa honom MEN de palestinier (9000), en del barn, andra medlemmar i den palestinska myndighetens regering, som sitter i Israeliskt fängelse efter att ha “arresterats” ska vi inte prata om.

Palestinskt våld är automatiskt terrorism MEN israeliskt är självförsvar. Israel har hela tiden dödat tre gånger fler civila palestinier, även barn, än palestinierna dödat israeler MEN civila palestinska dödsoffer är bara “olyckor”. Israel dödar nu också tio till tjugo gånger fler civila libaneser än Hizbollah dödar israeler MEN Israel utövar bara sin rätt till självförsvar.

Att Israel nu bombar sönder både världens största fångläger, Gaza, och Libanon, har inget med de tillfångatagna israeliska soldaterna att göra. Att Hizbollah tagit två israeliska soldater till fånga är bara en förevändning. Det enda sättet att få tillbaka dem är att förhandla och utväxla fångar, vilket man gjort tidigare. Det är viktigt att komma ihåg kronologin: det var inte Hizbollah som började bomba civila, utan Israel.
Att Iran och Syrien skulle ligga bakom Hizbollas attacker mot Israel följer samma dubbelmorallogik som allt annat.
Eftersom Hizbollah delvis använder vapen som tillverkats i Iran och Syrien är dessa länder ansvariga för vad Hizbollah gör MEN att Israel bombar sönder palestinska el- och vattenverk med hjälp av amerikanska stridsflyplan innebär inte att USA skulle ha något ansvar.
Att Iran och Syrien skulle vilja provocera fram ett krig mot en av världens starkaste miltärstater, som dessutom har kärnvapen, och kan räkna med stöd från USA, är ungefär lika troligt som att en mus skulle angripa en katt. Att Israel och USA i stället använder sig av de tillfångatagna soldaterna för provocera fram en konflikt som ska rättfärdiga ett angrepp på Syrien och Iran är mer troligt.

Ytterst handlar det om att muslimer inte är värda mycket i israeliska eller västerlänska ögon. Det visar sig inte bara av hur lätt och bekymmerfritt västländer under hela 1900 talet dödat muslimer utan också hur man sedan “kompenserar” “olyckorna”. Familjer till irakier och afghaner som dödats av amerikanska soldater har exempelvis fått mellan 600 och 1600 dollar i kompensation, vilket kan jämföras med de 10 miljoner dollar per person i snitt som Libyen tvingades betala för bombningen av Lockerby.

Irakier är inte värda mer än hundar säger en Irakisk advokat till the Christian Science Monitor den 3 juli 2006. Kanske borde han ha sagt katt för en kvinna i Seatle fick nyligen 45 000 dollar i skadestånd sedan någon dödat hennes husdjur. Hund eller katt, palestinier eller libanes, de är hursomhelst inte värda värda mycket.

Publicerad i Sundsvalls Tidning

fredag, juli 21, 2006

Högern är oduglig

Jag slutar aldrig att förundras över hur mycket tid som används åt att publicera och diskutera opionsundersökningar, trots att det finns få saker här i världen som är så förutsägbara som svenska val. De borgliga vinner kanske de flesta undersökningar men sedan Per Albin Hansson bildade den första rent socialdemokratiska regeringen 1932 har borgarna bara fått förtroendet tre gånger.
Att högern ständig misslyckas kan knappast bero på att den skulle sakna resurser för opinionsarbetet: 90 procent av alla dagstidningar är borgliga.
Ska man tro den franska antropologen Emmanuel Todd så är det sätt länder styrs på spegelbilder av de värderingar som råder i familjelivet. Hur aktoritär fadern är och graden av jämlikhet mellan syskonen är faktorer som lägger grunden för vår politiska uppfattning. Om föräldrarna delar ut stryk, presenter och ansvar lika mellan barnen är det sannolikt att de i puberteten kommer att sätta stort värde på jämlikhet och rättvisa. På samma sätt kommer barn som behandlas olika kommer att se rättvisa och jämlikhet som mindre självklara.
Todds familjesystemteri förklarar varför länder som USA aldrig blev kommunistisk och varför Ryssland aldrig kommer att bli liberalt. Den förklarar också varför inga ideologier med universella anspråk kommer att lyckas. Därför är det också en teori som varken kommer att bli populär eller ens diskuteras av politiska debattörer oavsett om de är islamister, kristet konservativa, liberaler, socialdemokrater eller marxister.
Nyliberalismens intåg har knappats förenklat saken för borgeligheten. Förr stod den politiska kampen mellan två tydliga värdesystem. Socialismens krav på rättvisa och jämlikhet kan till och med små barn förstå. Traditionella borgliga värden som gud, nationen och familjen var också begripliga, till och med för dem som inte delade dem. Men genom att ersätta Gud med Mammon och familjen med den fria marknaden på nittiotalet ökade de borgliga partierna knappast sina chanser att ta makten. Men visst är det möjligt att Fredrik Reinfelds strategi att förvandla moderaterna till någon någon slags socialdemokrati light kommer att fungera bättre.
Å andra sidan kan man undra om socialdemokratin kommer att vara framgångsrika i framtiden på att vädje till svenska folkets inneboende känsla för rättvisa. Inte bara för att sossetoppen verkar tappat sitt patos, utan också för att man i princip utrotat fattigdomen. Ett svenskt vårdbiträde lever idag på många sätt materiellt lika bra eller bättre än Per Albin Hansson gjorde.
Lönemässigt finns det visserligen fortfarand stora skillnader men siffrorna visar inte hur det relativa värdet av att ha pengar har minskat. Förr kunde en lågavlönad tvingas äta potatis varje dag och gå till jobbet. Idag konsumerar de vi kallar fattiga precis samma produkter som de som har det bättre. Skillnaden är att man ofta köper märken utan status. Man använder Eldorados rakkräm i stället för Giletts, flyger med Ryan Air i stället för SAS och kör en tio, femton år gammal Mercedes i stället för en ny. Ibland som när det gäller köttbullar kan produkten trots stora prisskillnader vara identisk och rent av ha tillverkats på samma löpande band. I den mån man har svårt att få pengarna att räcka till beror det många gånger på att man köper varor som reklamen laddat med social prestige.
Den socialdemoratiska drömmen är akut behov av en uppgradering, något borgligt alternativ existerar inte.

onsdag, juli 19, 2006

Ett litet angrepp på religionen


Jag har undrat ända sedan jag blev skickad på studiebesök till Jehovas Vittnen i nian. Det var på deras parkering det slog mig. Sedan dess har jag noterat det på parkeringar utanför vanliga frikyrkor också. Jag tänker naturligtvis på att bilarna verkar nyare och dyrare än vad man brukar se ute på gatorna. De frikyrkomedlemmar jag träffat har dessutom alla bott i villa och burit märkeskläder. Kanske tjänar de inte mycket mer än folk i snitt men de verkar jobba mer än Svensson på att upprätthålla en framgångsrik fasad.

Det kanske låter som jag drar för stora slutsatser utifrån personliga iakttagelser men jag tror inte det är vågat att påstå att de flesta frikyrkomedlemmar röstar på högerpartier som värnar om privategendomens okränkbarhet. Det är i alla fall ett faktum att alla stora europeiska partier som kallar sig kristna är borgeliga.
Hur kommer det sig att folk som säger sig basera sitt liv på en tro där den rike har lika stor chans att komma till himlen som kamelen att passera ett nålsöga inte tycker att socialismen deras naturliga allierade i politiken?

Tjugo år efter mitt studiebesök hjälper mig Alain Houziaux att komma lite närmare ett svar (Etre idéaliste, est-ce dépassé? Red Oliver Mongin, Etienne Pinte, Jack Ralite Les Editions de L`Atelier).

Hans provokativa slutsats är att kristendomen inte har med idealism att göra. Houziaux hävdar att idealism (viljan att agera utan egen vinning) är en sublimering av den sexuella driften. Ateister är mer idealister än troende därför att de har en rakare koppling till sublimation än de troende vars övertygelse kommer från ett påbud. De som saknar tro agerar i stället utifrån sitt inre kompass.
Houziaux som är franske pastor, doktor i teologi och även doktor i filosofi menar att man allt för ofta blandar ihop tro med idealism. Om man förenklar hans resonemang så kan man säga att tro och moral är inte samma sak på samma sätt som gud inte är samma sak som samvete. Den kristna guden älskar och förlåter oss dessutom trots vår brist på idealism. En Tony Blair eller George Bush behöver inte lida moraliskt av sitt beslut att kriga i Irak därför att de som kristna är övertygad om att det är upp till den förlåtande guden att döma dem. Det är inte så mycket deras handlingar som deras avsikter som har betydelse. En ateist har inga möjligheter att evakuera sitt samvete på samma sätt.

Visst kan kristna vara idealister och humanister men idealism är inget specifikt eller ens karaktäristiskt för kristendomen.

måndag, juli 17, 2006

Den felöversatta Ahmadinejad


Irans president Ahmadinejad ser ut att gå samma öde till mötes som den franska drottningen Marie Antoinett. Ingenting de franska revolutionärerna sa skadade förmodligen monarkin mer än Drottningens ord om att folket kan äta kakor ifall det inte har bröd. Kraften i cynismen har gjort att yttrandet levt vidare genom århundradena.

Ahmadinejads berömda uttalde om att “Israel ska utplånas från kartan” har nästan förvandlat honom till en inkarnation av ondskan i västmedia.
Lyckligtvis har Ahmadinejad i likhet med Maria Antoinett aldrig sagt det han anklas för. Drottningens cynism har tillskrivits flera kungligheter innan henne och historiker har länge friat henne från uttalandet. Många hade dock politiska skäl att vilja tro på att drottningen fällt detta uttalande, precis som många av politiska skäl idag av hela sitt hjärta önskar en iransk president som kastar vansinniga hotelser omkring sig.

Men Ahmadinejad har aldrig sagt att han vill se Israel ”raderat från kartan”. Det finns inte ens ett sådan idiomatiskt uttryck på persiska, har Juan Cole, professor i mellanösternstudier vid Universitetet i Michagan påpekat. Han föreslår i stället formuleringen ”ockupationsregimen över Jersualem måste försvinna från tidens blad". Meningen anspelar förmodligen på en medeltida persisk dikt.

New York Times har erkänt att det rör sig om en felöversätting när det gäller ordet karta. Men intresset att dra några konsekvenser av det bland opinionsbildare har varit obefintligt.

Bara en bråkdel av alla som fördömt Iran efter Ahmadinejad tal har förmodligen ens läst den felaktiga översättningen. Då hade man av kontexten kunnat se att Ahmadinejad uttalade en vag förhoppning om ett framtida regimskifte i Israel. Precis som han talade om regimskiften som ägt rum i öststaterna, Irak och Iran. Det var dessutom inte hans egna ord utan ett citat från Khomeini. Här följer hela stycket i en översättning som gjorts av The Middle East Media Reseach Insitute (MEMRI).

"'When the dear Imam [Khomeini] said that [the Shah's] regime must go, and that we demand a world without dependent governments, many people who claimed to have political and other knowledge [asked], 'Is it possible [that the Shah’s regime can be toppled]?'
"'That day, when Imam [Khomeini] began his movement, all the powers supported [the Shah's] corrupt regime… and said it was not possible. However, our nation stood firm, and by now we have, for 27 years, been living without a government dependent on America. Imam [Khomeni] said: 'The rule of the East [U.S.S.R.] and of the West [U.S.] should be ended.' But the weak people who saw only the tiny world near them did not believe it.
"'Nobody believed that we would one day witness the collapse of the Eastern Imperialism [i.e. the U.S.S.R], and said it was an iron regime. But in our short lifetime we have witnessed how this regime collapsed in such a way that we must look for it in libraries, and we can find no literature about it.
"'Imam [Khomeini] said that Saddam [Hussein] must go, and that he would be humiliated in a way that was unprecedented. And what do you see today? A man who, 10 years ago, spoke as proudly as if he would live for eternity is today chained by the feet, and is now being tried in his own country...
"'Imam [Khomeini] said: 'This regime that is occupying Qods [Jerusalem] must be eliminated from the pages of history.' This sentence is very wise. The issue of Palestine is not an issue on which we can compromise. "

Det är naturligtvis en stor skillnad mellan att önska att ett lands regim försvinner och att ett land i sig själv ska försvinna. När Khomeini talade om att Shans regim skulle elimineras betydde det inte att han ville se Iran raderat från kartan.

Trots att Iranska UD flera gånger dementerat att Ahmadinejad skulle ha sagt att Israel ska utplånas förs det inte ens en debatt om vad han egentligen sagt.

Det kan förefalla otroligt att det man brukar kalla den fria pressen i väst inte skulle vara kapabel att korrekt återge vad den iranska presidenten säger men händer inte något liknande ofta lokalt även i Sverige?
En variant av det brukar kallas för drevet och kan riktas mot vem som helst. Till och med den svenska kungen fick smaka på det när han mest upprepade vad UD berättat för honom om Sultanen av Brunei för några år sedan. Jag tillhör de som skrev ironiska kommentarer om kungen. Inte för att det han sa var så uppseendeväckande utan för att jag tycker att även den svenska monarkin är absurd och för att alla tidningar plötsligt var berädda att köpa artiklar där kungen häcklades.

Ett senare exempel är det bizarra påståendet att en stor del av de svenska ungdomarna skulle sympatisera med ett nazistiskt parti. Hela historien borde ha självdött efter någon timme men innan man lät statistiker komma fram och förklara att det hela var nys ville man exploatera ämnet grundligt.



Det kungen utsattes för under några veckor i Sverige händer nu med Irans president, fast i större skala. Så fort han öppnar munnen framställs det han säger som märkligt, hotfullt eller galet.

I fallet med Ahmadinejad kan man dock inte bara förklara drevet med att journalister tänker med buk och plånbok. Iran har mäktiga fiender som tolkar alla uttalanden från Iran åt den fria pressen. Om Vita Huset eller Israels regering säger att Irans president har sagt något tas det som en sanning. Vem ringer den Iranske presidentens kontor för en kommentar? Hur många har tid eller lust att kolla upp källan?

Officiella källor som Vita Huset är viktiga för media eftersom de framstår som trovärdiga. Genom att rapportera vad Vita Huset säger slipper media ofta att kontrollera den ursprungliga källan, vilket sparar tid och pengar. Alla misstag kan sedan också avfärdas med att man bara återgett vad officiella källor uppgett. Och då alla medier rapporterar samma saker späs ansvaret för felaktiga uppgifter ut till närmast ingenting. Det är inte så allvarligt att skriva att Irak haft massförstörelsevapen eller att Irans president sagt det ena eller andra så länge alla andra gjort samma misstag. Att skriva sanningen när alla andra har fel kan dock lätt stämpla en journalist som tokig.

Tomas Lappalainen skrev för en tid sedan i LO-Tidningen om ett experiment som visar att människor vill tycka likadant.
“I experimentet skickas ett papper med två linjer vidare i en grupp människor. Individerna ska markera på pappret om linjerna är lika långa eller om de är olika långa. I början är linjerna lika långa på pappret som skickas runt men efterhand blir de olika långa. Nu är alla utom den som sist får titta på pappret tillsagda att markera att de är lika långa även när de inte är det. Och rädslan för att tycka annorlunda än gruppen gör att den stackars experimentpersonen som sitter sist och ser vad de andra markerat anger att linjerna är lika långa också när den ena är dubbelt så lång som de andra.”

Tillämpat på media kallas detta fenomen tystnadsspiralen. Media har makt att få oss att tro att “de flesta andra tycker på ett visst vis och därför dämpar vår vilja att uttrycka vår avvikande uppfattning. Och eftersom denna avvikande uppfattning därför uttrycks allt mer sällan så faller den liksom bort ur medvetandet. Och det som först bara var något som påstods i media - att de flesta tycker på ett visst sätt - blir efterhand en korrekt beskrivning av vad folk i allmänhet tycker.”

Den psykologiska mekanism som ligger till grund för tystnadsspiralen bland allmänheten finns även bland opionionsbildare. Ju fler journalister och politiker som fördömmer Ahmadinejad, destå färre vågar komma med en avvikande åsikt och destå trovärdigare verkar det vara att han faktiskt sagt allt man säger.

Har man en förförståelse att karln är galen tolkas naturligtvis allt på värsta sätt. Förförståeelsen och rädslan för att uttrycka avvikande meningar gör att både media och allmänhet i allmänhet misslyckas med att ställa självklara frågor.

Den som vill testa kraften i vår förmåga till självbedrägerie kan kan göra ett enkelt experiment. Gå in på FBI:s lista över mest eftersöka brottslingar och se efter om du tycker att något är konstigt med Usama Bin Ladens efterlysning. Inte? En vän till mig som är datalärare har visat sidan för sina elever i flera år utan att någon reagerat vad det egentligen står.

FBI söker Bin Laden för bombattentaten mot de amerikanska ambassader i Afrika 1998 men skriver inget om den 11 september.
Trots att den amerikanska regeringen och media över hela världen pekade ut Bin Laden timmarna efter den 11 september anser sig FBI tydligen inte ha bevis för att peka ut honom som ansvarig. Trots att det nu gått fem år, att man använt Bin Ladens skuld i attacken den 11 september som skäl till att invadera Afghanistan och att den amerikanska armén säger sig ha hittat videoband där Bin Landen erkänner sin skuld (Videoband som Bushadministrationen presenterat som bevis).
Men alla vet att Bin Laden är skyldig, att Ahmadinejad hela tiden går omkring och hotar Israel och att Marie Antoinette sa de där om kakorna. Varför ens diskutera det?

Serielögnaren Amir Taheri till Vita Huset

Amir Taheri är en iransk exiljournalist det är värt att hålla koll på. Han har skrivit en bok, Nest of Spies, där han refererar till böcker som inte existerar. Förra året pekade han felaktigt ut Irans FN ambassadör, Javad Zarif som en av de studenter som ockuperade den amerikanska ambassaden i Teheran 1979. I mitten av maj fick han stor uppmärksamhet i nordamerikansk media med en påhittade historia om att Iran ska införa klädlagar som tvingar judar och kristna att bära färgband på sina kläder. Med en sådan CV är det kanske inte konstigt att Vita Huset bjöd in honom i egenskap av Iranexpert den 30 maj. Mer om detta går att läsa i Larry Cohler-Essens artikel i The Nation från den 3 juli.

tisdag, juli 11, 2006

Den sjuka sjukvårdsdebatten


Boken “Den sjuka vården” har en lika enkel som välbekant tes: svensk sjukvård är ineffektiv men det finns förebilder i USA. Antalet läkare har till exempel ökat från 8 511 1975 till 24 233 nu, skriver man. Samtidigt tar man bara emot hälften så många patienter. Svenska läkare har lägst antal patienter av alla OECD länder (903 mot ett medelvärde på 2167). På vilket sätt antalet patientbesök per läkare skulle säga något om vårdens effektivitet är dock höjt i dunkel.

Författarna säger sig vilja analysera sjukvården på samma sätt som ett företag. Även om man skulle godta denna metod - att vården skulle vara lika enkel att bedöma som löpande bandet i en konservfabrik - så håller inte boken måttet. Författarna presenterar uppgifter också om svensk sjukvård som kan förefalla märklig i sig men tiger om att fenomenen är minst lika stora på andra håll i världen. Sverige har till exempel inte mer sjukvårdspersonal än många andra industrialiserade länder. Ett annat fenomen man upptäckt är att det inte finns ett samband mellan antalet läkare i svenska län och vårdbehovet. Detta förklarar man med “att den svensk sjukvården saknar effektiv styrning och ledning“. Ändå borde det inte vara okänt för författarna att läkare över hela jorden inte dras till sjukdomar utan tenderar att samlas i rika metropoler med relativt frisk befolkning (Med Kuba möjligtvis som undantag). I Bryssel finns till exempel sju läkare per tusen invånare men i Limburg finns det bara 2,7 för att ta ett extremt exempel från Belgien.



Det mest imponerande av allt är de fyra författarnas oförmåga att skilja elementära begrepp som produktivitet och effektivitet åt. Om man verkligen velat undersöka hur väl “personalens tid” används borde man rimligtvis presentera siffror på hur många patienter per arbetad timme läkarna tar emot i stället för att ange patientbesök per läkare.

Framförallt som svenska läkare, enligt boken i alla fall, bara arbetar 40 timmar i veckan mot 55-64 timmar i de flesta andra OECD länder.
“Den sjuka vården” skull kunna användas som ett exempel på hur man inte ska göra på en grundkurs i statistik. Boken avslöjar egentligen bara hur sjuk och dogmatisk debatten om vården ofta är.

De ökade sjukvårdskostnaderna är inte beroende av om sjukvården organiseras på svenskt eller amerikanskt vis. Det finns inte ens ett klart samband mellan folkhälsa och sjukvårdskostnader. Det finns amerikanska beräkningar, som Folkhälsoinstitutet presenterat, som tyder på att bara fem av de tjugofem åren medellivslängden ökat med sedan 1900-talets början beror på bättre sjukvård och medicin. Resten kan vi tacka bättre mat och hygien för. Det enda som är lätt att belägga är att sjukvårdskostnaderna har en tendens att stiga i takt med BNP.

Den sjuka vården En granskning av hur sjukvårdens resurser används.
Stefan Fölster, Olof Hallström, Anders Morin, Monica Renstig
Ekerlids förlag

måndag, juli 10, 2006

Hur vet vi att Bin Laden är skyldig?


Vissa saker vet man bara. På medeltiden visste vi att judar förgiftade brunnar och att svalor övervintrade på sjöbotten. Det fanns till och med ögonvittnen ibland.

Idag är vi mer upplysta. Informationen flödar fritt tack vare internet, men hur mottaglig är man? Ta den man som får inkarnera ondskan mest här i västvärlden de senaste åren: Ossama Bin Laden. Det räcker med att säga han namn för att alla ska tänka på attacken den 11 september som lämnade New York som en jätte utan framtänder.

Vi vet alla att han är skyldig men hur vet vi det? Någon kanske minns lite vagt att amerikansk armén till slut hittade en video där han skröt om hur han planerat attacken? Men förnekade han inte själv att han låg bakom attacken i början? Ossama är världens mest efterspanade man. Man kan få 25 miljoner dollar om man lämnar ett tips som leder till att han grips eller dödas. Man har invaderat Afghanistan för att gripa honom. Det råder en allmän konsensus om att gubben är skyldig. Tron på hans skuld är så ingrodd att de flesta människor kan gå in på FBI:s sida där han är efterlyst och läsa den utan att reagera.

http://www.fbi.gov/wanted/topten/fugitives/laden.htm

Men vad står det egentligen? Ossama Bin Laden är inte efterlyst för attacken den 11 september. Belöningen är utfäst för attackerna mot de amerikanska ambassaderna i Afrika 1998. Till skillnad från den amerikanska regeringen och nästan alla opinionsbildare i väst anser FBI att det saknas bevis för att binda honom till attacken den 11 september. Kan någon ringa DN:s ledarredaktion för en kommentar?

Minns du trädet?


Jag har inget minne av det där trädet, men L kan inte släppa det. Kommer du inte ihåg trädet vi planterade utanför gymnastiksalen i trean? Rektorn var där. Han pratade om att trädet symboliserade vår framtid. Vi skulle utvecklas och växa till oss. Av en liten planta kan det bli något stort. Så sa han väl?

Kanske hade rektorn (du minns väl att han kallades bävern för att han hade så stora framtänder?) läst den där amerikanska poeten som menar att träd är tid i rum. Vad är det nu han heter nu igen den där poeten? Man gjorde en så vacker svartvit dokumentärfilm om honom och träden på Manhattan för några år sedan.

Dagen vi planterade trädet var hursomhelst väldigt högtidlig. Rektorn pratade. Vi fick glass och sen tittade vi på en tecknad film i aulan. De visade Kalle Anka på en sån där gammal projektor. Man ville ge oss ett trevligt minne och framtidstro.

En dag i åttan var trädet plötsligt borta. Vår nya rektor tyckte att trädet var i vägen. Hon bad vaktmästaren såga ner det. Jag blev så upprörd när jag såg att trädet var borta. Men ingen kom ihåg att det stått ett träd där trots att vi gått förbi det flera gånger om dagen så många år. Jag försökte prata om trädet men varken klasskamrater eller lärare förstod vad jag talade om. Alla hade redan glömt bort hur vi planterade det där trädet och varför. Ingen jag talade med kunde minnas hur vi planterat det, ätit glass och tittat på Kalle Anka. Minns inte du heller trädet?

söndag, juli 09, 2006

Låt Ghana betala den svenska välfärden


Jag ringer och de ger mig en tid samma dag. Väntrummet är fullt av pensionärer som ska få en gratis influensaspruta. Man låter mig komma in tjugo minuter innan då jag är tidig och man ligger före. Distriktssköterskan fixar till min svullna fot, ger mig gasbindor, en kräm och en ny tid två dagar senare för uppföljning. Det kostar inget. Man ber inte heller om ID eller några andra papper. Dagen efter ringer distriktssköterskan upp mig för att fråga hur foten ser ut. Det är upprörande. Hur ska jag försörja mig? Det är praktiskt taget omöjligt att sälja en text om hur smidigt svensk sjukvård ofta fungerar.

Väl hemma ser jag att text-TV (tack och lov) har en drapa om att äldrevården kommer att försämras i framtiden. Så spår i alla fall svenska folket i en undersökning man inte berättar vem som finansierat eller beställt. Jag lägger foten på kaffebordet och börjar skissa på en lösning som går ut på att tredje världen ska subventionera den svenska vården.

Enligt en rapport från den oberoende organisationen Save the Children har Storbritannien sparat 97 miljoner euro i utbildningskostnader bara på att locka 300 läkare från Ghana sedan 1999. Det finns enorma belopp att tjäna men till skillnad från många andra länder verkar regeringen Person handlingsförlamad. Eller ska jag skriva förbisprungen? Totalt finns det över 9000 läkare från Afrika söder om Sahara i Storbritannien. I USA finns det 12000 läkare bara från Filippinerna. I Kanada arbetar fler haitiska läkare än i Haiti. Varför skulle inte Sverige tävla med Storbritannien, USA och Kanada om tredje världens hjärnor? Hur ska vi annars rädda den svenska vården från att kollapsa, säg, år 2025?

onsdag, juli 05, 2006

Världen är rund


Två skålar ris och en kopp te. Hur ska vi kunna konkurrera med folk som nöjer sig med det? Ställer man frågan så blir svaret självklart. Globaliseringen beskrivs också ofta som en kraft som tvingar företagen att följa en likformig strategi där lönedumpning och flytt till låglöneländer är centrala inslag.

Men pessimismen är ofta obefogad. Det mesta som sägs om globaliseringen bygger på anekdoter, personliga intryck och vaga teoretiska antaganden menar Suzanne Berger som är professor i statskunskap och verksam vid MIT. Man härleder hur människor och företag agerar utifrån gamla teorier om billig arbetskraft, konkurrens, komparativa fördelar och marknadens oundvikliga seger.

För att råda bot på detta har Berger kastat kartan och gett sig ut i terrängen. Tillsammans med 13 andra forskare från MIT:s Industrial Performance Center har hon i fem års tid intervjuat och granskat 500 företag runt om i världen. Resultatet har blivit en imponerande bok, How we compete What companies around the world are doing to make it in today’s global economy.

Bergers slutsats är att globaliseringen är betydligt mer komplex än vad den framställs som. Företag inom samma bransch tillämpar ofta ett myller av olika strategier som alla tycks kunna vara framgångsrika. Två motpoler inom datorindustrin är till exempel Dell, som inte har någon egen tillverkning utan koncentrerar sig på marknadsföring och försäljning, och Samsung, som gör allt i egen regi.

Den intressantaste slutsatsen är dock att det inte finns någon bransch som på förhand är dömd att flyttas till låglöneländer. Det gäller till och med den personalintensiva klädindustrin, hävdar Berger.American Apparel producerar till exempel T-shirts i Los Angeles med stor framgång trots att de betalar sin personal 12,50 dollar i timmen.

Hemligheten bakom American Apparel är bland annat att närheten till kunderna gör att man slipper mellanhänder, att man kan leverera snabbt och i små serier. Många kunder uppskattar dessutom att de som tillverkat kläderna fått anständiga löner.Lönenivån är generellt sett inte alls lika viktig för företagen som transportkostnaderna, risken med politisk instabilitet, energipriser, patentlagstiftning, skattesystem och kostnader för maskiner och materiel. Berger citerar en studie från McKinsey som visar att vinsten man gör när man flyttar från nord till syd blir obetydlig om man tar hänsyn till alla kostnader i stället för att bara stirra sig blind på lönerna. Besparingen för ett högteknologiskt företag är 0,6 procent och bara 13 procent för ett klädföretag.Bergers fältstudier bekäftar McKinsey slutsatser. Inte sällan blir besparingen rent av en förlust.

Ett av Bergers många exempel är ett italienskt företag som satte upp en helt ny bomullsfabrik i Indien. Löneskillnaden var enorm: 2 300 dollar i månaden för italienarna medan indierna bara hade 70. Det mesta annat var dock dyrare i Indien. Alla maskiner måste importeras, kostnaderna för kvalitetskontroll blev dubbelt så höga och hela anläggningen blev 10 procent mindre effektiv. I slutändan blev det dubbelt så dyrt att producera i Indien som i Italien. Det finns inget samband mellan lönekostnader och tillverkningskostnader. How we compete visar att ingenting står skrivet i stjärnorna. Ett företag som flyttar verksamhet till ett låglöneland eller lägger produktion till underleverantörer har gjort ett strategiskt val. Det går inte att på allmänna grunder identifiera vilka strategier som är bäst. De framgångsrika italienska klädföretagen och den japanska elektronikindustrin som återfört mycket produktion från Kina till Japan, visar att globaliseringen inte tvingar på världen någon särskild modell. Världen är fortfarande rund.

Publicerad i LO-Tidningen

Titel: How we compete What companies around the world are doing to make it in today’s global economy
Författare: Suzanne Berger
Förlag: Doubleday Broadway

tisdag, juli 04, 2006

Hemligheten bakom lågpris


Fyra timmar efter att jag bestämt mig för att lämna New York lyfter planet. När det gäller priser och avgångstider på flyg över Atlanten fungerar konkurrensen bra. Men varför är maten trist, vinet taskigt och osten tysk?

Flygbolagens ovilja att konkurrera med maten var länge ett mysterium för mig men den franska ekonomen Emile Dupuit begrep redan på1850-talet hur det hängde ihop. Dupuit visste kanske inget om flyg eller ostar men insåg varför tågens tredjeklassvagnar saknade taktrots att besparingen även där var minimal. "Det de försöker göra är att hindra passagerare som kan betala en andraklassbiljett från att resa i tredje klass. Man slår inte på de fattiga för att man önskar slå dem utan för att skrämma de rika."

Ser man sig om i dagens samhälle inser man fort att det saknas "tak"överallt. Lågprisjeans ser alltid ut som potatissäckar, de billiga konserverna i snabbköpen smakar apa och vinet på flyget är garanterat dött. På Starbucks i New York finns den billigaste lilla cappuccinon inte ens på menyn men man serverar den åt kunder som ber om den. Syftet är att det ska vara lite pinsamt att fråga efter den, menar den amerikanske ekonomen Tim Harford. Det ska vara så pass pinsamt att kunder med pengar hellre köper en större kopp samtidigt som man inte skrämmer bort de med mindre pengar. Det kanske mest absurda är att lågprisprodukter i vissa fall kostar mer att producera än de dyra, skriver Harford i sin bok TheUndercover Economist (Oxford University press). Det gäller till exempel vissa billiga skrivare som är identiska med de dyramodellerna men där man lagt till ett mikrochip för att sakta ner dem.

Logiken bakom de taklösa tågvagnarna på 1850-talet i Frankrike,dagens flygmat eller cappuccinon i New York är oförändrad.

Publicerad i LO-Tidningen

måndag, juli 03, 2006

Vetenskapen från underlandet




När New York Times krönikören Thomas L. Friedman fick frågan om det verkligen var viktigt att den amerikanska tillväxten var högre än andra länders tvekade han inte en sekund. USA måste vara nummer ett ekonomiskt för att kunna påverka världen.

För vanligt folk kan det verka som man missat poängen med vad ekonomi är till för men Friedmans syn är utbredd. Francois Mitterand talade öppet om det mot slutet av sitt liv:

“Frankrike vet inte om det men vi är i krig med Amerika. Ja, ett permanent krig, ett livsviktigt krig, ett ekonomiskt krig, ett krig utan dödsoffer. Amerikanerna vill inte dela makten över världen.”


Eftersom det politiska etablissemanget sätter agendan både för den journalistiska och akademiska världen har denna besatthet av den egna nationens makt blivit en norm som sällan ifrågasätts eller man ens tänker på.

Ett exempel på det är Lissabonstrategin i halvtid (Santerus) där ett antal ekonomer och jurister försöker utvärdera hur det går med EU:s mål att omvandla unionen till ”världens mest konkurrenskraftiga kunskapsekonomi”.

Professor Bo Carlsson är tror inte att EU kommer ifatt USA innan år 2010. Professor Allan Larsson påpekar att produktiviteten per arbetstimme är uppe i nittio procent av den amerikanska nivån. Professor Lennart Schön tror att den ekonomiska eftersläpningen beror på bristande ekonomisk integration och hävdar att det är ”befängt” att tro att en egen valuta (”bromskloss”) skulle kunna fungera som en konjunkturreglerare.

De läsare som är mer intresserade av levnadsvillkor än ekonomiska styrka upptäcker dock snart att det måste vara något grundläggande fel med de mätmetoder författarna använder.

Hur är det möjligt att påstå att den amerikanska sjukvården är mer effektiv än den europeiska då dess andel av BNP:n är dubbelt så stor och amerikanernas medellivslängd är kortare? Hur kan man påstå att den amerikanska utbildningen är effektivare när amerikanska grundskoleelever har svårt att hitta sitt land på världskartan och de återfinns i botten av den industrialiserade världen när det gäller matte och fysik? Listan kan göras hur lång som helst.

Ekonomiska begrepp som effektivitet, produktivitet och BNP tycks ha mycket lite med allmänhetens verklighet att göra. I en mindre effektiv ekonomi som EU arbetar vi mindre än i USA men kan ändå ha någorlunda balans i sin handel med omvärlden. I produktivitetsledande USA arbetar folk i snitt fem veckor mer än 1980 och man har ett skenande underskott på över sex procent av BNP som hotar att destabilisera hela världsekonomin. Om Svenska företag vore lika produktiva som amerikanska och vårt överskott på sex procent förvandlades till ett lika stort underskott skulle vår export behöva minska med 300 miljarder kronor. Är det rimligt att tro att kronan är ”befängd” eller en ”bromskloss”.

Det amerikanska produktivitetsmiraklet de tio senaste åren som EU försöker komma ifatt beror till stora delar på brister i mätmetoden. Ett amerikanskt företag som sparkar 300 anställda och i stället köper in samma tjänst av ett indiskt företag minskar sina kostnader och kan uppvisa en enorm produktivitetsförbättring per arbetad timme. Det är logiskt men på samma meningslösa sätt som när Lewis Carrols Alice frågar Humpty Dumpty:

”Varför sitter du här ensam? (...) Därför att det inte finns någon med mig, skrek Humpty Dumpty. Trodde du inte jag kunde svaret på den frågan?”


Lissabonstrategin i Halvtid Europaperspektiv
Sverker Gustavsson Lars Oxelheim Nils Wahl (Red)
Santerus

söndag, juli 02, 2006

Om det demokratiserade våldet


En gång i tiden var misslyckade vetenskapliga experiment något som inte berörde allmänheten. Antingen lämnade de inte laboratorierna eller så var de påhittade som i Mary Shellys roman om Frankensteins monster.

Nuförtiden tycks hela världen blivit ett laboratorium. Strålningen från ett havererat kärnkraftsverk som Tjernobyl bryr sig inte om nationsgränser. Galna-ko-sjukan dyker upp lite varstans och genförändrade grödor har en tendens att sprida sig från forskarnas provodlingar. Och att vi inte kan se radioaktiviteten, vilket kött som är sjukt eller vilka grödor som är genförändrade utan hjälp av experter och deras utrustning gör det inte lättare.

Att dagens faror många gånger inte går att uppfatta med våra sinnen är bara en aspekt av vad tyske sociologen Ulrich Beck kallar den andra moderniteten eller risksamhället. Människan måste ju på många sätt ha löpt större risker förr i tiden kan man tycka men Beck menar att riskerna på ett helt nytt sätt ändrat karaktär.

Den första moderniteten sammanföll med välfärdsstatens storhetstid efter andra världskriget. Då var det centrala fördelningen av varor och tjänster (nyttigheter). De risker som fanns var mer förutsägbara och man behövde inga experter för att till exempel känna igen en gruvolycka.

Under den andra moderniteten handlar den politiska debatten mer om hur vi ska fördela farligheter eller risker. Är riskerna med en ny medicin, en genförädlad grönsak eller en ny kemikalie acceptabla? Det är ofta svår att besvara dessa frågor. Gränsvärden eller vad som är acceptabla risknivåer framställs ibland som naturlagar men är i själva verket mer av sociala konventioner.

I den andra moderniteten är gränsen mellan samhälle och natur är inte längre lika klar. Ytterst är det denna subjektivitet plus det faktum att nationalstaten inte längre kan garantera samma ekonomiska trygghet som undergrävt statens förtroende. Det minskade förtroende har skapat ett spelrum för vissa internationella organisationer som Greenpeace.

En annan förändring av riskernas natur är att de i hög utsträckning demokratiserats. Strålningen från ett havererat kärnkraftverk som Tjernobyl struntar i nationsgränser och drabbar alla oavsett vilken socialgrupp man tillhör. En av de mer betydelsefulla förändringarna är att faran blivit mer statistisk än direktverkande. Alla som drabbats av samma strålning eller miljöföroreningar blir inte sjuka. Den andra moderniteten är en mer oberäknelig värld. Det tycks även gälla nyttigheter. Antibiotika och andra mediciner som utvecklades under början av nittonhundratalet var effektiva till 100 procent men en idag har många omtalade nya mediciner en så låg verkan att man måste göra försök på tusentals patienter för att kunna mäta ibland marginellt positiva effekter.

I Japan försöker man komma till rätta med osäkerheten genom att inte kräva samma strikta orsakssamband i miljömål som tidigare. Nu räcker det i stället med en "statistisk betydelsefull korrelation". Egentligen är bevisbördan lägre än det menar Beck. Det räcker med att en produkt spelar en bidragande roll till en sjukdom för att tillverkaren ska åka dit. Även om ett ämne i en produkt i sig själv är ofarligt men i kombination med ämnen i naturen skapar problem så hålls tillverkaren ansvarig.

Det är fascinerande att se hur väl den nya terrorismen passar in i Becks tankar om den andra moderniteten. Om man bortser från den moraliska aspekten är det uppenbart att terroristerna i praktiken har demokratiserat våldet. I likhet med strålningen från Tjernobyl bryr sig terroristerna inte om vad du tjänar, din ålder, ditt kön, din religion eller i vilket land du bor. Det går inte att förutse var och hur de kommer att slå till nästa gång.

Det är också svårt att peka på en enskild orsak bakom terroristernas agerande. I likhet med Greenpeace exploaterar Al Qaida att förtroendet för nationalstaten minskat. Hur olika dessa odemokratiska organisationer än är så utnyttjar och förstärker bägge allmänhetens rädsla för att vinna anhängare och förändra staters miljö och utrikespolitik.

Om man analyserar terrorismen som ett barn av den andra moderniteten i stället för som en återgång till medeltida barbari blir det möjligt att förstå varför den tycks vara så svår att bekämpa. Det är möjligt att terrorismen också måste angripas mer som ett miljöproblem än med traditionella metoder. På samma sätt som en kombination av industriella beslut kan orsaka miljöproblem kan en serie militär och politiska interventioner i främmande länder leda till terrorism. Eftersom terrorismens våld under den andra moderniteten inte är lika strikta orsakssamband som tidigare kan förmodligen inte heller botemedlet vara det heller.