tisdag, augusti 29, 2006

Makt är rätt


Toryledaren David Cameron har börjat ifrågasätta Margret Thatcher. Först sa han att den förre brittiska premiärministern haft fel om att det inte finns något samhälle utan bara individer. Camerons ståndpunkt är att det visst finns ett samhälle men att det inte är samma sak som staten.

Under ett besök i Sydafrika har Cameron nu också omvärderat delar av Thatchers utrikespolitik. Det var fel att kalla Nelson Mandelas ANC för en terroristorganisation. Det var också fel att motsätta sig sanktioner. Lady Thatcher är för sjuk för att svara men hennes förre pressekreterare sir Bernard Inghams kommenterade det hela med att ifrågasätta Toryledarens konservatism.
Svenska moderaterna skötte sig faktiskt bättre än Torys när det gäller Sydafrika. De var visserligen emot sanktioner på sextiotalet och Gösta Bohman sa något om att ”de kan bo i plåtskjul och äta bananer" men lite anständigare än sina brittiska partibröder var ändå högern i Sverige.

Varför Torys nu plötsligt hyllar Nelson Mandela och ANC kan man spekulera om. Kanske beror det på att ANC inte fört en särskilt socialistisk politik. Många sydafrikaner bor ju fortfarande i plåtskjul.Kanske beror det bara på att högern har en tendens att identifiera sig med vinnarna, precis som vänstern har en tendens att identifiera sig med de svaga. ANC är vid makten, alltså är man en vinnare. Makt är rätt.
Om det ligger något i det senare kanske högern kommer att tona ner sitt stöd för Israel i framtiden. Om den israeliska armén inte längre kan invadera sina grannländer hur som helt så är det ju tecken på en svaghet. Svaghet är fel.
Kanske står respekten för araber i direkt omvänd proportion till deras militära styrka.

Är det ett konstigt sätt att resonera? Var det inte så att borgliga ledarsidor accepterade att globaliseringen inte var perfekt först sedan unga demonstranter börjat kasta sten i Europa och Nordamerika? Var det inte så att högern i Sverige gick med på att avskaffa den gradera röstskalan för att man var rädd för en revolution? Kanske är det som Mao sa: Politisk makt växer ur en gevärspipa.

söndag, augusti 27, 2006

Vitsen med att döda barn



Vad kan vara mer meningslöst än barn som dödas i krig? Det går så emot vår naturliga känsla för vad som är rätt att de enda spontana förklaringar man kan tänka sig är att det måste handla om misstag eller galenskap.

När en demokratisk stat som Israel ursäktar massakrer som dem i Qana med att det var ett misstag och att man aldrig avsiktligt skulle döda civila vill man gärna tro det.

Ändå är historien full av exempel på att dödandet av civila inte varit en beklaglig bieffekt av kriget utan en politisk strategi.

Att avsiktligt döda barn och civila är en vanlig form av statsterrorism. Ett okontroversiellt exempel är nazistysklands statsterrorism. I september 1941 gav Hitler order om att 50 civila skulle dödas i de ockuperade länderna för varje tysk soldat som motståndsrörelsen dödat. När det inte fick avsedd effekt började tyskarna att radera ut hela byar som straff, vilket inte heller det fungerarde. Hatet mot tyskarna, underhållen av deras grymhet, var större än rädslan.

Att döda civila är dock ingen strategi som diktaturer haft monopol på. De allierade bombade sönder hela städer i Tyskland i hopp om att det tyska folket, eller någon tysk general, skulle störta Hitler om allmänhetens lidande blev tillräckligt stort. För att imponera på Stalin utplånade man Hiroshima och Nagasaki med atombomber. Sextio år senare är USA fortfarande det enda landet som använt atombomber, ett vapen som främst är till för att döda civila och civil infrastruktur.

Trots att de massiva bombningarna av Berlin, Dresden och andra tyska städer bara styrkte det tyska folket i tron att valet stod mellan att vinna kriget eller gå under provade USA och Storbritannien taktiken att döda civila så sent som under första gulfkriget. Då bombade man sönder Iraks infrastruktur (som el och vattenverk) och införde sedan sanktioner som förhindrade att livsnödvändig samhällservice kunde återuppbyggas. Det finns beräkningar som visar att en halv miljon irakiska barn dog under nittiotalet som en följd av denna politik. Även här var tanken att om man bara gjorde livet outhärdligt för den irakiska allmänheten, så skulle Saddam Hussein störtas och ersättas med någon man kunde göra affärer med.

Representater för Israel upprepar hela tiden att alla civila libaneser som dödas är misstag som är djupt beklagliga. Det finns dock inte mycket fakta som styrker det. Hur kan Israel med sina laserstyrda vapen döda 10-20 gånger fler civila än Hizbollah vars Kartysusharaketer bygger på teknik från andra världskriget? Israel dödar betydligt fler civila än Hizbollahsoldater, medan Hizbollah dödar fler soldater än civila israeler.

Det finns också en rad uttalande från högt uppsatta israeler som tyder på att det inte handlar om misstag. Israels justitieminister Haim Ramon har till exempel sagt att ”alla i södra Libanon är terrorister och har band till Hezbollah”. Israels största dagstidning, Yedioth Ahronoth, har citerat en israelisk general som hävdar att ”alla byar varifrån en Katysusha avfyras måste förstöras.”

Att libanesiska civila skulle dödas för att Hizbollah gömmer sig bland civila eller använder dem som mänskliga sköldar, stämmer inte, visar en färsk rapport från Human Right Watch: ”Fatal Strikes: Israels Indiscrimate Attacks Against Civilian in Lebanon”. ”I ett dussin dokumenterade fall har Israeliska styrkor attackerat områden utan något uppenbart militärt mål.” Tidpunkten för attackerna, deras intensitet, frånvaron av militära mål, liksom det faktum att även hjälparbetare attackerats ”tyder på att Israel medvetet siktar på civila mål”.

Ska man bekämpa en guerilla, som rör sig bland civilbefolkningen som fisken i vattnet, för att använda ordförande Maos uttryck, finns det inte många alternativ. Folket måste bort. Det kan ske genom att man begår folkmord, som ryssarna med tjetjeneran eller genom att försöka samlade dem i koncentrationsläger, som USA med vietnameserna.
Israel har uppenbarligen satsat på att driva en fjärdedel av libanons befolkning på flykt.

Snarare än att vara en beklaglig bieffekt av ”kriget mot terrorn” talar allt för att Israel, som så många stater tidigare, av politiska och militärea, skäl dödat civila. Genom att förstöra all infrastruktur, bomba civila och skrämma 800 000 libaneser på flykt tror man att det ska bli lättare att krossa guerillan. Det är en beprövad militär metod, inget misstag. Man hoppas också att flyktingströmmen och förstörelsen ska sätta press på den libanesiska regeringen att attackera Hizbollah. Man hoppades på att den libanesiska allmänheten skulle vända sig mot Hizbollah och man vill skrämma omvärlden. Det är en signal till Israels fiender: minsta provokation mot oss kan resultera i att vi förstör ert land.

Att angripa civila är dessutom en taktik som fungerar bra för Israel tidigare. Utan den israeliska statsterrorism som skrämde 700 000 palestinier på flykt efter andra världskrigt hade staten Israel som vi känner den idag aldrig existerat.

fredag, augusti 25, 2006

Den onödiga friheten



Ett skäl till att jag är socialist är att jag tycker folk har för mycket frihet. Det är knappt man vågar säga det nuförtiden men det är faktiskt synen på friheten som skiljer borgare från socialister åt.

Vänstern värderar jämlikhet lite högre än frihet eftersom det är omöjligt att uppnå jämlikhet i ett samhälle utan lagar och regler som inskränker den. Vi har skatter, allemansrätt och andra lagar som begränsar människor rätt att disponera sina ägodelar som de vill. Högern å sin sida värderar friheten högre än jämlikheten.

Det handlar naturligtvis om relativa positioner: få borgare vill se ojämlikheten löpa amok och det är inte många socialister som vill att tjänstemän fattar alla beslut åt allmänheten. Vänsterns klassiska syn på frihet kan inte förstås skild från dess syn på jämlikhet som i sin tur ligger till grund för tanken att samhället bör lägga livet till rätta för medborgarna. Rätt reglerat uppnår man maximal jämlikhet.

Det är denna regleringstro som ytterst förenar både Kubanska kommunister och svenska socialdemokrater. Men varför denna omväg? Till skillnad från de flesta inom vänstern tror jag att det här med frihet i sig själv är överskattat i dagens samhälle. Många kritiserar marknadslösningar av praktiska eller etiska skäl men det är nästan aldrig någon som ifrågasätter friheten i sig själv.

Ändå finns det goda skäl att vara emot frihet utan att göra det som ett offer åt jämlikheten. Det är uppenbart att våra förväntningar på framtiden ökar i takt med att vi blir friare, vilket leder till både stress och missnöje. Vår tids stora paradox är att vår frihet och materiella välfärd aldrig varit större samtidigt som stress, ångest och psykiska sjukdomar också ökat till aldrig tidigare skådade proportioner. Med frihet följer ansvar och en förlust av trygghet. Människan är dåligt rustad att fatta alla beslut som vårt moderna samhälle erbjuder.

Under större delen av mänsklighetens historia har vi ställts inför relativt enkla och få val. Kan jag äta det där eller kan den äta mig? Ska jag jaga eller fly? Ska jag äta eller vila? Men det är inte bara ett evolutionsteoretiskt antagande. Det finns gott om forskning som visar att människan inte trivs i den frihet man erbjuds vårt överflödssamhälle. I en undersökning bad man två testpaneler att värdera choklad. Den ena fick prova sex sorter, den andra tolv. De som fått smaka de flesta sorterna gav genomgående lägre betyg åt alla sorter än de som fått prova färre. Och det här är ett typiskt resultat.

Den amerikanske psykologen Barry Schwartz sammanfattar fenomenet i titeln till sin senaste bok: The paradox of Choice Why more is less (Ecco). Den som inte tror på det här kanske tillhör den minoritet svenskar som gjorde ett aktivt premiepensionsval.


Frihet låter bra men man det gör ju många begrepp definitionsmässigt. Värme är ett exempel. Det är skönt med värme men i för mycket leder till illamående och till slut döden. Abstrakta diskussioner om frihet är inte värda mycket: de måste sättas i en kontext för att få mening. Brist på frihet och möjligheter att styra över våra egna liv får oss att må dåligt. Historien har visat att det även kan leda till folkmord. Men allt för mycket frihet leder också till problem. Att minska på friheten kan minska vår stress och ångest. Men i den politiska diskussionen är det som de psykologiska forskningsresultaten från de senaste decennierna inte existerat. Friheten har tagit vår trygghet ifrån oss utan att vi ens diskuterar om det varit värt offret.

torsdag, augusti 24, 2006

Valrörelsens tabun


Det lär vara val i Sverige snart. Opinionsundersökningar visar att högerblocket, som låtsas vara en socialdemokrati light, leder över det parti som låtsas stå för äkta socialdemokrati. Spänningen är olidlig. Sossarna har visserligen vunnit alla val utom tre sedan 1932 men den här gången är det på riktigt, sägs det.

Hade det varit varit statistik från möten mellan två fotbollslag hade ingen trott att det blå laget haft någon chans. Om det blå laget vinner valet vore det dessutom första gången som de gör det utan att ekonomin varit svajig.

Trots att det röda laget lyckas med det mesta kan jag inte låta bli att tycka synd om dem. Förr leddes de av en överklasskille med socialt patos som tog sin jur kand på en tredjedel av tiden. Nu har de en arbetargrabb som aldrig fick någon ordning på sina studier och som drömmer om att bli godsherre. Och vad är det för vits att vara duktig om man inte vågar tala om allt bra man gjort? Den socialdemokratiska industripolitiken har gett Sverige ett enormt överskott i handelsbalansen men om man upplyste svenska folket om hur mycket mer man producerar än man konsumerar skulle det leda till krav på (oplanerade)löneökningar.

Ett skäl till att svenska företag är så framgångsrika är också fackets starka ställning. Den massiva uppslutningen bakom facket under efterkrigstiden och dess nära samarbete med det socialdemokratiska partiet har gjort att Sverige, jämfört med länder som Italien eller Frankrike, där den fackliga anslutningen är svag, nästan aldrig ser av några strejker. Det är svårt att överskatta de fördelar det gett svenskt näringsliv men eftersom det varken ligger i högerns eller vänsterns intresse att prisa sossarnas förmåga att i nära samarbete med LO förhindra strejker är det knäpptyst om det.

Medias rapportering är inte i första hand en avspegling av verkligheten utan ger mer en bild av hur mäktiga politiska och ekonomiska intressen vill få oss att tro. Information är som någon sa, något någon försöker hålla hemligt. Annars är det bara reklam.

Den traditionella skildringen av det socialdemokratiska folkhemmet är till exempel mer reklam än informativ. Enligt både högern och vänstern lever vi i en Robin Hoodstat där man tar från de rika och ger till de fattiga. Det stämmer bara om man har ett kortsiktigt perspektiv. Av de 6,8 miljoner kronor som man i genomsnitt betalar i skatt under ett liv får man tillbaka mer än fyra femtedelar av pengarna, visar beräkningar från finansdepartementet (Se tidskriften Välfärd Nr 3 2005). Det är bara arton procent av skatterna som omfördelas.

Staten är som en spargris som finansierar det vi behöver när vi är för unga eller gamla eller sjuka för att själva kunna betala det. Under en livstid går det ganska jämt upp. Oavsett hur det går i valet kommer det knappast att förändras. Det hela är mest en fråga om stil: vill man ha en regering med en lagkapten eller fyra?

måndag, augusti 21, 2006

Clarté

Jag har två artiklar i nya numret av tidskriften Clarté. Att räkna på vården. Och: Åldringsbomben – nåt att skrämma folk med. Mer info, erbjudande om prenumeration och gratis provnummer finns på www.clarte.nu

fredag, augusti 18, 2006

Det lyckade Irakkriget


Många tycker nog att kriget i Irak utvecklats till ett fiasko. Men hur man värderar Irakkriget beror på vad man hade för syften när man startade det. Det finns i själva verket gott om skäl att tro att Bush är ganska nöjd med kaoset i Irak.

1. Många som är kritiska till kriget pekar på alla amerikanska soldater som dör. Att 2591 soldater fått sätta livet till är ett misslyckande menar man. Men kanske är det precis tvärtom. Kanske är varje död soldat en framgång för Bushadministrationen. Ett av de svåraste problemen för USA sedan Vietnamkriget har varit att den amerikanska allmänheten inte längre accepterar förluster. När libaneser sprängde 242 amerikanska marinsoldater i luften på åttiotalet, drog sig Reagan snabbt undan de amerikanska soldaterna. Och i Somalia på nittiotalet räckte det med att bilder på en dödad amerikansk soldat som släpades i gatudammet för att Clinton skulle slå till reträtt.
Allt sedan Vietnamkrigets slut har USA framstått som allt ovilligt att riskera sina egna soldaters liv. Detta har varit ett av stora problemen för USA. Att kunna ta förluster är en förutsättning om man ska bli tagen på allvar som stormakt. Men tack vare Irakkriget har nu omvärlden sett att USA återigen är berett att spilla sitt eget blod. Hökarna i Washington måste se det som en stor seger.



2. Våldet i det ockuperade Irak kan också ses som en framgång. Utan kaos skulle det vara svårt att motivera den militära amerikanska närvaron och däremot kontroll över Irak och dess oljetillgångar. Det är lite som med spänningen mellan nord och sydkorea. Den dagen nord och sydkorean försonas kommer USA att förlora det mesta av sitt inflytande i regionen.
Kaoset i irak kan också ses som en varning att de länder som sätter sig upp mot USA riskerar att förstöras totalt, precis som Vietnam eller Nicaragua en gång i tiden.

3. Kostnaderna för kriget har blivit astronomiska. Räknar man med framtida kostnader, som sjukvårdskostnader, pensioner, uteblivna arbetsförmåga osv kan de uppgå till tusentals miljarder dollar. De direkta krigskostnaderna uppgår nu till 8 miljarder dollar i månaden eller 11 miljoner dollar i timmen.
Utgifterna är visserligen en börda för de amerikanska skattebetalarna (även om man lånar enorma belopp) men samtidigt är utgifterna en guldgruva för privata bolag som förser Pentagon med vapen, drivmedel, mat och andra tjänster som bland annat privata vaktbolag. De bolag som tjänar mest är ofta de mest bäst politiska kontakter i Washington. Det finns också enorma belopp att tjäna på att delta i “återuppbyggandet” av Irak.

4. Sanktionerna mot Irak, invasionen och den misslyckade ockupationen har lett att oljepriset är högre än vad det annars skulle kunna vara. Då det är ett problem för världens bilister har det lett till att de oljebolag som gett så frikostiga kampanjbidrag till Bush har gjort rekordvinster. De fem största oljebolagens vinster har ökat från 34 miljarder dollar 2002 till 113 miljarder förra året. Enligt den amerikanska journalisten Greg Palast har värdet på de fem största oljebolagens oljereserver ökat till 2,363 miljarder dollar tack vare de allt högre oljepriserna.



5. Det heter att en majoritet av amerikanerna nu är kritiska till kriget, men det betyder inte att man kommer att vara det för all framtid. Bush kan mycket väl komma att beskrivas i amerikanska historieböcker som en tuff president som gjorde rätt i att invadera Irak. Historien är något som skrivs i efterskott och propaganda kan lätt fylla i när verkligheten inte duger. Många amerikaner blev till exempel besvikna när man inte kunde hitta Saddam Husseins vapen efter invasionen men så är det inte längre.
Nu visar dock en ny opinionsundersökning att häften av alla amerikaner nu tror att Irak hade massförstörelsevapen, innan USA invaderade landet 2003.(Harris) Förra året var de bara en tredjedel. 64 procent av amerikanerna, två procent fler än tidigare, tror också att Saddam Hussein hade “starka band” till al Qaida.
Det hela visar att den amerikanska regeringen numera är bättre på att manipulera opinionen än vad man var under Vietnamkriget.
För den amerikanska politiska och ekonomiska eliten finns det alltså gott om skäl att vara nöjd med Irakkriget.

måndag, augusti 14, 2006

Vapenstillestånd men för hur länge?

Hörde nyss Israels USA ambassadör på FOX insinuera att Israel nog skulle döda Hizbollhas ledare så fort man kom åt. En typisk Israelisk fred alltså.

Vem startade kriget?


Den 25 juni grävde några palestinier en tunnel från Gaza, världens största fängelse. På den israeliska sidan (eller i det ockuperade Palestina för de som inte accepterar att FN har rätt att ge bort palestinskt land) sköt de två israeliska soldater och tog en tredje till fånga. I utbyte mot den israeliska soldaten krävde palestinierna att Israel skulle släppa 95 kvinnor och 313 barn som sitter fängslade i Israel. Det finns tio tusen palestinska fångar i Israel. De flesta har dömts i israeliska militärdomstolar, medan tusen är fängslade utan någon som helst rättegång.

Operationen hade föregåtts av en rad israeliska attacker mot Gaza. Den 13 juni hade till exempel nio palestinier dödats på stranden av en israelisk granatattack och den 20: e juni dödades tre barn när Israel genomförde ett misslyckat mordförsök på en Hamasledare. Enligt Israels informationscenter för mänskliga rättigheter på de ockuperade områdena (B T Selem) sköt israeliska soldater ihjäl 163 palestinier i Gaza bara i Juli (kulor och granater). 78 av dem deltog inte i något våld. 36 var minderåriga.

Den 12 juli tillfångatog Hizbollah två israeliska soldater och dödade tre. Inför anfallet sköt man, som en avledande manöver, raketer mot den nordisraeliska staden Shlomi där ingen blev skadad. För att släppa soldaterna hade Hizbollah tre krav. 1. Frisläppandet av tre libaneser som sitter fängslade i Israel. 2. Att Israel lämnar tillbaka en del av Libanon man fortfarande ockuperar(Shaba Farm) och 3. Att Israel lämnar över kartor på var man lagt ut alla minor i den delen av Libanon man okuperade i arton år.

Fångutväxlingar är inget nytt och har genomförts flera gånger tidigare. I ett pressmedelande från Amnesty International (26 Juni 1998, AI INDEX: MDE 15/54/98) kan man läsa:


Enligt vad Israel själv medgett hålls libanesiska fångar som ”förhandlingsobjekt”; de är inte kvarhållna för något de gjort utan för israeliska soldater som saknas eller dödats i Libanon. De flesta av dem har nu tillbringat varit hemligt fängslade och isolerade i tio år.



Den här gången har dock Israel inte visat någon vilja att genomföra en fångutväxling. Israels svar på Hizbollahs krav blev att bomba civil infrastruktur i Beirut: flygplats, elverk mm. Ett femtiotal civila dog redan första dagen.
Sedan Hezbollah sedan svarade med att avfyra raketer mot Israel har Israel motiverat sitt krig med att man ska krossa eller avväpna Hizbollah för att förhindra de raketattacker man själv provocerat fram. Bara det faktum att man bombade Libanon trots att man visste att Hizbollah hade 12 000 raketer tyder på dessa raketer aldrig varit det hot mot Israels säkerhet de framställs som. Någon massiv och dramatisk evakuering av alla utlänningar från Israel, som den man kunnat se från Libanon, har heller inte varit nödvändig.

Trots att 10-20 gånger fler civila libaneser än israeler (hittills i alla fall) fått sätta livet till skildras det ofta som att Israels dödande bara är beklagliga olyckor medan Hezbollahs är terrorism. Ändå finns det en rad uttalande från högt uppsatta israeler som motsäger det.

Israels justitieminister Haim Ramon har sagt att ”alla i södra Libanon är terrorister och har band till Hezbollah”. Israels största dagstidning, Yedioth Ahronoth, har citerat en israelisk general som hävdar att ”alla byar varifrån en Katysusha avfyras måste förstöras.”

Att libanesiska civila skulle dödas för att Hizbollah gömmer sig bland civila eller använder dem som mänskliga sköldar, som det brukar heta, stämmer inte, visar en färsk rapport från Human Right Watch: ”Fatal Strikes: Israels Indiscrimate Attacks Against Civilian in Lebanon.” ”I ett dussin dokumenterade fall har Israeliska styrkor attackerat områden utan något uppenbart militärt mål.” Tidpunkten för attackerna, deras intensitet, frånvaron av militära mål, liksom det faktum att även hjälparbetare attackerats ”tyder på att Israel medvetet siktar på civila mål”. (Human Right Watch kritiserar även Hizbollah för att skicka raketer utan styrsystem med splitter mot civila områden men huvuddelen av den femtio sidor långa rapporten handlar om Israeliska övergrepp.)

Kanske är det Israel som använder sin civilbefolkning som mänskliga sköldar. Enligt journalisten och författaren Jonathan Cook som bor i Nasaret finns det ett hundratal militära installationer i eller nära samhällen i norra Israel. Den raket som dödade två arabiska bröder i Nasaret var förmodligen avsedd för en vapenfabrik som finns strax intill. Den israeliska censuren förhindrar dock media från att fritt rapportera vad som träffats eller om det finns militära mål i närheten, menar Cook.

Israel brukar försvara sig med att de är en demokrati och därför tar all möjlig hänsyn till den libanesiska civilbefolkningen. Civila dödsoffer är alltid ”olyckor, som man beklagar. Men även om de flesta spontant är beredda att tro på detta för att det förefaller så meningslöst att avsiktligt döda civila, finns det dock en gammal militär strategi bakom ett sådant dödande. Den går ut på att fienden ska tvingas till kapitulation om livet blir till ett helvete för civilbefolkningen.

Under andra världskriget trodde de allierade till exempel att man skulle kunna få tyskarna att störta Hitler om man bombade sönder hela bostadskvarter. Antingen skulle folket själva göra det eller så det folkliga missnöjet få någon general att våga sig på en kupp. Den som tror att detta tänkande är historia behöver bara fundera på vad som hänt i Irak.

Under och efter första Gulfkriget trodde USA att man skulle kunna få irakierna att störta Saddam Hussein genom att göra livet till ett helvete för dem. Därför bombade man vatten och elverk regelbundet och införde sanktioner som förhindrade att dessa kunde repareras. Det fungerade lika lite i Irak som i Tyskland och inget talar för att det kommer att fungera i Gaza eller i Libanon. Det är mer sannolikt att fler palestinier kommer att tycka att självmordsbombare är en bra idé. Och i stället för att de 800 000 libaneser som nu är på flykt undan Israeliska bomber, vänder sig mot Hezbollah, tyder allt på att de i stället vänder sig emot Israel.

Att man fortfarande tror man man bomba folk till underkastelse avslöjar nivån på tänkandet i Washington och Tel Avive. Det är inte exempel på dumhet det råder brist på. Den amerikanske ambassadören Peter Galbright, skriver i sin nya bok, The End of Iraq: How American Incompetence Created A War Without End att Bush en kort tid innan invasionen av Irak inte visste att Iraks muslimer var uppdelade i shiiter och sunniter (”Jag trodde Irakierna var muslimer” ska Bush ha sagt när han blev upplyst).

Nu ser Bush kriget i Libanon som ”ett tillfälle” att skapa ”ett nytt mellanöstern”, lite som han skapat ett nytt och fritt Irak, antar jag. I stället för att försöka släcka branden tror han att den är bra och kommer att brinna ut av sig själv. Han skickar nya bomber till Israel och filtar till Libanons befolkning.
Det är möjligt att allt prat om ett möjligt amerikanskt anfall mot Iran (bushdoktrinen om förebyggande anfall mot påhittade hot) gjort att Iran nu verkligen för ett krig genom ombud i Libanon, som någon slags förebyggande varning eller för att rikta världens uppmärksamhet åt annat håll. Men eftersom det var israel som förvandlade en mindre gränsincident till ett krig som fångat medias uppmärksamhet (och nästan fått bort fiaskot i Irak från medias dagordning) talar det mesta för att det i stället är en del i USA:s ansträngning att motivera sitt kommande angrepp på Iran.

publicerad i Vasabladet

söndag, augusti 13, 2006

Lite om varför vi krigar


Louvre, fresk från Darius I palats, 500 talet f.kr.

Ännu ett krig har brutit ut i mellanöstern, eller är det kanske ett gammalt som flammat upp igen? Vi tänker ofta på krig som olyckor, trots att de själva verket är ganska vanliga. Det finns noteringar om 14 600 krig från de fem och ett halvt tusen år som gått sedan människan uppfann skriften. Det blir två, tre om året. Kanske är det där felet ligger. Kanske är det inte kriget utan freden som behöver förklaras?
När vi ändå försöker förklara varför till exempel USA krigar i Irak använder man sig ofta av geopolitiska argument. Oljan, säkerheten och demokratin: allt är argument som förlägger orsaken till USA:s krig utanför det egna landets gränser.

Men det finns en annan typ av förklaring som förklarar krig utifrån inrikespolitiska faktorer. Det är ett resonemang som har gamla anor. Redan George Washington varnade för det i sitt avskedstal 1796.

Ända fram till andra världskiget demobiliserade USA större delen av sin armée efter varje väpnad konflikt. Detta inte bara av ekonomiska skäl utan för att man tog Washington på allvar när han varnat för att militären kunde bli en stat i staten som kväver medborgarnas frihet. Även Dweight Eisenhower varnade för militärens och den jättelika vapenindustrins inflytande över politiken tre dagar innan han lämnade över Vita huset till John F. Kennedy. Det var i det talet som han myntade begreppet: ”det militärindustriella komplexet” eller MIK.

Fyrtiofem år senare växlar politiker som försvarsminister Donald Rumsfelt eller vicepresident Dick Chenney mellan höga poster i regeringen och styrelseuppdrag för företag som tjänar pengar på krig. Och de är bara den synliga toppen av ett symbiotiskt förhållandet mellan politiker, krigsmakt och krigsindustrin.

Fredsforskaren Mary Kalder menar rent av att det finns ett ett samband mellan hur hotad man känner sig i Washington och överkapaciteten i krigsindustrin. När man når utvecklings och produktionsfasen blir uppstår en akut säkerhetspolitisk kris.
Med nya vapen är det som med vilka prylar som helst: behoven av en sak ofta blir klara först efter att de skapats. Historien är full av exempel på att denna kontraintuitiva ordning är korrekt.

Tomas Edison var till exempel inte säker på vad man skulle använda en maskin som konserverade ljud till när han uppfunnit fonografen men han skrev ner en lista med tio förslag. Edison menade att fonografen passade utmärkt till att spela in döendes sista ord, till diktamen och till att läsa in böcker åt blinda. Att spela musik kom långt ner på listan och trots att den snabbt främst kom att användas till det tog det tjugo år innan Edison själv motvilligt erkände det.

Människan uppfinner ofta saker av nyfikenhet och sätter sig först efteråt ner och försöker komma på om man kan använda dem till något. I de flesta fall är det är inte nöden som är uppfinningarnas moder utan uppfinningarna som skapar nödvändigheten. Ingen kände behov av TV innan den uppfanns och inte direkt efteråt heller. Nyttan med datorer, telefoner svår att förutse till och med för de genier som uppfann dem.
Den amerikanska militären, politikerna i kongressen och vapenindustrin är naturligtvis inte en pryl som fonografen utan en oerhört komplicerad teknisk och administrativ apparat. Det hindrar inte att det går att jämföra den med en oerhört dyr pryl. Den stat som lägger ut över hälften av sin budget eller 400 miljarder dollar på krigsmakten försöker naturligtvis få valuta för pengarna.

Att Bush har svårt att övertyga världen om varför han är i Irak kan bero på att det inte finns en klar anledning ännu. Idag konkurrerar en mängd skäl, en del motsägelsefulla och emellanåt tillkommer fler. Men kanske är syftet med kriget något som kommer att bli klart först om ännu några krigsår precis som meningen med fonografen inte stod klar från början. Först sker akten (uppfinningen, kriget) sedan, en bit efter, följer meningen eller syftet.

Ska man tro Gilles Deleuze och Félix Guattari begär vi inte det vi behöver utan vi behöver det vi begär. Begäret är som ett hål i bröstet som vi fyller med inbillade behov. Baruch Spinoza var inne på ett snarlikt spår långt tidigare när han hävdade att vi inte begär något för att vi anser det gott utan tvärtom: vi anser det gott för att vi begär det.

Om man ser det så blir frågan varför USA krigar i Irak inte annorlunda till sin natur än varför folk dricker kaffe. Trots att kaffe knappast tillhör det nödvändiga här i livet finns det alltid goda skäl att dricka kaffe och människan kommer aldrig att få slut på argument för ett krig. Att ens ställa frågan om kriget i termer av behov eller nödvändighet bidrar till att rättfärdiga det.

Är Israels krig i Libanon bara en reaktion på att Hizbollah kidnappat två av deras soldater, eller är det kanske resultatet av långsiktig planering från det israeliska militära maskineriet? När Israel utövar sin ”rätt att försvara sig” har det liksom kommit bort att det var Israel som började att bomba civila i Libanon. Ett av Israels huvudsyften är nu att förhindra de raketattacker mot civila det verkar som man själv provocerat fram.

Orsak och verkan är som den gordiska knuten man knappast kan lösa. Mellanösterns historia började inte för två veckor sedan. För fredsrörelsen vore det mer relevant att utgå ifrån att krig handlar om begär som lika gärna skulle kunna avvecklas eller kanaliseras åt andra håll. Det gäller att lokalisera var i organisationer och samverkan mellan olika organisationer som begäret skapas. Frågan blir då hur man skapar komplexa organisationer utan att dessa utvecklas till destruktiva begärproducenter. Man skulle kunna kalla det för buddism för byråkratier.