onsdag, september 27, 2006

Vi hatar inte för att vi har goda argument: vi har goda argument för att vi hatar


Ofta när jag äter frukost känner jag mig lite muslimsk och det borde förmodligen också du göra. Jag kokar kaffe som jag häller i en glaserad kopp och lägger i lite socker. Ibland häller jag kaffet i ett genomskinligt glas. Jag tvättar mig med tvål, äter pasta till lunch och det händer att jag spelar kort, backgammon eller schack, på kvällen, vilket bara är några exempel på alla de vanor och produkter vi fått från arabvärlden.

När någon frågar mig vad det svenska är brukar jag tänka på gröt eller surströmming men den svenska kulturen har alltid förefallit mig mest som ett smörgåsbord av vanor som kommit utifrån. Det är lite som svenska språket: vad skulle bli kvar om man tog bort alla tyska, franska, engelska, och arabiska lånord? Kanske något som låter som färöiska. Det finns inget nedlåtande i att konstatera det: även franska och engelska skulle nästan upplösas i intet utan det de lånat av varandra, av latin, grekiska, tyskan, keltiskan, arabiskan och andra språk.

Språk och kultur i Europa består i stort sett av samma komponenter, det är de specifika proportionerna i blandningen som skapar de största skillnaderna mellan det vi kallar svensk, fransk eller tysk kultur.

Till och med geografiskt känns Europa rätt tveksamt. Andra kontinenter är avskilda från varandra av hav men vi har bestämt oss för att gränsen ska dras vid Uralbergen och Uralfloden.

Att det är svårt att svara på vem man är eller vad det innebär att vara svensk beror förmodligen på att frågan är felställd. Bortsett från Gud, om man ska tro teologer i alla fall, finns det inget som är, utan bara saker som blir eller var. Jag är ett jagblivande. Idag är jag en människa med erfarenhet av att äta gröt på morgonen, som har funderat över innebörden av poppgruppen The Arks låt Beauty is the Beast och lärt mig nått nytt. Imorgon blir jag nått annat, nått mer men också nått mindre eftersom en del erfarenheten klingar bort.

Så är det också med Europa påpekar den franske filosofen Marc Crépon. Europa är något som hela tiden blir allteftersom nytt tillkommer och gammalt sållas bort. Den keltiska kulturen och dess druider är i stort sett borta ur vår kultur men är vad Europa har varit. Idag hör kaffet eller kristendomen till Europa, trots att det kommit utifrån. Vi talar till och med om "svenskt kaffe" och "svensk pizza". Det som inte tillhör Europa har ändå kommit och utgör nu en del av vår kultur. Men det som tillhör den europeiska kulturen som den grekiska filosofin är ju faktiskt något som också spritt sig utanför Europas gränser.

Faktum är att den grekiska kulturen som man slentrianmässigt brukar säga är en av hörnpelarna i det europeiska bygget lika mycket skapades på den östra stranden av det Egeiska havet i dagens Turkiet. De grekiska filosoferna återupptäcktes också genom att de bevarats i arabiska översättningar.

Utan muslimska skriftlärda hade mycket av den grekiska kulturen för alltid varit försvunnen och vi hade varit nått annat. På samma sätt verkar det faktum att romarriket även innefattade Nordafrika, Libanon, Palestina och Turkiet rutinmässigt förträngas när vi försöker definiera det europeiska.

Arvet från den grekiska och romerska kulturen är bara vårt på samma sätt som vi monopoliserar kristendomen trots att det finns miljoner kristna i mellanöstern. Kopterna i Egypten, maroniterna i Libanon eller de kristna araberna i Palestina tillhör alla en kultur som delar det grekisk-kristna-romerska arvet vi håller för grunden i den europeiska kulturen.

Att islam, arabisk konst, litteratur och vetenskap också är en del av Europas utveckling tillhör det som många tycks vilja glömma. Av dagens 34 europeiska länder har 14 helt eller delvis styrts av muslimer under ett sekel eller mer, påpekar Bulliet.

Tusen och en natt tillhör den europeiska kulturen precis som Don Quichotte inte enbart är spansk utan också svensk och fransk, på samma sätt som Molière och Shakespeare numera tillhör hela världen.

Det paradoxala är att Europa även finns utanför Europa: Europa som idé verkar i själva verket bara kunna existera i den uträckning den kan nå utanför Europa, menar Crépon. Ett Vi blir alltid till i förhållande till ett Dem. Grekerna behövde de persiska barbarerna för att vara civiliserade lika mycket som vi idag behöver de fanatiska iranska mullorna för att kunna identifiera oss som upplysta, toleranta och humanister. Innehållet byts ut men strukturen på relationen mellan oss och dem har förblivit häpnadsväckande oanfrätt. När vi säger att den europeiska kulturen bygger på den grekiska kulturen och kristendomen så säger vi egentligen att de andra inte har del i den.




Crépon menar att begrepp som genuin, ursprung, äkta, aldrig kan användas för att beskriva en kultur. Det absoluta sättet att tänka kulturer och kulturella identiteter bär på fröet till våra internationella katastrofer.
Vi tänker gärna oss kulturella identiteter som något absolut trots att det är något som verkar högst föränderligt. I över två tusen år har hedningar som kristna i Europa betraktat judendomen som något dåligt. Men på mindre än två generationer har vi rent av bytt etiketten grekisk-kristen mot judisk-kristen för att beskriva vår kultur.

Det är svårt att hitta ett klarare bevis för att det förflutna inte styr nutiden. Det är också hoppingivande: den klyfta som sägs existera mellan den europeiska kulturen och den muslimska skulle kunna överbryggas lika snabbt som den mellan det kristna Europa och dess judiska minoritet.

Bara av våra frukostvanor att döma har vi redan rätt mycket gemensamt. Den amerikanska religionsvetaren Richard W. Bulliet menar att man ofta överdriver skillnaden mellan den islamska och kristna världen. I stället för motpoler borde man se dem som systersamhällen, visserligen från två geografiskt separerade områden men med liknande historisk utveckling. Kristendom och Islam är som tvillingbröder som är nästan omöjliga att skilja åt i barndomen men som vuxna utvecklar en egen personlighet, säger han.

Bulliet ser konflikten mellan islam och kristendom som mellan protestanter och katoliker. En gång var de bittra fiender, idag inser alla att likheterna är större än skillnaderna: vi talar om en civilisation, en kristenislamsk kultur.

Den amerikanske statsvetaren Samuel Huntingtons tes om en civilisationernas kamp mellan en kristen och islamsk värld vilar på samma typ av resonemang som man tidigare använder sig av för att kritisera judar eller katoliker. Den förutsätter att en kultur både är oföränderlig och separat från en annan, vilket tyvärr verkar vara en lika tilltalande tanke som den är primitiv. En närmare studier av konflikten mellan islam och kristendom visar att vi i stort sett varje sekel uppfunnit ett islam att hata, menar Bulliet. (Ungefär som vi till inte för länge sedan ständigt fann nya anledningar att vara antisemiter: teologiska, rasbiologiska).

En gång var till exempel Mohammed antikrist, idag är han reducerad till pedofil, även om vi framförallt motiverar vår avsky för islam idag med att det inte skulle vara en humanistisk religion eller att islam av någon anledning skulle vara den enda monoteismen som inte klarar att modernisera sig. Islam, inte geopolitiska omständigheter, får idag bära skulden till att den islamska världen släpar efter ekonomiskt. Tanken är snarlik den weberska: att den protestantiska etiken skulle vara överlägsen den katolska när det gäller att skapa ekonomiskt välstånd. På samma sätt hette det tidigare att konfucianismen var ett hinder för Kinas ekonomiska utveckling. Numera kan man höra att konfucianismen är en förutsättning för utvecklingen.

Argumentet att islam skulle vara en religion som leder till att samhället stagnerar är relativt nytt. Det är sant att kristna länder sedan 1700-talet varit starkare, militärt och ekonomiskt än de muslimska men det är kanske ett tröstargument för att det är islam som vunnit kampen om själarna. Över femtio procent av dagens muslimer härstammar från folk som konverterat till islam mellan år 1500 och 1900 påpekar Bulliet. För kristendomen är motsvarande siffra förmodligen mindre än tjugo procent.

I Asien och Afrika där kristendom och islam konkurrerat om själarna är det utan tvekan islam som vunnit. Kanske är det för att kristendomen inte varit framgångsrik som man nu i stället börjat mäta sin kulturs livskraft i kilometer järnväg, industriproduktion och militär styrka menar Bulliet. En förklaring till succén är att de islamska missionärerna inte varit knytena till en monark medan de kristna setts som representanter för olika kolonialstater.

Att avskyn för islam består medan argumenten växlar tyder på att det är en struktur som ingår i vårt jagbildande. Vi hatar inte de andra för att vi har goda argument: vi har goda argument för att vi hatar. Att vi hatar har mer med vårt eget identitestbildande att göra än med dem.

Den snabba förändringen i vårt förhållande till judendomen skulle dock kunna betyda att någon slags posteuropeiska humanism, där Europa överger sina absoluta anspråk på att representera civilisationen mot barbariet, är möjlig. Men det är långt ifrån säkert. Kanske var förutsättningen för att vi skulle kunna släppa antisemitismen att vi fortfarande öppet tillåts tala om hur vi avskyr muslimer och islam? Kanske kommer vi inte att kunna tala om vår civilisation som islamisk-kristen, som Bulliet efterlyser, om inte först den kinesiska eller indiska kulturen fått ersätta den muslimska som hatobjekt och jämförelsepunkt.

Mata inte de hemlösa


I Nice och andra franska städer har borgmästare länge försökt förbjuda tiggeri. Mannen som sitter intill bankomaten i gamla stan och tigger, kvinnan som brukar sova i entrén till Louis Vuittonbutiken, gubben som suttit vid bokhandeln under arkaderna vid Place Massena i åratal och hoppas på några mynt: alla är egentligen en påminnelse om luckorna i det franska välfärdssystemet. De passar inte heller in i stans glamorösa image.

Att högern vill ha bort det fysiska beviset på den misären är kanske inte konstigt. Att hela tiden mötas av blickar och utsträckta händer är påfrestande, även om jag aldrig som i Sverige, sett någon som tigger bli utskälld. "I Sverige behöver man inte tigga, i Sverige går man till socialen."

Men i Frankrike räcker socialbidraget bara till hyra eller mat, och i USA är de numera tidsbegränsade. I Las Vegas, där antalet hemlösa fördubblats de senaste tio åren, (till 12 000) har de lokala myndigheterna gått längre än de franska borgmästarna kan drömma om och fått igenom en bestämmelse om att man inte får ge de "fattiga" mat i parker. I Orlando måste den som vill ge mat till mer än 25 personer köpa ett tillstånd som berättigar till att göra det två gånger om året. I Dallas är det förbjudet att ge hemlösa mat utanför angivna platser. De hemlösa skräpar ner, heter det. I Nice verkar de däremot nästan blivit en del av sopåtervinningen. Fattiga rumäner går systematiskt igenom olåsta soprum. De plockar upp saker de kan sälja och annat de kan äta. Tredje världen har kommit till världens rikaste städer: det kallas globalisering.

söndag, september 24, 2006

Mellan Irak och Iran skiljer det bara en bokstav


Män med ansiktshår har alltid något att dölja. I Irak har de mustach, i Iran är det skägg som gäller. Alltså är det nationer som döljer något. Saddam Hussein dolde sina massförstörelsevapen och sitt kärnvapenprogram så bra att man fortfarande inte hittat dem. En del säger att Saddam flyttat massförstörelsevapnen och kärnvapenprogrammet till Syrien. Andra menar att de finns i Iran.

Saddam förfalskade dokument så det skulle se ut som han försökt skaffa uran från Afrika, bara för att få Bush att framstå som en lögnare. Även iranierna har spritt ut rykten om att de försöker smuggla ut uran från Afrika, bara för att förvirra den civiliserade, välrakade världen. Iranierna har spritt många lögner om Iran i hopp om att deras kärnvapenprogram ska komma bort bland dem. Man kan inte lita på folk med skägg.

FN:s internationella Atomenergi Byrå (IAEA) kunde inte hitta Saddams vapen och nu vill de att man ska tro dem när de säger att inget tyder på att Iran skulle ha ett militärt kärnvapenprogram. I veckan skickade de rent av ett brev till den amerikanska regeringen och kongressen där de hade mage att kalla en amerikansk rapport om Iran för ”felaktig” och ”vilseledande”. Mellan Irak och Iran skiljer det bara en bokstav.

torsdag, september 21, 2006

Bistånd, bluff och behov


Ibland kan det se ut som det regnar manna från himlen. Ta förra årets beslut att skriva av 100 procent av 18 fattiga länders multilaterala skulder. Ett par signaturer och 40 miljarder dollar i skulder är väck. Finansministrarna från världens sju rikaste länder som enades om detta beskrev det som ”historiskt” beslut och en ”ny start”.

Och nog behövs pengarna till annat. Idag använder länderna söder om Sahara fyra gånger mer pengar till att betala skulder än till utbildning och hälsovård.

Det är som efter ett häftigt oväder. Trycket lättar och det känns plötsligt lättare att andas. Solen tittar fram och världen verkar inte lika cynisk längre. Även krigspresidenten Bush kan fatta bra beslut ibland hör jag någon säga.

Men det finns inga fria luncher och det regnar aldrig manna från himlen. Den rika världen har inte skjutit till några pengar. Det handlar om en bokföringsteknisk manöver där biståndspengar används för att stryka skulder. Lånen till privata banker, som utgör den större delen av de 2500 miljarder dollar som syd är skyldig nord, berörs inte. Skuldavskrivningen är inte heller villkårslös. De arton länderna har förbundit sig att föra en nyliberal politik, privatisera offentlig service och tillåta utländska företag att ta över viktig samhällsservice som distributionen av vatten. En del menar att detta kommer att leda till att mer pengar förs över från syd till nord än tidigare.

Ett riktigt ”historiskt framsteg” vore om EU och USA slutade subventionera sitt jordbruk med runt 300 miljarder dollar om året. En del ekonomer menar att tredje världen skulle tjäna två miljarder dollar om dagen på ett sådant beslut. Att stryka skulder utan att skapa jämlikare förutsättningar för handel med jordbruksvaror är meningslöst på sikt.

En verklig ”ny start” för tredje världen vore också om vi slutade plundra den på människor. Förr hämtade vi slavar, nu tömmer vi kontinenten utbildade. På bara sex år har till exempel antalet läkare som flyttat från Ghana till Storbritannien tredubblats. Enligt en rapport från den oberoende organisationen Save the Children har Storbritannien sparat 97 miljoner euro i utbildningskostnader bara på att locka över 300 läkare från Ghana sedan 1999. Totalt kommer över 9000 läkare i Storbritannien från Afrika söder om Sahara, så i praktiken subventionerar den fattigaste delen av världen den rikaste med enorma belopp.

Både Storbritannien och USA planerar att även fortsättningsvis lita till importerade läkare och sjuksköterskor. I USA beräknar myndigheterna att man kommer att behöva en miljon fler sjuksköterskor fram till år 2012, vilket inte hindrade landets sjuksköterskolor förra året från att avslå 150 000 ansökningar.

En trevlig gest vore också om det biståndet verkligen hamnade där det behövs. Idag är det västerländska företag och konsulter som får det mesta av biståndspengarna, visar en undersökning av den oberoende organisationen Action Aid. Enligt deras beräkningar kommer över sextio procent av biståndspengarna tillbaka till givarländerna på detta sätt. Värst är USA och Frankrike, vars bistånd till nästan 90 procent hittar tillbaka till hemlandet.

fredag, september 15, 2006

Kampen om jobben


Siris man brukade döda dem genom att kasta dem i väggen. Sonjas föredrog yxa. Det finns många sätt att döda oönskade kattungar på, förstår jag när jag hör dem diskutera på bussen, men inget känns riktigt tillfredsställande.

Oönskade människor kallas arbetslösa och nuförtiden låter vi dem
inte svälta ihjäl även om man diskuterar att sänka a-kassan om
de inte bjuder ut sig ofta nog. För även om både privata och
offentliga arbetsköpare gör allt för att eliminera
arbetstillfällen är det ändå den enskilda individen som
skuldbeläggs för sin arbetslöshet. En annan variant är att
skylla på globaliseringen och brister i lagstiftningen som i
fallet med Flextronics nedläggning i Visby.

Och visst är det sant att det bara kostar en fjärdedel att
sparka en arbetare i Sverige jämfört med i Frankrike men för
arbetslösheten i stort har det praktiskt taget ingen betydelse.
Uppsägningar påverkar bara arbetslöshetsstatistiken marginellt.
I Frankrike försvinner 15 000 arbeten om dagen och ungefär lika
många skapas. Nittioåtta procent av alla jobb som försvinner
rationaliseras bort i samband med att någon frivilligt säger upp
sig, går i pension eller att ett tidsbegränsat
anställningskontrakt går ut.

Även i dåliga tider är det bara två procent av jobben som
försvinner genom uppsägningar som i Visby. (Läs Pierre Cahuc och
Andre Zylberbergs klargörande bok Le chomage Fatalite ou
necessite
, Flammarion). Även om det inte tycks finnas några
svenska beräkningar på detta finns det inget skäl till att det
skulle se nämnvärt annorlunda ut här eller i andra delar av den
industrialiserade världen.

Men trots att detta är känt bland arbetsmarknadsexperter sedan
en tid tillbaka fortsätter politiker, fackföreningsledare,
företagare och samhällsdebattörer att behandla det marginella
fenomenet med de ekonomiska uppsägningarna som om de vore den
avgörande faktorn i arbetslösheten.

En slutsats man kan dra av detta är att fyrtiotalisternas
pensionsavgångar inte kommer att ta udden av massarbetslösheten
utan tvärt om öppna nya möjligheter för rationaliseringar.
I Frankrike säger visserligen över hälften av företagarna att de
oroas av farfarsboomen, enligt en undersökning av Cegos,
samtidigt som de uppger att de inte har några stora planer på
nyanställningar. Och i de fall det ska anställas ska
rekryteringen i över nittio procent av fallen ske internt. Bara
vart femte företag är dessutom berett att anställa en
femtioåring.

Premiärminister Jean-Pierre Rafarrin har gett alla ministerier
instruktioner om att bara ersätta varannan statsanställd som går
i pension de kommande åtta åren, skriver L´Expansion.
Det innebär att 300 000 tjänster försvinner om allt går som
planerat och att staten i teorin (men knappast i praktiken)
kommer att spara 12 miljarder euro.

Historiskt sett har hög arbetslöshet eller undersysselsättning
varit det normala, skriver den tyske sociologen Ulrich Beck i
The Brave new World of Work (Polity Press). År 1800 saknade
tvåtredjedelar av de lägre samhällsskikten regelbunden eller
säker inkomst. Om det fasta lönearbetet skulle marginaliseras
vore det bara en återgång till hur det brukar vara.
Idag är de arbetslösa lika illa sedda som de som arbetade för
sin försörjning under antiken. Om det är en dygd att vara
effektiv och rationaliseringar är nödvändigt för tillväxten så
kan man inte fortsätta att skuldbelägga de arbetslösa.

Vår kamp om jobben kommer att framstå som en kamp om stolar på
Titanics soldäck i framtiden har någon påpekat. Det är hög tid
att fundera på hur man ska organisera ett samhälle som
producerar ett överflöd av allt utom lönearbete.

Publicerad i LO-Tidningen

torsdag, september 14, 2006

Åldringsbombsbluffen



Apelsinfärgade kuvert i brevlådan kommer oftast från Premiepensionsmyndigheten (PPM). Jag brukar använda mina till att elda i kaminen med. De tjocka pappren är rätt bra att använda när man ska få fart på brasan. Det finns flera skäl till att jag gör det.

Kuverten avslöja inte mer om min framtida pension än man kan läsa i en kycklings inälvor. Det finns inga garantier för att aktier kommer att fortsätta vara ett bra sätt att föränta pengar från i framtiden bara för att det kan ha varit så tidigare.

Den franska motsvarigheten till SCB har visserligen räknat ut att aktier har varit den bästa sparformen de senaste trettio åren. Trots det har en av tio aktieägare ändå förlorat pengar under perioden. För någon som inte är socialist kanske det framstår som schysta odds men historien behöver inte upprepa sig: det finns i stället mycket som talar för att det kommer att sluta illa att man nu låter finansvalparna tugga på 13,5 procent av pensionavgiften.

Det samhälle där aktier var den bästa placeringen under en trettioårsperiod finns inte längre. En viktig skillnad mot tidigare är att världens börser allt mer domineras av pensionsfonder. Det innebär att det flyter in mycket pengar på börsen när de yrkesverksamma är många. Då går börsen bra. Men när de stora fyrtiotalistgenerationerna i hela den rika världen lämnar arbetslivet och börjar äta av sitt kapital talar mycket för att börsen kommer att gå dåligt länge.

Det ironiska är att våra aktiefonder är lika beroende av förhållandet mellan yrkesverksamma och pensionärer som det gamla pensionssystemet trots att det var just denna obalans man sa sig villa komma tillrätta med.

Det är sant att allt färre människor i framtiden kommer att försörja allt fler. Idag finns det 2,1 yrkesverksamma på varje pensionär och år 2030 kommer de bara vara 1,4.
Det beror inte bara på att befolkningen åldras och att det föds färre barn utan också på att vi kommer ut allt senare i arbetslivet. Det kan se ut som dramatiska siffror och det är dem som man använt sig av för att hävda att pensionspengar måste satsas på börsen och/eller att pensionsåldern måste höjas.

Lyckligtvis är dessa siffror meningslösa. De blir inte ens relevanta om man undviker att föra en politik som till exempel ökar invandringen eller födelsetalen. “Åldringsboomargumentet” är falskt eftersom det inte tar hänsyn till att produktiviteten stiger hela tiden.

Hela världen förändras snabbt och dramatiskt. Mellan 1974 och 1996 har världens samlade rikedom nästan fördubblats och enligt vissa beräkningar har det skett samtidigt som informationsteknologin minskat behovet av arbetskraft med en tredjedel.
Hade man till jämfört antalet yrkesverksamma bönder med munnar att mätta hade det varit mer uppenbart hur vansinnigt resonemanget är. Sverige har ju aldrig haft färre bönder och producerat mer mat.

Och utvecklingen fortsätter. Det är möjligt att det inte kommer att finnas fler industriarbetare än bönder i USA inom tjugo år. Och det trots att produktionen hela tiden stiger (Se till exempel Arbetets undergång av Jeremy Rifkin, Matteus Media).
Även i länder som Kina har antalet industriarbetare börjat minska. Därför är det troligare att stora delar av världens befolkning kommer att bli överflödig än att arbetskraften inte kommer att räcka till.

I Sverige experimenterar Sundsvalls Tidning med elektroniska plasttidningar som automatiskt tankar ner innehållet från internet. Sådana som de satt med i tunnelbanan i science-fiction filmen Minority Report (med Tom Cruse) som kom bara för några år sedan. Liknande försök görs i en rad länder. När tekniken är klar kommer pappersindustrin att förlora en av sina största kunder. Tidningsbud och andra som varit inblandade i distribution av papperstidningar kommer att göra typografer sällskap i listan över försvunna yrkesgrupper.



Pressen är bara en av flera branscher som kommer att genomgå stora förändringar inom en en rätt nära framtid. Man skulle kunna reducera arbetsinsats och kostnader ytterligare genom att helt sluta använda kontanter och helt övergå till olika former av betalkort. Tekniskt är det inget problem, vilket dessutom skulle förenkla och förbilliga skattemyndigheternas arbete.

I vissa kinesiska städer lär butikernas kassaapparater redan vara direktuppkopplade till den lokala skattemyndighetens datorer, vilket borde minska behovet av revisorer både för myndigheter och företag.

Det har genomförts många förändringar de senaste tjugo åren som minskat behovet av arbetskraft, även om man sällan tänker på det. Bättre och enklare läkemedel har gjort att till exempel diabetiker idag kan ta hand om sig själva på ett helt annat sätt än tidigare. Bankomaterna har minskat behovet av kassapersonal i bankerna med tusentals personer bara i Sverige.

Att våra pensioner aldrig varit hotade blir uppenbart om man kollar pensionernas andel av den växande BNP:n. Idag uppgår den till 10,3 procent. År 2030 beräknas den ha sjunkit med någon tiondels procent (prognosen är begravd i riksrevisionsverkets rapport Äldres utträde ur arbetskraften).

Som jämförelse kan man nämna att lönernas andel av BNP sjunkigt från 65 procent 1980 till 57,5 procent (2003)! En återgång till 1980 års förhållanden vore förmodligen mer än tillräckligt för att garantera staten medel att betala frikostiga pensioner till vilken babyboom som helst.

Men är problemet inte bara att våra pensionspengar ska fonderas utan att man upprättar individuella konton. I ett samhälle där allt färre löntagare skapar allt större värden är det orimligt att skapa en stark koppling mellan den enskilda individens inbetalningar och pensioner. Det är inte en värdering utan en logisk slutledning. Även de direktörer som sparkat en stor del av pensionen undrar vem som kommer att köpa deras produkter i slutända.



Om jag gått i pension om några år i stället för över trettio så kunde det trots allt vara intressant att titta i det apelsinfärgade kuverten. Men att miljoner människor får nonsens information decennier innan de ska lämna arbetslivet är konstigt. Jag har bett PPM sluta skicka eländet till mig men av skäl som man inte lämnat ut tycks det omöjligt. Om några år kommer man kanske införa det arbetsbesparande åtgärden att skicka ut “informationen” med e-post till dem som vill. Längre sträcker sig inte valfrihetsrevolutionen.

Vore man konspirationsteoretiskt lagd skulle man kunna tro att kuverten är en del av liberaliseringen av finansmarknaderna där löntagarna ska stå för riskerna. Att det rör sig om ett ideologiskt schakrande blir mer uppenbart om man till exempel frågar sig varför staten inte räknar framtidens åtaganden för skolan som en skuld såsom man gör med pensionerna. Och varför fonderar vi inte medel för att finansiera framtidens skola?

Kuverten ska få oss intresserade av börsens utveckling, sluta tänka i termer som fördelningspolitik och hetsa folk att jobba mer i onödan.
Men ingenting är fulare än att hävda att våra politiker skulle ha andra syften än de säger. Hur det än förhåller sig har jag papper till kakelugnen.

Publicerad i Clarté

måndag, september 11, 2006

Kriget mot terrorn är en politisk slogan


Hur vet vi att det första Gulfkriget verkligen har ägt rum? Jag känner visserligen en pilot som säger sig ha varit nere i Kuwait när det begav sig men jag är tveksam till hur mycket av kriget han egentligen såg.

När det man kallar Gulfkriget bröt ut följde jag som alla andra utveckling på TV och i tidningar. Det hette att Irak hade världens fjärde största krigsmakt. Folk skrev insändare och undrade om Saddam Husseins missiler kanske kunde leta sig upp till Europa. I själva verket var Iraks armé till större delen både omodern, illa tränad och inte särskilt villig att slåss.

Den franske filosofen Jean Baudrillard (som har inspirerat männen bakom kultfilmen The Matrix) menar att skillnaden mellan det som visades på våra TV skärmar, skrevs i tidningar, sas på radio, och det som verkligen hände i Kuwait var så stor att man kan säga att kriget var påhittat. Baudrillard har till och med skrivit en bok med den provokativa titeln “Gulfkriget har aldrig ägt rum“.

Visst hände nått otäckt i Kuwait vid den här tidpunkten menar Baudrillard men man kan knappast kalla det för krig. Saddam Hussein drog undan sina bästa förband innan striderna började. De trupper som inte hunnit ut när amerikanerna gick in bestod av shiiter och kurder han inte litade på. En amerikansk soldat har beskrivit det som att de mötte en samling unga irakiska bondpojkar som inte visste hur man rengjorde vapnen från sand.

Det som sedan följde kan bäst beskrivas som en ensidig slakt. Av 550 000 amerikanska soldater som sänts till mellanöstern dog bara 147 i strid, vilket enligt Baudrillard är färre än som hade dött i trafikolyckor om de stannat i USA. Det kan jämföras med att minst 20 000 irakiska soldater dödades. De flesta av dessa dem hann förmodligen inte ens se fienden, eftersom de kunde bombas ihjäl från stort avstånd. Andra sköts i ryggen på “dödens väg” när de försökte ta sig tillbaka till Irak.
Förr förvrängdes verkligheten med hjälp av propaganda, idag skapar den vår verklighet, menar Baudrillard.

Och vad ska man tycka om förklaringen till det som kallas det andra gulfkriget: att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen och även var nära att skaffa kärnvapen? Tre år efter invasionen man inte hittat något men tack vare propagandan tror nu en majoritet av amerikanerna att man faktiskt gjort det (Många tror också fortfarande att han var inblandad i attacken den 11 september).
Att de flesta amerikaner kan fås att tro att man lyckats med Irakkrigets huvudsyfte, avlägsna de farliga massförstörelsevapnen, underlättar när man nu ska göra upp med Iran.

Bara den som inget minns eller lärt kan tro att media beskriver Iran år 2006 korrektare än Irak 1991 eller 2003. Samma IAEA som hävdade att Irak inte hade något kärnvapenprogram säger att det inte finns något som tyder på att Iran skulle ha ett hemligt kärnvapenprogram.

Det Iran media skildrar existerar inte. Den iranske presidenten har intagit en förvånansvärt progressiv roll när det gäller kvinnors rättigheter. Även om han skildras som maktgalen och farlig i väst så har han enligt den iranska konstitutionen mycket lite makt.

Om Iran verkligen planerar att ta över hela mellanöstern och krossa Israel så borde det väll ändå avspegla sig i deras försvarsutgifter? Men den som tittar på SIPRIS eller London International Institut for Strategic studies hemsidor upptäcker att Iran bara lägger ut 6 till 7 miljarder dollar på sitt försvar (2005). Det är 91 dollar per capita, vilket är mindre än nästan alla andra gulfstater. Saudiarabien, med en betydligt mindre befolkning, satsar till exempel över 25 miljarder dollar, utan att det oroar någon. Om Iran, som inte har angripit något annat land på över hundra år, ändå har krigiska avsikter, så har man i alla fall inte börjat köpa vapen ännu. Militärt är Iran 2006 lika lite ett hot mot regionen som Irak 2003.

Om Irans relativa makt i regionen ökat så beror det inte på nått Iran gjort utan på att Irak nu håller på att kollapsa som stat till följd av den amerikanska invasionen.
Washingtons omtalade ”krig mot terrorn” är ett bra exempel på hur man idag skapar mediala verkligheter med svag eller obefintlig grund i verkligheten. ”Kriget mot terrorn” ska ha börjat eller i alla fall tagit fart i och med attacken den 11 september mot World Trade Center och Pentagon. Det går alltså in på minst sjätte året nu.

Ändå var det inte självklart att det blev så. Bush första utrikesminister, Colin Powel motsatte sig att man skulle kalla attacken den 11 september för ett krig och menade att den snarare var ett polisärende.

När man nu i London avslöjat en grupp som planerade att spränga plan i luften så var det ju polisen, inte armén som förhindrade attentatet. Förutom att polisen är mer lämpad än militären att bekämpa terrorism är hotens omfattning knappast så omfattande som man vill försöka få oss att tro. Det finns goda skäl att vara skeptisk till avslöjanden om terrorgrupper. Den som avslöjades i Kanada för en tid sedan och som fick stort utrymme i media, visade sig mest bestå av ungdomar som chattat på nätet. När kanadensarna en efter en släpptes av polisen fick det praktiskt taget ingen mediabevakning.

Enligt den brittiska ambassadören Craig Myrray har bara 12 procent av de 1000 personer som häktats med hjälp av antiterroristlagar i Storbritannien åtalats för något. 80 procent av de som åtalats har friats. Av de 2 procent som dömts har de flesta inte dömts för något som har med terrorism att döma. Det är möjligt att man nu verkligen avslöjat en grupp som planerat att spränga tio tolv plan över Atlanten (eller över amerikanska städer, som det står i amerikansk press) men eftersom det inte fanns någon färdig bomb, man inte köpt flygbiljetter och de flesta konspiratörer inte ens har något pass, kan det knappast ha handlat om ett akut hot som det beskrivits som.

Av de 6400 personer som arresterades de två första åren i USA efter den 11 september har 94-98 procent inte dömts för något (Sedan dess är det hemligt hur många som arresteras). Det amerikanska justitiedepartementet hävdar att 350-400 dömts för terrorism under samma period. En annan myndighet menar att siffran är kraftigt överdriven då den till exempel inkluderar 65 män i New Jersey som försökt fuska på ett engelsk prov. Ett sätt att sluta till hur farliga dessa människor är att kolla vilka straff de påstådda terroristerna fått. Det kan låta mycket att 183 personer som varit bosatta i USA dömts för ”internationell terrorism” men vad ska man tro om man vet att medianstraffet varit 15 dagars fängelse? (The Harper´s Index).

Trots det alltså verkar vara ont om riktiga terrorister har “kriget mot terrorn” blivit den formel som ska motivera det mesta som händer i världen idag. Kriget mot terrorn har ersatt det kalla kriget och kriget mot narkotikan som man talade rätt mycket om strax efter Sovjetunionens upplösning. Ledande amerikanska politiker talar till och med om kriget mot terrorismen som ett världskrig som kommer att vara en oöverskådlig tid, vilket kanske inte är konstigt då terrorismen är en metod och ingen fiende.

Även om det är en taskig beskrivning av verkligheten att hävda att attacken den 11 september skulle ha startat ett krig mot terrorn (vem hade insett det om det inte vore för att man säger det i Washington?) så är det i alla fall en effektiv retorisk strategi. Kriget mot terrorn är som den amerikanska författaren William Gredier påpekat, en politisk slogan, inte en strategi för att försvara USA. Kriget mot terrorn har blivit den stora ramberättelse för tiden efter det kalla krigets slut.
Som politisk slogan är kriget mot terrorn ny men den bygger på den klassiska strategin att avhumanisera fienden. Fienden är inte bara vanvettigt ond, den är dessutom till skillnad från riktiga människor inte kapabla att ändra åsikter eller uppförande. Fienden är irrationell, dess karaktär är reducerad till den etikett vi gett den. Förr talade vi om vildar, barbarer, underlägsna raser, muslimer, boljseviker eller kommunister. Idag är fienden terrorist. (Till och med Nelson Mandela i Sydafrika stämplades som terrorist av Margret Thatcher under kampen mot Apartheid.)

Syftet är inte att förneka att händelser ägt rum utan vår förståelse av dem. Var det som hände i mellanöstern 1991 ett krig eller bara en mindre väpnad konflikt mellan två militärt extremt ojämlika parter? Visst sker det attentat som i London och Madrid men är terrorismen verkligen en politisk strategi som används så ofta att den säger något om vår tid?

Vår bild av verkligheten är alltid mer eller mindre rimliga konstruktioner även om skärpan i den nya generationens TV apparater är imponerande och man aldrig visat mer nyhetsbilder i direktsändning.

Visst kan man hävda att vi nu går igenom ett tredje eller rent av fjärde världskrig, men hur intressant är en sådan definition om detta världskrig till sin natur är så olik de första två att allmänheten måste bearbetas för att förstå att det brutit ut? På samma sätt finns det goda skäl att ifrågasätta om krig var rätt ord för att beskriva det vi brukar kalla Gulfkrigen, om det verkligen existerar eller kan existera ett krig mot terrorismen eller om man verkligen inte ska ska kalla blodbadet i Irak för ett inbördeskrig.

Den avgörande frågan är om “kriget mot terrorn” är ett begrepp som hjälper oss att se samband eller dölja dem. Finns det ett samband mellan ockupationen av Afghanistan, Irak, förstörelsen av Libanon, hetsen mot Venezuela, det kommande kriget mot Iran och Israels behandling palestinierna? Eller är kanske ordet terrorism bara ett samlingsnamn på grupper som inte har annat gemensamt än att de inte vill underordna sig Washington?

Publicerad i Stockholms fria Tidning

fredag, september 08, 2006

Var är Ola Ullsten?


Svenska val brukar vara lika upphetsande som att dansa med sin syster. Media lever visserligen på att dramatisera där ingen dramatik finns men alla vet ju egentligen att sossarna alltid vinner valen om inte ekonomi är skakig. Svenska regeringars politik avgörs dessutom inte i val utan beror på modetrender bland fast anställda experter på departementen. Många av de stor besluten som verkligen påverkar samhället, som den nya bokföringsnormen, förs det inte ens en debatt om (se mitt föregående inlägg). De blir knappt ens nyhetsnotiser.

Men ibland kan valrörelsen trots all brist på innehåll och karismatiska politiker ändå bli kul. Folkpartiet smak för självmål påminner om Sverigedemokraternas där i stort sett varenda kotte i toppen verkar vara dömda för nått. Det verkar höra till att de som talar mest om lag, ordning, moral och ansvar har mest att leva upp till. En Perhson kör mot rött, en Pilsäter kör berusad, och så folkpartiets eget Watergate som topping. Jag väntar spänt på nästa blunder. Mordbrand? Hustrumisshandel? Det är kanske dags att kalla in Ola Ullsten som förstärkning. Om han är tillbaka från Albanien…

Nya regler för ointresserade


Bokföring. Det låter lika kul som bukfetma, nageltrång eller rotfyllning. Man frestas nästan att förlåta de direktörer som försvarar sig mot fiffelanklagelser med att de aldrig varit intresserade av bokföringsdelen. Vem bryr sig, bortsett från blodlösa revisorer? Inte media i alla fall: den nya bokföringsnorm som EU införde den första januari 2005 gled förbi i stort sett obemärkt.International Accounting Standards Boards (IASB) ska korrigera demissförhållanden som uppdagades i Enronskandalen säger de som försvarar förändringen.

Kritiker som den franska bokföringsprofessorn Jacques Richard dömer ut det som ett beställningsverk från storföretagen.Med de tidigare reglerna var företagen tvungna att varna för potentiella förluster i sin bokföring medan potentiella vinster inte fick tas med innan de förverkligats. Med de nya reglerna är det möjligt för företagsledningen att kvitta potentiella värdeförluster motpotentiella värdevinster. IASB ger företagsledningen större handlingsfrihet att presentera ett resultat som passar dem samtidigt som risken för att företagen kommer att skötas mer kortsiktigt ökar.Aktieägare och företagsledning är inte intresserade av bättre information utan av makt att på konstgjord väg öka sin bonus och rikedom, skriver Richard i en lång artikel i Le Monde Diplomatiques novembernummer.

Publicerad i LO-Tidningen

torsdag, september 07, 2006

Efter orkanen


Det är nästan molnfritt. När resterna av orkanen Ernesto drog över New York försvann Hudsonfloden bakom en tjock grå dimridå av regn. Nu när jag skriver det här läser George War Bush ett tal på CNN. När han vill uttryck beslutsamhet skrynklar han ihop ansiktet. Han sticker ut tungan efter varannan mening. Jag funderar på vad han försöker säga med tungan. Han talar om den "civiliserade världen", precis som Kipling en gång. Kongressen applåderar hysteriskt över de vanliga flosklerna.

Vänder man på det han säger blir det mesta begripligt. USA är den ociviliserade delen av världen som hotar, bombar och invaderar oljerika men militärt svaga länder. Afghanistan och Irak går inte åt rätt håll. USA är inte i krig mot "islamisk-fascism" utan styrs av kristna fascister. Facism sätter staten högst. Vad man än tycker om islam så är det precis tvärt emot allt vad islam säger. Det finns ingen motsvarighet till den kristna principen att man ska ge till kejsaren vad kejsaren tillkommer inom islam.

Det är nästan molnfritt ute men på CNN är dimman kompakt.

Vox Popoli: USA är det största hotet mot världens säkerhet


USA är det största hotet mot säkerheten i världen. Det anser i alla fall nästan en tredjedel av de tillfrågade i fem europeiska länder i en opinionsundersökning (Harris) som Financial Times publicerat. Mest kritiska till USA är spanjornerna (44 procent) följt av britterna (36 procent) och fransmännen (28 procent). Putins Ryssland skrämmer bara två procent, Nordkorea åtta och Irak fjorton procent av européerna. Knappt en fjärdedel tycker att Iran är det mest skrämmande landet.
George War Bush tycker säkert att det är konstiga siffror och för en gångs skull är jag beredd att hålla med honom, fast kanske inte helt av samma skäl.

När man invaderat ett par länder, inte vill utesluta ett angrepp mot både Iran och Syrien och dessutom kallar sig själv för krigspresidendenten borde man inte vara förvånad om folk tar en på allvar. Frågan är snarare varför siffran är så låg. Det är också märkligt att fransmännen skulle vara mindre skeptiska till USA än engelsmännen. (Jag har inte hört någon fransman säga något positivt om USA sedan Bill Clinton var president.) Och hur kan någon tro att Iran, som inte startat något krig på hundra år och vars försvarsbudget är mindre än Hollands eller en fjärdedel av Saudiarabiens skulle vara ett hot mot världens säkerhet?

I läkemedelsjättarnas klor


Han lyfter upp din tånagel och hoppar in. Digger the Dermatophyte är en tecknad snubbe med New York dialekt som gör reklam för nagelsvampmedlet Lamisil på amerikansk tv. Han är inte den enda lustiga figuren i rutan.

Vissa tider är all reklam på en del tv-kanaler från läkemedelsbolagen. Det handlar om allt från receptfria värktabletter (som uppges förebygga hjärtinfarkt!) till smärtstillande medel för cancerpatienter. Deppig? Ät Zoloft. Handsvett? Baksmälla? Alzheimer? Fiser du ibland? Det finns alltid en vackert leende människa på tv med ett råd.

Läkemedelsbolagen brukar försvara sina höga priser med att det kostar att ta fram nya mediciner. De tio största lägger ner 42 miljarder dollar om året på forskning. Det kan låta mycket men man spenderar faktiskt mer än dubbelt så mycket på reklam och administration, påpekar Forbes i en längre granskande artikel (8 maj).

Forbes menar att läkemedelsjättarna numera styrs av marknadsföringsavdelningen. Antalet försäljare har tredubblats till 100.000. För tio år sedan fanns det en på arton läkare i USA mot en på nio i dag.Återanvänder gamla recept. Egentligen är det värre. Forbes skriver att nästan en fjärdedel av forskningen är marknadsstyrd. Man testar nya varianter av redan godkända läkemedel. Ett exempel är ett sömnpiller från Lunesta som bara är en ny variant av en tjugo år gammal europeisk tablett. Den nya tabletten är inte effektivare än den gamla men man kan ta tio gånger mer för den eftersom den är patentskyddad. Och reklamen har gjort att försäljningen av sömnmedel eller nagelsvampmedel exploderat.

Även den riktiga forskningen verkar allt mer styras av marknadsförarna. Lilly & Co ledde till exempel antibiotikaforskningen i början av nittiotalet men övergav den för att satsa på impotensmedicin. Läkemedel mot kroniska sjukdomar är lönsammare än mediciner som faktiskt botar patienten efter en kortare behandling.

Publicerad i LO-Tidningen

onsdag, september 06, 2006

Flyktsoda


Det är lätt att glömma bort att andas när man läser Marcus Birros nyaroman Flyktsoda (Tre böcker). Livet går inget vidare för den medelmåttiga skådespelaren Lukas Destino. Efter allt längre perioder av arbetslöshet får han till slut en roll i en pjäs som turnerar runtom i Sverige en månad men utnyttjar inte chansen. Sedan går det sämre. Och så bär det brant utför. Lukas super bort flickvän, arbete, vänner, bostad och till slut sig själv. De enda gånger Lukas visar upp viljekraft och påhittighet är för att underhålla sitt drickande. Han sprutar in sprit i apelsinklyftor för att dölja sitt missbruk och kränger öl påskolgårdar för att dryga ut bidraget.Ett par korta ljuspunkter ändrar inte helhetsbilden: Detta är en av de otäckaste romaner jag läst. Ingemar Bergman är en muntergök ijämfört med Marcus Birro. Flyktsoda är en själs avvecklingshistoria.En lysande studie i utanförskap och alkoholism och massaker på denromantiska konstnärsmyten. Eller livet som en fimp i en pissränna för att tala Birroska.

Publicerad i LO-Tidningen

fredag, september 01, 2006

Hetsen mot Iran går vidare


Har du hört att Israel hittat döda iranska revolutionsgardister som kämpat med Hizbollah i Libanon? Att Irans president tror att Allah kommunicerar med honom, att han tror sig vara utvald av gud och planerar att skynda på dommedagen? (den skulle ha inträffat den 22 augusti enligt den kände orientalisten Bernard Lewis). Eller att Irans parlament förbereder en naziinspirerad lag som ska tvinga judar och kristna att bära speciella färgband på kläderna?

Det är svårt att hålla reda på alla konstiga tidningsuppgifter som cirkulerar om Iran men som vid närmare granskning visar sig vara lika osanna som att irakiska soldater skulle ha kastat ut förtidigt födda barn från kuvöser i Kuwait 1991. En del av dem är också nästan identiska med de som spreds om Irak innan invasionen 2003. Sunday Times of London skrev nyligen att Iran ska ha försökt smuggla ut Uran från Tanzania, vilket av många skäl är en helt bizar historia. Ett av dem är att det finns uran att bryta i Iran.

Många av de här historierna ratas av svenska medier. Jag har till exempel inte sett någon tidning som slagit upp Afrikaspåret, men i nordamerikansk press och bland världens bloggare är det populärt att återge dem. Sedan Saddam Hussein inte längre skrämmer någon har Irans president Mahmud Ahmadinejad fått ta över rollen som galen muslim som hotar västvärlden.



Pentagon har visat bilder på vad man påstår är underjordiska bunkrar där delar av Irans kärnvapenprogram ska finnas. “Experter” på diskuterar tekniska detaljer kring hur man ska slå ut dessa anläggningar på amerikansk TV. Andra “experter” diskuterar hur länge det kommer att dröja innan Iran framställer sin första atombomb. En del talar om månader, andra om ett årtionde, vilket får journalister att säga att sanningen nog ligger mittemellan (Att man ska kunna hitta sanningen mellan två lögner är en gammal journalistisk föreställning). Det publiceras en ström av opinionsundersökningar om faran från Iran. Pew har till exempel frågat vad som oroar amerikanerna mest när det gäller hanteringen av “Irans nukleära program”… “att vi vidtar åtgärder för snabbt eller att vi väntar för lång tid?”.

Men precis som med Irak säger de experter som varit på plats i Iran något helt annat än de som förlitar sig på hemliga källor och satellitfoton.
Att många amerikaner ändå tror att Iran är ett hot beror på att så många av dem faktiskt tror att Bush hittat massförstörelsevapen i Irak eller att Saddam Hussein var inblandad i attacken den 11 september.

Den största lögnen som svenska medier återger utan att tveka att är Irans president skulle gå omkring och hota Israel. I Storbritannien har i alla fall Jonathan Cook
ifrågasatt det i The Guardian men I Sverige verkar det hopplöst att ens publicera en insändare om det.

Jag har skrivit om det här.

I Wall Street Journal skriver den alltid lika skamlösa Per Ahlmark och föreslår att en av de värsta krigshetsarna, John Bolton, ska ha Nobels fredspris.
Det går inte en dag utan att opinionen förbereds för ett amerikanskt eller Israeliskt angrepp mot Iran.