lördag, december 30, 2006

Exit Saddam

James Browns död verkar få mer uppmärksamhet i USA än hängningen av Saddam Hussein. Det hela gick så fort att The Economist inte ens hann skriva något om hans förestående avrättning i senaste numret. The Wall Street Journal hade en notis i sin helgutgåva. New York Times slog upp det större med en längre artikel om hans liv. New York Times får med det mesta man redan hört. Mord, massmord osv. Men man ger också en del nya inblickar i den gamle diktators personlighet. Saddam gillade att snaska på Doritos majschips och dricka portugisiska slaskvinet Mateus Rosé (finns på svenska systemet för 56 kronor).

Själv hade jag gärna velat läsa om vad västerländska politiker sa om Saddam Hussein på åttiotalet när han var vår man i Bagdad. Jacques Chirac ska till exempel ha kallat Saddam för sin vän när han sålde fransk kärnkraftsteknik till Irak. Hatet mot Iran och viljan att sälja vapen till Irak lär ha fått fler än Chirac att tala uppskattande om lejonet i Bagdad.

Ekonomernas väg är inte vägen att gå


Jag är ganska lik en europeisk yoghurt. Vi reser bägge en hel del.
Räknar man med förpackning och bär färdas en yoghurt i genomsnitt 3000
kilometer under sitt korta liv. Det är betydligt mer än många människor
hinner med.

Man kan undra varför en yoghurt ska behöva färdas över halva
jordklotet, men det finns mat som reser betydligt längre. Det handlar
inte bara om den ökända restaurangmaten utmed svenska motorvägar, som
ofta är lagad i Belgien, utan mycket annat. Lastbilar med italienskt
mineralvatten åker över Alperna och återvänder med franskt
mineralvatten. Fransk potatis reser till Italien för att bli tvättade
och skivade. Sedan reser den hem och blir chips, innan en del av dem
gör sin andra resa till Italien. Storbritannien importerade 61400 ton
kyckling från Nederländerna 1998. Samma år exporterade man över 31000
ton kyckling till… Nederländerna. Vissa produkter har kostat hundratals
gånger mer energi (olja) att transportera än vad de innehåller
kalorier.

Vilken ekonom som helst kan förklara att det är ekonomiskt att
yoghurtar och mineralvatten får se världen, men det beror bara på att
det inte finns någon plats för biologiska eller fysiska lagar i deras
teorier. För en ekonom är det bara bra om ett land specialiserar sig på
sina "komparativa fördelar". I vårt samhälle är det enda värdet som
räknas marknadsvärdet.

Att det är lönsamt att frakta yoghurtar jorden runt beror på att de som
gör det inte behöver betala transporternas verkliga kostnader:
miljöpåverkan. Jorden kan till exempel bara absorbera tre miljarder ton
koldioxid om året men 1990 släppte vi redan ut dubbelt så mycket. Den
globala uppvärmningen kommer att leda till minskade skördar, men dessa
kostnader får hela samhället betala.

Vi brukar och missbrukar jorden snabbare än den hinner regenerera. Vi
lever som om vi hade tillgång till 1,20 jordklot. Det är ett
medelvärde. Om alla på jorden levde som européer eller amerikaner
skulle det behövas tre, respektive sex jordklot. Det finns helt enkelt
inte tillräckligt med olja, skog, mineraler och jordbruksmark för att
alla ska kunna leva som man gör i industriländerna.

Det finns de som menar att detta inte är ett problem eftersom nya
produkter hela tiden blir energi- och materialsnålare. Vi har lämnat
det smutsiga industrisamhället för det rena kunskapssamhället, heter
det. Sanningen är att industrin i USA och Europa bara gått tillbaka i
relativa termer. De senaste tjugo åren har industriproduktionen ökat
med 17 procent i Europa och 35 procent i USA. Det syns inte minst på
hushållssoporna: de franska har mer än fördubblats på trettio år (till
550 kilo per person) och siffrorna är sig ganska lika i hela
västvärlden. Stundtals kan hushållssoporna till och med öka snabbare än
BNP. Effekten av att många prylar ändå blir energisnålare förtas av att
vi hela tiden producerar mer av dem.

Kunskapssamhällets högteknologi är också oerhört resurskrävande. För
att tillverka en dator går det åt 1,8 ton material av olika slag. Hur
många vet att energiåtgången motsvarar 240 kilo fossila bränslen? Bara
för att tillverka ett mikrochip, som väger 2 gram, behövs bland annat
1,7 kilo bränsle och 32 liter vatten.

Räknar man med Indiens och Kinas snabba industrialisering blir det
snabbt uppenbart att föreställningen om att tillväxten ska kunna
fortsätta i all evighet saknar all verklighetsförankring.

Delar av den politiska eliten verkar inte heller längre helhjärtat tro
på tillväxtens evangelium. Samtidigt misstror man inte konceptet
tillräckligt för att göra sig av med det. Därför har man börjat hitta
på pleonasmer som "uthållig tillväxt". I princip säger man att den
tillväxt man levererat hittills varit skit, men att det ska bli bättre
i fortsättningen. Både vänstern och högern fortsätter dock att tro att
mer alltid är bättre. Tron på att tillväxt är lösningen på alla
sociala, ekonomiska och miljömässiga problem fortsätter att vara vår
tids överideologi. Tillväxt är vår tids magiska sesam som alltid lovar
en bättre värld.

För att lösa de problem som tillväxtsamhället skapat går det inte bara
att mildra konsekvenserna
av dem. Det krävs att man bryter med föreställningen om att det hela
tiden ska bli mer av allt. Det krävs att vi lämnar tillväxtsamhället
bakom oss.

Har man sagt det stämplas man lätt som någon som vill tillbaka till
stenåldern och vill tvinga tredje världen i fattigdom, vilka
naturligtvis inte är alternativen. Det är den industrialiserade delen
av världen som behöver minska sin förbrukning av råvaror, medan många
fattiga borde ha rätt att öka den. Den franske ekonomen och filosofen
Serge Latouche menar att Europas förbrukning på 1960-talet, långt ifrån
ett jägar- och samlarsamhälle, är vad jorden klarar. Alternativet är en
tio- eller tolvfaldig minskning av jordens befolkning.

Är det genomförbart att bryta med tillväxtsamhället och minska
råvaruförbrukningen till 1960-talets nivåer för att rädda miljön?
Ett svar är att det kommer att ske av sig själv då jordens resurser
förbrukats. Ju mer vi slösar med oljan genom att till exempel
transportera franskt mineralvatten till Italien och italienskt
mineralvatten till Frankrike, desto snabbare sinar resurserna. Frågan är bara hur mycket av naturen man hinner förstöra innan dess.

Ett mer konstruktivt svar är att en organiserad brytning med
tillväxtsamhället kanske inte är så svårt. Om man dömer människan efter
hur hon fungerar idag blir vårt samhälle naturligtvis det enda vi
skulle kunna klara att organisera. Ändå är det uppenbart att
värderingar förändras. Det gäller inte minst synen på miljö och hälsa.

Den franske samhällsfilosofen Hervé Juvin menar att det inte beror på
att vi skulle vara bättre informerade, utan för att vi lever så länge
att vi kan drabbas av våra handlingar på ett nytt sätt. Att risken för
lungcancer ökar betydligt efter sjuttio skrämde naturligtvis rökare
mindre då det var troligt att man dött av något annat långt innan dess.
Att lova någon trohet livet ut är också lättare i ett samhälle där de
flesta dör redan innan man går i pension.

Om Juvin har rätt i att det är den ökade medellivslängden som gett oss nya värderingar finns det goda skäl att tro att framtidens generationer kommer att vara ännu mer måna om miljön än vi är idag (Medellivslängden i västvärlden ökar med
flera månader om året sedan hundra år. Varannan fransyska som föds i
dag beräknas till exempel leva till hundra).

Att en brytning med tillväxtsamhället kan förefalla utopisk, inte minst
för de välutbildade, beror också på att vi mer eller mindre ser världen
genom ett ideologiskt filter: ekonomismen.

Till skillnad från andra vetenskaper är ekonomi mer en metod än ett
studieobjekt. Man kan tycka att deras antagande om att människan är en
rationell nyttomaximerande egoist är riktigt, eller inte, men särskilt
allmängiltigt är det inte. Det gäller varken geografiskt eller
historiskt.

I Nya Guinea finns det produktion och handel som påminner om ekonomiskt
beteende, men som i själva verket styrs av symbolvärden och
släkt-relationer. När man i ett samhälle inte kan isolera bytesakten
från en mängd andra uppträdanden, då kan man inte heller producera
meningsfull kunskap med de verktyg ekonomer använder.

Nationalekonomiska modeller, som förutsätter att oberoende aktörer
agerar efter vissa principer, är konstruerade för att analysera
kapitalistiska samhällen. En företagsledare måste handla för att
maximera vinsten eller höja aktiekursen. Den som sparar måste sträva
efter att maximera avkastningen. Om ett samhälle saknar den här typen
av agerande kan man inte tala om ekonomi. Av alla experter är därför
ekonomer de som är minst kompetenta att leda oss ur tillväxtsamhället.

Precis som EU har som mål att politiska beslut ska tas på så lokal nivå
som möjligt bör också produktionen av livsmedel och annat också
förläggas så nära konsumenterna som möjligt, anser filosofen Serge
Latouche. Det kan kräva tullar eller lagstiftning men framförallt är
det viktigt att näringslivet måste betala produktionens verkliga
kostnader genom att inkludera konsekvenserna för miljön. Det innebär
till exempel mångdubbelt högre bensinpriser, vilket kommer att
eliminera onödiga transporter och göra mer lokal
produktion lönsam.

Målet är att sätta igång självförstärkande processer som utmynnar i ett
samhälle som inte plundrar miljön. En mer lokal produktion leder till
att folk får det närmare till arbetet, vilket gör att man kanske inte
behöver jobba så mycket bara för att finansiera den där bilen man måste
ha för arbetet.

För att förändra samhället utan att på en gång bryta med det
kapitalistiska systemet gäller det också att ge sig på systemets
hårddisk. Det gäller att modifiera spelreglerna. Ett steg vore att
ändra bokföringslagen så att företag kan eller måste ange sin personal
som en ekonomisk tillgång. Om det skriver Valérie Charolles i boken "Le
libéralism contre le capitalisme".

Det paradoxala idag är att arbetet, den viktigaste faktorn för att
skapa värden, nästan bara bokförs som en kostnad. Ändå är det uppenbart
att en trogen och kunnig personal är livsviktig för de flesta bolag.
Att inte bara maskiner och byggnader får ett värde i företagens
bokföring, utan också själva arbetet, är bara en av många förändringar
som i slutändan kan leda till en annan syn på arbete, konsumtion och
miljön.

Det finns inget naturligt med ekonomiska system: de är alla skapade av
människan. De kan förändras av människan på samma sätt som systemet
förändrar människan.


http://www.kristianstadsbladet.se/apps/pbcs.dll/article?AID=/20061230/KULTUR/112300800

fredag, december 29, 2006

Saddam, lättviktaren


Saddam Hussein platsar knappast bland världens hundra värsta diktatorer. Det är i alla fall slutsatsen man kan dra av dödsdomen mot honom. Den gäller mordet på 148 shiamuslimer från Dujail 1982.
Om Hussein avrättas inom en månad - vilket det mesta tyder på - kan han till exempel inte dömmas för gasningen av kurder i Halabja 1988 som sägs ha krävt runt 5000 dödsoffer. Hussein kommer inte heller att dömas för sitt angreppskrig mot Iran.

Kanske är det lika bra då Husseins advokater skulle ha krävt att västerländska politiker och affärsmän vittnat om det stöd Hussein fick från den anständiga världen under de år då hans diktatur var som blodigast.

I väntan på att hängas är Saddam Hussein forfarande den enda mannen i Irak som går säker för våldet. För även om Hussein är i den irakiska regeringens händer rent juridiskt vaktas han fortfarande av amerikanska soldater. Det säger något om hur pålitlig och kompetent den nya irakiska arméen är.

torsdag, december 28, 2006

Varför intellektuella är vänster



1949 publicerade den tyske fysikern Albert Einstein sin artikel Why Socialism i det första numret av den amerikanska vänstertidningen Monthly review. Även om det inte var ovanligt med socialistiska fysiker hade de flesta universitetsprofessorer då Einsteins artikel trycktes en borgerlig världsbild.

Sextiotalet gjorde dock slut på högerns dominans på universiteten. En studie av Carnegie Foundation for the Advancement of Teaching från 1989 kom fram till att 70 procent av professorerna från amerikanska college och universitet anser sig vara vänster i någon form (liberal eller moderatly liberal) medan bara 20 procent såg sig själva som höger (conservative eller moderatly conservative).

Den österrikiske ekonomen F. A. Hayek förklarade fenomenet (The Intellectuals and Socialism) som en reaktion på människors olika begåvningsprofiler. Intelligenta människor som inte klarar sig på marknaden hamnar i universitetens skyddade verkstäder. Den amerikanske filosofen Robert Nozick har sagt något liknande. De intellektuella avvisar liberalismen därför att marknaden inte ger dem de materiella och symboliska belöningar de anser sig vara värda. Den franska sociologen Raymond Boudon har skrivit en bok där han går igenom den här typen av förklaringar till varför det nästan är samma sak att vara intellektuell och vänster idag (Pourquoi les intellectuels n´aime pas le liberalisme 2004 Odile Jacob).

Jag misstänker att Hayek, Nozick och Boudin är något på spåret. Människan tänker ofta med magen. Men resonemanget fungerar åt bägge hållen. Direktörer ursäktar kapitalismen därför att de fungerar bra i den och blir materiellt belönade (Låt vara att det finns fler skeptiker än George Soros).

Och om tidningar som Clarté eller Folket i Bild plötsligt skulle kunna betala ordentliga honorar igen, är det kanske inte långsökt att tro att en massa människor som skrivit i borgliga tidningar de senaste trettio åren plötsligt skulle känna sig en smula radikala.

Sedan finns ju också möjligheten att någon form av socialism ter sig som det naturliga svaret bara man grubblar länge nog utan att distraherats av stipendier och bokerbjudanden från näringslivets tankesmedjor.

Om behovet av en ny industriell modell




Jag funderar på att gå ut och ta en espresso men kan inte bestämma mig. Intuitivt känns det som att begäret kommer ur ett behov eller en brist. Jag är trött och behöver koffein. Jag behöver känna smaken av en vällagad espresso för att känna att jag lever. Men så fort man börjar fundera på det så inser man att det är få saker som man verkligen behöver här i livet. Och espresso hör inte till dem.

Enligt Gilles Deleuze och Félix Guattari begär vi inte det vi behöver utan vi behöver det vi begär (1). Begäret är som ett hål i bröstet som vi fyller med inbillade behov. Baruch Spinoza var inne på ett snarlikt spår långt tidigare när han hävdade att vi inte begär något för att vi anser det gott utan tvärtom: vi anser det gott för att vi begär det.

På Marx tid, i industrikapitalismens barndom, var en sko en sko. Idag finns det knappt skor. För att vara måste man vara märke. Vi köper inte skor utan Nike och Adidas. Vi köper inte bil utan Mercedes , Volvo eller Toyota. Och vem skulle vilja betala en flaska vatten 100 eller 1000 gånger produktionskostnaden om det inte vore för att vi numera dricker etiketter? Om våra varor inte laddats med märkesmagi hade trenden från Marx tid med överproduktion och sjunkande profitkvot förmodligen fått kapitalismen att självdö för länge sedan.

Det sägs ibland att det är Sigmund Freuds fel eller förtjänst att kapitalismen återfick sin hälsa. Det var hans teorier om det undermedvetna som lade grunden till den moderna marknadsföringen. Rent praktiskt genomfördes en viktig del av pionjärarbetet av hans svärson Edward Bernay (2).

I Sovjetunionen klassades psykoanalysen länge som en borgerlig vetenskap. Progandan och industriproduktion organiserades aldrig för att mobilisera allmänhetens undermedvetna. Det var ont om konsumtionsvaror och märken. Man vädjade till allmänhetens offervilja och hotade med straff. Man drömde om att skapa den nya socialistiska människan men gjorde i praktiken lite för att förverkliga den. I Sovjetunionen drack man sitt märkeslösa kaffe men det var svårt att få allmänhet att jobba hårt för att skaffa det.





Den största skillnaden mellan realsocialismen och kapitalismen var att kapitalisterna förstått att begär numera till stor del är sublimation. Mitt begär efter en espresso kanske har en sexuell botten. Kanske handlar det om att jag vill göra mig mer attraktiv genom att visa på en raffinerad smak eller dyra vanor.

Den franske filosofen Bernard Stiegler har ägnat en stor del av sitt arbete åt att analysera de kommersiella intressenas förmåga att producera, fånga och kanalisera libido mot marknadsobjekt. Denna process kallar Stiegler för ett ”estetiskt krig”. Efter guds, eller det okalkylerbaras, död står vi nu inför konstens död, i den meningen att det som tidigare var en estetisk upplevelse som gjorde det möjligt att se världen genom en annan människas ögon idag underordnats ett marknadsföringsprojekt. I det estetiska kriget är målet att varje känsla ska vara kalkylerbar och sluta i en köphandling.

Det estetiska kriget är själva essensen i dagens samhälle menar Stigler. Det är kampen om våra libidon som avgör om företag vinner eller förlorar en marknad. Det är kampen om våra libidon som får hjulen att snurra. Kapitalismens största bedrift är inte att den kan tillfredställa alla materiella behov utan dess förmåga att skapa dem.

Men ska man tro Stiegler så håller denna libidoekonomi på tömmas på energi. Detta beror på att kapitalismen lider av en inre motsättning: den spelar på vår strävan efter att vara unika samtidigt som den i praktiken, med hjälp av modern psykologi, strömlinjeformar oss. I det estetiska kriget är våra sinnen synkroniserade efter globala marknadsföringskampanjer.

För en industriell popkonstnär Andy Wharhol är detta något positivt:

“Det som är utomordentligt med det här landet är att Amerika har skapat en tradition där de rikaste konsumenterna köper samma saker som de fattigaste. Man kan titta på TV och se Coca-Cola och man kan vara säker på att Liz Taylor dricker Cola, och tänk, själv kan man dricka Cola. Inga pengar i världen räcker för att skaffa en bättre Cola än uteliggaren i gathörnet. Alla color är likadana och alla color är goda. Liz Tailor vet det, presidenten vet det, uteliggaren vet det och vi vet det också.” (4.)



Det går inte att vara unik genom sin konsumtion och smak med dagens industriella logik. Förlusten av identitet skapar en djup olust, vilket gör det allt svårare för media att manipulera vårt libido. Detta kallar Stegler för libidokvotens sjunkande avkastning.

Exploatationen av våra libidon har förändrat vårt samhälles natur så pass att det skiljer sig från alla tidigare samhällen. Tidigare i historien har vad Stiegler kallar minnestekniker, det skrivna ordet eller sången, främst använts av sociala skikt som inte ägnade sig åt produktion av det materiella utan som odlade det kulturella, religiösa, eller vetenskapliga.
Artister, jurister, filosofer, forskare, sysslade med den andliga produktion som antikens filosofer kallade otium. De ägnade sig åt det existensiella, med det som inte gick att beräkna. Det som skiljer vår tid och alla tidigare, menar Stiegler, är att produktionssfären tagit över minnestekniken (gamla sådana som det skrivna ordet eller nya som film eller musik). Vår symbolvärld har underkastats produktionens behov, den materiella produktionen, negotium, och därmed devalverat dem menar Stiegler. För att vår existens ska vara existens och inte bara överlevnad måste den stå i relation till det som inte existerar menar Stigler som anklagar Marx för att ha blandat ihop folkets opium med dess nödvändiga otium. I årtusenden har man trott på gudar, sedan på andra saker som ideal, revolution, rättvisa, framsteg, konst och andra sublimiteter. Men idag har negotium har trängt undan otium.
Kapitalismens förmåga att skapa en meningsfull symbolvärld är begränsad. Den sänker värdet på allt som inte kan handlas på en marknad och erbjuder få alternativ.

Stiegler menar att vår tids kapitalism tillämpar en sublimeringsmodell som kanske fungerat hyfsat tidigare men som nu dränerar allmänheten psykiskt och förstör vad han kallar våra sunda ”narcissistiska strukturer”. Detta är hans förklaring till vår tids stora paradx: att antalet deprimerade och desillusionerade tycks öka minst lika snabbt som vi rent objektivt får det materiellt allt bättre.

Efter att ha fastslagit var problemet ligger i böcker som Mécéance et discrédit 1. La décadence des démocraties industrielles pekar Stiegler på botemedlet i tvåbandsverket Constituer L´Europe: Europa måste uppfinna en ny identitetsskapande modell, en ny industriell modell som inte dränerar allmänheten på psykisk energi.

NOTER
(1.) Gilles Deleuze och Félix Guattari Anti-OEdipe Capitalism et Schizofrénie.
(2.) Albert Gorz har skrivit om Edward Bernay i L' immatériel Connaissance, valeur et capital Editions Galilée
(3.) Bernard Stiegler Constituer l'Europe 1. Dans une monde sans vergogne Constituer l'Europe 2. Le motif européen. Éditions Galilée. 2005
(4.)Citatet är hämtat från Bernard Siglers De la misère symbolique 2 La catastrophe du sensible.Gallée. 2005

tisdag, december 26, 2006

Har Sverige en chans?

Det skrivs en massa strunt om svensk ekonomi. Ett undantag är Pär Isakssons bok Har Sverige en chans? Jag recenserar den i Arbetarbladet: http://www.arbetarbladet.se/rec_result.php?id=473157&avdelning_1=111&avdelning_2=0

torsdag, december 21, 2006

Barbariet är modernismens baksida


Vissa förfalskningar ses främst som förbättringar. Bibeln har till exempel genomgått dramatiska förändringar. Först saknade den kapitelindelning men en Stefan Langton, ärkebiskop av Canterbury, införde den 1206. Och nya testamentets versindelning hittade en boktryckare på i Paris så sent som 1551.

Att ingen tycks ha några invändningar emot det här beror förmodligen på att förändringarna underlättat läsningen. Allt ska vara lätt idag så det är säkert bara en tidsfråga innan den nya brittiska förkortade versionen – Bibeln på hundra minuter – blir populär även i Sverige. I framtidens biblar kommer förmodligen meningar som utgivaren vill betona att tryckas i olika färger och i de digitala utgåvorna är naturligtvis hyperlänkar standard.

Men redan dagens enkelhet gör att vi förmodligen inte längre läser bibeln på det sättet som man gjort under större delen av vår historia. Kapitel och versindelning har förvandlat bibeln till ett andligt smörgåsbord där varje mening kan ses som en självständig betydelsebärande enhet. Och förmodligen har det skett på helhetens bekostnad.

Att komma åt information på ett enkelt sätt anses som något odelat gott nuförtiden men kanske beror det på en romantiserad syn på människan att tillgodogöra sig den. Ska man tro den franske filosofen Vincent Descombes är de texter och eternyheter vi gillar de som lär oss det vi redan tror oss veta. Descombes kallar detta för vår "platonska erinran".
Mycket tyder på att han har rätt. Högerextrema FOX news har haft stora framgångar i etermedia de senaste åren men enligt en studie (av Stefano Della Vigna, University of California och Ethan Kaplan, Stockholms universitet) har dess inflytande på valresultaten i USA i stor sett varit noll. Och Michael Moore lyckades inte bättre med sin film Farenheit 9/11. Biopubliken strömmade visserligen till men senare visade det sig att 95 procent redan var övertygade demokrater och i den lilla grupp med republikanska sympatier var det få som lät sig övertygas.

Om Descombes har rätt kan det innebära att lätthet att hitta information (oavsett om vi talar om versindelning i bibeln, digital TV revolutionen eller Internet) främst underlättar för oss att odla våra fördomar.

Det vore i så fall inte första gången. Femtonhundratalets informationsteknologiska revolution: boktryckarkonsten plus alfabetiseringen, utlöste en religiös fanatism som kastade in Europa i våldsamma konflikter.

onsdag, december 20, 2006

Sälj din njure


I takt med att vi blir allt äldre och fetare ökar behovet nya fräscha njurar. Men tillgången är begränsad. Förra året dog över 4000 amerikaner i väntan på transplantation. För att lösa problemet med att folk gärna behåller bägge sina njurar, trots att man kan överleva med en, föreslår brittiska affärstidningen The Economist (18-24/11) att man ska legalisera handeln med njurar. Det är inte farligare att få sin njure borttagen än att göra en fettsugning, skriver man.

Man kan kontrollera om säljarna lider av sjukdommar och ta hand om dem efteråt (Man kan också strunta i det). Man föreslår att en del av betalningen till exempel kunde vara en sjukvårdsförsäkring.

Föregångslandet The Economist nämner (och jag hittar inte på) är Iran som har legaliserat handeln med njurar. The Economist, som förmodligen inte skrivit något positivt om Iran sedan det hette Persien och diktatorn på påfågelstronen flydde, konstaterar att det inte finns några köer längre i Iran.

Huruvida det betyder att alla iranier som behöver en njure också får det framgår inte. Varför ställa sig i en kö om man inte kan betala? Men ur en ekonoms synvinkel är det viktiga att köerna försvinner.

tisdag, december 19, 2006

Det händer bra saker i Irak också.

Det händer bra saker i Irak men amerikansk media talar inte om det sa fru Bush nyligen i dumburken. 90 procent av Irakierna uppger visserligen i en opinionsundersökning att att det var bättre innan ockupationen, men de har säkert läst för mycket New York Times. Trots det kanske det finns ett visst stöd för den amerikanska närvaron: 66 procent av irakierna tror att det kommer att bli värre om amerikanerna lämnar Irak.

Två tredjedelar av alla elever ska dessutom ha slutat att gå till skolan. ABC:s frukost TV idag tynger inte publiken med statistik men berättar om en kille som fortsätter att gå på Bagdads balettskola trots att till exempel hans bästa kompis blev skjuten. Men det ska bli bättre. Snart ska han flytta till USA. Det händer bra saker i Irak också.

söndag, december 17, 2006

Augusto Pinochets andra död


11 september 1973. Militären har omringat Chiles presidentpalats La Moneda där landets marxistiske president, Salvador Alliende, barrikaderat sig. Militären skjuter på palatset med granater.
Senare på dagen förklarar Chiles överbefälhavare Augusto Pinochet på TV att han tagit makten. Salvador Alliende uppges ha begått självmord.
Det är början på napoleonbeundraren Pinochets diktatur där över 3200 människor mördades, 30 000 torterades och ännu fler flydde landet. Bara Sverige tog emot tusentals chilenska flyktingar.

Men man kan inte göra en omelett utan att krossa några ägg, som det heter, och Pinochet skötte i alla fall ekonomin, sägs det. Under Pinochet blev Chile ett nyliberalt experiment. Statliga företag privatiserades, och man provade Milton Friedmans monetarism.

Problemet med den berättelsen är att Chiles största exportprodukt är koppar som fortfarande kommer från det statligt ägda gruvbolaget CODELCO. Bortsett från koppar exporterar Chile främst jordbruksprodukter, vilket knappast varit möjligt utan Alliendes jordbruksreform. Det som brukar beskrivas som ett nyliberalt mirakel är mer ett arv från marxisten Salvador Alliendes politik. Det finns inga skäl att sörja att människan Augusto Pinochet nu är lika död som hans politik.

fredag, december 15, 2006

Har du hört att Christer Pettersson blev mördad av ryska agenter? Pettersson mördade Palme på uppdrag av Kreml, så ryssarna var naturligtvis rädda att han skulle avslöja dem. Därför försåg Kreml honom med fri sprit i femton år tills han fick ett epileptiskt anfall och dog.

De är sluga. Ryska makthavare är duktiga på att dölja sina mord men vi är ännu bättre på att genomskåda dem. Ta mordet på Alexander Litvinenko i London. Han mördades av Putins agenter för att han visste för mycket. Litvinenko visste till exempel att Putin sprängt ryska bostadshus och har sex med djur. Klart Putin ville döda honom. Bevis? Ryssar är alltid skyldiga tills motsatsen är bevisad.

Det radioaktiva ämnet, Polonium 210, kan ju också spåras till Ryssland. Polonium, som är ganska sällsynt, används normalt i kärnvapen, så det ligger ju nära till hands att man smugglar ut ett sådant ämne till London för att döda en fd KGB agent. (Att Putin kanske inte har fullständig kontroll över Ryssland och polinum smugglas ut för att säljas på en svart marknad är bara en konstig konspirationsteori.) Att döda Litvinenko med en kula hade varit för spektakulärt. Det hade gått för snabbt. Nu fick Litvinenko snacka i tre veckor om vad han visste innan radioaktiviteten dödade honom.

onsdag, december 13, 2006

Nedslag i framtiden



Om en generation eller två kommer allmänheten att vara lika ointresserad av vad regeringen gör som den är av vad de sista kungahusen i Europa pysslar med idag. Anledningen är att demokratiska valda regeringar inte kommer att ha mycket mer makt än vad den svenska kungen har. Det är inte bara det att globaliseringen gör att staten får mindre makt, och kapitalet mer. Staten kommer mer eller mindra att upplösas genom att privata företag tar över allt fler av dess ansvarsområden. Det är i alla en av teserna som förre franska presidenten Francois Mitterands rådgivare, Jaques Attali, driver i sin senaste bok: En kort historia om framtiden (Une brève histoire de l´avenir Fayard). Det finns goda skäl till att tro detta menar Attali.

Kapitalister söker hela tiden nya marknader där de kan tjäna pengar och i längden kan politikerna inte stå emot deras lobbying. Inte minst då globalisering och handeln på internet på allvar kommer att undergräva staters skattebas. Redan idag undanhåller företag enorma belopp från beskattning på skatteparadis, och i framtiden kommer allt fler medborgare att härma dem. Det gäller i alla fall de kreativa klasserna, de välutbildade människor som skapar de största värdena och som Attali kallar de nya nomaderna. Framtidens politiker kommer att bli lättade när privata företag helt och hållet tar över ansvaret för pensioner, sjuk och arbetslöshetsförsäkringar.



Ett annat skäl är att den nya informationsteknologin gör det allt enklare och billigare att administera privata försäkringar. Skillnaderna från de gamla välfärdsstaterna kommer dock att vara stora. Kopplingen mellan vad man får betala och får ut kommer att vara mer direkt. Och kostnaden eller om man ens ska få försäkra sig kommer att vara mer direkt avhängigt ens livsstil. Det här existerar redan idag: vissa försäkringsbolag erbjuder till exempel billigare bilförsärkringar till förare som på heder och samvete försäkrar att de är helnykterister. Skillnaden är att i stort sett varenda försäkring kommer att kommer kopplas till din livsstil, eller hur dina gener ser ut. Och det kommer inte att räcka med att försäkra på heder och samvete att man inte dricker, röker, att man sportar eller använder kondom.

Precis som försäkringsbolag idag kräver en viss sorts lås på hus eller kameror utanför vissa butiker kommer vi att låta oss övervakas allt mer i vår vardag. Det handlar om kameror på offentliga platser, i och utanför våra hem, om sändare under huden som avslöjar exakt var vi befinner oss hela tiden och om en fullständig koll på vad vi handlar eller laddar ner från nätet. Det kan låta värre än det George Orwell skrev om i 1984. Till skillnad från i Orwells skräckvison handlar Attalis inte direkt om en politisk konspiration, utan är mer ett svar på marknadens krav och en allt billigare och bättre tekniks möjligheter. Det är inte en totalitär stat som kommer att kontrollera våra liv in i minsta detalj, utan allmänheten själv som kommer att tillåta privata företag att får en närmast total insyn i dess liv. De flesta idag förfäras säkert över tanken att bära en miniatysändare under huden som avslöjar var man befinner sig, och rent av hur man mår, men hur många skulle inte tycka att det vore en bra idée när det gäller ens egna småbarn eller åldrande föräldrar?

Jacques Attalis framtidsvison kan låta lite som något frå den amerikanske scienscefictionförattaren William Gibbons dystopiska romaner där maffialiknande storföretag styr det mesta i världen. Samtidigt är det svårt att förneka att de processer och den teknik Attali talar om i stort sett redan existerar. Hans prognos bygger på ett rent marknadsekonomiskt resonemang. Attali tror att marknadskrafterna kommer att marginalisera staten men underskattar han inte politikens möjligheter att forma samhället?

tisdag, december 12, 2006

Kommunismens ansikten



Den som är intresserad av en nyanserad analys av hur det egentligen gick till när Kulakerna skulle likvideras som klass i Baltikum, hur den östtyska regimen gjorde när de valde ut medborgare som var betrodda att resa utomlands eller hur Moskvaprocesserna behandlades i svensk press har all anledning att skaffa ett ex av Kommunismens ansikten. Det är en antologi med bidrag från åtta svenska forskare som på runt 300 sidor har tittat närmare på kommunismens historia och diskursen kring den.

Själv fastnade jag för Göran Leths bidrag som handlar om svälten i Sovjet på trettiotalet och hur man skrev om det i Sverige. Att de svenska tidningarna ägnade den olika utrymme och att vissa slätade över mer än andra förvånar säkert ingen men Leth menar att de partipolitiska sympatierna hos tidningarna inte räcker för att förklara olikheterna i rapporteringen.

Det som förklarar avvikelserna är i stället den journalistiska formen som tidningarna verkar i. De som tillhörde upplysningstraditionen och anslöt sig till synen att Sovjet var ett land i snabb utveckling hade inte riktigt plats för den konkurrerande berättelsen om Sovjet som svältdrabbat. Till denna grupp hörde inte bara kommunistiska tidningar som Ny Dag utan också liberala Dagens Nyheter.

Bland vissa tidningar på den högra kanten kan paradoxalt nog den utbredda skepsisen till Sovjet i stället ha gjort att man inte skrev så mycket menar Leth. Om man har en stereotypisk bild av Sovjet/Ryssland som ett evigt efterblivet svältdrabbat land som man förmodligen hade på Nya Daglig Allehanda blir det lätt att man inte ser nyhetsvärdet i att berätta om massvälten i trettiotalets Sovjet. Det är lite som dagens media som nästan aldrig skriver om att miljoner afrikanska barn dör varje år av svält och lättbotade sjukdomar bara för att bilden av det evigt efterblivna Afrika är så dominerande i journalisters medvetande.

Den (då liberala) kvällstidningen Aftonbladet som verkade inom sensationsjournalistiken ägnade däremot betydligt mer utrymme åt svälten än Nya Daglig Allehanda. Leth slutsats är att den journalistiska: "Formen kan ha föregått tanken snarare än tvärt om."

Leths bidrag är långtifrån invändningsfri men innehåller frågor om hur pressen fungerar som är lika aktuella idag som de är svåra att ge ett slutgiltigt svar på.

Att Kommunismens ansikten och frågan om kommunismens brott nu år 2005 är aktuell i Vasabladet är enklare att förklara. Narrationen om den snabba sovjetiska utvecklingen har kommit av sig men avgörande är att den svenska staten tycker att det är viktigt att vi funderar på vad som hände i Sovjet på trettiotalet. Den som betalar kusken bestämmer färden säger ett ryskt ordspråk och Kommunismens ansikten har bekostats av vetenskapsrådet "inom ramen för programmet Kommunistiska regimer".

Den svenska myndighet som annars mest använder historia i ideologiska syften är nybildade Forum för levande historia. De jobbar för att nazisternas förintelse ska vara i fokus för vårt historiemedvetande.
Skulle Forum för levande historia vilja finansiera forskning, böcker och utställningar om den brittiska, franska och amerikanska kolonialismens brott? Kommer vetenskapsrådet någonsin sätta upp ett "program för folkmord i de franska kolonierna" där svenska akademiker kan ansöka om forskningsbidrag? Jag skulle vilja se Göran Persson förklara ett sådant beslut för Jacques Chirac, Tony Blair eller George Bush på nästa toppmöte.

Anu Mai Kõll (red)
Kommunismens ansikten
Symposion

måndag, december 11, 2006

Corso rapido in autodifesa intellettuale


Anche molti secoli fa -forse noi occidentali l’abbiamo dimenticato, le nostre relazioni con l’islam erano difficili.
Maometto era l’Anticristo o il posseduto da Satana.
Ora che siamo diventati tutti laici, siamo costretti a trovare argomenti nuovi.

Dal momento che non possiamo negare a noi stessi che sia proprio la acredine di vecchia data contro l’islam a guidarci – noi siamo tolleranti e razionali, mascheriamo la nostra avversione dietro una non meglio ”solidarietà con i poveri musulmani”.
Qualche esempio?

Non criticare mai apertamente i mussulmani. La cosa potrebbe essere interpretata come intolleranza verso le religioni. Se si vuole parlare di fanatismo religioso indicare i fanatici sempre come islamici mai come musulmani. A volte la scelta delle parole può veramente essere efficace.
Rendere palese che gli islamici rivendicano cose a cui la maggioranza dei musulmani crede. Associare i kamikaze con l’islam é come associare il cristianesimo con le sette radicali tipo Jim Jones, ma funziona. La maggioranza delle persone penserà in ogni caso all’islam quando si parla di islamici.

Cerca di essere chiaro soprattutto su di una cosa: una società moderna non può basarsi sull’ideologia di estremisti islamici. L’associazione inconscia con tutto l’islam che la gente farà é una cosa da non sottovalutare.

Utilizza parole codice al posto di giudizi di valore. Oggi sono soltanto i fascisti a parlare di decadenze culturali, le persone illuminate parlano della necessità di una modernizzazione del mondo islamico. Se ci si modernizza abbastanza si potrà far parte e quindi entrare nella modernità.

Tuttavia di rado si cerca di specificare cosa la parola modernità, veramente significhi, con questa parola si vuole generalmente far palese che i non-moderni devono diventare come noi.
La modernità corrisponde a ciò che un tempo definiva le nazioni civilizzate.

Le nazioni civili sono quelle che bruciarono le streghe, proseguirono con secoli di guerre di religione, colonializzarono il mondo dei barbari (la maggior parte dei ”selvaggi” indigeni furono eliminati nell’America del sud e del nord ed in Australia) e – sempre le nazioni civili, riuscirono a far scoppiare due guerre mondiali soltanto durante la prima metà del secolo ventesimo.

La maggioranza di noi crede che modernità significhi che ”gli altri” devono diventare uguali a noi. Ma questo non bisogna mai dirlo apertamente.

Il problema nella definizione di parole codice come modernità é che questo consente ai lettori o ai fluitori del messaggio mediale la possibilità di riflettere se quello che si dice sia ragionevole oppure no. La situazione allora si complica. Ciò che è moderno oggi non lo era ieri.
Negli anni trenta in anche in nazioni civili come la Svezia l’aborto era reato ed era considerato scandaloso ma non la sterilizzazione forzata degli handicappati.
Oggi é il contrario.

Un tempo una delle nostre azioni civilizzatrici era quella di convincere i barbari a sud dell’equatore che i seni delle loro donne andavano coperti.
Oggi - con la stessa enfasi morale di allora, esortiamo le donne musulmane a mostrare i capelli.


Quello che reclamiamo in fatto di diritti civili e di libertà per le donne dei paesi musulmani sono valori che meno di un secolo fa ci erano completamente estranei.

La nostra moderna teoria sulla libertà di espressione nasconde comunque incongruità e parossismi. Per esempio le caricature di Maometto devono essere tollerate in nome della libertà di espressione ma non sono tollerate le opinioni “ revisioniste” che mettono in discussione l’olocausto. Il pur discutibile storico britannico David Irving – che appunto mette in discussione la verità del genocidio contro gli ebrei durante la seconda guerra mondiale, é stato condannato come é noto a tre anni di carcere da un tribunale austriaco.

Ma a nessuno é venuto in mente di perlomeno insinuare il dubbio che la cristianissima Austria sia però un paese intollerante che dovrebbe riformare le sue leggi sul diritto di opinione.

(Grazie a Guido Zeccola che ha fatto la traduzione)

måndag, december 04, 2006

Myter om jobben


Man hör ofta att allt skulle bli så mycket bättre på den svenska arbetsmarknaden om den bara blev lite mer flexibel. På riktig svenska betyder det att arbetsköparen ska kunna få lättare sparka sin personal när han känner för det.

Tanken är att företag ska våga anställa fler om det är enkelt att göra sig av med dem när konjunkturen vänder neråt. Hur någon kan tro att detta ska skapa fler jobb totalt sett brukar man inte riktigt förklara.

Det finns studier som visar att företag har en tendens att sparka folk inför bokslut trots att det inte finns några industriella skäl, men det finns inga studier som tyder på att det skulle bli fler jobb bara för att arbetsköparna får mer makt.

Men studier är tråkigt. Det vanligaste sättet att argumentera är att peka på framgångsrika exempel. Ett är Storbritannien.

“Två miljoner fler britter har arbete idag än när Labour tillträdde 1997. Arbetslösheten är den lägsta på trettio år och landet har ett större antal människor i arbete än någonsin tidigare.” skriver till exempel DN:s Niklas Ekdal i boken Sanningen om Sverige - en antologi om jobben som försvann.

Det han och andra flexibilitetsförespråkare aldrig nämner är att 2/3 av alla nya brittiska jobb mellan 1997 och 2005 kommit inom den offentliga sektorn. Och hur många privata jobb har inte skapats av det? (Frågan är om man fortfarande får tycka att Storbritannien är ett bra exempel då man skapat fler skattefinansierade vårdjobb än privata pigjobb).
USA är inte heller något bra exempel på att en flexibel arbetsmarknad skulle skapa jobb. Det är tvärtom så att det skapats allt förre jobb procentuellt sätt än i USA sedan Ronald Reagan började flexibiliseringen av den amerikanska arbetsmarknaden, visar ekonomen Francisco Vergara i antologin Travail flexible, salariés jetables (ung: Flexiblet arbete, slit och slängjobb).

I det byråkratiska Europa har i stället jobbskapandet ökat så att det nu är på samma nivå som den amerikanska. Detta trots att USA har en yngre, mer arbetsför befolkning än EU. Ett annat sätt för USA att dölja sin arbetslöshet är att sätta de sämst utbildade i fängelse (2,2 miljoner!). Det finns åtta till tio gånger fler fångar i USA, per invånare, än i EU.

Det intressanta med Sanningen om Sverige är inte att Göran Persson som skulle ha skrivit ett tjugonde bidrag hoppade av, utan att Ögren eller vem som nu är ansvarig för boken inte bett någon riktig expert på hur arbetsmarknaden fungerar att delta. Visst finns här en del ekonomer som i förväg tror sig veta hur en optimal arbetsmarknad ska organiseras men någon som studerat hur den riktiga arbetsmarknaden faktiskt fungerar syns inte till. Här finns inte heller någon speciallist på den internationella statistiken som kan reda ut hur hög den svenska arbetslösheten egentligen är jämfört med i andra rika länder.

I antologin finns i stället politiker, fd politiker, journalister, den svenska filosofen (med ett av bokens få intressanta bidrag) och näringslivsrepresentanter. Det är ett gäng som är känt från TV, men vad vet till exempel Pierre Schori om svensk arbetsmarknad? Det är som att be Bosse Ringholm, som förutom att ha varit finansminister också varit chef på AMS, att bidra till en antologi om svensk utrikespolitik. Jag vet inget om fotboll men skulle förmodligen kunna leda Sverige, eller rent av Vatikanstaten till seger i VM, om jag också fick välja ut vilka spelare de andra lagen skulle ställa upp med.

Sanningen om Sverige - en antologi om jobben som försvann
Redaktör Mats Ögren
Bokförlaget DN