onsdag, februari 28, 2007

En kritik av tillväxtsamhället (del 1).


Är du oduglig? Det är inget att skämmas för: allt fler européer klassas som odugliga. Officiellt heter det långtidssjukskriven men det lurar ingen. Rätt många av de långtidsarbetslösa skulle klara ett jobb om arbetstempot höll sig på samma nivå som på 1960 eller 1970- talet. Och rätt många skulle ha jobb om arbetsköparna satsat lika mycket på att omplacera sin sjuka personal som man gjorde så sent som på åttiotalet. Men har man inget jobb är det ändå alltid ytterst den arbetslösa det är fel på.

Bortsett från under antiken (då man var ärligare än idag) har arbetet alltid varit högt skattat av de som inte behövt utföra det. Både teologer, sociologer och nu också nationalekonomer kan förklara varför arbetet är oundgängligt för människan. Devisen ”arbetet gör dig fri” som stod på porten till Auschwitz var inget som nazisterna hittat på.

Märkligt nog verkar en del sjuka klara sig bättre än någonsin på arbetsmarknaden. De som är maniska och bara sover fyra timmar per natt till exempel. För arbetsköpare kan de vara en enorm tillgång. Sjukdomen har blivit ett ideal, precis som anorexia är bland modeller. Man tänker lätt på Napoleon som sa att en man sov sju timmar, en kvinna åtta och en idiot nio. Men vad är då de som behöver tio eller elva timmar?

Den perfekta människan idag ska agera maniskt och tänka som en schizofren. Om många har svårt för det första, har de flesta blivit mästare på det senare. Idag klar folk att hantera motstridiga tankar som ”Jag tycker inte om att köra men jag måste ha bil för att ta mig till jobbet”, och ”Jag hatar mitt jobb, men jag måste betala lånet på bilen.” Du kanske invänder att du tycker om ditt jobb eller att köra men det schizofrena tänkandet finns i så många varianter och är så utbrett att knappast något människa slipper undan.

Att gilla att köra men hata trafik kanske inte är så konstigt men det är ett exempel på vår schizoida personlighet. Tyvärr är det ofta vår förmåga att samtidigt stå för två motstridiga åsikter som i slutändan formar hela samhället.

Att köra är kanske kul, men trafik, framförallt den som går framför barnens skola eller villatomten gillar vi inte. Alltså skjutsar vi barnen till skolan, flyttar ut i förorten, vilket ökar trafiken och behovet av vägar. Det dröjer inte länge innan det som var en stilla förort blivit för stökigt och man flyttar lite längre ut från jobbet i stan.

Det paradoxala är att summan av var och ens logiska och rimliga agerande ofta blir ett samhälle som ingen vill ha. Till och med när utgångspunkten bara är att låta barnen växa upp i ett kvarter utan trafik.
Det finns oräkneliga exempel på det men om man bara håller sig till trafiken så kan man konstatera en rad effekter. Bilarna kanske blir allt snabbare, men vi kör också allt längre så i slutändan kommer vi inte fram fortare. I Paris gör trafiken att bilens medelhastighet bara är 16,6 kilometer i timmen, vilket är mindre än en cykel. Om man dessutom räknar med den tid det tar att tjäna in det bilen har kostat visar det sig att man inte tar sig fram fortare med bil än till fots.

En rad tidsbesparande tekniker har inte alls sparat någon tid åt oss. Vi ägnar lika mycket tid åt tvätt som för femtio år sedan och hushållsarbetet har knappast minskat på femtio år.

Var och en av alla dessa prylar vi tillverkar och använder verkar fantastiska men tillsammans får de konsekvenser som till stora delar förtar den ursprungliga effekt vi förväntade oss. Helheten är alltid mer än summan av sina delar. Det är alltså inte så märkligt om mer prylar, fler köpta tjänster eller som det heter på akademiska, högre tillväxt och stigande BNP, varken gör oss lyckligare eller bättre.

Enligt Världshälsoorganisationen uppgår antalet självmord i världen (som aldrig varit rikare) till nästan en miljon om året. Det är dubbelt så mycket som antalet mord eller fyra gånger så många som dödas i krig. Bland OECD - länderna har antalet självmord ökat med tio procent de senaste trettio åren.

Hur vi mår verkar ha frikopplats från hur det står till med den rikedom som ekonomerna mäter i BNP. (Robert E Lane hävdar i sin bok, The loss of happiness in Market Democracies, att orsaken till att folk uppfattar att de har det sämre är att kvalitén på de mänskliga relationerna försämrats.).

Det finns flera alternativa mätmetoder till BNP som kan hjälpa en att förklara det fenomenet. Genuin Progress Indicator (GPI) (1.), är ett exempel där man dragit ifrån de kostnaderna som egentligen inte innebär en förbättrad levnadsstandard. Det handlar till exempel om miljövård som egentligen bara handlar om att försöka restaurera värden som gått förlorade genom annan ekonomisk aktivitet. Resultatet överensstämmer med många människors intuition: från sjuttiotalet och framåt har BNP och GPI gått skilda vägar.
BNP säger att vi blir allt rikare. GPI visar på att våra samhällen stagnerat eller gått tillbaka i över trettio år.

söndag, februari 25, 2007

Mohammed Said el-Sahhaf i Pentagon?



Förr hette det att Irak hade massa folk som jobbade med att tillverka sofistikerade massförstörelsevapen. Det handlade om allt från atombomber till bakteriologiska vapen. Nu vill man få oss att tro att irakierna inte ens är kompetenta att bygga bilbomber. De måste ha importerats från Iran.
Om Pentagons talesmän inte tycker det är lämpligt att helikoptrar kraschar heter det i stället att: de har “hårda landningar”. Att skicka 21 000 fler soldater och låta dem patrullera gatorna i Bagdad är inte en upptrappning av kriget sa Condoleezza Rice i Senaten för en tid sedan. Skulle du vilja beskriva det som en nertrappning, undrade en irriterad senator. När Britterna nu sänder hem tusentals soldater så är det, som Cheney säger, ett tecken på framsteg i Irak. Har Saddam Husseins informationsminister Mohammed Said el-Sahhaf fått jobb i Pentagon?

fredag, februari 23, 2007

Gil Anidjar: Sionism är en form av antisemitism


Vad är det för skillnad på en jude och en arab? Ska man tro Gil Anidjar är den inte så stor som man brukar anta. Anidjars förmåga att se likheter där andra ser skillnader har gjort att klassats som en av USA:s farligaste akademiker. Men hur kan en mager litteraturprofessor på Columbia som ägnat sig åt att analysera rasism skrämma någon?

Du är professor i komparativ litteratur på ett av världens mest prestigefyllda universitet. Väggarna här i ditt arbetsrum är tapetserade med böcker med jobbiga titlar. Du verkar i hög grad i de abstrakta teoriernas värd men ändå har du starka åsikter om värden vi lever i. Kan verkligen en komplicerad filosof som Derrida hjälpa oss att förstå vad som händer i världen och mellanöstern?

Jag tror det. Derrida säger egentligen något ganska enkelt. Han är också väldigt komplicerad men man kan sammanfatta det enkelt. Derrida säger att det finns alla möjliga typer av skillnader: mellan män och kvinnor, religioner, regioner osv. Det avgörande är vilka skillnader som har betydelse. Och vid vilken tidpunkt. En skillnad som man verkar besatt av i väst är den mellan judar och araber. Vad är det mellan dem som gör att det finns en situation i Palestina som inte kan lösas.

Derrida skulle säga: låt oss säga att det finns en skillnad mellan judar och araber. Hur uppkom den? Var finns skiljelinjerna?

Min familj kommer från Marocko, så tekniskt sett är vi arabiska judar. Om man kan vara arabisk jude, varför finns det en konflikt mellan judar och araber?
Den här frågan ställs inte. Men för att ha en judisk stat måste ickejudar göras till andra klassens invånare. I egenskap av en arabisk jude vill jag inte att den arabiska sidan av mig ska ses som en andra klassens medborgare.

Med andra ord är det möjligt att tänka sig araber och judar, inte som två eller motpoler, utan som en. Man kan inte separera vissa individer från dem själva. En demokrati bör inte heller vara en plats där ens ursprung, den kulturella, eller språkliga, inte har någon betydelse för staten. I Israel har man inte lika rättigheter. Det avgörande är om man är judisk eller inte. På andra ställen kallas detta rasism. I Israel kallas detta för den judiska statens privilegium.
Föreställningen att alla judar måste ha en egen stat för att överleva, och att ickejudar där inte ska ha samma rättigheter, är barock.






Vi hörde samma sak i Sydafrika. De sa: vad ska hända med de vita om apartheid upphör? De lever bättre nu. Det är en förebild för Israel. Man måste tänka på ett sätt att leva tillsammans i stället för att utgå ifrån att ens existens är beroende av att man skiljs åt från andra. Det är det som Derrida lär. Ja, visst finns det skillnader mellan judar och araber men det betyder inte att denna skillnaden bör blir en gräns eller mur. Derrida är väldigt hjälpsam.

En av dina mer provocerande åsikter är att sionism skulle vara en form av antisemitism. Finns det verkligen inte en avgörande skillnad här?

Det finns många likheter mellan den moderna antisemitismen och sionism. Bägge kom till på samma plats och ungefär samtidigt: i Wien under slutet av artonhundratalet. De skapades i samma kulturella miljö. Båda bygger på uppfattningen att judar inte ska finnas i Europa. Både antisemiter och sionister säger att judar inte ska vara där de är utan någon annanstans. Visst finns det skillnader: man är oense om var de ska vara och nazisterna började med att säga att judarna skulle utvisas men ändrade det sedan till att judarna skulle utrotas. Det är uppenbart att det finns skillnader och att de bägge rörelserna inte är samma sak men principen att judar inte ska vara där de är utan någon annanstans delar de.

Det finns akademiska verk som visar på andra likheter, som hur hur sionister beskrivit judar som svaga feminiserade och ovilliga att slåss. Det här är ganska välkänt men det är obehagligt att tala om det.

V a d tänker du på?

Du har säkert sett att judar som kritiserar Israel beskrivs som självhatande judar. Förr talade man om rasförrädare. En vit som kritiserade hur svarta behandlades stämplades förr som rasförrädare. Om man som jude idag är propalestinsk då stämplas man som en rasförrädare, som en självhatande jude.

Å andra sidan om man inte är jude och är antisionist blir man anklagad för att vara antisemit, för man gör ingen skillnad mellan judar och sionister. Ingen vill egentligen att du ska göra den distinktionen. En god jude antas vara en god sionist. Idag säger sionisterna att om du kritiserar Israel så är du antisemitisk. Men om alla som är kritiska mot Israel stämplas som antisemitiska, vem är då inte antisemit?
Man måste skilja det åt för alla judar är inte sionister. Men de ideologiska, historiska och känslomässiga likheterna mellan sionism och antisemitism är så stora att man bör fråga sig vad det handlar om.

Din senaste bok, The Jew, the Arab: A history of the Ennemy anses också som provocerande. Vad handlar den om?

Det jag jobbat mest med är sambandet mellan judar och araber och sionisters och judiska organisationers påstående att araber inte skulle vara offer för antisemitism. Antisemitism skulle bara vara emot judar. Man gör en distinktion mellan alla former av rasism och rasism mot judar och säger att den mot de andra är inte lika dålig. Jag är medveten om nazismen men också om kolonialismen, neokolonialismen och ödeläggelsen av Afrika. Det finna alla möjliga typer av rasism som verkar ha gjort stor skada. Jag vill inte rangordna, men det verkar inte rätt för mig att säga att det ena skulle vara värre än det andra. Förintelsen var fruktansvärd men det var också kolonialismen. Och det är också dagens former av rasism.

Så att säga att araber inte är offer för islamofobi eller att antisemitism bara är emot judar, förefaller lite perverst för mig. Det förstärker också dem rasism som araber utsätts för både i Europa och Amerika där man totalt demoniserar islam och man för krig mot muslimer.

Hur är förhållandet mellan den kristna och muslimska världen idag?

Det är en relation utan symmetri. 1492 började det kristna Europa ta över världen. Man erövrade Nord- och Sydamerika och på 1800 talet tog man det mesta av världen som återstod. Att säga att det finns en "clash of civilisation" är absurt. Det finns en zen-fras, som sammanfattar min inställning: "hur låter det när man klappar i händerna med en hand?" Det vi hör nu är inte en konflikt mellan civilisationer utan ljudet från en civilisation som slår emot alla andra. Amerika och Europa är i princip i krig med resten av världen. Man ser resten av världen som ett hot. Man hör hela tiden antingen om det mus limska hotet eller det kinesiska hotet. Det kinesiska är ett ekonomiskt hot, det muslimska är ett ideologiskt. Det handlar om en sida som anser att resten av världen är farlig.

Man behöver inte vara ett geni för att se att när det gäller ekonomisk, militär, ideologisk styrka är den kristna världen totalt överlägsen Man kontrollerar inte allt men mycket. FN, IMF osv. Man kontrollerar allt som avgör hur alla ska leva.
Man frågar sig: "vad vill islam ha från oss" men frågan borde vara "vad kan islam egentligen göra med oss". Ta över FN? Eller Världsbanken? Hegemonin tar många uttryck: ideologiskt, kulturellt, ekonomiskt, juridiskt.

Jag ser inget problem med islam och kristendom: jag ser ställen på jorden som Venezuela, för att ta ett annat exempel, där man är trött på att ni bestämmer spelreglerna hela tiden. Vi är trötta på att ni säger till oss vilken typ av regering vi ska ha, vilken ekonomisk modell vi ska följa, och på att ni pekar ut länder som onda och sedan bombar dem. Det gör oss inte till terrorister: vi är bara folk som vill leva ett annat liv. Man skulle kunna tro att världen är stor nog för att tillåta flera modeller.

Det finns de som hoppas och tror att Europa ska fungera som en motvikt till USA. Franska ledare brukar tala om behovet av en multipolär värld som inte domineras av en enda supermakt. Hur ser du på det?

Europa och USA samarbetar väldigt väl. Man kan se det i Libanon, i Palestina och i Iran. När det gäller Irak fanns det en liten spricka, med en del europeiska länder som sa att de inte skulle delta, men i de flesta frågor är de ganska överens.
Det man bör fråga sig är inte vad muslimer eller kineser vill ha av oss, utan vad väst vill ha av resten av världen. Väst reglerar allt: ekonomin, kulturen, marknadsföring, företag, äganderätten, definitionen av demokrati. Allt detta bestäms i grunden av västländer. Så kolonialismen är över men det återstår ändå mycket som behöver avkolonialiseras.

Du har sagt att sekularism bara är kristendom under ett annat namn. Återigen har du sammanfört två saker som de flesta anser det finns en avgörande skillnad mellan. Hur har du kommit fram till en sådan slutsats?





Sekularisering är politik fri från kyrkan. Jag säger inte att det är bra eller dåligt. Det är alltid bra att kritisera makten och kyrkan hade för mycket makt. Men tänk om de som inte gillar det sekulära samhället uppfinner ett nytt ord och säger att det vi gör inte längre är politik? Det skulle inte övertyga dig. Men allt som hände med sekularismen var att man sa att de som hade makten, kyrkan, inte längre skulle ha makt. Men kristendomen var inte bara kyrkan. Kristendomen är ett sätt att se på världen och sitt liv.

Jag är född och uppvuxen i Frankrike. Jag skulle kunna säga att jag inte längre är fransk. På sätt och vis är det sant. Jag bor i USA och undervisar på Columbia. Det är 25 år sedan jag lämnade Frankrike. Men jag tillbringade 17 år i franska skolor och uppfostrades där. Det vore korkat att tro att detta inte påverkat mig på något sätt. En individs liv är visserligen inte samma sak som ett kollektiv, men det verkar lika korkat att tro att samhället plötsligt inte längre skulle vara kristet.

Ett skäl till att jag har problem med det sekulära som begrepp är också att det definierar vad det betyder att vara troende. På medeltiden kunde man inte göra skillnad mellan att vara kristen i kyrkan eller i hemmet. Så kristendomen var en livsstil. Mycket har förändrats men det sätt vi ser på världen kommer fortfarande ur denna kultur. Tanken på att man bör lämna sitt hem eller land och hjälpa andra. Det betyder i praktiken att man missionerar eller koloniserar. Nu lär man ut demokrati.

Titta på arvet efter René Descartes i Frankrike. Det är inte så att varje fransman har läst Descartes. Men man kan se en viss kontinuitet när det gäller fransmäns beteende, retorik och tänkande. Om man på det här viset kan peka på en viss kontinuitet, så är min fråga: varför ska man tro på Europa när det plötsligt förklara att det inte längre är kristet?

Inte minst då det skedde samtidigt som man började klaga på att muslimerna var religiösa. Tidigare var Islam bara galenskap: muslimer var mördare och tjuvar. Nu säger man att det är en religion, men en tokig sådan. Vi har förstått att religion är tokigt. Mekanismen är alltid densamma: vi är smartare än de andra. Förr var vi bättre för att vi var kristna, nu är vi bättre för att vi inte är kristna.
Strävan efter att hierarkisera världen har gjorts till en vetenskap. Förr hade man rasbiologiska institut. Nu är man mer politiskt korrekt men i grunden är mekanismen densamma: man studerar andra människor och kommer fram till att de egentligen inte förstår sig på livet, mänskliga rättigheter eller hur man bör leva tillsammans.

Intervjun har gått i Sundsvalls Tidning
Fotnot: På svenska kan man läsa Gil Anidjars essä De kristna och pengarna. Den publicerades Ord & Bild (5 2006)

torsdag, februari 22, 2007

Hamid Dabashi "Jag förespråkar en antikolonial modernitet


Hur skapas vår kunskap om den muslimska världen? En morgon i början av Februari när isen ligger tjock över Hudsonfloden tar jag tunnelbanan till Columbiauniversitet för att träffa Hamid Dabashi som i dagarna kommer ut med en ny bok: Iran A People interrupted. Dabashi är professor i iranska studier och komparativ litteratur.I likhet med den nyligen bortgångne Edward W. Said som arbetade på samma insitution är Dabashi kritisk till det sätt vi skapar och sprider kunskap om Mellanöstern.

Jag såg Al Gores film An inconvenient truth igår. Det mest intressanta i den filmen, tycker jag, är att den visar på skillnaden mellan den akademiska forskningens resultat och vad media rapporterar. Av ett urval på över 900 studier om växthuseffekten var det, enligt Gore, noll som ifrågasatte om den var verklig. Samtidigt menade över hälften av alla tidningsartiklar att växthuseffekten är ifrågasatt. Sociologi, kulturella studier eller politik är visserligen inte samma sak som klimatologi men finns det ett liknande gap mellan vad vi hör om Mellanöstern och forskningsresultat?

Det finns många andra exempel på det du tar upp. Aidsforskningen i USA bestämdes länge av den kristna högern som har stort inflytande. När det gäller Mellanöstern får inte ens tjugo eller tio procent av journalisterna till det rätt. Grundproblemet är att själva språket när man talar om politik kommer uppifrån. Det kommer från Vita Huset, UD, Pentagon ect. Det gäller USA i ännu högre grad än Europa men skillnaden är inte så stor. De sätter ramarna för diskussionen om Mellanöstern.

Du har inte mycket till övers för några av de mest citerade personerna i debatten. Francis Fukuyama var anställd på amerikanska UD när han skrev sitt mest kända verk, The End of History and the last Man. Samuel Huntington har jobbat åt Vita Huset, och Bernard Lewis åt den amerikanska underrättelsetjänsten. Många av dem som varit med och teoretiserat klyftan mellan den kristna och muslimska värden har haft nära band med Washington. Du är inte sen att nämna de här banden men hävdar att deras teoriers poularitet kan förklaras med hjälp av den amerikanska demografi. Hur hänger teoretiserandet om civilisationer och befolkningens utveckling ihop?

De amerikanska immigrationslagarna förändrades i slutet av sextiotalet, vilket gjorde att det kom åtta gånger fler asiater och latinamerikaner än vita till USA på sjuttiotalet. USA förändrades demografiskt och det var tydligast och syntes först på univesiteten. Koreanerna som kom på sjuttiotalet jobbade i livsmedelsaffärer för att kunna skicka sina barn till universitetet. De läser vanligtvis till ingenjörer eftersom det ger en optimal avkastning. De är sällan intresserade av samhällsvetenskap eller humanistiska ämnen.






Jag har spårat ursprunget, innan Huntington, och innan Fukuyama, till Allan Bloom och en bok han skrev som blev en storsäljare i slutet av åttiotalet: The Closing of the American Mind. Bloom säger att amerikanerna inte längre läser Platon, att de inte längre känner till Bibeln, att de inte vet vem Aristotelse eller Augustus var och så vidare. Och det är sant. Det handlar inte bara om ett generationsgap. Platon och Aristoteles var inte en del av de nya amerikanernas kultur. USA kan inte länge ha homogena tankar.

Retoriken om att den västerländska civilisationen håller på att gå under och att ingen bryr sig är en reaktion på en förändrad demografi. Efter det kommer böcker som Jacques Barzuns From Down to Decadence och en grupp människor som inte tror att den västerländska civilisation kommer att överleva.

Folk som (den förre iranske presidenten) Mohammad Khatami tror att Huntington talar till dem och översätter till och med honom. Men min poäng är att Huntontons tes har en inhemska orsak.

När Huntington talar om en kamp mellan olika civilisationer, inte minst den kristan mot den muslimska, är han deskriptiv eller preskriptiv då?

Argumenten är deskretiva, men när de kommer i en maktställning blir de preskretiva. Titta på Fukuyama som i sin senaste bok säger "Nä, Bush fattade inte vad jag sa. Fiasko i Irak var inte va jag sa". Så han uppfattar sig själv som preskriptiv: han är som en doktor som skriver ut ett recept.

Varför skrev du Iran: A people interrupted?

Jag har skrivit min bok för fredsaktivisterna på gatan. Jag blev interjuad av radio nyligen och de frågade mig på slutet vad jag skulle råda Bush att göra i irak. Jag svarade att jag inte har några råd. Jag skriver för mina medmänniskor. Jag skriver för dem som går ut i kylan och demonstrerar för fred.

Min bok är ett försök att skriva om jordens karta, att tänka sig den annorlunda. Det är inte bara om Iran - det är en kritik av tankarna på öst och väst, islam och västvärlden, som är en ganska sen dikotomi. USA och Europa är viktigt, det förnekar jag inte, men min berättelse har inte väst som ursprung. Det sätt som vår kunskap om miljöproblem skapas är väldigt likt de sätt som vår kunkap om världshistoria, islam och så vidare, konstrueras.

Du skriver att Iran, och många andra länder, lider av en kolonial modernitet? Vad är det och vad är den antikoloniala moderniteten du efterlyser.

Det är viktigt att ha klart för sig att det vi kallar modernitet kom från Europa genom koloniseringen av resten av världen. Kolonialismen var modernismens färdmedel. Det som europeer kallar modernitet eller upplsyning är för resten av världen en kolonial modernitet.

Man talar om individens och förnuftets makt samtidigt som man förnekar de länder som koloniserats den rätten. Detta skapar en paradox. Man säger att människan har makt över historien samtidigt som hon förnekas makten. Man säger att du är en del av förnuftet och framsteg, i en tid då detta förnuft och framsteg ger dig en roll som är underordnad kolonialmakten.

Jag förkastar inte moderniteten utan jag förespråkar en antikolonial modernitet, en modernitet som är vunnen på egen hand. En som är vunnen på historiens slagfält. Det här gäller inte bara islam, arabvärlden, eller Iran utan hela världen.

Du ger flera exempel på hur Ayatollah Khomeinie skapade internationella kriser av inrikespolitiska skäl. Gisslandtagandet i Iran syftade inte bara till att förhindra att amerikanerna försökte stoppa revolutionen utan också till att skapa en atmosfär där den inhemska opposition kunde kväsas. Du skriver också att Salman Rushdieaffären är ett exempel på det. Finns det paraleller med dagens kris?

Det sätt som Khomeinie använde Salmand Rushdie är väldigt snarlik det sätt som Mahmoud Ahmadinejad använder sin konferens om förintelsen.
Ahmadinejads uttalande om Israel, förintelsen och det sätt som kärnkraftsfrågan förvandlats till ett obejkt för nationell stolthet, har kommit till då hans egna inrikespolitiska och ekonomiska agenda är i fara. Det är en avledande manöver att anta en krigisk attity, när man inte kan ta upp viktigare inhemska frågor. Det distraherar 70 miljoner iranier.

Har Ahmadinejad verkligen sagt att "Israel ska raderas från kartan?"

När han sa det på farsi så lät det betydligt dunklare än när man översätter det till engelska. På persiska låter det inte som när man översatt det till engelska, som att han vill döda sex miljoner judar. Han ifågasätter statens Israels legitimitet: han föreslår inte att judarna ska elimineras. Det har inget med att kasta folk i havet att göra, döda dem eller bomba dem.

Men Iran är omringat av USA i Irak och afghanistan, som bägge är i krig. Det har skett en massiv militär uppbyggnad runt Iran. Krigiska uttalanden är lika mycket ett exempel på nervositet som dumhet.

Jag ska vara tylig. Jag skulle inte tveka en sekund att säga att jag tycker att det islamska republiken av iran borde utplånas från jordens yta, men betyder det att jag vill döda sjuttio miljoner iranier? Nej.

Hur är det med den iranska atombomben? FN:s förre vapeninspektör Scott Ritter har skrivit en bok, Target Iran The Truth Abouth the White House´s Plans for Regime Change, där han hävdar att det egentligen inte finns något som tyder på att Iran skulle ha ett hemligt kärnvapenprogram. Och Ali Khamenei, irans högste andlige och politiska ledare, har uttalat en fatwa mot kärnvapen. Är inte det ett starkt tecken på att de verkligen inte vill ha en bomb?

Ja. En fatwa ska inte tas lätt. Men i verkligheten skulle jag inte alls bli förvånad om den islamska reubliken är efter kärnvapen. Varför skulle de inte? De är omringade av kärnvapenstater. Pakistan, Ryssland, Israel, USA (I Irak). Notera att jag inte ens nämnde Israel först.

måndag, februari 19, 2007

Ett nytt lönsamt krig

Idag skriver jag i Sundsvalls Tidning om det symbiotiska förhållandet mellan amerikanska politiker, militärer, media och krigsindustrin.

http://www.st.nu/noje/kultur.php?action=visa_artikel&id=621191

söndag, februari 18, 2007

Frihetsimperialismen


Vad är poängen med att skicka ytterligare 21 500 amerikanska soldater till Irak? Zbigniew Brzezinski, förre president Jimmy Carters säkerhetspolitiske rådgivare, menar att det bara är en politisk ploj med liten taktisk betydelse och inga strategiska fördelar. Det räcker inte för att vinna kriget militärt även om det kommer att leda till blodiga strider, anser Brzezinski.

Man behöver inte vara militär för att förstå varför. Bara hälften av de nya soldaterna ska slåss. De andra sysslar med logistik, sjukvård, städa förläggningarna, vapenunderhåll och annat som krävs för att hålla en modern armé igång. Och eftersom de soldater som faktiskt ska ut på gatorna inte kan vara i tjänst 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan är den verkliga truppförstärkningen förmodligen under 5000 man. Det är knappast troligt att de kan göra en skillnad i en stad med fem miljoner invånare.

Men varför denna upptrappning om det enda säkra resultatet är fler döda amerikanska soldater?

Kanske är en snabb ökning de amerikanska förlusterna ett sätt att rättfärdiga ett angrepp på Iran. Den senaste tiden har man tonat ner al-Qaidas roll i det irakiska motståndet och i stället pekat ut Iran.
Fördelen med att använda motståndet i Irak som förevändning i stället för hotet från en iransk atombomb är att det inte finns några FN-inspektörer på plats i Iran som kan bedöma substansen bakom anklagelserna.

Ett av skälen till att USA förklarade England krig 1812 var att man ansåg att britterna uppmuntrade indianernas motstånd. USA har alltid sett sina grannar som ett hot. Det är en attityd Jefferson summerat:

If the English don´t get us the satisfaction we demand we will take Canada, which will enter the Union, and then, together with Canada, we shall have the Floridas, we shall no longer have any difficulties with our neighbours; and it is the only way of preventing them.


Den amerikanska flottan laddar upp i persiska viken. Man har skickat stridsflyg till Turkiet och missiler till gulfstaterna. Man ökar den strategiska oljereserven. Kanske är det bara den vanliga kanonbåtsdiplomatin men resultat är att USA snart är redo att ännu en gång agera i “självförsvar“.

Idag känner sig många amerikaner jag talat med hotade av Iran. Det gäller i alla fall de som är storkonsumenter av nyheter. Det kan verka absurt att ett land som är så lång borta och så svagt militärt (Irans försvarsbudget är runt 8 miljarder dollar om året, USA:s 400 miljarder dollar, exklusive kostnaderna för kriget i Irak) men det är inget nytt. Guatemala, Nicaragua, Chile och Grenada har, till exempel, alla framgångsrikt utmålats som allvariga hot mot USA:s säkerhet.

Krigspropagandan vi nu ser mot Iran är inte heller något som Bush har uppfunnit. Sprängningen av USS Maine i Havannas hamn skapade till exempel det klimat som gjorde det möjligt för USA att angripa Spanien och erövra Kuba och Filippinerna 1898.




På samma sätt var det ett påhittat nordvietnamesiskt angrepp på den amerikanska jagaren USS Madox i Tonkinbukten 1964 som fick kongressen att godkänna en resolution som gav Vita Huset rätt att bomba Nordvietnam och startade Vietnamkriget.


Det kan låta cyniskt att tro att världen 2007 inte skulle vara mer civiliserad än 1964. En av de som haft störst inflytande på Bush utrikespolitik, och belönats med jobbet som ordförande för Världsbanken, Paul Wolfowitz, har dock både avfärdat pratet om de irakiska massförstörelsevapen och erkänt de verkliga motivet:
“Den största skillnaden mellan Nordkorea och Irak är att vi ekonomiskt inte hade något val i Irak. Landet flyter på ett hav av olja.”(The Guardian 4 juni 2003).

Och visst är oljan viktig på många sätt. Det gäller att kunna förhindra att oljestaterna begränsar utbudet och att de överger dollarn. Om USA kan kontrollera mellanösterns olja kan de också reglera Indien och Kinas ekonomiska utveckling.

Ett annat skäl är det militärindustriella komplexet.
Dels finns det mycket pengar att tjäna för enskilda individer. Förra året ökade till exempel vicepresident Dick Cheneys aktieoptioner i Halliburton i värde från 241 498 dollar till åtta miljoner. Det är över 3000 procent.
Att det går så bra för Halliburton beror mycket på att företaget fått kontrakt för över 10 miljarder dollar för sitt arbete i Irak. Kontrakten är extra lukurativa då man inte behöver konkurrera om dem. Cheneys förmögenhet i takt med Halliburtons, konstaterar den amerikanske senatorn Frank Lautenberg i sin granskning.

Men det militärindustriella komplexet, som Halliburton och Cheney är en del av, fyller också en praktisk och politisk funktion. Att bygga kanoner har länge varit ett enkelt sätt att stimulera ekonomin (militär keynsianism) utan att skapa en välfärdsstat som omfördelar samhällets resurser.

Det finns också en ideologisk förklaring till USA:s aggressivitet menar den amerikanske historikern William Appleman Williams. Enligt Williams finns det en djup koppling mellan den amerikanska geografiska och ekonomiska expansionen och landets syn på frihet. Tanken finns egentligen hos den europeiska högern också: om vi skapar tillväxt behöver vi inte bry oss om politiska frågor som fördelning.
En amerikansk 1800: tals senator, James R Doolittle, har uttryckt tanken klart: ett överflöd av fritt land kommer att “fördröja alla allvarliga konflikter mellan arbete och kapital i århundraden, om inte för alltid.”
Det geniala med den amerikanska imperialismen är att den, även när den utplånar Amerikas egen ursprungliga befolkning, vietnameser, eller irakier, alltid gjort det i frihetens namn.


1. Empire as a way of life, William Appleman Williams,
Oxford University Press
2. Censored Media Democracy in Action 2007 The topp 25 censured stories, Peter Phillips, Seven Stories Press

onsdag, februari 14, 2007

Det 24:e skälet att invadera Irak

Nu har någon räknat dem. Vita Huset och kongressen producerade 23 skäl för att invadera Irak. Det hävdar i alla fall Devon Largio, en student från University of Illinois. http://www.pol.uiuc.edu/news/largio.htm

Med så många måste väll något i alla fall ha varit bra kan man tycka. Ett av dem kom med åren att dominera över de andra: att befria Irak från en grym diktator. Invasionen döptes också först till Operation Iraqi Liberation (OIL) men någon förstod att det hade fått folk att misstänka att det fanns ett 24: skäl att invadera Irak.

torsdag, februari 08, 2007

Iran: rök utan eld



Säger man Iran idag tänker de flesta på kärnvapen. Det sker lika automatiskt som slogan “the best a man can get” dyker upp i huvudet när man hör Gilett. Och av samma skäl. Media har hamrat in budskapet. Iran nämnas nästan aldrig utan att ordet kärnvapen också hänger med.
Det har upprepats så många gånger att det låter rubbat att hävda att Iran inte har ett hemligt kärnvapenprogram.

En del säger att Iran bara är månader ifrån att lyckas framställa en atombomb. Andra uppger att det kommer att ta många år. Det är lätt att tro att sanningen finns mitt emellan.

Att hävda att det mesta skrivs om Iran är en del i förberedelser inför ett krig låter som en dålig konspirationsteori. Kan det verkligen vara så att det är mycket rök utan minsta eld?

Samtidigt håller många med om att krig brukar föregås av effektiv krigspropaganda. Knappast någon bestrider till exempel idag att det första “kriget” mot Irak var en stor PR framgång. Nu vet man att Kuwait anlitat en av USA:s största PR firmor (Hill and Knowlton) som spred historier om hur irakiska soldater slet spädbarn ur kuvöser på kuwaitiska sjukhus.

Media blev minst lika manipulerat inför det andra Irakkriget och hetsen kring gömda massförstörelsevapen. När det till slut stod klart för alla att också det var lögn var det många som inte ens i efterhand ville förstå att man blivit manipulerad. Propagandan är nu så effektiv att politiker och journalister som spritt den kan säga att de handlat i god tro. Ju fler som har fel, destå mer utspädd blir också skulden.

Ett skäl till att många fortfarande inte vill tro att hetsen kring de fiktiva irakiska massförstörelsevapnen var propaganda är att man inte kunnat hitta en PR-byrå som arrangerat alltihopa. Men det finns betydligt effektivare och säkrare sätt att sprida propaganda på än att anlita konsulter.

Media är lättmanipulerat. Ett skäl är att
dess arbete vägleds av en strävan efter att vara objektiv. I stället för att värdera information man kommer över nöjer sig journalister ofta med att referera källor med auktoritet eller återge majoritetsuppfattningen som sin egen (1). Det är ett snabbt och billigt sätt att arbeta som många gånger ger ett tillförlitligt resultat.

Problemet med objektivitetsidealet är att den utgår ifrån att man ska kunna vaska fram sanningen som om den vore ett slags genomsnittsvärde av alla påståenden. Men vad händer om debatten förs kring två teser som är lika felaktiga? Finns sanningen mellan två lögner?

FN:s vapeninspektör Scott Ritter och IAEA:s Hans Blix fick visserligen utrymme att förklara att det inte fanns något i Irak men deras åsikter behandlades bara som två av många. För varje gång de fick komma till tals kunde en Rumsfeld, Rice, Cheney eller Bush tala om hotet från Irak 20 eller 40 gånger var, trots att man inte behövde vara ett geni för att förstå att FN:s personal som varit på plats borde veta bäst.

Objektivitetsidealet förklarar varför media så ofta gör en stor skandal av något relativt litet och knappt nämner andra händelser. Ett exempel är skandalen kring FN:s mat-för-olja-program som kontrollerade Iraks pengar efter det första Gulfkriget. De mutor som FN-anställda kan ha fått uppgick till några hundratusen dollar och media rapporterade om att Kofi Annan kanske var inblandad i något skumt.

Kontrasten mot skandalen i den nya myndigheten som hade hand om Iraks pengar efter att amerikanska trupper erövrat Irak är slående. Av tjugo miljarder dollar som den Paul Bremerkontrollerade myndigheten hade hand om har 19 miljarder försvunnit. Amerikanska media har visserligen rapporterat om det men bara gett det en bråkdel så mycket uppmärksamhet som den första skandalen, trots att korruptionen var så mycket mer omfattande. De försvunna miljarderna tillhör de fakta som dolts i dimman av mediala oväsentligheter.

Förklaringen är enkel: det saknas mäktiga intressen i USA som bryr sig om hur Iraks pengar sköts, medan det finns många som hatar FN.
Nyhetsrapporteringen om Iran idag lider av samma problem. Precis som de flesta andra nyheter bygger de i hög grad på källor som myndigheter, företag eller andra organisationer försett media med. Det är ganska få nyheter som inte på något sätt har skapats av någon organisation utanför media.

Att Scott Ritter nu säger att Iran inte har ett hemligt kärnvapenprogram får ännu mindre genomslag i media än när han sa att Irak inte hade massförstörelsevapen.

Ritters nya bok, Target Iran The Truth About the White House plans for Regime Change (2), bygger till stor del på IAEA:s officiella rapporter om Iran och samtal med folk från olika underrättelsetjänster han lärde känna under sin tid i FN. Men trots att Ritter visat att han haft bättre omdömme än de flesta andra experter försvinner hans bok bland alla som hävdar att Iran snart kommer att ha kärnvapen men vars källor är dunkla.

Att propagandan mot Iran är så lyckad beror alltså inte på att media misslyckats med sitt journalistiska uppdrag utan för att man lever upp till sitt objektivitetsideal. Media avspeglar ganska hyfsat de källor som står till förfogande, men man aktar sig ofta för att källgranska källorna.

För att manipulerar media räcker det med att skapa ett antal källor som verkar trovärdiga. Den moderna PR-industrins grundare Edward L. Bernay var först med det. När Bernay fick i uppdrag att få folk att äta mer frukt eller demonisera Guatemalas demokratiskt valda ledare på femtiotalet skapade han ”oberoende” organisationer som i sin tur producerade informationsblad som journaliser lätt kunde göra om till nyhetstexter (3).

Nyliberalismens framgångar bland intellektuella är till exempel ett resultat av en sådan taktik (4). Den organiserade nyliberalismen började 1947 med grundandet av La Société du Mont-Pelerin vars roll är att anordna internationella seminarier kring nyliberalismen. Med på första mötet var bland andra miljardären Antony Fisher som senare spelade en viktig roll som finansiär vid bildandet av ett otal nyliberala sammanslutningar. Av dessa tillhör Institut of Economic Affairs (IEA), Centre for Policy Studies (CPS) och Heritage Foundation några av de mest inflytelserika. IEA var också först med att popularisera Friedmans och Hayeks teorier i pamfletter och små böcker.

På 80-talet var Fisher med om att grunda Atlas Institut som har till uppgift att bygga upp fler så kallade think tanks. Atlas Institut är inblandat i grundandet av nästan 80 institut varav 30 i Latinamerika.
När man idag demoniserar ledare för oljerika länder som Iran spelar think thanks och andra organisationer en stor roll. De heter saker som Institute för Democratic strategies, The Middle East Forum, Iran policy Committee, the National Committee of Women for a Democratic Iran, Iran Human Rights Documentation Center, Nuclear Control Institute för att bara nämna några.

De utgör vad man skulle kunna säga den organiserade anti-iranrörelsen. En del har skapats av människor med ett genuint intresse för mänskliga rättigheter i Iran, medan andra förefaller mer cyniska.
I svensk media hör man mer sällan talas om dem men de har ett stort inflytande över den amerikansk media och politiker som i sin tur påverkar resten av världen. De förser media med en ständig ström av irankritiska kommentarer som journalister tacksamt tar emot för att fylla en spalt eller några minuter i etern.

Oberoende är de knappast. Iran Human Rights Documentation Center har till exempel fått 3,5 miljoner dollar från den amerikanska staten. En del av alla dessa organisationer anger öppet att de får pengar från amerikanska kongressen, medan andra är mer hemliga om varifrån deras pengar kommer. I en del fall behöver man inte googla mycket för att se att medarbetare i organisationer som inte uppger hur de finansierats personligen har fått statliga pengar i form av forskningsanslag från amerikanska UD.

Den amerikanska regeringen har beslutat öka anslaget som går till att främja demokratin i Iran från tio till åttiofem miljoner dollar om året. Det mesta av pengarna kommer att gå till organisationer utanför Iran. I princip är det pengar som går till att producera Irankritik som till slut hamnar även i svenska nyheter och debattsidor.

Har gått i Sundsvalls Tidning.
Noter
1. se Fog Facts Searching for Truth in the land of spinn, Larry Beinharts, Nation Books.
2. Nation Books
3. En intressant inblick i den moderna propagandans födelse finns i The Father of Spin Edward L. Bernays & The birth of Public Relations, Larry Tye, Crown
4. Les évangélistes du marché - Les intellectuels britanniques et le néo-liberalisme (Marknadens
missionärer - De brittiska intellektuella och nyliberalismen) av Keith Dixon Editions Raisons d´agir.

onsdag, februari 07, 2007

När dör du?


Jag kommer att dö Måndagen den 13 maj 2049. Det är fyra dagar efter att jag fyllt 78 år. Vilken tid på dygnet framgår inte av Deathtimer.coms prognos. Den bygger på en handfull data man själv får fylla in: födelsedatum, rök och alkoholvanor, längd, vikt och i vilket land man bor. De jämförs sedan med offentlig statistik över medellivslängd i det aktuella landet. Det gäller att välja bostadsort rätt. En haitier med min kropp och vanor hade bara haft tio år kvar.

Deathimer.com kanske mest är en reklamploj men ger, bortsett från att det inte existerar några genomsnittsmänniskor, en hint om hur länge man kommer att leva. Beräkningarna kan säkert förbättras betydligt om de tar hänsyn flera uppgifter men jag lever gärna med osäkerheten.

torsdag, februari 01, 2007

Palestine Peace not Apartheid


Han har kallats lögnare, rasist, antisemit, plagiatör, okunnig, terroristvän, oanständig, senil och mycket annat i amerikansk media de senaste månaderna. Jimmy Carter är visserligen den enda amerikanska presidenten som lyckats medla ett hållbart fredsavtal mellan Israel och en arabstat men sedan han publicerade sin 24:e bok, Palestine Peace not Apartheid, har kritiken från israelvänner i USA varit massiv. Judiska organisationer har till exempel köpt helsidor i de största amerikanska tidningarna där man fördömmer boken och uppmanar folk att kontakta hans förlag och protestera.

En europé eller israel som läser boken kan dock ha svårt att förstå varför man är så upprörd för Carter säger mest sådant man kan höra på svenska nyheter eller läsa i israeliska tidningar.

Carter skriver om israeliska bosättare på ockuperat område som har swimingpool och palestinier utan rinnande vatten. Om vägnätet som palestiner ofta varken får använda eller ens korsa och om hur Israel ofta förbjuder palestiner från att borra efter vatten, plantera träd, sälja sina jordbruksprodukter, näringsförbud och andra hinder i deras vardagliga liv. Om palestiner som får sina hus sprängda för att någon släkting varit inblandad i ett attentat (kollektiva bestraffningar) och att det inte bara sitter palestinska män är fängslade i Israel utan också en hel del barn.

Den israeliska säkerhetsmuren hade väll varit okey skriver Carter, om den byggts på israelisk mark. Nu separerar den i praktiken palestinier från palestiner och syftet med den är främst att konfiskera ytterligare palestinsk mark, skriver Carter. Det anser även judiska människorrättsorganisationer i Israel.

Att så många blivit upprörda i USA av Carter bok beror förmodligen på att han inte bara talar om Israels rätt till säkerhet utan också gett palestinernas och grannländernas perspektiv. I stället för att på klassiskt amerikanskt vis skildra palestinier eller syrier som galna terrorister som handlar utifrån en logik man inte kan förstå visar Carter att de både är begripliga och har poänger. När Carter till exempel kritiserar en Hamasledare för att man inte erkänt Israel undrar denna vilket Israel Carter vill att de ska erkänna. Det med 1967 års gränser? Det med västbanken, Golanhöjderna och Jerusalem? Varför ska erkännandet föregå samtal?

Med amerikanska mått är Palestine Peace not Apartheid en klarsynt och modig bok. Många kritikerna har dock läst boken som om titeln vore ”Israel är en apartheidstat”, vilket Carter förnekar. Hans bok handlar om de ockuperade områdena och syftar till att förhindra en sådan utveckling.

Att Carters bok väckt sådan avsky (men också många positiva kommentarer) beror på att han använder ett känslomässigt laddat ord som ganska bra sammanfattar vad som händer i de ockuperade områdena. Själv skulle jag säga att de araber som är israeliska medborgare också behandlas på ett sätt som är apartheid men det är delvis en annan diskussion.

En annan förklaring till de reaktioner är att Carter hävdar att fred är möjlig om bara Israel börjar respektera internationell lag och FN:s resolutioner. Det är lika hoppingivande som det verkar skrämma många amerikanska ”israelvänner”.

Palestine Peace not Apartheid
Jimmy Carter
Simon & Schuster