lördag, mars 31, 2007

Tankar från höjden


Helst sitter jag bara och blänger på folk, bläddrar i någon bok eller gör ingenting. Det var länge sedan jag fann ett sådant nöje i att inte göra något. Senast jag hade en passion för att inget göra satt jag i Havannas fuktiga sommarvärme och bara andades.

Så här års i Mexico City är det mer syrebristen än vädret som suger musten ur folk. Ja, med folk menar jag turisterna. (Eller en del av turisterna...) På 2200 meters höjd riskerar mexikanerna kanske inte att slå något OS-rekord, men stan känns som en bikupa.

Det finns över fyrtio miljoner mexikaner och andra latinamerikaner i USA. Minst en halv miljon lever i New York. En amerikansk kompis kallar mexikaner för “kökspersonalen“, vilket är lika träffande som nedsättande. Köken i de flesta New Yorkrestauranger är fulla av latinamerikaner.

Gemensamt för mexikanerna på bägge sidorna av gränsen är att de har de tyngsta jobben och de lägsta lönerna. I New York tvingas många, framförallt de som leverar mat från restauranger att jobba utan lön. De lever på dricksen.

En ekonom skulle säga att de har låga löner eftersom de är lågutbildade. En ekonom jag intervjuade nyligen i New Orleans, Walter Block, anser att minimilöner är dåligt. En del människor är inte är så produktiva att de förtjänar sextio spänn i timmen eller vad man nu än lagstiftat om. På samma sätt är Mexiko fattigt då det är ett lågproduktivt land, även om invånarna sliter ut sig fysiskt.

Det lustiga är att nationalekonomer som alltid hävdar att folk agerar utifrån egenintresse inte accepterar att deras egna slutsatser skulle vara ett resultat av ett egenintresse. Men det går inte att tänka objektivt om ekonomi. Strindberg menade att ekonomi är en vetenskap som överklassen uppfunnit för att lägga beslag på frukten av underklassens arbete.

Det mesta tyder på att fattidomen i Mexiko har minst lika mycket med makt som med produktivitet att göra. Det finns inte en naturlag som säger att jag ska kunna tjäna en tusenlapp på de trettio minuter det tar mig att skriva den här krönika, medan kvinnan som lagade frukosten på mitt hotell bara får ett par tior för flera timmars svettigt arbete.

Att produktivitetsargumentet är ohållbart är uppenbart om man jämför personer som gör samma jobb i olika länder. En filipinsk eller afrikansk läkare som flyttar till USA kan öka sin lön 50 gånger utan att behöva bli 50 gånger bättre.

Det finns nästan lika många filipinska läkare i USA som i Filipinerna och nästan alla av dem har fått sin utbildning betald av filipinska skattebetalare. Det här är bara ett sätt som många av världens fattigaste länder subventionerar den rika världen.

Det märkliga med ett “fattigt” land som Mexiko är att man faktiskt säljer mer till USA än vad man importerar därifrån. Mexiko skickar allt från livsmedel till olja till USA och får betalt i grönt papper det står dollar på. En del av dessa dollar används till att betala av på lån man aldrig verkar bli av med. Andra exporteras till de amerikanska finansmarknaderna då de flesta är överens om att man är produktivare på andra sidan gränsen.

Kapitalflykten från tredje världen är tio gånger större än den samlade U-hjälpen. Om den kunde hejdas skulle det snabbt uppenbart att alla “rika” länder inte är så rika som man antar och att många “fattiga” länder inte alls är så fattiga.

Der Spindoktor

En utmärkt blogg om mediamanipulation. http://www.spindoktor.de/index.html
(tyvärr på tyska, ingen är perfekt...)

måndag, mars 26, 2007

Fyra år med smör och kanoner


När nu Irakkriget fyllt fyra år (20mars) finns det många som kan vara ganska nöjda med utvecklingen. På ett personligt plan gäller det de som äger aktier inom vapenindustrin, oljebranschen eller något av de bolag som hyr ut legoknektar i Irak. Det är branscher som fått dela på de 500 miljarder dollar som kriget, lågt räknat, kostat.

Och eftersom världen lånar Washington ett par miljarder dollar om dagen, har de amerikanska skattebetalarna inte ens behövt betala för slakten på Bagdads gator. Bush behöver inte välja mellan smör eller kanoner.

Inrikespolitiskt har kriget också varit en makalös framgång. Bland vanligt folk finns det kanske många som vill att USA ska lämna Irak just nu, men den politiska eliten är i hög grad enig om att man ska stanna. Striden står mellan de som vill prova Bush idé att soldaterna ska ut på Bagdads gator, eller kritikerna som tycker att de ska dra sig tillbaka till de jättelika baser man byggt.

Det hade knappast varit möjligt om inte media varit så patriotisk. Många medier, som Murdoch ägda FOX och The Sun är propagerar öppet för kriget och fungerar i praktiken som en förlängning av Vita Husets presstjänst. (Det är ingen slump att vicepresident Dick Cheney valde att låta sig intervjuas av FOX efter att han i fyllan skjutit en jaktkamrat i ansiktet.)

Vita Huset är ganska säker på att kunna manipulera allmänheten när man väl behöver det, och mycket talar för att man har rätt. Allmänheten vet så lite att den lätt kan fås att tro i stort sett vadsomhelst. Sjuttio procent av amerikanerna vet till exempel inte ens vilket parti som kontrollerar kongressen. Hur ska de kunna avgöra om Grenada eller Iran verkligen kan utgöra ett hot mot USA?

Det finns också en marknadsekonomisk mekanism som underlättar krigsvänliga budskap. De företag som annonserar i TV och tidningar vet att deprimerande bilder från kriget leder till att tittarna blir mindre mottagliga för reklamen. Därför har kommersiell media ett ekonomiskt intresse av att skildra kriget som en patriotisk picknick.

Man kan se det när det gäller rapporteringen om de 25 000 sårade amerikanska soldaterna. Hur svåra skador någon än har så skildras alltid personen som en vinnare som mot alla odds nu tack vare moderna proteser är uppe och springer igen.

Trots att irakkriget nu går mot sitt femte år diskuterar man fortfarande vad syftet är. En student från University of Illinois har räknat ut att Vita Huset och Kongressen angett 23 skäl till varför man måste invadera Irak. Ett av dem, att befria Irak från sin diktator, har med åren kommit att dominera över de andra. Invasionen döptes också först till Operation Iraqi Liberation (OIL) men det ändrades när någon förstod att det hade fått folk att tro att det fanns ett 24: skäl.

Problemet med den här typen av spekulationer är att de utgår ifrån att det behövs ett skäl för krig. Men människor lever och dör, oavsett om man finner någon mening med det eller inte. Ett land som lägger ut över 400 miljarder dollar om året på vapen kommer naturligtvis att använda dem.

På samma sätt kommer jättelika organisationer som NSA och CIA alltid att hitta hot mot USA: deras jobb är beroende av det. Att undra varför man krigar är som att undra varför man lever. Alla skäl är lika bra eller dåliga, och inga kan bevisas.

Nuförtiden hittar makthavarna i Washington argumenten för krig efter att ha konsulterat fokusgrupper. Opinionsforskare har visat att Saddam Husseins Irak eller ett Iran med kärnvapen är ett av få scenarion som skrämmer allmänheten så pass mycket att de kan acceptera ett krig. Det är därför som man idag låtsas att Iran skulle ha ett hemligt militärt kärnvapenprogram. Man angriper inte andra länder för att man har goda skäl: man har goda skäl för att man vill angripa.

söndag, mars 25, 2007

Ett annat Iran


Hösten 97 såg jag landshövdingen Sigvard Marjasin halvspringa fram utmed Kungsgatan. Han såg panikslagen ut och stirrade på alla som kom i närheten av honom.

Marjasin ägnade större delen av sin karriär åt att göra livet bättre för många av de svenskar som jobbar hårdast och får sämst betalt, men när mediadrevet gick igång mot honom var allt det glömt.

Marjasin har för alltid förvandlats till en girig patologisk fifflare som klipper och klistrar med sina representationskvitton. Att han faktiskt friades i domstol, förändrar inte mycket. Som stämningen var mot Marjasin när media hetsade som värst var det ett under att han inte också blev lynchad fysiskt.

Likheten mellan hur media behandlade Marjasin hur man idag framställer Iran är slående. Trots att Iran är ett kontrastfyllt land med en flertusenårig historia, har det idag reducerats till ett land med galna muslimer som bygger atombomber, hotar världen och behandlar sina kvinnor illa. Och precis som när det gäller Marjasin är visar det sig att de flesta anklagelser i bästa fall är halvsanningar.

Verklighetens Iran är mer nyanserad. Hur många vet att Iran är det enda landet i världen där en kurs om preventivmedel är obligatorisk för både män och kvinnor innan man får gifta sig? Kondomer och p-piller är gratis. Eller att sextio procent av alla universitetsstudenter är kvinnor? Det finns ett progressivt Iran där man satsar mycket på familjeplanering, kultur och utbildning.

Till skillnad från katolska kyrkan som fördömmer preventivmedel har irans mullor använt predikstolen till att göra reklam för kondomer, p-piller och små familjer.

Iran har framstående forskare inom bland annat teoretisk fysisk, kemi och biofysik. Många (till exempel den kände tyske filmmakaren Werner Herzog) menar att Iransk film artistiskt sett är en av världens mest intressanta.

Allt är naturligtvis inte förträffligt i Iran, men kanske är den bild som västmedia ger av ett land som är lika stort som Storbritannien, Frankrike, Spanien och Tyskland tillsammans en smula ensidig?
Columbiaprofessorn Hamid Dabashis tillhör de iranier som avskyr regimen i Teheran, vilket inte hindrat honom från att skriva en nyanserad bok om landet. I Iran a People Interrupted skriver Dabashi om Irans 200 senaste åren, men egentligen är det en bok om dagens Iran.

En av bokens centrala frågeställningar är den om vad en modern nation är. Dabashi menar att det européer kallar för en modernitet eller upplysning för resten av världen är en kolonial modernitet. Kolonialismen var/är modernismen färdmedel. Det paradoxala är samtidigt som väst började tala om förnuftets och individens makt så förnekade man de koloniserade länderna samma rättigheter. Precis då man säger att alla människor är en del av en utveckling mot förnuft och framsteg ges folk utanför västvärlden en roll underordnad kolonialmakten.

Dabashi förkastar inte moderniteten utan förespråkar något han kallar för en antikolonial modernitet. Det är en modernitet som vunnits på egen hand. Det här är inte bara en problematik för Iran eller arabvärlden utan gäller alla länder.

Dabashi hade kunnat vara lite mer konkret när han förklarar vad han menar med antikolonial modernitet, men egentligen säger han något ganska självklart.

Man skulle kunna fråga sig hur Sveriges utveckling hade sett ut om andra länder med hjälp av militära och, ekonomiska hot hade försökt tvinga på oss de värderingar vi har idag på trettiotalet. Om till exempel Ryssland krävt att vi skulle förbjuda tvångssteriliserar och tillåta abort, hade de setts som svenska värderingar idag?

Iran A People Interrupted
Hamid Dabashi
The New Press

fredag, mars 23, 2007

Kvar i Mexico

En vecka har blivit två och jag blir nog kvar i Mexico City ytterligare ett tag. Idag intervjuade jag Arturo Guillén R, som är professor i internationell ekonomi. I förrgår stötte jag på Bjarne Fjeldsenden av en slump och intervjuade honom. Fjeldsenden är en norsk pensionerad professor i kognitiv psykologi. Hans forskning är inte alls så känd som den borde vara. Han har en intressant hemsida: http://www.sv.ntnu.no/psy/Bjarne.Fjeldsenden/

Jag har skaffat en trave intressanta böcker av mexikanska intellektuella. Arturo Guilléns bok Mito y Realidad de la Globalizatión Neoliberal visar i sig själv på hur svårt det blivit för mexianska intellektuella att sprida sina idéer. Trots att Mexico är ett land med hundra miljoner invånare har den bara tryckts i tusen exemplar. För ett par deccenier sedan hade man nog tryckt tre gånger fler, trots att befolkningen var mindre, menar Guillén. Om det kommer en fransk upplaga skulle den lätt kunna sälja 50 000 exemplar.

söndag, mars 18, 2007

Basar, bikupa och bordell


Bikupa. Mexico City är som en enda stor bikupa med 22 miljoner invånare. Mexico City är också lite av en enorm basar där allt man kan tänka sig, och mer därtill, går att köpa från gatuförsäljare. Vissa kvarter är som labyrinter, där man tar sig fram i zick, zack mellan överflödet.
Här finner man utmärkta och urusla piratkopior på amerikanska filmer (man kan till exempel köpa Hanibal Rising för fem kronor med fodral), kopior på märkeskläder, mormor som lagar tortillas och tonåringar som säljer lotter eller sina kroppar. Har man bara pengar kan man köpa vadsomhelst i labyrinterna.

I Mexico City kan hitta utmärka hotellrum från hundra kronor (med egen toalett och dusch men utan TV) eller betala tusentals dollar. På samma sätt kan en måltid kosta som ett svenskt frimärke eller vad lågavlönade mexikaner tjänar på flera månaders arbete.

Mexico City har offentlig konst, muralmålningar, statyer, fantastisk arkitektur och blommande träd som gör stan till något av Latinamerikas Paris. Det antropologiska museet tillhör de absolut bästa i världen. Det skulle vara värt ett besök även utan sina samlingar, för byggnaden själv är ett konstverk. Men delar av stan liknar också Bukarest under diktaturens värsta år med hus i förfall och hemlösa som sover direkt på trottaren med ett trappsteg som huvudkudde.

torsdag, mars 15, 2007

Kapitalismens undergång


Det har alltid varit mer lönsamt att jobba med pengar än något annat men frågan är det inte är värre än på länge. Det handlar inte bara om fallskärmar (Home Depot gav till exempel nyligen sin VD 210 miljoner dollar för att sticka).

De fem största Wall Street firmorna (Bear Stearns, Goldman Sachs, Lehamns Brothers, Merril Lynch och Morgan Stanley) beräknas ge sina 173 000 anställda en bonus på mellan 36 och 44 miljarder dollar, skriver New York Times krönikören Bob Herbert (8/1). Det ger ett medeltal på 208 000 till 254 000 dollar per anställd, fast det mesta av bonusen kommer naturligtvis att gå till de 1000 personer inom varje firma som redan är bäst avlönad.

Amerikanska arbetare har det inte lika flott. De har visserligen blivit 18 procent mer produktiva de senaste sex åren, men reallönehöjningen har bara blivit en procent. Det motsvarar 3,20 dollar i veckan, vilket inte ens räcker för att köpa ett sexpack öl, suckar Herbert. Reallönerna för 93 miljoner arbetare steg med 15,4 miljarder dollar mellan 2000 och 2006. Det är mindre än hälften av de fem Wall Street firmornas bonus under ett år.

Man behöver inte vara socialist för att tycka att den här utvecklingen är orättvis. Frågan är den ens är bra för kapitalisterna i ett längre perspektiv. Europa utbildar redan idag dubbelt så många naturvetare och ingenjörer som USA. Unga amerikaner verkar rata allt som har med riktig produktion att göra men drömmer om att bli ekonomer.

Den franska bankmannen och ekonomiprofessorn Patrick Artus påpekar att de europeiska länder som haft den högst tillväxt de senaste tio åren (Sverige, Storbritannien, Spanien) också är de där förhållandet mellan vinster och löner inte urartat (Le Capitalism est en train de s´autodétruire tillsammans med affärstidningsredaktören Marie-Paule Virard, La Découvert).

Enligt Artus beräkningar beror hälften av de högre vinsterna på att vinsterna stigit på lönernas bekostnad. Den andra hälften kommer av de minskade minskade kostnader från globaliseringen.
Problemet med de stagnerande ekonomierna i Europa är att näringslivet inte vet hur de ska hitta produktiva investeringar. Bristen riktiga produktiva investeringar får de stora investerarna att privilegiera kortsiktig avkastning. Det leder till att man pressar ner löner (annars hotar man med att flytta ut produktionen) och inte nyanställer.

söndag, mars 11, 2007

Mexico City

Mexico City verkar vara de lätta långa duggregnens huvudstad. Boklådorna säljer leksaker och serverar mat, en del restauranger säljer böcker och CD skivor. Träden blommar utmed smala, lugna gator som gör det svårt att tro det här verkligen är en stad med 20 miljoner invånare.

Jag ska vara här någon vecka till, innan jag åker vidare till Nicaragua.

Jean Baudrillard


Den franska filosofen och sociologen Jean Baudrillard gick bort i veckan. Han blev kanske mest känd bland allmänheten för att han i en bok hävdade att Gulfkriget aldrig ägt rum. Och så för att hans tänkande inspirerat de som gjorde kultfilmen The Matrix.
Baudrillards idéer kan många gånger verka chockerande och lite löjliga men ägnar man honom lite tid är det inte svårt att inse att mannen kunde ge intressanta perspektiv på världen.
Men hallå, skulle Gulfkriget inte ha ägt rum?
Visst hände nått otäckt i Kuwait vid den här tidpunkten menar Baudrillard men man kan knappast kalla det för krig. Saddam Hussein drog undan sina bästa förband innan striderna började. De trupper som inte hunnit ut när amerikanerna gick in bestod av shiiter och kurder han inte litade på. En amerikansk soldat har beskrivit det som att de mötte en samling unga irakiska bondpojkar som inte visste hur man rengjorde vapnen från sand.
Det som sedan följde kan bäst beskrivas som en ensidig slakt. Av 550 000 amerikanska soldater som sänts till mellanöstern dog bara 147 i strid, vilket enligt Baudrillard är färre än som hade dött i trafikolyckor om de stannat i USA.
Det kan jämföras med att minst 20 000 irakiska soldater dödades. De flesta av dessa dem hann förmodligen inte ens se fienden, eftersom de kunde bombas ihjäl från stort avstånd. Andra sköts i ryggen på “dödens väg” när de försökte ta sig tillbaka till Irak.
Förr förvrängdes verkligheten med hjälp av propaganda, idag skapar den vår verklighet, hävdade Baudrillard.

Revolutionens röst

Robert Zackrissons är värd att hålla ett öga på. Han skriver rappt och har oförskämt bra instinkt för att vara 19 år. http://robertzackrisson.blogspot.com/index.html

fredag, mars 09, 2007

Om självhat

Att Noam Chomsky är “självhatande“, som Ralph Haglund skriver i Kristianstadsbladet den femte mars, är en nyckelkommentar som ger antydan om varför debatten om allt som rör mellanöstern blir så knepigt. Andra ledet i begreppet som Haglund utelämnar, utan att det blir mindre tydligt, är judisk. Noam Chomsky är är en självhatande jude.
Det kan översättas med att Chomsky har en judisk bakgrund men är kritisk mot Israel och inte ser kärnvapen bakom varje buske i länder som Irak eller Iran. Kritiska ickejude stämplas nästan automatiskt som antisemiter medan kritiska judar betecknas som självhatande. Columbiaprofessorn Gil Anidjar (en annan självhatande jude) jag intervjuade för ett par veckor sedan har visat på hur likt detta uttryck är ett av apartheidtidens nyckelbegrepp. Förr i tiden beskrivs vita Sydfrikaner som var emot apartheid som rasförrädare.
Precis som rasism mot har judar ett särskilt namn (antisemitism), finns det ett särskilt begrepp för judiska rasförrädare: självhatande judar.

De måste ljuga för att kunna kriga


Under första världskriget högg tyskarna händerna av belgiska spädbarn, berättade franska tidningar. Man publicerade till och med bilder på ett handlöst barn. Under första gulfkriget kastade irakiska soldater ut kuwaitiska spädbarn ur kuvöser. Man lät till och med en kvinna vittna om det i den amerikanska kongressen. Att krigspropagandan från början av 1900-talet är förbluffande lik den från slutet så beror på att har samma syfte och att den fortfarande fungerar, hur orimlig den än kan verka efteråt.

Men det finns också nya sätt att manipulera media och allmänheten berättar en av USA:s främsta experter på området när jag träffar henne på Fordham University i New York. Robin Andersen har precis skrivit en bok om de senaste hundra årens krigspropaganda.

Du har anlagt ett bredare perspektiv på propagandan än som är brukligt. Kampen mellan kriget och hur kriget framställs har både förändrat hur hur vi krigar och hur vi berättar om krig, skriver du i din nya bok, A Century of Media A Century of War. Hur påverkar krig och propaganda varandra?

För att förstå hur vi tänker på krig och rapporterar om dem var jag tvungen att skriva om ett helt sekel av krig. För att få en positiv mediabevakning måste man anpassa kriget. Vi lever ju i en demokrati, så de förstår att de inte kan kriga utan stöd från opinionen.

Tetoffensiven under Vietnamkriget är ett exempel på det. Det var ett ovanligt tillfälle, då journalister för första gången kunde gå ut från sina hotel i Saigon och se sårade amerikanska soldater och den berömda avrättningen. En period efter det fanns det gott om bilder på människor som dog. Man visade den mänskliga sidan av kriget.

Jag menar att Tetoffensiven fick en ovanlig bevakning. Sedan dess har militären arbetat hårt för att hålla journalister borta från slagfältet. Man är framförallt mån om att inga hemska bilder på amerikanska soldater når allmänheten. Invasionerna av Panama och Grenada skedde utan att journalister kunde följa vad som hände på plats.

Kravet på positiv mediabevakning gjorde att gulfkriget blev ett luftkrig. Man var inte berädd att ta förluster som under vietnamkriget, då 56 000 amerikaner dödades. De dödade vände allmänheten mot kriget. Ända sedan dess har man bombat från hög höjd. Kriget från luften måste vara väldigt högteknologiskt, och väldigt lite från marken.

Med första gulfkriget blev krig som ett videospel. Det har kallats för det första nintendokriget. Den digitala teknologin som visar bombernas banor blev det främsta sättet att framställa kriget. Det hela blev en renad version av kriget där, precis som i ett dataspel, ingen blir dödad. Mediabevakningen avspeglar teknikens inneboende förmåga att ge krig en verklighetsfrämmande karaktär. När man framställer kriget med hjälp av den här tekniken är det mindre troligt att allmänhet vänder sig emot kriget.

Det är därför man kan säga att det sätt som man berättar om krig har påverkat hur man krigar. De som planerar krig förstår sig verkligen på media.

Bush krig i Irak är kantat av lögner. Vad är vitsen med alla dessa lögner?

De måste ljuga för oss för att kunna kriga. Man kan säga att det är ett gott tecken. Det betyder att kriget i sig självt bär på fröet till sin egen undergång.
60-70 procent av befolkningen trodde att det fanns massförstörelsevapen i Irak. De trodde att det fanns ett samband mellan al-Qaida och Saddam Hussein. New York Times och Washington Post som skrev om detta bad om ursäkt efter kriget så man kan förstå att folk köpte det hela.

Hur ser den moderna propagandan ut? Vad använder man för nya metoder för att sälja kriget till oss?

Nuförtiden skapar man händelser. Bush gjorde det när han landade utklädd till stridspilot på USS Lincoln. "Mission acomplished" (fullbordat uppdrag) stod det på en banderoll. Landningen var precis som i filmen top Gun. Koreografin och bilderna var praktiskt taget desamma som i filmen med Tom Cruse. Genom att arbeta med bilder så här förmedlade man illusionen av att kriget var över.

Berättelsen om fritagandet av Jessica Lynchs är ännu ett exempel på en iscensatt verklighet. Det var inte nödvändigt att rädda Jessica Lynch. Personal från det irakiska sjukhuset där hon fanns försökte föra över henne till amerikanerna dagen innan. De amerikanska soldater som sedan stormade det irakiska sjukhuset, där det inte fanns någon irakisk militär eller säkerhetspersonal, och sedan fick Jessica Lynch ut ur Bagdad, hade egna kameror. Det var en fullständigt skapad händelse. Syftet var att höja moralen, då media visat en del sårade och döda amerikanska soldater. Det finns många exempel hur man framgångsrikt skapar nyheter såhär.

Ligger det i medias intresse att lära av sina misstag? Eller är man nöjd med situationen?


Förhållandet mellan media och det militärindustriella underhållningskomplexet är symbiotiskt. Media har investerat i samma digitalt baserade teknik som militären använder för sina vapen. Så de använder sig av samma teknik som också är grunden i dataspel.

De interaktiva spelen, där man ska skjuta folk, bygger på samma teknik som driver vapnen och som man tränar soldaterna med i simmulatorer. Det är också samma teknik som används i temaparker och filmers grafik. Mycket av pengarna som utvecklar den här tekniken kommer från militären. Titta på vad de gör på University of Southern California och Institute for Creative technology.

Men det finns också kommersiella videospelsutvecklare som kommer fram med teknologi som också kan användas av militären för att träna soldater. Och rekrytera nya. American Army heter ett gratis dataspel som över 3,5 miljoner ungar laddat ner. Man säger själv att det är propaganda.

Jag tror inte media kan ha en självständig hållning gentemot krig när dess intressen är så sammanlänkade med krigsmakten.

Går det att göra något åt det?

Jag har en tokig idé. Jag anser att man borde kräva av media att den avslutar sitt samröre med militären. Det är inte lämpligt: de bör inte ta emot pengar från media. Militären är en del av staten. De bör inte ha den sorts relationer. Det är välkänt att om Hollywood vill använda militär utrustning i sina filmer så låter de militären se deras manus innan de börjar filma.

Om en del av de ekonomiska förhållanden man sett de senaste tjugo åren kunde upphöra skulle media bli mer självständig. Det finns många bra journalister, men den institutionella strukturen tillåter dem inte att göra det.

Det handlar om ägarskapet och att media enbart är till för att ge aktieägarna avkastning på sitt kapital. Det är en trend som accelerat de senaste trettio åren. Allmänhetens intresse har kommit bort i den processen.

Nuförtiden är media genom ägandet mycket mer en del av det andra näringslivet än det varit tidigare varit. För trettio år sedan ägdes media av mer heterogena intressen. Nu äger en liten grupp centraliserade konglomerat med nära band de största börsbolagen det mesta. De vill inte investera i nyheter och stänger redaktioner. De ger aktieägarna kortsiktiga vinster i stället för att återinvestera dem i verksamheten.

Många känner till att Vita Huset ljugit tidigare när man velat starta krig. Tonkinincidenten är ett klassiskt exempel. Ändå verkar det finnas en ovilja not att tro att regeringen ljuger just nu igen. Vill folk bli bedragna?


Amerikaner är oförmögna att förstå sitt eget land och sin historia. Vi är ett land som förnekar den. Media får det att framstå som om inget fattas i berättelsen om USA men man måste inse att USA i grunden är ett ahistoriskt land. Det beror på att vårt land tyvärr byggdes genom ett folkmord på de ursprungliga invånarna och slaveriet. Vi började glömma vår histroia för länge sedan. Vi har en idé om USA som ett exceptionellt land där det inte är historien som för oss frammåt utan på något sätt vårt mytiska värdesystem.

Det finns en klyfta mellan vad som sägs och vad som görs. Jag använder mig av Roland Barthes mytologibegrepp för att analysera det. Vi är en mytproducerande kultur. Vi lever i en fantasivärld med mytiska föreställningar.

Just nu är vi i ett intressant skede där de myter som Bush skapade håller på att kollapsa. Men demokraterna kommer inte att föra in mer sanning i systemet. De är lika mycket en del av det militärindustriella underhållningskomplexet som Republikanerna. De kommer inte säga sanningen om kriget. De är inte lika dåliga som republikanerna men i grunden är de inte annorlunda.

Kan du ge exempel på myter?

Om man lever i en värld, där fienden beskrivs som oföränderlig och absolut ond, så man bara kan bekämpa honom med väld, och lägger till westernmystiken, då lever man i en myt. Man förstår inte världens komplexitet: att vi en gång var vi stödde Saddam Hussien, att krig är misslyckad diplomati, att dessa personer är människor som oss, även om deras intressen skiljer sig från våra.

Tar man bort alla dessa komplikationer så återstår bara myten om det goda mot det onda. Det blir historien om George Bush på en vit häst. Bush är en cowboy i en vit hatt som är bra på att försvara oss. Han har den där vilda westernmystiken som är en del av den amerikanska kulturen och the Marlbouro man. Men Bush har gjort det till en presidentens image. Och media accepterar det som ledarskap!

Mannen är en idiot, det vet vi alla, men hans förmåga att skapa myter har gjort att vi accepterar hans ledarskap. Det sätt han beskrev amerika efter 11 september är en väldigt enkelspårig dikotomi.

Reagan Reagan lyckades framställa sig som en stark överbefälhavare, en god far och man, och djupt troende. Ändå var han skild, hade knullat runt ända upp i medelåldern, gick nästan aldrig i kyrkan, ingen vidare aktiv far och enda gången han tog på sig uniformen under andra världskriget så var det för att när han spelade in filmer. Jimmy Carter har varit gift med samma kvinna hela livet, är en regelbundet kyrkobesökare, och har haft befäl över en atomubåt. På ett personligt plan inkarnerar han allt republikaner gillar men ändå är det Reagan som vann allmänhetens förtroende. Varför är just republikaner så duktiga på att skapa den här typen av myter?

Carter försökte göra något väldigt intressant. Han berättade sanningen för det amerikanska folket. Det fungerade inte. Han sa att det gick dåligt nu. Reagan sa att det var "morgon i Amerika". Det handlar om hur vi känna oss själva. Reagan gav oss det vi ville höra.

Reagan hade riktigt bra PR-män. De spelade på de mest grundläggande myterna om amerikansk identitet. Det gick hem. Dessa myter är kraftfullare än det som verkligen händer. Det handlar både om mediasystemet och vår oförmåga att förstå historien, som jag nämnt.

Det finns fler exempel från valröselsen 2004. Det var Bush som smet från Vietnamtjänstgöringen och Kerry som hade de militära meriterna. Men Kerry kom i en sämre dager. Det är mer dramatiskt än ditt exempel med Carter och Reagan. Även om republikaneras retorik är mindre verklighetsförankrad än demokraternas fungerar den bättre. Ett problem med Kerry var att han förökte spela på samma myt om den maskulina krigshjälten som repubikanerna men det funkade inte. Man kunde se igenom hans myt. Han gjorde det inte väl nog.

Det finns välkända studier som visar att runt 70 procent av alla amerikaner inte vet vilket parti som kontrollerar kongressen. Och trots att irakkriget gått in på fjärde året, kan en förskräcklig mängd amerikaner inte hitta Irak på en världskarta. Är inte okunskapen så massiv att politikerna alltid kommer att kunna manipulera media och allmänheten?

Folk ägnar sig inte åt att ta reda på fakta för de tror att de redan fått informationen de behöver genom media. Men ju mer man tittar, destå mindre vet man. Det finns en massa exempel på det här. Man har de mest bergfasta uppfattninng om saker man inte vet något om. Och det finns undersökningar som visar att de som tittar på FOX News vet mycket mindre än de som tittar på andra kanaler. FOX publik tror på en massa lögner och har väldigt bestämda åsikter.

Walter Lippmann menade att folk var för dumma för att genomskåda proagandan. Vi behöver en grupp intellectuella som smälter informationen åt dem, sa han. Problemet är att även Lippmamn rycktes med också.

Nu säger folk att internationell politik är för komplicerad för att vanligt folk ska kunna förstå den, vilket förklarar varför regeringen ljuger för oss. Det finns det som skyller på folket: jag skyller på regering och media. Det faktum att vi har haft ett val där repubikanerna fått stryk gör att jag litar mer på allmänheten än lagstiftarna eller media.

Publicerad i Sundsvalls Tidning

Statskapitalism ger USA framgångar


I över trettio år beskrev västvärldens ekonomer den ryska baracken som en imponerande byggarbetsplats. Det finns de som tror att ett gäng fulla poeter hade gjort en bättre analys av den sovjetiska ekonomin. En barrunda i Moskva på sjuttiotalet hade utan tvekan avslöjat att den sovjetiska ekonomin, ja hela samhället, vilade på lerfötter.

I dag kan alla experter förklara varför planekonomin var dömd att misslyckas. Allt som verkar bra beskrivs dessutom som exempel på liberalismens överlägsenhet. Chile, Storbritannien och USA brukar nämnas som exempel.

Problemet med den bilden är att den inte stämmer med fakta. Chiles största exportprodukt är koppar som kommer från det statliga gruvbolaget Copelco. Två tredjedelar av alla nya brittiska jobb mellan 1997 och 2005 har skapats inom den offentliga sektorn. Och hur rimlig är föreställningen att USA för en mer liberal ekonomisk politik än Europa?

Det är ingen hemlighet att:

•Den amerikanska centralbanken för en räntepolitik som syftar till att hålla tillväxten hög medan den europeiska har en snävare monetär inriktning.

•Den federala amerikanska regeringen är inte rädd för att dra på sig massiva budgetunderskott under längre perioder för att undvika lågkonjunkturer. I Europa har vi däremot en stabilitetspakt som ska förhindra detta.

•Den amerikanska regeringen för en aktiv industripolitik som syftar till att ge USA en ledande position inom nya teknologier. Internet har till exempel skapats ur ett Pentagonprojekt, inte av den fria marknaden.

•Till skillnad från i Europa där politiker verkar tro på värdet av konkurrens tillåter USA i högre grad att dominerande bolag bildas genom uppköp och sammanslagningar.

•Att det finns fler småföretag i USA beror på att en viss del av de offentliga beställningarna är reserverade åt små och mellanstora bolag.

Europas industripolitik är liberalare än den amerikanska som bättre kan beskrivas statligt reglerad kapitalism. I den mån Chile, Storbritannien och USA är framgångsexepempel handlar det alltså om att ge staten mer inflytande över ekonomin.

Publicerad i LO Tidningen

torsdag, mars 08, 2007

Tage G (aggig) Peterson

Statsrådsveteranen Tage G Peterson, 67 år, är numera så gaggig att han inte kan få in en debattartikel i Kristianstadsbladet: "Jag betraktas som föråldrad och slut". Tidningens politiska redaktör, den 12 åriga Jonas Duveborn, förnekar dock att det skulle handla om en åldersdiskriminering. Duveborn gör en skillnad mellan Tages biologiska ålder och hans åsikter: "Låt mig förtydliga: neutralitetsretoriken är förlegad. Inaktuell. Obsolet. Omvärlden behöver Sverige." Sveriges neutralitetspolitik har gjort att vi haft fred sedan 1815, så nu är det hög tid att prova något nytt, utan tjat och debatt.

Snabbkurs i ekonomi


1. Tillväxten i väst var betydligt högre när ekonomin var mer reglerad och inte lika öppen för internationell konkurrens som idag. Slutsats: för att öka tillväxten måste staten reglera ekonomin mindre och underlätta utrikeshandeln.

2. De länder med minst arbetslöshet och som varit bäst på att bekämpa sociala orättvisor är de som varit mest integrerade i världsekonomin. Slutsats: globaliseringen ökar de sociala orättvisorna.

3. Olikheterna i företagande inom stater, med samma regler och skatter, är betydligt större än mellan stater. Slutsats: skatter och lagar är de avgörande faktorerna för nivån på företagandet i ett land.

4. I Sverige klagas det på att det finns en brist på småbolag. I Europa klagas det oftare på att det råder en brist på stora och medelstora bolag. Slutsats: det är aldrig bra i det land debatten förs.

5. Tankeregel för att bli en god ekonom. Om statistiken motsäger den ekonomiska teorin är det alltid teorin som har rätt. I valet mellan att följa terrängen och kartan ska man alltid välja kartan.

måndag, mars 05, 2007

Ingen ser al-Qaida

I nästa nummer av Tidningen Kulturen har jag en intervju med Richard M Bulliet, som berättar hur den amerikanska självcensuren fungerar. Bulliet är professor i historia vid Columbiauniversitet och förklarar varför mediabilden av vad al-qaida står för är så falsk.
http://www.tidningenkulturen.se/

fredag, mars 02, 2007

En kritik av tillväxtsamhället (del 3.)


Är det genomförbart att bryta med tillväxtsamhället och minska råvaruförbrukningen till 1960-talets nivåer för att rädda miljön?
Ett svar är att det kommer ske av sig själv då jordens resurser förbrukats. Ju mer vi slösar med oljan genom att till exempel transportera franskt mineralvatten till Italien och italienskt mineralvatten till Frankrike, desto snabbare sinar resurserna. Frågan är bara hur mycket av naturen man hinner förstöra innan dess.

Ett mer konstruktivt svar är att en organiserad brytning med tillväxtsamhället kanske inte är så svårt. Om man dömer människan efter hur hon fungerar idag blir vårt samhälle naturligtvis det enda vi skulle kunna klara att organisera. Ändå är det uppenbart att värderingar förändras. Det gäller inte minst synen på miljö och hälsa.

Den franske samhällsfilosofen Hervé Juvin menar att det inte beror på att vi skulle vara bättre informerade utan för att vi lever så pass länge att vi kan drabbas av våra handlingar på ett nytt sätt. Att risken för lungcancer ökar betydligt efter sjuttio skrämde naturligtvis rökare mindre då det var troligt att man dött av annat långt innan dess. Att lova någon trohet livet ut är också lättare i ett samhälle där de flesta dör redan innan man går i pension idag.

Om Juvin har rätt i att det är den ökade medellivslängden som gett oss nya värderingar finns det goda skäl att tro att man i framtida generationer kommer att vara änn mer måna om miljön än vi är idag (Medellivslängden i västvärlden ökar med flera månader om året sedan hundra år. Varannan fransyska som föds idag beräknas till exempel leva till hundra).

Att en brytning med tillväxtsamhället kan förefalla utopisk, inte minst för de välutbildade, beror också på att vi mer eller mindre ser världen genom ett ideologiskt filter: ekonomismen.

Till skillnad från andra vetenskaper är ekonomi mer en metod än ett studieobjekt. Man kan tycka att deras antagande om att människan är en rationell nyttomaximerande egoist är riktig, eller inte, men särskilt allmängiltiga är de inte. Varken geografiskt eller historiskt.
I Nya Guinea finns det produktion och handel som påminner om ekonomiskt beteende men som i själva verket styrs av symbolvärden och släktrelationer. När man i ett samhälle inte kan isolera bytesakten från en mängd andra uppträdanden, då kan man inte heller producera meningsfull kunskap med de verktyg ekonomer använder.

Nationalekonomiska modeller, som förutsätter att oberoende aktörer agerar efter vissa principer, är konstruerade för att analysera kapitalistiska samhällen. En företagsledare måste handla för att maximera vinsten eller höja aktiekursen. Den som sparar måste sträva efter att maximera avkastningen. Om ett samhälle saknar den här typen av agerande kan man inte tala om ekonomi. Av alla experter är därför ekonomer de som är minst kompetenta att leda oss ur tillväxtsamhället.

Precis som EU har som mål att politiska beslut ska tas på så lokal nivå som möjligt bör också produktion av livsmedel och annat också förläggas så nära konsumenterna som möjligt anser filosofen Serge Latouche. Det kan kräva tullar eller lagstiftning men framförallt är det viktigt att näringslivet måste betala produktionens verkliga kostnader genom att inkludera konsekvenserna för miljön. Det innebär till exempel mångdubbelt högre bensinpriser, vilket kommer att eliminera onödiga transporter och göra mer lokal produktion lönsam.

Målet är att sätta igång självförstärkande processer som utmynnar i ett samhälle som inte plundrar miljön. En mer lokal produktion leder till att folk att får det närmare till arbetet, vilket gör att man kanske inte behöver jobba så mycket bara för att finansiera den där bilen man måste ha för arbetet.

För att förändra samhället utan att på en gång bryta med det kapitalistiska systemet gäller det också att ge sig på systemets hårdisk. Det gäller att modifiera spelreglerna. Ett steg vore att ändra bokföringslagen så att företag kan eller måste ange sin personal som en ekonomisk tillgång (se Valérie Charolles Le libéralism contre le capitalisme).

Det paradoxala idag är att arbetet, den viktigaste faktorn för att skapa värden, nästan bara bokförs som en kostnad. Ändå är det uppenbart att en trogen och kunnig personal är livsviktig för de flesta bolag. Att inte bara maskiner och byggnader får ett värde utan också arbetet, i företagens bokföring, är bara en av många förändringar som i slutändan kan leda till en annan syn på arbete, konsumtion och miljön.

Det finns inget naturligt med ekonomiska system: de är alla skapade av människan. De kan förändras av människan på samma sätt som systemet förändrar människan.

torsdag, mars 01, 2007

En kritik av tillväxtsamhället (del 2.)


Jag är ganska lik en typisk europeisk yoghurt såtillvida att vi bägge reser en hel del. Räknar man med förpackning och bär färdas en yoghurt i genomsnitt 3000 kilometer under sitt korta liv. Det är betydligt mer än många människor hinner med.

Man kan undrar varför en yoghurt ska behöva färdas över halva jordklotet, men det finns mat som reser betydligt mer. Det handlar inte bara om den ökända restaurangmaten utmed svenska motorvägar som ofta är lagad i Belgien utan mycket annat. Lastbilar med italienskt mineralvatten åker över Alperna och återvänder med franskt mineralvatten. Fransk potatis reser över till Italien för att bli tvättade och skivade. Sedan reser den hem och blir chips, innan en del av dem gör sin andra resa till Italien. Storbritannien importerade 61 400 ton kyckling från Nederländerna 1998. Samma år exporterade man över 31 000 ton kyckling till… Nederländerna. Vissa produkter har kostat hundratals gånger mer energi (olja) att transportera än vad de innehåller kalorier.

Vilken ekonom som helst kan förklara att det är ekonomiskt att yoghurtar och mineralvatten får se världen, men det beror bara på att det inte finns någon plats för biologiska eller fysiska lagar i deras teorier. För en ekonom är det bara bra om ett land specialiserar sig på sina ”komparativa fördelar”. I vårt samhälle är det enda värdet som räknas marknadsvärdet.

Att det är lönsamt att frakta yoghurtar jorden runt beror på att de som gör det inte behöver betala transporternas verkliga kostnader: miljöpåverkan. Jorden kan till exempel bara absorbera tre miljarder ton koldioxid om året men 1990 släppte vi redan ut dubbelt så mycket. Den globala uppvärmningen kommer att leda till minskade skördar men dessa kostnader får hela samhället betala.

Vi brukar och missbrukar jorden snabbare än den hinner regenerera. Vi lever som om vi hade tillgång till 1,20 jordklot. Men det är ett medelvärde. Om alla på jorden levde som européer eller amerikaner skulle det behövas tre, respektive sex jordklot. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med olja, skog, mineraler och jordbruksmark för att alla ska kunna leva som man gör i industriländerna.

Det finns de som menar att detta inte är ett problem eftersom nya produkter hela tiden blir energi- och materialsnålare. Vi har lämnat det smutsiga industrisamhället för det rena kunskapssamhället heter det. Sanningen är att industrin i USA och Europa bara gått tillbaka i relativa termer. De senaste tjugo åren har industriproduktionen ökat med 17 procent i Europa och 35 procent i USA. Det syns inte minst på hushållssopporna: de franska har mer än fördubblats på trettio år (till 550 kilo per person) och siffrorna är sig ganska lika i hela västvärlden. Stundtals kan hushållsopporna till och med öka snabbare än BNP:n. Effekten av att många prylar ändå blir energisnålare förtas av att vi hela tiden producera mer av dem.

Kunskapssamhällets högteknologi är också oerhört resurskrävande. För att tillverka en dator går det åt 1,8 ton material av olika slag. Hur många vet att energiåtgången motsvarar 240 kilo fossila bränslen? Bara för att tillverka ett mikrochip som väger 2 gram behövs bland annat 1,7 kilo bränsle och 32 liter vatten.

Räknar man med Indien och Kinas snabba industrialisering blir det snabbt uppenbart att föreställningen att tillväxten ska kunna fortsätta i all evighet saknar all verklighetsförankring.

Delar av den politiska eliten verkar inte heller längre helhjärtat tro på tillväxtens evangelium. Samtidigt misstror man inte konceptet tillräckligt för att göra sig av med det. Därför har man börjat hitta på pleonasmer som ”uthållig tillväxt”. I princip säger man att den tillväxt man levererat hitills varit skit, men att det ska bli bättre i fortsättningen. Både vänster och högern fortsätter dock att tro att mer alltid är bättre.

Tron på att tillväxt är en lösningen på alla sociala, ekonomiska och med miljömässiga problem fortsätter att vara vår tids överideologi. Tillväxt är vår tids inkatation, det magiska sesam som alltid lovar en bättre värld.
För att lösa de problem som tillväxtsamhället skapat går det inte bara att mildra konsekvensera av dem. Det krävs att man bryter med föreställningen om att det hela tiden ska bli mer av allt. Det krävs att vi lämnar tillväxtsamhället bakom oss.

Har man sagt det stämplas man lätt som någon som vill tillbaka till stenåldern och vill tvinga tredje världen i fattigdomen, vilket naturligtvis inte är alternativen. Det är den industrialiserade delen av världen som behöver minska sin förbrukning av råvaror medan många fattiga borde ha rätt att öka den. Den franska ekonomen och filosofen Serge Latouche menar att Europas förbrukning på 1960-talet, långt ifrån ett jägar och sammlarsamhälle, är vad jorden klarar. Alternativet är en tio, tolvfalldig minskning av jordens befolkning.