lördag, juni 30, 2007

En folkpartistisk krigshetsare?

Folkpartisten Fredrik Malms artikel ”Svenska Freds måste agera” som gick i Nerikes Allehanda den 21 juni är väl att läsa om man vill studera krigspropagandan mot Iran idag. Där skriver Malm:

”IAEAS:s chef Mohamed Elbaradei klargjorde i slutet av maj att Iran sannolikt befinner sig mellan tre och sex år från att ha producerat sina första kärnvapen. FN har därför fattat beslut om sanktioner mot Iran…”


Det låter oroande, men det är en mening som osanna på minst två sätt. Först och främst har Malm förvrängt vad ElBaradei säger. IAES:s chef talar hypotetiskt om hur lång tid det skulle ta om de bestämde sig för att bygga atombomber, vilket det faktiskt inte finns några bevis för att de vill. DN återgav det hela mer korrekt den 24 maj:

”Iran är troligtvis tre till åtta år från att kunna producera kärnvapen, om landet väljer den vägen. Det sade Mohamed ElBaradei, chef för FN:s atomenergiorgan IAEA, under en konferens i dag. ”(min kursivering)


Återigen: ”om landet väljer den vägen” betyder alltså inte att man gjort det. ElBaradei hade lika korrekt kunnat hävda att:

”Sverige befinner sig ett eller två år från att kunna producera kärnvapen, om landet väljer den vägen.”


Om svenska media sedan skulle gå ut och hävda att Sverige har ett kärnvapenprogram, trots att regeringen konsekvent förnekar det, så är de antingen oärliga eller sitter på hemlig information. Om Fredrik Malm sitter på hemlig information om ett iranskt kärnvapenprogram så bör han kontakta IAEA i stället för att skriva insändare.

För det andra förvränger Malm tidsförloppet för att få det att framstå som om det finns ett samband mellan vad ElBaradei sagt och FN:s sanktioner. FN:s beslut om sanktoner kom innan ElBaradei uttalade sig hypotetiskt:

”FN:s säkerhetsråd beslutade på lördagen enhälligt om skärpta sanktioner mot Iran. ”
DN 24 mars 2007. De första sanktionerna kom redan i slutet av December 2006.

FN beslut om sanktioner är en politisk process, som mer är avhängig makförhållandena i världen än några ”bevis” på Irans farlighet. FN tog ju till exempel en massa beslut om Irak som man hävdade var ett hot, helt oberoende av att FN:s inspektörer inte kunnat hitta något.

En stor del av Malms insändare består av förvrängningar i den här stilen. Jag tillhör till exempel de som håller med den Iranske presidenten Ahmadinejad om att den ”sionistiska regimen” som ockuperar Jerusalem inte har någon framtid. En stat som skapats genom etnisk resning och som upprätthålls genom att förneka ickejudar samma medborgliga rättigheter som judar bör inte få finnas. Apartheidregimen i Sydafrika höll inte, och den sionistiska regimen i Israel kommer inte heller att hålla. Det är min förhoppning i alla fall. Det betyder inte att jag önskar att Israel ska förintas fysiskt. Lika lite som apartheidmotsåndare ville radera Sydafrika från kartan. Malm förvränger vad Ahmandinejad säger. Och det utan någon större finess genom att helt enkelt förklara att ”den sionistiska regimen” betyder Israel. Det innebär att alla som är emot israels rasistiska regim kan avfärdas som galningar som vill döda judar.

Varför skriver Malm en insändare där han kräver att Svenska Freds ska agera mot ett hypotetiskt iranskt kärnvapenprogram? Tror han att Svenska Freds kan påverka mullorna i Iran att inte välja det de inte valt? Eller handlar det bara om att få svenskar att tro att Iran är ett hot, ungefär som man tidigare lurade folk att Irak var det, för att motivera ett angrepp?

torsdag, juni 28, 2007

En lista utan överraskningar: Global Peace Index

USA tillhör de minst fredliga länderna i världen om man ska tro tidskiften The Economists Global Peace Index. USA hamnar på 96 plats av 121 länder. Norge är som vanligt bäst, Sverige på sjunde plats och Irak, inte helt förvånande, sist. Knappast heller att Israel ligger så långt ner som plats 119. Global Peace Index bygger på 24 faktorer: hur enkelt det är att skaffa “mindreförstörelsevapen” (pistoler, sprängämnen), korruption och respekten för de mänskliga rättigheterna.

Hela listan och mer om hur den är gjord kan man läsa här.
Biologen Erik Svensson begår lustmord på Maciej Zaremba i sin blogg BIOLOGY AND POLITICS. Detta med anledning att Zaremba gjort några politiska reflektioner utifrån en biologistudie.

”I sin raljerande artikel i DN kommer Zaremba med försåtliga antydningar om att upptäcker av det slag Linköpingsforskarna har gjort ”egentligen inte borde få äga rum”, eftersom de i princip legitimerar Stalins diktatur (!).

Snacka om att ta till storsläggan! Zaremba verkar alltså vilja att forskning av detta slag inte ska få lov att bedrivas, eftersom han finner den ideologiskt osmaklig, oklart varför. Man frestas nästan att säga att Zaremba verkar ha en sant stalinistisk vetenskapssyn, eftersom upptäckter som är ideologiskt osmakliga alltså bör förbjudas? Zaremba menar att om Linköpingsforskarnas resultat står sig, vilket jag misstänker att de gör, så kommer vi i princip att med oundviklighet gå emot en diktatur á la Stalins Sovjetunionen, eftersom vi då kommer att försöka sträva efter att i Lamarckistisk anda försöka skapa "den perfekta människan". ”


(Men hoppa gärna över det Svensson skriver om mig…)

En ideologisk tid



(Den store ledaren Freddan går att ladda ner som skärmsläckare)

Är det bara jag som fått för mig att vi lever i en allt mer irrationell och ideologiserad värld där klasskampen hårdnar?

I Det nya Arbetarpartiets Sverige kryllar det av exempel på det:
Högern (den nya vänstern alltså!) har länge klagat på sjukskrivningarna, och det första de beslutar om när de kommer till makten är att lägga ner arbetslivsinstitutet. Tanken är väll att det man inte känner till inte finns, och det som inte finns kan inte vara ett problem. Statsminister Fredrik Reinfeldts agerande påminner om den siste aztek - kejsaren Monteucuhzoma Xocoyotzin som lät avrätta sina spioner när de kom med nyheter om spanjorerna som inte behagade honom.

Högern talar om hur viktigt det är att inte försämra utbildningskvalitén - minns hur upprörda de var när socialdemokraterna utnämnde flera högskolor till universitet - och så visar det sig att arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin har en bluffexamen i företagsekonomi. Att det finns bedragare lite varstans kanske man inte ska dra allt för stora växlar på men det intressanta är reaktionerna efter avslöjandet.

I flera amerikanska delstater hade Littorin fått böter eller rent av fängelse om han skyltat med sin falska utbildning, men Littorin förnekar benhårt att bluffexamen från ett universitet han inte besökt eller ens minns var det ligger, skulle vara en bluffexamen. Och om den nu är så är det inte hans fel för han är så okunnig, hävdar han. Värre: statsminister Reinfeldt säger att han är nöjd med Littorins förklaring!

Antingen är Littorin ärlig - och då har vi en arbetsmarknadsminister som inte är kompetent nog att förstå skillnaden mellan ett åsanisseuniversitet och ett som ger godkänd examen. Eller, vilket man får hoppas, chansade han på att ingen skulle upptäcka det, vilket kanske var ett rimligt antagande. Åtminstone innan han blev minister.

Alla bedömare är överens om att Sverige går för fullt ekonomiskt. Om man pumpar in mer pengar i samhället under en högkonjunktur riskerar man att skapa inflation som försämrar svensk industris konkurrenskraft. Det kan också leda till olika typer av ekonomiska kriser (som bostadsbubblan på nittiotalet). Ändå är det precis det regeringen tänker göra, nu när man planerar ytterligare skattesänkningar. Blomkrukan är plaskvåt men man tänker vattna den ändå. Drivkraft är IOK: ideologi och klassintresse.

De statliga bolagen tycks gå utmärkt. Staten har, trots massiva skattesänkningar en stort budgetöverskott, ändå vill man sälja dem. Det handlar alltså inte om att göra något av praktiska, pragmatiska skäl, utan återigen om IOK.

Det hela påminner om hur den förra borgliga regeringen avreglerade elmarknaden. Man hade visserligen ett system som fungerade bra, men borgliga ideologer visste att det skulle bli ännu bättre om man införde en marknadsmekanism, ty marknaden vet ju alltid bäst. I stället har elpriserna stigit brant och inget tyder på att det kommer att bli bättre. I andra länder som skapat elmarknader har precis samma erfarenheter. Om regeringen varit intresserad av att göra det så bra som möjligt för svenska folket (eller näringslivet!) borde lösningen vara att gå tillbaka till det gamla systemet, men det vore ju fel av ideologiska skäl. Och vad skulle det sätta för exempel? Någon skulle ju kunna säga att man kanske borde granska hur vettigt det varit att privatisera och konkurrensutsätta den svensk äldrevården, till exempel.

Listan på fall där man av IOK genomfört en politik, som i praktiken lett till försämringar för allmänheten kan göras hur lång som helst. Och på sätt och vis finns det en logik bakom det faktum att Littorin valt att köpa en låtsasutbildning på postorder, att Reinfeldt och hans blå Khmerer tycker att det är helt okey och den allt mer ideologiskt styrda politiken. Om man ändå ska strunta i verkligheten och låta IOK styra så har man ju ingen nytta av en riktig utbildning. Tvärtom.

Mer: läs bloggen Friktion som avslöjade Littorin eller min krönika Vad har hänt med den svenska högern?

onsdag, juni 27, 2007

EU tog över


Ett säkert tecken på att en fråga är viktig är att DN inte skriver mycket om den. Ett annat är att man presenterar det som om det inte fanns något alternativ. Ett tredje är att huvudargumentet för det är en lögn. Det nya EU-fördraget uppfyller alla dessa kriterierna.

Det finns en svensk tradition att driva igenom de viktigaste politiska besluten utan debatt eller folkomröstning. Den nya kommunallagen har till exempel haft betydligt större inverkan på de flesta svenskars liv än EU-medlemskapet, (då det gjort privatiseringen av den kommunala service möjlig) men de flesta har förmodligen inte ens hört talas om den. Det nya EU-fördraget hör till dessa beslut som allmänheten varken får ta ställning till eller kommer att bli särskilt informerad om.

Det mesta som sipprar fram hör dock till myternas värld. Enligt DN och de andra som är för fördraget kommer EU nu ”…att bli mer lättstyrd, effektivare och öppnare.” ”Den politiska stagnationen hade tilltagit, de inre motsättningarna förstärkts…” utan ett nytt fördrag DN 24/6.

Enligt DN:s Mats Wiklund verkar det som det är tekniskt omöjligt att motsätta sig fördraget: ”Till vad?” utbrister han (20 juni). Klave så vinner jag, krona så förlorar du. Att kräva en folkomröstning har drag av ”manipulation”. Allt har ju redan skett så öppet och demokratiskt.

Bakgrunden är att EU:s medlemsstater ökat från 15 till 27. För dem som vill rädda delar av den nya EU-konstitutionen de som fransmän och holländare sa nej till i folkomröstningar 2005 har i princip det enda argumentet för det nya fördraget varit att det behövs för effektivitetens skull. Och det verkar ju också rätt troligt att det är svårare att komma överens om man är 27 stater med där alla har veto, än om man bara är 15.

Men i likhet med mycket som låter troligt är effektivitetsargumentet helt enkelt inte sant. Det finns en studie från Science Po i Paris som visar att besluten i det utökade EU nu i stället tas 25 procent snabbare än tidigare.

Så varför använder man ett argument som inte är sant? Kanske är det så att de verkliga skälen inte låter så aptitliga i allmänhetens öron. Europaparlamentets president Hans-Gert Pöttering har uttalat sig mer brutalt: ”Om man har majoritetsval kan man köra över dem som inte vill gå vidare.”

I framtiden kommer svenska politiker kunna driva igenom det mesta i EU, och ursäkta sig med att man blivit nedröstad. Det är den nya härliga överstatligheten. Allt sker ju också öppet och demokratiskt: de som klagar försöker bara manipulera opinionen.

måndag, juni 25, 2007

Det iranifierade Irak

Går man på apotek i Irak frågar apotekaren om man vill ha västerlänsk, jordansk eller iransktillverkad medicin. Och eftersom den iranska är billigast, är det oftast den som folk vill ha, skriver den Londonbaserade arabiska tidningen Asharq al-awsat i en artikel som ger många exempel på hur iranifierat Irak blivit. Det går till och med handla med iranska rial i de flesta irakiska städer, hävdar Asharq al-awsat. Det iranska inflytandet är kanske störst i de shiitiska städerna i södra Irak. Där är till och med det första utlänska språket de yngre lär sig persiska. I Taxibilarna spelar man iransk musik och bland kvinnor är iranskt mode populärt.

En irakisk parlamentsledarmot hävdar att
"Iran dominerar den irakiska frukt och grönsaksmarknaden och det finns inte inte längre en irakisk stad eller by där Iran inte finansierat ett kulturellt centrum eller ett bibliotek."
Efter ytterligare exempel på hur Iran allt mer tagit över Irak ekonomiskt och kulturellt avslutas artikeln med ytterligare ett citat från en irakisk parlamentariker:

"Iran kontrollerar vår energiförsörjning. Nästan all vår bensin, vår gas och elektricitet har iranskt ursprung. Vet man det, inser man vilka konsekvenser det skulle få för oss om motsättningen mellan USA och Iran blir värre."

Islamska cyklar

Iran kommer snart att börja tillverka en islamsk cykel som döljer kvinnors former, skriver den statliga iranska dagstidningen Iran. Den ska dölja halva kroppen heter det och syftet är att få fler kvinnor att idrotta. Historien är förmodligen sann, men jag är osäker på vad den egentligen säger om Iran. Hur representativ för Sverige är till exempel den där diskussionen om huruvida staten ska garantera handikappade sex?

Porr för alla



SoundsDirty.com kanske ser ut som Porrsajter gör mest, men den har ambitionen att vara tillgänglig för alla. För döva finns porrfilmer med textning, och en speakerröst berättar vad som händer för de blinda.

Rumäner får getter.


Vadå A-kassa? I den rumänska staden Indipendenta får de arbetslösa getter i stället för pengar i arbetslöshetsstöd. Trettio berörda familjer ska få tio getter var, skriver den rumänska dagstidningen Adevarul. En del av avkomman (getternas) förbinder sig familjerna sedan att leverera till kommunen, som i sin tur ger dessa till nygifta par. Projektet förväntas även ge getmjölk och sysselsätta en inspektör som ska kontrollera att familjerna inte äter upp getterna. Den svenske ekonomiprofessorn Sven-Åke Latrin tillhör de som menar att det rumänska experimentet är väl värt att prova även i Sverige.

söndag, juni 24, 2007

Världen enligt Ekdal


Slösöndag efter midsommar. Jag plockar för en gång skull upp DN och läser Niklas Ekdals ledare En ny fördelningspolitik. Den ger fascinerade insikter i hur högern tänker. Ta verklighetsbeskrivningen:

"Det krävdes en aktiv vanskötsel av sanslösa mått för att bryta den goda utvecklingen på 1970-talet: abnorma skatter, hemgjorda balansproblem i ekonomin, diskriminering av svenskt ägande, klappjakt på företagare, hot om socialisering av näringslivet via löntagarfonder och förslumning av skolan."


Hur var det med oljekrisen då? Vilka svenska politiker eller skatters fel var det att koreanerna konkurrerade ut den svenska varvsindustrin? Hur kommer det sig att större delen av västvärlden upplevde samma problem som Sverige på sjuttiotalet, om nu krisen var hemmagjord?

"På kort tid har vi nu gått från att vara ett industrisamhälle till att vara ett service- och kunskapssamhälle. Stora sektorer har öppnats för internationell konkurrens, vilket betyder goda belöningar för vinnarna men allt tuffare villkor för förlorarna."


Sanningen är mer nyanserad. Exportens andel av BNP har ökat från 30 till 35 procent men andelen svenskar som verkar inom exportutsatta industrier har faktiskt halverats och är nu bara 20 procent! Det är alltså färre svenskar idag som direkt känner av konkurrensen på sina arbetsplaster än vad som var fallet för tjugo år sedan. (Läs Linda Weiss The Myth of the powerless State Cornell University press)

"I mångt och mycket rör det sig om teknik, som krympt avstånd och gett rationaliseringar. Samma dynamik som skapar det nya välståndet skapar också de nya klyftorna.

Det handlar inte om någon politisk konspiration. Mönstret var detsamma vid uppbrottet från jordbruks- till industrisamhället. Sociala skillnader uppstod i förändringen, skillnader som så småningom minskade genom en kombination av politiska ingrepp och ekonomiska framsteg."


Historiskt sett ser man ofta statens hand bakom ekonomiska förändringar. Det gäller allt från Enclosure rörelsen i England till den moderna bilismen. Vem tror att bilismen eller järnvägsindustrin uppkommit utan statliga regler och initiativ? På samma sätt är det inte svårt att hävda att det inte var mikroprocessorn eller sjunkande transportkostnader som orsakade den nya globaliseringen utan att den verkliga förklaringen är politiska beslut. Utan politiska beslut som Nafta eller de som tas inom WTO inga finns ingen globalisering. Det går allstå mycket väl att tala om en politisk konspiration. (Läs till exempel min intervju med den mexikanska ekonomen Arturo Guillén R).

"Traditionell fördelningspolitik har handlat om att ta från "de rika" och ge till "de svaga"."


Ja, fördelningspolitik är nästan definitionsmässigt att ta från de rika och ge till de fattiga, även om många politiska beslut faktiskt innebär en omfördelning från fattiga till rika. Alla som betalar skatt finansierar till exempel museer, men om man har entréavgifter blir det mest att de som har det bättre går.

Men fördelningspolitik kan också handla om att skapa en rättvisare och rimligare lönespridning.

Ekdal har missat, och det är väll en miss som ingår i tjänsten, att kärnan i den västerländska välfärdstaten inte handlar om omfördelning från rika till fattiga. Denna ”Robin Hood” funktion är en sidoaktivitet. Den stora delen av välfärdstatens arbete handlar om en ofördelning över tiden. Välfärdstatens huvudaktivet är en spargrisfunktion. Välfärdsstaten existerar av samma anledning som försäkringsbolagen men tar hand om de risker som privata intressen och marknaden inte vill eller förmår ta. Det är inte min åsikt, utan en tämligen okontroversiell slutsats av dem som forskar om välfärdstaten. Läs till exempel Nicholas Barr, The Welfare state as Piggy Bank - Information, Risk, Uncertainty and the Role of the State (Oxford University Press.

Trots att välfärdsstaten oftast förknippas med Robin Hoodfunktionen menar Barr att det egentligen är spargrisfunktionen är som är dess huvudsysselsättning. I Storbritannien tillhör 2/3-3/4 av statens utgifter spargrisfunktionen. Det innebär att välfärdsstaten kommer att fylla en funktion även om all nöd försvinner och alla medborgare utgörs av medelklass.

Den traditionella skildringen av det socialdemokratiska folkhemmet är mer reklam än informativ. Enligt både högern och vänstern lever vi i en Robin Hoodstat där man tar från de rika och ger till de fattiga. Det stämmer bara om man har ett kortsiktigt perspektiv. Av de 6,8 miljoner kronor som man i genomsnitt betalar i skatt under ett liv får man tillbaka mer än fyra femtedelar av pengarna, visar beräkningar från finansdepartementet (Se tidskriften Välfärd Nr 3 2005). Det är bara arton procent av skatterna som omfördelas.

Staten är som en spargris som finansierar det vi behöver när vi är för unga eller gamla eller sjuka för att själva kunna betala det. Under en livstid går det ganska jämt upp.

Och det mesta talar för att den de relativt små resurser som verkligen omfördelas mellan individer snarare borde beskrivas som en investering än utgift. Kostanden för ojämlikhet är enorma. Richard Wilkinson har sammanfattat mycket av forskningen i den utmärkta boken The impact of Inequality (The New Press).

Information är som det brukar heta, något någon försöker hålla hemligt. Annars är det bara reklam. Och DN:s ledarsida är i högsta grad exempel på det.

torsdag, juni 21, 2007

Lillebror är dum


Äldre bröder är smartare än yngre visar en stor ny norsk studie som publicerats i tidskriften Nature. Det skiljer hela 2,3 IQ poäng i medeltal. De små skillnader yngre och äldre bröder får uppleva har gett en förhållandevis stor skillnad. Studien tyder alltså på att miljön har stor inverkan på IQ.

The mean IQ of first-born kids was just over 103, second-borns just over 100, and third-borns about 99, they found. But if a child's elder sibling had died, leaving him or her to be raised as first-born, their IQ lept up to match the top scores of 103. Likewise if both of two elder siblings had passed away, these third-born children had IQs matching that of first-borns, they report in Science1.

And it isn't just that big families have less smart kids, and small families have bright ones. In a separate analysis, to be published in Intelligence, the researchers show that the trend holds true for distinct pairs of siblings in their study group — even within single families, older siblings are on average smarter. "There can be no confounds in this type of study, and so the theory of spurious associations has effectively been refuted in one fell swoop," says Frank Sulloway, an expert on birth order and intelligence from the University of California, Berkeley.


Läs gärna min intervju med professor Bjarne Fjeldsenden som fördjupar diskussionen om arvet och miljöns betydelse för IQ.

De nya kolonialkrigen

Missa inte Mikael Nyberg i dagens Aftonbladet, om de nya kolonialkrigen.

onsdag, juni 20, 2007

Ryssarna gillar Putin

Sovjetunionen brukade beskrivas som Övre Volta med raketer av utländska diplomater. I dag kan man säga att Ryssland är mer likt Saudi-arabien med raketer, skriver Perry Anderson i sitt porträtt av det postkommunistiska Ryssland i majnumret av Harpers Magazine.

I väst är det många som uttrycker oro för demokratins utveckling i Ryssland, men den oron verkar inte delas av många ryssar. Sjuttio procent av befolkningen tycker att den nyktre Putin gör ett bra jobb. Det kan jämföras med att bara 36 procent av amerikanerna och 30 procent av britterna säger samma sak om Bush och Blair.

Varför det är så är inte så svårt att förstå menar Anderson. Lönerna är fortfarande låga men de har trots allt fördubblats under Putin. Inget övergrepp Putin gjort kan heller jämföras med när Jeltsin bombade det ryska parlamentet eller hur han fuskade med folkomröstningen om den nya konstitutionen.

Jeltsin är kanske saknad av den västerländska eliten men ryssarna minns hur ekonomin kollapsade när han upplöste Sovjetunionen och hur han gav bort landets tillgångar till sina vänner.

Medellivslängden för män har sjunkit under 58 år, vilket är lägre än i Pakistan. Ryssland har krympt bakom de gränser man hade i slutet av sextonhundratalet. Befolkningen minskar med 750 000 människor om året och BNP är mindre än Mexikos. Ändå verkar de flesta ryssar tycka att det är betydligt bättre än under den nyligen bortgångne Boris Jeltsin.

publicerad i senaste numret av Lo-Tidningen

onsdag, juni 13, 2007

Bizarro slår till 1.


1. Bilar man till Vitryssland utan kondomer får man betala en extra skatt. Vitryska myndigheter förnekar visserligen detta men den polska tidningen Dziennik återger en del vittnesmål om saken. En katolsk präst uppger att han generad över att behöva köpa kondomer inför sin resa.

2. Det kan bli dyrt för flygbolag som transporterar folk utan dokument. Brasilianska myndigheter har bötfällt italienska flygbolaget Alitalia för att ha låtit påven rea in utan pass, skriver O Globo. Även hans statssekreterare saknade papper. Men de heliga tilläts fortsätta sin resa ändå.

3. Washington har gett klartecken för forskare att ta fram genmodifierat ris som innehåller två proteiner som normalt återfinns i människors saliv och modersmjölk. Det är proteinets antibakteriella egenskaper man vill åt, uppger The Guardian. Syftet är att framställa yoghurt som är bra mot diarré osv. Frågan är: när ska den kristna högern börja protestera mot denna kannibalism?

4. Goethe, Dostojevskij, Joseph Conrad och Kafka behövs inte längre i de polska skolorna. Om utbildningsministern får som han vill kommer polska elever redan nästa termin i stället att få grubbla över Minne och identitet, av Jean- Paul II eller historiska romaner av den katolske nationalsisten Jan Dobraczynski.

måndag, juni 11, 2007

Framgång i Irak?

2 miljoner irakier är flyktingar inom sitt eget land medan 2,2 miljoner har flytt till angränsade länder, uppger UNHCR. 1,4 miljoner finns i Syrien, upp till 750 000 i Jordanien, 80 000 i Egyptien och 200 000 i gulfstaterna. Syrien lär ta emot över 30 000 per månad nu. På TV hör jag att Sverige, som tog emot 7 500 kan vänta sig 20 000 i år. I USA har 400 (fyra hundra ) irakier fått asyl de senaste 4 (fyra) åren.

USA överdriver Irans roll i det irakiska motståndet


USA överdriver Irans inblanding i det irakiska motståndet, skriver tankesmedjan British American Security Information Council. Här är deras slutsatser:

"It is difficult to prove that Iran is directly connected to the continuing violence in Iraq. Direct confrontation with US and other foreign troops, and increasing instability in the country more generally, are unlikely to further Iranian interests. Rather, Iran’s interest lies in supporting and training allies to influence their political positioning in a post-war, post-occupation Iraq.67 Whilst Tehran does not wish to see Iraq become a US client state, a failed state next door would be of no benefit either, and could become a severe and direct security threat.

If the Iraqi civil war were to get out of hand, Iran might feel obliged to help its Shia co-religionists more pro-actively against Sunni death squads,68 risking a spiralling involvement in the Iraqi conflict. Long-term, a failed state would have unpredictable consequences and would impact on economic relations with a major trading partner. For these reasons, although official Iranian
policy opposes the US presence in Iraq, suggestions of a relatively fast US withdrawal are prompting a degree of unease in Tehran.69

However, although spiralling Iraqi violence poses considerable risk to Iran, this
cannot be taken to mean that Tehran is not supporting such activity across the
border. Many western intelligence and Middle East experts believe that Tehran is
pursuing a policy of ‘managed chaos’ in Iraq. According to such thinking, US plans for the country are disrupted without a state of complete lawlessness emerging, creating political space for Iran to seek to shape a new Iraqi government.70 Tehran may also be supporting militia activity in order to align itself with the likely power-holders in a future Iraq. In May 2007 a British adviser to the local police force in Basra described most of the force as being under the control of different factions and militias, including Moqtada al-Sadr’s forces, and the Badr Brigade.71 Here, opportunism may play a role; Iran finds the nationalist rhetoric of Moqtada al-Sadr problematic, but the maintenance of ties with the popular and high profile Mahdi Army leader may prove beneficial. Indeed, backing being given by Tehran to the Mahdi Army and the Badr Corps may be intended as much to build and maintain relations as to support violent activity.

Hela rapporten finns här.

lördag, juni 09, 2007

Lever du för länge?


Lever du för länge? Det undrar Benny Åsman i senaste Internationalen i en synnerligen klargörande artikel om pensionsbluffen (verkar inte som de lagt ut dne på nätet). Åsman tar ett helhetsgrepp och konstaterar bland annat att även om antalet äldre ökar en del så finns det inte alls lika många barn som behöver försörjas. I sin korta artikel punkterar han det vanliga skitpratet om framtidens köttberg. Hans slutsats är att ”Försörjningsbördan för de aktiva har aldrig varit så låg som idag, och det finns ingen risk för att den kommer att bli högre under överskådlig framtid. Jag skrev om samma ämne: Åldringsbomben, nått att skrämma folk med, i Clarté för en tid sedan.

torsdag, juni 07, 2007

Israels andra förintelse, enligt Judisk Krönika


“Den andra förintelsen kommer att bli helt annorlunda” är rubriken på en av flera artiklar om Iran i senaste numret av Judisk krönika.

I den undrar historikern Benny Morris om Israels ledning kommer att våga sig på ett förebyggande angrepp mot Iran. “Skulle deras vilja att rädda Israel gå ända till att i förebyggande syfte döda miljoner iranier och i realiteten, krossa Iran?” Morris svarar på sin egen fråga: “Israels ledare kommer att skära tänder och hoppas att allt på något sätt kommer att ordna sig till det bästa. När de väl fått atombomben kommer iranierna kanske att bete sig “rationellt“. “Men”, fortsätter Morris, “iranierna styrs av en högre logik. Och de kommer att avskjuta sina raketer. Och precis som under den första Förintelsen kommer världen inte att göra någonting. På några minuter kommer allt att vara över för Israel.”

De övriga artiklarna går på i mer eller mindre samma stil.

Under rubriken “Ingen konventionell fiende utan ett existentiellt hot” skriver en Arieh O. Sullivan om hur Iran planerar att utplåna Israel och mulornas besatthet av Israel.

Huvudargumentet för detta är att Ahmadinejad ska ha sagt att Israel ska “utraderas från jordens yta.” vilket är en lika tröttsam som upprepad lögn. Den amerikanske mellanösternprofessorn Juan Cole som till skillnad från de flesta som använt citatet talar persiska menar att han bara uttalat en förhoppning att den israeliska regimen skulle försvinna, på samma sätt som Sovjetunionen eller Shans Iran försvunnit.

Det anser också den iranska Columbiaprofessorn Hamid Dabashi som avskyr den iranska regimen. I en intervju jag gjort med honom förnekat han att Ahmadinejad skulle ha hotat israel i det citerade talet.

Bortsett från Magnus Norells artikel som på slutet innehåller några ansatser till att nyansera bilden av Iran är det den vanliga krigspropagandan som Judisk krönika bjuder på.

Iran har raketer som kan nå Europa, man är berätt att begå kollektivt självmord genom att angripa Israel med kärnvapen (som inte existerar) osv.

Grundfelet med det mesta som sägs med Iran är att det ofta bygger på mer eller mindre förvrängda citat av vad iranska ledare sagt, i stället för att analysera vad man gör. Hur många vet till exempel att Iran under Khomeini sålde olja till Israel och köpte vapen av USA?

När Khomeinis andreman avslöjade detta (vilket ledde till Iran-contraskandalen) blev Khomeini lika generad som Reagan och sparkade sin tilltänkta efterträdare. Khomeini hade inga problem med att göra affärer med “den store satan” men ville inte tala om det.

Det finns ofta en stor klyfta mellan den offentliga retoriken och vad som faktiskt händer. Iran kanske låter krigiskt ibland men satsar trots stora oljeinkomster ytterst lite på vapen.

Ett närbesläktat problem med debatten är att man ofta psykologiserar kring iraniernas motiv i stället för att analysera dem som vilken nation som helst.

“Västerländska och israeliska analytiker pekar på flera motiv för Irans strävan att få egna kärnvapen: Iran vill vara ett av de länder som räknas. Det är en prestigefylld strävan för dess medborgare att tillhöra denna exklusiva klubb. De vill ge den muslimska världen kärnvapen“, skriver Sullivan som i alla fall avslutar sin fundering med ett skäl som skulle kunna vara riktigt: “Det betraktas också som en försäkring mot västerländsk intervention - utan bomben är Iran inget hot och ingen maktfaktor.”

Ingen av de som skriver i Judisk krönika nämner dock huvudanledningen till att Mossad trodde att Iran ville ha kärnvapen på åttiotalet: att man fruktade att Saddam Hussein skulle skaffa en bomb.

Det ursprungliga skälet till att man trodde att Iran ville ha en bomb är borta. Men i stället för att tala om den geopolitiska inringningen av Iran - eller de upprepade hoten mot Iran från ledande amerikanska och israeliska politiker - hävdar man att Iran planerar att begå kollektiv självmord genom att angripa kärnvapenstaten Israel. Kanske är detta ett exempel på den mystiska högre logik man talar om.

(Mer om krigspropagandan mot Iran här).

tisdag, juni 05, 2007

Kraften bakom globaliseringen


Globaliseringen brukar framställas som något positivt eller som en fatalitet. Men kanske är den varken det ena eller andra. Globaliseringen är ett komplext fenomen: den är inte bara en ekonomisk process utan social, politisk och kulturell. Mycket om det som skrivs om globaliseringen är tveksamt eller felaktigt, förklarar Arturo Guillén R som är professor i ekonomi på Universidad Autónoma Metopolitana och en av Latinamerikas främsta experter på globaliseringen. Jag har har intervjuat honom i Mexico City åt Tidningen Kulturen.

Din senaste bok heter Den nyliberala globaliseringen. Myter och Verklighet (Mito y Realidad de la globalización neoliberal. Den finns inte på svenska). Vilka är dessa myter du talar om din bok?

Jag tar upp flera. En central myt är den om den nya ekonomin. Den säger att vi haft en djupgående teknologisk förändring, mer betydelsefull än de vi haft tidigare. Med myten om den nya ekonomin följer myten om slutet på ekonomiska kriser, en kontrollerad inflation, en ständig tillväxt, ständigt bättre levnadsförhållanden.
Jag tror att det är en väldigt överdriven uppfattning. De tekniska förändringarna har varit betydelsefulla men de kan på inget sätt jämföras med de föregående. Den nya ekonomin är också en revolution som är koncentrad till tjänsteproduktionen. Dess inflytande på den materiella produktionen är begränsad.

Att dagens globalisering skulle vara något nytt och något som inte kan stoppas, är en annan myt. Även om det finns några nya ingredienser så är globalisering något som följde med kapitalismens uppkomst. Fernand Braudel har skrivit om det och myntat begreppet “världssystem“ (“systeme monde”) för att beskriva att ekonomin verkar på en global nivå. Så det är ett gammalt fenomen, även om det finns nya inslag.

Kan man säga att kapitalism och globalisering är synonymer?

Jag tror att globalisering är ett fenomen som är inbyggt i kapitalismens sätt att fungera. Sedan merkantilismen har kapitalismen verkat på en global nivå. Det är som Samir Amin skrivit om, omöjligt att tala om kapitalaccumulation på nationell nivå. Det är en global process.

Men visst finns det nya inslag i globaliseringen. Agenterna är delvis nya. Jag skriver om globaliseringens hårda kärna, som driver på globaliseringen. Det är framförallt finanskapitalisterna.

En tredje myt som man bör bekämpa är föreställningen att globalisering innebär homogenisering. Tvärtom så tror jag att den nyliberala globaliseringen har provocerat fram en mer intensiv regionalisering mellan länder och ännu mer inom länder. Latinamerika har historiskt sett varit väldigt heterogena samhällen. Idéen om att globaliseringen skulle leda till en homogenisering stämmer inte alls.
Det allvarliga är att globaliseringen har avbrutit en process mot skapandet av en nationall ekonomi. Under importsubstitutionsperioden här i Mexico hade vi en utveckling mot ett mer jämlikt samhälle. Globaliseringen avbröt den processen. Idag lever hälften av den latinamerikanska befolkningen i den informella ekonomin. Emmigrationen till USA och Europa har ökat.

Det är ingen hemlighet att tillväxten var högre i latinamerika på sextiotalet och även på sjuttiotalet tror jag. Så varför bytte man strategi?

Tillväxten var högre även på sjuttiotalet men den tillväxten skedde till priset av en skuldsättning. Från femtiotalet till sjuttiotalet var tillväxten hög. Det var en strategi i kris.

Men jag tror också det finns en intressekonflikt mellan vad som är bra för landet och vad som är bra för vissa grupper. Det är vad man brukar kalla den mexikanska oligarkin som bestämt att man skulle byta strategi. För oligarkin var det viktigt för att man skulle kunna öka kapitalaccumulationen.

Hade krisen interna eller externa orsaker?

Om man accepterar att kapitalaccumulation är ett system som inbegriper hela världen blir det externa och interna mindre viktigt. Det fanns interna orsaker: importsubsitutionsmodellen led av interna motsättningar. Samtidigt hade vi Fordismens kris, och revolten 1968 som sammanföll tidsmässigt. Kapitalaccumulationen led både av externa och interna problem.

Stämmer det att nationalstaterna håller på att upplösas?

Det är en föreställning man hittar både bland neoliberala tänkare som propagerar för globaliseringen och bland heterodoxa tänkare som Michael Hardt och Antonio Negri i deras bok Imperiet.

Jag tror detta är en myt därför att globaliseringen har drivits fram av stater. NAFTA som är en del av Mexicos globalisering är något som regeringen beslutat om. Det var inte något marknaden beslutat om. Staten är väldigt aktiv när det gäller att driva på globaliseringen. Staten var motorn i alla nyliberala idéer om avreglering, liberalisering, öppnandet av marknader och kapitalmarknader: allt det som destabiliserat till exempel de finansiella systemen. Marknaden är en institution som upprätthålls av staten: det omvända är inte sant.

Om man acceperar att nationalstaterna är den drivande kraften bakom globaliseringen så tror jag att man måste hitta en lösning på globaliseringens problem inom nationalstaterna. Man bör inte bara möta globaliseringen globalt. Det är på den nationella scenen som den huvudsakliga kampen bör föras.

Det sätt som globaliseringen genomförs på nu är en politisk kompromiss mellan eliten i Latinamerika och finanskapitalet. Ytterst är globaliseringen den politik som ska se till att centrum kan dominera periferin.

måndag, juni 04, 2007

Är det lönsamt att vara snygg?


På Lördagar brukar jag köpa en liten blomma åt min fru. Då blir middagen bättre och har jag tur så dammar hon mina böcker också. Jag såg en central och billig lägenhet i min fru och hon såg nog en säkrad försörjning i mig.

Så här resonerar även du och din partner, även om ni kanske inte är medvetna om det. Det hävdar i alla fall nationalekonomen Garry Becker trots att han aldrig träffat mig och antagligen inte dig heller.

Becker anser att människor är lika rationell och egoistiska idet privata som i affärer. Det är ingen större skillnad på att köpa en frys och att välja en livskamrat. I bägge fallen tar man hänsyn till driftskostnader, prestanda och livslängd.

För denna insikt fick han Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 1992, som media – säkert till riskbankens förtret – brukar beskriva som ett Nobelpris. Och om man bara lyssnade på en del svenska direktörers visa yttranden så lutar det åt att Becker gjort sig förtjänt av prismiljonerna.

- Barbro är så lättsam och har varit klok nog på att satsa och serva mig, har till exempel (förre) Ericssonchefen Lars Ramqvist sagt om sin fru.

Snyggingar får mer i lön

Men nu har ekonomer börjat misstänka att människan inte ens låter sig styras av rationella skäl när det gäller ekonomi och arbete. Skönhet spelar en ekonomisk roll i yrken där kontakten mellan människor är viktig. Det verkar som om potentiella kunder lättare låter sig övertygas om den de har att göra med är snygg-

Vackra människor tjänar enligt den holländska tidningen De Volkskrant 5 till 10 procent mer än personer med ordinärt utseende, medan riktigt fula människor har löner som är 7 till 9 procent lägre. Den vackraste tiondelen av Hollands jurister tjänar mellan 25 000 till 90 000 kronor mer än de med medelmåttigt utseende.

Mer än var tionde löntagare i Holland tror att ett tilldragande utseende har stor betydelse som de utövar och nästan fyra av tio anser att det har en viss betydelse.

Men alla är inte lika övertygade. En radiokrönikör menade att det är svårt att förklara de främsta holländska ministrarnas framgångsrika politiska karriärer utifrån deras utseende. Jag är beredd att hålla med honom.

Kompetenta Birgitta Dahl

Fast jag undrar om inte det förtroende en politiker inger står i omvänd proportion till bra personen ser ut. Det skulle i alla fall förklara varför jag alltid tyckt att Birgitta Dahl verkar kompetentare än unga blonda Anna Lindh. Vad gör förresten Lennart Bodström nuförtiden? En man som ser ut som en sovjetisk politbyråmedlem fungerar som ett årgångsvin. Det blir bara bättre med åren.

Det är nog därför som Einstein alltid avbildas som gammal, trots att han fullbordade den särskilda relativitetsteorin vid 26 års ålder, eller som en gammal Marx och en gammal Engels brukar pryda omslaget till ungdomsverket ”Det kommunistiska manifestet”. Oavsett om man kan bygga en karriär på skönhet eller brist på skönhet är det dags för ekonomerna att skrota sin föreställning om den rationella människan (homo oeconomicus) när de bygger sina teorier.

(ur mitt skafferi): SEKO-Magasinet

Skattetryck eller skattebas?


Vissa människors blodtryck har en tendens att gå i taket när de tänker på skattetrycket. Det kan man förstå. Skattetrycket är en otäck metafor som låser hela diskussionen.

Varför inte kalla det för något tryggare? Skattebasen låter bra. Den svenska skattebasen uppgår till 54 procent av BNP. Danmark och Frankrike är nästan lika utvecklade.

En del människor (många med ärvda pengar) menar att samhället inte kan fungera med en så utvecklad offentligt finansierad service. Det finns teorier och ekonomiska modeller som bevisar att skatterna verkligen utgör ett tryck som kväver ekonomin, och så finns det verkliga exempel som Danmark och Sverige. Utmärkt offentlig service, låg arbetslöshet, hög tillväxt, stort överskott i statens budget, och extremt stort överskott i vår handel med resten av världen.

Den som är intresserad av hur skattebasen används kan läsa Katarina Wizells utmärkta artikel i senaste numret av tidskriften Välfärd. På bara två sidor ger hon både en bra bild av hur basen används och väcker en del frågor.

Varför kallar man till exempel kostnaderna för utbildning för en utgift? Är det inte en investering att lära barn läsa och utbilda läkare och ingenjörer? När det privata företag programmerar en datorbokförs det som en investering så var i ligger skillnaden?

Och vad är det för företag som fick 48 miljarder i statliga bidrag år 2005, och varför verkar vår regering inte lika angelägen att skära ner på företagens bidrag som a-kassan?

Det tycks finnas fler sätt att minska skattebasen, utan att det behöver drabba vanligt folk. En skillnad mellan Sverige och många andra länder är att transföreningar ofta är skattepliktiga. Gör man till exempel försäkringskassans pengar skattefria (och sänker nivåerna med samma belopp) är det inte osannolikt att ytterligare 100 miljarder kommer att försvinna ur skattebasens bokföring. Man kan också tänka sig att de som har inkomster får rätt att dra av en summa som motsvarar barnbidraget, per barn, medan de som inte har skattepliktiga inkomster får barnbidrag som vanligt.

Skattebasen kan minskas långt under 50 procent, utan att det ska behöva påverka människors ekonomi det minsta. I teorin borde det få vissa människor blodtryck att sjunka rejält men jag misstänker att det inte är fullt så enkelt.



(Publicerad i Corren, där man ändrat "utvecklade" till "höga" (skatter), vilket visar att man kanske inte hajjat vad jag skrev om metaforernas betydelse.)

fredag, juni 01, 2007

Journalistföraktet


Allmänhetens förtroende för pressen diskuteras sällan i media, trots att det faktiskt är lägre än det som regeringen åtnjuter. Enligt SIFO:s samhällsbarometer så är det bara 16 procent av svenska folket som har stort eller ganska stort förtroende för pressen, vilket kan jämföras med 21 procent för regeringen. Den kommersiella radion (26 procent) och TV och Sveriges och radios och TV har en starkare ställning, vilket kanske beror på att det arbetar färre journalister och mer underhållare i etermedierna (siffrorna är sju, åtta år men ändra sig nog inte mycket år från år).

Utomlands har det gjorts undersökningar som visar att journalistföraktet ökat. När den ansedda franska veckotidningen Le Nouvel Observateur undersökte vad franska folket hade för uppfattning om journalister 1975använde de ord som modiga, kompetenta, pålitliga och respektingivande. När man femton år senare gjorde om undersökningen återfanns journalister i botten på yrkesgrupper som allmänheten saknade förtroende för. Journalister återfanns mellan prostituerade och folkvalda.

Jag tror att det är ett resultat av att journalister både i Frankrike och Sverige inte arbetar på samma sätt som tidigare. När jag växte upp på sjuttio och åttiotalet beskrev media hur regeringens ekonomiska politik påverkade vanligt folks liv. På Aktuellt och Rapport räknade journalister snabbt ut hur mycket den ensamstående mamman med två barn och andra familjekonstellationer skulle påverkas av konkreta beslut. Nu verkar kravet på att allt ska granskas utifrån hur det påverkar jämlikheten ersatts av ett lika stark krav på att granska det utifrån effektivitetssynpunkt. Siffror om förändringar i hushållsbudgeten har ersatts av börs och valutanyheter.

James Fallow menar i sin uppmärksammade bok Breaking the News: How the Media Undermined American Democracy att det finns en sociologisk förklaring till varför arbetarklassen och dess värderingar försvunnit ur tidningssidorna:

Förr i tiden beskrev vi inte vanliga människor: vi utgjorde en del av dem. Vi levde i samma kvarter. Reportrarna betraktade sig som en del av arbetarklassen. (…)Och sedan blev bättre utbildat folk journalister, lönen steg. (…) Tidigare hade reportrar en inkomst som var en aning högre än sina grannar, arbetarna. Sedan åttiotalet har reportrarna en inkomst som är en aning lägre än deras grannar, ingenjörer och chefer. Deras dagliga liv gör dem mycket mer mottagliga för de privilegierade människornas problem än arbetare med minimilön.


Även i Sverige Speglar journalister den verklighet de känner till. Förr var det arbetarbarn som blev journalister, men efter att journalisthögskolan startades 1967 har det kommit allt fler välutbildade tjänstemannabarn från storstäderna.

Sia 8/00