fredag, september 28, 2007

Den amerikanska senaten upplöser Sverige


Den amerikanska senaten röstade i veckan för en icke bindande resolution att Sverige omvandlas till en federal stat och uppmanade president Bush att pressa svenska ledare att gå med på det. Mer än tjugo republikaner anslöt sig till det demokratiska förslaget att dela upp Sverige i tre löst sammanhållna delar. Skrev jag Sverige? Det skulle vara Irak. Annars är det sant. Jo.

Låter det lustigt? Ännu roligare vore om Sveriges riksdag kunde ta ett beslut om att upplösa USA. När man ändå håller på kunde riksdagen återföra Finland till Sverige, knyta tillbaka Norge, göra Danmark till en parkeringsplats, och svenska till det enda officiella språket i EU. Unitalitarism är ju inne. Om någon mot förmodan skulle klaga är det bara att påpeka att det var en icke bindande resolution.

onsdag, september 26, 2007

Artikel 41: En annan sorts seger


"In 1959 the Iraqi government amended the Personal Status Law. Article 118 came into being as part of our constitution.

It gave the women of Iraq the most progressive of all Arab and Islamic women's rights legislation until this very day. No discrimination in salaries, no discrimination in uniforms, the separated Mums get to keep the home until the children are of age, and so many other items that made the female community of Iraq one of the most progressive female communities within the Arab, Islamic and regional states – from that time … until we got "liberated".

Now we have article 41.

In brief, it says go to your cleric and he will deal with whatever issues you have.

Girls had the choice either to don the Islamic hijab or walk abroad in safety, quaintly dressed in all manner of modern garments. It was a private matter that was entirely resolved inside the family and according to its own convictions, its own beliefs. Now it's not safe for a girl to step outside her home unless fully covered. How much more liberated can you get??"

Från Inside Iraq

Ondskan har landat


“Ondskan har landat”, står det på the Daily News löp. Ondskan är den iranska presidenten Ahmadinejad. I söndags, när presidenten landade i New York för att tala i FN pryddes förstasidan av rubriken: “Dra åt helvete”. I det första uppslaget om Ahmadinejad är rubrikerna “Vad kan vi lära av ett monster” och “Den iranska galningen är ibland oss.”

På nästan uppslag ägnar man en sida åt att vicepresident Dick Cheney intriger för att starta ett krig med Iran. Cheneys plan är/var(?) att be Israel att attackera Iran med raketer, och hoppas på att iranierna besvarar elden. När de gör det så får USA en anledning att angripa Iran. Var det kanske något likande Israel försökte sig på när man nyss bombade Syrien?

Låter det som kvällstidningsskit? Den första tidningen som skrev om det var den respekterade veckotidningen Newsweek. Deras källa är Dick Cheneys tidigare rådgivare David Wurmser. Newsweek hävdar att man har två källor som bekräftar Wursmers påstående.

Längre in i tidningen skriver en tidigare höjdare från amerikanska UD en artikel med rubriken “Hur kan vi störta honom”. Han menar inte Cheney utan Ahmadinejad.
Några akademiker på TV, som Ervand Abrahamian, försöker förgäves förklara att presidenten i Iran har en symbolisk ställning. Ahmadinejad har varken makt över Irans utrikespolitik, militären eller landets atomprogram. Men bortsett från Pat Buchanan verkar inga proffsdebattörer bry sig. Columbiauniversitets rektor kallade Ahmadinejad för en “grym diktator” i sin presentation.

På TV:kanalen MNCB noterade flera kommentatorer att Ahmadinejad inte förnekade förintelsen av judar under debatten på Columbia. På FOX säger man både att han förnekat förintelsen och att han sagt att “det hände i Europa”. Ingen verkar dock glad över detta klargörande.

Måndagens New York Times skriver mindre om Ahmadinejad men har i stället en helsidesannons där en tankesmedja förklarar att “Ahmadinejad är en terrorist” och inte borde få tala inför studenter på Columbiauniversitet.
Ahmadinejad dödar amerikanska soldater i Irak och Afghanistan säger många talande huvud på TV. Kanske finns det bevis på det, som vissa amerikanska militärer hävdar. Förr hävdade man att Irak försökte bygga kärnvapen och tillverkade andra massförstörelsevapen. Idag anses irakierna inte ens kapabla att bygga bilbomber: de måste ha importerats från Iran.

Det går fort inom politiken. För inte så länge sedan stödde USA både talibanerna och Saddam Hussein. När man sedan invaderade Irak och hängde Saddam Hussein så var det för brott som han begått 1982. Samma år tog Ronald Reagan bort Irak från listan över länder som stödde terrorism.

När USA störtade Saddam Hussein och Talibanerna blev Iran kvitt två av sina värsta fiender. Iran har nu ett omfattande samarbete med bägge länderna. Ska man tro på att Iran motarbetar samma regeringar?

På TV förklarar en ekonom att det är Ahmadinejads fel att bensinpriserna är höga. Och han tillägger att det kan bli ännu värre om Ahmadinejad stänger av Persiska Viken där 50 procent av världens olja transporteras. En ung kvinna som hört Ahmadinejad tala på Columbia säger till FOX att hon kunde se hans ondska.

tisdag, september 25, 2007

Bush benådar sig själv

Medan mediacirkusen kring Ahmadinejads besök i New York rullar vidare försöker Bush benånada sig själv, rapportar CNN.

torsdag, september 20, 2007

Fallet Lars Vilks



En bekant till mig visar ett femvånings hyreshus han ritat. Hakkorset är på många sätt en idealisk form att bygga hyreshus på förklarar han. Bästa formen i händelse av jordbävningar är cirkeln men det blir billigare att bygga i fyrkanter då allt material tillverkas så. Bryter man av fyrkanterna så får alla lägenheter ljus, vilket är viktigt då huset ligger i ett land där elen är dyr. I Sverige är det förmodligen olagligt att bygga ett hakkorsformat hus.

Fallet Lars Vilks har rört om i den mediala grytan de senaste veckorna. De flesta som i yttrandefrihetens namn tycker att det är okey att trycka Vilks teckning av profeten Muhammed som hund lyckas med konststycket att vara för en en begränsad yttrande och tryckfrihet på andra områden. En av de få som i alla fall är konsekventa är Lars Vilks, som på Ing-Marie Frodmans uppmaning också tecknat en modern judesugga. Ingen svensk tidning verkar dock intresserad av att trycka Vilks judesugga.

Vår yttrande och tryckfrihet är inte konsekvent. Muhammed som hund anses vara ett sätt att lära muslimer värdet av yttrandefrihet, men att bära ett hakkors är hets mot folkgrupp. Att uppmana folk att bomba Vilks är olagligt, men att till exempel propagera för ett krig mot Iran är inga problem.

Den som bryter mot våra kulturella tabun kan räkna med att straffas, men när det gäller andras tabun försvarar vi yttrandefriheten.

Och medan media skriver om ett dödshot mot Vilks, som det är oklart hur verkligt det är, så är det helt stumt om att Israeliska stridsflygplan nyss bombade Syrien. Ett diffust hot mot en privatperson har uppenbart större nyhets och debattvärde än när ett land faktiskt attackerar ett annat. Någonting är konstigt i pressfrihetens Sverige.

(Kristanstadsbladet, Arbetarbladet)

Mer om den svenska yttrandefriheten och hetsen mot muslimer här och här och här.

onsdag, september 19, 2007

Politikens alternativkostnader


Det finns många sätt att sätta sprätt på 2700 miljarder kronor. Det är tillräckligt med pengar för att göra en skillnad i världen. Det är också den summan Bush lagt ut på att invadera Irak. Hittills Och då är inte kostnaderna för framtida sjukvård, uteblivet arbete, pensioner och annat. Enligt viss bedömningar är den verkliga prislappen för irakkriget 12 000 miljarder kronor. För det har man fått fyra miljoner flyktingar, en miljon lik och allt mindre irakisk olja.

När jag pluggade företagsekonomi talade man om alternativkostnaden för olika investeringar. Vad skulle det ha gett om man satsade pengarna på ett annat projekt? Nu är det i och för sig lånade pengar, men det förändrar inget. Kanske glömde de att ta upp det där med alternativkostnaden när Bush tog sin MBA.

2700 miljarder kronor skulle räcka till att bygga mer än hundra nya kärnkraftverk, och fördubblat den amerikanska kärnkraftselen. Med tanke på att USA använder rätt mycket olja till att tillverka el, och att man säger sig vilja minska beroendet av utländsk olja kanske det hade varit en bättre idé. För alla.

tisdag, september 18, 2007

Afrika: plundringen fortsätter


Afrika är en rik kontinent med en oerhört fattig befolkning. FN:s har som målsättning att halvera fattigdomen i Afrika till år 2015 men som utvecklingen ser ut idag är det mer troligt att det kommer att ha inträffat först år 2115. Levnadsstandarden för 320 miljoner afrikaner har till och med sjunkit i många år.

Länderna söder om Sahara har mindre än en procent av världshandeln. 690 miljoner invånare exporterar mindre än tio miljoner belgare. Man skulle kunna hävda att kontinenten inte existerar ekonomiskt sett.

Men här finns en paradox. Trots att den afrikanska exporten är så liten är kontinenten betydligt viktigare för världsekonomin än Belgien. Kontinenten har runt en tiondel av världens oljereserver och det mesta av den nya oljan som upptäcks kommer härifrån. På pappret är välståndet svindlande.

Om priset håller sig kring 60 dollar per fat kommer länder som Nigeria, Angola, Ekvatorialguinea, Kongo-Brasaville, Gabon, Kamerun och Tchad att kunna inkassera minst tusen miljarder dollar 2002-2019. Förmodligen handlar det om betydligt mer pengar. Klokt investerat skulle det både räcka till att radera misären och lägga grunden till framtidens välstånd. Delar av kontinenten skulle snabbt kunna bli lika välmående som Europa.

Men om man ska döma av hur den Afrikanska oljan påverkat kontinenten fram till nu, är det mer troligt att pengarna kommer att försvåra demokratin, öka fattigdomen och förstöra det som återstår av den övriga ekonomin.
Ingen annan kontinent plundras så systematiskt på sina naturrikedomar som Afrika. Tjuvarna är Afrikas egna ledare - demokratiskt valda eller diktatorer, multinationella företag, och banker. Alltihop i nära samarbete med stormakternas politiker och underrättelsetjänster.

Den franske journalisten Xavier Harel har skrivit en utmärkt bok, Afrique Pillage á huis clos (Afrika Plundring bakom lykta dörrar), som i detalj beskriver korruption, stölder, vanskötsel och de stormakter som gör det hela möjligt.

Några exempel ur Harels 280 sidor tjocka genomgång av eländet:

Angola. Bara under en femårsperiod försvann 4,2 miljarder dollar. Huvudmisstänkt: president José Edouardo Dos Santos.

Gabon. Hur många har hört talas om El Hadj Omar Bongo som varit Gabons president sedan 1967? Trots att oljan gett Gabon näst högst BNP per invånare(6397 dollar) i Afrika ligger landet i botten på FN:s utvecklingsindex. Det finns till exempel bara nio läkare per 100 000 invånare, nio gånger färre än Mongoliet som har en BNP per capita på bara 1850 dollar.

Vart tar pengarna vägen, bortsett från familjen Bongos bankkonton? Två exempel: På sjuttiotalet byggde Bongo ett presidentpalats för 230 miljoner euro. Att det blev så dyrt beror på att han lät flyga in marmor från Italien. På åttiotalet blev Gabon under Bongos ledning det land i världen som importerade mest Champagne per invånare.

Kongo-Brasaville. Den enda vägen i landet som underhålls regelbundet är de 400 kilometer som går mellan huvudstaden och byn där presidenten, Sassou Nguesso, föddes. Nguesso tycker så mycket om sin hemby att han låtit bygga en internationell flygplats där för 52 miljoner dollar. Det är ett projekt som till och med IMF och Världsbanken vägrade att befatta sig med.

När Nguesso åker till New York för att diskutera världsfattigdomen eller för att förhandla ner landets skulder bor han på Palace Hotell för 8 500 dollar per natt. Till det kommer kostnaderna för ett hov med 50 personer som reser med honom. Där finns bland annat han Nguessos personliga fotograf, hans frus frisör, och en man som har till uppgift att packa och bära presidentens väskor. Nguesso kallas ibland för marxist-cardinist då han är utbildad i Moskva under kommunisttiden men har en omättlig smak för lyx.

Ekvatorialguineas Teodoro Obiang Nguema väljs regelbundet på bästa öststatsmanér till president med 97-98 procent av väljarna. Kanske är det för att 65 procent av landets invånare lever i extrem fattigdom som han köpte en boing 737 för 50 miljoner dollar. Det är ett plan som vanligtvis mest intresserar amerikanska miljardärer. Planet kommer att få Ekvatoriaguinea att framstå som ett utvecklat land förklarade Obiang. Och ska han besöka de lyxvillor han köpt i USA måste han ju kunna färdas anständigt.

Det här är bara några slumpvis valda exempel på korruptionen i Afrika men den verkliga behållningen med Harels bok är att den också beskriver hur detta kan fortgå år efter år. Stormakternas politiker talar gärna om behovet demokrati och korruptionsbekämpning, men i praktiken uppmuntrar man det hela.

Afrikanska politiker som stjäl sina länders naturresurser har inga problem att föra över pengarna till konton i London eller något av de 14 skatteparadis som är kopplat till Storbritannien. Många gånger är det hopplöst för de drabbade länderna att få tillbaka sina pengar till och med efter att tjuven blivit avsatt eller dött. Nigeria har till exempel förgäves försökt få tillbaka de miljarder dollar som landets tidigare diktator Sani Abacha fört över till London.

Afrikanska unionen uppskattar att 148 miljarder dollar förs över från Afrika till banker i norr varje år. Den afrikanska eliten har runt 800 miljarder dollar på konton i den rika världen.

George Bush har antagit en lag som gör det olagligt för korrupta politiker att få besöka USA, men så länge som Teodoro Obiang Nguema och hans kollegor ger lukrativa kontrakt till amerikanska oljebolag är sannolikheten att den ska tillämpas liten.
Franska oljebolag är också duktiga på att plundra Afrika. Harel citerar en av ELF:s tidigare chefer, som började sin karriär inom den franska underrättelsetjänsten och inte verkar rädd för att tala klartext: “Elf är inte bara ett oljebolag, det är en paralell diplomati som syftar till att behålla kontrollen över vissa afrikanska stater.”

Harel ger i sin bok en lång rad exempel på hur bolaget mutar till sig vansinnigt fördelaktiga kontrakt, eller helt enkelt stjäl olja. Vinsterna används inte bara för att hålla “rätt” afrikanska politiker vid makten utan finansierar också den franska underrättelsetjänsten och ibland även franska politiker. “Afrika utan Frankrike är som en bil utan förare. Frankrike utan Afrika är som en bil utan bensin", förklarar Gabons president Bongo.

Tyvärr finns det nästan inget som tyder på en förändring. Franska politiker kommer att fortsätta att krama afrikanska ledare som stjäl sina länders tillgångar och kalla dem för sina personliga vänner. Amerikanska politiker kommer att stifta en massa lagar som låter bra men aldrig tillämpas, britterna kommer att utreda vidare sitt bankväsende men då Londons banker till stor del gör affärer med stöldgods kommer man aldrig att reformera systemet på riktigt.

De närmaste åren kommer vi i norr att betala tusen miljarder dollar för olja i Afrika. En imponerade del kommer att stjälas och sluta på bankonton i London, eller som fastigheter i Paris och USA. Sedan kan vi klaga på de relativt små belopp som går till bistånd och förfäras över att utblottade afrikaner riskerar livet för att ta sig över till Europa.

Sverige: ett svårt land för barn?


Det råder ingen brist på anklagelser i Ulf Nilsons senaste krönika i ST: “Eliten skapade folkhemmet för att få kontroll.“ “Varför för vi i Sverige krig mot familjen?” Nilson grubblar också över varför “varför Sverige blev så enormt likriktat: varför alla måste leva på precis samma sätt, ha samma inkomst (efter skatt) och helst tänka i samma termer.”

Men precis som försokratiska filosofer så finns det inga argument som ska styrka anklagelserna.
Det heter att det finns en elit i Sverige som lever bättre än andra. Makarna Myrdal som tillhörde denna elit anklagas för att ha tidvis ha bott utomlands i stället för i ett miljonprogramshus. Och så följer citat ur böcker som innehåller nya anklagelser.

Men med vilka kriterier kan man hävda att Sverige är ett tufft land för kvinnor och barn att leva i? Det får man aldrig veta för Ulf Nilson kommer bara med nya anklagelser.

Nilson är en populist i den meningen att han hellre kritiserar vad han anser vara personers bristande privatmoral än han styrker sin anklagelser med sakliga argument. Att makarna myrdal bodde i funkisvilla eller utomlands betyder inte att miljonprogrammet var en dålig idé för svenska folket. De flesta som flyttade in de billiga moderna lägenheterna på femtiotalet - och ibland fick tillgång till WC för första gången i livet, uppfattade det nog som ett enormt framsteg. Ulf Nilsson fördömmande femtio år senare ger jag inte mycket för. Sverige var ingen sovjetstat: en majoritet av svenska folket röstade regelbundet på ett parti som tyckte att dagis var en bra idé, att dess personal skulle ha pedagogisk utbildning, och att folkhemmet skulle finansieras med en progressiv skatt.

I Tordagens New York Times läser jag på ledarsidan att 1,3 miljoner människor i New York inte har tillräckligt att äta. En fjärdedel av dessa är barn. Bara för att få lite perspektiv på anklagelserna mot det svenska folkhemmet har jag en fråga. Ulf, vilket land är svårast för barn att leva i? Sverige eller USA?

lördag, september 15, 2007

Början på historien?


Attacken den elfte september 2001 lämnade New York som en jätte utan tänder. Men attacken förändrade mer tidsuppfattningen än rummet. Plötsligt tog historien fart igen. En del intellektuella på högerkanten hade fått för sig att historien tagit slut när kalla kriget var över och Sovjetunionen upplöst. Visst skulle man behöva nya kalendrar även i fortsättningen men den ideologiska och geopolitiska striden var över. Liberalismen och kapitalismen hade segrat: vi levde redan i det högsta och sista steget i mänsklighetens utvecklingshistoria. 1991 var slutet på historien.

Men tio år efter att historien dödförklarats och liberala ideologer utropat sig själv som segrare kom en attack mot imperiets hjärta: World Trade Center och Pentagon. Plötsligt stod det klart att alla inte ansåg att den liberala kapitalismen under amerikansk ledning var det enda möjliga alternativet.

Nu är det sex år sedan historien tog en rivstart igen och den här typen av analyser är rätt vanlig både i nord och syd, och oberoende av var man står politiskt. Den kan också sägas vara riktigt då den förmodligen avspeglar hur de inblandade faktiskt tänker. Men hur väl detta tänkande verkligen motsvarar det som händer är mer osäkert. Det är i alla fall slående hur väl kampen mot terrorismen sammanfaller med stormakternas kamp om världens sinande energiresurser.

De senaste sex åren skulle kunna beskrivas som att USA och Al-Qaida bedriver ekonomiska krig i olika syften. Det amerikanska kriget mot terrorismen kan ses som ett retoriskt krig som syftar till att rättfärdiga USA:s geopolitiska ambitioner, som inte har något med allmänhetens säkerhet att göra.

Med terrorismen som förevändning har man kunnat ta en rad drastiska steg för att öka sin makt över världen. Det handlar till exempel om baser i centralasien, ockupationen av Irak, ökad kontroll över det internationella banksystemet och massiv kontroll av världens tele och internetkommunikation. Hotet från Al-Qaida spelar också samma roll för USA att behålla sitt inflytande över de rika gulfstaterna som hotet från Sovjetunionen en gång. Det är ett lukrativt samarbete som går ut på att USA garanterar oljediktaturernas säkerhet, mot att dessa bland annat regelbundet köper enorma mängder amerikanska vapen.

Det nätverk som brukar kallas för Al-Qaida bedriver har naturligtvis inga möjligheter att besegra USA militärt. Al-Qaida talar om att USA ska besegras på samma sätt som man var med om att besegra Sovjetunionen, men det är ingen militär konfrontation. Vad al-Qaida än säger så besegrades Sovjetunionen inte militärt i Afghanistan (Det tog gerillan flera år att störta den proryska regeringen i Kabul till och med efter det att ryssarna lämnat landet). Det motstånd man möter i Irak kommer till 99 procent från inhemsk gerilla och de problem USA har är mer politiska och ekonomiska än militära.

Det al-Qaida kan lyckas med är att bidra till att luften går ur den amerikanska ekonomin, på samma sätt som ryssarnas krig i Afghanistan påskyndade Sovjetunionens ekonomiska sönderfall. Även om USA på många sätt naturligtvis är rikare och effektivare än det gamla Sovjetunionen så finns det också likheter. I båda fallen handlar det om stormakter som överanstränger sina ekonomiska resurser för vinna geopolisk makt. Den största skillnaden är annars att USA genom dollarns ställning som världens referensvaluta har nästan obegränsad tillgång till krediter.

Hur länge ett system där den dominerande makten lever på det andra producerar kan existera är dock osäkert. En kombination av USA oförmåga att hålla oljepriset nere och konkurrera på världsmarknaderna (man har ett handelsunderskott på runt 800 miljarder dollar) innebär att vissa länder bygger upp enorma dollarreserver. Även om ingen vill tala om det så fjärrstyrs i praktiken dollarkursen av Pekin. Kommunistkina har köpt på sig amerikanska stadsobligationer för 1000 miljarder dollar. Men det är bara början: allt högre råvarupriser och exportöverkott gör att Kina och andra länder kommer att samla på sig kapital som hotar Amerikas ställning i världen.

Tidigare nöjde man sig med att köpa amerikanska statsobligationer, men nu letar sig allt mer kapital ut på världens börser. Dubais statliga investmentfond som vill köpa Stockhomsbörsen OMX är ett bara ett exempel. Idag har den här typen av statliga fonder tillgångar på 2500 miljarder dollar, men enligt en studie av Morgan Stanley kan deras tillgångar ha ökat till 12 500 miljarder dollar redan år 2015! Kommunistkina har förklarat att man kommer att lägga 300 miljarder dollar om året på ut länska investeringar (privata kinesiska utlandsinvesteringar är däremot hårt reglerade). Det är tillräckligt för att köpa upp de 40 största franska börsbolagen på bara fem år.

Här kan vi börja se slutet på dagens globalisering och den amerikanska dominansen. Liksom många andra tidigare imperier visar det sig att det på lång sikt kostar mer för amerikanerna att basa över världen än man tjänar på det. Ska USA och Europa låta andra stater förstatliga västvärldens industrier eller måste man reglera kapitalet? Kanske kan man se det som början på en ny början.

torsdag, september 13, 2007

Pulverkaffe, promenad i Van Cortland Park och New York Times. Jag är snabbt tillbaka i mina amerikanska vanor. De har höjt priset på tidningen med 25 cent men annars verkar det mesta sig likt.

På JFK gick de igenom varenda bok, och läste varenda visitkort jag hade med mig.
I mitt handbagage hittade de Régis Debrays senaste essä, L´obscentité démocratique. Debray var nere i Bolivias djungler med Che när det begav sig, men det påpekar jag inte. Man bläddrar igenom mina tidskrifter och artiklar jag rivit ur olika tidningar. Plötsligt är jag glad att jag kastade den där artikeln om de amerikanska pipelines som var illustrerad med en karta som visade var de gick.

Det är annars bara i Kuba man gått igenom mina böcker tidigare. Men det var när jag skulle lämna landet och hade med mig en del äldre litteratur. Det finns ett exportförbud för böcker som är tryckta innan revolutionen, sa man.

Precis när jag gick av planet igår förklarade en fransman för sina två barn i tioårsåldern var de var. “Förr hade vi det brittiska imperiet där solen aldrig gick ner. Idag har vi det amerikanska, där krigen aldrig tar slut.” I eftermiddag ska jag dammsuga Strand på nya böcker.

måndag, september 10, 2007

Världen styrs av galningar


Om George Bush misshandlade sin fru på kvällarna skulle många skylla på spriten. Han har börjat supa igen, men han är ju snäll när han är nykter. De flesta människor står inte ut med tanken på att deras partner, vänner eller president skulle kunna vara ett monster. Så när Bush invaderar Irak, ger över tjugo skäl till varför han gjort det, som alla visar sig vara felaktiga, strider mot varandra eller är uppenbara lögner, så heter det istället att presidenten är dum, felinformerad eller naiv. Bush har lagt ut nästan 500 miljarder dollar på att döda runt en miljon irakier och gjort ett par miljoner till flyktingar, men ingen får tro att han skulle ha onda avsikter. Nähä, hur skulle det ha sett ut då?

För att ljuga övertygande ska man dra till med jättelögner, för vanligt folk har bara mage att ljuga om småsaker, menade Adolf Hitler. Därför känner de inte heller igen stora lögner. Så om man säger att det finns en judisk konspiration för att ta över världen, eller att lilla Polen anfallit Tyskland, eller att väst är hotat av Saddam Husseins tredje världen-diktatur, eller att Iran, ett land som inte ens kan raffinera olja nog åt sin egen befolkning, snart har en atombomb som de dessutom omedelbart tänker smälla av – ja, då tror folk lätt på det.

Ändå finns det gott om belägg från de inblandade själva som visar att man visste exakt vad man gjorde när man attackerade Irak. George Bushs första finansminister, Paul ONeill, har skrivit i sina memoarer att Bush från första regeringssammanträdet var besatt av att invadera Irak. Det var Bush som drev fram Irakkriget, inte några mörkermän runt omkring honom. Först kom beslutet, sedan hittade man på skälen.

Och de argument man har kommit med har alla visat sig vara grova och inte särskilt smarta lögner. Ta de dokument som skulle visa att Saddam Hussein försökt köpa uran från Niger. Bush gjorde ett nummer av dem trots att CIA sagt att de var falska. Kvaliteten på förfalskningarna var usel. Och trots att Bush nu erkänt att dokumenten inte var äkta har Vita huset fortfarande inte gjort några försök att få reda på vem som egentligen låg bakom dem. En oskyldig mans reaktion borde ha varit att rasande kräva att de skyldiga hittas och ställs inför rätta. Men Bush låtsas inte ens utreda vem som har försett honom med falska papper för att starta ett krig.

En utredning skulle förmodligen visa att dokumenten förfalskats i huset intill Vita huset, i vicepresident Dick Cheneys kontor. Det är inte min teori. En tidigare CIA-analytiker, Ray McGovern, hävdar att han kan bevisa det. Och Ray McGovern är inte vem som helst. Han arbetade för CIA i 27 år. Ett tag var han ansvarig för att sammanställa presidentens dagliga säkerhetsbriefing, så inget kan ha varit hemligt för honom.


Argumentet att man trodde att det skulle vara enklare att ockupera Irak är också lögn och det är enkelt att bevisa. Vem som helst kan gå in på Youtube och titta på någon av de videosnuttar där Dick Cheney 1994 argumenterade mot en invasion av Irak. Cheney varnar för det mesta av den katastrof som nu blivit verklighet.

Mot bakgrund av att man var medveten om riskerna i Irak blir det ännu mer obegripligt att man upplöste den irakiska armén, polisen, rättsväsendet och Bathpartiet, och att man länge struntade fullständigt i att skydda offentliga byggnader (med oljeministeriet som enda undantag) och den irakiska allmänheten. Ja, det blir förstås bara obegripligt om man utgår ifrån att syftet med invasionen var att hjälpa irakierna.

Till sina konsekvenser är Bushs Irakpolitik inte så olik Bill Clintons. Under hans tid som president dödade sanktionerna en halv miljon irakiska barn. USA bombade vattenverk och elverk, införde hårda sanktioner mot införsel av klor och reservdelar. Och man fortsatte att bomba Irak under hela nittiotalet.

Var det ett misstag? Clintons utrikesminister, Madeleine Albright, förnekade det i en intervju med CBS 60 minutes den 5 december 1996:

Lesley Stahl: Vi har hört att en halv miljon barn har dött. Det är alltså fler barn än som dog i Hiroshima. Tycker du att det är värt priset?

Albright: Jag tycker att det är ett svårt val, men priset ... vi tycker att det är värt priset.

En del anser att sanktionspolitiken hade ett gott syfte. Genom att ödelägga landet och göra livet till ett helvete för irakierna hoppades man att folket, eller i alla fall någon general, skulle störta Saddam Hussein så att man fick en irakisk ledare som det gick att göra affärer med.

Problemet med den teorin är att den typen av politik nästan aldrig fungerat. När de allierade bombade Tysklands städer till grus, slöt det tyska folket upp bakom Hitler. Saddam Husseins makt över det irakiska folket stärktes också av sanktionerna eftersom en stor del av befolkningen blev beroende av statens leveranser av mat och vatten. Ett undantag är Nicaragua, där folket ställdes inför ett enkelt val från Washington: fortsätter ni att rösta på Sandinisterna så kommer vi att fortsätta betala för Contras terror.

Det var inte heller så att man inte förstod konsekvenserna av att man förstörde Iraks vattenverk och förhindrade att de reparerades. Även här finns det flera dokument från den amerikanska underrättelsetjänsten som visar att man var fullständigt medveten om vilka följderna skulle bli (till exempel en rapport från Defense Intelligence Agency, 22 januari 1991).

Trots att det finns överväldigande bevis för att USA medvetet försökt förstöra länder som Irak, Nicaragua och Kuba, för att bara ta några exempel, vägrar de flesta att acceptera tanken. För vanligt folk är mord lika med vansinne, och att världen skulle styras av galningar är ingen tilltalande tanke.

Logiken bakom det amerikanska övervåldet är enkel. De regimer som öppet motsätter sig den amerikanska världsordningen ska veta att de inte bara kommer att störtas. De länder som mopsar sig kommer att bombas och/eller utsättas för sådana sanktioner att de förs tillbaka till stenåldern. Det är en taktik som egentligen inte riktar sig mot det berörda landet.

Dagens imperialistiska världsordning fungerar lite som trafikpolisen. Man stoppar en och annan bilist och ger dem böter i syfte att avskräcka de övriga. Om inte trafikpolisen fanns skulle folk köra hur som helst. Om inte USA ödelägger ett land nu och då skulle fler länder frestas att lämna den världsordning som skräddarsytts för att gynna USA.

Har gått i Stockholms fria Tidning

lördag, september 08, 2007

Omoderne Odenberg

Förr var propagandan viktig. Idag är smart lagstiftning viktigare.

Jag kan inte låta bli att känna lite sympati för avgångne försvarsminister Mikael Odenberg. Visserligen delar jag inte hans önskemål om försvarsanslaget, men det är trevligt att en minister som omväxling kan avgå på grund av en politisk fråga i stället för fiffel och fusk.

Odenberg tog strid för en av högerns traditionella frågor. Försvaret, nationen, kungen, gud och familjen var en gång den hårda kärnan i högerns världsbild. Gårdagens höger var ingen höjdare men den stod i alla fall för begripliga värden. Odenberg är lika omodern som Don Quijote. Dagens kamrerhöger verkar mest tro på marknaden, globaliseringen, nedskärningar, värdet av att satsa på sig själv och sänkta skatter.

Även om det är trevligt med en försvarsminister som anser att det finns en gräns för hur mycket pengar man kan skära ur försvarsbudgeten så finns det intressantare frågor.

Om Odenberg hade avgått för att han ville få hem de svenska soldaterna från Afghanistan eller hade åsikter om vår så kallade alliansfrihet så hade det varit en riktig politisk strid. Då hade det handlat om politikens innehåll. Nu kan man sammanfatta det med att Odenberg tror att vi behöver två kronor för att slåss utomlands, medan finansministern tycker att en krona kan räcka.

Annars är den svenska politiska eliten oerhört konformistisk. I de stora frågorna är man nästan alltid enig om politikens inriktning, men man kan träta om teknikaliteter. Och när eliten är enig om målen blir det ofta så att media inte talar om det, vilket förklarar att de mest avgörande politiska besluten i stort sett är okända för allmänheten. Faktum är att nästan alla stora beslut de senaste trettio åren har tagits mer eller mindre bakom ryggen på svenska folket.

Ta Riksbankens självständighet. Om det är svenska folket som bestämmer i Sverige, hur kan då riksdagen överlåta den monetära politiken åt en grupp människor som inte är folkvalda eller ens är ansvariga för de folkvalda? Om det är en vettig princip så skulle man ju också kunna göra skoldepartementet eller socialstyrelsen självständiga.

Riksdagens självständighet är ett exempel på hur man skräddarsyr institutioner och lagar på ett sådant sätt att de bara kan producera en viss politik (nyliberal) som framtida politiker inte ska kunna ändra på så lätt.

Ett tredje exempel på stora institutionella förändringar som riksdagen har beslutat om halvt i hemlighet är den nya kommunallagen. Det är den som bland annat gjort att delar av svensk äldreomsorg idag sköts av vinstdrivande företag.

Det är lätt att argumentera för att den nya kommunallagen haft betydligt större inverkan på folks liv än EU, men någon folkomröstningen om den har vi inte haft. Frågan är hur många som ens känner till den. Nu är det här tyvärr inget specifikt för Sverige. Den europeiska politiska eliten har oftast kunna driva igenom det man vill utan hänsyn till opinionen.

För två år sedan sa Frankrike och Nederländerna nej till EU-konstitutionen. Nu har det i stället kommit ett EU-fördrag som man tänker driva igenom i oktober. Men det är bara tio av 250 punkter i fördraget som skiljer sig från konstitutionen. Det har tankesmedjan Open Europe visat.

Tyvärr kommer ingen minister att avgå i protest mot att Sveriges regering och riksdag lämnar över ännu mer makt till Bryssel i oktober.

Kanske tycker en och annan minister att det är lite tråkigt det här med självständigheten, men det finns ju positiva sidor också. EU-fördraget gör det lättare att bedriva en nyliberal politik. EU-domstolen har redan sagt nej till våra regler för internethandel med alkohol.

Det nya EU-fördraget är ytterligare ett sätt att göra klassisk socialdemokratisk politik olaglig.

Har gått i kristianstadsbladet

måndag, september 03, 2007

Nice tidigt på morgonen. Gatorna har spolats rena, folk har inte hunnit jäkta ut och det är ännu befriande svalt. Nice är trevligast tidigt på morgonen när man inte behöver dela stan med någon, se smutsen eller plågas av solen. Min svenska morbror kallar konsekvent Nice sol för svetsen.

Nice är skönast på våren, hösten och vintern. Då är det lugnare, renare, grönare. Förr i tiden flyttade les nicois, de som hade råd i alla fall, upp i bergen på sommaren för att slippa undan värmen. Turisterna, mest britter och ryssar, kom för den gröna medelhavsvinterns skull. Ingen skulle ha kommit på att åka hit för att låta svettslågan bränna huden.

Uteliggarna har inte vaknat ännu. De ligger under tjocka filtar. De rumänska tiggarna verkar ha försvunnit. De var organiserade och hade delat upp större delen av staden. De gick också igenom sopporna i sopprummen överallt. Polisen har kört bort dem, säger en man jag ser varje dag på mitt internetcafé. Det ligger bara fyra meter från ytterdörren.

I gamla stan är allt nära. I gamla stan finns allt. Man skulle egentligen inte behöva lämna le vieux Nice för här finns allt man kan behöva. Och hemskt mycket jag aldrig behöver. Men allt är inom promenadavstånd och bilar kör bara sporadiskt i de smala gränderna.

Det lär finnas en stad under gamla Nice. Katakomber, som en gång var en del av ett judiskt getto. Idag är en del hippa diskon som väsnas på nätterna.

Råttorna är också borta ser jag. Ett tag var de en lika vanlig syn som duvor i svenska städer. De höll sig gömda på dagen. En del var stora som katter, vilket inte är så underligt med tanke på all mat som restaurangerna kastar i soporna varje dag. Nu har man förgiftat dem, så det lär väll dröja ett halvår innan de tar över igen.