onsdag, oktober 31, 2007

Rädslan för turken


Sveriges utrikesminister Carl Bildt ägnade måndagens riksdagsdebatt åt att vägra erkänna det turkiska folkmordet på armenierna under första världskriget.

"Vi kan inte fatta beslut om historien", sa Bildt.

Det låter i och för sig vettigt, men betyder det att han också är för att lägga ner Forum för levande historia, eller att han inte vill beskriva Tysklands folkmord under andra världskriget som ett folkmord?

Visst, realpolitiken styr. Det kan reta Turkiet om Sveriges utrikesminister skulle säga offentligt att en och en halv miljon armenier dödades och vem som gjorde det. Det kan skada Sveriges relationer med Turkiet. Bättre att prata om att det behövs forskning. Var det inte det Ahmadinejad sa om Hitlers folkmord?

Fast Bildt är inte den ende som saknar skam. En majoritet av den amerikanska kongressen har sagt att de stödjer en resolution som skulle erkänna folkmordet, men det är osäkert om den kommer att gå igenom. Det pågår en intensiv kampanj för att stoppa den. Turkiet lägger ut 300 000 dollar i månaden på att lobba emot. Alla åtta tidigare amerikanska utrikesministrar som fortfarande är i livet har till exempel förklarat att resolutionen är ett hot mot USA:s nationella säkerhet. Carl Bildt och Henry Kissinger är bägge realpolitiker. Det är också Israels president Shimon Peres. Och de flesta andra ledande Israeliska politiker som vägrar erkänna Turkiets folkmord på armenierna. Israel vill inte heller riskera att Turkiet tar illa upp. Det är nästan komiskt, på ett makabert sätt då Adolf Hitler kan ha blivit inspirerad att genomföra sitt folkmord när han såg omvärldens lama reaktioner på slakten av armenierna.

"Vem talar ännu idag ännu om förintandet av armenierna?" sa Hitler i ett tal den 22 augusti 1939. Ja, inte Carl Bildt i alla fall.

Har gått i Sundsvalls Tidning
Ps. Tack till Björn Nilsson som hittade Hitlertalet

tisdag, oktober 30, 2007

En ärlig republikan: Ron Paul


Bland lapparna om bortsprungna katter och tonårsflickor som vill sitta barnvakt på anslagstavlan till mitt snabbköp finns en som talar om att Ron Paul kandiderar till presidentposten. Han är den enda republikanska kandidaten som inte vill konfrontera Iran. Han var också den enda republikanen vars valarbetare dök upp på helgens fredsmöte. Det är sympatiskt. Han verkar också vara den enda som inte anpassar sina åsikter efter opinionsundersökningar, och det finns en viss koherens i det han står för. Vill man ha en balanserad budget, aå kan man inte också ha militärbaser över hela världen och låga skatter. Har man över 9 000 miljarder dollar i skulder så bör man höja skatten, även om man inte gillar det. Och naturligtvis har han inte en chans.

En helg för Burma!


"Välkommen på burmesisk kultursöndag!
På Kägelbanan, Södra Teatern i Stockholm har exilburmeser i Sverige och svenska artister gått samman i en unik gemensam manifestation i solidaritet med Burmas svårt förtryckta folk, för demokrati och mänskliga rättigheter mot den skoningslösa militärdiktaturen i landet.

Heldagskonserten för Burma tar sin början kl. 13.30 och pågår fram till kl. 01.00 med en längre paus mellan kl. 17.30–19.00. Biljetter kan köpas på Södra Teatern som hel- eller halvdagsbiljett. Åldersgräns kvällstid då baren öppnas.

Konferencier är skådespelerskan Marika Lagercrantz som också läser dikter av den burmesiske poeten och demokratikämpen Tin Moe."

Läs resten på 4 november En kväll för Burma

Hillary krossar Rudy?


Det amerikanska valet verkar stå mellan en man som gillar kvinnokläder, och en kvinna som försöker visa att hon är tuffare än grabbarna. Så långt verkar det amerikanska presidentvalet visa att väljarna är rätt fördomsfria. Politiskt är det inte lika kul.

Utrikespolitiskt är Hillary Clinton en hök som låtsas vara duva. Inget tyder på att hon skulle vara mindre benägen att konfrontera Iran än Giuliani. Inrikespolitiskt är den förre borgmästaren i New York är en demokrat som låtsas vara republikan, så nog finns det skäl för väljarna att bli förvirrade. Jag har visserligen aldrig begrip vad amerikanska väljare går igång på, men jag har svårt att tänka mig att konservativa amerikaner kommer att rösta på mannen på fotot ovan. En av hans närmaste medarbetare är dessutom en pedofilutpekad före detta präst, som han vägrar att distansiera sig från. Om det verkligen kommer att stå mellan Clinton och Giuliani talar det mesta för att den riktiga kvinnan kommer att vinna en promenadseger.

Burmesernas vän


Den franska utrikesministern Bernard Kouchner, känd för sin kamp för mänskliga rättigheter på marknader där franska företag är svaga, och krigshets mot Iran, förklarade den 30 oktober att den burmesiska befolkningen skulle lida om franska oljejätten Total drog sig tillbaka. Alla ekonomiska sanktioner måste kopplas med “ett hopp” om ekonomisk utveckling. 2003 skrev Kouchner en rapport där han försvarade Totals och andra franska företags närvaro i Burma, och där han avfärdade anklagelser att de använder sig av slavarbetare. Den 15 oktober införde EU sanktioner mot burmesisk metal och trä, men inte olja.

Gå med i facket, säger VD


En direktör som uppmanar sina anställda att gå med i facket hör inte till det vanliga, men det var precis vad som hände förra veckan. Frank Stronach som är grundare och VD för den kanadensiska bildelstillverkaren Magna International uppmanade sina 18 000 anställda att gå med i The Canadian Auto Workers. Beslutet kom efter två års förhandlingar, där facket givit upp sin strejrätt och arbetsköparen sin rätt att lockouta. Idag är facket bara närvarande i tre av Magnas 43 fabriker. “Företag har ett uppdrag: att tjäna pengar. Det måste balanseras”, sa Stronach som anser att fackföreningsanslutna arbetare är mer motiverade.

Investerar som är rädd att beslutet riskerar att försämra företagets lönsamhet uppmanar Stronach att sälja sina aktier på en presskonferens. Magna tillhör de mest lönsamma bildelstillverkarna i Kanada, och säger att avtalet med facket inte kommer att göra dem mindre konkurenskraftiga.

Ithacas lokala valuta


Jag har en läsare från Ithaca tror jag. Om den har några erfarenheter av den lokala alternativa valutan där - Ithaca Hours - så vore det kul att höra. Ja, alla som haft eller har erfarenheter av lokala valutor i olika former, oavsett varifrån de är.

Donald Rumsfeld flyr från Paris



Förre amerikanske krigsministern Donald Rumsfeld flydde från Frankrike förra veckan sedan han anmälts för krigsförbrytelser i en fransk domstol. Fakta och bakgrund här.

måndag, oktober 29, 2007

General Persson


Bo Cavefors har offrat sig och läst Göran Perssons memoarer, Min väg, mina val. För de som förträngt det kanske man ska påminna om att Persson (på franska är det ett personligt pronomen som betyder ingen) var statsminister i tio år. Jo!

Cavefors jämför Perssons självgodhet med De Gaulles. “...befrielsegeneralens franskt pompösa statsmannaattityd smälter som en vällagrad camembert i sommarsolen mot Perssons grandiosa bild av sig själv..” Enda gången jag sett Persson live var när han var skolminister och kom förbi mitt gymnasium, Katedralskolan i Linköping, och höll ett tal som fick blodsockernivån kracha.


När en fotograf reste sig upp för att ta bilder började Persson tugga på glasögonen och antog en Palmeposition. När bilderna var tagna, åkte glasögonen upp på näsan, och Persson fortsatte att läsa innantill utan att försöka sig på något mer kroppsspråk. Jag tyckte bättre om honom som talare då han inte försökte sig på att vara karismatisk.


Men visst är Persson som Generalen. Göran Person är lite som géneral de Gaulle utan längd, genialitet, näsa och patos. Lite mer seriöst perspektiv här: Smink är viktigare än ideologi.

En amerikansk regimkritiker





Han har jämförts med Freud och Einstein och hans banbrytande forskning om det mänskliga språket gjorde honom känd innan han fyllt trettio år. Hans idéhistoriska betydelse sägs vara lika stor som Darwins eller Descartes. Men samtidigt är han ofta utskälld för sina åsikter om amerikansk politik. Noam Chomsky lämnar ingen oberörd.

Hans tankar har påverkat den moderna sociologin, psykologin, logiken, filosofin, pedagogiken och litteraturteorin och det brukar hävdas att han är världens mest citerade person inom samhällsvetenskaperna.

Det originella med Noam Chomskys lingvistik, som gett upphov till den så kallade generativa grammatiken, ligger i att han underkänner tidigare föreställningar om att människan föds med ett blankt medvetande och långsamt bygger upp en förståelse av språket. I stället menar Chomsky att människan föds med en medfödd förmåga att tillägna sig språket.

Men när denna hyllade professor i lingvistik uttalar sig om amerikansk politik och media betraktas han av många som en dåre. Chomskys böcker recenseras ofta i Kanada och Europa men nästan aldrig i större amerikanska tidningarna. Han var en av de första amerikanska intellektuella som engagerade sig mot Vietnamkriget och han har i en rad böcker och tusentals artiklar uppmärksammat den amerikanska statens övergrepp mot de mänskliga rättigheterna runt om i världen.

Om Nurnbergtribunalens principer tillämpats hade alla amerikanska presidenter efter andra världskriget hängts, hävdar Chomsky och påminner oss om att Truman invaderade Grekland, Eisenhower störtade Guatemalas demokratiska regering, Kennedy (försökte) invadera Kuba, Johnsson invaderade Dominikanska republiken, Nixon bombade Kambodja, Ford stödde Indonesiens invasion av Östtimor, Carter ökade det stödet (trots folkmordet), Reagan invaderade Grenada, Bush invaderade Panama och att Clinton bombat en läkemedelsfabrik i Sudan.
Till skillnad från respekterade politiska bedömare anser Chomsky att det inte finns någon anledning att utgå ifrån att USA agerar utifrån demokratiska eller humanistiska principer bara för att landet är en demokrati och för att dess regering hela tiden hävdar det.

Den amerikanska demokratin är dessutom i dåligt skick menar Chomsky och pekar på att 95 procent av de segrande kandidaterna i kongressvalet 1998 gjorde av med mer pengar än sina motståndare. (Näringslivets bidrag var tolv gånger större än fackföreningsrörelsens.)

Om man utgår ifrån att USA:s utrikespolitik verkligen styrs av en humanitär målsättning och inte bara är en retorisk rökridå som ska dölja skäl man inte vill tala om, så är det oförklarligt att USA agerar så olika i så likartade situationer hävdar Chomsky.

Då kan man inte förklara varför USA ingriper mot Jugoslaviens förföljelser av albaner i Kosovo men genom alla år fullständigt ignorerat många liknande eller värre konflikter som Turkiets övergrepp mot den kurdiska befolkningen.
Den utdragna konflikten i Turkiet har gjort miljoner kurder till flyktingar, förstört 3500 byar och dödat tiotusentals. USA borde dessutom lättare kunna påverka NATO-landet Turkiet än Jugoslavien som har starka band till Ryssland menar Chomsky.





En central tanke i Chomskys samhällskritik som samtidigt förklarar hur USA kan fortsätta sin våldsamma utrikespolitik är att ett lands media inte är oberoende utan tjänar regeringens och mäktiga samhällsintressen. Chomsky hävdar att demokratier har en förmåga att producera propaganda som vida överstiger vad diktaturer förmår. I diktaturer lär sig folk att tolka lögner och läsa mellan raderna. I västerländska demokratier lever folk i tron att media är förhållandevis sanningsenliga. ”Propaganda är för en demokrati vad våld är för en diktatur”.

Tillsammans med ekonomiprofessorn Edward S Herman har Chomsky utvecklat en propagandamodell som ska förklara varför media i det stora hela filtrerar bort slutsatser som går emot det ekonomiska och politiska etablissemangets intressen.
Propagandan i demokratier går till så att media hela tiden väljer att lyfta fram nyheter som gynnar samhällselitens intresse och tonar ner det som inte gör det.
De flesta tidningsläsare har inte svårt att se ett samband mellan kvällstidningars behov av att sälja lösnummer och deras utformning och innehåll. Marknaden reglerar i stora drag hur en kvällstidning ska se ut. Det är också klart att journalister och tidningschefer bara marginellt kan påverka denna förutbestämda form.

Propagandamodellen har sin utgångspunkt i sådana här strukturella betingade förhållanden. Det finns ett antal faktorer i marknadsekonomier som åsikter måste passera innan de kommer ut i media. Dessa faktorer filtrerar fram grunden till medias medvetandehorisont. Propagandamodellen bygger på en marknadsekonomisk analys av medias villkor. I Sverige talas det ibland om faran med Bonniers dominerande ställning. Farligare är kanske när tidningar som i USA börjar ingå i koncerner med intressen i andra branscher.

Ett betydelsefullare filter än ägandet och ägarkoncentrationen är antagligen reklamen. Uppåt sjuttio procent av en dagstidnings intäkter kommer från annonsintäkter. Det innebär att du som läser det här är den verkliga varan och annonsören tidningens verkliga kund.

Eftersom tidningskonsumenten för reklamköparen bara är värd sin köpkraft förklarar det här varför de flesta tidningar är borgliga, hävdar Chomsky.

Ett svenskt exempel är Arbetet som gick i konkurs år 2000 trots en upplaga på 70 000 exemplar. Konkurrenten Sydsvenska Dagbladet fick ungefär tre gånger mer reklamintäkter per läsare än Arbetet. Det är svårt att se hur skulle kunna finnas en stark vänsterpress när det är näringslivet som är huvudfinansiär.

Men har verkligen reklamen och de andra filtren i propagandamodellen: medias källhantering (beroendet av officiella källor), bruket av antikommunism och betydelsen av negativa påtryckningar verkligen den självcensurerande effekt som Chomsky tror?

Även om de mekanismer Chomsky beskriver är verkliga eller sannolika leder de inte med någon automatik till hans deprimerande slutsats.

För att bevisa riktigheten i propagandamodellen jämför Chomsky massmedias behandling av likartade händelser. Han mäter centimeter för centimeter det utrymme som media ägnar åt olika frågor. Varför var amerikansk medias behandling av folkmordet i det kommunistiska Kampuchea så stor men så obetydlig när det gällde folkmordet på Östtimor som det USA allierade Indonesien utförde? Varför fick mordet på en ung präst i Polen under kommunisttiden så mycket mer uppmärksamhet än morden på hundra präster och kyrkligt aktiva i Latinamerika tillsammans (inklusive fyra amerikanska nunnor)? Och varför skildras vissa offer, som denna präst, som individer medan andra förblir anonyma?

Chomsky kommer alltid fram till att de stora betydelsefulla tidningarna och tv-bolagen bara uppmärksammar sådant som överensstämmer med regeringens och näringslivets intressen. För att undvika beskyllningar för att välja fall som på något sätt inte är representativa för hur media fungerar analyserar han även fall som brukar tas upp som exempel på att pressen är oberoende.

Chomsky menar att Watergate inte är ett bra exempel på pressens oberoende eftersom president Nixon gav sig på mäktiga samhällsintressen som det demokratiska partiet. När det samtidigt avslöjades att FBI bland annat mördat ledare för svarta pantrarna blev det ingen skandal. På samma sätt påminner Chomsky om att skandalen i Iran-Contrasaffären bestod i att Reagan gått bakom ryggen på kongressen: inte att han finansierat ett krig i centralamerika som kostat 200 000 människor livet.

Om du inte känner dig övertygad om att Chomsky har rätt efter att ha läst den här artikeln är det bara ett sundhetstecken. På det korta utrymme som brukar stå till förfogande i media kan man bara uttrycka konventionella tankar om man vill vara begriplig menar Chomsky som i stället skulle rekommendera att du läser någon av hans böcker.

ps.
Den här gick i Dagen 2002 men funkar nog ännu som introduktion till Chomsky. Hans propagandamodell förklarar också indirekt varför bloggandet kan fylla en funktion. Bilden är på Chomsky senaste bok: What we say goes. Det är en intervjubok med David Barsamian.

Efter fredsdemonstrationen






















Det progressiva USA

Efter fredsdemonstrationen i förrgår... Ps Någon som vet varför mina foton i förra inlägget försvann efter ett dygn?

lördag, oktober 27, 2007

Pox Americana

It's the oil, stupid


För några veckor sedan förklarade de tre ledande demokratiska kandidaterna i det amerikanska presidentvalet att de inte kunde lova att dra tillbaka trupperna från Irak innan år 2013. För de väljare som av någon anledning fått för sig att demokrater är emot kriget i Irak kom det som en överraskning.

De fem största amerikanska vapentillverkarna (formellt sett de anställda) visste förmodligen bättre eftersom de redan gett demokraterna mer i kampanjbidrag än republikanerna. Allra mest har Hillary Clinton fått.

Det är inte konstigt att de demokratiska kandidaterna signalerar att de är emot kriget, då det är vad väljarna vill höra. Att Hillary Clinton eller någon annan framtida demokratisk president verkligen skulle avsluta ockupationen är däremot osannolikt.

Irak har oljereserver på 115 miljarder fat. Det är fem gånger mer än USA. Därtill uppskattar man att det finns ytterligare mellan 220 och 300 miljarder fat olja som ännu inte hittats. Med dagens marknadspris innebär det att den irakiska oljan är värd 30 000 miljarder dollar. De 1000 miljarder dollar man satsat på att invadera och ockupera Irak är alltså inget jämfört med vad som står på spel.

För att komma över denna ofantliga rikedom har USA skrivit en ny oljelag som man vill att Iraks parlament ska anta. Den lämnar över nästan all olja till västerländska bolag, de närmaste trettio åren. Det statliga irakiska oljebolaget kommer bara att kontrollera 17 av 80 oljefält och inga av de som öppnas i framtiden (siffrorna kommer från Jim Holt, London Review of Books).

Förutsättningen för detta är dock naturligtvis att USA även i fortsättningen kontrollerar Irak militärt, vilket förklarar varför man byggt fem permanenta militärbaser, och en amerikansk ambassad i Bagdad som är som en stad i staden.
Om USA lämnar Irak så finns det inget som hindrar att irakierna skriver om oljelagen så att de själva får större delen av vinsten från sina naturresurser. Så gör stater som är självständiga på riktigt.

Nu vet vi att allt tal om Irakiska massförstörelsevapen var en ploj för att förbereda allmänheten på krig. Ett par år innan USA attackerade Irak förklarade Rikard Perle, som varit en av arkitekterna bakom Bush utrikespolitik, för en vän till mig att USA skulle invadera Irak. I veckan åt min vän lunch med Perle igen, som nu berättade att Bush kommer att anfalla Iran innan presidentvalet.

Även om det är oklart hur stor insyn och inflytande Perle har idag i Vita Huset tyder mycket på att beslutet att attackera Iran är fattat. Flyg och missiler är redan på plats. Allt som behövs är ett nytt svepskäl.

Bush har inte riktigt lyckats övertyga allmänheten om att Iran snart kommer att hota världen med kärnvapen. Chefen för Internationella Atomenergikommisonen IAEA, Mohammed El Baradei, sa också nyligen till Le Monde att det skulle ta tre till åtta år för Iran att bygga en atombom, OM, Iran bestämmer sig för det.

Men Bush har bråttom. Nu heter det att Iran förser Al Qaida och andra grupper som bekämpar USA i Afghanistan och Irak med vapen. Fördelen med det påståendet är att det inte finns några internationella inspektörer som kan granska det. (Fast Afghanistans utrikesminister Rageen Dadfar Spanta har sagt att han inte har några bevis för att Iran beväpnar talibanerna).

Idag har Afghanistan och Irak regeringar som står nära Iran. Man har påbörjat ett omfattande ekonomiskt och säkerhetspolitiskt samarbete. Tidigare styrdes de av länder som var fientliga till Iran. Är det rimligt att tänka sig att Iran skulle försöka destabilisera sina nya vänner?

Och är det rimligt att tänka sig att USA verkligen vill ha stabilitet? Skulle Iraks regering tillåta amerikanska trupper om kriget tog slut?

Sanningen är att Iran är ett problem för att man är en stabiliserade kraft i en region där USA behöver hålla våldet puttrande för att motivera sin närvaro. Iranska investeringar i Irak är ett större hot mot USA än den iranska militären vars budget är ungefär lika liten som Sveriges.

Kriget i Irak kommer att vara länge och sprida sig. Även om USA idag inte kan invadera Iran och byta ut dess ledare, så kan man bomba sönder landet på några timmar. Sedan kan man använda sanktioner för att hindra Iran från att reparerar skadorna.

USA har investerat 1000 miljarder dollar på att säkra den irakiska oljan. Ju mer pengar man lägger i det irakiska projektet, destå svårare blir det att dra sig ur. Det handlar om att vinna eller förlora: det finns inget mellanläge.

torsdag, oktober 25, 2007

Varför är inte Bamse vuxnas idol?



Kärnan i ekonomernas teorier rymmer dolda värderingar. Detta får konsekvenser när de används för att analysera verkligheten. Därför ifrågasätts nu nationalekonomernas ställning allt mer, och det ställs krav på reflektion kring ekonomins etiska och politiska konsekvenser.

Alla barn jag träffat verkar tycka bättre om Bamse än om Krösus. Dopad med dunderhonung brukar Bamse sätta stopp för Krösus som i sin girighet inte drar sig för att vräka försvarslösa djur ur deras hålor.

Men som vuxna börjar en del att uppskatta Krösus, eller kanske snarare hans släktingar i vår värld. Den gamle franske konseljpresidenten George Clemenceau tyckte att det var en sund utveckling. Den som inte är socialist vid tjugo saknar hjärta, men den som fortfarande är det vid trettio saknar förstånd, sa han.

Även om jag inte delar hans slutsatser tycker jag att det ligger något i själva resonemanget. Vänsterns ogillande av kapitalismen är nog mer intuitiv och omedelbar än högerns tilltro till den. Vänsterns rättvisepatos är en uppenbarad sanning på samma sätt som jag antar att Bergspredikan är för de kristna.

För mig är det uppenbart att det finns många orättvisor i världen. Det är inte rätt att 1 500 miljoner människor lever på mindre än en dollar om dagen, att hundratals miljoner människor svälter och att miljoner dör i banala sjukdomar.Men i den ekonomiska skola som dominerat de senaste 150 åren – den neoklassiska – existerar inte ordet rättvisa. Kanske är det en orsak till att så många fortfarande svälter trots att det egentligen finns mat som räcker till alla och att människor dör i sjukdomar som går att bota med billiga mediciner.
När vänstern talar etik svarar högern oftast med att hänvisa till ekonomiska lagar som man menar inskränker politikens möjligheter.

I dag är det den heliga marknaden som ska frälsa oss, förutsatt att den tillåts vara fri. Och om vi inte rättar oss efter marknadens behov kommer den att straffa oss. Bara marknaden kan ge människan ett gott liv eftersom bara marknadsekonomin kan skapa de materiella förutsättningarna för ett gott liv, heter det.

Eftersom vi lever i tider av upplysning och snabb teknisk utveckling säljer marknadsdyrkarna sitt budskap under etiketten vetenskap i stället för religion.

Att en helt fri marknad är lika beroende av en stark stat som de östeuropeiska planekonomierna var talas det sällan om. Då skulle det bli svårare att hota med marknadens makt. Den nyliberala politiken som syftar till både en fri marknad och en minimal stat är därför en omöjlighet.

På August Strindbergs tid menade nationalekonomerna att arbetarna var lata och bara arbetade bra om de hölls på svältgränsen. Därför ansåg Strindberg att ekonomi är ”en vetenskap uppfunnen av överklassen för att komma åt frukterna av underklassens arbete.”

Granskar man nationalekonomernas teorier så finner man att den innehåller inbyggda värderingar som gör den svår att använda sig av om man vill gynna vanliga löntagares intressen. Den klassiska borgliga nationalekonomin bygger på ett antagande som strider mot den allmänna synen på anständighet: girighet är bra. Det är bara genom att satsa på dig själv som du kan göra världen bättre. Det är ingen vidare utgångspunkt att bygga ett solidariskt – eller kristet – samhälle på.



Den amerikanska högern anser att kunskaper i nationalekonomi är ett så bra sätt att påverka människors värderingar på att den lägger ut flera miljoner dollar varje år på att betala kurser i ämnet på fina universitet åt studenter som egentligen inte behöver det för sin utbildning. Och de gör det inte på spekulation för det finns forskning som tyder på att kunskap om ekonomisk teori gör människor mer egoistisk.

En hörnpelare i ekonomisk teori är föreställningen att man opartiskt kan avgöra hur resurserna ska användas genom att se till de enskilda människornas önskemål. Det är själva kärnan i ekonomernas anspråk på att vara en värderingsfri vetenskap.

Det kan förefalla som en vettig utgångspunkt, men om jag har en smittsam sjukdom och är för pank, saknar förstånd nog eller är för snål för att gå till doktorn riskerar det att bli ditt problem också. Därför är ekonomernas liberala begreppsvärld ingen vidare utgångspunkt för folkhälsan, även om det är ett effektivt redskap att bekämpa kollektiva lösningar med. Och eftersom kärnan i ekonomernas teorier rymmer dolda värderingar får det naturligtvis konsekvenser när de använder den för att analysera verkligheten.

Ett konkret exempel är när ekonomerna talar om överkonsumtion i vården. Det låter negativt och de som inte är insatta i ekonomi tror naturligtvis att detta betyder att människor får mer vård än vad deras hälsotillstånd kräver.

Men som professor Roland Granqvist visat i en studie över hur ekonomer analyserat svensk sjukvård under nittiotalet – en studie som varken kolleger eller media velat kommentera – betyder överkonsumtion i ekonomernas begreppsvärld bara att någon får mer vård än vad den är beredd att betala för. Man kan alltså överkonsumera vård utan att få tillräcklig medicinsk behandling.

När man som i Sverige på inrådan från ekonomisk expertis under nittiotalet kraftigt höjde patientavgifterna för att få bort denna överkonsumtion är det troligt att man i stället gjorde sjukvården mindre effektiv, anser professor Granqvist. Men ur ekonomernas perspektiv framstår försämringen som en förbättring eftersom man marknadsanpassat vården och gett folk större valfrihet.

Även om tron på marknadens välsignelser är en definitionsmässig sanning för nationalekonomer har tvivlen vuxit så mycket på senare år att man kan tala om att nationalekonomins ställning rent av ifrågasätts. Det myller av organisationer som ordnade seminarier och organiserade demonstrationerna i Seattle, Prag, Göteborg och nu Genua har nästan alla det gemensamt att de tvivlar på marknadens ofelbarhet.

Kritiska röster inifrån ekonomernas kår blir nu också allt vanligare. Cirka tusen franska ekonomistudenter har satt sina namn under en skrivelse där de bland annat hävdar att användandet av matematiken blivit ett mål i sig själv. De menar att nationalekonomin blivit en autistisk vetenskap och efterlyser mindre modelltänkande och mer fakta i undervisningen. De oroas över frånvaron av reflektioner kring ekonomins etiska och politiska konsekvenser och de kräver att man i undervisningen diskuterar frågor som vad staten är till för och vad ett rättvist samhälle är för något. Tre hundra universitetslärare i ekonomi har slutit upp.

Intressant nog är inget i den här kritiken nytt. Gunnar Myrdal påpekade för åratal sedan att användandet av matematik inte var någon garanti för vetenskaplighet. Maurice Allais som själv ofta använde matematik, kritiserade bruket av matematiska modeller långt innan det tog dagens groteska proportioner. Och Herbet Simon har liknat det överdrivna modellbyggandet vid skolastiska övningar. För att bara nämna tre personer som fått det där ekonomipriset till Alfred Nobels minne som ofta – säkert till riksbankens förtret – brukar förväxlas med ett riktigt Nobelpris.
Att den neoklassiska teorins ställning i Frankrike nu ifrågasätts med gamla välkända argument är ett tecken på att Maurice Allais hade rätt när han hävdade att ekonomiska teoriers popularitet inte är beroende av teoriernas egna kvaliteter. Enligt Allais är det viktigt att förstå de känslor ekonomiska teorier väcker och de intressen som de kan gynna om man vill förklara deras framgång i den akademiska världen.

Med det synsättet blir nationalekonomins vetenskaplighet ett problem. Det betyder att de dominerande ekonomiska teorierna bara skulle reflektera rådande maktförhållanden i samhället, ungefär som Strindberg menade.

Och det ska vi vara glada för. Om nationalekonomi vore en vetenskap på samma sätt som naturvetenskapen, vore demokratin illa ute. Fysikens lagar är ju inte föremål för omröstningar och man lägger ju inga etiska aspekter på dem. Då skulle vi kunna pensionera politikerna och låta våra nationalekonomer administera samhället lika vetenskapligt som deras leninistiska kusiner i öst ansåg sig göra för inte så länge sedan.

Publicerad i Dagen (2001!)

Bilen En helig ko


Två gånger om dagen utspelas samma kaotiska scen nedanför min min farmors balkong i Nice. På morgonen kommer en karavan av bilar - inte olikt en svärm av uppretade bin - för att lämna sina barn till en skola mitt emot. Sedan återvänder de lika uppjagade på eftermiddagen för att hämta dem.

Eftersom det inte finns tillräckligt med parkeringsplatser - och varför skulle man bygga det när de bara skall utnyttjas ett par minuter per dygn -stannar alla stannar alla så nära ingången till skolan som möjligt. Gatan korkas igen.

När svordomarna stiger upp till balkongen på sjätte våningen där min farmor brukar sitta och äta frukost, kan man tycka att situationen är väldigt fransk, men trafikproblemen ser likadana ut i hela västvärlden. Det enda som skiljer sig är omfattningen.

Även i svenska storstäder har biltrafiken gjort staden osäker för barn.
Varje år skadas ca 4000 människor allvarligt och 600 dör i den svenska trafiken. I EU får 50 000 människor sätta livet till på vägarna och i hela världen dödas en halv miljon människor varje år.
Som en konsekvens av detta har bilen blivit ett tryggt sätt att skydda sig från bilismen.

Trots att många människor dödas och skadas varje år i trafiken tycks intresset för trafiksäkerhet i medierna vara begränsat. Antagligen beror det på att så många människor anser sig beroende av bilen att man tycker att förlusterna i liv på något sätt är godtagbara.

Det är som med rökningen: att 8000 svenskar avlider varje år pga av sin tobakskonumtion får inte en tiotusendel så mycket uppmärksamhet som galna kosjukan som hitills kostat ett hundratal människor livet i hela EU.

När trafikolyckor diskuteras skyller man ofta på den mänskliga faktorn: föraren var för ung och orutinerad, påverkad av alkohol, i psykisk obalans eller gammal och gaggig. Argumentet är en travesti på den amerikanska vapenindustrins: det är människor - inte bilar som dödar.
Men när bilen fortfarande var ett undantag i trafiken - innan de som förflyttade sig med benen fick en egen benämning och blev hänvisad till gatan ytterkanter - sågs bilen i sig snarare än enskilda människors brister som en orsak till trafikolyckor.

Vid förra seklelskiftet räckte det med ett par bilolyckor med dödlig utgång i England för att myndigheterna skulle reagera. En lag som ålade varje bilförare att signalera med en röd flagga hundra meter framför sin bil infördes. För att ytterligare förhindra att någon skulle skadas lagstiftades om en maxhastighet på 10 kilometer i timmen.
Initiativet kom från droskägare som var rädda för konkurrens, men de hade inte svårt för att få opinionen med sig.

I Sverige infördes en maxhastighet på 15 kilometer i timmen 1907. Men den gällde bara på dagen. När det var mörkt, dimmigt eller när man körde i tätbebyggda områden fick man inte köra fortare än i England.

Idag brukar bilskoleelever bli förskräckta när de själva ska köra ut på motorvägen men redan efter några minuter brukar de flesta ha vant sig vid att förflytta sig med 25-30 meter i sekunden.

De allt snabbare bilarna har som ingen annan uppfinning påverkat den moderna stadens utseende. Städerna har brett ut sig över den omkringliggande landsbyggden.
Det kvarter som min farmor bor i var landsbygd så sent som på sextiotalet. Nu har nästan alla blomsterodlingarna ersatts av dyra bostadshus. Men någon stad med affärer och arbetsplatser har det inte blivit. Och ska man promenera till den botaniska trädgården som anlades för några år sedan är det inte ens säkert att man finner en trottoar.
Eftersom samhället anpassats efter bilens behov är det svårt att tacka nej till den frihet som bilen erbjuder.

Utan statliga vägbyggen, lagar som tvingade ut fotgängare på gatornas ytterkanter, förmånliga regler för skatteavdrag och tjänstebilar, hade bilen knappast blivit lika populär.
När det svenska miljonprogrammet bygdes på sextio och sjuttotalet fanns det bestämmelser om att parkeringsplatserna skulle finnas inom ett visst avstånd från bostadshusen. Några regler om att busshållplatser måste finnas inom ett visst avstånd från bostadshusen fanns däremot inte.
Trots att bilismen alltså till stor del är ett resultat av en statlig planering som både högern och vänstern ställt sig bakom framställs det ofta som om bilen skulle ha vunnit i fri konkurrens med andra transportmedel.

Med tanke på att bilen bara utnyttjas till en fjärdedel eller femtedel av sin kapacitet eftersom 80% av alla vardagsresor sker med en ensam förare vore det inte dåligt. Ja, rent otroligt med tanke på att bilen står parkerad 95 procent av tiden.

Trots att det finns undersökningar som visar att vanebilister föredrar bilen även när de vet att kollektivtrafiken är snabbare bygger trafikpolitiken på ekonomers föreställningen om att människan är en rationell varelse som strävar efter att hålla nere tiden och kostnaden för resan så mycket som möjligt.

För i vår värld anses klockan ha härskat över mänskligheten ända sedan Benjamin Franklin i mitten av sjuttonhundratalet insåg att tid är pengar. Därför är klockan som de flesta av oss bär kring handleden (som ett slavmärke) ett av den moderna tidens främsta kännetecken.

Det tog århundraden för människan att rätta sig efter den mekaniska klockan i stället för den biologiska, men nu är det många gånger så självklart att man inte ens tänker på det.
Vi delar in dagen i små enheter och verkar hoppas att kunskapen om delarna ska hjälpa oss att kontrollera helheten.

En av de maskiner som ska hjälpa oss i vår vardagliga kamp mot tiden är bilen - men precis som med klockan ligger det nära till hands att tro att tekniken blivit ett mål i sig.

Ett av många tecken på det är att det är lagligt att tillverka bilar som kan gå snabbare än högsta tillåtna hastighet. Ett förbud skulle visserligen räddar många liv men skadar många bilmärkens prestige och försäljning. Det skulle bli svårare att signalera rikedom, makt och agressivitet om alla bilar vore lika snabba.

Kanske kan bilen förstås som ett uttryck för människans strävan att framstå som rationell - snarare än att hon skulle vara det.

Publicerad i Nya Dagen (år 2000!)

Apropå dollarn igen



Den här sidan har gått i Ordfront. Fler politiska serier av Daniel Berg finns på hans blogg Seriemord Min gamla drapa.

Till minne av Gun Kessle


Konstnären Gun Kessle är borta. Jag träffade henne och maken Jan Myrdal när jag jobbade på Folket i Bild. Gun var som de fotografier hon tog. Naturlig. Hon talade direkt och utan tvekan. Hon sysslade inte med självcensur.

Därför fungerade hon också så bra som pratminus i många av Myrdals texter. När Jan Myrdal harvat på ett tag om historiska eller ideologiska frågor kommer ofta en dräpande jordnära replik från Gun.

Det är nog inte heller vågat att kalla henne envis. Envishet är en nödvändig egenskap om man lever med Jan Myrdal och bilar från Sverige till Afghanistan (och tillbaka) i en liten Citroën. Gun Kessle körde, medan Jan Myrdal läste högt.

När Gun Kessle tog bilder på medeltida europeiska kyrkor, tempel i Kampuchea, eller arbetande människor i Asien så återgav hon det hon såg. Det innebär att hon arbetade utan blixt. Inget var tillrättalagt. Tittar man på Guns bilder så såg man samma sak som man skulle ha sett om man var på plats. Skuggor var fridlysta för de var en del av hur konstverken såg ut i verkligheten och förmodligen var det också så de var avsedda att ses från början. Resultatet blev fantastiska, suggestiva bilder.



Nu är Gun borta men många av hennes fotografier finns bevarade i de böcker hon gav ut med Jan Myrdal: "Ondskan tar form" (1976), "Bortom Bergen" (1983), "På Resa" (1991) och många andra.

Publicerad i Kristianstadsbladet

Mer om Gun Kessle på Den onödiga samtiden

Dollarkollaps nära?

"Jim Rogers, chairman of Beeland Interests Inc., said he is shifting all his assets out of the dollar and buying Chinese yuan because the Federal Reserve has eroded the value of the U.S. currency." (...)

``The U.S. dollar is and has been the world's reserve currency, the world's medium of exchange,'' he said. ``That's in the process of changing. The pound sterling, which used to be the world's reserve currency, lost 80 percent of its value, top to bottom, as it went through the whole period of losing its status as the world's reserve currency.''

The Chinese currency, known as the renminbi, or yuan, is ``the best currency to buy right now,'' Rogers said. ``I don't see how one can really lose on the renminbi in the next decade or so. It's gotta go. It's gotta triple. It's gotta quadruple.'' (...)

Hela Bloombergartikeln finns att läsa här.

onsdag, oktober 24, 2007

Ali Esbati om terrorism

Det finns olika sätt att definiera terrorism.
En enkel tumregel är dock att terrorism är något som utförs av folk med olivfärgad till svart hud. Ali Esbati skriver träffsäkert och engagerat om det:

"Terrorismen är mycket riktigt ett stort hot människor i delar i världen. Till exempel i Irak. Där kan bostadsområden plötsligt angripas på natten. Som i Sadr City. Barnet på bilden är en av dem som dödades i en attack i söndags. USA:s krigsmakt meddelade att man dödat 49 ”kriminella”, genom att flygbomba i stadsmiljö. Eftersom barnet levde i ett land befolkat av många araber, räknas det, i svenska medier, inte som terror."


Läs resten hos Esbati

tisdag, oktober 23, 2007

Vad Vita Huset inte vill att du ska veta

Två tidigare högt placerade tjänstemän i Bushadministrationen talar ut i Esquire.

söndag, oktober 21, 2007

När bra journalistik blir propaganda





En annan folkmordsförnekare: Israels president Shimon Peres. Enligt Peres och många andra ledande israeliska politiker var det inget folkmord (genocide) när Turkiet dödade 1,5 miljoner armenier under första världskriget.



Många har spekulerat i att USA snart kommer att attackera Iran. Den amerikanske journalisten Seymour Hersh har skrivit om det flera gånger, nu senast i en artikel i The New Yorker. Artikeln bygger på samtal med källor som befinner sig högt upp i Pentagon och Bush-administrationen.

Det är utmärkt journalistik, även om man aldrig kan veta vad Hershs källor har för syften. Här finns en paradox. När journalister som Hersh gör sitt jobb och rapporterar om krigsplanerna finns det en risk för att de samtidigt blir delaktiga i de psykologiska förberedelserna för kriget. Hershs läckor bidrar till att avdramatisera det kommande kriget. När det bryter ut kan förståsigpåarna koncentrera sig på att förklara varför det var oundvikligt.

Precis som inför Irakkriget har man inte snålat när det gäller att sprida upprörande uppgifter. Iran är ett land som förtrycker kvinnor och homosexuella, vill utplåna Israel och USA, skaffa kärnvapen, attackera Europa med missiler eller kanske av rent religiösa skäl påskynda jordens undergång.

Då allmänheten inte riktigt verkar tro på att Iran snart kommer att ha kärnvapen och attackera Israel eller något annat land har Washington bytt melodi. Tidigare var frågan: Hur länge dröjer det innan Iran har kapacitet att bygga kärnvapen? Nu har man istället, som Hersh påpekar i sin artikel, allt mer omformulerat kriget i Irak till att vara en strategisk kamp mellan USA och Iran. När USA börjar bomba Iran kan Bush säga att man redan har befunnit sig i krig mot Iran i flera år, det handlar bara om att skydda amerikanska soldater.

De frågor Washington vill att media ska ställa i dag är: Hur allvarlig är Irans inblandning i Iraks och Afghanistans affärer? Hur mycket destabiliserar Iran Irak?

Vad de bägge frågorna har gemensamt är att man måste dra slutsatsen att Iran är boven, hur man än svarar. Det grundläggande antagandet är att Iran inte har rätt till något inflytande i Irak och Afghanistan, att eventuella iranska vapen som dyker upp i Irak har en destabiliserande inverkan (till skillnad från amerikanska).

Ett skäl till att många inte ser propagandan är att man utgår ifrån att propaganda är lögn, när den oftare bygger på halvsanningar, på att man sätter saker och ting i en helt tokig kontext och att man utelämnar uppgifter.

Ett annat är att man tror att propaganda bara handlar om att få folk att byta åsikt, när den oftare strävar efter att förstärka redan existerande föreställningar och aktiva känslor.

Krigspropaganda har några enkla komponenter som ständigt återkommer. Först låter man en individ representera hela nationen. I det här fallet valde man president Mahmoud Ahmadinejad. Han har visserligen ingen makt över någon av de frågor som väst säger sig vara intresserade av: kärnkraftsprogrammet, utrikespolitiken eller armén, men sådana detaljer kommer allmänheten aldrig att få höra.

All lyckad propaganda måste också spela på etablerade föreställningar och fördomar. Därför bygger propagandan mot Iran på en latent rasism. Precis som Saddam Hussein tidigare framställs Ahmadinejad som en irrationell, fanatisk oriental som man inte kan resonera med.

För att kunna framställa honom som en farlig fanatiker krävs att man systematiskt tillämpar ett av propagandans viktigaste vapen: utelämnandet. Trots att Ahmadinejad flera gånger talat om förintelsen utan att förneka den, presenteras han fortfarande nästan utan undantag som förintelseförnekare. Om man är rädd för att förintelseförnekandet kan bli vanligt som en följd av att av Ahmadinejad en gång förnekat det, borde man ju istället lyfta fram att han nu flera gånger har sagt att det hänt. Om syftet är att skrämma allmänheten gör man dock rätt i att fortsätta att beskriva honom som en förnekare.

Det är också intressant här att media systematiskt vägrar att tala om andra kända förintelseförnekare. I likhet med en stor del av den israeliska politiska eliten vägrar Israels president Shimon Peres att erkänna Turkiets folkmord på armenierna under första världskriget. Peres och andra israeliska politiker är mer måna om Israels goda relationer med Turkiet än av den historiska sanningen. Det är uppenbart att Ahmadinejad inte är den enda politiker som på ett osmakligt sätt politiserat ett folkmord.

Inga västerländska politiker eller journalister talar dock om hur osmakligt det är av Israels president att förneka folkmordet på armenierna. Och inga journalister hängde efter Shimon Peres när han besökte FN senast för att fråga honom om det.

En förutsättning för att propagandan ska fungera är att nästan alla som deltar i den offentliga debatten bygger på andra-, tredje- eller fjärdehandsuppgifter. Någon på en västerländsk nyhetsbyrå översätter delar av Ahmadinejads tal, och skriver en kort artikel om det. Artikeln översätts till svenska, kortas, och skrivs ibland om av TT eller någon tidning. Det mesta som sedan skrivs på ledar- och debattsidor bygger på den här filtrerade och redan kommenterade informationen.

Det här sättet att producera nyheter ger väldigt mycket makt åt den som är närmast nyhetskällan och små möjligheter åt proffstyckare att göra en självständig analys.

Ibland behöver man inte ens ha tillgång till Ahmadinejads tal för att förstå att hans uttalanden redigeras på märkliga sätt. Den 5 oktober hade till exempel Svenska Dagbladet en notis med rubriken "Ahmadinejad i ny attack mot Israel".

"I ett tal i samband med den så kallade Jerusalemdagen lovade Ahmadinejad att krossa den judiska staten", stod det. Notisen var signerad TT-AFP. Läser man AFP:s ursprungliga telegram ser man dock att det ord TT översatt till krossa var "abolish". Och om abolish ens motsvarar det persiska ordet är svårt att veta.

Hur den judiska staten ska "krossas" förklarar man inte, men då man påminner om att vissa länder misstänker att Iran försöker skaffa kärnvapen kan läsaren själv fylla i resten. Krossa för tankarna till krig, abolish/avskaffa är en administrativ åtgärd. Det är ett ganska typiskt exempel på hur man förvränger förståelsen av en text genom att placera den i fel kontext.

Det är intressant att jämföra AFP-TT-texten med den iranska nyhetsbyrån IRNA, som ger en helt annan bild av talet. Där heter det att Ahmadinejad förespråkat en folkomröstning där alla palestinier ska få delta. Och eftersom palestinierna är i nära nog majoritet skulle det naturligtvis innebära slutet för Israel som en sionistisk stat.

Publicerad i Stockholms fria Tidning

torsdag, oktober 18, 2007

När Goebbels kom till Malmö

“Josef Stalin var i Teheran 1943. Nästa visit i Iran av en rysk ledare kom först i tisdags. Det kunde gott ha dröjt längre”, skrev Tobias Lindberg i gårdagens sydsvenskan. Vad är det Linberg försöker säga? Att Putin är som Stalin och att man inte ska tro att kamrat Stalin kan göra något bra? 1940 talade Joseph Goebbels om Iran. 2007 beklagar Tobias Lindberg att Putin bidragit till att ta udden av de amerikanska bombhoten mot Iran. Vi kunde ha varit utan det.

När Putin kom förbi


Vladimer Putins besök i Iran är det första av en rysk president sedan 1943 då Stalin besökt Teheran skriver franska Libération. Stalin var visserligen varken rysk eller sovjetisk president, och att han besökte Iran är inte helt sant. När Stalin kom till Teheran hade Sovjet ockuperat norra Iran, och västmakterna södra. Stalin kom för att träffa Churchill och Roosevelt.




Amerikanska kommentatorer har ondgjort sig hela dagen över bilderna på Putin och Ahmadinejad. De signalerar att Iran inte är isolerat, och att man kan föra ett samtal med dem. Putins besök legitimerar Ahmadinejad säger man och det är ju sant. När folk ser Ahmadinejad och Putin så kan de ju få för sig att Ahmadinejad och Bush också borde träffas och snacka.

Rädda DN

DN:s ledarsida driver sedan flera år en kampanj för att avskaffa den offentliga sektorn och dra in kvinnors rösträtt. Jag grundar detta påstående på en ganska slarvig läsning av det man skrivit genom åren, men bättre än att börja resonera kring kring hur rimligt mitt påstående är, så föreslår jag att vi går direkt till min slutsats: DN:s ledarsida är ett hot mot demokratin.
DN försöker “runda demokratin” på olika sätt. Den som inte förstår det lider av ett strutssyndrom eller den fruktade av söndagsskolesjukan.

Bush möter En ocean av visdom



Tibets tidigare diktator, möter ledaren för USA:s olje och gasjunta.

onsdag, oktober 17, 2007

Evangelium enligt Martin Timell



Detta är begynnelsen av evangelium om Ernst Kirchsteiger, Guds son. Så här är skrivet hos profeten Eva Hamilton: “Se jag sänder dig en ängel framför dig och han ska bereda vägen för dig på bästa sändningstid. Hör rösten av en som ropar i folkhemmet. Bereden väg för Ernest, plantera lökar, lägg ut nytt handknackat grus i gångarna och bygg om hönshuset till en mysig festvåning.
I enlighet härmed uppträdde de sju apostlarna: Martin, Timell och fem fantastiska homosexuella män från ett fjärran land, och predikade frälsning genom god smak och hemmasnickerier. Och alla TV innehavare lät sig frälsas av budskapet på etern.

Ja, jag kanske överdriver, men det verkar som heminredning blivit vår nya religion och att prylar upptar en stor del av våra liv. Det som håller många uppe verkar vara tanken på att köpa en ny storbilds TV eller isolera verandan. När jag hör folk prata på fik så surras det rätt mycket om vad man köpt eller byggt, tänker köpa eller bygga eller skulle vilja köpa och bygga.

Vore jag kristen skulle jag misstänka att djävulen tagit över världen. Djävulens favoritgren är avund och om det är något som håller igång vårt samhälle så är det just avund. I det överflödssamhälle vi i praktiken lever i ska det mesta materiella vi skaffar inte täcka våra fysiska behov utan vara en markering gentemot andra. Det är inte en teori jag har utan det är, vågar jag påstå, rätt välbelagt i forskningen (Låt vara att Djävulen inte är en hypotes de arbetar med).

Inget tyder tyvärr på att de svenskar som säger att de är troende skulle lida av mindre avund än ateister (tvärtom skulle jag vilja påstå). Det är ett av många skäl till att jag är tveksam till om de flesta som kallar sig kristna verkligen är kristna i någon rimlig mening.
Kristna brukar snabbt försvara sig med att de också är syndare men det förklarar inte allt. Det verkar faktiskt som ett kriterium för att vara kristen idag är att man vet ytterst lite om kristendomen. De flesta amerikaner - de mest kristna folket i den rika upplysta världen - kan till exempel inte räkna upp fler än fyra av de tio budorden.

Även om jag nu är ateist, så är jag gammalmodig och tycker att det borde finnas något slags minimumkrav på kunskap för att man ska få kalla sig kristen. Idag verkar kristendomen vara ett begrepp som man fyller med det man tycker är trevligt att tro på. Kristendomen är synomym till politisk korrekt. Homosexualitet är ingen synd, kvinnor får bli präster och är det något annat ur bibeln som stöter dig så tar vi gärna bort det. Kristendomen är idag ett andligt smörgåsbord där folk stoppar i sig efterrätten och ratar sådant som inte omedelbart faller på läppen. Fattas bara att svenska kyrkan blir stämda för hets mot folkgrupp om de inte censurerar de stycken i gamla testamentet där man prisar folkmord. Det är uppenbart inte kristendomen som påverkar moralen år 2007 utan det är moralen 2007 som påverkat vad det innebär att vara kristen.

De som säger att de tror på Gud gör det ofta inte i någon mening som man hade accepterat under de senaste årtusendena. Den gud folk tror på idag är ofta ett mystiskt väsen som knappast har något gemensamt med böckernas gud som intervenerar i människornas värld.

Vi har omdefinierat vad det innebär att vara kristen, vad gud är och många som tror på ett liv efter detta gör det på ett sådant sätt att det låter misstänkt likt ateisters uppfattning om döden. Himlen har blivit ett ställe bortom tid och rum. När jag hör kristna tala om himlen idag låter det misstänkt likt det ställe man kan säga att jag tillbringade universums första femton miljarder år.

Även för de som tar bibeln mer på allvar - och inte sovrar vilt - har kristendomen snarast blivit en deltidssyssla. Tanken att man kan dela upp livet i en privat och en offentlig arena (sekularismen) låter intuitivt vettig även för många troende, men i praktiken är det en revolutionerande uppfattning och har omdefinierat vad det innebär att vara troende. Tro var ingen kostym man tog på sig i kyrkan eller hemmet och tog av sig på jobbet eller på stan förr i tiden. Det sekulära samhället har omdefinierat vad det innebär att vara troende på ett sätt som jag finner helt obegripligt att kristna accepterat.

I brist på tro har heminredning blivit det närmaste en andlig upplevelse folkhemsfolket kommer. På den tiden då Fredrik var Konung i folkhemmet frälste Ernst människorna genom heminredningens evangelium. Ormen, som är listigare än alla andra djur som herren Gud skapat, sådde dock tvivel i folkhemsfolkets sinnen. Fåfängligheters fåfänglighet, sa ormen. Allt är fåfänglighet, det är bara ett jagande efter vind.

tisdag, oktober 16, 2007

Irak: seger eller mardröm utan slut?



Att al-Qaida i Irak skulle ha besegrats är ett fantastiskt besked, med tanke på att det bara var några dagar sedan en tidigare IrakÖB, Ricardo Sanchez, förklarat för kongressen att Irakkriget var en “mardröm utan slut”. Nu heter det att man fått ta i trettio högre al-Qaidaledare efter att ha hittat en lista med deras namn och adress. Och Bush själv överlåter åt andra att komma med segerbeskedet. En sak är i alla fall säker: nu diskuterar inte amerikanska medier om Irak är en mardröm utan slut utan hur mycket sanningen det ligger i att al-Qaida är besegrat.

måndag, oktober 15, 2007

Syrien: Hur man säljer ett krig


Den 6 September bombade Israel Syrien. Man kunde förvänta sig att det skulle skapa krigsrubriker världen över, men i stället har det varit nästan knäpptyst. Då varken Israel eller USA först ville kommentera eller ens bekräfta anfallet ansåg sig de flesta tidningar inte ha mycket att rapportera om. I Israel är dessutom pressen förbjuden att diskutera anfallet. Tystnaden i Europa och USA visar hur beroende av officiella västerländska källor journalisten är.

I Söndagens New York Times har man dock slagit upp attacken på första sidan. Nu när anonyma Israeliska och amerikanska källor inom underättelsetjänsten börjat talat med New York Times journalister har man något att skriva. Syftet med attacken var att förstöra en kärnreaktor som höll på att byggas. Den ska ha varit av en nordkoreansk modell, skriver man redan i underrubriken.

Den Israeliska sidan sägs ha slagit till för att man inte kunde tolerar syriska kärnvapen, och man ville signalera detta till Syrien. Amerikanerna å andra sidan var oroliga vad konsekvenserna kunde bli av en attack när det inte fanns ett omedelbart hot. Reaktorn var flera år från att ens vara färdigbyggd. Och så presenterar man den syriska versionen, på några rader, som går ut på att det Israel bombade en oanvänd byggnad som var kopplad till militären.

Artikeln är konstruerad på meningslöst objektiva sätt som liberala tidningar brukar arbeta. Det går till så att man presenterar flera förment olika åsikter, som i själva verket passar utmärkt till det övergripande resonemang man aldrig öppet redovisar för. De olika åsikter är bara teknikaliteter. Var det dags att anfalla den farliga anledningen nu (Israel)?, skulle man ha väntat (USA)= eller var det fel mål (Syrien)?. Tanken att man inte har rätt att bomba Syrien i förebyggande syfte presenteras aldrig. Och man kan vara ganska säker på att svenska liberala tidningar kommer att presentera attacken på samma sätt.

lördag, oktober 13, 2007

Birgitta Ohlssons fp logik




Samtal mellan två icke folkvalda statschefer. Okey?

I dagens DN skriver Folkpartiets taleskvinna i utrikesfrågor, Birgitta Ohlsson, att:

"Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt måste ta bladet från munnen och bojkotta decembermötet mellan EU och Afrikanska unionen om Zimbabwes diktator Robert Mugabe tillåts medverka. I valrörelsen var förväntningarna höga på en borgerlig utrikespolitik som tar avstånd från diktaturregimer. Socialdemokraternas gullande med förtryckare skulle ersättas med ett glasklart fokus på demokrati."


Det intressanta och tyvärr typiska med Birgitta Ohlsson artikel är att hon låtsas som om Mugabe skulle vara den enda dikatorn i Afrika. Birgitta Ohlsson borde förklara vad som gör just Mugabe av alla slaktare på kontinenten så hemsk att vi inte bör prata med honom. Listan över Afrikanska dikatorer som stjäl sina länders rikedomar är lång. Mugabe är ingen vidare person men det finns många andra som är minst lika illa. Men då dessa slaktare är lättare att göra affärer med än Mugabe tycker tydligen Birgitta Ohlsson att vi ska fortsätta gulla med dem. Mer om detta här. Och kortare här.

Bo Caverfors har gjort något så omdernt som att Zimbabwe i en historisk kontext: här.

Al Gores kritiker: hjärtat till höger, hjärnan under armen.


Lider du eller någon du känner av den genetiska sjukdomen Dextra Cardia? Fysiskt kännetecknas Dextra Cardia av att hjärtat finns på den högra sidan av kroppen i stället för den vänstra.

Av någon anledning som forskarna inte helt kan förklara ännu påverkar denna anormalitet även hjärnans sätt att fungera. Detta kan vara svårare att identifiera men det finns tydliga tecken.

Dextra Cardia personers förmåga till logiskt tänkande är försämrad, på grund av att blodtillförseln till hjärnan är nedsatt. Det leder också till en kraftigt nedsatt förmåga till empati. Tillsammans gör detta att Dextra Cardiapersoner ändå kan identifieras relativt lätt. Ett säkert tecken är att de drabbade ersätter argument med cyniska skämt. Ett av de mera kända fallen är den förre amerikanske presidenten Ronald Reagan som slog igenom politiskt 1964 när han skämtade om fattiga amerikaner. “We were told four year ago that 17 million people went to bed hungry each night. Well, that was probably true. They where all on a diet.”

Den nedsatta mentala förmågan leder till ett fragmenterat tänkande. Förmågan att tänka holistiskt är obefinligt. En Dextra Cardiaperson som försöker diskuterar Al Gores nobelpris blir till exempel alltid förvirrad av att ett fredspris kan ges för miljöarbete. För Dextra Cardia personer har fredsfrågor inget att göra med miljö eller ekonomi. Frustrationen av att inte kunna förstå hur världen fungerar, tillsammans med den bristande empatin gör att Dextra Cardiapersoner ofta drabbas av raserieutribrott, vilket man till exempel kunnat konstatera i samband med Al Gores Nobelpris.

Det finns många olika sorters klubbar för Dextra Cardia personer. En av de största i Sverige är Nationalekonomiska Föreningen som bedriver en slags dagverksamhet för många av de svårast drabbade. Kritiker menar dock att föreningen inte ger någon riktig vård utan bara förstärker de drabbades fragmentariska tänkande.