onsdag, mars 26, 2008

Imperiet vacklar/ USA:s ekonomiska kris



Ska man tro den amerikanska politiska eliten som nyligen enades om ett krispaket med skatterabatter så är lösningen att stimulera efterfrågan. För att få perspektiv frågar jag den amerikanske historikern Chalmers Johnson. (Intervjun är gjord innan den senaste veckans kris i USA:s ekonomi.)

– De ekonomiska problemen och oron i USA hänger ihop med krigen i Irak och Afghanistan. Det vi ser idag är resultatet av den enorma börda som försvarsbudgeten är för den amerikanska ekonomin. Försvarsbudgeten löper amok. Den är enorm. Det handlar om över tusen miljarder dollar om året. Själva försvarsbudgeten är mindre, men kostnaden delas av andra departement. Energidepartementet betalar för kärnvapnen. Försvarsdepartementet ägnar sig inte åt att försvara det amerikanska territoriet: för det finns The Department of Homeland Security. Vi betalar stora belopp för vård av de många sårade soldaterna, militärt bistånd till andra länder (genom utrikesdepartementets budget), och ränta på tidigare krig som finansierats genom lån. Allt detta blir en saftig nota.

– I min senaste bok – Nemesis The last days of the American Empire – förklarar jag mer i detalj hur det ser ut. Det handlar om militär Keynesianism: militärutgifter för att skapa jobb. Men i längden – det har nu pågått i över sextio år – gröper det ur den civila ekonomin. Våra bästa ingenjörer sysslar med att utveckla produkter som inte har konsumtions eller produktionsvärde.

– Det som nu händer är att gamla synder hinner i kapp oss, och det kan leda till bankrutt om vi inte är försiktiga.

• Det finns de som säger att försvarsutgifterna är små jämfört med BNP, att USA fortfarande är världens största industrination, så att problemen inte kan vara så allvarliga.

– Jag delar inte den åsikten. Försvarsutgifterna ökar hela tiden, och vi betalar inte för det, utan lånar pengarna. Den federala skulden passerade nyligen 9000 miljarder dollar. Bara Bushadministrationen har lagt till 5000 miljarder dollar för att betala sina krig. Vi har ett ofattbart stort handelsunderskott: inget annat land kommer i närheten. Inget annat land i världen kommer heller i närheten av USA när det gäller utgifter för försvaret. Det är svårt att tänka sig att en riktig supermakt ska vara världens största låntagare. Stormakter brukar vara rika och låna ut, vilket inte USA gjort på många decennier nu.

• En annan sak man ofta hör är att amerikanska företag är så effektiva. Men här finns en paradox: statistiken visar hög produktivitet, samtidigt som underskottet i handeln växer. Bägge borde inte kunna vara sant.


– Ja, det är obegripligt. Det som importeras är inte bara bilar och elektronik utan också medicinska apparater som vi inte längre tillverkar. Jag kan inte se hur vår produktivitet skulle kunna vara så hög, då vi fört över så mycket vetenskapliga talanger till det militärindustriella komplexet. Jag är väldigt skeptisk till produktivitetssiffrorna.

• Finns det något annat mått på ekonomisk styrka, än BNP, handelsbalans och produktivitetsstatisk?

– Man kan titta på den allmänna levnadsstandarden i USA. Vi har misslyckats med att bygga upp New Orleans efter Katarina. Det går utför med vårt utbildningssystem. Ända sedan vi överreagerade på attacken den 11 september och gjorde det svårare att bli antagen till högskoleutbildning, har vi förlorat många vi brukade förlita oss på för våra teknologiska innovationer. Vi är ett av de få industrialiserade länder som inte ger alla medborgare fri sjukvård. Det finns en mängd saker som inte bara skvallrar om levnadsstandarden, utan om hur väl ekonomin fungerar. Tittar man i CIA:s årsbok kan man också se att USA inte längre är världens största ekonomi: det är Europeiska Unionen. Och Kina ligger strax bakom USA.

• En del säger att en dollarkollaps skulle vara ett större problem för resten av världen, än USA. En tidigare amerikansk centralbanks-chef lär ha sagt något i stil med att ”dollarn är vår valuta, men ert problem”.


– En dollarkollaps skulle få USA att krascha också. Det skulle bli som för Tyskland 1923, Kina 1948 eller Argentina bara för några år sedan. Under andra världskriget kom vi överens med Saudiarabien om att olja skulle handlas för i dollar. Det finns inga skäl till varför det fortsätter. Det vore mer logiskt om priset sattes i euro, som är värd betydligt mer idag. Om det händer skulle den amerikanska börsen kollapsa, och resten av världen skulle gå i recession. Världen skulle hämta sig rätt fort, men det skulle ta lång tid för USA att komma tillbaka. Detta skulle kunna hända nu, medan vi pratar, om Saudiarabien bestämmer sig för det.

• Varför har den amerikanska allmänheten inte protesterat mer mot Bush krig?


– Bush vet att två saker i en demokrati kan leda till att allmänheten sätter sig emot krig. Det ena är allmän värnplikt, det andra höga skatter. Därför har de gjort allt de kan för att undvika värnplikt, och förlitat sig på en armé av frivilliga, trots att de inte har tillräckligt med soldater för att göra det de vill. De har sänkt skatterna radikalt, för amerikaner som tjänar över 200000 dollar om året.

• Har Bush krig något att göra med att bibehålla dollarns ställning i världen?


– Jag tror inte det. Det handlar nästan uteslutande om att bibehålla USA:s dominans i världen. Det är en form av imperialism. Militarismen som ruinerar vårt land är ett oundvikligt komplement till imperialismen. Vårt imperium är inte som Sovjetunionens eller de europeiska kolonialmakternas, men bygger på en militär närvaro. Vi har över 800 militära baser i 140 länder. Det har nästan inget att göra med USA:s finansiella säkerhet. De är mycket ett arv från andra världskriget. Det är därför vi har så mycket baser i Tyskland, Japan, Sydkorea (från Koreakriget). Vi lägger inte ner dem: ett sätt för oss att dominera världen är att behålla ett stort antal amerikanska soldater på varenda kontinent, utom Antarktis.

• Europa gjorde sig av med sina kolonier när de blev olönsamma. Hur kommer det sig att man inte ser någon vilja att läggs ner imperieambitionerna i USA?


– Det beror på propagandan. Regeringen är genial när det gäller att skrämma det amerikanska folket med falska hot. 11 september är det bästa exemplet. Det var visserligen en allvarlig attack, men det förändrade inte maktbalansen i världen ett dugg. Vi gjorde attacken den 11 september till en katastrof. Vi överreagerade: missbruket av militära resurser, attacken mot Irak, osv. Nu är det dags att betala för misstagen. Tiden håller tiden på att rinna ut. Det är som för Sovjetunionen på åttiotalet. Vi är i en period då imperiet är överansträngt, slösar med resurser och oförmöget att reformera sig självt.



• Det sägs att inte ens KGB förutspådde att Sovjetunionen höll på att upplösas. Finns det någon riktig krismedvetenhet bland den amerikanska politiska och ekonomiska eliten?

– Jag vet inte. Min senaste bok Nemesis – har sålt bra och fått bra recensioner. Jag vill tro att det är för att det en bra bok, men kanske är det för att den tar folks oro på allvar. Opinionsundersökningar visar att den amerikanska allmänheten anser att landet går åt fel håll, och att det politiska systemet som orsakat eländet knappast kan förändra något. Det är inte alls säkert att demokraterna är villiga att få imperiet under kontroll, eller återupprätta kongressen och domstolarnas auktoritet. Det enda sättet att rädda det här landet är om allmänheten aktivt börjar kräva genomgående reformer.

Publicerad i Proletären.

måndag, mars 24, 2008

Vancouver. Regn, ryggskott, regn. Berg fram till havet. Ett Alpes-Maritimes med regn. Och kineser. Fantastiska kinesrestauranger.

tisdag, mars 18, 2008

Borglig regering = socialdemokratins seger?



Är socialdemokrati kommunism light, eller kapitalism med mänskligt ansikte? Det är lätt att se SAP som en otillfredsställande kompromiss mellan kommunism och kapitalism, men kanske är partiet både underskattat och missförstått. Det menar i alla fall den amerikanska statsvetarprofessorn Sheri Berman i sin bok The Primacy of Politics Social Democracy and the Making of Europe's Twentieth Century (Cambridge University press).

Socialdemokratin är underskattad då det var arbetarrörelsen som segrade ideologiskt under 1900-talet. De som hävdar att historien – som ideologisk process – tagit slut med liberalismens seger – blundar för det faktum att kapitalism och demokrati historiskt sett varit fiender. Skälet till att andra halvan av 1900-talet blev så mycket fredligare än den första beror på demokrati och kapitalism kunde smältas samman av socialdemokratin. Rörelsen har utvecklats till en egen distinkt ideologi som varken har något att göra med Marx eller liberalism att göra. Ett centralt inslag i denna ideologi är tron på politiken som en samhällsförändrande kraft, skriver Berman som är verksam vid Columbiauniversitet i New York.

Socialdemokratin har blivit ett slags efterkrigskonsensus. Det är en triumf för partiet, men också ett problem då det tar ifrån partiet dess särart. Det man ser i Sverige idag – att Moderaterna lyckats vinna ett val genom att acceptera saker man inte gjort tidigare – är en seger för socialdemokratin, säger Berman när jag ringer upp henne. Idag finns det inget parti i Sverige som ifrågasätter välfärdsstatens grunder. Det gör det lättare för folk att rösta på partier som inte är socialdemokratiska. Även om de nya moderaterna vill göra en del förändringar så är inte målet att skapa en nyliberal stat. De vet att de aldrig skulle vinna stöd för det. Socialdemokratins framgång har paradoxalt nog gjort det svårt för det socialdemokratiska partiet. Men det här är något som händer framgångsrika partier hela tiden: andra kopierar deras politik och de förlorar sin särart, säger Berman.

Men hur blir det i framtiden? Berman pekar på globalisering och demografiska förändringar i Europa som de stor hoten. De undergräver socialdemokratins två huvudprinciper: tron på politikens kraft att förändra och solidaritetstänkandet.

Berman anser att Sverige hanterat globaliseringen rätt framgångsrikt. Det beror på att den svenska socialdemokratiska modellen bygger på att man ska tämja kapitalismen. De flesta studier visar att det inte finns några negativa effekter på tillväxten av höga offentliga utgifter. Det handlar om vilken ekonomisk politik man har, inte om huruvida staten ska lägga sig i ekonomin eller inte. En del menar att den svenska modellen är otroligt kapitalistisk därför att målet hela tiden är att föra folk in på arbetsmarknaden. Tanken är att folk alltid ska ha ett jobb och att det är statens roll att göra vad som krävs för att det ska bli så.

Det kan jämföra med den tyska modellen som är mer inriktad på att hjälpa folk när de inte längre är en del av arbetsmarknaden, säger Berman. Det som krävs är en välfärdsstat som hjälper folk att hantera förändringar, genom att hjälpa dem med utbildning, flytta eller vad som krävs. Sverige har alltid varit bra på det så det är inte överraskande att den svenska ekonomin inte drabbats särskilt hårt av globaliseringen eller att svenskar inte fruktar globaliseringen lika mycket som folk i andra länder, säger Berman.

De demografiska förändringarna är en större utmaning, menar Berman. Problemet är att det är enklare att sälja buskapet om solidaritet om folk anser att de tillhör en homogent samhälle. Men Europa, inklusive Sverige, har blivit mer heterogent. Detta är inte alls ett lika stort problem för högern som socialdemokratin. Socialdemokratin måste komma på ett sätt att behålla känslan av solidaritet i ett samhälle som de senaste generationerna blivit allt mer heterogent. Tankar om multikulturalism som många inom vänstern lockas av tror Berman inte alls passar socialdemokratin. Det är ett hot mot deras politik och förmåga att attrahera väljare.

Har gått i Stockholms fria Tidning

söndag, mars 16, 2008

Irakkriget fem år 2. Den ekdalska metoden


Saddam träffar chefen...

Niklas Ekdals ledare idag är bara hälften så fnoskig som vanligt. Här finns till och med flera rimliga påpekanden, så det känns nästan fel att klaga på karln igen. Men här finns också exempel på det slappa rationaliserande tänkande som är karaktäristiskt för mycket som skrivs i DN.

Ta en mening som: “Saddam Hussein invaderade Kuwait och hotade hela världens oljeförsörjning.” Hotade verkligen Saddam världens oljeförsörjning? Under de deccenier som Saddam Hussien var ledare för Irak var han inget hot mot världens oljeförsörjning. Det är ett påstående som ingen försökt eller kan bevisa. (Det är lite som att säga socialbidragstagare är lata, utan att definiera vad man menar med lat.) Man kan säga vad som helst om Saddam Hussien, utan att behöva ge det minsta bevis, så längde det är negativt.

Andra saker kan vi dock göra oss en klarare bild av. Det finns vetenskapliga studier av hur många irakier som dödats. En studie som publicerades i The Lancet säger 655 000. Sedan dess har många fler dött. Per Jönson har skrivit hederligt om det här i DN, så det borde inte vara en överaskning för chefen för ledarredaktionen. (Jag har intervjuat en av författarna bakom den första studien) Trots det formulerar sig Ekdalh så här: “Över 90 000 döda irakier...”

Ska man sammanfatta det hela så skriver Ekdahl en artikel där han verkar vara kritisk mot kriget i Irak men i praktiken ursäktar det. Detta sker genom den väl beprövade metoden att 1. Presentera vilda hypoteser som inte behöver eller kan bevisas. 2. Ignorera det vi verkligen vet.

Irakkriget fem år 1.

Nästa vecka är det fem år sedan det andra kriget mellan Irak och USA började. Det är visserligen bara sant om man bortser från att USA bombade Irak under större delen av nittiotalet men låt oss godta det. Många av mina amerikanska bekanta som insett att alla skäl för invasionen var byggt på felaktiv information eller rena lögner tror fortfarande att Bush agerade i god tro. Han är naiv, han är dum, men en hygglig kille innerst inne. Det fina med det resonemanget är att det inte kan motbevisas, så länge Bush själv nu inte skulle erkänna att han är en psykopat och lögnare. Det här klippet kommer från minuterna innan Bush deklarerar att invasionen av Irak börjat. Kroppsspråk hör inte till de exakta vetenskaperna, men nog är han rätt uppsluppen.

The Daily Show: åsiktsjournalisik när den är som bäst

John Stewart är en av USA mest insiktsfulla politiska kommentatorer. Han har en förmåga att säga tänkvärda saker på ett underhållande sätt. Det här är från när han var gäst hos David Letterman.
John Stewart är programledare för The Daily Show som är ett humorprogram som samtidigt lyckas vara det bästa nyhetsprogrammet i USA. Här är ett klipp med kommentarer från en youtubeanvändare (ett intressant fenomen i sig själv).

En anledning till att ett humorprogram som The Daily Show har mer substans än traditionella nyheter är att John Stewart vågar ta ställning till vad som händer. Så jobbar inte journalister nuförtiden. Journalistik ska vara objektiv. Om en makthavare hävdar att ett plus ett är tre, så rapporterar de flesta journalister det utan påpeka att det är orimligt. I bästa fall låter man en mattematikprofessor få svara att det inte stämmer. Sedan sammanfattar den objektiva journalisten det hela med att säga att "det råder oenighet om vad ett plus ett är". Bakgrunden till journalistikens förfall, och The Daily Shows popularitet förklaras kort och enkelt här:

The Daily show förklarar mediaklimatet i USA:

Sånger om president Sarkozy

Sarkozy har blivit ett populärt ämne för låtskrivare. Den här lysande låten är gjord på Bénabards musik:
Den här innehåller mer politisk analys om Frankrike än vad DN presterar på ett år:

Här är en slagerversion:

Pete Seegers seger

Amerikanska TVkanalen PBS hade en helkväll om folkmusikern Pete Seeger i veckan. Det är rätt ironiskt då han varit svartlistan från TV under större delen av sin karriär på grund av sitt medlemskap i det amerikanska kommunistpartiet. Av någon anledning tilläts han dock uppträda för barn. Hans mest kända låt är kanske Where have all the flower gone, som först ansågs allt för antimilitaristisk för att få spelas i radio och TV. Nu vid 88 år - och fortfarande häpnadsväckande pigg - har han blivit rumsren.
Här är ett bra exempel på bra modern kommunistisk barnmusik som Seeger är inblandad i.

lördag, mars 15, 2008

Ett år har 365 dagar...


DN:s Hanna Hellquist har intervjuat Carl Bildt. Jag sammanfattar några av de viktigaste punkterna:

Vad händer 2009?

- Då händer det jättemycket, det är ju ett helt år, 365 dagar.

Hur börjar din dag?

- Jag vaknar i allmänhet med en varierande grad av svårighet. Sen går jag upp och borstar tänderna.

Har du några husdjur?

- Nej, jag hade en sköldpadda när jag var liten, men den dog.

Vad hette den?

- Den hette Fredag och den dog, det var en mycket tragisk händelse.

Berätta Carl!

- Det är en tragisk händelse som jag inte vill bli påmind om. Jag minns inte hur gammal jag var, men han är död och det är en mycket sorglig sak. Eller om det var en hon.

Vet du hur man könsbestämmer sköldpaddor? Hannarna har konkava magar, så att de ska kunna bestiga honorna.

Vad vet du om Sverige då, till exempel, vilka artister gick direkt vidare till Globen i lördags?

- Det missade jag.

Vad lyssnar du på för musik?

- Det borde jag veta eftersom jag tillbringade en lång stund i går med att föra över musik till min ipod.

Ps: Bilden har jag hittat genom Kärringen mot strömmen, en av alla dessa oseriösa bloggar som skrivit en del om Kalle.

fredag, mars 14, 2008

söndag, mars 09, 2008

Clinton är ett monster (shhhh)

Ett hopp jag haft om att något faktiskt skulle kunna bli marginellt bättre om Obama vinner presidentvalet hette Samatha Power. Hon är en Harvard professor som fungerat som hans utrikespolitiska rådgivare. I veckan tvingades hon avgå efter att ha kallat Hillary Clinton ett “monster”. Media har skildrat det som Power kallade Clinton för ett monster på grund av att hon nu satsar hårt på en skrämseltaktik. “Det är klockan tre på natten och dina barn sove tryggt. Vem vill du ska svara i telefonen” heter det i ett reklaminslag. Det monstruösa skulle vara att hävda att bara Clinton skulle kunna hantera en krissituation. Vad som helt kommit bort är att Power syftade på Clintonadministrationens likgiltighet inför folkmordet i Ruanda. Power har skrivit en imponerande bok, A problem from Hell, där hon i detalj redogör för hur Clintonadministration fullsträndigt struntade i att 800 000 människor dödades. I amerikansk politik är det okey att vara ett monster, men man får aldrig anklaga någon för att vara det.

torsdag, mars 06, 2008

Förövare som offer, offer som förövare


Ett tre meter djupt hål är allt som är kvar av bostadshuset. Tre män letar bland cementklumpar. Den senaste veckan har Israels bombningar av Gaza intensifierats. Sjuttio palestinier har dödats i attacker som den här. Officiellt handlar det om repressalier för att en hemmagjord palestinsk raket dödat en Israel. Sjuttio palestinier mot en israel.
Ett arabiskt liv har aldrig skattats högt. Eftersom attackerna indirekt finansieras av USA, till stor del utförs med amerikanska vapen, och systematisk rättfärdigas av Washington, borde man kalla morden på palestinier för vad de är: Amerikansk-Israeliska terrorattacker.

Den som undrar hur det kommer sig att avskyn mot USA är så utbredd i muslimska länder borde ta en titt på foton av utbombade palestinska hus och döda kroppar. I väst är nyhetsvärdet lågt, men medier från muslimska länder verkar inte förstå att det är propaganda att visa döda palestinier.

Den som undrar hur det kommer sig att Israel och USA år efter år så hämningslöst vågar döda stora mängd palestinier civila borde också ta en titt på hur västmedia rapporterar om konflikten. De flesta minns säkert de välregisserade bilderna som visade 8 500 israeliska bosättare som lämnade Gaza 2005, men hur många vet att över 14 000 israeler bosatte sig på stulen palestinsk mark på Västbanken samma år? Faktum är att Israel varje år tar mer och mer mark från palestinierna på västbanken, utan att det väcker någon större uppmärksamhet.

Alla tidigare amerikanska presidenter har sagt att den här landstölden måste upphöra – även om man fortsatt att stödja den ekonomiskt – medan Bush öppet sagt att man måste komma fram till ett fredsavtal först. Medan Bush talar vagt om att palestinierna har rätt till sin egen stat, går amerikanska skattepengar till att bygga nya israeliska bosättningar på Västbanken, eller Golanhöjden.

En förutsättning för att den här tragedin kan fortsätta är att media – framförallt amerikansk – inte rapporterar om vad som händer. Det handlar inte om värderingar eller olika sätt att tolka verkligheten. En mängd opinionsundersökningar visar också att amerikaner inte har en aning om vad som händer i mellanöstern.

När man frågar amerikanska universitetsstudenter om vilket land som regelbundet fördömts av FN för att ha ockuperat ett annat folks land svarar de flesta, nästan hälften: palestinierna!

Den här opinionsundersökningen har gjort flera år i rad, med närmast identisk resultat. Studenterna får fem alternativ att välja mellan och de flesta väljer alltid palestinierna. Andraplatsen – med runt 20 procent – brukar antingen vara Israel – eller Iran! Förklaringen är att media regelbundet skildrar palestinierna som skurken och Israel som offret, att amerikaner helt enkelt antar att om något dåligt hänt så måste det vara palestiniernas fel. Eller Irans.

Stödet för Israels och USA:s politik bygger på myter och en associativ logik som inte hade varit möjlig om det funnits en fri press. Amerikaner tror att den största utgiftsposten i regeringens budget är U-hjälp (och inte vapen), att Irak var inblandad i attacken den 11 september osv osv. Propaganda är de flesta amerikaners verklighet.

Har gått i Västerbottenkurriren. Sedan dess är dödsiffrorna ökat till runt 120 på den palestinska sidan - många barn - och 3 israeler.