fredag, augusti 22, 2008

Apropå forum för statlig propaganda


Att Forum för levande historia kommit fram till att ingen vet något om förintelsen under andra världskriget är knappast förvånande. Hur ofta drar organisationer och myndigheter slutsatsen att de inte behövs? Mattias Jeschko-Edberg skriver träffsäkert om vad som är fel med vår statliga propagandamyndighets metoder på Fragment. Här är några längre citat men texten är värd att läsas i sin helhet.

"Enligt alla resonabla mått besitter jag goda kunskaper om förintelsen. Jag har examina i statsvetenskap och filosofi. Jag specialiserade mig i ondskans problem, det område där förintelsen alltid är närvarande. I min bokhylla har jag fler lästa böcker om förintelsen än vad de flesta i det här landet kommer att läsa under sina liv. Inte jättemånga. Det är det inte. Men det är tjugotalet böcker som direkt relaterar till förintelsen. Lägg till ett litet större antal böcker som handlar om andra världskriget, det krig som satte skapade omständigheterna som möjliggjorde förintelsen. Utöver det har jag några få dussin böcker inom moral- och politisk filosofi som ger absolut nödvändig förståelse för att hantera och analysera vad vi vet om förintelsen. Trots detta är jag enligt Forum För Levande Historia okunnig."
(...)
"Men om man tittar närmare på rapporten ser man att den inte handlar om att undersöka och tolka resultat utan om att producera resultat. Frågorna är så pass specifika, och svarsalternativen så pass likartade att det inte går att göra något annat än att ofta svara fel. Detta handlar inte om att lärarkåren skulle ha bristande kunskaper. De specifika frågorna skulle kräva en specialistkunskap som inte ens är relevant för en historielärare."
(...)
"Detta handlar om att använda minnen, inte för offrens skull, utan för sin egen. Undersökningen är en flagrant politisering av det kollektiva minne man säger sig vilja värna om."

Björnbrum går igenom frågorna mer i detalj.

torsdag, augusti 21, 2008

Om att hata Israel



Om det fanns ett pris i oseriös journalistik så borde Dilsa Demirbag-Sten genast nomineras. Henns senaste krönika i Corren är i klass med Ulf Nilsons nonsens. I stället för att diskutera de verkliga förhållandena i Israel grämer hon sig över att en tidskrift vars namn hon aldrig uppger använt rubriken ”Hata Israel”. Om hon hade berättat att det var tidskriften Mana hade den uppmärksamma läsaren kunnat konstatera att rubriken hon talar om publicerades 2003. Men genom att skriva att hon grämt sig ett halvår ger hon det felaktiga intrycket att hon talar om något som inträffat nyligen.

Artikeln i fråga är skriven av Joacim Blomqvist och han förespråkar inte att man ska hata allt som har med Israel att göra eller som Demibarg-Sten skriver ” ”Gräs, får arkitektur, dans…”osv. Det vore naturligtvis sinnessjukt. Budskapet i artikeln är i stället att kritiken för förföljelsen av palestinierna inte ska riktas mot judar i allmänhet utan staten Israel. Man kan tycka att rubriken är frän, men artikeln är antirasistisk.

Direkt komiskt blir det när hon argumenterar mot egna spöken och skriver att man inte kan publicera artiklar där rubriken är att man ska hata Ryssland eller Iran. Sedan flera år bedriver många israelvänner (Svensk-Israel information till exempel) en demoniseringskampanj mot Iran. Man ljuger om vad Ahmadinejad har sagt, och beskriver landet som ett hot mot Israel och ibland resten av världen. Bilden av Iran idag är lika verklighetsfrämmande som den av Irak innan invasionen.

Demibarg-Sten slutar med den till synes oskyldiga frasen att Israel har rätt att existera. Det beror naturligtvis på vad det är för Israel man talar om. Hur mycket mark kan Israel stjäla från ockuperat palestinskt område? Har Israel rätt att existera på Golanhöjderna som man tagit från Syrien? Ett annat problem är Israels lagar. En muslimsk israel har inte samma rättigheter som en judisk. Det handlar om sociala förmåner, möjligheten att bosätta sig osv. En ryss som säger sig vara jude får lätt medborgarskap i Israel. En israelisk muslim som gifter sig med en palestinier från ockuperade områden, eller en kristen ryss har nästan ingen chans att kunna få uppehållstillstånd i Israel åt sin make/maka. Det beror på att Israel inte är en stat som Sverige eller Frankrike, utan definierar sig själv som judisk. Därför står det på ID-korten vilken religion man tillhör – staten måste ju kunna göra skillnad – och politiska partier som vill ha sekulär stat – en stat som är religionsblind – är förbjudna. Det finns goda skäl att hata en sådan stat.

måndag, augusti 18, 2008

Västs selektiva seende





Det brukar heta att krig är guds sätt att lära amerikaner geografi. I Sydossetiens fall skulle det också kunna vara sant för de flesta svenskar. Det hindrar oss dock ofta inte från att ha en åsikt. Det är inte svårt att tycka, för vi har tyckt samma sak i århundraden: det är ryssarnas fel.

Det kanske var Georgien som inledde med att döda ryska fredsbevarande trupper när de försökte ta kontrollen över Sydossetien – fredsbevarande trupper vars närvaro de godkänt - men det är bara detaljer. Rysskräcken tycks vara en del av vår DNA.



Medan bomberna faller i Georgien så haglar klichéerna i Sverige. Man talar om att den ryska björnen vässar sina klor, och Davids kamp mot Goliat. Bloggaren (och utrikesministern) Carl Bildt, som gjort karriär på att säga att minkar och Natoubåtar i svenska vatten var ryska, tar fram klichéernas kliché och liknar Rysslands agerande med Adolf Hitlers:

”Vi accepterade inte att Milosevics Serbien intervenerade militärt i andra före detta jugoslaviska stater med hänvisning till skyddet av dem som har serbiska pass. Och vi har anledning att minnas hur Hitler för lite mer än ett halvt sekel sedan använde just denna doktrin för att underminera och anfalla betydande delar av Centraleuropa”,

Klichéer har dåligt rykte men är oerhört effektiva genom att aktivera gamla tankebanor och därmed blockera nya. Björnar är farliga djur man kanske kan tämja hjälpligt med en piska, men som aldrig kan dresseras att passa på en tebjudning. Och den som slåss från underläge eller angrips av Hitler är det alltid synd om.

Inte ger sig ett litet land som Georgien på stora Ryssland? Alla som angriper Ryssland måste definitionsmässigt vara offer. Om Georgien gav sig på de ryska fredsbevarande trupperna så måste det vara för att ryssarna provocerat eller manipulerat dem. Låt vara att historien är full av exempel på att små stater startar vettlösa krig. Ett svagt Sverige förklarade till exempel krig mot Ryssland 1741. Den svenska armén kom inte ens över på den ryska sidan och kriget slutade med att ryssarna ockuperade större delen av Finland. Och 1788 (inte 1808 som jag först skrev) gjorde vi det igen… Gustav den III (teaterkungen) arrangerade en gränstumult som förevändning för att attackera Ryssland. Även det kriget var ett fiasko från början till slut. Men Gustav den III hade goda inrikespolitiska skäl att inleda ett krig mot Ryssland han omöjligt kunde vinna. Oron för ryssen och kaoset ledde till att han kunde öka sin makt på ständernas bekostnad.

Flera ryska ledare – däribland Putin har förklarat att de inte skulle acceptera ett georgiskt försök att ta tillbaka Sydossetien. De har förklarat att de skulle slå tillbaka hårt. Att Georgiens president Micheil Saakasjvili ändå beordrade ett angrepp kan ha haft inrikespolitiska orsaker. I valrörelsen lovade han mer eller mindre att han skulle ta tillbaka utbrytarprovinserna så något måste han ju göra. Det var lika tokigt som när Gustav den III angrep Ryssland, men i krigstider tenderar folk att sluta upp bakom sina ledare. Det har också spekulerats i att Saakasjvili förväntade sig någon slags amerikansk uppbackning. George Bush har stött Georgiens strävan efter Natomedlemskap. Om Bush har gett överdrivna signaler om vilket form av stöd Saakasjvili kunde förvänta sig från USA så kan det i sin tur ha att göra med det amerikanska valet. Ju fler krig och ju mer kaos i världen, desto större chanser tror republikanerna att John McCain kommer att ha att vinna presidentvalet.

Men om man bortser från Hitlerliknelsen, hur ska man värdera Bildt argument?

”Att det rör sig om aggressionshandlingar oförenliga med internationell rätt och grundläggande principer för säkerhet och samarbete i Europa är alldeles uppenbart. Konsekvenserna av dessa ryska övergrepp kommer vi att - och Ryssland - att leva med länge.”

I sak är Bildts inställning korrekt och vettig. Problemet med resonemanget är att det tillämpas selektivt. När det gynnar väst geopolitiska intressen hänvisar vi som Carl Bildt till staters absoluta okränkbarhet. När det gynnar oss att splittra stater gör vi det med hänvisning till att de förföljer minoriteter. Ryssland apar bara efter. Idag gör Ryssland mot Georgien vad USA gjorde mot Serbien 1999. Och precis som USA var populärt och sågs som en befriare bland kosovoalbanerna ser Sydosseterna Ryssland som sin räddare. Det vi nu bevittnar är konsekvenserna av Natos angrepp på Serbien.

Publicerad i Västerbottens Kuriren förra veckan.

tisdag, augusti 12, 2008

Journalister hinner inte vara källkritiska





Kan man lita på att TV-sporten gör sitt jobb?

Inte alls, menar flera journalister efter att SVT sänt en dokumentär om OS i Peking. "Det är en propagandafilm som inte har med journalistik att göra", dundrar Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén i Svenska Dagbladet.

I Kristianstadsbladet ser Anders Mildner rent av en trend: "Det är något märkligt med OS. Något som får oss att vända bort blicken, att sluta bry oss" (8.8).

Även om man anser att sport ska rapporteras politiskt i bästa Proletärenstil är det dock svårt att förstå vad Mildner talar om.

Vem har kunnat läsa Kristianstadsbladet de senaste veckorna utan att missa budskapet: "OS är politik och pengar i ren form, skriver Jan Karlsson och uppmanar journalister att stanna kvar i Kina efter OS då det konstlade nuet byts mot det sannskyldiga sedan." (Kultursidan 6.8).

"Inför OS i Peking väljer nu flera världsartister att tydligt ta ställning för tibetanernas kamp mot Kinas ockupation av landet." (TT 23.7).

"Utländska artister som medverkar på evenemang i Kina, där regimen ifrågasätts, kommer att portas från landet, fastslår Kinas kulturministerium." (TT 18.7).

Och det ser ungefär likadant ut i vilken svensk dagstidning som helst. Oavsett om man läser om sport, kultur, eller ekonomi så påminns läsarna ständigt att Kina är en diktatur.

Det som sägs är ofta korrekt och befogat, men jag kan inte låta bli att undra: varför är det så känsligt om någon i något sammanhang nämner Kina utan att samtidigt förklara att landet är en diktatur?

Svenska medier kommer regelbundet med nyheter från uppåt hundra diktaturer och i de flesta fallen säger man inget om bristen på yttrandefrihet och demokrati i dessa länder.

Vad är det som gör att just Kina är så hemskt att journalisternas fackliga företrädare går ut och kräver rättning? Kina, Nordkorea, Kuba, Zimbabwe tillhör en exklusiv skara diktaturer som svenska media är fixerade vid. De andra är det tyst om.

En förklaring till att Kina får så mycket sämre press än de flesta andra diktaturer kan vara journalister många gånger inte hinner vara källkritiska. Anders Mildner hänvisar till exempel till reportrar utan gränser om kinesernas bristande yttrandefrihet. Det är en organisation som får en del av sina pengar från National Endowment for Democracy (NED) som grundades av Ronald Reagan.

NED som också finansierar oppositionen i Venezuela får i sin tur sina pengar från det amerikanska utrikesdepartementet. Om det är därför man är mer bekymrad över situationen på Kuba där ingen journalist dödats sedan 1959, än till exempel Mexiko där journalister mördas regelbundet, är svårt att veta. Men om de gjorde en annan bedömning är det troligt att det ekonomiska stödet från George Bushs regering skulle upphöra.

Att amerikanska UD använder sig av Reportrar utan gränser betyder inte automatiskt att de har fel, eller presenterar falsk statistik men det är intressant att journalister som refererar till organisationen nästan aldrig ifrågasätter organisationens opartiskhet.

Artikel i Kristianstadsbladet.

måndag, augusti 04, 2008

Den (nya) huvudmisstänkta gärningsmannen bakom antraxattackerna efter den elfte september har tagit livet av sig. Nu anser även FBI att antraxsporerna kom från en amerikansk militär anläggning. Att också FBI ska utreda vilka personer från Bushadministrationen som läckte uppgifter till media att man spårat antraxet till Irak kanske man inte kan hoppas på. Lika lite som att man ska gå till botten med vem som förfalska dokumenten som visade att Saddam Hussein försökt shoppa uran i Niger. Med anledning av självmordet har Glenn Greenwald skrivit en läsvärd artikel i Salon.