onsdag, oktober 29, 2008

Tidningen Kulturens Thomas Sjösvärd har skrivit en recension av Bombdiplomati.

fredag, oktober 17, 2008

"Risken finns nu att Förenta staternas ledning liksom inför Andra världskriget och i Koreakriget väljer krig. Märk att både den så kallat liberale Obama och den officiellt konservative McCain talar om krig, fler trupper, den ene i Afghanistan (och Pakistan) och den andre i Irak. Detta omskrutna val är för världsfreden valet mellan vit kask och kask vit." Jan Myrdal i senaste Proletären.om finanskrisen.

torsdag, oktober 16, 2008

Pizzakonkurs i USA?



Den Vithövdade havsörnen blev USA nationalsymbol 1782. Benjamin Franklin tyckte att den fredliga Kalkonen hade varit än bättre symbol för USA men så blev det inte. Den Vitahövdade havsörnen lär annars vara närmare släkt med Gamen än andra Örnar.



Sju år efter att symbolen för USA:s ekonomiska makt förstördes med attacken den elfte september är hela det amerikanska kreditsystemet i gungning. Och nu har problemen spillt över både på banker i Europa och den övriga ekonomin.

Den konventionella slutsatsen i den näringslivsfinansierade pressen är att det finns för lite kapital. Bankerna har drabbats av kreditförluster, och för att rädda dem så behövs nya friska miljarder. Kreditförlusterna i sin tur förklaras med avregleringar som tillåtit bankerna att ta allt för stora risker, och den amerikanska riksbankens lågräntepolitik efter att IT bubblan sprack.

Även om beskrivningen av hur bankbubblan kom till är rimlig så kan man ifrågasätta slutsatsen. Visst, utan nytt kapital kommer bankerna att gå under, och dra med sig miljoner amerikanska företag som plötsligt står utan krediter.

Utan att lämna den kapitalistiska logiken kan man dock lika väl argumentera för att krisen uppkommit för att det finns för mycket pengar. En stor del av företagens vinster återinvesteras inte i produktionen då produktion inte anses tillräckligt lönsam. Hälften av de amerikanska företagens vinster har kommit från finansiella transaktioner. Frågan är hur pengar föder pengar utan att det samtidigt skapas något av materiellt värde i den ickedigitala världen.

Enorma belopp cirkulerar mellan världens banker, och bara en försvinnande del av dem berör verkliga transaktioner av varor eller tjänster. År 2005 skickade till exempel bankerna runt 2 069 000 miljarder dollar, och bara 44 800, eller 2,2 procent, berörde den verkliga ekonomin.

Att finansiella operationer varit mer lönsamt än produktion är ett globalt fenomen, men det utmärker den amerikanska (och brittiska) ekonomin mer än de flesta andra länder. Det beror delvis på att USA är/var världens finansiella centrum (med Storbritannien i släptåget), men framförallt på att den amerikanska industrin sedan trettio år befinner sig i en tilltagande kris. Det är till exempel inte osannolikt att en eller rent av två av de amerikanska biltillverkarna kommer att göra en riktig pannkakskonkurs det närmaste året.

I Washington verkar man inte ha andra lösningar än att försöka stimulera ekonomin med lånade pengar. Investmentanalytikern Marc Faber var en av dem som gjorde tummen ner för Bush stimulanspaket i somras: ”Om vi handlar på Wall Mart går pengarna till Kina, om vi köper bensin hamnar de hos araberna. Om vi köper en dator går de till Indien. Köper vi frukt och grönsaker så hamnar de i Mexiko, Honduras, och Guatemala. Köper vi en bra bil så går de till Tyskland. Om vi köper värdelöst skräp går de till Taiwan och inget kommer att hjälpa den amerikanska ekonomin. Det enda sättet att hålla pengarna i landet är att spendera dem på öl och prostituerade eftersom det är de enda produkter som fortfarande tillverkas här. ” Strax efter att Faber skrev det tog belgiska inBev över halva den amerikanska ölmarknaden genom att köpa Anheuser – Busch (Budweiser) för 52 miljarder dollar.

Bostadsbubblan som ledde till finansbubblan är ett resultat av att den amerikanska ekonomin till stora delar är ett tomt skal som lever på lånade pengar. För att pengar ska kunna fortsätta att skapa pengar har man tagit allt större risker, och uppfunnit allt fler dunkla finansiella tjänster. Efter IT bubblan blev bostadsbubblan ett sätt för USA att upprätthålla tillväxten i brist på riktiga, produktiva investeringar. Dollarns ställning som världens referensvaluta och lånen har länge dolt de verkliga förhållandena, men nu verkar det som verkligheten slår tillbaka. Det amerikanska pyramidspelet är under avveckling.

Finans och fastighetskrisen är bara förnamnet på den ekonomiska kris som USA står inför idag. Kreditkortsbubblan står på tur. De amerikanska hushållen har också dragit på sig stora konsumtionsskulder som allt fler inte kan betala tillbaka.

Men det finns fler, mindre kända bubblor. Banker och kreditinstitut har gett ut ett myller av värdepapper. Ett exempel är kreditderivaten. Trots att många olika värdepapper skapats som ett led i riskhantering kan många av dess ägare idag inte veta om de är värda miljarder eller inget alls. I mars 2006 slutade den amerikanska centralbanken att publicera statistik över hur många dollar som var i omlopp: dollarn är i sig en potentiell bubbla.

Det största ekonomiska sammanbrottet sedan Gorbatjovs reformer gjorde slut på Sovjetunionen kan vara nära. Den amerikanska finanskapitalismen har varit nästan lika oduglig som moskvakommunismen. Den har skadat den amerikanska industrin genom hela tiden sträva efter kortsiktiga vinster, i stället för att satsa på industriellt intressanta projekt där vinsten kommer efter tio, femton år.

Till skillnad från Sovjet har USA ekonomiskt starka allierade som kan bestämma sig för att fortsätta att subventioner Washington genom att köpa på sig mer dollar. (Sovjet var i stället tvungen att subventionerna sina allierade.) För Kina är det en acceptabel ordning. För varje år som går flyttar produktion och kunskap från USA till Kina. Vad Europa får ut av det är inte lika klart. Det finns ingen naturlag som säger att Europa måste byta sin överproduktion mot gröna pappersbitar som blir allt mindre värda. Det finns inte heller en naturlag som säger att skattebetalarna måste lösa ut bankirer när de klantat sig.

Det finns värre katastrofer i världen än den amerikanska bankkrisen. 2007 ökade till exempel antalet undernärda människor i världen med 75 miljoner till 925 miljoner människor enligt FN. 19 miljoner barn i världen är gravt undernärda. Det är en massa människor som dör och lider medan media och politiker grubblar på hur de ska rädda världens ekonomiska elits förmögenheter.

Bankkrisen är ett tillfälle att bygga om världens finansiella infrastruktur. Ytterst handlar det om synen på pengar. Ska skapandet och distribution av pengar vara en bankadels privilegium, eller ska pengar ses som något allmännyttigt?

onsdag, oktober 15, 2008

Picasso-ekonomin




Det sägs att Picasso betalade med check varje gång han åt på restaurang. Hans namnteckning var värd mer än någon middag så det var inte särskilt sannolikt att någon skulle lösa in den.

Jag vet inte hur sann historien är men den skulle i alla fall kunna vara det. Picassos namnteckning skapade enorma värden, oavsett om det var en tavla eller en check han signerade.

Hur något som på sin höjd har ett estetiskt värde får ett materiellt värde kan förefalla dunkelt. De flesta tycker säkert att det är märkligt att en Picassotavla idag kan vara värd lika mycket som tusentals nya Mercedesbilar. Men är det så mycket konstigare än att en tryckt papperslapp med en bild på Linné där det står 100 kronor är värd en och en halv pizza?

Picassos tavlor eller den svenska kronans värde är helt beroende av vår tro på att de har ett bytesvärde. Så länge ingen ifrågasätter denna tro, finns det heller ingen anledning att göra det.

Tryckta pengar i sig är ännu inte så ifrågasatta men andra former av värdepapper möts nu med allt större misstro. Kopplingen mellan de elektroniska pengar som finns i form av lån i bankernas datorer och de fastigheter som ligger i pant är bruten. Fastighetsmarknaden i USA har kraschat då bankerna inte längre ger lån som tillåter allt högre fastighetspriser, och tvärt om.

Vi har gått från ett cirkulärt orsakssamband med kumulativa processer till ett annat, för att tala Gunnar Myrdalska. Förr gick värdena upp, nu går de ner. Nu ska alla lösa in sina checkar, och då finns det naturligtvis ingen täckning.

Finanskapitalismen som nu ligger i dödsryckningar fungerade i stort sett som konstmarknaden. Den skapade finansiella produkter – olika former av allt obegripligare värdepapper som den sålde vidare – med tjusiga seriösa namn. Banker lurade andra banker, finansinstitut, pensionsfonder och kommuner.

Att den amerikanska regeringen och centralbanken lät fastighetspriserna löpa amok beror på att det inte fanns så många andra alternativ. Den riktiga ekonomin har till stor del flyttat till Asien. Enklaste sättet att hålla hjulen snurrande ännu en tid efter att IT-bubblan sprack var att hålla räntan absurt låg för att få igång en byggboom.

Den amerikanska drömmen har finansierats på kredit. Fastighets- och finansbubblan är bara den första av en serie bubblor som hotar att spricka nu när förtroende är brutet. Nästa problem, nu när tillväxten går ner och arbetslösheten stiger är kreditkortbubblan. Även dessa skulder har förpackats snyggt och sålts till intressen utanför USA. (Kanske även till svenska bolag och pensionsfonder?)

Dollarn är i sig själv en potentiell bubbla. Jag tänker då inte bara på att man beslutat att pumpa in uppåt tusen miljarder dollar för att rädda banker och försäkringsbolag. USA slutade offentliggöra statistik över hur många dollar man trycker upp i mars 2006. Varför kan till och med en bankdirektör lista ut.

Det vi sett den senaste tiden på finansmarknaderna är slutet på världens monetära Picassosystem. Tråkigt nog är det ännu inte klart vad det ska ersättas med.

Publicerad i Arbetarbladet.

lördag, oktober 11, 2008

Två av våra mest enfaldiga politiska skribenter

I dagens Corren skriver Ernst Klein om P-O Enquist: "en av våra mest enfaldiga politiska skribenter." Klein upprörs över Enquist försvarstal för de röda Khmererna. I morgon ska Klein (inte) följa upp med en avslöjande artikel om det politiska och ekonomiska stöd som de amerikanska presidenterna Jimmy Carter och Ronald Reagan gav åt de röda khmererna. Detta stöd hjälpte de röda tokstollarna att fortsätta att terrorisera khambodjas befolkning i årtionden efter att det kommunistiska Vietnam störtat dem. USA:s band till röda khmererna är tabu bland borgliga ledarskribenter. Det är naturligtvis inte lika intressant att skriva om vilka som finansierat mördarna som att för femtioelfte gången skriva om svenska vänsterförfattares grodor.
Systembolaget vid Gyllentorget i Linköping halv sex i går kväll. Inga tecken på finanskris.

onsdag, oktober 08, 2008

På spaning efter en ny kapitalism


















Hur ska man förstå den amerikanska finanskrisen? USA:s regering menar att det bara handlar om att fixa bankernas akuta brist på likvida medel, för att sedan mer eller mindre fortsätta som vanligt.

Frankrikes president Nicolas Sarkozy har däremot dragit mer radikala slutsatser. Den finanskapitalism som tvingat på hela världen sin logik har nu gjort konkurs, förklarade han nyligen. Det är dags att titta närmare på skatteparadisen och de finansiella instrument som gör det möjligt att handla med värdepapper utan att äga dem. Sarkozy efterlyste också mer statlig kontroll och bättre regleringar och sade att det är hög tid att göra om hela världens finansiella och monetära system.

Men Sarkozy var också noga med att säga att finanskrisen inte var en kris för kapitalismen i sig. Det handlar om att bekämpa kapitalismens kortsiktighet och gynna en mer långsiktig produktionskapitalism.















Retoriskt sett har europeiska politiker som Sarkozy oftast varit mindre nyliberala än sina amerikanska kollegor. Därför tror folk att USA är mer avreglerat och konkurrensutsatt än Europa. Det är en myt.

Den amerikanska centralbanken för oftast en räntepolitik som syftar till att hålla tillväxten hög, medan den europeiska har en snävare monetär inriktning. När internetbubblan sprack 2001 reagerade till exempel den amerikanska centralbanken med att sänka räntorna, vilket resulterade i bubblan på bostadsmarknaden, som nu har orsakat bankkrisen.

Jämför man budgetpolitiken framstår också Europa som mer nyliberalt än USA. Den federala amerikanska regeringen är inte rädd för att dra på sig massiva budgetunderskott för att undvika lågkonjunkturer. I Europa har vi en stabilitetspakt som ska förhindra budgetunderskott över en viss nivå.

Även om USA ofta uppmanar andra länder att föra en strikt monetär politik och avreglera sin marknad aktar man sig själv för att pröva det receptet. Nödlånen till den amerikanska bilindustrin är ett exempel. Krispaketet till bankerna visar också på systemets natur: socialism åt de rika, kapitalism åt vanligt folk.

Man ska akta sig för att dra för stora slutsatser av vad politiker säger och istället bedöma vad som görs, men det är ändå troligt att Sarkozys tal markerar att Frankrike nu vill se förändringar. Det är inget nytt. Ända sedan de Gaulles tid har Frankrike strävat efter att undergräva dollarhegemonin i världen. Skapandet av euron var ett led i den politiken.

Dagens globalisering är konstruerad för att göra det möjligt för USA att dra åt sig världens kapital. Affärsbanken Lehman Brothers konkurs var ett bevis för att utländska investerare nu anser att det finns alternativ till att placera kapitalet i USA.

Att Sarkozy då talar om behovet att bygga om världens finansiella och monetära system är bara att konstatera ett faktum. EU kan nu, om viljan finns, ta över USA:s roll som världens ekonomiska och finansiella centrum.

Publicerad i Fria Tidningen

tisdag, oktober 07, 2008

Gaiahypotesen

Trehundra tusen dollar om året är en hög lön för de flesta människor. Det är också vad min vän Gaia fick när en av världens största banker anställde henne i Hongkong förra året. Då är inte bonusen inräknad. Sa jag att hon ska fylla 23?
Jag är glad för Gaias skull även om jag inte riktigt begripit vad de betalar henne för att göra. Jag känner folk som är bättre utbildade och lika smarta som går på socialbidrag. Jag antar att de mer handlar om vem man känner (och hur man ser ut) än vad man kan. Gaias lön hör inte till bankvärldens största mysterier. Chefen för Lehman Brothers skrapade ihop en halv miljard dollar mellan 1997 och 2007. Förra året tjänade han 45 miljoner dollar vilket enligt Nicolas Kristof i New York Times blir ”17 000 dollar i timmen för att sänka firman”.

torsdag, oktober 02, 2008

"Iran - det mest demokratiska landet i mellanöstern"


I veckans Flamman finns en kort intervju med mig om varför jag skrivit Bombdiplomati. I samma nummer har jag också en debattartikel: Iran svartmålas i svenska medier.

Det stora bankrånet

På medeltiden var det vanligt att vanligt folk ute i Europa fick arbeta gratis åt den lokala adeln. Det kallades dagsverke. Den som vägrade straffades. I praktiken är det likadant i dag. En stor del av svenska folket arbetar gratis åt vår tids adel: de som äger bankerna.

Utan krediter är det nästan omöjligt för vanligt folk att leva ett normalt liv. Den som inte skuldsätter sig tidigt i yrkeslivet för att skaffa bostad får det ofta svårt att komma in på bostadsmarknaden.

Precis som adeln inte hade någon rätt till dagsverke finns det inget skäl att privata banker skulle ha rätt till ränta. De som menar att det visst finns en skillnad mellan ränta och dagsverke är förmodligen inte medvetna om att bankerna inte lånar ut sina egna pengar.

Precis som medeltida feodalherrar hade rätt att ta ut dagsverke, har dagens bankadel rätt att skapa pengar utifrån tomma intet och låna ut dem mot ränta.

Det går till så här. Säg att någon sätter in tusen kronor på sitt sparkonto. Banken kan sedan låna ut större delen av dessa pengar, även om den måste hålla en viss säkerhet.

Om säkerheten är tio procent innebär det att banken har 900 kronor att låna ut. Dessa 900 kronor kommer med största sannolikhet att återigen att hamna på ett bankkonto, vilket gör det möjligt för banken att låna ut 810 kronor. Och så vidare. Den ursprungliga tusenlappen kan på det här sättet lätt förvandlas till tiotusen kronor.

Bankernas rätt att skapa pengar ger dem naturligtvis en oerhörd fördel. Genom att staten inte ger sig själv samma privilegium har den handikappat sig själv. När staten behöver pengar till offentliga investeringar lånar den, istället för att, som bankerna, skapa pengar ur tomma intet.

Resultatet av dagens system är att skattebetalarna betalar av 150 miljarder kronor på stadsskulden bara i år. Det är mer än vad hälsovård, sjukvård, social omsorg, utbildning (inklusive universitetsforskning) och försvaret får tillsammans. Och då är inte ens ränta medräknad.

Det kan jämföras med att fyra svenska storbanker – SEB, Handelsbanken, Nordbanken och Swedbank – förra året gjorde en vinst på 83 miljarder kronor, enligt Finansinspektionen. Dessa 83 miljarder är i praktiken en slags gåva från staten till bankadeln.

Att reagera över att privata amerikanska banker försöker pressa ut 700 miljarder dollar från den amerikanska staten är lite som att uppröras över att en våldtäktsman inte använder deodorant. Bankernas vanliga verksamhet är ett övergrepp som fortgår år efter år.


Publicerad i Kristianstadsbladet.