måndag, december 15, 2008

Mot avgrunden med DN


En koleraepidemi har drabbat Zimbabwe. Normalt sett erbjuds fattiga länder hjälp när det händer men Zimbabwe bör i stället utsättas för en total blockad, tycker DN:s ledarredaktion. ”Sydafrika är en nyckelaktör. Skulle landet stänga gränsen mot Zimbabwe och stänga av elförsörjningen skulle den totala kollapsen vara ett faktum inom ett par dagar. Men hittills har regeringen hållit Robert Mugabe under armarna”. Koleraepidemin är alltså ett ypperligt tillfälle att göra sig av med Mugabe. ”Om gränsen täpps till så att varken mat eller pengar kommer in i landet får Robert Mugabe svårt att avlöna ”de sina” och då riskerar han att de vänder sig mot honom.”

Bortsett från att DN:s ledarsida uppenbarligen anser att afrikaners liv är värda lika lite som kackerlackors så är blockader och sanktioner en taktik som vem som helst med elementära kunskaper i historia borde veta inte fungerar. ”Sanktionerna var - det vet vi i dag - på förhand dömda att misslyckas. Breda sanktioner, som slår mot hela samhället, har sällan eller aldrig framgång ” skrev Per Ahlin 2004 på DN:s ledarsida apropå sanktionerna mot Irak. Ahlin skrev också: ”Därtill kommer att sanktionsvapnet alltid kommer att vara trubbigt mot hänsynslösa ledare, mot ledare som är okänsliga för den egna befolkningens lidanden och som är beredda att ta hela landet med sig i sitt fall. Saddam Hussein var ett tydligt exempel på detta. Zimbabwes Robert Mugabe är ett annat. ”

Huruvida sanktioner är en effektiv metod är dock en sekundär fråga. Zimbabwe står inför en koleraepidemi och DN tycker att omvärlden nu ska göra sitt yttersta för att förvärra situationen. De anonyma sociopaterna på DN:s ledarredaktion som skrivit den här ledaren ser kolera som en allierad i kampen mot en president de inte gillar. DN:s ledarsida har skrivit många vidrigheter genom åren men den här ledaren som Johannes Åman (tf chef för DN:s ledarredaktion) och Thorbjörn Larsson (DN:s ansvarig utgivare) är ansvariga för tillhör det värsta.

andra kommentarer:
Eskilstuna Kurirens ledarsida

onsdag, december 10, 2008

Naturligtvis kan vi jobba allt mindre





Få saker hålls så högt som arbetet. Mest entusiastiska är i regel de som utför lätta, stimulerande och välbetalda sysslor som ledarskribenter, politiker, ekonomer och andra opinionsbildare. Förr betonade man det moraliska i att arbeta i sitt anletes svett, men nuförtiden snackas det mer om behovet av att finansiera välfärden. Det var också slutsatsen i långtidsutredningen som publicerades i veckan.

När upphovsmännen presenterade sin utredning i DN säger man inget om den allt bättre produktiviteten. De senaste hundra åren har antalet svenska bönder minskat från runt 50 procent av arbetskraften till tre, utan att denna ökade försörjningsbörda lett till svält. Tvärtom. Aldrig har så få producerat så mycket. Detta gäller även inom industrin, och de tjänster som utförs idag är många gånger vida mer kvalificerade. Hur man kan glömma att diskutera produktivitetsförbättringar när man resonerar om välståndet i Sverige är en slags ideologiskt betingad blindhet som är mer regel än undantag.

Men det finns flera blinda fläckar i långtidsutredningens resonemang, som kan vara svårare att upptäcka men som är lika typiska för debatten överlag. Den franske ekonomen Jean-Marie Harribey har tagit upp en del av dem i senaste novembernumret av Le Monde Diplomatique.

De flesta skulle skriva under på att det är skatterna som finansierar den offentliga utgifterna. Det stämmer inte. Finansieringen sker innan produktionen oavsett om vi talar om en vara eller en offentlig tjänst. Det är betalningen som sker efteråt.

Det är ingen ordlek. Den offentliga sektorn skapas inte genom att man för över resurser som redan existerar. Den offentliga sektorn och dess aktivitet skapar förutsättningarna för sin egen finansiering, på samma sätt som den privata sektorns aktivitet skapar förutsättningar för den privata sektorns finansiering.

Det är arbetarna och arbetet, inte konsumenterna eller konsumtionen som skapar värden. Det är inte konsumenten som skapar värdet på en Volvobil, och det är inte skattebetalaren som skapar värdet av en njurstensoperation. Det är arbetarna i den offentliga sektorn, inte skattebetalarna, som skapar den offentliga sektorns värden. Pengar, aktier och andra papper är bokföringsteknik.

Vårt samhälle är konstruerat så att det ska bli svårt att se sambandet mellan värdeskapande och arbete. Offentliga tjänster beskrivs således alltid som en kostnad, medan bankernas verksamhet skildras som viktigare för samhället än verkstadsföretag och byggbolag.

Det är värre än så, eftersom man verkar tro att kapitalet är viktigare än arbetet. Därför reagerar regeringen bums när en bank spekulerat bort sitt kapital, men inför hotet om att Volvo ska dras med i sin amerikanska ägares konkurs, kommer man med ideologiska invändningar om statens roll.

De som oroar sig över bokföringstekniska detaljer när det gäller den offentliga välfärden borde skriva om hur kapitalägarna tar åt sig en allt större del av de värden som arbetarna skapar.

Naturligtvis kan vi jobba mindre. Vi kan välja att ta ut produktivitetsvinster i form av minskad arbetstid. Vi kan välja att avstå från en del överkonsumtion i stället för att jobba mer. Det finns gott om studier som visar att vi för länge sedan passerat det stadium där stigande BNP gjort oss lyckligare. Mindre arbete vore också bra för miljön.

Politik handlar om att vilja, även om en stor del av debatten i Sverige går åt till att hävda att det inte finns något att diskutera.

tisdag, december 09, 2008

Låtsasliberalerna



Folkpartiet i allmänhet och Jan Björklund i synnerhet driver en politik som har allt mindre med liberalism att göra. Fp-ledaren och skolministerns tal om ordning och reda i skolan är till exempel klassiska konservativa värderingar. FRA lagen är ett annat välkänt exempel på hur Fp avlägsnat sig från liberalismen.

Ledande folkpartister har gjort en rad främlingsfientlighet utspel på senare år. Man vill förbjuda huvudduk och arabiska i skolan. Man vill ha stopp för religiösa friskolor. Man skickar gärna fram svenskar med utländsk bakgrund med de obehagligaste förslagen. Nuvarande integrationsministern, Nyamko Saboni, blev känd genom att föreslå obligatorisk gynekologisk undersökning av alla invandrarflickor i syfte att kontrollera så att deras föräldrar inte könsstympat dem. Man kan tycka att alla dessa förslag är jättebra men det är inte liberala förslag.

Avsaknaden på liberalism i Folkpartiet är särskilt slående när det handlar om invandrare. Det finns ju inga folkpartister som till exempel föreslår att medelålders svenska män borde skickas på en obligatorisk tjocktarmsundersökning. Det vore annars mer befogat, då fler män torde riskera cancer än det är flickor som riskerar att könsstympas. Men det skulle uppfattas som kränkande av en viktig väljargrupp. Att prata om tvång och förbud när det gäller invandrare kan dock ge röster. I likhet med andra högerextrema auktoritära partier målar folkpartister allt mer upp hot och problem som bara finns i deras egna huvuden. Ett av de mer bisarra exemplen på de låtsasproblem Fp gärna fixar åt oss är motionen om att förbjuda tidelag (sex med djur).

Ingen har gjort så mycket för att förtala den svenska skolan som Jan Björklund, och hans botemedel mot de påhittade problemen strider dessutom mot vad en överväldigande majoritet av utbildningsexperter anser är god pedagogik. Den riktiga liberalismen har sina rötter i upplysningen. Riktiga liberaler skulle aldrig avfärda vetenskapen. Precis som muslimska fundamentalister inte har något med islam att göra, har den fundamentalistiska liberalism som tagit över Folkpartiet inget med liberalism att göra.

(En annan version publicerades idag i Sundsvalls Tidning)

måndag, december 01, 2008

Postmoderna är vi allihopa



Det talas sällan om postmodernismen numera. Det främsta skälet är att världen blivit så fullständigt postmodern att vi inte längre reagerar på det.

Det som var ett sätt för franska filosofer som Jacques Derrida att upptäcka nya samband på har blivit en praktisk metod för att dölja verkligheten.

Affärsmän har dekonstruerat många av våra vanligaste konsumtionsvaror. Nuförtiden är det till exempel vanligt med kaffe utan koffein, mjölk utan fett, eller öl utan alkohol. I vissa kaffeautomater består det som kallas mjölk av glukossirap och härdat fett. Det finns inget av mjölk i mjölken. Den enda logiken bakom detta är den kommersiella.

Även politiken har blivit postmodern. Bill Clinton hade aldrig sex med Monika Lewinsky, och George Bush har inte torterat fångar. Inte om man först tömmer begreppen på deras traditionella betydelse. En avsugning är knappast sex, och så länge de inre organen inte kollapsar ska det inte kallas tortyr.

Den blivande presidenten är av allt att döma minst lika postmodern som sina föregångare. Barack Obama talar till exempel om att ”lämna” Irak, trots att kanske 50 000 man ska bli kvar. Lämna motsvarar alltså vad vi till för ett år sedan kallade minska. Precis som det är svårt att se skogen för alla träd kan det vara svårt att se postmodernismen på grund av alla dekonstruktioner.

I Sverige tillhör Moderaterna – ”det nya arbetarpartiet” – det postmodernistiska avantgardet. I torsdagens DN debatt skriver moderaternas biståndsminister Gunilla Carlsson att biståndet ska förbättras genom att 1) Sverige ska ge mindre bistånd, och 2) att lite av varje ska få kallas bistånd. Den här typen av Orwellska är numera så vanlig att få reagerar.

Även liberalismen har påverkats av postmodernismen. Liberaler respekterar andra kulturer, om de först tömts på kärnan av det som skiljer dem från oss. Den postmoderna liberala multikulturalismen accepterar andra kulturer så länge de inte avviker från liberalismens teori och praktik.

Muslimska kvinnor får klä sig som de vill, så länge de inte klär sig uttalat muslimskt. Det är ju provocerande att kvinnor döljer håret. Ett talande exempel på liberal multikulturalism är Carl Hamiltons möte med tre unga muslimska programledarna för ”Halal-tv” som urartade i gräl när två av dem inte vill ta honom i hand.

Om vildarna inte accepterar våra sekulära seder måste man ta i lite. Det kan handla om att skicka militären till Afghanistan eller läxa upp muslimska kvinnor som inte vill ha kroppskontakt med främmande män. I den postmoderna verkligheten där saker konsekvent vänds till sin motsats är kvinnor som avvisar kroppskontakt intoleranta. Tolerans är att om nödvändigt med våld ta tag i en kvinnans hand.

Det är ingen slump att Folkpartiet numera är det mest främlingsfientliga partiet i riksdagen. Det finns ingen liberalism i liberalismen.

Har gått i Arbetarbladet