onsdag, december 30, 2009

"Dokument om iranska kärnvapen falska"

Att de dokument som sades avslöja Irans kärnvapenprogram med största sannolikhet är förfalskade kom inte som någon större överraskning. Det intressanta kommer att bli reaktionen från de opinionsbildare som redan använt sig av dokumenten för att misstänkliggöra Iran. Ta till exempel Mats Larsson på GT? Kommer han att dra några slutsatser eller ens nämna att dessa dokument saknar trovärdighet? Det som är sant på nyhetssidan är tyvärr ibland inte sant på opinionssidor.

söndag, december 20, 2009

Avveckla Maud Olofsson!



Jag brukar tänka på Maud Olofsson som politikens blindtarm. I bästa liberala tradition har vi en regering som anser att det bästa politiker kan göra är att inte göra något. Frågan är varför Sverige har en industriminister/näringsminister om staten inte ska bedriva en industripolitik?

Saabskandalen gör det extra tydligt. Bilföretaget GM som numera ägs av den amerikanska staten har beslutat att hellre lägga ner Saab än att sälja den till ryska intressen. Åtta till femton tusen jobb kommer att försvinna. Det betyder många hundra miljoner kronor i minskad inkomstskatt och miljarder i ökade offentliga utgifter i form av arbetslöshetsersättning.

Kunskap försvinner och Sverige avindustrialiseras. När underleverantörer drabbas hotas också Volvos långsiktiga överlevnad. Men för Obama - administrationen är det viktigt att förhindra att modern bilteknik faller i ryska händer.

Att likna Maud Olofsson vid en blindtarm är egentligen snällt. En blindtarm gör inget men Maud Olofsson har också flera gånger offentligt talat om att Saab saknar förutsättningar att överleva. Vilken annan europeisk minister snackar skit inför världen om något av sitt lands industriföretag? Maud Olofsson är rena rama blindtarmsinflationen.

Och hur skulle det kunna vara på annat sätt med en näringsminister aldrig haft ett riktigt jobb och inte har ett enda högskolepoäng? Det är helt naturligt att en sådan människa förväxlar ideologiska doktriner med verkligheten. I Frankrike hade en person med Maud Olofssons meriter på sin höjd blivit ansvarig för ett skolkök.


Sverige behöver både en kortsiktig och långsiktig industripolitik. USA, Tyskland, Frankrike och i stort sett alla andra rika industriländer har det. Saab skapades en gång i tiden genom att staten tog initiativet till att bygga upp en flygindustri. Om Tage Erlander hade varit lika korkad som Maud Olofsson hade Sverige främsta exportvaror än idag varit järnmalm och timmer.

Problemet är naturligtvis större än näringsministern. Idag är inkompetens snarare regel än undantag i den svenska politiska eliten. När Sverige hade en industripolitik var det svenska folkets undergivenhet en fördel i den internationella konkurrensen. Men undergivenhet när inkompetensen regerar i Stockholm är farligt. Om inte ens de som direkt drabbas av Saabs nedläggning tar till något som liknar franska metoder blir katastrofen ett faktum.

Tidigare inlägg om Maud Olofsson och bristen på industripolitik här.

onsdag, december 16, 2009

"I natt kom kriget lite närmare"


”I natt kom kriget lite närmare” skriver GT:s Mats Larsson i en krönika. Skälet är att det nu återigen är bevisat att Iran håller på att skaffa kärnvapen. Brittiska The Times ska ha kommit över iranska dokument där allt avslöjas. Men Larssons tolkning av The Times tolkningar av dessa dokument är missledande.

Om man utgår ifrån att dokumentet är äkta så har det ju en viss betydelse om det är ifrån 1980 eller igår. För Mats Larsson finns inga möjliga tvivel: ”Tidningen har kommit över iranska dokument daterade 2007”. The Times skriver däremot: Foreign intelligence agencies date them to early 2007.

Larsson skriver om det ”…slutgiltiga beviset för att Iran verkligen håller på att bygga en atombomb”. Dokumentet ”beskriver hur landets kärnfysiker arbetar på att testa en så kallad neutrondetonator”. Men riktigt så skriver inte den brittiska tidningen. The Time hävdar att dokumenten ”describe a four-year plan to test a neutron initiator”.

I botten finns några dokument översatta från persiska till engelska som inga journalister orkar eller har kunskap att bedöma. Är de äkta och vad står det egentligen i dem? Fysikern David Albright citeras som stöd för att det inte kan handla om civil forskning. Kanske har han rätt. Men är David Albright fysiker? Jo, tillräckligt för att få ett jobb som fysiklärare på gymnasiet men han är varken forskare eller kärnfysiker.



Testar Iran något som kan användas till kärnvapen eller har Iran ett dokument som beskriver hur test kan gå till? Är dokumenten från 2007 eller uppskattar någon hemlig källa att dokumenten är från år 2007. Och är verkligen David Albright den bästa experten The Times kunde hitta?

Strax innan invasionen av Irak skrevs det i media om dokument som bevisade att Saddam Hussein försökt skaffa uran till sitt kärnvapenprogram från Niger. Jag vet inte om Mats Larsson var lika upphetsad då men klart är att han inte för ett ögonblick kan tänka sig att det kan finnas några problem med The Times scoop.

torsdag, november 05, 2009

Radiodebatt om Iran och kärnvapen

I morgon (fredag) ska jag debattera med folkpartiets utrikespolitiska talesman Birgitta Ohlsson på p1 morgon.

-----
Det går att lyssna här.

söndag, oktober 18, 2009

Bakom hetsen mot Iran: Olja!

Tidigare i år förklarade tolv borgliga riksdagsmän på Newsmill varför "Sverige måste stödja Israel i kampen mot den iranska bomben". Det är ett bra exempel på hur man skapar en fiende. Våra folkvalda suddar bland annat ut skillnaden mellan att ha en bomb och att inte ha en och mellan att använda den och inte använda den.


Mikael Oscarsson (KD)










Lennart Sacredeus (KD)




Annelie Enochson (KD)











Camilla Lindberg (FP)










Birgitta Ohlsson (FP)







Agneta Berliner (FP)










Staffan Danielsson (C)










Fredrick Federley (C)












Elisabeth Svantesson (M)














Henrik von Sydow (M)












Annie Johansson (C)
















"Relevant i sammanhanget är således inte huruvida Iran kan utveckla ett massivt kärnvapen, utan vilka geopolitiska ambitioner man har."


(...)

"Om Iran besitter kärnvapen, skulle dess blotta existens förändra Mellanösterns politiska dynamik. En sådan förskjutning av maktbalansen påverkar givetvis även Europa. Marknaden skulle bli mer instabil och oljepriser skjuta i höjden."

Fyra helgläsningstips:

Jan Myrdal: Ett sanningsministerium som duckar för sanningen
Kristian Borg: Kulturkritiken krisar med kapitalet
Stefan Lindgren: Bomb-Mona står fast
Kaj Raving: Välfärd till folket i stället för skattesänkningar till direktörer

lördag, oktober 17, 2009

Om den svenska nazismens förfall...



Det fanns nassar på Tannerforsgatan i Linköping i eftermiddags. De försökte dela ut flygblad. Ja, jag förstår att jag ser för sydländsk ut för att de ska slösa ett flygblad på mig. Men ingen annan heller verkade uppfylla de rasmässiga kriterierna för att få lite propaganda.

Själva var de så där blonda som bara finnar är. Många högerextremister i Frankrike är andra generationens invandrare (från Italien, Portugal eller Spanien) i behov av att känna sig franskare än fransmännen så det skulle inte förvåna mig om även svenska nationalister är rätt färska svennar.

Men var är stilkänslan? Tyska nassar och italienska mussolinianer hade ju trots sin vidrighet en viss insikt när det gällde form, färg och koreografi. Högerextremism är ju i stor utsträckning en ideologi som är baserad på estetiska kriterier. Det handlar ju mycket om hur den manliga kroppen ska vara (blond, muskulös, i uniform, med läderstövlar och röra sig) så nassar borde definitionsmässigt ha vissa estetiska insikter. Perversa kanske men i alla fall en estetiskt effektfull perversion. Finland är ju också berömt för sin design men de här nassarna har inte begripit något.

Zafirs Z i Spirou är mer suggestivt än deras pil.

Historia som kuriosa



Det finska koncentrationslägret Petrozavodsk. "Bilden är tagen vid den allierade befrielsen av staden 1944 och visar ryska civila som tillfångatagits i ”etnisk rensning”."



Visste du att det inte finns några fattiga människor i Indien? Det förklarade en indisk bankir för mig en natt i början av nittiotalet på Sjeremetievos internationella flygplats. I Indien finns bara latmaskar som hellre tigger än arbetar.

Sedan dess har jag träffat på många människor som förnekat mycket av världens mest uppenbara problem. Oftast tillhör de den övre medelklassen eller överklassen i sina länder. För det mesta förnekar man miljöproblem, sociala problem eller ursprungsinvånares rätt till sitt land.

Den finske poet som recenserade min bok Bombdiplomati i Vasabladet är ett intressant nordiskt exempel på den här typen av verklighetsförnekelse. Han skriver att ”arabstaterna” som anföll Israel 1949 skulle ha varit allierade med Hitler under andra världskriget. När jag påpekar att dessa stater då var brittiska och franska kolonier avfärdar han det som ”en minimalistisk kuriositet i historien om arabländernas och Irans brinnande hat mot Israel och deras försök i många decennier att avsluta Hitlers påbörjade verk med att fördriva och utrota judarna”.

Med samma logik kan man ju nästan hävda att Finland inte riktigt var allierad med Hitler för ”I Finland fanns det inte många nazister trots att landet var tvunget att strida med Hitler för att undvika att uppslukas av Sovjetunionen”.

Recensenten förringar Finlands mörka förflutna samtidigt som han systematiskt bygger upp en alternativ verklighet. Lögnen om att ”arabstaterna” var allierade med Hitler försvaras med nya lögner om utbredd antisemitism och folkmordsplaner. Att Ahmadinejad fördömer Israel och ibland kommer med antisemitiska kommentarer betyder varken att det iranska folket eller den iranska regimen skulle vara antisemitisk.



För två år sedan visade iransk TV på bästa sändningstid en dramaserie om hur iranska diplomater räddade judar från förintelsen. Det var en serie i trettio delar som ska vara baserad på verkliga händelser. Det är svårt att förstå varför regimen i Iran skulle visa en sådan serie om den verkligen vore antisemitisk eller ville sprida ett judehat bland sin befolkning. Inget tyder heller på att Iran planerar att mörda de 25 000 judar som lever i landet.

Ska man tro journalisten Frank Nouma som arbetar åt Jerusalem Post så har den stora majoriteten av Iranierna inget emot Israel eller judar (Libération 11/9).

söndag, oktober 11, 2009

Håller Iran verkligen på att skaffa kärnvapen?

Ray McGovern är en man med unik erfarenhet. I 27 år var han analytiker på CIA. Under några av dem var han ansvarig för att sammanställa presidentens dagliga säkerhetsbriefing. Det här måste du titta på:





lördag, oktober 10, 2009

En norgehistoria

Många har kritiserat att Nobels fredspris i år tilldelats USA:s president Barack Obama. Det är sant att Obama under sina nio månader vid makten ännu inte gjort mycket för att förtjäna denna utmärkelse men det är en väldigt gammalmodig invändning. Vår tid präglas av föregripande krig, så vad är mer naturligt än ett föregripande fredspris?

Så har det inte alltid varit. Förr baserades den norska nobelkommitténs beslut på fakta. Woodrow Wilson fick fredspriset 1919 för att han tvärt emot sin valslogan (”Han höll oss utanför kriget”) drog in USA i första världskriget och folkmordsarkitekten Henry Kissinger fick priset 1973 för sina krigsförbrytelser under Vietnamkriget.



Den populära doktrinen om föregripande krig är förmodligen ett resultat av att politiker allt mer börjat tänka som börsmäklare. Aktiekurser styrs normalt inte av hur mycket pengar ett företag tjänar utan av vad marknaden tror att de kommer att generera för vinster i framtiden.

På samma sätt bedömer amerikanska politiker inte det säkerhetspolitiska läget utifrån vad de kan eller borde veta om dagens värld utan vad de tror om framtiden. När nu också norska nobelkommittén tillämpar aktiehandlarlogiken visar det bara att den är modern.

Obama har ärvt två krig och startat ett bombkrig i Pakistan men kanske är det ett amerikanskt anfall mot Iran som ska säkra presidentens plats som en värdig efterträdare till Wilson och Kissinger. Obamaadministrationen vägrar att utesluta ett angrepp mot Iran, som fått fram till december på sig att göra som husse säger. Annars.



I en ny opinionsundersökning hävdar sex av tio amerikaner att det är “viktigare att hindra Iran från att utveckla kärnvapen, även om det innebär att ta till militära medel” än att ”undvika en militär konflikt”. För första gången på många år är en majoritet av amerikanerna redo att acceptera ett angrepp mot Iran. Och Nobels fredspris kommer att göra det lite lättare för Obama att i likhet med Woodrow Wilson att med trovärdigheten i behåll att fortsätta att framställa sig själv som en fredspresident.

lördag, september 19, 2009

Om "militariseringen av det politiska rummet

Vi kan ana den när vi bevittnar att den svenska militären numera har familjevänliga PR-events runt om i landet; eller när vi inser att kommersiell media samproducerar tv-program om och med militären. På biograferna visas numera reklamfilmer i ett led att profilera utlandsinsatser.


Läs resten på Fragment

måndag, september 14, 2009

"Uppgörelse med krigsretoriken"

Arash Hak på Dagens Internationalen har anmält Bombdiplomati. Jag saxar de två mest fördelaktiga meningarna:
Som en granskning av den många gånger skeva bild av Iran som ges i de etablerade medierna är den ovärderlig. Att språket är skarpt med ibland halsbrytande jämförelser gör den inte sämre.

lördag, september 12, 2009

Journalist? Journalistik?


Journalisten Anders Carlgren, vars fullständiga namn är okänt (hemligt?) för den breda allmänheten har enligt uppgift observerats utomlands ett flertal tillfällen. Och då snackar vi riktigt skumma länder (Thailand?). Anders Carlgren, aldrig dömd, förmodligen aldrig ens åtalad för det minsta brott, har i själva verket säkert ofta befunnit sig i samma byggnader utomlands där grova brott begåtts eller planerats eller kanske både planerats och begåtts.
I slutet av nittiotalet kunde jag själv bevittna hur två personer som var misstänkt lika Anders Carlgren satt på en sylta i Santo Domingo och drack öl som serverades av storbystade tonårsflickor iklädda tomteluvor. Den tredje personen i sällskapet var Ulf Adelsson, som av den svenska vänstern anses vara en av vårt lands värsta skurkar. Vem vet vad dessa män talade om.
Trots att polisen slagit till vid många av dessa platser har Anders aldrig behövt svara på några frågor.
Anders Carlgren behöver förvisso inte, i juridisk mening, bevisa sin oskuld. Men om han vill bli trodd, när jag skriver så här, måste han lägga alla kort på bordet. Anders Carlgren är ju bra på att snacka – han pratar flytande svenska! – så att anlita en advokat vore ju naturligtvis ett tecken på att han är inblandad i grov kriminalitet.

onsdag, september 09, 2009

Och nu reklam



Brasiliansk TV har visat en reklamfilm för Världsnaturfonden där man ser ett tiotal plan kracha på Manhattan. Sedan följer texten: "Tsunamin har dödat 280 000 människor. 100 gånger fler än 11 september. (...) Låt oss respektera planeten." Videon har försvunnit från youtube - den sägs bryta mot någons upphovsrätt - men den går att titta på här.

tisdag, september 08, 2009

Multikulturalism och ekonomi








Religion är det som hindrar de fattiga från att skära halsen av de rika hävdade Napoleon Bonaparte. Idag verkar rasism och antirasism allt mer spela samma roll. Hedi Bel Habibs newmillartikel Främlingsfientlighet har kraftigt försämrat fransk export illustrerar det fenomenet.

Utgångspunkten är att Frankrike tappat trettio procent av sin del av världsmarknaden sedan 1995. Det är dubbelt så mycket som OECD länderna i genomsnitt. Tyskland har bara tappat fem procent.

Föreställningen att det skulle vara ett problem att tappa marknadsandelar är utbredd. Det illustrerar hur ekonomi blivit ett självändamål. Men de som anser att det är ett problem att OECD länderna tappar marknadsandelar säger i själva verket att de inte vill att syd ska utvecklas till moderna industrinationer. Att tappa marknadsandelar är bara ett problem om man anser att Europa och USA alltid bör dominera världen. Vi exporterar inte för att kunna importera utan för att, ja, bevara den vita rasens dominans.

Habib driver tesen att Frankrikes tappat mer exportandelar än andra OECD länder på grund av en utbredd rasism. Hur detta sker förklaras aldrig. Texten är full av termer som aldrig definieras eller förklaras närmare. Vad är ”nationell slutenhet”? Hur mäter man ”främlingsfientlighet”? Vad är ”tvångsassimilering”. Habib styrker inte att främlingsfientligheten skulle vara mer utbredda i Frankrike än i till exempel Tyskland.

Det finns enklare och rimligare förklaringar till att Tysklands export går bättre än den Frankrikes. Facket har gått med på att sänka löner och försämra arbetstiderna mot att företagen stannar i landet. Det är naturligtvis en modell som om den följdes av Frankrike och andra länder, skulle få världsekonomin att krascha.

Tyska företag som länge haft mindre priskänsliga varor har nu också lägre lönekostnader än Frankrike. Tyska företag har ofta varunamn som förknippas med bättre kvalité och mer prestige än franska. Om Renault fick för sig och lyckades med att göra världens bästa lyxbil så skulle man ändå ha svårt konkurrera med BMV och Mercedes på den marknaden.

Exportskillanden beror också på olika företagsstrategier.
Tyska bilföretag låter tillverka bildelar i låglöneländer och sätter ihop bilarna i Tyskland. Franska bilföretag har utlokaliserat alla moment i vissa bilmodeller. Sedan 2006 tillverkar franska bilföretag fler bilar utomlands än i Frankrike.

Tyvärr är det inte mycket som talar för att konsumtionen i världen avgörs av etiska eller moraliska ställningstaganden. I så fall skulle USA som är avskytt i större delen av världen snabbt gå under. De amerikanska bilföretagens problem har inget med antiamerikanism att göra: de tillverkar skit. Kineser tycker i allmänhet ytterst illa om Japan vilket inte hindrat handeln mellan länderna från att blomstra.

Varje år ökar också antalet turister som kommer till Frankrike. Det är inte rimligt att tänka sig att folk bojkottar Danon men turistar i Paris.

Habibs syfte verkar vara att argumentera för att Sverige inte ska begå Frankrikes ”misstag” med sina invandrare. Det är både lovvärt om problematiskt. Det finns en massa rasism i Sverige och en ekonomisk potential i de nya svenskarna. Men rasism och multikulturalism är en bifråga om man vill förstå den ekonomiska utvecklingen.



Att försvara multikulturalism med att det är bra för profitens skull är dessutom ett hemskt argument. Det antyder att ”tvångsassimilering” vore rätt om det gick att tjäna pengar på det.

Att förklara den ekonomiska utvecklingen med multikulturalism och rasism kommer vi dessvärre se allt mer av. Det mörkar relationen mellan arbete och kapital och får arbetsköparen att känna sig moraliska bara han suger ut vita och svarta lika mycket.

fredag, september 04, 2009

För en rättvis fördelning av orättvisor?





Politik är konsten att förhindra att folk lägger sig i vad som angår dem, sa Emil Alain redan för hundra år sedan. Det var sant då och ännu sannare idag.

En lika enkel som effektiv metod är att säga något vagt och trevligt för att sedan göra tvärtom. Att Barack Obama hela tiden talar om förändring beror på att han står för kontinuitet. Bankirerna fortsätter att styra den ekonomiska politiken. Republikanerna beskriver Obamas reformering av sjukförsäkringen som ”socialism” men den har de parasitära sjukförsäkringsbolagens stöd.

Den amerikanska tvåpartidiktaturen fungerar enligt samma modell som polisförhör i Hollywoodfilmer. En polis spelar tuff och oförskämd medan en annan uppträder mer hövligt och förstående. De grälar öppet men tillhör samma lag och har samma mål. Det är som Bush påpekade under sina sista dagar i Vita Huset bara en ny kille som ska ”förklara politiken för det amerikanska folket”. Krigen i Irak och Afghanistan fortsätter men den amerikanska fredsrörelsen har helt kommit av sig.



Den nya koldioxidskatt som Frankrikes president Nicolas Sarkozy just nu håller på att införa är ett exempel hur han driver vad som vid första anblick verkar vara en radikal miljöpolitik men som i själva verket är ett sofistikerat försvar av den gamla oljebaserade ekonomin.

Officiellt är syftet med koldioxidskatten att den ska förmå allmänheten att använda mindre fossila bränslen och därmed växthusgaser. Effekten lär snarare bli den motsatta.

Det kan verka konstigt att en avgift kan öka efterfrågan men det är ett fenomen som är väl belagt. Det finns till exempel en studie från Israel där man provade att ge föräldrar som hämtade sina barn på dagis för sent straffavgifter. Resultatet blev att de hämtade sina barn ännu senare. Förklaringen är att föräldrarna anser att de har rätt att komma sent när de betalar.

Skatter och avgifter kan naturligtvis modifiera folks beteenden och konsumtion men förutsätter att de införs på en relativt hög nivå. Sverige har haft en koldioxidskatt i tjugo år utan att man kan se några tecken på att vi håller på att lämna bilsamhället bakom oss.

Naturligtvis kan man öka koldioxidskatten i framtiden så att den faktisk påverkar konsumtionen. Framtiden är alltid full av möjligheter och löften. Problemet är att skatten har negativa effekter idag. En är att allmänheten kommer att tanka med bättre samvete.

Klassaspekten på koldioxidskatten blir tydlig om man jämför den med Kyotoprotokollets system där storföretag gratis får utsläppsrättigheter som de till och med kan sälja.

Den borgliga nationalekonomis utvecklingskoncept motsvarar vad vanligt folk skulle kalla avveckling. Haven fiskas ur, oljan tar slut, och jordbruksmarken eroderar. Växthuseffekten är nu. Det skulle behövas flera nya planeter för att plundringen ska kunna fortsätta. Världen har blivit för liten för ytterligare framsteg av den här typen. Viljan att försvara systemet är dock oförändrad.

Allt eftersom det fysiska rummet tar slut har makten över det mentala allt viktigare. Där har också systemet haft enorma framgångar. Under 1900 talet har konsumenten och medborgaren proletariserats på samma sätt som arbetarna under 1800-talets industrialisering.

Systemet försvarar sig genom att vända saker till sin motsats. Krig är fred, egoism är altruism, och moderaterna är det nya arbetarpartiet. Man talat om grön bilism, uthållig tillväxt, eller kapitalism med mänskligt ansikte.



Systemets mentala dominans är nu så stor att det behöver ta mycket liten hänsyn till hur det ser ut i det allt dystrare fysiska rummet.




I USA tror 2/3 av befolkningen på fullt allvar att de kommer att bli rika. Orättvisor är numera definitionsmässigt en fråga om diskriminering på grund av ras, kön eller sexualitet.

Även om vi inte är där i Sverige (ännu) finns det dock gott om vänsterfolk som är mer intresserade av homosexuellas rättigheter, feminism och multikulturalism än klasskamp. I stället för att bekämpa orättvisor strävar man efter att orättvisorna ska fördelas mer rättvist inom det rådande systemet.




torsdag, augusti 27, 2009

Jag skulle kunna skylla på vädret. Över trettio grader vecka efter vecka. Det är för varmt för att skriva på bloggen i Nice. Och så prioriterar jag nästa bok.

I lördags natt träffade jag på de tre sämsta ficktjuvarna i Frankrike. En försökte distrahera mig medan den andra förgäves grävde efter en snorfana i min bakficka. Otur att försöka med den enda nyktra personen i gamla stan.

Förhoppningsvis kommer skrivandet igång mer när värmeböljan är över.

Ps. Läs gärna Jonas Ströms utmärkta resebrev från Västbanken.

torsdag, juli 16, 2009

Kungen är död


"Äntligen vit" Den helt vanvördiga (okänsliga) satiriska veckotidningen Charlie Hebdo




Har ni hört att Kungen har dött? Det finns en massa teorier om hans död men att det handlar om en överdos är uppenbart. Michael Jackson dog av en dödlig dos frihet. I poppkungens fall handlade det om möjligheten att köpa vård. Det blir sällan bra om läkare är ekonomiskt beroende av att patienter tycker om dem.

Jag har aldrig gillat Michael Jackson. Får man säga det? Det är inte så att jag störs av att en snygg svart kille gjorde om sig till en ful vit tjej. Kungen var den ultimata konsumenten. Han köpte plastikoperationer som andra köper skjortor och skaffade barn enligt samma principer som man avlar fram tävlingshästar. Sperma och ägg kom från lämpliga exemplar, och så rätt surrogatmamma.

Det jag inte gillar är Kungens musik. Jag hör hela tiden att han ska ha varit en av vår tids största artister. Ett geni heter det till och med. Surströmming är på många sätt en genial och originell produkt men det betyder inte att alla måste tycka om den.

Som TV tittare känner jag mig som en tvångsmatad gås: var jag än tittar bjuds det på musik och skvaller om honom. Till och med ett av de mest seriösa franska debattprogrammen ägnades åt Kungen. Om Jesus kommit tillbaka så hade han knappast hoppas på ett större medialt genomslag.

Dagen då man anordnade hans minnesshow eller vad det nu ska kallas, sände tio av mina sjutton franska kanaler samtidigt något om poppkungen. De flesta andra pratade säkert om Kungen på andra tider. Det sägs att över två miljarder människor kan ha sett jippot. Folk talar om kungens död för mediabevakningen har varit hysterisk. Men ingen jag träffat verkar bry sig om hans musik.

Franska bönder tvångsmatar gäss för att de ska få onormalt stor lever som de kan göra sin överreklamerade leverpastej av. När TV tittarna tvångsmatas är det hjärnan man är ute efter. TV handlar – som en fransk TV chef förklarat – om att göra tittarnas hjärnor mottagliga för annonsörer.

Att Michael Jackson anses passa till att tvångsmata TV-tittare finns det en massa skäl till. Berättelsen om mannen eller kvinnan som kommer från fattiga förhållanden men gör en fantastisk karriär är ett omtyckt tema i media. Anekdoter om framgångsrika personers liv är spännande, statistik som visar att de flesta dör i samma klass som de föds är både trist och ett hot mot profiten.



Nittio procent av det som sägs om kungen verkar vara rykten. Ibland är det Jacksons egna medarbetare som sprider dem. Andra kommer från medier som behöver en story. Allt man sett av Kungen från femårsåldern (och även nu) tycks ha varit arrangerat av och för media. Michael Jackson var lika verklig eller overklig som demonstrationer som bara äger rum om arrangörerna får ett förhandsbesked om att TV ska övervaka händelsen. Media är den nya verkligheten, medan den gamla verkligheten allt mer sällan syns i media. Michael Jackson är död men showen har fått nytt liv.

fredag, juli 03, 2009

Skyltar i Paris


I Frankrike tänker myndigheter på (nästan) allt. Den här skylten uppmanar fotgängare att respektera trafikljuset. Men var är skylten som uppmanar folk att följa skyltarnas instruktioner?



På Louvre har man en helt annan filosofi. Där ser varenda "rör inte objekten" -skylt ut som om texten är halvt bortnött. Oemotståndligt. Det är också den enda information som ges på annat än franska.



Parkförvaltningen har en mer klassisk fransk förbudsskyltfilosofi. Oumbärlig läsning för alla som besöker en fransk park.

torsdag, juli 02, 2009

Vår bild av Iran - propaganda?

Idag gick en recension av Bombdiplomati i Kristianstadsbladet.

tisdag, juni 30, 2009

"Unknown to perhaps many outside Iran, the Iranian women’s rights movement has been relentlessly working and expanding its demands for an end to gender discrimination in a country where in the realm of family and penal law, women are treated as second-class citizens." Golbarg Bashi om den iranska kvinnorörelsen.

torsdag, juni 25, 2009

I am inclined to dismiss Mr. Mir Hossein Mousavi's allegation of rigged elections, simply because he has not carried the burden of proffering solid evidence, argues Kaveh L. Afrasiabi

måndag, juni 22, 2009

lördag, juni 20, 2009

Ahmadinejadmania

Efter att i flera år varit överlägsen svensk mästare att skriva onyanserat och propagandistiskt om Iran har Sydsvenskan nu på kort tid publicerat flera anständiga texter. Först har Rouzbeh Parsi - som jag redan nämnt - skrivit ett par artiklar, och nu har Behrang Kianzad fått in en krönika på kultursidan: Ahmadinejadmania.

onsdag, juni 17, 2009

Planet SvD

Valet i Iran har blottlagt en gammal sanning. Ju mer man följer mainstreammedia desto mindre vet man om världen. SvD torde forma de okunnigaste av läsarna. ”I länder som Iran är valresultatet klart i förväg slår man fast i en ledare.” Här finns inget utrymme för minsta tvekan. Att det finns en amerikansk opinionsundersökning som tydligt visade att Ahmadinejad skulle vinna med ungefär de marginaler han sedan vann är man tyst om. SvD brukar undanhålla sina läsare det mesta som strider mot sin östermalmsföreställning om hur världen är beskaffad. När Algeriets diktator lät sig omväljas i april kommenterade man det inte med ett ord på ledarsidan. Nyhetsrapporteringen begränsades till en enda mening från TT: ”Med 90,24 procent av rösterna har Algeriets 72-årige president sett till att bli omvald för ytterligare fem år vid makten”. Grattis.

En diktator på planet SvD behöver inte vara den mäktigaste personen i sitt land och i likhet med Hugo Chavez kan han väljas av folket. En diktator är en person som motsätter sig USA:s politik, och har fräckheten att slösa bort statens budget på de fattigaste väljarna. När SvD använder ordet diktator finns det goda skäl att misstänka att personen gjort något rätt.

fredag, juni 12, 2009

"...ett demokratiskt föregångsland"

Det iranska valsystemet har enorma brister och det är ingen full demokrati. Endast fyra kandidater av fler än 400 tilläts ställa upp i presidentvalet. Men jämför man med övriga Mellanöstern så framstår ju Iran som ett demokratiskt föregångsland.


Trita Parsi intervjuas om det iranska valet i Fokus. Läs också Ali Esbatis valkommentar. Och Rouzbeh Parsi i Sydsvenskan.

onsdag, juni 10, 2009

Demonen Iran

Idag recenserar Per Runesson Bombdiplomati i Dalademokraten.

fredag, juni 05, 2009

Skammen i Bryssel

Gunnar Hökmark är en intressant politiker. Vad är det för personlighetsstörning som kan få en människa att försvara massmord på barn och ljuga om stort som smått?

andra om galna gunnar: Jesper, Stödkonsert retar Gunnar Hökmark, "...förbrytare som Gunnar Hökmark...",

söndag, maj 31, 2009

Allt du tror dig veta om Iran är fel



Även när en stor tidning som Newsweek för en gångs skull skriver något som både är sant och borde provocera får det ytterst marginellt genomslag. När jag googlar "Everything you think you know about Iran is wrong" får jag 253 träffar.

För en gångs skull har de valt ett foto som visar hur ond han är
säger killen i pressbyrån som säljer tidningen.

Thirty second of Fame

Igår stod en viss Muharrem Demirok på Stora Torget i Linköping och talade till alla som skyndade förbi. Han presenterade sig som centerpartistiskt kommunalråd och kandidat till EU-parlamentet. Jag tror han talade om EU som fredsprozzzzekt. Det är Fredrik Malm förklarade en kille i trettioårsåldern för en kompis trettio sekunder senare.

lördag, maj 30, 2009

torsdag, maj 21, 2009

Zimerman bojkottar USA



Den polske pianisten Krystian Zimerman tänker aldrig mer spela i USA. Det är en protest mot att Washington försöker kontrollera hela världen militärt. Så sa han i alla fall själv nyligen efter en konsert i Los Angeles. Men Zimerman har även en del mer privata skäl att undvika USA. Efter den 11 september konfiskerade och förstörde amerikanska myndigheter hans piano med motiveringen att limmet "luktade underligt".

De brittiska nollornas parti



Högerextrema British National Party har möjlighet att ta ett mandat i EU parlamentet. Men partiet vill inte att medlemmarna hjälper till i valrörelsen genom att föra fram partiets åsikter i bloggar. Enligt en hemlig manual som partiledningen tagit fram för internt bruk är nämligen allt för många av BNP medlemmar mytomaner och bråkmakare med fallenhet för konspirationsteorier Dessutom kan de inte "skriva korrekt engelska".

Fotboll är farligt




De irländska FN soldaterna som är stationerade i Tchad får inte längre spela fotboll. Soldaterna kan skada sig. Det är inte som att ramla i "en hage i Irland" förklarar den irländska försvarsministern, Willie O´Dea. Marken i Tchad är mycket hård. Granater, kulor och minor är däremot inte farligare än på andra håll i världen. Jo, det är Willie på bilden till höger.

onsdag, maj 20, 2009

"Det iranska politiska systemet kan reformera sig självt"

Bombliberala Sydsvenska Dagbladet har för första gången publicerat en insatt och nyanserad text om Iran. Lundahistorikern Rouzbeh Parsi skriver apropå pressfrihetens dag:

Även om situationen är deprimerande har mycket skett på 30 år. Det förs en viktig principiell debatt i medierna om landets framtid, om modernitet och religion, och om kvinnors roll i ett samhälle som trots alla motgångar faktiskt växer och mognar.
Omvärldens förhållningssätt behöver bli mer sofistikerat än tafatta försök att stödja rätt kandidat och mer konstruktivt än hot om krig eller nya sanktioner.

(….)

Fler kontakter och mer utbyte är effektivare än krav på bojkott och isolering.


I mars 2007 gjorde Sebastian Bay på radio UPF en intervju med Rouzbeh Parsi som fortfarande tål att lyssna på, även om ljudet är taskigt i början.

TT fortsätter dock att pytsa ut felaktigheter om Iran. Nyligen skrev man att Irans högste ledare, Ali Khamenei, utsetts av sin föregångare. I verkligheten är det en församling som heter Expertrådet som gör det. Expertrådets medlemmar väljs i sin tur av det iranska folket, även om inte vem som helst är valbar.

Iran är inte så monolitiskt och odemokratiskt som TT beskriver det. Den iransk-amerikanske historieprofessorn Ervand Abrahamian som bott i New York sedan sextiotalet. När jag bad honom beskriva det politiska systemet i Iran svarade han så här:

Det är en hybrid mellan demokrati och teokrati. det finns aspekter som gör det detydligt mer demokratiskt än något av dess grannländer. Men i det stora hela har prästeliten sista ordet.

Samtidigt är prästerna inte någon homogen grupp. De är inte alltid konservativa, det finns gott om ayatollor som är liberala. Khatami är ett bra exempel: han är liberal men har en traditionell prästbakgrund.

Det är inte som en rigid, katolsk hierarki där folk måste följa traditionen. Det finns präster som talar om absolut jämställdhet mellan män och kvinnor. De fattar beslut som går emot sharialagarna, och rättfärdigar det med att säga att sharialagarna måste uppdateras varje århundrade. För tillfället domineras dock väktarrådet av mer konservativa.

På 1990-talet drev parlamentet igenom ett hundratal progressiva lagar. Man antog FN:s deklaration om jämlikhet, förbjöd tvång i fängelser, gjorde det möjligt att få domar omprövade och garanterade tillgång till advokat (för de åtalade). Man antog en massa moderna lagar, med stor majoritet. Men väktarrådet underkände dem, även om det inte var enigt. Jag kan tänka mig en framtid då väktarådet är mindre konservativt och accepterar dessa lagar. Det iranska politiska systemet kan reformera sig självt.

tisdag, maj 19, 2009

Köp FiB!


Tidskriften Folket i Bild har ryckt upp sig rejält (sedan jag jobbade där). Senaste numret innehåller en lyckad blandning av bidrag från ungt blod och gamla rävar. Blott 23-årige Erik Paulsson Rönnbäck bidrar med ett reportage ”Ryssen ratad i Riga” som ger en intressant inblick i dagens Lettland. Det är allt för nyanserat för att bli publicerat i den anständiga pressen där rysshat är norm. Läsvärt är också Clair Linbergs intervju med Sören Wibe: ”Nere i Bryssel röstar Socialdemokrater och Moderater till 97 procent lika”. FiB har också bättre fotografer än på länge: Julia Wagner och Donald Boström bidrar till att tidningen nu gör skäl för sitt namn igen.

lördag, maj 16, 2009

Prosit

Influensa A(H1N1) har enligt WHO kostat 72 människor livet sedan den 14 april. Det kan jämföras med att hundra mexikanska barn varje dag dör av undernäring och diare. Det första vållar krigsrubriker, det senare ignoreras ständigt av media. Nyhetsvärde är bara ett annat ord för plånboksvärde.

torsdag, april 30, 2009

DDR i Sverige


I en väggmonter på DDR museet i Berlin hänger kommunisttidens grådaskiga dagstidningar till allmän beskådan. Vid första anblicken verkar det som östtyskarna hade ett hyfsat utbud av nyheter. Men man behöver inte vara särskilt tyskspråkig för att inse att de i alla skrev mer eller mindre samma sak. Och ingen kan undgå att se att de alla använde samma fotografier.

Det är lätt att skratta åt DDR journalistikens likriktning men hur pass bättre är egentligen media i den självutnämnt fria världen? Hur många gånger har man inte fått se identiska bilder på både CNN och BBC åtföljda av närmast identiska kommentarer?

Rapporteringen kring FN konferensen mot rasism förra veckan är ett sådant tillfälle då även den svenska pressen uppvisar en likformighet värdig det gamla DDR. Svensk media har med närmast 100 procentig enighet fördömt Irans presidents tal. En förklaring är att de flesta västländer inte vill att konferensen om rasism tar upp Israels rasism. Media speglar officiella källor (utrikesminister Carl Bildt talar om konferensen som ett ”antiisraeliskt jippo”).

Det som avgjorde medias rapportering av konferensen var mer hur de västerländska representanterna reagerade än vad Ahmadinejads tal. Talet var inte märkligt i sig och de flesta som kommenterat det har garanterat inte tagit del av det. Ahmadinejad fick många applåder av representanter från länder som västerländska medier aldrig citerar.

Även en stor del av svenska folket har förstått att Israel är en rasistisk stat. Flera sydafrikanska apartheidmotståndare som besökt Israel har förklarat att rasismen i Israel är värre än det någonsin var i Sydafrika. Ett exempel är den sydafrikanska juden Derek Cohen som skrivit av sig upplevelsen i boken Apartheid in Zion. På sjuttiotalet antog till och med FN en resolution som slog fast att sionism var rasism. Denna självklarhet är dessvärre inte längre möjlig att framföra ens på en FN konferens om rasism.

I ett avseende är konferensen om rasism ett framsteg. Iran har skrivit på slutdokumentet där det bland annat står att vi aldrig får glömma Förintelsen. Irans officiella position är alltså att Förintelsen både ägt rum och var en tragedi. Om detta är det dock knäpptyst. Den Ahmadinejad som media enhälligt fördömer är en avatar man själv skapat. Verkligheten är ersatt av en medialt skapad verklighetsbild.

Publicerad i Västebottens-kuriren

Fredrik Federley avslöjar:

"Folk tror att politiker är något slags övermänniskor men vi har samma funderingar om relationer och sexualitet som alla andra." Säger Fredrik Federley, som i Extra Östergötland (29/4, sidan 22!) knutit sin röda tröja som en mantel över axlarna och tagit av sig sina stora glasögon.

mer

lördag, april 25, 2009

Om stöld som affärsidé



För dem som tror på kapitalismen borde dagens ekonomiska kris vara ett exempel på kreativ förstörelse. De som tillverkar bilar ingen vill ha, och tidningar allt färre vill betala för hör till dagens förlorare. Företag och teknik som inte längre duger rensas ut och resurser förs över på de livskraftiga. Krisen skapar möjligheter att gå vidare.

Vissa reaktioner på Pirat Baydomen visar dock på en klyfta mellan den teoretiserade kapitalismen och verklighetens. I teorin är det konkurrens som driver utvecklingen framåt. I praktiken strävar kapitalister – om det går – efter monopol. Det finns en nostalgi i tidningsvärlden efter den tid då lokala annonsmonopol gjorde papperstidningen till lönsamma företag. Monopolen finansierade riktig journalistik heter det.

Nu det är inte bara Pirate Bay som anklagas för att ”stjäla andras arbete” utan även sökmotorn Google! Wall Street Journals redaktionschef kallar Google för en parasit då de tjänar pengar på att länka till tidningar utan att betala.
Ändå är det just stöld och bedrägeri som är den självutnämna seriösa pressens affärsidé. Journalistisk idag går till största delen ut på att kopiera eller formulera om andras material.

När jag skrev utrikesnyheter åt en tidning bygge de uteslutande på artiklar jag läst i utländska tidningar. En stor del av detta material var i sin tur redan hämtat från andra medier utan att källorna kontrollerats. Och trots att jag bara arbetade åt en liten svensk tidning blev även mina artiklar material åt en stressad norsk utrikesredaktör. En gång publicerade han en av mina artiklar – ord för ord och skrev under med sitt namn.

Det här är inte så konstigt som man kan tro. När en grupp forskare från Cardiff University undersökte nyheterna i Storbritanniens mest seriösa dagstidningar kom de fram till att åttio procent av alla nyheter helt eller delvis var kopierat från nyhetsbyråer och PR företag. Bara tolv procent av nyheterna verkade helt ha skrivits av journalisterna själva.

I Sverige har ingen gjort någon liknande studie över pressens nyhetskällor men det finns ingen anledning att tro att det skulle vara annorlunda. Tvärtom. Förmodligen är den svenska journalistiken ännu sämre då den även fyller sina spalter med material från anglosaxiska tidningar. Nyhetsproduktionen har koncentrerats i ett försvinnande litet antal händer, vilket ofta döljs av en mångfald av signaturer.

I valet mellan journalistisk och avkastning till aktieägarna är det alltid det senare som prioriteras. God journalistik går dock sällan att förena med kommersiella intressen. Därför utförs allt mer grävande journalistik av gratisarbetande bloggare.

Det stora problemet med journalistiken är att den inte finansieras av läsarna utan av näringslivet. I dagens system är nyheter främst ett medel för att sälja reklam. Det innebär att nyhetsproduktionen styrs av kommersiell logik att och nyhetsfabrikernas främst är lojala med näringslivet. Om sedan google tar över en del av gammelmedias inkomster gör ingen större skillnad.

Publicerad i Fria Tidningen

måndag, april 20, 2009

Alla pigor kan inte studera




Om någon för sex hundra år sedan sagt att alla svenskar borde vara läskunniga hade denne tagits för en galning. Idag är tanken på att acceptera analfabetism närmast absurd.

Om någon för sextio år sedan hävdat att pigans barn skulle ha samma möjligheter till högre utbildning som prästens hade även denna person setts som en galning eller farlig samhällsomstörtare. Ändå är vi där idag. De allra flesta svenskar har idag tillgång till en utbildning – i alla fall på gymnasienivå – som för mindre än tre generationer sedan var reserverad åt en liten minoritet.

I det socialdemokratiska folkhemmet öppnades möjligheten för alla medborgare att få tillgång till elitutbildningar. En demokratisering av utbildningsväsendet och samhället låg i småbönders och arbetares intressen.

För 68 generationen var massutbildning något positivt eftersom de själva gynnades av den. När de kom ut på arbetsmarknaden var de i regel bättre utbildade än sina äldre arbetskamrater. Det var inte svårt att göra karriär under sådana förhållanden. Den andra generationens massutbildade svenskar har däremot fått uppleva att värdet av en elitutbildning har devalverats.

Att majoritetens intressen sammanföll med den social rättvisa var kanske mest en historisk parentes. Idag ligger det i majoritetens intresse att förhindra att fler grupper får tillgång till elitutbildningar. Demokrati och social rättvisa är inte längre synonymer.

Borgliga och socialdemokratiska regeringar har låtet inflationen gröpa ur studiemedel och lärarlöner. Man har upprättat ett system där de sämst utbildade grupperna i samhället – arbetslösa och invandrare – erbjuds kurser som auktioneras ut till lägstbjudande utbildningsföretag. Så länge utbildningen inte vänder sig till kärnväljarna i den välutbildade medelklassen är det massiva och systematiska kvalitetsfusket i undervisningen inget problem. Att Jan Björklund tar bort resurser från Komvux och samtidigt höjer kraven för att få läsa på högskola är helt i linje med denna politik. Efter sex hundra år av utveckling har vi nu fått en utbildningsminister som tjatar om att inte alla ska studera: "Alla ungdomar kan inte bli akademiker" eller "Alla ungdomar vill inte bli akademiker" eller "Det är en 'felsyn' att alla måste bli akademiker" (tack för citaten Röda Raketer). Pigans barn ska veta sin plats.

Annat läsvärt: Yastory Viktor

torsdag, april 16, 2009

Svårartad judisk dubbelmoral?

Den alltid lika skarpa Ernst Klein skriver i Corren om det muslimska (ska det vara) folkets dubbelmoral, brist på respekt för kvinnors rättigheter och barbariska seder i största allmänhet. Då det händer förfärliga saker i Sudan som inte arabländerna vill göra något åt har de varken rätt att uppröras över antimuslimska teckningar i Danmark eller Israels brott. Klein vet också att kvinnoförtrycket ökar i ”alla muslimska länder”. Någon form av bevis behöver man inte presentera för en sådant påstående. Klein ska också ha fått en brev från Pakistan på åttiotalet som visar på hur barbariska muslimska länder är.

När det gäller Anders Fogh Rasmussens utnämning till ny generalsekreterare i Nato har dock Klein rätt. Rasmussen har flera gånger visat att han är av rätt virke för jobbet. På nittiotalet tvingades han avgå som ekonomiminister efter att ha gett danska folketinget falsk information. Och som statsminister skickade han danska soldater att kriga i Irak trots att den danska underrättelsetjänsten förklarat för honom att Saddam Hussein inte hade några massförstörelsevapen. Den som läckte hamnade i fängelse. Anders Fogh Rasmussen har precis rätt förhållande till sanningen och Washington för att passa på posten.

måndag, april 13, 2009

Kvinnor? Nej tack!



Den övre bilden visar Israels nya regering. Två av trettio ministrar är kvinnor. För vissa ortodoxa judar är det två för många. Det är nämligen oanständigt att visa kvinnor på bild menar de. Veckotidningen Sha Tova löste det hela med att retuchera bort dem. Men då tvingades man lämna svarta hål. Den otodoxa dagstidningen Yated Ne´eman hade en mer estetisk lösning. De täckte hålen genom att flytta två manliga ministrar som stod i utkanten av fotot. De ultraortodoxa anser att kvinnor varken ska delta i det offentliga livet eller rösta. Därför finns det tidningar som aldrig publicerat bilder på Kadimas partiledare Tzipi Livni och som inte heller anger hennes förnam.

----

Mer kuriosa. Enligt Wikipedia motsätter sig en del ortodoxa att man använder sig av internet om det inte är i arbetet. Yated Ne´eman (den amerikanska tidningen) har därför bara en enda webbsida där det står att sidan är under arbete. Den israeliska tidningen med samma namn - och som är den som manipulerat bilden är i alla fall antisionistisk uppger Wikipedia. Fast det verkar som det är anti- ganska mycket.

lördag, april 11, 2009

Sovmorgon på DN




Algeriets diktator Abdelaziz Bouteflika har låtit sig återväljas för en tredje mandatperiod med över nittio procent av rösterna. DN:s Per Jönsson är försiktigt positiv men avslutar med att konstatera att Bouteflika inte "förtjänar att kallas en fullfjädrad demokrat". DN:s ledarsida har sovmorgon. Förmodligen drömmer man om fler jätteaffärer mellan svenskt näringsliv och gasjuntan. Det folkpartistiska engagemanget för demokrati i världen står i regel i direkt omvänt förhållande till affärsklimatet. Ju mer pengar svenskt näringsliv tjänar på en diktatur, desto sömnigare ledarredaktion.

torsdag, april 09, 2009

Bombdiplomati i radio

Nu på söndag kommer Per Runesson att prata om min bok Bombdiplomati i P1:s Publicerat. I programmet medverkar också två mediaprofessorer - Stig Arne Nohrstedt och Rune Ottosen - som är experter på krigsjournalistik. Tid: 12.00

torsdag, april 02, 2009

söndag, mars 22, 2009

Hetsen mot Iran är en ny millenniumbugg

Jag har lagt ut lite reklam för min bok på newsmill. Tyvärr kom det med några korrfel som jag inte vet hur man ändrar. Iran i sista meningen ska naturligtvis vara Irak, till exempel)

lördag, mars 14, 2009

3 x Berlin


Brandenburger Tor. Folkmassa omringar kändis.

Kepsen döljer flintet men visst känner man igen gubben.

Kojak är i Berlin

söndag, mars 08, 2009

Gunnar Hökmark är en skam för Sverige

Gunnar Hökmark är upprörd. Inte över att apartheidstaten Israel mördat fyra hundra palestinska barn utan för att Malmö stad i protest mot detta låtit några tennismatcher spelas utan publik. Detta är tyvärr inget att förvånas över. Hökmark kommer från ett parti som ofta haft svårt att acceptera kritik mot europeiska kolonisatörer i tredje världen. Moderaterna motsatte sig sanktioner mot apartheidstaten Sydafrika och vägrade länge att kritisera de europeiska förtryckarna. Vita mäns våld mot mörkhyad lokalbefolkning är alltid självförsvar. Mörkhyade har inga rationella eller legitima skäl att göra motstånd.

Att en svensk EU-parlamentariker nu ägnat sig åt retoriska dimridåer och ursäktar massmord på barn är visserligen perverst men helt i linje med moderat partihistoria.

I Gunnar Hökmarks paranoida föreställningsvärd är alla former av protester mot apartheidstaten Israel ett utryck för hat mot judar och demokrati. Det som hänt i Gaza är inte så viktigt som de avsikter och potentiella scenarier som Gunnar Hökmark och Israellobbyn kan producera. Och i detta scenario byter offer och bödlar plats.

För sextio år sedan noterade Herbert Tingsten att även "antisemitismens fiender" ibland verkar tro "på speciella judiska egenskaper". Gunnar Hökmarks debattinlägg på Newsmill visar återigen att sionism har en hel del gemensamt med antisemitism. För Hökmark är parternas natur viktigare än deras faktiska handlingar. Israel är en demokrati och kan därför per automatik inte kritiseras för vad de gjort. De som kritiserar Israel är "hatets krafter". Precis som antisemiterna tillskriver alla judar onda egenskaper blir den judiska staten med Hökmarks rasistiska logik bärare av alla goda egenskaper.

Gunnar Hökmark är en skam för Sverige och inte värdig att sitta i EU-parlamentet. Anständiga moderater som tar avstånd från rasism och sitt partis historiska misstag bör verka för att Hökmark avlägsnas från alla politiska uppdrag.

lördag, februari 28, 2009

Förstatliga bilindustrin!




Regeringen Reinfeldt tror sig inte kunna bygga bilar. ”Vi stänger dörren från svenska regeringens sida när det gäller att ta över bilfabriker, säger näringsminister Maud Olofsson.” Det låter kanske som man lärt sig en läxa från Nils G Åslings industriakut på sjuttiotalet när centern var med om att pumpa in pengar i den svenska varvsindustrin. Vår nuvarande näringsministers inställning är dock inte oproblematisk.

Att staten inte ska äga industriföretag låter mer som ett borgligt budord än som ett övertänkt beslut. Det finns faktiskt ingen forskning som visar att statliga företag skulle vara ineffektiva. Det är därför som en person som Rolf Wolf , rektorn för handelshögskolan i Göteborg, anser att staten bör ta över både Volvo och Saab.

”Det gäller Volvo och Saab Automobiles överlevnad. Då måste man ta till helt andra åtgärder för att säkra att vi kan ha en bilkompetens kvar i Sverige” , sa Wolff nyligen till Sveriges Radio.

Charles de Gaulle sa att om man lät den franska industrin sköta sig själv så skulle direktörerna nöja sig med att tillverka konservöppnare. Det kräver varken kunskap eller kapital och riskerna är små. Det mesta av fransk högteknologi idag – kärnkraft, höghastighetståg, flygindustri osv – är ett resultat av att de Gaulle och hans efterträdare på olika sätt lagt sig i vad den franska industrin ska satsa på. Staten har satt en hög ribba och gett vissa långsiktiga garantier för att näringslivet ska våga. Om de Gaulle lyssnat på sina ekonomer hade Frankrike idag förmodligen inte varit rikare eller mer tekniskt avancerat än Spanien.

Även i USA har industrin ofta haft nära band till staten i sin begynnelse. Internet och IBM är resultatet av militära projekt.

En bransch som den amerikanska staten länge låtit sköta sig själv är den konkursmässiga bilindustrin. De tre stora amerikanska biltillverkarnas problem är också delvis ett resultat av att politikerna i Washington lyssnat på biltillverkarnas krav på långa bensinskatter.

En annan bransch som far illa utan statlig kontroll är bank och kreditväsendet. Därför tvingas staten med jämna mellanrum att ta över och rensa upp bankernas fiaskon.

Att som Maud Olofsson stänga dörren åt industriföretag men hålla den vidöppen för bankerna är ideologiskt och principiellt inkonsekvent. Värre är att det just nu inte går att säga att en nedläggning av Saab just nu skulle vara resultatet av fria marknadskrafterna. Den amerikanska staten kommer att se till att det stöd man ge inte går till att rekonstruera verksamhet utanför USA, hur lovande de än är.

Problemet med Maud Olofssons och regeringens politik är inte att den är ideologiskt inkonsekvent utan att den är naiv och farlig.

Maud Olofsson tror att hon ska lyckas bättre än Nils G Åsling bara för att hon till synes gör tvärt om. I själva verket är Olofsson och Åsling anhängare av samma vulgärkeynsianism. Deras industripolitik är reducerad till frågan om regeringen ska pytsa ut pengar eller inte.

Sverige har inte haft en riktig industripolitik på många år. Idag handlar det först och främst se till att Saabs problem inte sätter igång en process som drar med sig Volvo. Staten bör ta ett ansvar för att omorganisera hela den svenska fordonsindustrin. Det kan innebära att Saab och Volvo för en tid behöver förstatligas. Den förra borgliga regeringen offrade tusentals små och medelstora företag för att försvara sin tro på den fasta växelkursen. Om Maud Olofsson och den nuvarande regeringen tänker låta en hel bransch gå under för att försvara sina principer är det dags att kräva nyval.

onsdag, februari 25, 2009

"Ibland är jag faktiskt glad...

.... att vi har en högborgerlig regering. Att höra en socialdemokratisk statsminister, d.v.s. tillhörande ett parti som haft monarkins avskaffande i partiprogrammet i hundra år, orera om glädjen över ett prinsessbröllop skulle kännas pinsamt i inälvorna." Caligulas konstaterande

Kvalitetsbloggen om Myrdal

Jag har ju ett väldigt varmt och innerligt förhållande till Jan Myrdal, som alla som känner mig, vilka det skulle vara, vet. Jag älskar den mannen med en platonisk kärlek. Men det är med gamla gubbar som med fäder - man både älskar och vill slå ihjäl dem.

måndag, februari 23, 2009

Bombdiplomati i Mana

Serhat Daran har recenserat Bombdiplomati i Mana ("Den nya milleniumbuggen").

tisdag, februari 17, 2009

Planet Hedman

Det hör till god ton att inte polemisera mot sina recensenter. Jag ska därför inte gå in närmare på Kaj Hedmans läsning av min bok Bomdiplomati - Konsten att skapa en fiende som publicerades i finska Vasabladet den 12/10.

Recensenten avslutar dock med ett faktafel som är så intressant att jag inte kan låta bli att ta upp det. Hedman hävdar att ”arabländerna” som anföll Israel ”1949” (det började dock 1948) var ”Hitlers forna allierade”. På den planet jag lever var Israels grannländer franska eller brittiska kolonier under andra världskriget. Finland var allierad med Hitler, inte Egypten, Syrien, Libanon eller Jordanien. Kanske tänker Hedman på Irak som sände en mindre styrka mot Israel.

1941 hade Irak en premiärminister, Rashid Ali al-Kaylani, som vägrade låta britterna att upprätta baser i landet. Britterna svarade med att invadera. Det tog britterna trettio dagar att ockupera Irak. Rashid Ali al-Kaylani bad Tyskland hjälp. Ett arabland blir ”arabländerna”, en vädjan om hjälp som Tyskarna aldrig brydde sig om blir en allians…

Nu kan ju Hedman svara att han definierar ”arabländerna” eller ”allierad” på ett helt annat och rimligare sätt än folk i gemen gör. Så gör Hedman i recensionen på flera ställen. När jag påpekar att Irans militärutgifter är extremt små, underkänner han militärutgifter som mått på militär styrka: ”Oljan är också ett vapen…”. Qatar är alltså en militära stormakter på planet Hedman.

Hedmans recension av Bombdiplomati illustrerar varför det var nödvändigt att skriva den. På samma sätt som USA och Israel arbetar hårt för att få Iran att framstå som galet och hotfullt försöker Hedman associera araber med Hitler. Sanningen är att runt 250 000 arabiska frivilliga stred på den allierade sidan i franska förband mot Hitler. Tyskland fick bara en bråkdel så många frivilliga i sina värvningsförsök. Den franska filmen Indigènes som kom för ett par år sedan berättar den ofta bortglömda historien om arabernas insats i kampen mot tredje riket. Hedmans revisionism är ytterligare en spottloska i ansiktet på alla araber som gav sina liv i kampen mot Hitler. Trots att de stred i den franska armén fick de inte samma pension som franska soldater. Deras insatser har negligerats och som grädde på moset kommer nu sionister som Hedman och försöker lura i folk att arabvärlden var nazistisk.

I Bombdiplomati försöker jag beskriva hur den moderna krigspropagandan fungerar. Krigspropagandan är inte alltid sofistikerad men den är ofta effektiv. Att beskriva araber som Hitlers allierade är samma typ av nonsens som att Iran skulle vara ett militärt hot. Israel och USA är dock länder som behöver fiender för att rättfärdiga sin kriminella politik.

måndag, februari 16, 2009

11.30. Lunch på Kikkobar i Linköping med G. Jag föreslår att min proisraeliske vän ska läsa Susan Nathans Ett annat Israel Min resa över den judisk-arabiska gränsen. Nathan beskriver hur ofattbart orättvist Israel behandlar sina muslimska och kristna medborgare. Eller Ilan Pappes Den etniska rensiningen av Palestina för att komma över sina villfarelser om "ett land utan folk åt ett folk utan land". G levererar sitt vanliga "det finns en annan sida också". Det slog mig att han sa något liknande på högstadiet men då om Hitler. Tyska folket fick jobb, man byggde motorvägar. Hitler hade också en annan sida.

21.30 Laxburgare på Sibylla i Linköping serverad av en irakisk tjej som flytt Bushs krig. Bläddrar i Norman Finkelsteins Image and realy off the Israel-Palestine conflict som jag precis lånat på universitetet. I andra hörnet berättar en tonåring om sitt besök hos släkten i Jerusalem för en annan tonåring. En kusin har fått flera tår avklippta av polisen. En annan kämpar för att inte fundamentalistiska judar ska stjäla hans lägenhet. När han märker att jag hört vad han sagt sänker han rösten. Att få offren att känna mer skam än vrede tillhör Israels verkliga triumfer.

fredag, februari 13, 2009

Snabbkurs i krigspropaganda


Under första världskriget gjorde tyskarna tvål av lik, högg händerna av små barn, korsfäste tillfångatagna kanadensiska soldater och styckade sjuksköterskor. Pressen skrev dagligen om detta och många andra övergrepp. Efter kriget kunde den brittiska pacifisten Arthur Ponsonby visa att allt detta och mycket mer var påhittat. Sir Ponsonby var en av de första som avslöjade krigspropagandan. Han sammanfattade den i tio regler. De som för krig bör övertyga opinionen om att:

1. vår sida inte vill ha krig.
2. att den andra sidan är skyldig.
3. att den andra sidan är moraliskt förkastlig.
4. att kriget har goda avsikter.
5. att fienden utför förbrytelser, men inte vi.
6. att fienden lider större förluster än oss.
7. att gud är med oss.
8. att kultureliten är på vår sida
9. att fiende använder kriminella vapen
10. att de som tvivlar på några av dessa punkter är förrädare, offer för propaganda, eller bara fiender.

Nästan hundra år senare verkar dessa regler inte ha drabbats av några ålderstecken. Inte heller verkar media blivit bättre på att genomskåda propagandan. Många svenska proffsdebattörer följer i alla fall Ponsonbys första fem regler slaviskt. De säger att:

1. Israel ville inte ha krig.
2. Hamas startade kriget.
3. Hamas vill döda alla judar i världen.
4. Israel krigar för att få stopp på Hamas attacker.
5. Hamas dödar israeliska civila med flit, men Israel dödar inga palestinska civila med flit.

Så fort ett krig bryter ut ersätts verklighetsanalys av moraliserande. Fienden reduceras till ett moraliskt förkastligt substantiv. För talade man om barbarer, vildar, muhammedaner, eller underlägsna raser. Idag är terrorister populärt. De som motsätter sig alla förhandlingar gör därför sitt bästa att sälja in Hamas som terrorister.

Hamas som historisk aktör har trängts undan av rörelsen som idé. Verkligheten befolkas dock av människor av kött och blod som är mer mångbottnade än etiketter och programförklaringar.

Debatten om vad som händer i mellanöstern liknar mer en teologisk diskussion där man försöker komma fram till vad som sker utifrån några få ideologiska premisser där Israel är den demokratiska parten, medan Hamas får spela terroristerna. Och precis som i teologiska debatter finns det en god och en ond sida. I likhet med protestantismen är det inte heller gärningarna som är viktiga utan avsikterna. Utifrån den här dualistiska tankemallen följer sedan allt.



Varje gång Israel bombar en ambulans, en arabisk TV kanals kontor, ett sjukhus eller en moské kan borgliga debattörer triumferande förklara att det inte går att bevisa att Israel verkligen haft för avsikt att göra det man gjorde. Eftersom Israel dessutom är en demokrati så bör man inte heller misstänka det. Detta hindrar inte Israel från att också hävda att man bombat alla dessa ställen med flit då det funnits terrorister eller vapen där eller i närheten. De som hävdar att det finns ett samband mellan vad Israel gör och Israels avsikter kan dessutom misstänkas för antisemitism.

En realistisk syn kräver att man utgår ifrån parternas styrkeförhållanden innan man moraliserar eller försöker sig på avsiktsanalyser (annars hamnar man i cirkelresonemang).

Hamas är en illa tränad, dåligt beväpnad organisation som kan mobilisera en relativt liten och ineffektiv milis. Israel är en militär stormakt med en av världens modernaste arméer och kärnvapen. Det förklarar att bara 13 israeler dog under de tjugotvå dagar striderna varade medan 1300 palestinier fick sätta livet till. Av israelerna var tre civila medan åtminstone de 400 palestinska barn som dödades får antas ha varit civila.

Det är alltså rimligt att dra slutsatsen att:

1. Hamas inte är ett stort hot mot den israeliska civilbefolkningen.
2. Hamas – lika lite som PLO tidigare - är ett hot mot Israels existens.
3. Israel är ett verkligt hot mot den palestinska befolkningen.

Palestinierna har mer att förlora på att ta till vapen mot Israel än tvärt om. Palestinierna saknar inte självbevarelsedrift. Hamas ingick till exempel en vapenvila med Israel i juni, och även om Hamas inte förnyade den i december så var det i praktiken Israel som bröt mot den.

Detta är igen isolerad händelse. Enligt en studie som publicerades i amerikanska The Huffington Post (6/1) Reigniting Violence How do Ceasfires Ends så avbryts lugna perioder i 79 procent av fallen av att Israel dödar palestinier, medan bara åtta procent avbryts av palestinska attacker. Ju längre tid freden varade, desto troligare är det också att det är Israel som bryter freden, hävdar trion. Palestinierna agerar alltså precis så försiktigt som man kan förvänta sig av en militärt underlägsen aktör. (tack till Björnbrum för källan)

Moraliserandets och avsiktsspekulerandets främsta funktion är att stänga dörren för diskussion, förhandlingar och logiskt tänkande.

Under Camp Davidförhandlingarna i juli år 2000 hette det att Yasser Arafat fått ett ”generöst erbjudande” om att ”dela Jerusalem” men sagt nej. Horder av intellektuella drog slutsatsen att om Arafat vägrade dela Jerusalem så måste det betyda att han inte vill ha fred. Det måste bero på att Arafat vill förinta Israel. Alltså var Arafat återigen en terrorist man inte kunde ta på allvar. Det tog inte många veckor innan Arafat förlorat sin legitimitet. Sedan dess har både amerikanska och Israeliska förhandlare erkänt att det aldrig existerat något ”generöst erbjudande” vid Camp David. Arafat hade helt enkelt vägrat att skriva under ett avtal där han godkänna de illegala israeliska bosättningarna på västbanken. Hade debattörerna utgått ifrån en analys av parternas relativa militära styrka hade det varit omöjligt att dra slutsatsen att Arafats mål var att förinta Israel. Detta borde i sin tur ha gjort det svårare för Israel att lura världen att Arafat ratat ett bra avtal.

Just för att de mål (att krossa Israel) som avsiktsanalytikerna tillskriver palestinierna (förr PLO, nu Hamas) är så verklighetsfrämmande är det extra viktigt för den Israeliska propagandan att framställa palestinierna som irrationella fanatiker. Det är inte den israeliska ockupationen som styr palestiniernas politik utan deras antisemitism, religion eller blodtörst.

Den senaste våldskaskaden i Gaza följer samma mönster som tidigare konflikter. Det är främst palestinier som dör men ska man tro Israel så är det deras eget fel. I likhet med andra svartskallefolk värderar nämligen inte palestinier sina liv. De manipulerar Israel att bomba civila. Eftersom rasbiologin och raspsykologi blivit omodern vänder sig Israelvänner gärna till teologer som ska övertyga allmänheten om att det finns en djupare verklighet än vi tror. ”I Hamas värld helgar ändamålet människors död. Civila dör på Gaza i första hand för att martyrskapet är Hamas strategiska val i kampen mot Israel. Idén om heligt krig Jihad och martyrers ädla status är vanligt återkommande i Koranen.” skrev teologen Eli Göndör i DN 14/1. Så palestinierna dör inte för att Israel bombar dem, utan för att de tycker om döden.

Publicerades i Stockholms fria Tidning förra veckan.