onsdag, december 15, 2010

Decision Points?




Skendränkning är inte tortyr. Det kan vi vara säkra på för det har ett par jurister sagt. Fångarna på Guantanamo har det ypperligt bra, och tillbringar sina dagar med att titta på Harry Potter filmer, dubbade på arabiska. Invasionen av Irak var Saddam Husseins fel: det var upp till honom att bevisa att Irak inte hade massförstörelsevapen. (”If Saddam didn´t have WMD, why wouldn´t he just prove it to the inspectors?) Och så var det andra som övertygade en motvillig George W Bush om att kriget var nödvändigt.

George W Bush självbiografi har kommit ut. Då USA:s förre president fått 7 miljoner dollar i förskott förstår man varför han skrivit den. Varför någon skulle vilja läsa den är inte lika självklart. Trots att boken är femhundra sidor tjock innehåller den i stort inget nytt. Och trots titeln Decision Points, så klargör den enbart i ett fall – kapitlet om stamceller – hur Bush fattade sina beslut.

Att Irak inte hade några massförstörelsevapen var oviktigt. Bush hade invaderat ändå, för det handlade om att befria landet från Ondska. Hur många Irakier som dött i kampen mot ondskan (runt 800 000 enligt den vetenskapliga tidskriften The Lancet) berättar inte Bush, däremot att antalet dödsfall minskat med 90 procent en viss månad ett visst år.

I Kuwait kan kvinnor numera både rösta och inneha ämbeten, skriver Bush. Men inget om att det folkvalda parlamentet är maktlöst. Om Pakistans diktator Pervez Musharraf heter det att han höll ”parlamentsval” som han vann. Georgiens Mikheil Saakashvili som vann presidentvalet 2004 med närmast nordkoreanska siffror (96%) kallar Bush en ”karismatisk ung demokrat”. Venezuelas folkvalda president är däremot en ”diktator”. Och så här rullar det på.

Självbiografier är en subjektiv genre men Bush driver enögdhet och enkelspårighet till nivåer som sällan skådas. George Bush ska inte läsas för det han skriver, utan det han utelämnar. Det intressanta med Bush är inte hans styrka utan hans svaghet: hans okunskap, bristande intellekt, brist på nyfikenhet och självkritik.



Ånger? Hur kan man ångra en politik som avlägsnat Ondskan? Däremot beklagar Bush att han inte kunde attackera Iran sedan underrättelsetjänsten vägrade att förse honom med svepskäl. En ärlig eller mentalt frisk president borde ha blivit glad när underrättelsetjänsten rapporterade att Iran INTE har ett kärnvapenprogram men Bush blir arg och besviken. Bush vet, tack vare sitt överlägsna intellekt, bättre.

En gång i början av sextiotalet frågade en journalist Ernst Hemingway vilka egenskaper som behövs för att bli en bra författare. Hemingway avfärdade journalistens förslag innan han till slut gav sin syn: ”För att bli en stor författare behöver man en inbyggd stötsäker skitdetektor.” En författare eller journalist bör känna igen och undvika klichéer, plattityder, tomma tankar och andra former av skitsnack. Bra skönlitteratur problematiserar livet.

Det slår mig att en politiker som Bush är beroende av att många sakna den här skitdetektorn. Stora författare vidgar läsarens vyer: framgångsrika opinionsbildare är i regel duktig på att reducera väljarnas perspektiv så att den egna politiken framstår som det enda möjliga alternativet. Bush tal om att ”Antingen är ni med oss eller med terroristerna” är ett eko av Benito Mussolini (O con noi o contro di noi).

När George Bush lämnade Vita Huset tyckte bara 25 procent av väljarna att han gjort ett bra jobb. Nu är hans popularitet på uppåtgående. Bush är duktig på att bli tårögd när det är lämpligt, och kan kläcka ett skämt när det behövs. Ska man döma efter vad andra läsare strukit under i Bush självbiografi (när man läser digitala böcker i Kindel format kan man både se vilka meningar andra strukit under, och hur många som gjort det) så verkar det som de flesta mest är intresserade av hans förhållande till alkoholen och pappa Bush. Kanske kommer George W Bush anseende och namn vara så pass reparerat redan vid nästa val att hans lillebror Jeb, som har identiska åsikter, kan ställa upp i presidentvalet.

Decision Points
George W Bush
Crown Publishers

fredag, december 03, 2010

torsdag, december 02, 2010

Enjoy Capitalism

Förbudsliberalerna och burkan

Burka ska förbjudas i skolan, trots att ingen elev bär niqab i vuxenskolan. Folkpartiets viktigaste fråga just nu handlar om en kamp mot något som inte finns, samtidigt som tågen inte kommer fram, folk inte har någonstans att bo och många saknar arbete.


Läs resten på Badland Hyena

Dn

Tidigare: Liberalismens problem

Varför Obamas dialog med Iran misslyckats

Wikileaks visar varför president Obamas diplomatiska linje mot Iran inte lyckats, menar Colombiaprofessorn och iranexperten Gary Sick.


The US undertook its engagement strategy with Iran with the clear conviction that it would fail. At the same time, it was preparing (and disseminating in private) an alternative pressure strategy. This is the most serious indictment of all.

According to the record, the Obama administration was briefing allies almost from the start — and before Iran had even had a chance to respond to offers of engagement — that we expected this initiative to fail and that we were actively preparing the pressure track that would immediately follow.

Iran could hardly have been unaware of all this, so the chance that they would respond favorably — even before the contested election in June 2009 and the brutal crackdown that followed — was essentially zero. The only conclusion I can draw from this is that Obama was never sincere about his engagement strategy. It has yet to be tried.


Svd1, svd2, DN

lördag, november 20, 2010

Folkpartiets sista liberal?


Camilla Linberg, den enda borgliga riksdagsmannen som röstade emot FRA lagen lämnar Folkpartiet liberalerna.

Jag ser ingen tendens till liberalism i partiet. Det är alldeles för mycket fokus på burkaförbud, högre murar och batonger. Jag vill ha en större bredd.


Märkligt att så få folkpartister vågat stå upp för liberala idéer mot den vedervärdige Jan Björklund.

För ett par år sedan skrev jag i Sundsvalls Tidning om Låtsasliberalismen.

Aftonbladet, Expressen, Dalarnas tidning, DN

fredag, november 19, 2010

Kritiskt för kritiken


Bonniers allt mer dominerande roll inom svensk media, var temat för en inte särskilt uppmärksammad artikelserie som gick på Aftonbladets kultursida i förra veckan.

Koncernens monopolliknande ställning på bland annat bokmarknaden är naturligtvis ett hot mot den kulturella mångfalden och kvalitén på samhällsdebatten.

I min hemstad Linköping kunde folk länge välja mellan tre dagstidningar, av olika politisk färg. Nuförtiden är inte ens olika tidningar längre någon garanti för mångfald. Kvällsposten och GT slagit ihop sin kultursida med Expressens. Trelleborgs Allehanda har ett samarbete med Sydsvenskans kultursida. Jakten på stordriftsfördelar utarmar pressen.

Andra dagstidningar har valt att avpolitiserat sin kultursida. Om det är en konsekvens av att man vill lägga tynande frilansbudgetar på rent kulturmaterial eller har andra skäl vet jag inte. Till och med LO-Tidningen kultursida ger numera betydligt mindre plats åt samhällsdebatt än tidigare.

Tidningars debattsidor är naturligtvis fortfarande öppna för politiska inlägg, men då inte betalar något fylls i upp av företrädare för näringslivet, partier, fack och andra organisationer som avlönar medarbetare. För att kunna leva som debattör idag bör man antingen vara rik eller sponsrad av en intresseorganisation.

Varför det blivit så här är inte lätt att förklara. Är Bonnierkoncernen en av Moderaternas hemliga sponsorer? Även om så skulle vara fallet så förklarar det inte varför också socialdemokraterna accepterat att media kommit att dominera av några få jättar. Kanske handlar det om att partiet inte tyckte om att kritiseras från vänster, som det ofta hände att till exempel Arbetet gjorde.

I år blir det värre. Regeringens nya regler för kulturtidskriftsstöd gör till exempel att politiska tidskrifter nu mister sitt bidrag. Det innebär ytterligare tidningsdöd. Bland annat läggs tidningen Latinamerika ner nu i december efter trettiofem års verksamhet.

Regeringen arbetar aktivt med att minska källorna till misshaglig information som står till medias förfogande. En av Fredrik Reinfeldts första åtgärder efter valsegern 2006 var att lägga ner arbetslivsinstitutet som producerade en rad vetenskapliga rapporter om tillståndet på svenska arbetsplatser.

Regeringens neddragning av remisstiderna är också ett sätt att försöka kontrollera informationen. Det har lett till att en rad reformer blivit ”hafsverk med låg kvalité” som Sveriges kommuner och landsting påpekat. Men den omedelbara effekten är att det formuleras mindre kritik mot regeringens politik från remissinstanser, vilket i sin tur leder till mindre negativ publicitet i media.

I veckan kom ytterligare ett exempel: finansminister Anders Borg har fått nog av kritik från Finanspolitiska rådet som han själv tillsatt och som har till uppgift att ”oberoende granska regeringens ekonomiska politik”. I stället för att försvara sin budget svarar Borg med att hota att skära ner på rådets anslag!

All information ska tydligen koncentreras i regeringens och några få mediajättars händer. Men visst finns det värre ställen. I Frankrike avlyssnar presidenten kritiska journalisters telefoner, och i Italien äger premiärministern majoriteten av alla TV kanaler och tidningar. Men inte är det någon tröst.

----

Lista över nerlagda svenska dagstidningar

torsdag, november 18, 2010

Iron man ersätter Jas?



Den allmänna värnplikten ersätts i allt fler länder av professionella soldater. En förklaring är att krigföring blivit en allt mer högteknologisk och kostsam verksamhet. Krigsmakter har råd med allt mindre utrustning, och det krävs mer kunskap för att använda dem än vad man kan förvänta sig att värnpliktiga ska klara.

Amerikanska soldater bär allt mer kroppspansar, och ibland även hjälmar som innehåller såväl kameror som radiolänk till stridsledningen. En del menar att slutresultatet kommer att bli en modern version av den medeltida rustningen, inte helt olik Iron man. Science Fictionsidan Io9 har räknat lite på vad det skulle kunna kosta att göra verklighet av filmfantasin:

Ett exoskelett för fysisk styrka: 10 miljoner dollar.

Det existerar redan olika exoskellett.



Head-up Display: 54 miljoner.

Det låter dyrt. Iphonversionen kostar bara 2.99 dollar!


Bärbar kraftkälla: 36 miljoner.
Här hittade jag ingen illustration...

Jet Packs: 400 000.

Man slipper i alla fall att ta av sig skorna när man ska flyga.


Här är en av mina personliga favoriter.



Bärbara datorer 20 000.
Som hittat!

Den totala kostnaden uppgår till 100 miljoner dollar, vilket är billigt jämfört med uppgifter i filmen som gör gällande att Iron Mans rustning kostar 120 miljoner. Det är också billigt jämfört med nya typer av stridsplan.

Tyvärr eller kanske lyckligtvis så blir kvalitén på en sådan här rustning så dålig att de inte kommer att byggas i snart. Det finns visserligen fungerade Jet packs redan men deras prestanda kan inte mätas med ett plan. En stor svaghet med projektet är kraftkällan: det finns ingen teknik som kan leverera i närheten av de energimängder som behövs. Visst räcker den till för att flyga, men det vill till att kriget är nära då. Men det finns till och med större problem. Så fort man lägger till pansar som håller mot mer än finkalibriga kulor blir vår Iron hopplöst otymplig. Dessutom finns det inget sätt idag att förhindra att vibrationerna dödar eller skadar bäraren även om rustningen håller för till exempel en mindre granat. Iron man skulle lätt falla offer för en gammal rysk granat som kostar som en pizza.

Monorail: framtidens kollektivtrafik?



Är det möjligt att minska beroendet av olja, utsläppen av växthusgaser, förbättra handelsbalansen, lägga grunden till en ny industri, och på köpet få snabbare transporter? Svaret är ja, om man ska tro en studie som publicerades i dagarna av l´Institut de recherche en économie contemporaine (IREC) i Quebec.

I stället för att bygga ett konventionellt höghastighetståg föreslår IREC att Quebec i stället länkar samman provinsens sex största städer med ett Monorail där tågen hängen under rälsen. Med en toppfart på 250 kilometer i timmen är Monorail är visserligen betydligt långsammare än TGV (350 kilometer) men så kostar den också bara en tredjedel så mycket att bygga. En orsak till det låga priset är att Monorail som byggs på pelare får plats utmed de flesta befintliga motorvägar. Monorail är ett bra alternativ till TGV för stora länder med liten befolkning om man ska tro IREC.

Det finns inget lok, utan varje vagn har sin egen motor som sitter i hjulet. Det innebär att man kan ha betydligt fler avgångar. Dessutom blir driftskostnaderna också lägre: Monorail konsumerar mindre elektricitet, behöver ingen förare, och riskerar varken att stoppas av snöfall, rådjur eller motorfordon.

torsdag, november 11, 2010

Demokratiskt haveri bakom Afghanistanpolitik


Var det rätt av regeringen, Socialdemokraterna och Miljöpartiet att förlänga Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan? Eller: har de svenska soldaterna några realistiska möjligheter att uppfylla regeringens mål? Svaret är inte givet. Ett skäl är att regeringens propositioner är vaga.

I den första (från 2001) uppger regeringen två förklaringar till Sveriges närvaro vilka sedan återkommer genom åren. Invånarna i Afghanistan måste kunna garanteras ”ett minimum av säkerhet” och ”ett förbättrat säkerhetsläge är också en förutsättning för ett effektivt bistånd”. Men ”på sikt måste dock säkerhet och ordning upprätthållas av det afghanska folket...”.

Trots att dessa formuleringar nu återkommit i snart tio år har regeringen aldrig definierat vad man menar. Vad är ”ett minimum av säkerhet”? Går det att kvantifiera i antalet afghanska flyktingar eller civila som dödas? Det tog många år innan propositionerna ens innehöll siffror på dödsfall och annat lidande.

Propositionerna innehåller inte heller något försök att förklara vad man menar med ”effektivt bistånd”. Når det svenska biståndet inte fram? Menar man att den totala nöden bör minska? Ingenstans framgår vilka kriterier som gäller för ett ”effektivt bistånd”.

I propositionerna finns inte heller några resonemang om hur länge det kan vara rimligt att Sverige har soldater i Afghanistan. ”På sikt” måste afghanerna själva kunna ta över säkerheten, skrev man alltså för snart tio år sedan. Då hette det också att Sverige skulle vara där i max sex månader.

2005 bytte man ut formuleringen ”på sikt” mot ”långsiktigt engagemang” utan att erkänna att man hade gjort en felbedömning tidigare. Och nu har man som bekant förlängt insatsen till år 2014.

En annan svårighet är att det hela tiden tillkommer nya mål. Senare propositioner talar om vikten av att bekämpa opiumproduktionen (en stor del av allt opium i Sverige kommer från Afghanistan) och att säkerheten i Afghanistan inte bara är viktig för afghanerna, utan också för ”regionen och globalt”.

2007 återfinns för första gången lite självkritik i en proposition. Regeringen skriver visserligen inte att man själv har gjort några misstag, men det internationella samfundet måste ta på sig en del av ansvaret för den ”negativa utvecklingen”. Fast det enda misstaget har varit att skicka för få soldater, och för lite resurser till att återuppbygga landet. Lösningen är alltså mer av den tidigare politiken.

Den aktuella överenskommelsen presenterades som en förändring men förespråkar i grunden samma mix av militära och civila åtgärder som man gjorde redan 2001. Den stora förändringen består i att svenska soldater nu är ute i krigszonerna.

Även regeringens bedömning av de risker som svenskarna utsätts för är otydlig. Vad betydde det när man skrev att de var ”låga” eller ”medelhöga”? Motsvarar fem döda svenska soldater en medelhög risknivå – eller en låg? Vad är i sådana fall en hög risknivå? Och hur bedömer regeringen respektive försvarsmakten riskerna i framtiden? Istället för riskbedömning heter det nu bara att ”[v]i fäster stor vikt vid säkerheten för all svensk personal”. Istället för att förtydliga sin analys av riskerna har man ersatt den med en deklaration om att regeringen bryr sig.

Det finns en föreställning om att demokratin och de institutioner som upprätthåller den maximerar möjligheten att komma fram till sanningar och fatta korrekta beslut. Det är ett rimligt antagande. Men demokrati och sanning följer inte automatiskt ur varandra. Alla har rätt att yttra sig, men allas åsikter är inte lika mycket värda. Sanningen kan inte heller avgöras genom konsensus. Ett demokratiskt samhälle behöver sanningen, då förutsättningen för att föra samtal och debatt är att det går att ha objektivt rätt eller fel. Att Sveriges regeringar nu i tio års tid inte har lyckats formulera några tydliga kriterier på när dess mål i Afghanistan kan antas vara uppfyllda tyder på att det är något fel med den svenska demokratin.

Ytterligare ett tecken på det är att information som strider mot den officiella linjen inte tycks nå fram till dem som utformar vår utrikespolitik. Ingenstans finns något som tyder på att våra toppolitiker vägt ett argument mot ett annat innan beslutet att förlänga den svenska ”närvaron” i Afghanistan.

Varken regeringen Persson eller regeringen Reinfeldt har till exempel någonsin ifrågasatt föreställningen att det behövs militär närvaro för att biståndet ska nå fram. Detta trots att bland annat Svenska Afghanistankommittén, som fördelar en stor del av det svenska biståndet, menar att militärens närvaro i själva verket försvårar deras arbete och utsätter dem för risker.

Beslutet att förlänga den svenska truppnärvaron sägs vara en kompromiss, men de reella skillnaderna mellan regeringen och de största oppositionspartierna är ytterst små. Ledande politiker och opinionsbildare har betonat hur viktigt det är att Sverige uppvisar enighet, och talat om vår trovärdighet och vårt ansvar gentemot det internationella samfundet.

Den svenska Afghanistanpolitiken uppvisar klassiska symptom på en defekt beslutsprocess.

• Regeringen saknar oftast mätbara kriterier på när målen kan vara uppnådda.

• Regeringen saknar alternativa strategier för hur målen ska uppnås.

• Regeringens (och de stora oppositionspartiernas) beslutsunderlag är undermåligt då man tycks vara oförmögen att ta till sig information som motsäger den utformade politiken.

• Regeringen har inte på riktigt analyserat riskerna med den föreslagna politiken.

En orsak till detta kan vara att svensk utrikespolitik i allmänhet och Afghanistanpolitiken i synnerhet utformas i små grupper, där trycket på att uppvisa enighet utåt är stark. Kvaliteten på beslutsorganisationer kan lätt försämras om alltför stor makt överlämnas till utskott i riksdagen, eller partiledare som träffas under informella former för att göra upp.



Flera – kanske de flesta – amerikanska utrikespolitiska fiaskon antas bero på organisatoriska brister. George Bushs beslut att invadera Irak är ett typiskt exempel på hur dysfunktionella beslutsprocesser kan få katastrofala följder.

Vissa amerikanska presidenter lär dock av sina misstag. Efter det misslyckade invasionsförsöket av Kuba förstod Kennedy att det fanns ett direkt samband mellan fiaskot vid grisbukten och hur beslutet beretts. Kennedy vidtog en konkret åtgärd: han utsåg enskilda rådgivare som fick i uppgift att ifrågasätta olika arbetsgruppers förslag. Syftet var att bryta upp gruppernas konformism.

En annan möjlighet vore att se till att enskilda individer hålls ansvariga för sina beslut, så att de inte kan gömma sig bakom ett kollektivt ansvar.

Ett problem med den svenska Afghanistanpolitiken är att enigheten bland de stora riksdagspartierna gör att ingen i slutändan behöver ta ansvar för misslyckanden. Ansvaret späs ut till ingenting.

Publicerad i Fria Tidningen

SvD

måndag, november 08, 2010

USA senator föreslår krig mot Iran

Idag talade den amerikanska senatorn Lindsey Graham öppet om nödvändigheten av att starta ett krig mot Iran.



En viktig "detalj" som förbigått Lindsey (och de flesta andra toppolitiker) är att den amerikanska säkerhetstjänsten inte anser att Iran har ett kärnvapenprogram. Frågan är vad för slags garantier som duger för senator Lindsey och andra amerikanska dårar, om de inte ens vill tro på USA egen säkerhetstjänst.


Lindsey är inte den enda amerikanska senatorn som öppnat för ett krig mot Iran. Så här lät Joseph Liberman (som jag stött på i min tidningsbutik i New York) för några år sedan.




Och när Hillary Clintion var senator drog hon sig inte för att tala om att USA kunde "utplåna" Iran.

fredag, november 05, 2010

Bentham i lådan



Det här är den brittiska filosofen Jeremy Bentham. Han var en av de där som började studera latin vid tre års ålder och var flytande i franska vid sju. Den vuxne Bentham fick ett stort inflytande på liberalismen, och grundade både utilitarismen och rättspositivismen. Han var en ovanligt originell tänkare.

Bentham var så originell att han ville fortsätta att göra nytta även efter sin död. Hur man kan göra det är kanske inte självklart men Bentham ordnade det så att hans kropp skulle balsameras och visas upp för studenter på University College London. Så nu har Bentham suttit i en låda till allmän beskådan sedan 1832 och inspirerat.

Trots att Bentham gav utförliga instruktioner om vad som skulle göras så gick balsameringen fel. Huvudet började ruttna och fick ersättas av en vaxkopia. Ett tag lät man huvudet ligga till beskådan på ett fat framför dockan. Senare förvarades det i en hattlåda i lådan. En gång stal inspirerade studenter huvudet och krävde att skolan donerade pengar till välgörenhet för att få tillbaka det. Det sägs också att de spelade fotboll med huvudet men det är förmodligen inte sant. Lösensumman betalades dock, så Bentham lyckades ändå göra lite nytta efter sin död.

torsdag, november 04, 2010

Next stop Toronto

Var är den osynliga handen?


Adam Smith och David Ricardo har blivit lite av frihandelsvännernas Karl Marx och Friedrich Engels. En viktig skillnad mellan dem och många av dagens debattörer som åberopar dem är att Smith och Ricardo utgick ifrån att investeringskapital inte skulle söka sig utomlands, även om avkastningen kunde bli högre där.

Experience, however shows, that the fancied or real insecurity of capital, when not under the immediat control of it´s owner, together with the natural disinclination wich every man has to quit the country of his birth and connections, and entrust himself, with all his habits fixed, to a strange goverment and new laws, check the emigration of capital. These feelings, wich I should se sorry to see weakened, induce most men of property to be satisfied with a low rate of profits in their own country, rather than seek a more advantageous employment for their wealth in foreign nations.


David Ricardo, Principles of Political Economy and Taxation.


Så här skrev Adam Smith:

But the annual revenue of every society is always precisely equal to the exchangeable value of the whole annual produce of its industry, or rather is precisely the same thing with that exchangeable value. As every individual, therefore, endeavours as much as he can both to employ his capital in the support of domestic industry, and so to direct that industry that its produce may be of the greatest value; every individual necessarily labours to render the annual revenue of the society as great as he can. He generally, indeed, neither intends to promote the public interest, nor knows how much he is promoting it.

By preferring the support of domestic to that of foreign industry, he intends only his own security; and by directing that industry in such a manner as its produce may be of the greatest value, he intends only his own gain, and he is in this, as in many other cases, led by an invisible hand to promote an end which was no part of his intention.

Nor is it always the worse for the society that it was no part of it. By pursuing his own interest he frequently promotes that of the society more effectually than when he really intends to promote it. I have never known much good done by those who affected to trade for the public good. It is an affectation, indeed, not very common among merchants, and very few words need be employed in dissuading them from it.


Adam Smith, The Wealth of Nations


Jag summerar. David Ricardo hävdar att naturlig aversion mot utlandet gör att investmentkapitalet inte söker sig utomlands även om avkastningen där är högre. Detta tycker han är bra. Adam Smith använder uttrycket den "osynliga handen" för att förklara varför kapitalet stannar kvar hemma. När Ricardo och Smith talade om positiva fördelar med viss frihandel så fanns det inget som liknade dagens fria kapitalrörelser. Den osynliga handen existerar uppenbart inte längre.

tisdag, november 02, 2010

Liberalismens problem


Äldre tiders liberaler hävdade att frihandel minskade risken för krig, men efter attacken mot World Trade Center 2001 är svårt att förneka att globaliseringen snarare ökat spänningarna i världen. Nu har en del i stället vänt på resonemanget: krig har blivit ett verktyg för att exportera liberala värderingar. I alla fall till länder som har energireserver att erbjuda världsmarknaden.

Finanskrisen 2008 var ett hårt slag mot den ekonomiska liberalismens föreställning om självreglerande marknader. Tjugo år efter öststatskommunismens fall, liberalismen av en del ansågs som slutet på århundraden av ideologiska strider, har historien återvänt. Staten har fått en allt större roll. I Europa och USA tvingades staten räddade det offentliga bankväsendet. I USA tvingades staten till och med att ta över ägandet i stora delar av bilindustrin.

För varje år som går blir det också allt tydligare att demokrati och liberalism inte nödvändigtvis är kompatibla. I Venezuela har en stor majoritet av befolkningen röstat fram en president som varken respekterar liberala principer om maktdelning eller äganderätt. I större delen av arabvärlden skulle antiliberala islamistiska partier komma till makten idag, om man tillät fria val. Det finns också ett pikant exempel från Europa: i furstendömet Lichtenstein gav medborgarna i en folkomröstning år 2003 monarken rätt att upplösa det folkvalda parlamentet, och tillsätta domare. Vilket är viktigast: folkets röst eller liberala principer?

Även i Sverige finns det tecken på att liberalismen tynar bort. FRA lagen är knappast något man förknippar med liberalism, och är det inte så att Folkpartiet liberalerna vill göra som i Frankrike och förbjuda heltäckande slöja?

Kanske har jag fel. Kanske är förbud och statlig övervakning förenlig med liberalism. Den liberala 1600-tals filosofen John Lock som förordade tolerans menade att den inte skulle gälla katoliker, då de inte är toleranta. Kan man vara tolerant mot intolerans och ska friheten gälla dem som inte respekterar friheten?

Kanske är förbud mot kläder som är ett tecken på intolerans i själva verket ett liberalt verktyg för att göra samhället friare? Men om det inte är upp till alla kvinnor själva att bestämma hur de ska klä sig, innebär det att Jan Björklund, rektorer, arbetsgivare eller Kungen ska bestämma? Vem bestämmer att katoliker eller muslimer inte är toleranta och därför inte behöver innefattas av vår tolerans?

Läser man liberala klassiker – som John Stuart Mills – On Liberty – är det ganska klart att staten trots allt spelar en viktig roll i ett fritt samhälle. Det är till exempel inte fel av staten att förbjuda fattiga från att gifta sig menar Mill, då detta förbud förhindrar folk som inte kan försörja en familj att bli en börda. Och i essän The Contest in America hävdar Mill att det finns något som är värre än krig, nämligen tron att det inte finns något som är värt att kriga för. ”Ett krig för att skydda andra människor mot tyrannisk orättvisa…” är ett gott krig.

Kanske behövs det en stark stat som avlyssnar allas telefonsamtal, läser alla våra mejl, och lägger upp register över medborgare som på något sätt utgör en fara mot det fria samhället. Kanske behöver vi en stark svensk armé som vi kan skicka till andra sidan jordklotet för att bekämpa ”tyrannisk orättvisa” och för att tvinga intoleranta människor att bli liberaler. I Iran finns det en särskild klädpolis som kontrollerar att kvinnor och män är anständigt klädda. Kanske behöver vi också en särskild poliskår som kontrollerar att svenskar inte klär sig intolerant med slöja eller hakkors.

SvD DN GP

Aftonbladet

måndag, november 01, 2010

Winston Churchills hemliga krig


En mor kastar sin yngsta son i floden och försöker tysta den äldstas skrik genom att begrava honom levande. Hennes man har redan dränkt sig. En bit därifrån tar en ung man livet av sin far, mor, farfar, morfar, fru, son och dotter. Lokaltidningarna i brittiska Bengalen var fulla av kortfattade berättelser om människor galna och desperata av hunger begick självmord och ibland även mördade sina familjer under den stora svälten.

De flesta som skrivits om katastrofen som tog tre miljoner indiers liv 1943 har pekat på inhemska faktorer som överbefolkning, och missväxt. Journalisten och fysikern Madhusree Mukerjee visar dock i sin bok Churchills Secret War, att svälten inte går att förstå isolerat från andra världskriget, den brittiska kolonialpolitiken och den indiska självständighetsrörelsen.



När japanska invaderade Burma kunde Indien inte längre importera ris därifrån. Än värre var att den brittiska kolonialregeringen började förbereda en japansk invasion av Bengalen genom att konfiskera mat, båtar och allt som en framryckande japansk armé kunde ha nytta av.

Storbritannien utnyttjade också Indiens resurser till det yttersta för att vinna kriget. Indien tvingades att exportera mat, och försörja både egna och brittiska soldater. Dessutom kom det mesta av brittiska uniformer och fallskärmar från kolonin, trots att miljoner indier inte ägde mer än ett skynke. Resultatet blev inte bara en brist på mat, i Bengalen, utan också en inflation som gjorde att bönder hamstrade, och att miljoner indier inte hade råd att köpa den mat som fanns kvar.



Den brittiska premiärministern Winston Churchill vägrade också att ingripa eller ens lätta på kraven på leveranser från Indien. Mukerjee visar i sin systematiska genomgång att detta knappast kan ha berott på brist på resurser. Det fanns så mycket billigt bröd i Storbritannien att Winston Churchill fruktade att folk skulle använda det till att föda upp kycklingar om regeringen inte införde ransonering. Churchills talade om blod, svett och tårar men Storbritannien byggde upp en enorm mat reserver under kriget. Ransoneringskorten kom först när kriget var slut. Och när andra länder inom det brittiska samväldet, som Australien erbjöd sig att skicka spannmål avböjde den brittiska premiärministern. Även om en del mindre leveranser kom fram tog hungersnöden slut först i december 1943 när de överlevande Bengalerna kunde skörda sina egna grödor.

Det ligger nära till hands att tro att Winston Churchills inställning till indier bidrog till katastrofen. ”I hate Indians. They are a beasty people with a beasty religion”, förklarade till exempel premiärministern mitt under svälten.

Många av Churchills närmste medarbetare var inte mindre rasistiska. Frederick Alexander Lindemann (Lord Cherwell) som udda nog var en tysk invandrare som arbetade för den brittiske krigsregeringen, och som bland annat var expert på logistiska frågor, var oförmögen att dölja sitt fysiska obehag när han kom i närheten av färgade.

Föraktet för indier kombinerades med Malthusianska tankar. Efter att Lord Cherwell förklarat hungersnöden med att missväxt och höga födelsetal, talade Churchill om att indierna förökade sig som ”kaniner”. Då Indien på den här tiden normalt sett exporterade mat, medan Storbritannien i hög grad var beroende av import, så vore det vore det mer logiskt att tala om britterna som kaniner… Minister för indiska frågor, Leo Amery, blev en gång så frustrerad över Churchills inställning att han under ett gräl jämförde premiärministern med Hitler.

Mukerjee anser att Churchill hade flera skäl till att inte ingripa mot svälten i Indien. Ett var att det behövdes stora reserver för att förhindra svält i de länder som inom något år skulle befrias från tysk ockupation. Här är det svårt att bortse ifrån att rasism spelat en roll: det ansågs helt enkelt viktigare att föda vita Européer, även tidigare fiender, än de egna bruna kolonialinvånarna.

En annan förklaring till hamstringen var att livsmedelspriserna efter krigsslutet skulle stiga dramatiskt. Om britterna använt sina egna lager av livsmedel eller fartyg för att hjälpa sin koloni hade det varit som att erkänna för amerikanerna att britterna under hela kriget överdrev sina behov av amerikanska livsmedelshjälp.

Ytterst var det inte rasismen som förklarar att Churchill lät tre miljoner indier svälta ihjäl menar Mukerjee. Storbritannien koloniserade inte Indien för att de var rasister: de blev rasister för att kunna rättfärdiga sin kolonisation. I likhet med Amartya Sen pekar Mukarjee i stället på bristen på demokrati som det främsta skälet till svälten. I Storbritannien där väljarna kunde avskeda sin regering såg Churchill till att det fanns gott om öl under hela kriget.



Churchill´s Secret War The british Empire and the Ravaging of India during World War II
Madhusree Mukerjee
Basic Books

Krig mot Iran räddar ekonomin?


I dagens Washington Times för den respekterade amerikanske journalisten David S. Broder ett resonemang kring de ekonomiska och politiska fördelarna av att starta ett krig mot Iran.






Look back at FDR and the Great Depression. What finally resolved that economic crisis? World War II.

Here is where Obama is likely to prevail. With strong Republican support in Congress for challenging Iran's ambition to become a nuclear power, he can spend much of 2011 and 2012 orchestrating a showdown with the mullahs. This will help him politically because the opposition party will be urging him on. And as tensions rise and we accelerate preparations for war, the economy will improve.

I am not suggesting, of course, that the president incite a war to get reelected. But the nation will rally around Obama because Iran is the greatest threat to the world in the young century. If he can confront this threat and contain Iran's nuclear ambitions, he will have made the world safer and may be regarded as one of the most successful presidents in history.

Turkisk läkare vårdar israelisk soldat på Mavi Marmara

Att de israeliska soldaterna var i livsfara kan vem som helst se som tagit del av de bilder, israeliska, turkiska och andra som gjordes under den fatala natten mellan 31 maj och 1 juni.
BBC-dokumentären Death on the Med bekräftar också israelernas version av det prekära läget. Man behöver inte vara militärexpert för att gissa sig till vad som skulle hänt med de dussin israeliska soldater som bordade Mavi Marmara om de inte fått lov att använda sina handeldvapen (de vapen som syns på nedhissningarna i rep på däck är paintballgevär). De hade lynchats till döds av ett stort antal aktivister.


Lisa Abramowicz från Svensk Israelinformation på SVT Debatt 30 september 2010




Bilden: den turkiska läkaren Hasan Huseyin Uysal behandlar en israelisk kommandosoldat på Mavi Marmara. I en intervju som bland annat publicerats på New York Times nyhetsblogg berättar han att han behandlade tre israeliska soldater under den blodiga natten. Dr Uysal menar att det visar att de israeliska soldaterna aldrig svävade i någon livsfara:

First of all it’s against logic that these soldiers would not be killed but instead be taken to the medical center if the intention of the activists was to kill them. If people on board were so eager to hurt them, why would they not just shoot them to death once they had taken their guns? Why bother carting them inside for treatment? It just doesn’t add up.

I am a doctor, and the Israeli soldiers were brought to me to check their medical situation and treat them properly. I had our dead bodies and injured people lying in front of me and I was treating the soldiers that actually killed and wounded them. None of our friends in the center approached to harm or hurt them. Our injured people were lying on the ground, but I rested the soldiers on our chairs.



Om de israeliska soldaternas skador sa han:

None of the soldiers had any fatal wounds that would cause organ loss or defects. There were scratches on their faces, but since facial skin is sensitive and very likely to bleed in any trauma, there was blood on their faces — which I cleaned carefully to see what kind of injuries they had. In the end, they happened to be only scratches.

The third soldier, however, suffered a cut in his stomach that reached his stomach membrane but not the organ itself. It was nothing fatal. As a doctor, I wouldn’t want to guess the nature of this injury but it could have been caused by either landing on a sharp pole from the helicopter or a blow from a pipe with a sharp edge. I couldn’t tell.

In either case, it was not fatal but it had to be stitched. However, since we did not ever expect such a confrontation, we had not brought any stitching equipment on board. All we had was simple medical material to dress simple wounds, or drops to ease burning in case tear gas was used. If I had stitching material with me, although I am an eye doctor, I would have treated the boy properly in accordance with my general medical knowledge. I couldn’t.

söndag, oktober 31, 2010

lördag, oktober 30, 2010

Svd:s lilla ordlista

Delta i verkligheten : acceptera förmåner från företag som kan vara muta.
Särintressen : väljare (negativt) multinationella företag (positivt).
Vidga diskussionen : ändra ords normala betydelse.

Svd

fredag, oktober 29, 2010

Så hålls Afrika fattigt


Klicka på bilden så blir den större


Det strömmar ut pengar illegalt från Afrika. I genomsnitt handlar det om 29 miljarder dollar om året (mellan 1970-2008), skriver tankesmedjan Global Financial Integrity i sin senaste rapport. Det kan jämföras med att biståndet till hela kontinenten bara uppgår till 18 miljarder dollar. Under högkonjunkturen 2001-2008 steg utflödet rent av till 54 miljarder dollar om året. Både 2007 och 2008 fördes 90 miljarder ut illegalt från Afrika. Det kapital som illegalt lämnat Afrika sedan 2001 är dubbelt så stort som hela kontinentens offentliga skulder. Även i fattiga länder utan olja eller andra intressanta naturtillgångar, som Tunisien och Egypten, handlar det om mer än 100 dollar per invånare och år som försvinner.
Det här är dock bara en försiktig uppskattning. Den verkliga summan som internationella och lokala företag för över till skatteparadis är förmodligen dubbelt så stor, hävdar Global Financial Integrity.

Läs också Afrika: Plundringen fortsätter

Den franska pussen

I Frankrike är pussande (une bise) ett vanligt sätt att hälsa familjemedlemmar, nära vänner eller ibland till och med arbetskollegor. Pussandet är lite som marxismen: det går att förklara reglerna på två minuter men man kan också ägna år till att fördjupa sig i denna hälsningsritual.

Den första och enklaste regeln att komma ihåg är att man sällan eller aldrig använder läpparna. I praktiken snuddar man bara kinderna mot varandra. Undantag kan göras med nära vänner eller familj men håll det torrt. En svensk kompis skämde ut sig rejält första dagen på jobbet i Grenoble när han kysste sin kvinnliga kollegas kinder med läpparna. Det är som att smeka någons hand i stället för att skaka den. Lyckligtvis förstod hon att vikingar inte vet hur man hälsar.

Det är inte alltid lätt att veta vem man ska hälsa på franskt vis, och vem man ska skaka hand med men det riktigt svåra är att veta hur många gånger man ska göra det. Det finns olika skolor och traditioner. I vissa delar av Frankrike är det två, andra tre, andra fyra och på vissa håll är det rent av fem gånger som gäller. Men som tur var så finns det hjälpsamma geografer som skapat en karta som reder ut även denna fråga.

Alternativa världskartor

Kartor är ett alldeles för bra redskap för att man bara ska rita dra politiska gränser, eller återge jord och hav. De här kartorna är i stället baserade på människan eller samhället hon byggt. Den första återger ländernas storlek efter hur stor befolkning de har:



Här är ytan proportionell till hur många kärnvapen länder har:



En hivkarta:



BNP år 1:



BNP idag:



Resor med järnväg:



Antalet internationella turister (brutto):



Alkoholkonsumtion i världen:



Kartorna ovan kommer från The Atlas of the real world.

Den sista kartan här under är en skärmbild från amerikansk TV(PBS) och visar hur mycket uppmärksamhet amerikansk media ägnar världen. Den har några år på nacken. Idag skulle Irak vara mindre och Afghanistan och Iran betydligt större.



I senaste numret av FiB/Kulturfront har Per Arne Skansen skrivit en utmärkt introduktion i politisk kartografi: Kartor som luras.

Mentala kartor från Amerika

Här är några mentala kartor jag saxat från nätet. 1. Världen sett ur Ronald Reagans perspektiv.



2. George Bush perspektiv:



3. Så här hade USA sett ut om geografen Etzel Pearcy fått bestämma



4.Så här föreställde sig en viss Maurice Gomberg att världen skulle se ut efter andra världskriget. (Kuriosa)



5. Den här Vodka reklamen väckteuppmärksamhet för några år sedan. Den roade i alla fall mig mer än mina amerikanska vänner. Jag har träffat latinamerikaner som tror och hoppas att Mexico en dag ska få tillbaka de områden man tvingades avträda till USA. Demografin kan ge dem rätt.



6. USA:s syn på världen.



7. USA sett ur Kaliforniens perspektiv.



8. Världen sett frånden speciella plats som kallas San Fransisco



9. En av de bättre tycker jag: USA:s delstater efter kända filmer... Kanske ett bra sätt att lära sig geografi på.


Via Huffington Post



torsdag, oktober 28, 2010

Iran och Honduras i propagandan


Isis Obed Murillo. Frihetskämpen som inte intresserar media.


Ett återkommande tema på den här bloggen (liksom i min bok, Bombdiplomati) är att medias bevakning av Iran är usel. Rapporteringen är mer omfattande än vad som är berättigat, nästan uteslutande negativ och inte sällan felaktig.

Ekonomiprofessorn Edward S Herman har tillsammans med frilansskribenten David Peterson jämfört hur media behandlat närmast identiska skeenden i Iran och Honduras. Det omstridda Iranska presidentvalet i början av juni 2009 hade stora likheter med kuppen mot Honduras demokratiskt valde president i slutet av samma månad och år. I bägge fallen förekom våldsamma demonstrationer som slogs ner av polisen.

De presenterar sina slutsatser i två långa artiklar som publicerats i Monthly Review Z net. I vissa fall är parallellerna häpnadsväckande. Den 20 juni sköts tjugosjuåriga Nedaa Agha-Soltan ihjäl i Teheran när hon deltog i en fredlig demonstration. Hennes död fick en enorm uppmärksamhet i internationella media. Femton dagar senare sköts 19 årige Isis Obed Murillo till döds under närmast identiska förhållanden vid en demonstration i Honduras. Precis som med Nedaa filmades Isis död och gjordes tillgänglig för världens media via Internet. Ändå fick Nedaas död 107 gånger så stor uppmärksamhet av amerikanska media än Isis. (Googlar man Isis på svenska så får man bara 39 träffar: tidskriften Latinamerika (som ska läggas ner eftersom de fått nedsatt presstöd), proletärens reporter Dick Emmanuelson, och Svenska Amesty tycks vara i stort sett de enda som uppmärksammat honom).

Herman och Petersons artiklar är väl värda att läsas i sin helhet. Länk 1. Länk 2.

Kuriosa 1: Franska medier presenterade av misstag bilder på våldsamma demonstrationer i Honduras som att de var tagna i Iran. Bland annat den här:


Källa: franska Arret sur images. Webbsidan tillhör ett tv-magasin med samma namn som ofta gör ypperliga mediaanalyser.

Kursiosa 2: Den bild på Nedaa som länge användes av internationella medier föreställde i själva verket en annan kvinna.

Kuriosa 3. BBC publicerar en bild på Ahmadinejadanhängare och säger att de är för oppositionen.

Katolsk skola populär bland muslimer och ateister


Skolan på bilden har ingen att göra med notisen


Frankrikes katolska friskolor har blivit populära bland muslimer, rapporterar kristna dagstidningen La Croix. I vissa extrema fall uppges 70 procent av eleverna i de katolska skolorna vara muslimer. Det handlar dock om en trend: i många skolor finns få eller inga muslimer. En populär förklaring till fenomenet är att troende muslimer känner sig mer respekterade där än i den sekulära offentliga skolan.

Samtidigt händer det att även barn från familjer som är ateistiska eller religiöst likgiltiga väljer privata katolska alternativ. Skälen till detta kan säkert variera men en bekant till mig uppgav ett som tyvärr kan vara ganska vanligt. I hennes kvarter fanns varken svarta eller araber i den katolska förskolan.

Världen nionde mest talade språk



Antalet franskspråkiga i världen har ökat från runt 200 till 220 miljoner människor, enligt den senaste rapporten från Organisation international de la francophonie (OIF). Det statistiska underlaget för denna rapport sägs vara betydligt bättre än tidigare. Bortsett från de franskspråkig i organisationens sjuttio medlemsländer (14 har observatörsstatus) har man också räknat räknat in de fransktalande i Algeriet (11 miljoner), USA (2,1 miljoner) och Israel (300 000). Ja, i år har man till och med räknat in den franskspråkiga minoriteten i italienska Val d´Aoste (90 000).

220 miljoner är dock en underdrift menar OIF eftersom enbart de som kan läsa och skriva på franska är medräknade. År 2050 beräknar OIF att över 700 miljoner människor kommer att behärska franska. Den stora ökning – som nästan enbart kommer att ske i Afrika – beror på bättre skolundervisning och ökade födelsetal.

onsdag, oktober 27, 2010

Fler rykten från Gudmundson


Bild som SvD publicerar, trots att de inte vet vem det föreställer


Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson skriver idag att medlemmar av den brittiska hjälporganisationen Viva Palestine 5 poserat med vapen tillsammans med medlemmar av Islamiska Jihad – al Quds-brigaderna. Eller rättare sagt: han skriver att det finns bilder som "sägs" föreställa det.

I likhet med så många gånger tidigare använder sig Gudmundson av en enda källa, den israeliska webbtidningen Y net, som ofta visat sig opålitlig. Tidigare har han bland annat återgett ett rykte om att Iran skulle ha deporterat 1,2 miljoner individer av landets arabiska minoritet. Tre år senare är Per Gudmundson mig veterligen den enda ”journalist” på en tidning i västvärlden som skrivit om detta. Inte heller den här gången finns det några bevis för att det Y net skriver är sant, men det hindrar inte Gudmundson från att sprida ryktet.

Gudmundson försöker framställa de som verkar för att den omänskliga blockaden mot Gaza ska hävas som antisemiter, Israel hatare och terroristsympatisörer. Ingen vet vem bilden som SvD publicerat föreställer. Gudmundson har blivit lite av en specialist på att med hjälp av rykten, falska nyheter och guilt by association ursäkta verkliga brott som Israel begår.

Här under finns några bilder som vi däremot vet vem de föreställer. De ingick i en annan hjälporganisations försök att bryta Israels blockad av Gaza. Jag tror inte SvD publicerat dem. Männen och pojken på bilderna sköts av Israeliska soldater på internationellt vatten den 30 maj i år. Oavsett vem mannen på bilden högst upp som SvD publicerat är så har de inget med honom att göra.



Çetin Topçuoglu, 54, var tränare åt Turkiets landslag i Taekwondo. Hans fru, Çigdem, till vänster på bilden, var med på Mavi Marmara men överlevde.



Ali Haydar Bengi, 39 år , arbetade som telefonreparatör. Han hade också en examen i arabisk litteratur från Al-Azhar Universitet i Kairo. Han var gift och hade fyra barn - Mehunur (15år ), Semanur (10 år ) and tvillingarna Mohammed och Senanur (5 år).



Ibrahim Bilgen, 61, var ingenjör, gift och hade sex barn.



Furkan Dogan, 19 år. Furkan sköts med fyra kulor i huvudet, och ett i bröstet. Han var amerikansk medborgare. Furkan ville bli läkare, som sin far. Länk till ABC.



Cengiz Akyüz, 41 år, var lärare. Han var gift och hade tre barn. Furkan (14år), Beyza (12år) och Erva Kardelen (9 år).


Cengiz Songür, 47, var gift och hade sex döttrar och en son.



Fahri Yaldiz, 43 år, var gift och hade fyra söner.


Necdet Yildirim, 32 år, arbetade åt hjälporganisationen IHH


Cevdet Kiliçlar, 38, hade tidigare arbetat som nyhetsreporter på National Gazette och the Anatolia Times. Sitt sista år i livet arbetade han som IHH:s webbredaktör. Han var gift med Derya, och hade en dotter, Gülhan,och en son, Erdem.

Han avrättades med ett skott i pannan. (Varning för otäck bild)

Intervju med den tidigare amerikanske ambassadören Edward Peck som var ombord på ett av fartygen.



Uppdatering 1/11. Bonusbild till Markus (se kommentarerna) :


Bilden visar den turkiska läkaren Uysal behandla en (av tre) israelisk soldat

I en intervju som bland annat publicerats på New York Times nyhetsblogg säger han:

First of all it’s against logic that these soldiers would not be killed but instead be taken to the medical center if the intention of the activists was to kill them. If people on board were so eager to hurt them, why would they not just shoot them to death once they had taken their guns? Why bother carting them inside for treatment? It just doesn’t add up.

I am a doctor, and the Israeli soldiers were brought to me to check their medical situation and treat them properly. I had our dead bodies and injured people lying in front of me and I was treating the soldiers that actually killed and wounded them. None of our friends in the center approached to harm or hurt them. Our injured people were lying on the ground, but I rested the soldiers on our chairs.


Mer NYT