söndag, februari 28, 2010

Högerextremister mot antisemitismen...

Även rasistiska Sverigedemokraterna har arbetat för att minska antisemitismen ser jag. I en motion heter det:



Om det är korrekt att antisemitismen är mer utbredd bland muslimska invandrargrupper är det av yttersta vikt att just Malmö, som en stad med en mycket hög andel invånare ifrån dessa grupper, snarast möjligt uppmärksammar och erkänner problemet.


Sedan tillägger man att det är viktigt att öka kunskapen oavsett varifrån hatet kommer men... Det illustrerar ganska väl det jag skriver i Antisemitismens nya skepnad.

lördag, februari 27, 2010

Om konsten att nedlägga Ilmar Reepalu


Jaktsäsongen har börjat. Överallt i Sverige har journalister, bloggare och politiker fått upp vittringen. Bytet är Malmös finansborgarråd Ilmar Reepalu. Så här upphetsat har drevet inte varit sedan det slet Sigvard Marjasin i stycken. Anklagelserna faller som en hagelskur. Det finns fler versioner än skribenter och rätt mycket är outtalat, insinuerat och omöjligt att vederlägga eller bekräfta.

Vissa saker går dock att avfärda. Synagogan i Malmö har lyckligtvis aldrig utsatts för ”mordbränder” som den centerpartistiske riksdagsmannen Fredrik Federlay hävdar (SvD24/2). Någon har däremot försökt sätta eld på det judiska begravningskapellet. Polisen kallar det för ”sabotageförsök”.

Polisen i Malmö känner inte till några attacker mot judar. Polisen vet inte vem eller hur många personer som ligger bakom de hot som riktats till judar. 2009 begicks det 79 antisemitiska brott i Malmö. Det är naturligtvis 79 för mycket. Frågan är hur många personer som ligger bakom dem. Är det rimligt att anta att 79 brott begåtts av mer än en handfull individer?

Reepalus uttalanden ges hela tiden den värsta tänkbara läsarten. Den mest extrema formen hittar man (naturligtvis) i tidningen Världen i Dag. Extrem för att man inte ens förmår att skilja på sin egen tolkning av Reepalus ord och vilka ord Reepalu faktiskt använt. Den 23/2 hade man följande påhittade rubrikcitat på sin webbsida:

Reepalu "Judar delansvariga för antisemitismen".


Andra debattörer är smarta nog att inte hitta på Reepalucitat men deras läsning är identisk med Världen i Dags låtsascitat. Det är för övrigt samma tidning som nyligen publicerade påhittade citat där Ingvar Carlsson hyllar DDR. Sedan dess har bland annat SvD använt det falska citatet i en ledare och vägrat publicera en rättelse eller ett genmäle från Mats Wingborg, den journalist som avslöjat bluffen.
Just när jag tror att hetsen mot Reepalu inte kan blir mer absurt så tittar Jackie Jakubowski fram i Aftonbladet och hävdar att Reepalu är ”en skam för sitt parti” och att antisemitismen i Malmö rent av hotar demokratin i Sverige. Eftersom Jakubowski tidigare framfört närmst identiska åsikter som Reepalu trodde jag att han skulle hålla tyst.

I likhet med Reepalu anser Jackie Jakubowski att det finns ett samband mellan antisemitism och den palestinsk-israeliska konflikten. Det var i alla fall hans åsikt i en krönika som publicerades den 16 november 2006 i Sundsvalls Tidning.



Den palestinsk-israeliska konflikten har idag bidragit till att antijudiska myter fått allt större spridning i den muslimska världen.



Ska man tolka det som att även Jakubowski menar att judar är delansvariga för antisemitismen? Eller är det så att både Reepalu och Jakubowski menar att konflikten mellan staten Israel och palestinierna skapar antisemitism? Så här sa Reepalu i Skånska dagbladet den 27/1:


Jag skulle önska att judiska församlingen tog avstånd från Israels kränkningar av civilbefolkningen i Gaza. I stället väljer man att hålla en demonstration på Stortorget, som kan sända fel signaler. Samtidigt skulle jag önska att företrädare för muslimer i Malmö klart och tydligt säger att judarna i Malmö inte ska blandas in i Israel-Palestina-konflikten.


De som förfäras över det här uttalandet av Reepalu borde också rimligtvis förfäras över att Jakubowski förklarar fientligheten mot muslimer med att de inte fördömt Radio islam:

Ett klart ställningstagande från både enskilda muslimers och muslimska organisationers sida mot extremism, antisemitism och terrorism är det bästa sättet att visa att muslimer har en självklar plats i det svenska samhället och att islam inte skall dömas efter dess avart, islamismen, som kidnappat Profetens lära.
(VLT 10/11 2005)

Att det inte sker beror på att en stor del av Sverige opinionsbildare reflexmässigt tillämpar dubbla motstockar. Muslimer kan man behandla som ett kollektiv. Judar är individer. Vem som säger något är uppenbart viktigare än vad som sägs. När Sunday Times konstaterar att inga judar attackeras förstår alla att tidningen talar om fysiska attacker. Men när Reepalu säger exakt samma sak i ett pratminus i samma tidningsartikel då tolkas det som att han helt förnekar att det skulle begås antisemitiska brott i sin stad.

Det är inte bara debattörer som Fredrik Federlay som uppenbart då och då fullständigt glider över i en fantasivärld. När drevet sätter igång kan vi alla debattera saker som inte hänt (mordbränder mot synagogan i Malmö) och förtränger saker som hänt (mordbränder mot moskéer i Malmö). Under trycket av det massiva fördömandet av Reepalu spelar fakta, rim och reson ingen roll.

Drevet skapar sin egen verklighet. Den verklighet får både bekräftelse och ytterligare näring när en skrämd Reepalu (vem vore inte livrädd i hans situation) förklarar att han inte insett allvaret i situationen i Malmö. Det är samma kollektiva paranoia som under hetsen mot de ryska ubåtarna i svenska skärgården som visade sig vara minkar. Då som nu är det bättre för karriären att stå på rätt sidan om drevet.

Andra om Reepaludebatten: Bo Widegren,

torsdag, februari 25, 2010

Antisemitismens nya skepnad


Högerpartier världen över stöder i dag Israel och till och med delar av extremhögern har blivit Israelvänlig. Varför är det så?

65 år efter att Röda armén befriade Hitlertysklands dödsläger skrivs det om vikten av att inte glömma förintelsen. Det är en märklig farhåga, då den numera har blivit ett fast inslag i politisk debatt och populärkultur. Quentin Tarantinos Inglouroius basterds är bara den senaste i en rad framgångsrika Hollywoodfilmer som behandlat antisemitismen och folkmordet under andra världskriget.

Så har det dock inte alltid varit. Under och en tid efter andra världskriget var intresset för förintelsen måttligt. Marcus Hanssons c-uppsats Förintelsen i skollitteraturen visar att det var förhållandevis sent som svenska gymnasister fick läsa om mordet på sex miljoner judar. I en lärobok som gavs ut 1948 stod det till exempel inte ett ord. Tio år senare ägnade en ny bok förintelsen fyra rader! Sedan ökade utrymmet ytterst långsamt.

Det verkar, om man får tro Hansson, som om den första svenska lärobok som gav förintelsen någorlunda rimlig uppmärksamhet kom först 1978 (40 rader). Alla läroböcker ägnade kriget ett stort antal sidor, så att nazisternas koncentrationsläger fick så litet utrymme kan inte förklaras med att det låg för nära i tiden.

Det är inte heller så att ointresset för förintelsen skulle ha varit ett specifikt svenskt fenomen. Under andra världskriget höll de allierade i stort sett tyst. Ett skäl kan ha varit att alla lögner man spridit om tyska förbrytelser under första världskriget gjort att världen inte skulle ha trott dem. Andra världskrigets tyska folkmord lät alltför likt den allierade antityska propagandan från första världskriget för att låta trovärdig.

En annan förklaring kan vara att det saknades politiskt stöd bland allmänheten för att hjälpa de förföljda judarna. När en nära medarbetare till de Charles Gaulle bad honom att ta upp Hitlers folkmord i ett av sina radiotal från London så vägrade han. de Gaulle omgav sig med judiska medarbetare men ville inte att det skulle framstå som om han var i krig för att ”rädda judarna”.

Åren efter kriget var folkmordet ett inslag i avnazifieringen. Men det var främst tyskarna som blev informerade. Varken Churchill, Eisenhower eller de Gaulle tyckte att det var värt att skriva om förintelsen i sina krigsmemoarer.

Det faktum att det tog 20 år innan man började diskutera förintelsen på allvar talar emot föreställningen att staten Israel skulle ha bildats för att västmakterna kände skuld över vad som hänt. De stater som röstade i FN för att dela Palestina den 29 november 1947 hade strax innan röstat emot eller lagt ner sina röster gällande en arabisk resolution som gick ut på att västmakterna skulle ta emot de flyktingar som överlevt förintelsen.

Judiska organisationer i Amerika lobbade inte heller för att USA skulle ta emot dem. Och Israels förste premiärminister David Ben-Gurion talade om dem som ”personer som inte hade överlevt om de inte varit det de var: hårda, elaka, egoister, och det de gått igenom där borta har förstört de positiva sidor de haft”.

Mycket tyder istället på att stödet till Israel hade realpolitiska motiv. För Frankrike som hade annekterat Algeriet var stödet till Israel ett sätt att motarbeta alla former av arabisk nationalism.

Ska man tro på att 2000 år av judehat i den kristna världen plötsligt försvunnit på några få årtionden? I dag finns förvisso nästan inte den öppna aggressiva antisemitism man kunde se på 1930- och 40-talen. Det finns också ett relativt stort stöd för Israel.

Men hur ska man tolka det faktum att de flesta av dagens Israelvänner kommer från samma grupper som för 60 år sedan hyste de flesta antisemiter? I USA finns det många miljoner kristna sionister. Runt om i världen är stödet för Israel i regel starkast bland dem vars politiska värderingar ligger till höger. I Sverige är till exempel moderaterna det mest Israelvänliga partiet.

Till och med delar av extremhögern har blivit Israelvänlig. För två år sedan fick en svensk för första gången Herzlpriset, som delas ut av World zionist organization, för ”exceptionella insatser för Israel och sionismen”. Ted Ekeroth, som pristagaren heter, är också aktiv i Sverigedemokraterna. Det verkar i dag uppenbart att Teodor Herzl, en av sionismens grundare, håller på att få rätt när han hävdade att ”antisemiterna kommer att bli våra mest pålitliga vänner…”.

Columbiaprofessorn Joseph A Massad har pekat på en intressant symmetri mellan orientalism och antisemitism som kan förklara denna omvandling. Förr såg antisemiter judar som ett stycke Asien i Europa. I dag går mycket av Israelvännernas försvar ut på att Israel är ett stycke Europa i Asien. Israel har blivit en bastion för västerländska värden i det barbariska Asien. Israel marknadsförs som den enda demokratin i Mellanöstern samtidigt som man hela tiden påvisar palestiniernas underlägsna natur. I Israel kan juden bli den soldat och jordbrukare han nekades bli i Europa. I Israel får juden, som i århundraden anklagats för att vara en parasit, öknen bokstavligen att blomma. Araben är däremot oduglig både som soldat och jordbrukare. I Israel har ”undermänniskan” blivit ”övermänniskan” medan palestiniern inte är mer än ”ett djur på två ben”, som Menachem Begin formulerade det.

Antisemitismen har inte försvunnit, menar Massad: den lever vidare men objektet har bytts ut. Juden har förvandlats till antisemit och araben till jude. Den gamla antisemitiska epitetet ”smutsig jude” har blivit det i Israel så populära uttrycket ”smutsig arab” (aravim melukhlakhim).

Publicerad i Fria Tidningen

-----
uppdatering 28/2: Ali Esbati har varit inne på samma spår i Flamman

onsdag, februari 24, 2010

Hetsen mot Reepalu går vidare


Det enklaste sättet att få någon att framstå som en extremist är att citera denne på ett ohederligt sätt. Det handlar oftast om att återge en mening eller delar av en mening och inte låtsas om att det finns en kontext.

Så gör även SvD:s Per Gudmundson när han hetsar mot Malmös finansborgarråd Ilmar Reepalu. Han tar en mening och ratar den som föregår den för att ge sken av att Reepalu skulle vara likgiltig inför Malmös judar. Så här citerar Sunday Telegraph Reepalu:

We want Malmo to be cosmopolitan and safe for everybody and we have taken action. I have started a dialogue forum. There haven't been any attacks on Jewish people, and if Jews from the city want to move to Israel that is not a matter for Malmo.


Det går att framställa vem som helst som skum genom att citera selektivt på det här sättet. Man skulle kunna lätt kunna hävda att Sunday Telegraph:s artikel förringar antisemitismen:
As of yet, no direct attacks on people have been recorded..


En annan metod att smutskasta någon som The Sunday Telegraph använder sig av är insinuationen:
The mayor insisted to The Sunday Telegraph that he was opposed to anti-Semitism


Det är ett trick som nästan alltid fungerar. De hade lika gärna kunnat fråga Reepalu om han slog sin fru ibland. Det lämnar bara två typer av möjliga svar. Kommunalrådet Reepalu förnekar att han slår sin fru. Eller: kommunalrådet Reepalu vägrar svara på frågan om han slår sin fru.

När det gäller sakfrågorna är inte Reepalus åsikter särskilt konstiga. Han är till exempel långt ifrån ensam om att uppmärksamma likheten mellan sionism och antisemitism.

En av de första var den judiska lingvisten Victor Klemperer som är känd för sina analyser av det tredje rikets språk. Så här skriver han om likheten mellan sionism och antisemitism efter att ha läst
Theodor Herzl:


Ständiga överensstämmelser mellan de båda – intellektuella och stilistiska, psykologiska, spekulativa, politiska. Vilken inspiration var de inte för varandra.


För Klemperer låter Herzls sionistiska projekt som nazisternas fördomar om judar. På ett annat ställe i sin bok LTI Tredje rikets språk skriver Klemperer om Herzl:

Han vill tvinga släkten Rotschild att använda sin förmögenhet till förmån för det judiska folket, i stället för att som nu, i självberikande syfte, låta alla stormakters arméer arbeta åt sig. Och hur kommer det trängda judiska folket – ständigt detta tal om enheten, att vi är ett folk – att hävda sig och slå vakt om sin position? När Europas krigförande makter sluter sina fredsfördrag kommer det judiska folket att träda in som en finansmakt. Detta kommer i stor utsträckning att kunna förverkligas, eftersom det efter grundandet av den judiska staten säkert kommer att bo tillräckligt många judar i andra länder runtom Europa som då är etablerade i sina respektive stater och därigenom kan tjäna den judiska staten utifrån.


Klemperer är inte den enda respekterade forskaren som uppmärksammat likheten mellan sionism och antisemitism. Det innebär naturligtvis inte att han anser att sionismen skulle ha skapat antisemitismen.

Frågan hur pass utbredd antisemitismen är i Malmö är komplicerad. Man behöver inte vara kriminolog för att veta att det inte alltid finns ett samband mellan brott och antalet polisanmälda brott. När jag gick i grundskolan hände det att jag blev kallad svartskalle eller djävla fransman och upptryckt mot en vägg. Någon gång försökte man döpa mig i en toa. Många som såg ännu mindre svenska ut hade det värre. Men på åttiotalet var det inte lika självklart som idag att polisanmäla den typen av mobbing.

Det finns inte heller alltid något ett samband mellan hur mycket media skriver om något och hur vanligt förekommande det är. Antalet mord i Sverige har till exempel sjunkigt kraftigt de senaste trettio åren men då media skriver allt mer om dem så tror de flesta svenskar att det blir värre.
Det finns säkert ett problem med antisemitism i Malmö – som på många andra håll i världen – men hysteriska överdrifter eller att hetsa mot en påhittad Ilmar Reepalu – löser inget.

fredag, februari 12, 2010

Enighet som leder till fiasko


När folk dör i olyckor är det naturligt att undra om det hade kunnat undvikas. Det är en fråga som är än mer aktuell nu när unga svenskar dött på grund av ett politiskt beslut att skicka ut dem i ett krig på andra sidan jordklotet. De levande letar alltid desperat efter en mening med döden.

I höstas gav försvarsministern över tjugo skäl till varför Sverige krigar i Afghanistan. Om han menar allvar så finns det uppåt sjuttio andra länder som Sverige borde invadera. Och om han verkligen tror på sitt eget prat så borde ju dagens korrupta regim som håller sig kvar med hjälp av valfusk och västerländska trupper också störtas.

Försvarsministern, som själv var vapenvägrare när han skulle göra lumpen, påpekade också att det just är risken som de svenska soldaterna löper som gör att de måste vara där. Statsministern sa nyligen att "vi visar respekt genom att fortsätta insatsen".

Så vi är i Afghanistan för att visa respekt för dödade svenska soldater, och för att afghanerna skjuter på oss? Både statsministern och försvarsministern låter aktion och reaktion byta plats. Det är inte historien som förklarar nuet, utan nuet som förklarar historien.

Men är det verkligen respektlöst att förespråka att Sverige tar hem sina soldater från Afghanistan?

Redan under det första året av det Peleponnesiska kriget på fyrahundratalet före Kristus insåg den grekiske politikern Perikles hur effektfullt det var att hylla stupade soldater. Att tala om hjältemod och patriotism stärker samhörigheten. Att sudda ut skillnaden mellan respekten för dödade soldater och det politiska uppdraget som lett till deras död är ett användbart trick.

I Sverige, som haft fred länge, är vi inte vana vid det, men almanackan i andra länder är fulla med dagar då man ska minnas och hylla stupade soldater så att det ska bli lättare att mobilisera inför framtida krig. I Sverige tycker vi inte om stora ord, men "respekt" är lagom. Vem anser att respektlöshet är bra?

Sex av sju riksdagspartier har beslutat att Sverige ska delta i ockupationen av Afghanistan. Ändå visade en Sifo-undersökning i december att nästan sextio procent av svenska folket inte tycker att vi ska vara där. När den svenska politiska eliten är enig brukar det sluta med katastrof. Ett exempel är försvaret för den fasta växelkursen under Carl Bildts tid som statsminister.

Försvaret för kronan och försvaret för Sveriges krig i Afghanistan liknar varandra på det sättet att regeringen i bägge fallen säger sig kämpa för abstrakta ideal: 1992 slöt man upp bakom den fasta kronkursen; nu är det 2010 års svenska uppfattning om de mänskliga rättigheterna som man önskar införa i ett land långt borta.

Precis som 1992 tror man i dag att enighet och beslutsamhet ska göra kriget i Afghanistan till en framgång. I bägge fallen finns dock en underliggande verklighet som regeringen knappast kan ignorera någon längre tid. När idealen fick tusentals svenska företag att gå under gav regeringen upp den fasta kronkursen.

Vårt krig i Afghanistan är inte annorlunda, och det vet både regeringen och afghanerna. Regeringen har en budget för hur många kronor kriget kostar, men är osäker på det politiska priset för svenska liv.

Det politiska etablissemangets tro på behovet av enighet gör att vi kommer att gå stumma mot ett nytt självförvållat fiasko.

Publicerad i Kbladet.

onsdag, februari 03, 2010

En eftermiddag i Montreal








Haiti som teater





Ett barn med blodig kind, svullet öga och bandage tittar på mig i snabbköpet. En ännu eländigare, ännu mer uppgiven flicka gråter vid sidan om. Tidningarna här i Montreal, precis som i många andra länder, pryds av närgångna bilder av haitiska barn. Lidandet är ofattbart men fotograferna, inte minst de som arbetar åt CNN, gör sitt bästa för att skildra effekterna av jordbävningen i Port-au-Prince.

I tvättstugan, på fiket och vid övergångsställen hör jag folk tala om de gräsliga bilderna från Haiti. Det är tydligt att de berör men hur mycket påverkas vi? Om man mäter i pengar finns det skäl att tro att vi kanske inte är så berörda. De summor som EU (429 miljoner euro) och USA (100 miljoner dollar) tagit fram är ännu långt ifrån de sju miljarder euro som den dominikanske presidenten uppskattar att det kommer att kosta att lappa ihop Haiti. Och den privata välgörenheten verkar inte komma i närheten av de 1,5 miljarder dollar som filmen "Avatar" dragit in.

Jordbävningen i Lissabon 1755 fick intellektuella att yttra tvivel på att världen är organiserad på bästa möjliga sätt av en allsmäktig och god gud. Jordbävningen i Port-au-Prince har inte på samma sätt öppnat för någon idédebatt, trots att dess konsekvenser mer har att göra med politik än naturkrafter.

Ett skäl till att husen i Port-au-Prince klarade jordbävningen så dåligt är att det nästan inte finns några byggnadsingenjörer kvar i Haiti. Fyra femtedelar av landets högskoleutbildade lämnar landet. Haiti tvingas utbilda fem ingenjörer för att kunna behålla en. Det innebär att Haiti, i likhet med många andra fattiga länder, subventionerar den rika världen. Hur hamnade vi i en situation där det finns fler haitiska ingenjörer och läkare i Kanada än i Haiti?

Port-au-Prince är i dag fullt av bönder eller barn till bönder som inte längre kan försörja sig på jordbruk. Det beror på att Haiti i slutet av sjuttiotalet tvingades öppna sig för konkurrens med det norra halvklotets industrialiserade och subventionerade jordbruk. Det vi i dag kallar frihandel är i själva verket ett riggat handelssystem där man konkurrerar på olika villkor och fattiga länder nästan alltid tvingas betala högre tullar för sin export än rika.

Så länge USA och EU vägrar att omvärdera sin handels- och migrationspolitik är det svårt att tro annat än att biståndet är teater. Det skulle också förklara varför Obama gett Pentagon huvudansvaret för hjälpen. För armén är det utmärkt pr, men för haitierna hade det varit bättre om civila myndigheter, som Fema och USAID, skött det hela.

Just nu tävlar USA och Frankrike nästan helt öppet om världens goodwill. Obama gör sitt bästa för att marginalisera Frankrikes roll när man förklarade att ledningen av den internationella hjälpen främst ska organiseras av USA, Kanada och Brasilien.

Frankrikes biståndsminister har kontrat med att säga att USA:s militär försvårar hjälpinsatsen. "Det handlar om att hjälpa Haiti, inte ockupera Haiti". Frankrike har också lämnat in en officiell protest mot att den amerikanska militären vägrade ge landningstillstånd åt två Airbusplan som innehöll ett fältsjukhus. I stället prioriterade man den amerikanska utrikesministern Hillary Clintons plan.

Sanningen är att bägge länderna hellre prioriterar hjälp som ser snygg ut i tv än sådant som hade gjort större nytta.

Både Frankrike och USA är också de länder vars bistånd i högre grad än andra brukar vara knutna till politiska krav och hittar tillbaka till det egna landets affärsmän i stället för att stimulera den lokala ekonomin.

USA och Frankrike är långt ifrån de enda som ser Haiti som ett pr-tillfälle. I Israel undrar en del debattörer varför man skickar ett hjälpteam så långt bort när Gaza fortfarande är i ruiner.

Och medan världens medier fokuserar på Haiti har den israeliska regeringen passat på att dra in arbetstillståndet för över hundra hjälporganisationer som verkar på de ockuperade områdena.

Publicerad i Kbladet.