fredag, april 30, 2010

La isla presidencial

Tolv latinamerikanska stadschefer tillsammans med Spaniens kung Juan Carlos och premiärminister José Luis Zapatero lider skeppsbrott på en öde ö. Första delen av den här politiska satir från Venezuela har setts av över en miljon på youtube. Vem gör en svensk version?

En annan Begin



Begin är ett tungt namn inom Israelisk politik. Mest känd är Menahem Begin som grundade högerpartiet likoud och blev israels sjätte premiärminister. Dessförinnan han hann med en karriär inom terrororganisationen Irgun. Idag är hans son, Benny Begin, minister utan portfölj men just nu är det Menahem Begins sonson som väcker mest uppmärksamhet.
I en ny bok kritiserar Aminadav Begin både sin familjs och Israelis politiska historia. Slutet på konflikten, är en svidande vidräkning med psykologin bakom gruppidentiteter. ”Jag känner mig inte judisk. Judendomen är våld, sionismen är våld, rabismen är våld, islam är våld, flaggan är våld, nationalsången är våld”.
Sedan flera år åker Aminadav till den palestinska byn Bilin i västbanken för att protestera mot den israeliska muren.

”Våldet i Bilian är fruktansvärt: granater man blir döv av, tårgas, gummikulor, som ibland avfyras på nära håll. Om det inte handlade om araber så skulle man inte göra så här. Och på andra håll, där det inte kommer engagerade från Israel eller hela världen, är situationen ännu värre”. (…) Bilin är bara en timmes väg från där jag bor. Där borta, och i fyra andra byar, har invånarna drabbats av våra vansinniga projekt, och kan inte utvecklas på grund av att vi stjäl land från dem för att bygga ut (kolonierna) Matityahou och Modin Ilit. Man måste riva muren och låta invånarna cirkulera fritt. (…) Jag bor i Matta, på land där det tidigare fanns en arabisk by, Allar. I det här landet finns det inte ett ställe som inte tidigare varit bebott av araber, och många har fortfarande nycklar till hus som inte längre existerar”, säger Aminadav Begin i en intervju med den israeliska tidningen Yediot Aharonot.

Faran med vanan



Farlig vana, Brittany Jane Boyd

Sverige är skatter, socialism och sex. Det förstår man om man pratar med politiskt intresserade nordamerikaner. Frågan om skatterna är populärast. ”Hur kan ni i Sverige ha råd att betala så höga skatter”, frågade en bekant i veckan. ”Sverige har väll världens högsta skatter”, tillade han. Det är många i Sverige som inte förstår det heller.

Frågan borde snarare vara hur ett land har råd att inte finansiera ett generöst socialt skyddsnät. Det sliter till exempel enormt på hälsan att vara bostadslös. De som lever på gatan kostar lätt samhället tio till hundra gånger mer i akutsjukvård än vad det skulle ha kostat att betala deras hyra. Utan stöd ökar också kriminaliteten bland de hemlösa, vilket kostar samhället enorma belopp. Och det är naturligtvis betydligt svårare för en hemlös att hitta ett jobb eller ta sig ur ett drogberoende utan en bostad. Det här borde vara självklarheter, men de flesta jag pratar med ramlar nästan ur stolen när jag säger att ett generöst socialbidrag inte är en utgift utan en investering.

Jag tror aldrig jag lyckats övertyga någon om det här eller ens om att det är okontroversiellt bland sociologer. Och de som ändå förstår att det finns en massa empirisk forskning som stöder detta brukar ändå inte låta sig övertygas. Åsikter har man av oftast av känslomässiga skäl, av vana eller för att det passar ens egenintressen. Ibland undra jag om inte vanan är det vanligaste skälet bakom många föreställningar.

Det finns jordnära exempel. Jag retar mig på att priser i USA och Kanada normalt sett anges exklusive moms. Den som är uppvuxen i Europa uppfattar lätt det absurda i att inte veta exakt hur mycket man egentligen ska betala i kassan. För nordamerikaner är ett ickeproblem och en del behöver flera minuter för att begripa vad jag pratar om. Det har aldrig slagit dem att priser skulle kunna anges inklusive moms.

Det man är van vid antas vara rätt. Beviset för att det är (för) dyrt att avskaffa hemlösheten i är helt enkelt att det finns hemlösa. Vanan är ofta en ovana.

onsdag, april 28, 2010

Det yttersta kriteriet




En graviditet kan vara som rysk rollett. Så är det i alla fall i den fattigaste delen av världen där var sjätte gravid dör. Risken att dö varierar kraftigt mellan olika länder. I norra Europa dör en gravid per trettio tusen. Italien är det säkraste landet i världen med 3,9 dödsfall per 100 000 graviditeter. Sverige kommer på näst bästa plats.

En studie som nyligen publicerades i The Lancet visar att mödradödligheten minskat globalt med trettiofem procent de senaste trettio åren. 1980 dog 500 000 gravida, jämfört med 343 000 2008.

Mödradödlighet är en intressant statistik eftersom den säger mer om hur det går för ett samhälle än traditionell ekonomisk statistik. Förment värdeneutrala koncept som BNP eller paretooptimum väger lätt mot samhällets förmåga att upprätthålla livet.

Det finns de som kommer att hävda att världen går i rätt riktning, även om siffrorna fortfarande är monstruösa. På ett övergripande och ytligt plan är det sant. Tittar man på siffrorna på landsnivå och jämför med hur kunskap och rikedom ökat i världen så ser man att det är förrädiskt att hävda att världen går åt rätt håll. På det norra halvklotet är Storbritannien ett tydligt exempel på detta. Trots en kraftigt höjd BNP har mödradödligheten nästan inte minskat alls. Storbritannien ligger efter (inte bara efter andra rika länder utan också) en del fattiga länder i det gamla östblocket. Ett ännu tydligare exempel USA där mödradödligheten rent av ökat kraftigt.

Idag är det säkrare att vara gravid i Albanien än i USA och Storbritannien. Jag tror det säger mycket om hur dessa länder utvecklas.

torsdag, april 22, 2010

Iransk hägring


Ulrich Lamsfuss, Michael Douglas – No Nukes



Den senaste DNI rapporten från i februari i år är tydlig med att Iran inte håller på att bygga några kärnvapen:

” We continue to assess Iran is keeping open the option to develop nuclear weapons in part by developing various nuclear capabilities that bring it closer to being able to produce such weapons, should it choose to do so. We do not know, however, if Iran will eventually decide to build nuclear weapons.”
(min fetstil)

Längre ner känner sig underrättelsetjänstens analytiker tvugna att (som i andra rapporter) poängtera att Irans ledare är rationella:

” We continue to judge Iran’s nuclear decisionmaking is guided by a cost-benefit approach, which offers the international community opportunities to influence Tehran. Iranian leaders
undoubtedly consider Iran’s security, prestige and influence, as well as the international political and security environment, when making decisions about its nuclear program.”


Både den tidigare och nuvarande IAEA chefen har varit tydliga med att säga att de inte har bevis på att det finns ett iranskt kärnvapenprogram. I den senaste IAEA rapporten har en mening tolkats som att IAEA nu skulle ha ändrat sig.


”Altogether, this raises concerns about the possible existence in Iran of past or current undisclosed activities related to the development of a nuclear payload for a missile. These alleged activities consist of a number of projects and sub-projects, covering nuclear and missile related aspects, run by military related organizations.”


Misstanken bygger på dokument som IAEA kom över för fem år sedan som kanske visar att Iran hade ett program fram till år 2003.

Så här kommenterade Carl Bildt rapporten i SvD:


Man har lite andra formuleringar om de misstankar man hade, som i allt väsentligt ligger några år tillbaka i tiden, om att de utvecklar stridsspetsar för en robot. Man har hårdare formuleringar om det.


Det hör till IAEA:s uppgifter att ha misstankar, men också att presentera bevis. Journalister och politiker har i regel ett egenintresse av att dramatisera den här typen av rapporter om Iran. Många tidigare rapporter har också tolkats som om nu IAEA ändrat uppfattning, trots att IAEA chefer hela tiden i intervjuer varit väldigt tydliga med att det saknas bevis för att det finns ett aktivt iranskt kärnvapenprogram. IAEA har dessutom kontroll över allt deklarerat iranskt kärnmaterial, så de kan vara säkra på att Iran inte håller på att bygga ett kärnvapen nu.

Israel har hävdat i snart tjugo år nu att Iran har ett kärnvapenprogram, utan att komma med några konkreta bevis. Varför inte berätta för IAEA:s inspektörer var de ska leta? Intressant i sammanhanget är att det också tycks cirkulera förfalskade bevis…

onsdag, april 21, 2010

Sextiotvå år av israeliskt förtryck




Idag är det sextiotvå år sedan förtrycket av palestinierna institutionaliserades genom staten Israel.

Kritik mot Israel brukar mötas med den retoriska frågan om Israel har rätt att existera. Det är en teoretisk fråga. Israel är ett faktum. Landet har både kärnvapen och mellanösterns mest potenta armé.

Att påpeka att det inte finns något militärt hot mot Israels existens borde glädja landets vänner men den vanliga reaktionen är i stället irritation och förnekelse. Ett uppenbart skäl är att de flesta Israeliska övergrepp sker under förevändning att Israel skulle vara hotat.

Man kan även se viljan att överdriva hotbilden mot Israel som ett inslag i vår tids postmoderna trend att tävla om offerrollen. Ett återkommande tema är också att Israel förhindrar en ny förintelse och att all kritik mot landet därför borde vara tabu. Slavoj Zizek talar om ett tankeförbud (Denkverbot).

Kritik mot Israel brukar också avfärdas med att den som framför den tillämpar dubbla måttstockar. Då det begås värre övergrepp på andra håll är det fel att kritisera Israel. Oförmågan att relativisera kan bottna i antisemitism.

Det är sant att debattörer väldigt ofta använder sig av dubbla måttstockar. Saudiarabien och Iran är till exempel på ungefär samma nivå när det gäller mänskliga rättigheter och demokrati (Fast det finns goda argument för att hävda att Iran ändå är lite bättre än Saudiarabien.). Ändå behöver man inte genomföra någon tidningsstudie för att veta att media regelbundet skriver om problem i Iran men nästan aldrig om dem som finns i diktaturen i Riyadh. Dubbla måttstockar är oerhört vanligt. De flesta afrikanska länder är diktaturer men ändå är det bara några få som media brukar rapportera och kritisera. De som gör affärer med väst på väst villkor hamnar i regel i media skugga – oavsett hur hårt man förtrycker sitt folk – medan de som trilskas väcker ledarskribenternas passion för demokrati.

Även i Israels fall kan man tala om dubbla måttstockar, men inte på det sätt som landet vänner brukar mena. Det är sant att de israeliska övergreppen inte kan jämföras med folkmordet i Sudan, men det är att jämföra äpplen med päron. Ett folkmord bör jämföras med ett annat folkmord, och en apartheidstat bör jämföras med en annan.

Israel brukar regelbundet presenteras som ett demokratiskt land som inte är särskilt annorlunda från andra demokratier. Ändå är inget längre från sanningen. Ta det faktum att Israel vägrar att definiera sina gränser. Det finns visserligen många gränskonflikter runt om i världen andra länder har en åsikt om var dess territorium slutar. Hur skulle världen reagera om Ryssland plötsligt meddelade att man inte längre betraktar landets gränser som givna och att man inte heller vill berätta vilka gränser man anser legitima? Bara detta vore tillräckligt för att förvandla vilken annan stat till en paria i FN.

Till skillnad från andra normala stater så definierar sig Israel som en stat för en viss etnisk grupp (judar). Rättigheter är inte automatiskt knutna till medborgarskap utan beror på vilken etnisk grupp man tillhör. En amerikansk eller svensk jude har till exempel fler rättigheter i Israel än en Israelisk medborgare som råkar vara arab.

Hur skulle Israels vänner i Sverige reagera om vi införde israeliskinspirerade lagar i Sverige? Hur låter det om man talar om Sverige som de etniska svenskarnas land? Hur vore det om vi i Sverige gjorde om våra ID kort så att man kan se vilken etnisk grupp de svenska medborgarna tillhör? Hur vore det om nästan all mark i Sverige ägdes av en stiftelse som enbart lånar ut marken till etniska svenskar. Normala stater är öppna etniskt men slutet geografiskt. I Israels fall förhåller det sig tvärtom. En politik som lätt skulle identifieras som naziinfluerad om den genomfördes i Sverige ses som helt oproblematisk i Israel.

Ett annat gott skäl för att kritisera Israel är att landet försvaras av inflytelserika politiker och opinionsbildare i väst. Detta stöd är dessutom än mer öppet och uttalat än stödet för den Sydafrikanska apartheidstaten var så sent som på sjuttiotalet. Och detta stöd nästan uteslutande kommer från den höger där man tidigare hittade de flesta antisemiter.

Svenska politiker och opinionsbildare stödjer i praktiken även förtrycket i till exempel Ekvatorialguinea, men det sker främst genom att man inte låtsas om att det finns problem där. Det finns inga svenska politiker som uttalat stödjer Ekvatorialguinea som man stödjer Israel. Det utrymme som debatten om Israel får är berättigat just av det faktum att dess form av förtryck har ett sådant öppet stöd i Sverige.

Det är också viktigt att inte sluta kritisera Israel då de som försvarar landet ofta även undergräver yttrandefriheten. Det sker dels indirekt genom att man lyckas skrämma folk till tystnad. Efter hetsen mot Reepalu ska det mycket till för att en svensk politiker ska våga föreslå någon form av bojkott av Israel i någon form. Detta ligger nära Zizeks idé om Denkverbot.

Men det finns också direkta angrepp mot yttrandefriheten. Ett av de senaste och mer absurda exemplen är den franska justitieministerns direktiv om att de som uppmanar till bojkott av israeliska varor ska åtalas. Enligt Michèle Alliot-Marie är uppmaning till bojkott av israeliska varor en form av antisemitism. Att information om den här typen av absurda och farliga beslut inte ens debatteras i franska medier är också ett tecken på hur stark självcensuren blivit.

Så har det inte alltid varit. Den andra december 1948 publicerade New York Times en artikel där 27 judiska forskare och kulturpersonligheter anklagade den israeliske premiärministern och hans parti för att föra en nazistisk politik. Bland de mest kända undertecknarna fanns Albert Einstein och Hannah Arendt. Skulle någon stor västerländsk tidning idag, sextiotvå år senare, våga publicera en liknande artikel?

fredag, april 16, 2010

Finanskrisen som teater

En teater i Reykjavík gör just nu en show av den isländska finanskrisen. 45 skådespelare turas om att läsa upp en parlamentarisk rapport på över 2000 sidor. Föreställningen tar 6 dygn (i sträck!), och beräknas avslutas nu på Söndag. Inträdet är gratis. Här är ett smakprov.



Själv läser jag normalt hellre en pjäs än går på teater (för att slippa ha någon mellan mig och texten) men det isländska initiativet låter intressant. Det är synd att man inte kan få föreställningen på svenska, i Ernst Hugo Järegårds tolkning.

Skymning mellan Magog och Montreal











torsdag, april 15, 2010

Vad vi kan lära av Iran



Louvre, fresk från Darius I palats, år 510 f.kr.


Ett karaktäristiskt drag för USA utrikespolitik är att den tycks utformas utan hänsyn till de amerikanska säkerhetstjänsternas slutsatser. CIA:s analytiker trodde till exempel aldrig på den bland amerikanska beslutsfattare så populära dominoteorin som sa att större delen av Sydostasien riskerade att bli kommunistiskt om USA slutade ockupera Sydvietnam.

Vita Huset tog många irrationella beslut och gjorde en massa lögnaktiga påståenden under Vietnamkriget. Lögnerna var rationella i den meningen att de hjälpte till att sälja kriget men varför den ena presidenten efter den andra tog så många irrationella beslut, trots att säkerhetstjänsten försett det med förvånansvärt korrekt information, är inte lika lätt att förklara. Nixon beslöt till exempel genomföra massiva bombningar av Nordvietnam för att få dem att sluta stödja motståndet i Sydvietnam, trots att CIA rapporterat att Viet Cong var så pass självständigt att de knappast skulle ge upp även om regeringen i Nordvietnam bad dem.

Även idag är det uppenbart att USA:s utrikespolitik inte är en logisk följd av den egna underrättelsetjänstens analyser. Vita Huset varnar till exempel för iranska kärnvapen, trots att, CIA inte tror att Iran har ett kärnvapenprogram. Föreställningen att Irans ledare är farliga galningar är så utbredd inom det amerikanska politiska etablissemanget är att säkerhetstjänsten ansåg det nödvändigt att precisera i en rapport att den iranska regimens ledare kan tänka rationellt…



När DN idag skriver att ”ett teokratiskt, kärnvapenbestyckat Iran är på sikt ett hot mot oss alla” så avspeglar det rätt väl den dominerande åsikten bland ledande politiker. Underrättelsetjänsten och oberoende experter är, som jag visar i min bok Bombdiplomati, inte lika oroade. Media avspeglar det politiska etablissemangets åsikter, hur verklighetsfrämmande den än är.

Hetsen mot Iran fyller samma funktion som jakten på icke existerande ryska ubåtar i den svenska skärgården en gång gjorde. Det finns många som har något att tjäna på att larma. Hot (ryska ubåtar, iranska kärnvapen mm) säljer tidningar, skapar ett behov av starka ledare, avleder uppmärksamheten från inrikespolitiken och motiverar anslag till militären.

Det media förmedlar om Iran säger oss i regel mycket lite om landet men desto mer om hur irrationell den politiska eliten i USA är.

----

SvD skriver också idag om faran för med de iranska kärnvapen som inte existerar. Framförallt för Israel. Riktiga och oberoende experter delar ytterst sällan Gudmundsson tro att Iran skulle utgöra ett hot mot Israel. I höstas gjorde till exempel ARIEL ILAN ROTH upp med denna föreställning. "Contrary to popular belief, Israel is not afraid of a nuclear attack by Iran or Hezbollah; rather, it fears losing its nuclear monopoly in the region and the image of invincibility that comes with it." 24/11 2009 Foreign Affairs. Även den pensionerade israeliska brigadgeneralen Uzi Eilam avfärdar att Iran skulle vara ett hot. Han hävdar att ”försvarsetablissemanget sänder ut falska larm för att sno åt sig en större budget”.

Den här typen av åsikter - som alltså är ytterst vanlig bland folk som till skillnad från Gudmundsson inte förlorar sin inkomst om de drar fel slutsatser - presenteras nästan aldrig i gammelmedia.

lördag, april 03, 2010

Vad burkan döljer




Om någon för tio år sedan sagt att ett klädesplagg för kvinnor skulle bli en av 2000 talets stora politiska frågor hade jag hade jag aldrig trott det. Idag är det ett faktum. I hela västvärlden debatteras det för eller emot burkan. I Frankrike vill presidenten rent av förbjuda burkan.

Det märkliga är att ett klädesplagg som bärs av så få kan väcka en sådan uppståndelse. I Frankrike handlar det om mindre än fyrahundra kvinnor. I Quebec publicerar pressen långa artiklar om burkan nästan varje dag. Men efter över tre månader i Montréal har jag fortfarande inte sett någon som bär det omdiskuterade klädesplagget. Och precis som i Sverige har en enda students klädval sysselsatt opinionsbildare och makthavare.





Det är mer sannolikt att vi känner detaljer i burkadebatten än frågor som verkligen borde beröra oss skriver Serge Halimi i senaste numret av Le Monde Diplomatique. Fransmän vet en massa om burkor men känner till exempel inte till att stadskassan förlorat 20 miljarder euro på grund av ett tekniskt beslut under bankkrisen.

För Halimi är burkadebatten en europeisk version av det amerikanska korståget mot flaggbränning på åttio och nittiotalet. Under förra bankkrisen, som kostade de amerikanska skattebetalarna 500 miljarder dollar, krävde de flesta amerikanska politiker att flaggbränning, som var och är ett ytterst sällsynt fenomen i USA, skulle förbjudas. Frågan om flaggbränning borde vara tillåtet eller inte var länge en av de stora politiska frågorna i USA. Burkan är precis som flaggbränning ett pseudoproblem som effektivt döljer de verkliga problemen i stat och samhälle.

Ett monument över vad?



Idag deltar ett trettiotal afrikanska stadschefer i invigningen av en femtio meter hög bronsstaty i Dakar. Det Afrikanska renässansmonumentet som avtäcks i samband med att Senegal kan fira att det nu är femtio år sedan man fick sin formella självständighet är tänkt att bli ett landmärke i stil med Frihetsgudinnan eller Eiffeltornet. Kritiker menar att de 26 miljoner dollar som statyn kostat hade kunnat användas till viktigare projekt. Oppositionen är kritiska till att Sengals president anser att han personligen har rätt till 35 procent av turistintäkterna eftersom det var hans idée att bygga statyn... Andra menar att statyn - som byggts av Nordkorea - inte är särskilt välplanerad. I huvudet på den manliga statyn finns ett utsiktsrum med plats för 15 personer men hissen upp har bara plats för fem. Bristen på fönster gör också att statyn behöver omfattande luftkonditionering.