torsdag, augusti 19, 2010

Rapport från landet Non



Soppfritt från mitt fönster


Det första franska ordet jag lärde mig som barn var inte mama eller papa utan non. Non, gör inte si eller så. Non, gå till ditt rum och se efter om du finns där. Non är inte bara det ord franska föräldrar verkar använda mest när de talar till sina barn, utan också svaret på i stort sett alla frågor man ställer till myndigheter.

När jag ringde polisen förra året och bad dem se till min lägenhet eftersom någon brutit sig in och bosatt sig där svarade man naturligtvis ”non monsieur.” ”Det kan vi inte. Omöjligt.”

Kommissarien förklarade att det var emot deras regler att åtgärda klagomål per telefon, när det var utlandssamtal. När min kusin framförde samma begäran på plats var svaret naturligtvis: ”Non madame. Ni måste ha skriftlig fullmakt från ägaren innan vi kan göra något. Dessutom måste ni vända er till en annan polisstation.”

Fransk polis är mästare i att säga nej, men det privata näringslivet ligger inte långt efter. I Sverige har det hänt att jag kunnat ta ut pengar på banken utan ID-kort, trots att de inte känt mig, men i Frankrike har jag blivit nekad att sätta in pengar på mitt konto (Jag vet inte vilket som är mest absurt). Det finns inte mycket att förstå, annat än att det oftare är lättare att säga nej än att göra sitt jobb.

Det mesta är reglerat i Frankrike. Det finns en lag som förbjuder markbundna TV-kanaler att visa långfilmer på fredagar, då staten vill att folk ska gå ut och konsumera. En annan tvingar radiokanaler att se till att minst 70 procent av all musik som spelas mellan åtta på morgonen och åtta på kvällen är fransk, då staten vill skydda fransk musikindustri. En komplicerad lag säger att man inte får fotografera och publicera bilder på privatpersoner utan deras skriftliga medgivande (den gäller i mindre grad offentliga personer).

Listan över absurda förbud och restriktioner är oändlig. En del, som att grisar inte får kallas Napoleon, är klara. Andra behöver man experthjälp för att förstå. De flesta bryr sig varken allmänhet eller polisen om. Restaurangerna i mitt kvarter har till exempel kastat sina sopor på min gata i åratal, trots eller kanske just på grund av en stor förbudsskylt, men då jag inte har en farbror inom polisen eller någon kusin som jobbar i stadshuset säger alla non, non, non när jag ber dem fixa det.

Tyvärr tillkommer hela tiden nya absurda lagar. President Sarkozy, som lär vara jurist, drev till exempel nyss igenom en lag som kriminaliserar vissa typer av kläder (heltäckande slöja).

Regeringen ger också direktiv om att äldre lagar ska tolkas på nya tokiga sätt. Det är till exempel olagligt i Frankrike att uppmana till bojkott av israeliska produkter. Att uppmana andra att till exempel inte äta israeliska apelsiner är en form av hatbrott hävdar den franska justitieministern, som gett alla åklagare order om höjd beredskap. (Att förespråka bojkott av andra länders varor är dock ännu inget brott).

När turerna kring den illegala finansieringen av president Sarkozys parti nu i veckan tog upp allt syre i media lanserade han förslaget att man bör straffa föräldrar till barn som begått brott…

Men allt detta är inget jämfört med Sarkozys senaste förslag som går ut på att personer som begår vissa typer av brott ska kunna bli av med sitt medborgarskap, om de inte föddes som franska medborgare. Det innebär att samma brott kan leda till olika straff, beroende på etniskt ursprung. I praktiken införs ett andra klassens medborgarskap för invandrare, eller barn till invandrare. På trettio och fyrtiotalet skulle man kalla en sådan politik för fascistisk.

Publicerad i Fria Tidningen

tisdag, augusti 17, 2010

Svart guld kan bli röda Kubas räddning


Hönorna på bilden har inget med krönikan att göra


En gång köpte jag en höna på en marknad i Havanna. Den hade inte mycket kött på benen, men jag var hungrig och det fanns inte mycket att välja mellan ens om man hade pengar på Kuba i början av nittiotalet. Jag satte ner henne på köksgolvet i lägenheten och sedan tittade vi på varandra en bra stund. Hönan kände på sig att något skulle hända, och att det inte var något bra för henne.

Jag är inte bra på att vrida nacken av hönor. Det hela fick drag av zombiefilm. När jag återvände till samma lägenhet två år senare kunde jag fortfarande hitta små blodfläckar som vittnade om fiaskot. Jag vet inte om du också haft ögonkontakt med din lunch, det är nog få svenskar som haft tillfället, men hos mig väckte det en ny typ av obehag.

Så här efteråt slår det mig att jag var tvungen att åka bort från vår industrialiserade livsmedelsindustri för att komma i kontakt med verkligheten. Att döda, stycka och rensa sin egen mat är det normala som vi i den rika delen av världen lämnat bakom oss på bara två tre generationer.

Kuba är på många sätt mer verkligt än Sverige. Regelbundet återkommande gas-, vatten- och elavbrott ger folk tillfällen att leva sina egna liv, tillsammans, i nuet. Bostadsbristen har lett till att flera generationer lever tillsammans. Man väntar på att elen eller bussen ska komma, och man pratar, pratar, pratar. Visst kan det vara trevligt att vädra ut alla tankar man har i huvudet, eller slippa tala med sin äkta hälft, genom att titta på TV. Trevligt eller önskvärt betyder dock inte att det är verkligt. Jag ser inte Kuba som ett ideal för Sverige eller ens för kubaner alltid, men jag kan inte släppa känsla att vissa aspekter av deras liv faktiskt är bättre eller i alla fall mer naturliga än i Europa.

Jag besökte Kuba ett par gånger i början av nittiotalet för att jag i likhet med många andra inte trodde att det skulle överleva Sovjetunionen många år. Men nu kan den kommunistiska revolutionen fira 51 år vid makten, och ingen är längre lika säker på att ön kommer att förändras. Fidel Castro har visserligen lämnat över makten till sin lillebror, som i dag är 79 år, men systemet består. Lillebror Raul har inte samma karisma och politiska fingertoppskänsla som Fidel. Storebror Castro hade till exempel aldrig tillåtit en hungerstrejkande dissident att dö.

Raul Castro är å andra sidan praktisk på ett sätt som drömmaren Fidel Castro aldrig varit. Fidel är den enda kubanen som inte dansar, men Raul lär vara den enda som alltid kommer i tid. Det var Raul som räddade Cuba efter Sovjetunionens fall genom att låta armén i samarbete med utländska bolag bygga upp en turistindustri. Miljardintäkter från turismen plus ett handelsavtal med Venezuela som byter olja mot läkare och andra högutbildade kubanska gästarbetares tjänster har hållit landet flytande.

Kuba har på flera sätt gjort fantastiska framsteg när det gäller utbildning, hälsovård, och till och med högteknologiska företag. Man har skapat en bioteknologisk industri som drar in stora exportinkomster. Men det är inte tillräckligt. Jordbruket är i ett bedrövligt skick (Jordbruket är alltid ett sorgebarn för kommunistiska länder, även om så också är fallet för de övriga örikena i Västindien). Sedan något år tillbaka har Kuba ställt in betalningarna på sina lån. Raul Castro har gett klartecken för stora reformer. Fler former av privat näringsverksamhet ska tillåtas och tanken är att över en miljon statsanställda ska börja arbeta i den privata sektorn.

Men kanske är det den nyupptäckta oljan på kubanskt vatten som kommer att rädda regimen. Om den amerikanska regeringens uppskattning stämmer handlar det om olja värd 300 miljarder dollar (med ett oljepris på 60 dollar per fat). I Havanna talar man om fyra gånger så mycket olja. Även om det lär bli dyrt att ta upp den – en kinesisk oljeplattform ska börja pumpa upp det svarta guldet redan nästa år – handlar det om tillräckligt med pengar för att det kommunistiska öriket ska ha råd att importera en massa feta hönor under flera decennier.

Publicerad i Fria Tidningen

tisdag, augusti 10, 2010

"Svensk höger i skamvrån"


Om ett par veckor släpper Verbal Förlag "Högerns svarta bok", där jag har ett bidrag. Här är hela pressmeddelandet:

Borgerliga partier samarbetar med blodiga diktaturer, förringar klimatkrisen och säljer ut gemensamma egendomar till vrakpris. Högerns svarta bok uppmanar den svenska högern att byta politik och göra upp med sitt mörka förflutna.

För högern är den privata äganderätten alltid viktigare än demokrati, miljö, jämställdhet och solidaritet. Men högern har aldrig behövt göra upp med sin historia.

Högerns svarta bok ställer den svenska högern i skamvrån. För både nya och gamla synder.

Det handlar om en höger som attackerar sjuka och arbetslösa. Som samarbetar med blodiga diktaturer och rasistiska partier. Som säljer ut gemensamma egendomar till vrakpris och som ställer ideologi framför vetenskapliga fakta.

Ändå säger man att högerns politik gynnar alla och att högern står fri från skuld. Inget kunde vara mer fel.

Högerns svarta bok innehåller texter av Åsa Linderborg, Ali Esbati, Kajsa Ekis Ekman, Pierre Gilly, Aron Etzler, Salka Sandén, Kristofer Flensmarck, Ivar Andersen, Linn Hjort, Benny Nilsson, Kalle Holmqvist, Björn Fridén, Ann Charlott Altstadt, Conny C-A Malmqvist, Jan-Erik Pettersson och Mikael Nyberg. Förord av Daniel Suhonen. Redaktörer: Felix Antman Debels och Kristian Borg.

Första recensionsdatum: 1 september. Beställningar via Bokrondellen eller benny@verbalforlag.se (60 kr + frakt, ange namn, adress och antal exemplar). ISBN: 978-91-977495-1-0. Sidantal: ca 280.

Digitalt recensionsexemplar kan beställas omgående från Kristian Borg på kristian@verbalforlag.se. Tryckta recensionsexemplar skickas ut från omkring den 20 augusti, mejla Kristian Borg vid intresse.

torsdag, augusti 05, 2010

Bokreklam: Demokratins bärare

Jan Wiklund, aktiv inom Alternativ stad, har publicerat en bok om folkliga rörelser genom historien.



Jag har själv inte läst den ännu men presentationen låter intressant:

Demokratins bärare handlar om det folkliga motstånd som har hållit staters, kapitals och andra makthierarkiers rutiner i schack under de senaste två tusen åren och försvarat vanliga människor och deras livsvärld.
Från storstrejken i Hongkong till majssådden i Anenecuilco, från Jerusalems första kristna församling till massmötet i Lacandónskogen, från maoister till konsumföreståndare. Arbetare, bönder, kvinnor, periferiserade, marginaliserade, förkämpar för fred, miljö och andra allmänningar.
Med fokus på vad deras kamp betyder för oss idag.


Boken kan beställas här.

tisdag, augusti 03, 2010

Kommunismen: ett försvarstal (1.)


Kan man försvara kommunismen efter Gulag? Det har skrivits hundratals, kanske tusentals, böcker om övergrepp som begåtts i kommunismens namn. Det finns ingen anledning att förneka eller förringa förtrycket och terrorn. De kommunistiska regimernas historia bör belysas för att förhindra att tidigare generationers misstag upprepas men historien bör inte användas som till ett medel för tankeförbud.

Problemet med stora delar av antikommunismen är när den syftar till att döma idéer efter försök att förverkliga dem. Ett av de mer parodiska exemplen är Johan ”jag hittar på citat” Wennströms ledare i SVD (27/7) om rättegången mot en av röda khmerernas bödlar: ”Rättvisan har hunnit ifatt kommunismen”.

Ledaren börjar med att unge herr Wennström analyserar bödelns blick och slutar med att han förnekar att kan eller bör skilja på idéer och hur de förverkligas:

Man lurar sig själv om man tror att kommunismen i sin naknaste form inte ser ut som kamrat Dutch. Katastrofen i Kambodja var inte någon begränsad händelse i en särskild tid, utan symptom på underliggande tankeschema.


De flesta som tycker att det låter vansinnigt att skilja mellan idé och praktik gör det förmodligen utan att tänka på det vid många andra tillfällen. Vårt demokratiska samhälle har som bekant sina rötter i antikens Grekland men hur många är beredda att döma ut demokrati som idé och målsättning bara för att den form av demokrati som grekerna tillämpa hade hårresande brister?

Grekernas demokratiska pionjärinsats vilade på olika former av förtryck. Kvinnor och meteker hade ingen del i denna demokrati som dessutom var beroende av slaveri, som paradoxalt är demokratins yttersta motsats. Men man behöver inte gå så långt tillbaka i tiden. I modern tid har vi kunnat se hur demokratier röstat fram kandidater som fört en uppenbart antidemokratisk politik. Adolf Hitler, Frankrikes och Storbritanniens koloniala imperier, krigen i Vietnam, Irak, för att bara nämna några, är exempel på hur demokratiska staters praktik kan avvika från demokratin som idé och målsättning.

Unge herr Wennström skulle förmodligen aldrig drömma om att döma ut nyliberalismen bara för att Augusto Pinochet i Chile drev igenom sitt nyliberala program med bajonetter och tortyr.

Det förtryck som skapades av olika kommunistiska regimers experiment med klasslösa samhällen bör inte behandlas annorlunda än det förtryck som försöken att förverkliga demokrati eller nyliberalism skapat.

Se även Björnbrum

måndag, augusti 02, 2010

Myten om det subventionerade Kuba


Höll Sovjetunionen verkligen Kuba flytande med hjälp av subventioner fram till 1991? Det är sant att ryssarna köpte kubanskt socker, och att de på pappret fick bra betalt för det. Däremot nämner man aldrig att kubanerna i gengäld var tvungna att köpa sovjetiska varor för sina sockerpengar. Och den intressanta frågan blir då vad världsmarknadspriset på sovjetiska traktorer eller konserver var. Hade Sovjet verkligen kunnat sälja sina varor till något annat land och fått lika bra betalt?
Av liknande skäl är det tveksamt att hävda att Venezuela idag skulle subventionera Kuba. Venezuela har ett enormt behov av läkare, ingenjörer och lärare. Venezuela skulle aldrig ha råd att betala marknadsmässiga löner för de välutbildade gästarbetarna de nu hyr in från Kuba.