lördag, november 20, 2010

Folkpartiets sista liberal?


Camilla Linberg, den enda borgliga riksdagsmannen som röstade emot FRA lagen lämnar Folkpartiet liberalerna.

Jag ser ingen tendens till liberalism i partiet. Det är alldeles för mycket fokus på burkaförbud, högre murar och batonger. Jag vill ha en större bredd.


Märkligt att så få folkpartister vågat stå upp för liberala idéer mot den vedervärdige Jan Björklund.

För ett par år sedan skrev jag i Sundsvalls Tidning om Låtsasliberalismen.

Aftonbladet, Expressen, Dalarnas tidning, DN

fredag, november 19, 2010

Kritiskt för kritiken


Bonniers allt mer dominerande roll inom svensk media, var temat för en inte särskilt uppmärksammad artikelserie som gick på Aftonbladets kultursida i förra veckan.

Koncernens monopolliknande ställning på bland annat bokmarknaden är naturligtvis ett hot mot den kulturella mångfalden och kvalitén på samhällsdebatten.

I min hemstad Linköping kunde folk länge välja mellan tre dagstidningar, av olika politisk färg. Nuförtiden är inte ens olika tidningar längre någon garanti för mångfald. Kvällsposten och GT slagit ihop sin kultursida med Expressens. Trelleborgs Allehanda har ett samarbete med Sydsvenskans kultursida. Jakten på stordriftsfördelar utarmar pressen.

Andra dagstidningar har valt att avpolitiserat sin kultursida. Om det är en konsekvens av att man vill lägga tynande frilansbudgetar på rent kulturmaterial eller har andra skäl vet jag inte. Till och med LO-Tidningen kultursida ger numera betydligt mindre plats åt samhällsdebatt än tidigare.

Tidningars debattsidor är naturligtvis fortfarande öppna för politiska inlägg, men då inte betalar något fylls i upp av företrädare för näringslivet, partier, fack och andra organisationer som avlönar medarbetare. För att kunna leva som debattör idag bör man antingen vara rik eller sponsrad av en intresseorganisation.

Varför det blivit så här är inte lätt att förklara. Är Bonnierkoncernen en av Moderaternas hemliga sponsorer? Även om så skulle vara fallet så förklarar det inte varför också socialdemokraterna accepterat att media kommit att dominera av några få jättar. Kanske handlar det om att partiet inte tyckte om att kritiseras från vänster, som det ofta hände att till exempel Arbetet gjorde.

I år blir det värre. Regeringens nya regler för kulturtidskriftsstöd gör till exempel att politiska tidskrifter nu mister sitt bidrag. Det innebär ytterligare tidningsdöd. Bland annat läggs tidningen Latinamerika ner nu i december efter trettiofem års verksamhet.

Regeringen arbetar aktivt med att minska källorna till misshaglig information som står till medias förfogande. En av Fredrik Reinfeldts första åtgärder efter valsegern 2006 var att lägga ner arbetslivsinstitutet som producerade en rad vetenskapliga rapporter om tillståndet på svenska arbetsplatser.

Regeringens neddragning av remisstiderna är också ett sätt att försöka kontrollera informationen. Det har lett till att en rad reformer blivit ”hafsverk med låg kvalité” som Sveriges kommuner och landsting påpekat. Men den omedelbara effekten är att det formuleras mindre kritik mot regeringens politik från remissinstanser, vilket i sin tur leder till mindre negativ publicitet i media.

I veckan kom ytterligare ett exempel: finansminister Anders Borg har fått nog av kritik från Finanspolitiska rådet som han själv tillsatt och som har till uppgift att ”oberoende granska regeringens ekonomiska politik”. I stället för att försvara sin budget svarar Borg med att hota att skära ner på rådets anslag!

All information ska tydligen koncentreras i regeringens och några få mediajättars händer. Men visst finns det värre ställen. I Frankrike avlyssnar presidenten kritiska journalisters telefoner, och i Italien äger premiärministern majoriteten av alla TV kanaler och tidningar. Men inte är det någon tröst.

----

Lista över nerlagda svenska dagstidningar

torsdag, november 18, 2010

Iron man ersätter Jas?



Den allmänna värnplikten ersätts i allt fler länder av professionella soldater. En förklaring är att krigföring blivit en allt mer högteknologisk och kostsam verksamhet. Krigsmakter har råd med allt mindre utrustning, och det krävs mer kunskap för att använda dem än vad man kan förvänta sig att värnpliktiga ska klara.

Amerikanska soldater bär allt mer kroppspansar, och ibland även hjälmar som innehåller såväl kameror som radiolänk till stridsledningen. En del menar att slutresultatet kommer att bli en modern version av den medeltida rustningen, inte helt olik Iron man. Science Fictionsidan Io9 har räknat lite på vad det skulle kunna kosta att göra verklighet av filmfantasin:

Ett exoskelett för fysisk styrka: 10 miljoner dollar.

Det existerar redan olika exoskellett.



Head-up Display: 54 miljoner.

Det låter dyrt. Iphonversionen kostar bara 2.99 dollar!


Bärbar kraftkälla: 36 miljoner.
Här hittade jag ingen illustration...

Jet Packs: 400 000.

Man slipper i alla fall att ta av sig skorna när man ska flyga.


Här är en av mina personliga favoriter.



Bärbara datorer 20 000.
Som hittat!

Den totala kostnaden uppgår till 100 miljoner dollar, vilket är billigt jämfört med uppgifter i filmen som gör gällande att Iron Mans rustning kostar 120 miljoner. Det är också billigt jämfört med nya typer av stridsplan.

Tyvärr eller kanske lyckligtvis så blir kvalitén på en sådan här rustning så dålig att de inte kommer att byggas i snart. Det finns visserligen fungerade Jet packs redan men deras prestanda kan inte mätas med ett plan. En stor svaghet med projektet är kraftkällan: det finns ingen teknik som kan leverera i närheten av de energimängder som behövs. Visst räcker den till för att flyga, men det vill till att kriget är nära då. Men det finns till och med större problem. Så fort man lägger till pansar som håller mot mer än finkalibriga kulor blir vår Iron hopplöst otymplig. Dessutom finns det inget sätt idag att förhindra att vibrationerna dödar eller skadar bäraren även om rustningen håller för till exempel en mindre granat. Iron man skulle lätt falla offer för en gammal rysk granat som kostar som en pizza.

Monorail: framtidens kollektivtrafik?



Är det möjligt att minska beroendet av olja, utsläppen av växthusgaser, förbättra handelsbalansen, lägga grunden till en ny industri, och på köpet få snabbare transporter? Svaret är ja, om man ska tro en studie som publicerades i dagarna av l´Institut de recherche en économie contemporaine (IREC) i Quebec.

I stället för att bygga ett konventionellt höghastighetståg föreslår IREC att Quebec i stället länkar samman provinsens sex största städer med ett Monorail där tågen hängen under rälsen. Med en toppfart på 250 kilometer i timmen är Monorail är visserligen betydligt långsammare än TGV (350 kilometer) men så kostar den också bara en tredjedel så mycket att bygga. En orsak till det låga priset är att Monorail som byggs på pelare får plats utmed de flesta befintliga motorvägar. Monorail är ett bra alternativ till TGV för stora länder med liten befolkning om man ska tro IREC.

Det finns inget lok, utan varje vagn har sin egen motor som sitter i hjulet. Det innebär att man kan ha betydligt fler avgångar. Dessutom blir driftskostnaderna också lägre: Monorail konsumerar mindre elektricitet, behöver ingen förare, och riskerar varken att stoppas av snöfall, rådjur eller motorfordon.

torsdag, november 11, 2010

Demokratiskt haveri bakom Afghanistanpolitik


Var det rätt av regeringen, Socialdemokraterna och Miljöpartiet att förlänga Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan? Eller: har de svenska soldaterna några realistiska möjligheter att uppfylla regeringens mål? Svaret är inte givet. Ett skäl är att regeringens propositioner är vaga.

I den första (från 2001) uppger regeringen två förklaringar till Sveriges närvaro vilka sedan återkommer genom åren. Invånarna i Afghanistan måste kunna garanteras ”ett minimum av säkerhet” och ”ett förbättrat säkerhetsläge är också en förutsättning för ett effektivt bistånd”. Men ”på sikt måste dock säkerhet och ordning upprätthållas av det afghanska folket...”.

Trots att dessa formuleringar nu återkommit i snart tio år har regeringen aldrig definierat vad man menar. Vad är ”ett minimum av säkerhet”? Går det att kvantifiera i antalet afghanska flyktingar eller civila som dödas? Det tog många år innan propositionerna ens innehöll siffror på dödsfall och annat lidande.

Propositionerna innehåller inte heller något försök att förklara vad man menar med ”effektivt bistånd”. Når det svenska biståndet inte fram? Menar man att den totala nöden bör minska? Ingenstans framgår vilka kriterier som gäller för ett ”effektivt bistånd”.

I propositionerna finns inte heller några resonemang om hur länge det kan vara rimligt att Sverige har soldater i Afghanistan. ”På sikt” måste afghanerna själva kunna ta över säkerheten, skrev man alltså för snart tio år sedan. Då hette det också att Sverige skulle vara där i max sex månader.

2005 bytte man ut formuleringen ”på sikt” mot ”långsiktigt engagemang” utan att erkänna att man hade gjort en felbedömning tidigare. Och nu har man som bekant förlängt insatsen till år 2014.

En annan svårighet är att det hela tiden tillkommer nya mål. Senare propositioner talar om vikten av att bekämpa opiumproduktionen (en stor del av allt opium i Sverige kommer från Afghanistan) och att säkerheten i Afghanistan inte bara är viktig för afghanerna, utan också för ”regionen och globalt”.

2007 återfinns för första gången lite självkritik i en proposition. Regeringen skriver visserligen inte att man själv har gjort några misstag, men det internationella samfundet måste ta på sig en del av ansvaret för den ”negativa utvecklingen”. Fast det enda misstaget har varit att skicka för få soldater, och för lite resurser till att återuppbygga landet. Lösningen är alltså mer av den tidigare politiken.

Den aktuella överenskommelsen presenterades som en förändring men förespråkar i grunden samma mix av militära och civila åtgärder som man gjorde redan 2001. Den stora förändringen består i att svenska soldater nu är ute i krigszonerna.

Även regeringens bedömning av de risker som svenskarna utsätts för är otydlig. Vad betydde det när man skrev att de var ”låga” eller ”medelhöga”? Motsvarar fem döda svenska soldater en medelhög risknivå – eller en låg? Vad är i sådana fall en hög risknivå? Och hur bedömer regeringen respektive försvarsmakten riskerna i framtiden? Istället för riskbedömning heter det nu bara att ”[v]i fäster stor vikt vid säkerheten för all svensk personal”. Istället för att förtydliga sin analys av riskerna har man ersatt den med en deklaration om att regeringen bryr sig.

Det finns en föreställning om att demokratin och de institutioner som upprätthåller den maximerar möjligheten att komma fram till sanningar och fatta korrekta beslut. Det är ett rimligt antagande. Men demokrati och sanning följer inte automatiskt ur varandra. Alla har rätt att yttra sig, men allas åsikter är inte lika mycket värda. Sanningen kan inte heller avgöras genom konsensus. Ett demokratiskt samhälle behöver sanningen, då förutsättningen för att föra samtal och debatt är att det går att ha objektivt rätt eller fel. Att Sveriges regeringar nu i tio års tid inte har lyckats formulera några tydliga kriterier på när dess mål i Afghanistan kan antas vara uppfyllda tyder på att det är något fel med den svenska demokratin.

Ytterligare ett tecken på det är att information som strider mot den officiella linjen inte tycks nå fram till dem som utformar vår utrikespolitik. Ingenstans finns något som tyder på att våra toppolitiker vägt ett argument mot ett annat innan beslutet att förlänga den svenska ”närvaron” i Afghanistan.

Varken regeringen Persson eller regeringen Reinfeldt har till exempel någonsin ifrågasatt föreställningen att det behövs militär närvaro för att biståndet ska nå fram. Detta trots att bland annat Svenska Afghanistankommittén, som fördelar en stor del av det svenska biståndet, menar att militärens närvaro i själva verket försvårar deras arbete och utsätter dem för risker.

Beslutet att förlänga den svenska truppnärvaron sägs vara en kompromiss, men de reella skillnaderna mellan regeringen och de största oppositionspartierna är ytterst små. Ledande politiker och opinionsbildare har betonat hur viktigt det är att Sverige uppvisar enighet, och talat om vår trovärdighet och vårt ansvar gentemot det internationella samfundet.

Den svenska Afghanistanpolitiken uppvisar klassiska symptom på en defekt beslutsprocess.

• Regeringen saknar oftast mätbara kriterier på när målen kan vara uppnådda.

• Regeringen saknar alternativa strategier för hur målen ska uppnås.

• Regeringens (och de stora oppositionspartiernas) beslutsunderlag är undermåligt då man tycks vara oförmögen att ta till sig information som motsäger den utformade politiken.

• Regeringen har inte på riktigt analyserat riskerna med den föreslagna politiken.

En orsak till detta kan vara att svensk utrikespolitik i allmänhet och Afghanistanpolitiken i synnerhet utformas i små grupper, där trycket på att uppvisa enighet utåt är stark. Kvaliteten på beslutsorganisationer kan lätt försämras om alltför stor makt överlämnas till utskott i riksdagen, eller partiledare som träffas under informella former för att göra upp.



Flera – kanske de flesta – amerikanska utrikespolitiska fiaskon antas bero på organisatoriska brister. George Bushs beslut att invadera Irak är ett typiskt exempel på hur dysfunktionella beslutsprocesser kan få katastrofala följder.

Vissa amerikanska presidenter lär dock av sina misstag. Efter det misslyckade invasionsförsöket av Kuba förstod Kennedy att det fanns ett direkt samband mellan fiaskot vid grisbukten och hur beslutet beretts. Kennedy vidtog en konkret åtgärd: han utsåg enskilda rådgivare som fick i uppgift att ifrågasätta olika arbetsgruppers förslag. Syftet var att bryta upp gruppernas konformism.

En annan möjlighet vore att se till att enskilda individer hålls ansvariga för sina beslut, så att de inte kan gömma sig bakom ett kollektivt ansvar.

Ett problem med den svenska Afghanistanpolitiken är att enigheten bland de stora riksdagspartierna gör att ingen i slutändan behöver ta ansvar för misslyckanden. Ansvaret späs ut till ingenting.

Publicerad i Fria Tidningen

SvD

måndag, november 08, 2010

USA senator föreslår krig mot Iran

Idag talade den amerikanska senatorn Lindsey Graham öppet om nödvändigheten av att starta ett krig mot Iran.



En viktig "detalj" som förbigått Lindsey (och de flesta andra toppolitiker) är att den amerikanska säkerhetstjänsten inte anser att Iran har ett kärnvapenprogram. Frågan är vad för slags garantier som duger för senator Lindsey och andra amerikanska dårar, om de inte ens vill tro på USA egen säkerhetstjänst.


Lindsey är inte den enda amerikanska senatorn som öppnat för ett krig mot Iran. Så här lät Joseph Liberman (som jag stött på i min tidningsbutik i New York) för några år sedan.




Och när Hillary Clintion var senator drog hon sig inte för att tala om att USA kunde "utplåna" Iran.

fredag, november 05, 2010

Bentham i lådan



Det här är den brittiska filosofen Jeremy Bentham. Han var en av de där som började studera latin vid tre års ålder och var flytande i franska vid sju. Den vuxne Bentham fick ett stort inflytande på liberalismen, och grundade både utilitarismen och rättspositivismen. Han var en ovanligt originell tänkare.

Bentham var så originell att han ville fortsätta att göra nytta även efter sin död. Hur man kan göra det är kanske inte självklart men Bentham ordnade det så att hans kropp skulle balsameras och visas upp för studenter på University College London. Så nu har Bentham suttit i en låda till allmän beskådan sedan 1832 och inspirerat.

Trots att Bentham gav utförliga instruktioner om vad som skulle göras så gick balsameringen fel. Huvudet började ruttna och fick ersättas av en vaxkopia. Ett tag lät man huvudet ligga till beskådan på ett fat framför dockan. Senare förvarades det i en hattlåda i lådan. En gång stal inspirerade studenter huvudet och krävde att skolan donerade pengar till välgörenhet för att få tillbaka det. Det sägs också att de spelade fotboll med huvudet men det är förmodligen inte sant. Lösensumman betalades dock, så Bentham lyckades ändå göra lite nytta efter sin död.

torsdag, november 04, 2010

Next stop Toronto

Var är den osynliga handen?


Adam Smith och David Ricardo har blivit lite av frihandelsvännernas Karl Marx och Friedrich Engels. En viktig skillnad mellan dem och många av dagens debattörer som åberopar dem är att Smith och Ricardo utgick ifrån att investeringskapital inte skulle söka sig utomlands, även om avkastningen kunde bli högre där.

Experience, however shows, that the fancied or real insecurity of capital, when not under the immediat control of it´s owner, together with the natural disinclination wich every man has to quit the country of his birth and connections, and entrust himself, with all his habits fixed, to a strange goverment and new laws, check the emigration of capital. These feelings, wich I should se sorry to see weakened, induce most men of property to be satisfied with a low rate of profits in their own country, rather than seek a more advantageous employment for their wealth in foreign nations.


David Ricardo, Principles of Political Economy and Taxation.


Så här skrev Adam Smith:

But the annual revenue of every society is always precisely equal to the exchangeable value of the whole annual produce of its industry, or rather is precisely the same thing with that exchangeable value. As every individual, therefore, endeavours as much as he can both to employ his capital in the support of domestic industry, and so to direct that industry that its produce may be of the greatest value; every individual necessarily labours to render the annual revenue of the society as great as he can. He generally, indeed, neither intends to promote the public interest, nor knows how much he is promoting it.

By preferring the support of domestic to that of foreign industry, he intends only his own security; and by directing that industry in such a manner as its produce may be of the greatest value, he intends only his own gain, and he is in this, as in many other cases, led by an invisible hand to promote an end which was no part of his intention.

Nor is it always the worse for the society that it was no part of it. By pursuing his own interest he frequently promotes that of the society more effectually than when he really intends to promote it. I have never known much good done by those who affected to trade for the public good. It is an affectation, indeed, not very common among merchants, and very few words need be employed in dissuading them from it.


Adam Smith, The Wealth of Nations


Jag summerar. David Ricardo hävdar att naturlig aversion mot utlandet gör att investmentkapitalet inte söker sig utomlands även om avkastningen där är högre. Detta tycker han är bra. Adam Smith använder uttrycket den "osynliga handen" för att förklara varför kapitalet stannar kvar hemma. När Ricardo och Smith talade om positiva fördelar med viss frihandel så fanns det inget som liknade dagens fria kapitalrörelser. Den osynliga handen existerar uppenbart inte längre.

tisdag, november 02, 2010

Liberalismens problem


Äldre tiders liberaler hävdade att frihandel minskade risken för krig, men efter attacken mot World Trade Center 2001 är svårt att förneka att globaliseringen snarare ökat spänningarna i världen. Nu har en del i stället vänt på resonemanget: krig har blivit ett verktyg för att exportera liberala värderingar. I alla fall till länder som har energireserver att erbjuda världsmarknaden.

Finanskrisen 2008 var ett hårt slag mot den ekonomiska liberalismens föreställning om självreglerande marknader. Tjugo år efter öststatskommunismens fall, liberalismen av en del ansågs som slutet på århundraden av ideologiska strider, har historien återvänt. Staten har fått en allt större roll. I Europa och USA tvingades staten räddade det offentliga bankväsendet. I USA tvingades staten till och med att ta över ägandet i stora delar av bilindustrin.

För varje år som går blir det också allt tydligare att demokrati och liberalism inte nödvändigtvis är kompatibla. I Venezuela har en stor majoritet av befolkningen röstat fram en president som varken respekterar liberala principer om maktdelning eller äganderätt. I större delen av arabvärlden skulle antiliberala islamistiska partier komma till makten idag, om man tillät fria val. Det finns också ett pikant exempel från Europa: i furstendömet Lichtenstein gav medborgarna i en folkomröstning år 2003 monarken rätt att upplösa det folkvalda parlamentet, och tillsätta domare. Vilket är viktigast: folkets röst eller liberala principer?

Även i Sverige finns det tecken på att liberalismen tynar bort. FRA lagen är knappast något man förknippar med liberalism, och är det inte så att Folkpartiet liberalerna vill göra som i Frankrike och förbjuda heltäckande slöja?

Kanske har jag fel. Kanske är förbud och statlig övervakning förenlig med liberalism. Den liberala 1600-tals filosofen John Lock som förordade tolerans menade att den inte skulle gälla katoliker, då de inte är toleranta. Kan man vara tolerant mot intolerans och ska friheten gälla dem som inte respekterar friheten?

Kanske är förbud mot kläder som är ett tecken på intolerans i själva verket ett liberalt verktyg för att göra samhället friare? Men om det inte är upp till alla kvinnor själva att bestämma hur de ska klä sig, innebär det att Jan Björklund, rektorer, arbetsgivare eller Kungen ska bestämma? Vem bestämmer att katoliker eller muslimer inte är toleranta och därför inte behöver innefattas av vår tolerans?

Läser man liberala klassiker – som John Stuart Mills – On Liberty – är det ganska klart att staten trots allt spelar en viktig roll i ett fritt samhälle. Det är till exempel inte fel av staten att förbjuda fattiga från att gifta sig menar Mill, då detta förbud förhindrar folk som inte kan försörja en familj att bli en börda. Och i essän The Contest in America hävdar Mill att det finns något som är värre än krig, nämligen tron att det inte finns något som är värt att kriga för. ”Ett krig för att skydda andra människor mot tyrannisk orättvisa…” är ett gott krig.

Kanske behövs det en stark stat som avlyssnar allas telefonsamtal, läser alla våra mejl, och lägger upp register över medborgare som på något sätt utgör en fara mot det fria samhället. Kanske behöver vi en stark svensk armé som vi kan skicka till andra sidan jordklotet för att bekämpa ”tyrannisk orättvisa” och för att tvinga intoleranta människor att bli liberaler. I Iran finns det en särskild klädpolis som kontrollerar att kvinnor och män är anständigt klädda. Kanske behöver vi också en särskild poliskår som kontrollerar att svenskar inte klär sig intolerant med slöja eller hakkors.

SvD DN GP

Aftonbladet

måndag, november 01, 2010

Winston Churchills hemliga krig


En mor kastar sin yngsta son i floden och försöker tysta den äldstas skrik genom att begrava honom levande. Hennes man har redan dränkt sig. En bit därifrån tar en ung man livet av sin far, mor, farfar, morfar, fru, son och dotter. Lokaltidningarna i brittiska Bengalen var fulla av kortfattade berättelser om människor galna och desperata av hunger begick självmord och ibland även mördade sina familjer under den stora svälten.

De flesta som skrivits om katastrofen som tog tre miljoner indiers liv 1943 har pekat på inhemska faktorer som överbefolkning, och missväxt. Journalisten och fysikern Madhusree Mukerjee visar dock i sin bok Churchills Secret War, att svälten inte går att förstå isolerat från andra världskriget, den brittiska kolonialpolitiken och den indiska självständighetsrörelsen.



När japanska invaderade Burma kunde Indien inte längre importera ris därifrån. Än värre var att den brittiska kolonialregeringen började förbereda en japansk invasion av Bengalen genom att konfiskera mat, båtar och allt som en framryckande japansk armé kunde ha nytta av.

Storbritannien utnyttjade också Indiens resurser till det yttersta för att vinna kriget. Indien tvingades att exportera mat, och försörja både egna och brittiska soldater. Dessutom kom det mesta av brittiska uniformer och fallskärmar från kolonin, trots att miljoner indier inte ägde mer än ett skynke. Resultatet blev inte bara en brist på mat, i Bengalen, utan också en inflation som gjorde att bönder hamstrade, och att miljoner indier inte hade råd att köpa den mat som fanns kvar.



Den brittiska premiärministern Winston Churchill vägrade också att ingripa eller ens lätta på kraven på leveranser från Indien. Mukerjee visar i sin systematiska genomgång att detta knappast kan ha berott på brist på resurser. Det fanns så mycket billigt bröd i Storbritannien att Winston Churchill fruktade att folk skulle använda det till att föda upp kycklingar om regeringen inte införde ransonering. Churchills talade om blod, svett och tårar men Storbritannien byggde upp en enorm mat reserver under kriget. Ransoneringskorten kom först när kriget var slut. Och när andra länder inom det brittiska samväldet, som Australien erbjöd sig att skicka spannmål avböjde den brittiska premiärministern. Även om en del mindre leveranser kom fram tog hungersnöden slut först i december 1943 när de överlevande Bengalerna kunde skörda sina egna grödor.

Det ligger nära till hands att tro att Winston Churchills inställning till indier bidrog till katastrofen. ”I hate Indians. They are a beasty people with a beasty religion”, förklarade till exempel premiärministern mitt under svälten.

Många av Churchills närmste medarbetare var inte mindre rasistiska. Frederick Alexander Lindemann (Lord Cherwell) som udda nog var en tysk invandrare som arbetade för den brittiske krigsregeringen, och som bland annat var expert på logistiska frågor, var oförmögen att dölja sitt fysiska obehag när han kom i närheten av färgade.

Föraktet för indier kombinerades med Malthusianska tankar. Efter att Lord Cherwell förklarat hungersnöden med att missväxt och höga födelsetal, talade Churchill om att indierna förökade sig som ”kaniner”. Då Indien på den här tiden normalt sett exporterade mat, medan Storbritannien i hög grad var beroende av import, så vore det vore det mer logiskt att tala om britterna som kaniner… Minister för indiska frågor, Leo Amery, blev en gång så frustrerad över Churchills inställning att han under ett gräl jämförde premiärministern med Hitler.

Mukerjee anser att Churchill hade flera skäl till att inte ingripa mot svälten i Indien. Ett var att det behövdes stora reserver för att förhindra svält i de länder som inom något år skulle befrias från tysk ockupation. Här är det svårt att bortse ifrån att rasism spelat en roll: det ansågs helt enkelt viktigare att föda vita Européer, även tidigare fiender, än de egna bruna kolonialinvånarna.

En annan förklaring till hamstringen var att livsmedelspriserna efter krigsslutet skulle stiga dramatiskt. Om britterna använt sina egna lager av livsmedel eller fartyg för att hjälpa sin koloni hade det varit som att erkänna för amerikanerna att britterna under hela kriget överdrev sina behov av amerikanska livsmedelshjälp.

Ytterst var det inte rasismen som förklarar att Churchill lät tre miljoner indier svälta ihjäl menar Mukerjee. Storbritannien koloniserade inte Indien för att de var rasister: de blev rasister för att kunna rättfärdiga sin kolonisation. I likhet med Amartya Sen pekar Mukarjee i stället på bristen på demokrati som det främsta skälet till svälten. I Storbritannien där väljarna kunde avskeda sin regering såg Churchill till att det fanns gott om öl under hela kriget.



Churchill´s Secret War The british Empire and the Ravaging of India during World War II
Madhusree Mukerjee
Basic Books

Krig mot Iran räddar ekonomin?


I dagens Washington Times för den respekterade amerikanske journalisten David S. Broder ett resonemang kring de ekonomiska och politiska fördelarna av att starta ett krig mot Iran.






Look back at FDR and the Great Depression. What finally resolved that economic crisis? World War II.

Here is where Obama is likely to prevail. With strong Republican support in Congress for challenging Iran's ambition to become a nuclear power, he can spend much of 2011 and 2012 orchestrating a showdown with the mullahs. This will help him politically because the opposition party will be urging him on. And as tensions rise and we accelerate preparations for war, the economy will improve.

I am not suggesting, of course, that the president incite a war to get reelected. But the nation will rally around Obama because Iran is the greatest threat to the world in the young century. If he can confront this threat and contain Iran's nuclear ambitions, he will have made the world safer and may be regarded as one of the most successful presidents in history.

Turkisk läkare vårdar israelisk soldat på Mavi Marmara

Att de israeliska soldaterna var i livsfara kan vem som helst se som tagit del av de bilder, israeliska, turkiska och andra som gjordes under den fatala natten mellan 31 maj och 1 juni.
BBC-dokumentären Death on the Med bekräftar också israelernas version av det prekära läget. Man behöver inte vara militärexpert för att gissa sig till vad som skulle hänt med de dussin israeliska soldater som bordade Mavi Marmara om de inte fått lov att använda sina handeldvapen (de vapen som syns på nedhissningarna i rep på däck är paintballgevär). De hade lynchats till döds av ett stort antal aktivister.


Lisa Abramowicz från Svensk Israelinformation på SVT Debatt 30 september 2010




Bilden: den turkiska läkaren Hasan Huseyin Uysal behandlar en israelisk kommandosoldat på Mavi Marmara. I en intervju som bland annat publicerats på New York Times nyhetsblogg berättar han att han behandlade tre israeliska soldater under den blodiga natten. Dr Uysal menar att det visar att de israeliska soldaterna aldrig svävade i någon livsfara:

First of all it’s against logic that these soldiers would not be killed but instead be taken to the medical center if the intention of the activists was to kill them. If people on board were so eager to hurt them, why would they not just shoot them to death once they had taken their guns? Why bother carting them inside for treatment? It just doesn’t add up.

I am a doctor, and the Israeli soldiers were brought to me to check their medical situation and treat them properly. I had our dead bodies and injured people lying in front of me and I was treating the soldiers that actually killed and wounded them. None of our friends in the center approached to harm or hurt them. Our injured people were lying on the ground, but I rested the soldiers on our chairs.



Om de israeliska soldaternas skador sa han:

None of the soldiers had any fatal wounds that would cause organ loss or defects. There were scratches on their faces, but since facial skin is sensitive and very likely to bleed in any trauma, there was blood on their faces — which I cleaned carefully to see what kind of injuries they had. In the end, they happened to be only scratches.

The third soldier, however, suffered a cut in his stomach that reached his stomach membrane but not the organ itself. It was nothing fatal. As a doctor, I wouldn’t want to guess the nature of this injury but it could have been caused by either landing on a sharp pole from the helicopter or a blow from a pipe with a sharp edge. I couldn’t tell.

In either case, it was not fatal but it had to be stitched. However, since we did not ever expect such a confrontation, we had not brought any stitching equipment on board. All we had was simple medical material to dress simple wounds, or drops to ease burning in case tear gas was used. If I had stitching material with me, although I am an eye doctor, I would have treated the boy properly in accordance with my general medical knowledge. I couldn’t.