onsdag, december 28, 2011

Aristoteles om jämlikhet


"Överallt ger ojämlikhet orsak till uppror, utom där det finns någon kompensation för de ojämlika (ett kungadöme på livstid är nämligen ojämlikt om det existerar bland likar), och i allmänhet är det jämlikhet man efterstävar när det blir uppror.

Jämlikhet är av två slag, jämlikhet i antal och jämlikhet efter värde. Med ”jämlikhet i antal” menar jag att det som är lika stort i mängd eller storlek även är jämlikt, och med ”efter värde” menar jag proportionell jämlikhet. Vid jämlikhet i antal, t. ex. , är tre lika mycket mer än två är mer än ett, men proportionellt är fyra lika mycket mer än två som två är mer än ett; två är nämligen en lika stor del av fyra som ett är av två; båda utgör ju hälften.

Även om man är överens om att den absoluta rättvisan är rättvisa efter förtjänst, uppstår det olika uppfattningar, alldeles som det tidigare sagts. Somliga som är mer jämlika i något avseende, anser sig jämlika i allt, medan andra anser sig mer värda i allt om de är ojämlika i något avseende. Därför uppstår det i huvudsak två statsskick, demokrati och oligarki; ett fåtal besitter nämligen hög börd och dygd men många har ovannämnda kvalifikationerna; välborna och goda finns det inte ens hundra av någonstans, men välbärgade och medellösa finns det många av på många håll.

Men att utan inskränkningar reglera allt efter bara den ena jämlikhetsprincipen är mindre bra. Det visar sig också i praktiken, eftersom inget sådant statsskick blir bestående. Orsaken är att ett misstag i första början oundvikligen leder till något ont i slutet. Därför bör man ibland använda jämlikhet efter antal och ibland efter värde. Likväl är demokratin stabilare mindre utsatt för revolutioner än oligarkin. I oligarkin uppstår det nämligen tvister av två slag, dels stridigheter oligarker emellan, dels tvister med folket men i demokratierna uppstår bara tvister med den oligarkiska falangen, ty inom folket uppstår inte inbördes stridigheter värda att tala om."

ur:
Aristoteles
Politiken
Översättning Karin Blomqvist
Paul Åströms förlag

måndag, december 26, 2011

Marxistisk humor

Karl Marx har inte gått till historien som en lustigkurre. Det är egentligen orättvist. Gubben hade humor. Den amerikanske litteraturhistorikern Edmund Wilson menar rent av att Marx är "den störste ironikern sedan Swift." Fast de flesta läsare missar den gamle tyske filosofens ironi hävdar Francis Wheen, som skrivit den ypperliga Karl Marx En biografi. Wheen ger ett exempel på Marx mera lättförståeliga ironi som är hämtad ur Teorier om mervärdet, som återfinns i det fjärde bandet av Kapitalet:

"En filosof producerar idéer, en poet dikter, en pastor predikningar, en professor kompendier osv. En förbrytare producerar brott. Om man närmare betraktar sambandet mellan denna senare produktionsgren och samhället i dess helhet, kommer man att bli fri från många fördomar. Förbrytare producerar inte enbart brott utan också straffrätt och därmed också professorn som håller föreläsningar om straffrätt, och dessutom det ofrånkomliga kompendium i vilket samme professor släpper ut sina föredrag som "vara" på öppna marknaden...

Förbrytare producerar vidare hela polisen och rättskipningen i brottmål, hejdukar, domar, bödlar, jurymän osv; och alla dessa olika näringsgrenar, som bildar lika många kategorier inom den samhälleliga arbetsdelningen, utvecklar olika färdigheter hos människoanden, skapar nya behov och nya sätt att tillfredsställa dem. Enbart tortyren har givit upphov till de mest sinnrika mekaniska uppfinningar och sysselsatt en mängd hedervärda hantverkare i produktionen av dess redskap.

Förbrytaren producerar ett intryck, dels moraliskt, dels tragiskt - allt efter omständigheterna - och gör på så sätt publikens moraliska och estetiska känslor en "tjänst". Han producerar inte bara kompendier i straffrätt, inte bara brottsbakar och därmed strafflagstiftare, utan också konst, skönlitteratur, romaner och till och med tragedier, vilket inte endast bevisas av Mullners Schuld och Schillers Räuber utan också av Oidipus och Richard the Third... In i detalj kan brottets inverkan på produktionskraftens utveckling påvisas. Skulle lås någonsin ha utvecklats till sin nuvarande perfektion om det inte fanns tjuvar? Skulle framställningen av sedlar ha framskridit till sin nuvarande fulländning om det inte fanns några falskmyntare?... Och om man lämnar det privata brottets sfär: skulle någonsin världsmarknaden uppkommit utan nationella brott? Ja, ens nationer? Och har inte det förbjudna trädet varit kunskapens träd alltsedan Adams tid?"

Jag har nog recenserat Wheens biografi en gång i tiden någonstans....

söndag, december 25, 2011

Rätten att ljuga

Per Gudmundson, SvD:s svar på Ulf Nilsson, tycks ha slutat skriva ledare. Kanske blev hans besatthet av invandrare för mycket även för SvD. Förhoppningsvis blir det ingen mer hets eller skriverier om påhittade iranska folkfördrivningar från hans sida. SvD:s nye skribent Daniel Persson tycks vara en betydligt mer balanserad skribent (fast vem är inte det). Idag skriver Persson om ett franskt lagförslag som innebär att det kommer att bli kriminellt att förneka Turkiets folkmord på armenier under första världskriget. Persson problematiserar lagförslaget utifrån klassiska liberala världen. Samma resonemang kan naturligtvis användas för att kritisera lagen som kriminaliserar förnekandet av förintelsen av judar under andra världskriget. Men kanske är det för mycket begärt att Persson också skulle ta upp det.


Om Israels ovilja att erkänna folkmordet på armenierna.

SvD "Sarkozy går över gränsen"

onsdag, december 21, 2011

Ett svenskt fiasko


De svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson har fällts för illegal inresa i Etiopien och terrorbrott. Åklagaren yrkar på femton till arton års fängelse. Det möjligt att de trots allt kommer att släppas då det inte vore rationell av Etiopien att stöta sig med en stor biståndsgivare som Sverige. Sverige har ju också som medlem i EU stora möjligheter att utöva påtryckningar. Å andra sidan ser de kanske en chans att skrämma fler västerländska journalister från att arbeta i landet. Utrikesminister Carl Bildt har ju tydligt signalerat att han inte bryr sig om vad som händer med svenskarna. Bildt har till och med "direkt motsatt sig att försöka få EU att uttala sig till förmån för de bägge svenskarna" skriver Jonas Sjöstedt.

Att Martin Schibbye och Johan Persson ens utsatts för denna fars till rättegång är ett resultat av den svenska regeringens passivitet. Det finns, vad jag vet, inga europeiska eller amerikanska journalister i afrikanska fängelser. Västerländska journalister som grips släpps i regel ganska fort. Så även om Shibbye och Persson ändå släpps - vilket är högst osäkert - så är frågan varför de varit fängslade så länge. Det hela är knappast en seger för Carl Bildts diplomati.

Bilden ovan via Skvitts

DN SvD DN2 DN3 SvD2 SvD3 SvD4 GP SvD4 SvD5 SvD6 DN

Integration i konkursbo att föredra


Saab borde hade ha integrerats mer i GM anser industriforskaren Matthias Holweg. Frågan är dock om GM varit tillräckligt integrerad i GM eftersom man gått under om inte amerikanska staten tagit över företaget. Det statsägda och omstrukturerade GM har nu fått luft under vingarna. USA är dock inte intresserade av att rädda jobb och kunnande i Sverige. Det är inte osannolikt att den amerikanska staten kommer att få tillbaka det mesta av pengarna man satsat på GM, samtidigt som man sluppit undan alla de kostnader en konkurs hade fört med sig. Statsingripande i olika former är norm inom bilindustrin - inte minst när det uppstår problem - men i Sverige går detta inte att diskutera. Inte en enda borgerlig riksdagsman eller ledarskribent har ens antytt att andra stater aktivt skyddar sin bilindustri. Alla borgerliga politiker tänker ofelbart nyliberalt i frågan. Enigheten bland moderater, folkpartister, kristdemokrater och centerpartister har nått nordkoreanska höjder.


Svd
SvD2 DN DN2 GP SvD2 SvD4

tisdag, december 20, 2011

Framgångsrik drogpolitik: fördubblad dödlighet



Hur bra fungerar den svenska narkotikapolitiken? Det svala intresset för frågan i samhällsdebatten skulle kunna tyda på att narkotikapolitiken är effektiv. Om riksdagspartierna inte grälar så måste väl förklaringen vara att man hittat en framgångsrik politik?

Ändå dör allt fler svenskar till följd av narkotikamissbruk. De narkotikarelaterade dödsfallen har nästan fördubblats sedan mitten av nittiotalet. 2007 tog narkotikan 350 liv.

Siffrorna är hämtade från antologin Narkotika: om problem och politik (red. Börje Olsson, Norstedt Juridik), där några av Sveriges mest erfarna forskare ifrågasätter det mesta inom svensk narkotikapolitik.

Att få svenskar testar narkotika är till exempel inget att slå sig för bröstet för, menar forskarna. Inga data tyder på att det finns ett samband mellan hur många som provar narkotika och utvecklingen av tungt narkotikamissbruk.

Det finns visserligen inget objektivt eller enkelt sätt att avgöra hur stort ett samhällsproblem är, påpekar professor Börje Olsson. Narkotikan som samhällsproblem tycks mer grundat i vem som använder den än att den är farlig i sig. På sextiotalet formades samhällets respons på problemet av kopplingen (verklig eller inbillad) mellan kriminella och narkotika.

Det finns senare exempel på hur en moralisk panik kan ersätta fakta i samhällsdebatten. På nittiotalet fick partydrogen ecstasy enorm uppmärksamhet. Trots att drogen inte är beroendeframkallande och bara orsakat ett par dödsfall framställdes den som ett av de stora samtidsproblemen. Någon liknande panik har aldrig alkoholen väckt, trots att runt 2000 svenskar i arbetsför ålder super ihjäl sig varje år.

I dag är den narkotikarelaterade dödligheten i Sverige ungefär dubbelt så hög som genomsnittet för EU-länderna. Detta beror naturligtvis mer på hur Sverige reagerat på drogerna än på hur drogerna reagerar på svenskar. Bakgrunden är det svenska beslutet från 1988 att även kriminalisera eget användande.

Det innebär till exempel att fängelsestraff har kunnat utdömas för innehav av små mängder narkotika och att narkomaner därmed kan dra sig för att söka vård. Den svenska drogpolitiken har haft marginell effekt på användandet men påtagliga effekter på brukarnas, och missbrukarnas, sjuklighet, dödlighet, marginalisering och kriminalitet.

”Den svenska stresspolitiken mot narkotikaanvändare och narkotikamissbrukare är ur moralisk synpunkt inte ett spår rättfärdig. Det är därför också ovärdigt att stödja den”,
sammanfattar juris doktor Per Ole Träskmark.

Bland riksdagspartierna tycks det istället råda konsensus om att den svenska narkotikapolitiken är en framgångssaga. Trots att dödligheten är dubbelt så hög som snittet för EU-länderna visar man inga tecken på omprövning.

Fria Tidningen

Här är ett föredrag av drogforskaren David Nutt. Temat är "How can we get the media to tell the truth about drugs". Via Stardust blogg som många bra inlägg i frågan.

måndag, december 19, 2011

Washington lägger ner SAAB


Bild via fotolasse

Saab ska läggas ner. Den amerikanska regeringen som äger sextio procent av GM har effektivt blockerat alla möjligheter för SAAB att hitta samarbetspartner som kan göra företaget konkurrenskraftigt. Sverige sticker ut som det enda landet i världen som inte försvarar sin bilindustri.

Regeringen försöker dölja sin passivitet genom att låtsas vara nyliberala: staten ska inte tillverka bilar, säger man. Och så överlät man rekonstruktionen av SAAB åt en skojare, en amatör utan pengar. Det hela för att ge sken av att alla möjligheter prövats. Samtidigt stödjer staten mer eller mindre i smyg andra branscher. Bankerna har fått ojämförligt mest och man har stora förhoppningar att bioteknik ska bli något i framtiden.

Kanske är den röda tråden i svensk industripolitik att vi bara ska satsa på företag som inte tillverkar materiella ting. Därför ingår Facebook i regeringens framtidsvisioner, men inte en biltillverkare som SAAB.

I ärlighetens namn är flykten från tillverkningen även en trend bland svenska kapitalister. Wallenbergarna har sålt Scania – ett teknikledande, oerhört lönsamt företag – till Tyskland. En del av pengarna förlorade man sedan på en porrfilmskanal i Italien. Det är svårt att tänka sig att Frankrike skulle låta Mercedes köpa Peugeot, eller acceptera att ett utländskt statsföretag i praktiken lade ner franska företag. Men så hade man inte heller 28 åriga industriministrar i andra länder.

Nu tycks i alla fall cirkeln sluten. SAAB skapades i praktiken tack vare den svenska statens aktiva inblandning. När den nu läggs ner är det en direkt konsekvens av den amerikanska statens industripolitik och den svenska regeringens svek.

Tidigare poster om SAAB:

Avveckla Maud Olofsson
Förstatliga bilindustrin

Om vår så kallade näringsminister:

TV:s förenklingar ger politiska underbarn

SvD DN SvD2 SvD3 SvD4 DN2 DN3 DN4 GP GP2 GP3 GP4 HD HD2 SvD4 SvD5 GP2

lördag, december 17, 2011

Mitt möte med Strindberg


Han var en av Sveriges äldsta aktiva författare. Han skrev pjäser, skönlitteratur, poesi och tidningsartiklar. Men han gjorde också operaöversättningar, skrev avhandlingar och populärvetenskapliga historieböcker.

När Axel Strindberg fick Martin Kockpriset 1999 passade jag på att intervjua honom i bostaden på Stora Essinge åt Avisen. Tidigare hade bland annat Sara Liedman och Lars Åke Augustsson fått ära och 10 000 kronor från Martin Kochsällskapet i Hedemora. Juryn beskrev hans författarskap som präglat av ”kritisk radikalism och demokratisk omutlighet”. Denna samhällskritiska sida har han gemensamt med sin farbror, August Strindberg.



Påverkad av Koch

- Det här är ingen av de större litterära utmärkelserna, men det betyder mycket för mig som i unga år läste hans böcker. Martin Koch inledde det stora genombrottet för trettiotalisterna och radikalerna. Vi föddes båda i borglig miljö och hans livsåskådning och idévärld har påverkat mig.

Axel Strindberg introducerade den marxistiska litteraturkritiken redan innan Marx bok ”Kapitalet” fanns i svensk översättning. Men det som skulle bli hans licensiatavhandling, ”Arbetare och radikaler i 1700 - talets Sverige” blev underkänd av litteraturprofessor Martin Lamm. På den tiden skulle litteraturvetare undersöka hur texter påverkade varandra. Men Axel Strindberg mer intresserad av att studera skönlitteratur utifrån sociala och ekonomiska perspektiv.

Trots att Martin Lamm inte ville godta avhandlingen hjälpte han ändå Axel Strindberg att få den tryckt. Efter att ha blivit underkänd med ytterligare ett arbete lämnade Axel Strindberg den akademiska världen för skönlitteraturen. När jag träffade honom hade han precis gett ut pjäsen ”Örnars flykt”Gidlunds förlag.

- Den handlar om Louis Napoleon som var radikal som ung men som sedan blev en reaktionär diktator. Napoleon är en bild av kraft och makt. Historien är skriven som en parallell till dagens samhälle.


Pjäs om stormakter

- Jag är gammal socialdemokrat men väldigt kritisk till utvecklingen. Partiet var en radikal kraft som numera vridits åt höger. Sossarna har börjat svamla om att det inte finns en motsättning mellan arbete och kapital. Min senaste pjäs handlar om stormakter som kan jämföras med EU. Pjäsen slutar med fransk-tyska kriget.

Axel Strindberg, som för övrigt hade Ibsen som litterär förebild, planerade att skriva fler pjäser. Nu blev det inte så men en ny diktsamling, Böljegång, blev hann Strindberg med innan han gick bort, vintern 2000.

Brita fick Puh att tala svenska


En intervju med Brita af Geijerstam. Den gick 1999 i veckotidningen Avisen som delades ut till de flesta hushåll i Stockholm.

Hon har lärt en björn med mycket liten hjärna att tala svenska. Hon har haft Per Albin Hansson som granne och undervisat såväl prinsessorna på Haga som ballerinan Anneli Alhanko i dans. Dessutom har hon skrivit ett tjugotal böcker med noveller, visor och poesi för barn.

Vid 97 års ålder debuterar nu Brita af Geijerstam som vuxenförfattare med diktsamlingen "Vad är kärlek". Fast egentligen föredrar Nalle Puhs översättare att tala om "människodikter".

- Det är viktigt att poesi kan beröra alla åldrar. Jag fick många positiva reaktioner från vuxna på min senaste barnbok "Lyssna på mig". Mina dikter upplevs på ett sätt av barn och på ett annat sätt av vuxna.


Avskalat språk med rytm

Som poet är Brita av Geijerstam som ett fint vin: hon blir bara bättre år från år. Hennes språk är avskalat och har en diskret rytm:

"Jag ligger vid havet och har lyssnar på sången av vågskvalpet. Känner doften av tången. Jag prisar min dag likt en aningslös slända. Ingenting ska komma och ingenting ska hända".


- Jag ogillar poesi som man måste ha ett lexikon för att förstå. För mig är det viktigt att språket är direkt. Jag tycker inte om att stapla adjektiv efter varandra. Dikter ska lämna plats åt stillhet och eftertanke.


Själv läser hon gärna Tomas Tranströmer och Gunnar Ekelöf, men också Harry Martinsson som var en nära vän. Fast några direkta förebilder har hon inte.

Sedan af Geijerstam fyllde nittio har hon nästan skrivit en bok om året.

- Att skriva kräver att man går in i sig själv. Man måste vara ensam. Jag skriver bäst när jag dricker kaffe, vid havet, på sommarmorgnar innan alla har vaknat.


För ett par år sedan dog hennes äldste son. Sorgen resulterade i de dikter som samlats i boken "Vad är kärlek".

- Kärlek är densamma oavsett vilken ålder man har, säger af Geijerstam.


Skrev redan 1912

Sin första dikt skrev hon på uppmaning av en klasskamrat 1912:

"Skridsko är en rolig sport, det veta vi alla, man lär sig det inom kort fast fötterna äro kalla."


Sina fötter använde af Geijerstam flitigt under de trettiosex år som hon var danspedagog och konstnärlig ledare för dansskolan i konserthuset. Nu dansar hon bara för nöjes skull, men aktiv är hon hela tiden. Hon sjunger i Nockeby huskör och går ofta på premiärer.

Så länge man kan producera sig är man mitt uppe i livet, hävdar af Geijerstam. Nyligen kom hon hem från Kanarieöarna där hon plockat hibiskus och njutit av naturen. Att Brita af Geijerstam fick vänta sju timmar på flygplatsen och kom hem först klockan fem på morgonen skrattar hon bara åt.

----
Brita gick bort 2003 men hann skriva ytterligare tre böcker.

Hertig papperskorg



Endast 29 900 kronor då marknadsföringen är gratis.

DN SvD

Btw: Hertigen tycks ha sett det komiska i när drottning Silvia & lagade korv en gång i tiden. Det tyder ju i alla fall på lite självdistans.

söndag, december 11, 2011

Den riktiga debatten om internationell säkerhet

Den akademiska debatten om internationell säkerhet har inte mycket gemensamt med vad som sägs av politiker och andra opinionsbildare i media. Här är tre smakprov från den så kallade realistiska skolan, som tycks dominera på amerikanska universitet.







DN SvD Dagen

Om den sexuella kommunismen


Du har en rätt provokativ syn på kvinnor. De bör få chansen att ta samma ansvar bland väktarna som männen, skriver du i Staten. Kvinnor är överlag sämre än män men de bästa kvinnorna är bättre än en del svaga män. Hur kom du fram till det?

- Jo jag resonerade på följande sätt. Anse vi, att bland vallhundarna honorna bör delta i hanarnas vakthållning, jakter och övriga sysslor? Eller är de på grund av sina bestyr med att föda och fostra sina ungar oförmögna till det, och måste de i stället hålla sig inomhus och överlåta åt hanarna att arbeta och ha hela omsorgen om hjorden.

Folk gör nog ingen skillnad… Så du studerade tikar för att... Ok. Låt oss gå vidare. Kvinnor ska ha rätt till samma utbildning som männen, hävdar du. Var det inte lite vågat för tvåtusenfyrahundra år sedan att föreslå att även kvinnor skulle få idrotta? Ska de ha kortkorta kjolar?

- Väktarnas hustrur ska vara avklädda, eftersom de ju skall vara iklädda dygd i stället för kläder, och ta del i kriget och den övriga vakthållningen i staten och inte befatta sig med något annat. Men bland dessa sysslor skall kvinnan få lättare uppgifter än män till följd av sitt köns svaghet. Men den man som ler åt nakna kvinnor, vilka för ett nyttigt ändamål deltar i kroppsövningar, och som ”plockar löjets omogna frukt”, han tycks inte alls veta vad han ler åt eller vad han gör. Ty med fullaste rätt är det sagt och skall vara sagt även i framtiden: det som är nyttigt är vackert, det som är skadligt är fult.




Jaha. När du skriver i Staten om hur män och kvinnor ska leva tillsammans inom väktarklassen låter det lite som kommunism. Man skulle kunna beskriva det som en sexuell kommunism. Du vill ordna samhället så…ehh…

- Att alla kvinnor gemensamt tillhör alla män och att ingen kvinna bor ihop med en enda man och att barnen är gemensamma så att fadern inte känner sin avkomma och ej heller sonen sin fader. Men eftersom de har gemensamma bostäder och måltider och inget äger något sådant för sig själv, kommer de att vara tillsammans. Genom beblandelsen med varandra på övningsplatserna och i det dagliga livet, kommer de, så vitt jag förstår, med naturnödvändighet att drivas till sexuellt umgänge. Eller rör det sig inte om en nödvändighet?


Det sista låter inte helt orealistiskt i alla fall.

Bokus adlibris

måndag, december 05, 2011

Om magin i Tranströmers texter


I senaste numret av Tidningen Kulturen har Bo Gustavsson en essä om Tomas Tranströmers poesi.




"Samma dag som det tillkännagavs att Tomas Tranströmer fått Nobelpriset i litteratur 2011 ägnades litteraturprogrammet Babel åt den nye Nobelpristagaren. Runt bordet satt Peter Englund, Anders Olsson och några kritiker. Då kastade programledaren Daniel Sjölin ut en fråga: ”Hur uppstår magin i hans texter?” Det blev tyst runt bordet, Väldigt, väldigt tyst. Ja, hur uppstår egentligen magin i Tranströmers texter?"



Bo Gustavssons svar borde intressera alla som funderar på vad som gör litterära texter effektiva. Essän kan läsa här: Tranströmer och V-effekten

söndag, december 04, 2011

Problem om Iran inte använder kärnvapen

American Enterprise Institute hör till organisationer som arbetar hårt med att marknadsföra bilden av Iran som ett farligt land. Därför är det (kanske) helt logiskt att en av AEI höjdare, Daniella Pletka, nu förklarar att det stora hotet mot USA är att Iran skaffar kärnvapen och inte använder dem.



SvD SvD2 DN DN2 DN3

tisdag, november 15, 2011

I demokratins tjänst


Det befriade Misrata

Fem tusen soldater från Qatar var på plats i Libyen redan innan Kadaffis fall, skriver borgliga franska Le Figaro. Tidningen säger sig ha fått siffran från en fransk diplomat. Soldaterna från Qatar anlände med väskor fulla med pengar som de använde för att köpa lojalitet från en del klaner, uppger ett annat vittne för tidningen. Deras uppgift var också att koordinera rebellernas attacker.


Misrata

DN SvD

söndag, november 13, 2011

DN toppar med förfalskad bild

Idag toppade DN sin nätbilaga med ett stycke krigshets mot Iran som påminner om hur svenska tidningar tidigare hjälpte till med att framställa Irak som ett potentiellt hot mot Sverige. Då lät man barn ställa frågan om Irakiska missiler var ett hot mot Sverige, och nu har man hittat någon med en titel som är villig att bidra med hårresande spekulationer. Den som är intresserad av hur den moderna krigspropagandan fungerar - med Iran som exempel - kan läsa min bok, Bombdiplomati eller tidigare bloggposter.

Här nöjer jag mig med att notera att DN illustrerar sin genomfalska artikel med ett foto som är en erkänd förfalskning.



Det mellersta fotot, som visar hur bilden manipulerats, kommer från The New York Times nätupplaga. Det understa fotot ska vara det ursprungliga, ickemanipulerade.

Var kommer då fotot ifrån? Förmodligen är det iranierna själva som manipulerat den. Varför vet ingen men det finns två teorier som inte utesluter varandra. Den Iranska nyhetsbyrån som publicerade bilden kan ha velat skapa en säljande bild. Men det är också möjligt att den iranska regimen legat bakom den i syfte att framställa landets försvar som kraftfullare än det är. Det paradoxala är att DN publicerar denna kända förfalskade bild av samma anledning. Att framställa Iran som ett hot både säljer och är politiskt korrekt.






Den ursprungliga bilden. Det sanna fotot är inte lika säljande.
DN Norran Aftonbladet Expressen DN2 Bohuslänningen Hälsingland Aftonbladet2 Sydsvenskan GP SvD DN3

onsdag, november 09, 2011

Vem förringar nazismen?



Att erkänna folkmordet på armenierna under första världskriget får inte kriminaliseras av Turkiet. Detta slår Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna fast med anledning av Turkiets pågående åtal mot professor Taner Akcam. Europadomstolen anser att Turkiets lagar som i praktiken förbjuder forskning om detta folkmord går inte går att förena med artikeln om yttrandefrihet i Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Samma domstol anser dock att de som förnekar eller förringar folkmordet på judar under andra världskriget inte skyddas yttrandefriheten.

Kanske kan man tolka det som att yttrandefriheten bara omfattas av dem som talar sanning. Och att det är Europadomstolens sak att avgöra vad som är sant. Turkiets försök att straffa sanningen är inte mer absurd än Frankrikes, Sveriges och andra staters lagar som förbjuder lögner.

I Frankrike är det dessutom – om man ska tro den franska regeringen – både antisemitiskt och olagligt att förespråka en bojkott av Israeliska varor.

I Sverige hävdar debattörer regelbundet att alla jämförelser mellan sionism och nazism eller sionism och antisemitism är ett oacceptabelt övertramp. Och naturligtvis finns det en och annan 19 årig underhållare som inte helt behärskar frågan. Det märkliga är dock att alla dessa upprörda debattörer hela tiden avhåller sig från att berätta att även många av världens mest respektera intellektuella sett paralleller.

En av de första var den judiska lingvisten Victor Klemperer som är känd för sina analyser av det tredje rikets språk. Så här skriver han om likheten mellan sionism och antisemitism efter att ha läst
Theodor Herzl:


Ständiga överensstämmelser mellan de båda – intellektuella och stilistiska, psykologiska, spekulativa, politiska. Vilken inspiration var de inte för varandra.


För Klemperer låter Herzls sionistiska projekt som nazisternas fördomar om judar. På ett annat ställe i sin bok LTI Tredje rikets språk skriver Klemperer om Herzl:

Han vill tvinga släkten Rotschild att använda sin förmögenhet till förmån för det judiska folket, i stället för att som nu, i självberikande syfte, låta alla stormakters arméer arbeta åt sig. Och hur kommer det trängda judiska folket – ständigt detta tal om enheten, att vi är ett folk – att hävda sig och slå vakt om sin position? När Europas krigförande makter sluter sina fredsfördrag kommer det judiska folket att träda in som en finansmakt. Detta kommer i stor utsträckning att kunna förverkligas, eftersom det efter grundandet av den judiska staten säkert kommer att bo tillräckligt många judar i andra länder runtom Europa som då är etablerade i sina respektive stater och därigenom kan tjäna den judiska staten utifrån.


Den andra december 1948 publicerade New York Times en artikel där 27 judiska forskare och kulturpersonligheter anklagade en framtida israeliska premiärministern (och hans parti) för att föra en nazistisk politik. Bland de mest kända undertecknarna fanns Albert Einstein och Hannah Arendt. Idag skulle ingen stor västerländsk tidning våga publicera något liknande. Faktum är att de rent av låtsas om som om den här kritiken aldrig framförts.



Gil Anidjar Sionism är en form av antisemitism
Antisemitismens nya skepnad

SvD

tisdag, november 08, 2011

Den iranska bomben: från rubrik till finstilt


Sällan har så många skrivit så mycket om en rapport som inte ens är tillgänglig ännu. Nu brukar ju som regel journalister, opinionsbildare och andra politiker inte läsa IAEA:s rapporter även när de blivit det.

Det hela är absurt. I årtal har folk på IAEA läckt sina, ofta hårddragna, tolkningar av kommande rapporter. Media rapporterar (och lägger ibland på lite extra) och när rapporten till slut blir tillgänglig, och i teorietiskt kan kontrolleras, är det redan morgondagens nyheter.

Medias upphetsade rubriker tycks dock i slutändan inte backas upp ens av vad man själv sedan skriver. Ta SvD rubrik idag: ”Atomvapenförsök i Iran”

Artikeln säger dock inget om att Iran skulle bygga atombomber. IAEA uttrycker samma oro som i den tidigare rapporten för möjliga militära dimensioner i Irans kärnkraftsprogram”. MÖJLIGA. Och precis som CIA och i tidigare IAEA rapporter så säger man att Iran hade ett kärnvapenprogram fram till 2003. De hävdar inte att Iran har ett kärnvapenprogram idag. Men de skriver att en ”viss aktivitet fortfarande kan pågå”. KAN.

De enda ställena SvD citerar tyder inte på att IAEA anser att man har några bevis för att Iran har ett kärnvapenprogram. Men spänningen upprätthålls genom att man blandar ihop vad Iran gjorde innan 2003 och efter.

Ska man tro Washington Post så är det nya med IAEA:s rapport att organisationen tror att Iran har kunskap om hur kärnvapen byggs. Så lär vara fallet med Turkiet och en hel del andra stater, men det tycks inte intressera någon just nu.

Intressantare än medias till teknikdiskussion förklädda hets mot Iran är dess oförmåga att reflektera över att Iran skulle kunna ha legitima säkerhetsintressen. USA har invaderat två av Irans grannländer. I tre kärnvapenländer – USA, Storbritannien, och Israel – har toppolitiker öppet i fler år talat om möjligheten att angripa Iran. Teheran antas styras av helt andra irrationella och svårbegripliga motiv än andra länder.

I själva verket är det västerländska politiker och opinionsbildare som är irrationella. Just nu handlar det om Iran, men det finns massor av exempel på hur det politiska etablissemanget i väst låter sig styras av absurda föreställningar.

På sextio och början av sjuttiotalet styrdes amerikanska politiker av tron att resten av Asien skulle bli kommunistiskt om USA lämnade Vietnam åt vietnameserna. Det kallades dominoteorin. Idag vet vi att den var felaktig. Ändå trodde i stort sett varenda ledande amerikansk politiker, och de flesta opinionsbildare på dominoteorin. Det intressanta med detta är inte främst att nutiden visat hur fel de hade utan att det fanns goda skäl att förstå det redan på sextiotalet. CIA:s analytiker trodde aldrig på dominoteorin. Inte heller bland Asienexperter på amerikanska universitet fann dominoteorin några anhängare. Men i media ifrågasattes i regel inte dominoteorin.

Idag kan man se ett liknande fenomen när opinionsbildare och politiker talar om Iran. Media framställer landet som farligt och irrationellt. Men bland oberoende experter (i internationell säkerhet och Irans historia) på amerikanska universitet är det svårt att hitta forskare som tror att Iran skulle starta ett kärnvapenkrig om de kunde. Mer om detta i Bombdiplomati.

Iranska kärnvapen inget hot
IAEA on Iran: Nothing but knowhow

SvD SvD2 DN DN2 Expressen Expressen2 GP DN3 Sydsvenskan

FN Spruckna drömmar?


Fredrik Segerfeldt, som till vardags får betalt av Svenskt Näringsliv för att skriva illa om svenskt bistånd, har samlat ihop anteckningar från sin tid på Timbro till en bok: FN. Spruckna drömmar. Budskapet är att vi ska tycka illa om organisationen.

”Sverige bör lyfta ner FN från piedestalen”, skriver han. Odemokratiska stater har ett för stort inflytande över FN. Det är därför som organisationen har misslyckats med sitt viktigaste uppdrag, att upprätthålla freden. Sverige bör istället på sikt satsa på ett Demokraternas förbund där vi tillsammans med andra demokratiska stater kan utforma en internationell politik, obefläckad av onda staters inflytande.

Det nuvarande FN, för vars arbete nationalstatens okränkbarhet i alla fall är en teoretisk utgångspunkt, gör det svårt för demokratiska stater att förhindra krig, och skydda civilbefolkningen i diktaturer.

Ja, ungefär så kan man sammanfatta Segerfeldts 163 sidor långa attack mot FN. På ett sätt slår boken in öppna dörrar. Det är inte svårt att kritisera FN. Det förekommer korruption, FN-ambassadörer säger dumheter och hela organisationen är byråkratisk.

Men bokens anekdoter om FN:s brister är i slutändan inte ett särskilt bra argument för att det är organisationen i sig som är problemet. En av Segerfeldts många svagheter som debattör är att han i likhet med svunna tiders troende leninister sätter teorier högre än verkligheten.

Det är till exempel sant att demokratier sällan eller aldrig går i krig mot varandra, men hur hjälper det oss att förstå hur FN fungerar eller varför det ena eller andra kriget brutit ut?

Menar Fredrik Segerfeldt att Frankrike och USA gjorde rätt i att kriga i Vietnam? Hade det talat till FN:s fördel om USA fått ett FN-mandat att napalmbomba vietnamesiska byar? Segerfeldts sätt att resonera – att demokratier alltid har rätt mot ickedemokratier – antyder ett svar, men bokens brist på konkretion lämnar frågan obesvarad.


Ungefär: Vi kan bekräfta närvaron av vatten och frånvaron av tankesmedjor. Här råder alltså optimala förutsättningar för intelligent liv.

Fredrik Segerfeldts resonemang kring hur FN misslyckats att förhindra folkmordet i Rwanda 1994 lider av samma problem. Det stämmer att Rwanda hade en av de tio roterande platserna i FN:s säkerhetsråd mitt under folkmordet – och visst var det absurt – men inget tyder på att landet hade något avgörande inflytande över hur FN hanterade frågan.

FN hade en fredsbevarande styrka (Unamir) på plats i Rwanda när mördandet började. Trots att dess chef general Dallaire rekommenderade att FN skickade fler soldater till Rwanda föreslog USA – och fick igenom – att styrkan istället reducerades med 90 procent.

Segerfeldt undanhåller läsarna att USA, Storbritannien och Belgien låg bakom denna neddragning och att flera afrikanska stater i säkerhetsrådet motsatte sig det. Det var inte diktaturerna i FN:s säkerhetsråd som förhindrade organisationen från att ingripa.

Trots att Segerfeldt prioriterar idéernas värld framför verkligheten blir det inte mycket resonerat. Principen om staters okränkbarhet avfärdas med att Josef Stalin var med om att formulera den. På samma sätt skulle man kunna avfärda djurskyddslagar eller rökförbud på offentliga platser med att Nazityskland var tidigt ute med sådana lagar och regler.

Det är naturligtvis inget fel i att bli extra misstänksam när man hör att en moraliskt suspekt person förespråkar något, men det räcker inte för att dra en slutsats.

Inte ens när det är en Fredrik Segerfeldt som skriver.

Publicerad i FT
Bokus, Adlibris

söndag, november 06, 2011

Informationskrigets historia och metoder

Här är en film som kastar lite ljus över hur den moderna krigspropagandan fungerar. Extra aktuell med anledning av den senaste tidens tilltagande hets mot Iran.(Obs: 139 minuter lång)


Metanoia

Liknande poster

Rädslans kolportörer
Afghanistan och krigspropagandans ABC
Snabbkurs i krigspropaganda






Flynt Leverett om Obamas misslyckande med att få till sanktioner mot Irans centralbank.


Kongressmannen Ron Paul om propagandan mot Iran



SvD DN SvD2 SvD3 Dn2 SvD3

söndag, oktober 30, 2011

Åsiktsproduktion i fablernas värld



SNS rapporten “Konkurrensens konsekvenser” som avslöjade att privatiseringarna inte lett till bättre service reser en hel del frågor om hur svensk politik utformas.
Den vanligaste är hur det kunnat ta tjugo år utan att någon ordentlig uppföljning skett.

En förklaring är att den politiska debatten domineras av individer vars karriär är beroende av att de står för vissa åsikter. Det gäller många politiker och ledarskribent. Den oberoende kunskapseliten, ofta verksam på universiteten, får endast undantagsvis komma till tals. Den är inte heller lika intresserad och har inte lika mycket tid att informera allmänheten.

Tankesmedjornas inhyrda forskare drar i regel inte slutsatser som strider mot deras finansiärers (nästan alltid näringslivets) intressen. En marknadsekonomi sorterar vanligtvis automatiskt ut idéer som hotar marknadslösningar. Därför var SNS avslöjande om privatiseringarna oväntat. Att SNS forskningschefen Laura Hartman nu avgått efter intern kritik är därför mindre förvånande. Det mest överraskande med SNS rapport är att nyheten fick så stort genomslag i media.


Det finns visserligen gott om internationella studier som visar att konkurrens inte alltid är så bra, att offentlig drift kan vara den bästa lösningen och att skatter sällan har negativa konsekvenser men om detta talas det i stort sett aldrig.

Den finske ekonomiprofessorn Johan Willner gjorde för tio år sedan en stor metastudie där han jämförde forskningsläget med vad ledarsidorna i de stora svenska dagstidningarna skrev. Han granskade vad den ekonomiska forskningen kommit fram till när det gäller skatternas effekter på tillväxt och arbetslöshet. Han tittade också på vad privatiseringar av offentlig verksamhet och mycket annat.


Willners slutsatser var att de största svenska borgliga tidningarna systematiskt ägnade sig åt att sprida myter: “Den internationella ekonomiska forskningen ger en helt annan bild av den ekonomiska politikens förutsättningar än vad man skulle kunna tro när man läser exempelvis Dagens Nyheters debatt och ledarsida. Ledande beslutsfattare och opinionsbildare förmedlar i själva verket ett antal urbana vandringssägner, som man med ett ord skulle kunna kalla för råttpizzor.“ Intresset bland borgliga tidningarna att diskutera eller ens rapportera detta var naturligtvis obefintligt.

Att politiken inte tar hänsyn till grundläggande fakta tycks vara ett återkommande drag. Debatten om SAABs framtid utgår till exempel ifrån antagandet att koncentrationen på bilmarknaden tilltar. Med det synsättet är små biltillverkare som SAAB dömda att gå under.

Men antagandet stämmer illa med verkligheten. I verkligheten tappar de största bolagen marknadsandelar. Förra året hade världens sex största bilbolag 50 procent av marknaden. 1970 var de fem, 1950 två och 1920 bara ett (Ford). Det är inte heller de största bolagen som är de mest lönsamma. Två av de största bilföretagen i världen – GM och Chrysler – hade gått i konkurs om det inte räddades av den amerikanska staten. SAAB har enorma problem men det är inte självklart att bolaget måste avvecklas.

Globaliseringen framställs på samma ödesbestämda sätt, trots att det finns gott om fakta som borde få oss att ifrågasätta den bilden, visar den indisk-spanske ekonomen Pankaj Ghemawat i sin senaste bok, World 3.0 Global Prosperity and how to Achieve it (Harvard Business Press). Andelen utbytesstudenter i världen är bara två procent. 90 procent av alla människor beräknas aldrig lämna sitt hemland. En procent av alla brev korsar en gräns, två procent av alla telefonsamtalen är internationella. Till och med Internettrafiken sker till över 80 procent inom ett land.



Det vanliga argumentet för att vi lever i en global värld går ut på att handeln idag är större än för några hundra år sedan. Det är sant men det bevisar inte att vi lever i en värld utan gränser, skriver Ghemawat. Tittar man i stället på den uteblivna handeln – den som borde finnas om alla handelshinder verkligen var avskaffade – så blir bilden en annan. Handeln mellan kanadensiska delstater är till exempel 22 gånger större än mellan Kanada och USA. Handeln inom enskilda EU länder är också mångdubbelt större än mellan länderna i handelsunionen.

Debatten om globaliseringen styrs mer av människors rädsla och förhoppningar än en riktig granskning av siffrorna, menar Ghemawat. Anhängarna av globaliseringen målar upp en bild av att den redan är genomförd och oundviklig. Kritikerna överdriver dess omfattning för att mobilisera motståndet. Ghemawat medger att man kan ifrågasätta tolkningen av vissa av hans siffror men påpekar att många som hävdar att vi lever i global värld sällan presenterar några siffror alls. Den mest uppmärksammade och sålda av alla böcker om globaliseringen – den amerikanska journalisten Tomas Friedmans The world is flat – bygger i stort sett bara på anekdoter.

Publicerad i FT

SvD SvD2 DN DN2

måndag, oktober 24, 2011

Noam Chomsky vid Occupy Boston

Första minutens mikrofontrassel kan man hoppa över...

Gud är kärlek och kapitalismen hans system


Kanske något för Kristdemokraterna?




Ett meddelande från hororna: bankirer och politiker är inte våra söner


Katten föreslår ett frihandelsavtal





Kapitalismen vill ha leende slavar










På plakatet: bröd och arbete





När hungern är lag är uppror rättvisa


Medierna har mer mål (objectivo) än objektivitet


Din andra bank (bänk). Och allt fler människors, för varje dag.