lördag, april 30, 2011

Arvet efter Hitler




Idag vid halv fyra på eftermiddagen är det sextiosex år sedan Adolf Hitler sköt sig i sin bunker. Ruinerna av Berlin var då omringade av Röda armén och de tyska försvarsförbanden beräknades få slut på ammunition bara timmar senare. Kriget i Europa skulle vara över inom en vecka.

Den tolv år långa nazistiska mardrömmen var över. Mellan femtio och sjuttio miljoner människor hade då mist livet. Andra världskriget förändrade, mer än något annat krig, världen för alltid.

Idag är det svårt att föreställa sig hur vår vardag hade sett ut idag utan Adolf Hitler. Nazismen som ideologi är borta, liksom det efterföljande kalla kriget, men vi lever fortfarande i en värld som formas av de krafter som sattes i rörelse i Tyskland på trettiotalet.

Det teknologiska språnget under andra världskriget saknar motstycke. Jetmotorn, helikoptern, och raketen kom alla ur Nazitysklands hemliga forskningsprojekt. Det var mirakelvapen som Hitler in i det sista hoppades skulle vända kriget. Radarn, och framförallt atombomben kom ur de allierades ansträngning att besegra Nazityskland.



All denna teknik har fått en rad civila användningsområden. Den kommersiella flygindustrin, som från början var en korsning av Hitlers jetmotor, och amerikanska militära flygplan eller mikrovågsugnen, som togs fram av ett företag som var specialiserad på radar, är bara några exempel.

Andra världskriget satt krafter i rörelser som inte tycks gå att stoppa. Ända sedan dess har världen levt i en teknologisk kapprustning. I flera decennier finansierade Pentagon nästan all forskning om stordatorer. Flyget skapade behov av radar, luftförsvar, och missiler, som för att kunna användas effektiv, skapade ett behov av bättre datorer, som i sin tur ledde till vad som idag kallas Internet. Ny teknik tycks automatiskt skapa behov av ny teknik.




Det är möjligt att persondatorn blivit verklighet även utan militärens pengar men det hade med all säkerhet tagit betydligt längre tid. Det är också möjligt eller högst troligt att den kommersiella flygplansindustrin förr eller senare utvecklats även utan den militära tekniken och subventionerade produktionslinjer. Men det är omöjligt att besvara säkert.

Vi vet dock att det är militärstrategiska behov, inte tekniska och ekonomiska skäl, som bestämt våra teknologiska val.

Det mest uppenbara fallet är kärnkraften. Om inte stormakterna velat ha atombomber är det svårt att tänka sig att någon idag skulle använda sig av ett så kostsamt, farligt och komplicerat som kärnkraft för att koka vatten till elgeneratorer.

Vi vet också att teknik eller en teknisk standard kan vara svår att överge, när den en gång är införd. Ett av de mer kända exemplen på den här inlåsningseffekten är QWERTY tangentbordet. Det skapades till den mekaniska skrivmaskinen och gjordes avsiktligen ineffektivt. Bokstäverna är placerade i sådan ordning att det är svårt att skriva snabbt, så att typarmarna inte fastnar i varandra. Trots att det problemet inte existerar idag, har QWERTY inte förlorat sin ledande ställning.

De motorvägar som täcker allt större del av världen är ett värre exempel på hur undermåliga system kan frodas. Ursprungligen byggdes motorvägarna i Tyskland och USA av militära skäl. Hitler ville kunna flytta sina pansardivisioner snabbt.



Motorvägar är fortfarande idag ett ypperligt sätt att snabbt förflytta tanks. För civila transporter finns det trafiklösningar som är betydligt energisnålare, säkrare och miljövänligare. Men när en teknik en gång väl dominerar kan det vara svårt för bättre att ta dess plats.

Kunder och experter behärskar den gamla tekniken, men inte den nya. Andra system kan vara anpassade till den gamla tekniken. Och den gamla dominerande tekniken har oftast låga styckkostnader, vilket gör det svårt för nykomlingar att konkurrera.

Var man än tittar idag ser man svallvågorna från andra världskriget. Den svarta asfalten på marken, jetplanen i himlen, och kärnkraftverket i horisonten är alla exempel på arvet från Hitler.

ST, FT

fredag, april 29, 2011

Stålmannen ger upp medborgarskap

I onsdags meddelade superhjälten Stålmannen att han tänker avsäga sig sitt amerikanska medborgarskap. Detta med anledning av ett ingripande i Iran, tidigare i veckan.






Tidigare under sin karriär har dock stålmannen aldrig haft något emot att förknippas med amerikansk utrikespolitik. Kryptoniern deltog till exempel aktivt på USA:s sida under andra världskriget.









Sammarbetet mellan Stålmannen och Vita Huset fortsatte till synes utan problem under hela efterkrigstiden, fram till förra veckan.





Konservativa Weekly Standard är starkt kritisk till Stålmannens beslut:

Does he believe in liberté, égalité, fraternité, or sharia? Does he believe in British interventionism or Swiss neutrality? You see where I’m going with this: If Superman doesn’t believe in America, then he doesn’t believe in anything.


Ja, det kan man undra.

tisdag, april 19, 2011

Från Pippi Bengtson till Slick Erlandsson



Centerpartiet har länge profilerat sig som djurens vän. I alla fall så länge det inte kostar pengar. På sjuttiotalet fanns det en centerpartistisk riksdagsledamot som motionerade om ett förbud mot att hålla fåglar i bur. Om förslaget avsåg vår industrialiserade hönsuppfödning så var kanske Pippi-Bengtson, som han kom att kallas inte fullt så tokig.



Idag har vi en centerpartistisk jordbruksminister som är djupt engagerad i tidelagsfrågor. Nu när det mesta av jordbrukspolitiken styrs från Bryssel har frågan om sex med djur blivit lika het som på medeltiden. Men Eskil Slick Erlandsson lutar ändå åt att tidelag inte bör kriminaliseras igen, för det är inte alltid lätt att veta vad som är ett övergrepp eller inte…
”Är det och ska det vara lagligt att på ett kön, stryka på något, som för exempelvis en hund smakar eller luktar gott, för att låta denna hund, slicka av det som är påstruket på könet?
Ja, det kan man fråga sig.

Märkligast av alla centerpartiska djurvänner är som bekant vår nuvarande miljöminister, Anders Carlgren, som tror att man kan öka den genetiska mångfalden i den svenska vargstammen genom att slumpvis skjuta av ett antal varje år.

Inom partiet är dock Anders Carlgrens sätt att resonera inget konstigt. I veckan följde Kristina Jonäng, tidigare medarbetare åt Carlgren, tidigare chefsstrateg, numera oppositionsråd, samma tankeschema. Bästa sättet att satsa på småföretag är att satsa på storföretag, och bästa sättet att satsa på små samhällen, är att investera i storstädernas infrastruktur. Centerpartiet är uppenbarligen även landsortens vän. Så länge det inte kostar pengar.

Åtta är mindre än sex



Gunilla Carlsson, Robert Mugabe.


Under Göran Persons sista år vid makten låg arbetslösheten på sex procent. Det kallade oppositionen och borgliga opinionsbildare för ”massarbetslöshet”. Numera är den trettio procent högre - 8 procent – men regeringen har mage att beskriva sin jobbpolitik som framgångsrik. I alliansens Sverige är åtta mindre än sex.

Biståndsminister Gunilla Carlsson använder bistånd för att finansiera svenska ambassader i länder där inget hjälparbete bedrivs. Samtidigt talar Gunilla Carlsson om hur viktigt det är att biståndet inte missbrukas. Gunilla Carlssons senaste utspel är att lova att svenska bioteknikföretag ska få en del av de pengar som brukar gå till akut livsmedelhjälp. I alliansens Sverige är sprit till svenska diplomater, och forskningsanslag till svenska företag, bistånd.





Hans Wallmark, i storform(at). Han har en liten dekal på sig själv på tröjan också. Bild via Lisa Magnusson


I Kristianstadsbladet har den moderate riksdagsmannen Hans Wallmark trivialiserat och förnekat Sveriges export av vapen till diktaturer. Att en tidigare borglig regering på åttiotalet utbildade libyska officerare, eller att den nuvarande försökte sälja övervakningsutrustning till Kadaffi är inget som upprör honom. ”Pierre Gilly försöker (27/3) på ett märkligt sätt att göra Libyen till ett slags favoritland för Sveriges borglighet samtidigt som han bortförklarar tidigare vänsterhyllningar till Kadaffi”, skrev Wallmark den 30 mars.

”Ett märkligt sätt” är alltså att lägga större vikt vid vad vi vet att svenska regeringar gjort, än vad Hans Wallmark tror att vänstern sagt. Hans Wallmark har dessutom fel om den svenska vänstern. Det framgår tydligt från riksdagsprotokollen från åttiotalet. VPK var inte alls glad i att den borgliga regeringen utbildade libyska officerare i Sverige. Den svenska vänsterns hyllning till Kadaffi verkar vara något som Hans Wallmark hittat på.

Den kristdemokratiska riksdagsmannen Tuve Skånberg försvarar (Kristianstadsbladet, 15/4) i samma surrealistiska stil regeringens kosmetiska reformer av sjukförsäkringen. Även i fortsättningen ska dock byråkrater kunna friskförklara individer som läkare anser för sjuka för att arbeta.
”Alla systemfelen i försäkringen kvarstår” konstaterar statsvetaren Björn Johansson som skrivit en utmärk bok i frågan.

Sverige har de hårdaste sjukförsäkringsreglerna av alla OECD länder. Sjuka drivs till fattigdom och socialbidrag samtidigt reglerna kan driva småföretag i konkurs.

På ett sätt är dock regeringens sjukförsäkringsregler en framgång. Förr året blev överskottet rekordstort: 24 miljarder kronor. Det är pengar regeringen använder till annat.

Finns det borgliga politiker som anser att arbetslösheten idag är ett större problem än under den förre socialdemokratiska regeringen, att bistånd ska gå till utveckling i fattiga länder, att regeringen gjorde bort sig när den skickade ner handelsministern till Libyen, och att sjukförsäkringsavgiften ska gå till de sjuka?

måndag, april 18, 2011

Bistånd eller bioteknik?


Biståndsminister Gunilla Carlsson förklarade nyligen (29/3) i Corren att hon ska föra över pengar från SIDAS livsmedelssatsning till bioteknologisk forskning. Få torde vara emot forskning. Frågan är varför pengarna inte kommer från forskningsbudgeten utan tas ur munnen på svältande människor.

Svaret är att Gunilla Carlsson vill överge enprocents målet för biståndet. Då övriga Allianspartier motsäger sig detta gör hon i stället sitt bästa för att fuska undan pengarna.

Biståndsministerns agerande bör förstås mot bakgrund av regeringens målsättning att Sverige ska bli ”ett av världens fem bästa bioteknikländer”. Det handlar om att stödja svensk industri. Men fattiga bönder i tredje världen behöver inte nya mirakelgrödor, utan ekonomisk stöd nu, så att de kan investera i befintliga grödor och teknik.

Det är inte första gången Gunilla Carlsson myglar. I flera år har regeringen använt biståndsmedel för att finansiera svenska ambassader. Pengar som skulle ha gått till utvecklingsprojekt används nu till cocktailpartyn i Dublin, Abu Dhabi, Canberra, Luxemburg, och Tokyo. Ingen av dessa ambassader driver biståndsarbete.

fredag, april 15, 2011

Hitler kommer till Sverige




Ryssland premiärminister Vladimir Putin kommer till Sverige den 24 april skriver TT. På agendan står ett möte med statsminister Fredrik Reinfeldt. Hur ska man tolka att en man som utrikesminister Carl Bildt för några år sedan liknande vid Hitler nu är välkommen i Stockholm? Är det så att Fredrik Reinfeldt insett att Hitlerliknelsen är nonsens eller är vår statsminister en ny Neville Chamberlain? Något svar lär vi aldrig få men kanske vore det lämpligt att skicka iväg Carl Bildt långt bort från Sverige den 24:e.

DN1,

Sagt om Bombdiplomati

Ur press:

”Om man läser den noggrant blir man bättre rustad att motstå krigspropagandan och att genomskåda massmediala lögner och halvsanningar, både i fallet Iran och andra krishärdar. Pierre Gillys bok är, helt enkelt, ett bidrag till jakten på "krigets virus".”

Margareta Zetterström LO Tidningen 2009-04-02




”Slutsatserna är ofta väl underbyggda men samtidigt kan det ibland vara svårt att ta till sig något som helt vänder upp och ner på vad vi anser vara sant. ”

Jarun Jakobsson Koca i Politiken.se 2008-12-17

"Den som läst John Pilger eller Noam Chomsky kommer att känna sig hemma i Gillys värld av kombinerad USA- och mediekritik, där han lyckas identifiera en lång rad mer allmänna problem med hur medierna ofta fungerar även i mindre brännheta frågor"

Petter Larsson, Helsingborgs Dagblad, 2009-11-28

"Det är bra för debatten med den här sortens böcker, som kommer med nya infallsvinklar och framför till synes djärva påståenden. De får förhoppningsvis läsaren att tänka efter och ställa sig frågan var den egna kunskapen kommer ifrån."

Mats KG Johansson, Kristianstadsbladet, 2009-07-01


”…radikal och välformulerad…”

Kaj Hedman Vasabladet 2008-10-12 (Fast det framgår rätt klart av resten av Hedmans recension att han avskyr boken)

”Det stoppar inte krig att söka rationella förklaringar till krig och politik. Men det tjänar helt visst vår strävan efter en mer humanistisk och demokratisk värld att studera och förstå den. Gillys bok är i den meningen väl värd sina läsare.”

Åke Johansson Sundsvalls Tidning 2008-11-11



”…men helt generelt er inntrykket en sitter igjen med, at dette er en bok som gir mange argumenter mot den krigshissingen man ser i både amerikansk og svensk, og også norsk, offentlighet. Trusselen mot Iran er fortsatt overhengende, og med et FrP i fremgang kan dette en dag også bli en aktuell problemstilling i Norge. Så selv om man noen ganger sitter igjen med spørsmål om helheten,er denne boka helt klart nyttig.”

Mathias Bismo i Rodt Marxistisk Tidskrift nr 4 2008

”Pierre Gilly har skrivit en mycket faktarik och läsvärd bok. Den rekommenderas starkt.”

Ulf Karlström i Clarté nr 3 2008

”Metodiskt går Pierre Gilly i genom de annars så vedertagna uppfattningarna om Ahmadinejad och Iran. I en rad intressanta samtal med i medierna marginaliserade personer, ställer Gilly frågor som legat undangömda till förmån för uttalanden från Vita Huset. Alla resonemang må kanske inte vara glasklara, men här finns ändå en vilja att problematisera vad som annars körs ned i vrångstrupen på oss mediekonsumenter. Om Pierre Gillys bok visar något så är det att vi allt för sällan lär oss av historien. Bombdiplomati är en bra början för att ändra på det.”

Serhat Daran i Mana 2009-02-22

”Bombdiplomati är precis den bok som många av oss gått och väntat på alltsedan Washingtons och Israels hot mot Iran började ta sig konkreta uttryck. På ett konsekvent och i högsta grad intellektuellt sätt dissekerar Gilly anklagelserna om ”det iranska hotet”. Kvar återstår bara ren propaganda."

Kristoffer Larsson i Folket i Bild 2008

”Gilly ställer i sin bok ett antal adekvata frågor som borde få journalister på utrikessidor runtomkring i landet att rodna…”

Tobias Davidsson Fria Tidningen 2009-04-03


Från bloggar:


"Jag tycker att det är en mycket viktig bok för den som är det minsta intresserad av det faktiska skeendet i denna ström av desinformation. Dessutom anser jag att boken borde vara obligatorisk läsning för varenda journalist som ska skriva om länderna ifråga."

Jinge.se 26/9 2008



"Boken är ett måste för alla som vill förstå hur myterna i kriget mot terrorismen skapas."

Nima fran Iran, 2008-10-22


”Boken rekommenderas”.

Bo I. Cavefors i sin blog, den 2008-11-28

"...den intresserade bör läsa Gillys bok och upptäcka olika vägar in till det komplex som gör att Iran idag byggs upp till en fiende som ”hotar hela världen”."

Bjornbrum,2008-09-28

Köp boken på:

Bokus, Adlibris, finska adlibris, norska Tanum, danska adlibris

tisdag, april 12, 2011

Ypperlig populärhistoria


Radiolegenden Knut Ståhlbergs senaste bok handlar om förhållandet mellan en kort, fetlagd, slösaktig, manodepressiv, alkoholiserad, äldre politiker och en lång, smal, yngre, spartanskt lagd, stolt och genialisk general.

Lägger man till att bägge var koleriska och extremt verbala så har man ett perfekt dokusåpamaterial. Att politikern var Winston Churchill, Storbritanniens premiärminister under andra världskriget, och generalen de Gaulle, ledaren för det fria Frankrike, ger det hela en episk karaktär.

Knut Ståhlbergs bok Två kära ovänner innehåller en rad underhållande episoder om de bägge herrarnas stormiga relationer. Det var nära att sluta med att Churchill lät deportera de Gaulle från Storbritannien, i handbojor, vid tiden för de allierades landstigning i Normandie. ”Vi kallar honom Jeanne d’Arc och letar upp en biskop som kan bränna honom”, föreslog Churchill mer skämtsamt en annan gång efter några glas.



Hur mycket av historien styrs av slumpen, personliga nycker eller personligheter? General de Gaulle insåg redan på tjugotalet pansarvapnets betydelse för framtida krig, påpekar Ståhlberg, men motarbetades av en konservativ fransk försvarsledning. Winston Churchill varnade förgäves sina landsmän för Hitler. Hade andra världskriget kunnat bli en mycket kort historia, om någon av dessa herrar fått gehör tidigare?

Och hur hade efterkrigstidens historia sett ut om Churchill till slut brutit med de Gaulle? Hur hade Europa sett ut i dag om USA lyckats marginalisera de Gaulle och fortsatt sitt samarbete med Vichyfrankrikes antisemitiska och fascistiska representanter i franska Nordafrika? Hade det franska nederlaget kunnat undvikas 1940, om britterna satt in sitt flyg? Knut Ståhlbergs bok inbjuder till en rad spekulationer som inte går att besvara.
Nu för tiden är det av naturliga skäl inte så vanligt att det publiceras böcker om andra världskriget, skrivna av människor som själva var med. Två kära ovänner kan mycket väl vara den sista boken på svenska.

Det vore i så fall ett bra avslut, för det här är ypperlig, spännande och många gånger tankeväckande populärhistoria.

Publicerad i Fria Tidningen

Två kära ovänner. Churchill och de Gaulle
Knut Ståhlberg
Förlag Norstedts

måndag, april 11, 2011

Svårt för småföretagare i Alliansens Sverige.


Regeringens direktiv till försäkringskassan som gjort att svårt sjuka nekas ersättning, har uppmärksammats på grund av det mänskliga lidandet det orsakat. Men det kan också få allvarliga konsekvenser för småföretag. En anställd som är oförmögen att utföra sitt arbete kan driva ett mindre företag i konkurs. Antingen genom att nödvändigt arbete inte blir gjort, eller för att företaget tvingas anställa extra personal. Även om den anställde blir uppsagd eller självmant säger upp sig kan kostnaderna snabbt bli högre än vad ett mindre företag klarar.

Kraven på att arbetslösa måste söka ett visst antal jobb är också ett problem. Företag bombarderas av jobbansökningar från personer som vet att de inte har den bakgrund som jobbet kräver. Att sortera tar tid och kostar pengar.

Arbetslöshetsstatistiken visar också att det blivit svårare att rekrytera personal. Antalet lediga jobb ökar men arbetslösheten minskar inte som den borde. En förklaring kan vara den sänkta a-kassan. Den tvingade folk att ta jobb de var överkvalificerade för i början av krisen, och nu är inte alla beredda att byta jobb. Ökade krav på sjuka och arbetslösa är inte bara ett mänskligt lidande utan har också gjort det svårare att driva företag.

se även Ali Esbati

fredag, april 01, 2011

Vad bör bombas?



Förr var krig en formell historia som började med en krigsförklaring och slutade med ett fredsfördrag. Så var idealet i alla fall. Sedan andra världskriget har den här seden mer eller mindre upphört. Ett av de få undantagen är Storbritanniens krigsförklaring mot Argentina i början av åttiotalet. Nuförtiden är det inte bara krigsförklaringen som fallit ur bruk, utan även ordet krig används allt sparsammare.

Den amerikanska presidentens höll sitt första tal sedan USA och ett antal Natoländer attackerat Libyen i måndags. Det illustrerar väl den här utvecklingen. Inte en enda gång, under det 27 minuter långa talet använder Barack Obama det tabubelagda ordet. Att amerikanerna är trötta på krig just nu, är ett skäl, men det viktigaste är kanske att det egentligen bara är kongressen som har rätt att starta krig. Alltså är det något annat gör när USA fäller bomber över Libyen. Det är en ”internationell ansträngning”.

Det här skönspråket är märkbart även när den svenska regeringen nu beslutat att sända stridsflygplan för att upprätthålla ”flygförbudszonen över Libyen”. Sverige ska delta i ”interventionen i Libyen” som franska Le Monde formulerat det. DN:s nätbilaga kallar det för ”Jas-insats i Libyen”. Statsministern kommer sanningen lite närmare när han använder ordet ”krigsinsats” som likt det annars populärare ”fredsinsats” ändå i slutändan bara är ett sätt att försköna det så oälskade kriget.

Samtliga riksdagspartier (med undantag för Sverigedemokraterna!) är eniga om att Sverige ska delta i Natos ”humanitära operation”. En sådan enighet har regering och opposition inte visat sedan man skickade ner handelsministern till Ewa Björling till Kadaffi, för att sälja övervakningsutrustning. Det var förra året.

Men nu överdriver jag. Visst finns det skillnader mellan blocken som ger möjligheter till en uppfriskande debatt. Inte om vi bör kriga, utan vad vi bör bomba. Statsminister Fredrik Reinfeldt hade helst velat förinta Kadaffis marktrupper men böjde sig för Håkan Juholt. Den nya socialdemokratiska partiledaren vill inte riskera att döda eventuella drogade barnsoldater! Även när Sverige krigar ska det vara lagom.



För bara några månader sedan ansåg både Frankrikes och Storbritanniens regeringar att det var okontroversiellt att sälja vapen till Libyen. Nu hävdar man att bombkriget mot samma land är lika självklart. Man gjorde inget fel när man beväpnade Kadaffi, blev förvånade när han faktiskt använde vapnen, och gör naturligtvis inget kontroversiellt när man nu bombar Libyen. Sverige gjorde inget fel när vi erbjöd Kadaffi övervakningsutrustning, och vi gör inget fel när vi deltar i ett angreppskrig mot Libyen. Då vi aldrig tidigare begått några misstag, kan vi utgå ifrån att veckans beslut om att angripa Libyen är rätt.

Sverige och västvärlden har ett moraliskt ansvar att förhindra att Kadaffi massakrerar upprorsmännen och deras familjer, heter det. Men hur är det med ansvaret om upprorsmännen vinner och ställer till med en massaker på Kadaffis folk i Tripoli? Borde inte vårt ansvar vara ännu större då? Det är ju bara med väst militära stöd som en sådan massaker kan bli verklighet.

Vad för ansvar har Fredrik Reinfeldt och Håkan Juholt om det inträffar? Revolutioner är ju sällan som socialdemokratiska partikongresser. En av ledarna för upproret är ju trots allt Kadaffis tidigare justitieminister, känd för att ha torterat de bulgariska sjuksköterskor som Libyen höll som gisslan för några år sedan.


svd1
Biology and politics DN SvD2