tisdag, juli 26, 2011

Massmördare med pressbilder


Han ville ha uppmärksamhet och han fick det. Han ville att media skulle skriva om honom, hans åsikter och hans 1500-sidiga dagboksmanifest.

Mannen som i fredags bombade och sköt ihjäl över nittio personer finns nu på bild på många, kanske de flesta, nordiska tidningars förstasidor. Även några av världens mest kända tidningar, som New York Times, ägnar stort utrymme åt den norske massmördaren. Dessa bilder har han själv tagit fram och lagt ut på nätet. Det är en massmördares pressbilder.

Det är som om han själv hade skrivit en ”marknadsföringsoperation”, allt i syfte att sprida sitt manifest där han skriver om hur han hatar muslimer, socialdemokrater och hur han förbereder massmorden i Oslo och Utøya.

Finns det skäl att vara förvånad över massakern i Norge?

Det är kanske lätt att leva i västerländska välfärdsamhällen, men känslan av att existera är inte självklar. En utbredd fantasi bland barn, och förmodligen även vuxna, är att rädda någon från en olycka eller skurkar. Temat är så tilltalande att det ständigt upprepas i serietidningar och filmer. Den vanliga grabben eller tjejen dras in i ett äventyr, lämnar den anonyma, enformiga tillvaron och blir en hjälte.

I verkligheten är det sällan folk kan göra något åt brott eller olyckor. I verkligheten är det betydligt mer realistiskt att genomföra antihjältens roll. Att spränga en bilbomb, eller skjuta ungdomar på ett läger är mer genomförbart än att rädda människor från samma öde.

Även i demokratiska stater är våldet utbrett. Brottsligheten är kanske lägre än någonsin, men skräcken stor. Våldet löser de flesta problem i populärkulturen, i fantasin, och även i geopolitiken. Många makthavare och opinionsbildare gör ingen hemlighet av att de tror på att våld kan göra om hela samhällen till det bättre. I alla fall när det handlar om länder som Afghanistan, Irak och Libyen. Så man kanske inte ska förvånas över att enskilda individer också tror att de kan förändra historiens gång med spektakulärt våld.

Kanske är den här typen av attacker och massaker oundvikliga. Kanske är det lika oundvikligt att en del människor blir massmördare som att andra begår självmord. Statistiskt går det att förutse att det kommer att ske, men vilka individer det handlar om är omöjligt att veta i förväg.

I ledare och krönikor skriver många att vi inte ska ge efter för extremister men är det inte just det media just nu gör när den, inte minst på nyhetsplats, ger honom den uppmärksamhet han strävat efter?

Problemet blir inte mindre av att det finns anledning att tro att nyhetsrapporteringen påverkar den här typen av massaker.

Generellt sett utförs terrorattentat i syfte att sätta skräck i allmänheten. Och massakern på Utøya påminner dessutom om en skolmassaker, där det finns bevis på att förövarna ofta är inspirerade av medias rapportering om tidigare skolmassaker. Imitationsmomentet är kanske inte orsaken till dessa attacker men väl en katalysator.

Att tiga ihjäl händelser som terrorattackerna i Norge är naturligtvis inget alternativ. Press- och yttrandefriheten är allt för viktig för demokratin för att sättas åt sidan. Man bör vara ytterst försiktig med att begränsa pressens informationsfrihet. Men kanske finns det skäl att begränsa medias rätt att dramatisera och fokusera på gärningsmännens personlighet.

Vore det till exempel en allvarlig inskränkning av pressfriheten om tv inte fick visa rörliga bilder från ett bombattentat den första veckan?

Och är det så självklart att media ska ha rätt att publicera bilder där förövaren poserar med vapen? Foton som förövaren själv tagit i syfte att förvandla sig till en ikonisk krigare?

Publicerad i KB, ST, SFT, VB

Andra länkar: SvD1 SVD2 DN1, DN2 Expressen1,, Expressen2 Aftonbladet, SvD3 ,GP1 GP2 GP3

torsdag, juli 14, 2011

Det går inte att bomba fram säkerhet och demokrati


Hans Wallmark (m) och Anders Hansson (m) har helt rätt i att jag inte övergett regimen i Tripoli. Det går inte att överge det man aldrig stött.

De hävdar att jag inte tänker på de libyer som genom åren förföljts, torterats eller dödats av regimen.Jag vet inte vad handelsminister Ewa Björling tänkte på när hon var nere i Tripoli förra året och försökte sälja krigsmateriel.

Jag vet inte heller vad den borgliga regeringen på åttiotalet som utbildade libyska officerare i Växjö tänkte på. Slog man ett slag för förtryck och antisemitism, tänkte man på den förföljda oppositionen eller var man bara girig?

Det är skönt att den svenska högern nu äntligen övergett regimen i Tripoli.

Men i stället för att be om ursäkt för tidigare synder har Hans Wallmark valt att gå till offensiven.

I det senaste inlägget försöker Hans Wallmark och Anders Hansson skuldbelägga alla som är emot ett svenskt deltagande i kriget i Libyen.

Till detta använder de en argumentation som är falsk som en tvåkrona.

Först ställer man läsarna inför ett falskt dilemma: är man emot att Sverige deltar i kriget så måste man vara för Khadaffi.

Det här var ett av Benito Mussolinis och George Bushs favoritargument.

Jag antar att varken Hans Wallmark eller Anders Hansson vill bomba Kina.

Men jag drar inte slutsatsen att det beror på att de stödjer regimen.

Riksdagsduon använder sig även av folkets argument: jag har rätt för att majoriteten tycker som mig.

Men två plus två blir till exempel inte fem även om en majoritet i riksdagen tror det.

Och naturligtvis kör de med guilt by association.

Det klassiska exemplet är att hävda att det är dåligt att vara vegetarian för att Hitler var det.

I Hans Wallmarks och Anders Hansson version är kriget i Libyen en bra idé för att man annars tycker som Sverigedemokraterna.

Jag är emot ett svenskt deltagande i kriget i Libyen för att inget talar för att vi kommer att kunna bomba fram säkerhet eller demokrati.

I Tripoli har bombningarna gjort Kadaffi mer populär en vanlig nationalistisk reaktion på främmande staters angrepp.

Hans Wallmark och Anders Hansson intresserar sig för hypotetiska framtida massakrer som regimen i Tripoli skulle kunna utföra.

Samtidigt blundar eller förringar de det faktiska dödandet som västmakternas bombplan står för.

Och hur är det med oppositionens eventuella massakrer?

Vilket ansvar har svenska politiker som Hans Wallmark och Anders Hansson ifall oppositionen, stödd av västmakternas bombplan, börjar mörda, tortera eller driva Khadaffianhängare på flykt efter ett intåg i Tripoli?

Vad händer om oppositionen gör verklighet av sina hot, som Wall Street Journal (21/6) rapporterat om, att rensa hela städer på svarta?

Kommer Wallmark och krigspartierna att förorda att Khadaffis anhängare får asyl i Sverige eller kommer han att blunda för övergrepen mot dem?

Publicerad i Kristianstadsbladet

söndag, juli 10, 2011

Inget spinn på Adam Smith



I dag har Rolf Gustavsson en artikel om finanskrisen som är ovanligt vettig jämfört med vad SvD brukar publicera. Att Adam Smith skulle varit emot bankregleringar, som rubriken och artikeln sista mening låter förstå är dock helt fel. Det framgår rätt tydligt i Smiths klassiska bok An Inquiry into the Nature and Causes of the Wealth of Nations:


To restrain private people, it may be said, from receiving in payment the promissory notes of a banker for any sum, whether great or small, when they themselves are willing to receive them; or, to restrain a banker from issuing such notes, when all his neighbours are willing to accept of them, is a manifest violation of that natural liberty, which it is the proper business of law not to infringe, but to support. Such regulations may, no doubt, be considered as in some respect a violation of natural liberty. But those exertions of the natural liberty of a few individuals, which might endanger the security of the whole society, are, and ought to be, restrained by the laws of all governments; of the most free, as well as or the most despotical. The obligation of building party walls, in order to prevent the communication of fire, is a violation of natural liberty, exactly of the same kind with the regulations of the banking trade which are here proposed.


Om Adam Smith ändå skulle rotera i sin egen grav så beror det snarare på att hela tiden tillskrivs åsikter han inte haft. Det verkar inte bara gälla opinionsbildare utan också ekonomer. Alla tror sig veta vad mannen tyckte, utan att ha läst honom i original. Den kanske vanligaste myten om Smiths tänkande är annars den om den osynliga handen.

fredag, juli 08, 2011

Morfars hatt och den fria viljan


På min vind trängs hundra banankartonger böcker, några säckar kläder och lite möbler. Det är min privata smakkyrkogård. I en säck hittar jag mina närmast självlysande gröna manchesterbyxor från mitten av åttiotalet. Idag har jag på mig samma blekblåa jeans mest varje dag. Då som nu är jag klädkonformist.

I en kartong ligger morfars stiliga hatt. Att gå ut med den är lika otänkbart som att vädra hans åsikter från 1940 talet. Ändå var det inget konstigt med morfar. För sin tid klädde han sig varken med avvikande kläder eller åsikter.

Då skulle en man ha hatt när han gick på stan. Då var det normalt att tycka att tvångssteriliseringar var okey. Då var det självklart att aborter var djupt omoraliska. Nu ska man inte ha hatt. Nu är det normalt med aborter medan minnet av tvångssteriliseringarna skapar skamkänslor.

Så här sjuttio år senare är det rätt uppenbart att det inte var Morfar som valde sina tankar utan tankarna som kom till honom. Lika lite valde morfar själv den hatt alla andra råkade ha på fyrtiotalet, utan han tog den hatt man visade honom.

Nu tycker kanske många att fyrtiotalet var konformismens tid men är vi så mycket friare idag? Jag skulle kunna sätta på mig mina gamla åttiotalskläder om jag bara ville, hör jag mig säga. Men varför vill jag då inte? Hur kommer det sig att det som en gång var snyggt nu anses gräsligt?

Hur gick vi över från att vara ett samhälle som var besatt av ras (trettio, fyrtiotal), jämlikhet (sextio, sjuttiotal) till att (nittio, nollnolltal) sätta valfrihet högst? Och hur kommer det sig att etnicitet och religion plötsligt nu igen blivit en politisk realitet?

Vi vill gärna tro att våra föreställningar formas över tiden genom att argument vägs och granskas. Både nationalekonomi och våra idéer om demokrati utgår ifrån att människor fattar beslut på rationella grunder. Men det förklarar inte hur en humbug vetenskap som rasbiologi först kunde bli så allmänt accepterad för att sedan plötsligt försvinna. Och dagens nyliberala politik har inte mer vetenskapligt stöd än rasbiologin.

Känslan av att veta uppmuntrar oss att fullfölja tankegångar men de behöver inte vara korrekta eller ens rimliga för att värma. Frågan är om vi skulle acceptera bevis för att fri rationella val inte existerar?

Publicerad i Fria Tidningen

tisdag, juli 05, 2011

Om detta må ni inte berätta


Kvinnan på bilden här är död. Hon blev halshuggen offentligt. 54 åriga Ruyati binti Sapubi, från Indonesien, arbetade som hembiträde i en välbärgad saudisk familj. Hon dömdes till döden av saudiska myndigheter för att ha mördat sin arbetsköpare efter att ha blivit illa behandlad. Så är i alla fall den officiella versionen. Andra menar att hon blev syndabocken i ett familjedrama och att hennes bekännelse tvingats fram under tortyr. Gästarbetare i Saudiarabien är ofta rättslösa och det är svårt att veta om hon verkligen gjort sig skyldig till det brott hon dömdes för.

En sak är dock uppenbar: Ruyati dömdes och avrättades utan att västerländska medier ägnat hennes öde någon uppmärksamhet. Svenska opinionsbildare som vanligtvis upprörs över avrättningar i Iran är fullständigt likgiltiga inför vad som händer i Saudiarabien eller andra proamerikanska diktaturer. Ingen reser några krav på att den svenska regeringen ska reagera eller ens sluta att sälja krigsmaterial. Men Sverige är inte värre än andra länder. Den tredje juli beslutade den tyska regeringen att sälja stridsvagnar till Saudiarabien. Men vem bryr sig.



SvD SvD2 SvD3 DN

lördag, juli 02, 2011

De intolerantas rätt till tolerans


Olof Palme skulle ha skulle bli ”chockad” av dagens debattklimat, skriver DN:s Erik Helmerson, apråpå den ”tsunami av hat” som drabbat SvD:s Per Gudmundson. Ty ett mordhot mot SvD:s ledarskribent, som polisen inte för ett ögonblick tagit på allvar, är naturligtvis ett mycket värre exempel på hat än den kula som dödade Olof Palme.
Det är bedrövligt att man inte kan få mobba utan att bli mobbad.

Apropå stöveltrampet på SvD:s ledarredaktion
Ett öppet brev till Per Gudmundson

fredag, juli 01, 2011

Harry Potter bakom arbetslösheten



Svenskt Näringsliv driver inte linjen att studenter som studerar humanistiska ämnen ska få sänkt studiemedel, förklarar organisationens chefs VD Urban Bäckström. Det var inget förslag, bara en olycklig formulering, av chefsekonomen, och förste vice chefsekonomen säger chefernas chef. Nej, Urban vill i stället lägga ner eller "fasas ut" - som man säger när man formulerar sig bättre - vissa kurser. För det finns stora problem med humanioran på svenska universitet. Det finns kurser i golf, banjo och Harry Potter som distraherar studenter från utbildningar som företag har nytta av, förklarar chefschefen. Och medan vi skrattar eller upprörs åt det hinner vi inte uppmärksamma regeringens monumentala nederlag i riksdagen idag.

SvD DN DN2 Aftonbladet

Planhushållning är toppen, hävdar lobbyekonomer


Svenskar är för dumma för att utbilda sig inom yrken som leder till jobb. Svenskt Näringsliv föreslår därför att de som studerar humaniora ska få lägre studiemedel. Det vore orätt att inte visa dem tidigt hur det är att vara fattig. Men det finns också andra lösningar, påpekar lobbyekonomerna Stefan Fölster och Malin Sahlén. Ett sådant kan vara att ändra reglerna så att universiteten inte försöker locka studenter till humanistiska kurser. Utbildning är med andra ord en allt för viktig sak för att Svenskt näringsliv vill överlåta besluten åt studenterna. I likhet med det gamla Sovjet ska staten styra över medborgarnas val av utbildning.

Det finns dock ett alternativ som svenskt näringsliv helt verkar ha glömt bort. Den kallas marknad. Svenska ingenjörer tjänar uruselt jämfört med många andra industrialiserade länder. Om Svenskt Näringsliv vill locka svenskar att studera kurser som företag behöver så borde det räcka med att de höjer ingångslönerna. Men det är roligare att bestämma över vad statens pengar ska gå till än sina egna.

I samma serie: Sänk kvinnors studiemedel

SvD DN