tisdag, november 15, 2011

I demokratins tjänst


Det befriade Misrata

Fem tusen soldater från Qatar var på plats i Libyen redan innan Kadaffis fall, skriver borgliga franska Le Figaro. Tidningen säger sig ha fått siffran från en fransk diplomat. Soldaterna från Qatar anlände med väskor fulla med pengar som de använde för att köpa lojalitet från en del klaner, uppger ett annat vittne för tidningen. Deras uppgift var också att koordinera rebellernas attacker.


Misrata

DN SvD

söndag, november 13, 2011

DN toppar med förfalskad bild

Idag toppade DN sin nätbilaga med ett stycke krigshets mot Iran som påminner om hur svenska tidningar tidigare hjälpte till med att framställa Irak som ett potentiellt hot mot Sverige. Då lät man barn ställa frågan om Irakiska missiler var ett hot mot Sverige, och nu har man hittat någon med en titel som är villig att bidra med hårresande spekulationer. Den som är intresserad av hur den moderna krigspropagandan fungerar - med Iran som exempel - kan läsa min bok, Bombdiplomati eller tidigare bloggposter.

Här nöjer jag mig med att notera att DN illustrerar sin genomfalska artikel med ett foto som är en erkänd förfalskning.



Det mellersta fotot, som visar hur bilden manipulerats, kommer från The New York Times nätupplaga. Det understa fotot ska vara det ursprungliga, ickemanipulerade.

Var kommer då fotot ifrån? Förmodligen är det iranierna själva som manipulerat den. Varför vet ingen men det finns två teorier som inte utesluter varandra. Den Iranska nyhetsbyrån som publicerade bilden kan ha velat skapa en säljande bild. Men det är också möjligt att den iranska regimen legat bakom den i syfte att framställa landets försvar som kraftfullare än det är. Det paradoxala är att DN publicerar denna kända förfalskade bild av samma anledning. Att framställa Iran som ett hot både säljer och är politiskt korrekt.






Den ursprungliga bilden. Det sanna fotot är inte lika säljande.
DN Norran Aftonbladet Expressen DN2 Bohuslänningen Hälsingland Aftonbladet2 Sydsvenskan GP SvD DN3

onsdag, november 09, 2011

Vem förringar nazismen?



Att erkänna folkmordet på armenierna under första världskriget får inte kriminaliseras av Turkiet. Detta slår Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna fast med anledning av Turkiets pågående åtal mot professor Taner Akcam. Europadomstolen anser att Turkiets lagar som i praktiken förbjuder forskning om detta folkmord går inte går att förena med artikeln om yttrandefrihet i Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Samma domstol anser dock att de som förnekar eller förringar folkmordet på judar under andra världskriget inte skyddas yttrandefriheten.

Kanske kan man tolka det som att yttrandefriheten bara omfattas av dem som talar sanning. Och att det är Europadomstolens sak att avgöra vad som är sant. Turkiets försök att straffa sanningen är inte mer absurd än Frankrikes, Sveriges och andra staters lagar som förbjuder lögner.

I Frankrike är det dessutom – om man ska tro den franska regeringen – både antisemitiskt och olagligt att förespråka en bojkott av Israeliska varor.

I Sverige hävdar debattörer regelbundet att alla jämförelser mellan sionism och nazism eller sionism och antisemitism är ett oacceptabelt övertramp. Och naturligtvis finns det en och annan 19 årig underhållare som inte helt behärskar frågan. Det märkliga är dock att alla dessa upprörda debattörer hela tiden avhåller sig från att berätta att även många av världens mest respektera intellektuella sett paralleller.

En av de första var den judiska lingvisten Victor Klemperer som är känd för sina analyser av det tredje rikets språk. Så här skriver han om likheten mellan sionism och antisemitism efter att ha läst
Theodor Herzl:


Ständiga överensstämmelser mellan de båda – intellektuella och stilistiska, psykologiska, spekulativa, politiska. Vilken inspiration var de inte för varandra.


För Klemperer låter Herzls sionistiska projekt som nazisternas fördomar om judar. På ett annat ställe i sin bok LTI Tredje rikets språk skriver Klemperer om Herzl:

Han vill tvinga släkten Rotschild att använda sin förmögenhet till förmån för det judiska folket, i stället för att som nu, i självberikande syfte, låta alla stormakters arméer arbeta åt sig. Och hur kommer det trängda judiska folket – ständigt detta tal om enheten, att vi är ett folk – att hävda sig och slå vakt om sin position? När Europas krigförande makter sluter sina fredsfördrag kommer det judiska folket att träda in som en finansmakt. Detta kommer i stor utsträckning att kunna förverkligas, eftersom det efter grundandet av den judiska staten säkert kommer att bo tillräckligt många judar i andra länder runtom Europa som då är etablerade i sina respektive stater och därigenom kan tjäna den judiska staten utifrån.


Den andra december 1948 publicerade New York Times en artikel där 27 judiska forskare och kulturpersonligheter anklagade en framtida israeliska premiärministern (och hans parti) för att föra en nazistisk politik. Bland de mest kända undertecknarna fanns Albert Einstein och Hannah Arendt. Idag skulle ingen stor västerländsk tidning våga publicera något liknande. Faktum är att de rent av låtsas om som om den här kritiken aldrig framförts.



Gil Anidjar Sionism är en form av antisemitism
Antisemitismens nya skepnad

SvD

tisdag, november 08, 2011

Den iranska bomben: från rubrik till finstilt


Sällan har så många skrivit så mycket om en rapport som inte ens är tillgänglig ännu. Nu brukar ju som regel journalister, opinionsbildare och andra politiker inte läsa IAEA:s rapporter även när de blivit det.

Det hela är absurt. I årtal har folk på IAEA läckt sina, ofta hårddragna, tolkningar av kommande rapporter. Media rapporterar (och lägger ibland på lite extra) och när rapporten till slut blir tillgänglig, och i teorietiskt kan kontrolleras, är det redan morgondagens nyheter.

Medias upphetsade rubriker tycks dock i slutändan inte backas upp ens av vad man själv sedan skriver. Ta SvD rubrik idag: ”Atomvapenförsök i Iran”

Artikeln säger dock inget om att Iran skulle bygga atombomber. IAEA uttrycker samma oro som i den tidigare rapporten för möjliga militära dimensioner i Irans kärnkraftsprogram”. MÖJLIGA. Och precis som CIA och i tidigare IAEA rapporter så säger man att Iran hade ett kärnvapenprogram fram till 2003. De hävdar inte att Iran har ett kärnvapenprogram idag. Men de skriver att en ”viss aktivitet fortfarande kan pågå”. KAN.

De enda ställena SvD citerar tyder inte på att IAEA anser att man har några bevis för att Iran har ett kärnvapenprogram. Men spänningen upprätthålls genom att man blandar ihop vad Iran gjorde innan 2003 och efter.

Ska man tro Washington Post så är det nya med IAEA:s rapport att organisationen tror att Iran har kunskap om hur kärnvapen byggs. Så lär vara fallet med Turkiet och en hel del andra stater, men det tycks inte intressera någon just nu.

Intressantare än medias till teknikdiskussion förklädda hets mot Iran är dess oförmåga att reflektera över att Iran skulle kunna ha legitima säkerhetsintressen. USA har invaderat två av Irans grannländer. I tre kärnvapenländer – USA, Storbritannien, och Israel – har toppolitiker öppet i fler år talat om möjligheten att angripa Iran. Teheran antas styras av helt andra irrationella och svårbegripliga motiv än andra länder.

I själva verket är det västerländska politiker och opinionsbildare som är irrationella. Just nu handlar det om Iran, men det finns massor av exempel på hur det politiska etablissemanget i väst låter sig styras av absurda föreställningar.

På sextio och början av sjuttiotalet styrdes amerikanska politiker av tron att resten av Asien skulle bli kommunistiskt om USA lämnade Vietnam åt vietnameserna. Det kallades dominoteorin. Idag vet vi att den var felaktig. Ändå trodde i stort sett varenda ledande amerikansk politiker, och de flesta opinionsbildare på dominoteorin. Det intressanta med detta är inte främst att nutiden visat hur fel de hade utan att det fanns goda skäl att förstå det redan på sextiotalet. CIA:s analytiker trodde aldrig på dominoteorin. Inte heller bland Asienexperter på amerikanska universitet fann dominoteorin några anhängare. Men i media ifrågasattes i regel inte dominoteorin.

Idag kan man se ett liknande fenomen när opinionsbildare och politiker talar om Iran. Media framställer landet som farligt och irrationellt. Men bland oberoende experter (i internationell säkerhet och Irans historia) på amerikanska universitet är det svårt att hitta forskare som tror att Iran skulle starta ett kärnvapenkrig om de kunde. Mer om detta i Bombdiplomati.

Iranska kärnvapen inget hot
IAEA on Iran: Nothing but knowhow

SvD SvD2 DN DN2 Expressen Expressen2 GP DN3 Sydsvenskan

FN Spruckna drömmar?


Fredrik Segerfeldt, som till vardags får betalt av Svenskt Näringsliv för att skriva illa om svenskt bistånd, har samlat ihop anteckningar från sin tid på Timbro till en bok: FN. Spruckna drömmar. Budskapet är att vi ska tycka illa om organisationen.

”Sverige bör lyfta ner FN från piedestalen”, skriver han. Odemokratiska stater har ett för stort inflytande över FN. Det är därför som organisationen har misslyckats med sitt viktigaste uppdrag, att upprätthålla freden. Sverige bör istället på sikt satsa på ett Demokraternas förbund där vi tillsammans med andra demokratiska stater kan utforma en internationell politik, obefläckad av onda staters inflytande.

Det nuvarande FN, för vars arbete nationalstatens okränkbarhet i alla fall är en teoretisk utgångspunkt, gör det svårt för demokratiska stater att förhindra krig, och skydda civilbefolkningen i diktaturer.

Ja, ungefär så kan man sammanfatta Segerfeldts 163 sidor långa attack mot FN. På ett sätt slår boken in öppna dörrar. Det är inte svårt att kritisera FN. Det förekommer korruption, FN-ambassadörer säger dumheter och hela organisationen är byråkratisk.

Men bokens anekdoter om FN:s brister är i slutändan inte ett särskilt bra argument för att det är organisationen i sig som är problemet. En av Segerfeldts många svagheter som debattör är att han i likhet med svunna tiders troende leninister sätter teorier högre än verkligheten.

Det är till exempel sant att demokratier sällan eller aldrig går i krig mot varandra, men hur hjälper det oss att förstå hur FN fungerar eller varför det ena eller andra kriget brutit ut?

Menar Fredrik Segerfeldt att Frankrike och USA gjorde rätt i att kriga i Vietnam? Hade det talat till FN:s fördel om USA fått ett FN-mandat att napalmbomba vietnamesiska byar? Segerfeldts sätt att resonera – att demokratier alltid har rätt mot ickedemokratier – antyder ett svar, men bokens brist på konkretion lämnar frågan obesvarad.


Ungefär: Vi kan bekräfta närvaron av vatten och frånvaron av tankesmedjor. Här råder alltså optimala förutsättningar för intelligent liv.

Fredrik Segerfeldts resonemang kring hur FN misslyckats att förhindra folkmordet i Rwanda 1994 lider av samma problem. Det stämmer att Rwanda hade en av de tio roterande platserna i FN:s säkerhetsråd mitt under folkmordet – och visst var det absurt – men inget tyder på att landet hade något avgörande inflytande över hur FN hanterade frågan.

FN hade en fredsbevarande styrka (Unamir) på plats i Rwanda när mördandet började. Trots att dess chef general Dallaire rekommenderade att FN skickade fler soldater till Rwanda föreslog USA – och fick igenom – att styrkan istället reducerades med 90 procent.

Segerfeldt undanhåller läsarna att USA, Storbritannien och Belgien låg bakom denna neddragning och att flera afrikanska stater i säkerhetsrådet motsatte sig det. Det var inte diktaturerna i FN:s säkerhetsråd som förhindrade organisationen från att ingripa.

Trots att Segerfeldt prioriterar idéernas värld framför verkligheten blir det inte mycket resonerat. Principen om staters okränkbarhet avfärdas med att Josef Stalin var med om att formulera den. På samma sätt skulle man kunna avfärda djurskyddslagar eller rökförbud på offentliga platser med att Nazityskland var tidigt ute med sådana lagar och regler.

Det är naturligtvis inget fel i att bli extra misstänksam när man hör att en moraliskt suspekt person förespråkar något, men det räcker inte för att dra en slutsats.

Inte ens när det är en Fredrik Segerfeldt som skriver.

Publicerad i FT
Bokus, Adlibris

söndag, november 06, 2011

Informationskrigets historia och metoder

Här är en film som kastar lite ljus över hur den moderna krigspropagandan fungerar. Extra aktuell med anledning av den senaste tidens tilltagande hets mot Iran.(Obs: 139 minuter lång)


Metanoia

Liknande poster

Rädslans kolportörer
Afghanistan och krigspropagandans ABC
Snabbkurs i krigspropaganda






Flynt Leverett om Obamas misslyckande med att få till sanktioner mot Irans centralbank.


Kongressmannen Ron Paul om propagandan mot Iran



SvD DN SvD2 SvD3 Dn2 SvD3