torsdag, augusti 30, 2012

Isolerat Iran värd för 120 länder

Khamenei med indisk polare

Utrikesministrar från 120 länder deltar just nu i Alliansfria staters organisations möte i Teheran. Därtill kommer 27 presidenter, ett antal premiärministrar och några kungar. Det är alltså det i Iran – som ständigt beskrivs som isolerat av media och västerländska politiker – som är värd för mötet. Vid tidigare möten har Alliansfria staters organisation uttalat sitt stöd för Irans fredliga kärnkraftsprogram och allt talar för att det kommer något liknande uttalande även denna gång. Och precis som tidigare kommer svenska medier inte att rapportera om detta.
DN väljer i stället att ge utrymme åt FN:s generalsekreterares högljudda kritik mot Iran.
- Jag motsätter mig starkt att en medlemsstat hotar en annan och med skamliga uttalanden förnekar historiska fakta som förintelsen, sade Ban Ki-Moon enligt DN.

Ban Ki-Moon har dock aldrig kritiserat någon av de betydligt mer explicita israeliska hoten mot Iran. Och vilket Israel vill Ban Ki-Moon att Iran ska erkänna? Ska den erkända staten omfatta de från Syrien erövrade Golanhöjderna? Ska det innefatta hela eller delar av Västbanken? Hela eller delar av Jerusalem? Faktum är att det verkar finnas ganska många länder i FN som inte uppfattar Iran som ett geopolitiskt problem. Det är snarare Israel som kritiseras av i stort sett samtliga FN:s medlemsstater, och USA som förhindrar kritiska resolutioner genom att lägga in sitt veto.

För övrigt tycks även Zimbabwes president Robert Mugabe vara i Teheran trots att DN i april kunde meddela att han var döende på ett sjukhus i Singapore. Antingen är den 88 årige Robert Mugabe en mutant, i stil med seriefiguren Wolverine som läker oavsett hur sjuk och skadad han är. Eller så är det något fel på DN:s journalistik. Svenska och internationella medier har dessutom döendeförklarat Mugabe flera gånger tidigare har jag för mig. Förr eller senare få man säkert rätt. Idag har dock DN:s kultursida en text om att "Nätet dödar allt fler kändisar".

Björnbrum noterar hur snabbt det kan gå på DN

SvD



Budskapet om seger



I början av december 1937 låg lastångaren Mars vid Kalhälls kaj i Luleå. Den var lastad med pappersmassa som skulle till London. Ombord fanns också min morfar. Isak Amandus Bergman var fyrtiotvå år, bar runda glasögon, bred hatt och en prydlig grå kostym. Han skriver om resan i tidskriften Budskapet om Seger som han var redaktör för på trettio och fyrtiotalet.


”Jag hade lyckan att få medfölja för endast fem kronor per dag vilket var mycket billigt, och ett offer som jag ej fick försumma. Resan från Luleå till London tog drygt åtta dagar i anspråk, en ganska lång tid för den sträckan, men det var en av de angelägnaste resor jag någonsin företagit. Lugnt och trevligt ombord, och icke vidare stormigt på sjön. Från London åkte jag tåg till Glasgow, där ett hjärtligt mottagande väntade mig.”

Morfar hade varit ute och rest tidigare. I mars 1923 tog han Swedish American Line MS Kungsholm från Göteborg till New York. Det var MS Kungsholms jungfrufärd. Antagligen var det en stormigare resa än den till London. Morfar stannade tio år i USA och ska bland annat ha kört taxi i Chicago. Han lär också ha druckit rätt mycket men bytte som många andra senare ut spriten mot Gud. Och det var till sina metodistvänner i Glasgow som han reste till vintern 1937. I Sverige drev han bokförlag, tryckeri och tidskrift – inte för att tjäna pengar – utan för att frälsa supande norrlänningar.


Språket i tidningen är oftast ålderdomligt. Till och med i annonserna:
”De som äro intresserade i kristelig läsning böra icke försumma att prenumerera på BUDSKAPET OM SEGER. Priset är satt så lågt att alla som äro intresserade, kunna hålla sig med tidskriften. Om ni icke redan är en av våra läsare, så insänd nu idag Eder prenumeration, så skola vi Eder tidskriften för ett helt år. Priset är som förut endast en krona pr år”

Intresserade ombads skicka summan i frimärken till I. A Tryckeri i Luleå. Senare flyttar verksamheten till Klutmark utanför Skellefteå. Då går det också bra att ringa till morfar. Hans telefonnummer är 26. Till min förvåning tycks verksamheten haft en viss omsättning. En bönbok som han hävdar innehåller ”gripande predikningar” trycks upp i fem tusen exemplar. Det måste ha varit tråkigt i de norrländska skogarna innan TV kom för morfars tycks ha sålt slut på hela upplagan på bara några år.

Morfars tidning ingick i ett större protestantiskt nätverk av evangelister om jag förstått det rätt. Han menade att frälsningsarbetet inte var effektivt nog. Han hade läst i den amerikanska tidningen Watchman-Examiner att ”85 procent av medlemmarna i de evangeliska församlingarna i U.S.A. vunnos för Gud innan de uppnått 21 års ålder. Ytterst få bliva kristna efter 30 års ålder.” Morfar var själv ett undantag. Tidningen innehåller också ett par vittnesmål från en Gerda Wahlberg som funnit Gud i sena tonåren. Gud kom till henne den 7 oktober 1936 skriver hon.
”Det är en salig glädje att få böja knä inför Frälsaren och med honom samtala om allt som rör själens välfärd och från honom mottaga ny kraft och ledning för fortsatt vandring mot målet.”

Jag undrar om kristna nuförtiden talar om att ”böja knä inför Frälsaren”. I en artikel från 1937 berättar hon om hur det gick till när hon fann Gud.
”En tid i mitt liv står särskilt tydligt för mitt inre. Det är eftersommaren 1935. Min far kom hem från arbetet en lördagseftermiddag, och omtalade för oss att en kvinna helt hastigt hade dött. O vad det grep mitt hjärta att döden så plötsligt hade ryckt bort just den kvinnan; jag kände henne mycket väl. Ångestfyllda frågor började uppstiga ur djupet av mitt hjärta. Kan man dö så snabbt utan föregående varning? Det stod klart för mig att också jag kunde dö när som helst, och jag kände icke Gud; jag var ej frälst. ”
Gerda tycks ha resonerat som den franske filosofen, teologen och matematikern Blaise Pascal. Att tro kan vara en bra försäkring. Den potentiella vinsten är enorm samtidigt som det inte finns klara nackdelar. Gerda tycks vara den enda som fått skriva om sin frälsning i tidningen. Den tjugo år yngre Gerda måste ha gjort intryck på Isak för de gifter sig 1940.

I övrigt innehåller morfars tidning mest artiklar av teologer och predikanter som dött 30 till 300 år tidigare. Det är Martin Luther, W.S Hitchcock, Catherine Booth, och John Wesley. Den enda levande människa som får komma till tals i teologiska frågor tycks vara morfar själv. Han skriver inte ofta men långt. Hans Gud är krävande:

”En stor del av mänskligheten förgäter helt och hållet Guds befallning att bereda sig för att möta honom. Detta jordiska upptager all deras tid och uppmärksamhet, men själens beredning, som är det viktigaste, åsidosättes.”

Morfar ägnar ingen tid åt världsliga frågor. Åren då tidningen kommer ut (1933-1947) blir stora delar av Europa till grus i världskriget men morfar diskuterar i stället frågor som dopets betydelse. Världen och samhället existerar inte: det enda som finns är den enskilda människan och Gud.

D

tisdag, augusti 28, 2012

Du är inte rasist men

Ali Esbati har inne en stark text i Tidskriften Arena:
"Det har varit mycket nu. Paulina Neuding, redaktören på tidskriften Neo, har berättat för världen att antisemitism importeras till Malmö. Den kommer med muslimer som på löpande band kallarsina barn Muhammed, och inte ens har vett att vara segregerade som i Stockholm. Vidare har statsministern meddelat att massarbetslösheten är importerad, av andra än ”etniska svenskar mitt i livet”. Utbildningsministern har kommit på att den länge pågående resultatkollapsen i den hårt marknadiserade svenska skolan är importerad – från länder där det ”knappt finns skolsystem”."

Hela texten finns här

DN skämmer ut sig (igen)

Just nu toppas DN:s nätbilaga av en lång artikel där Claes Svahn redogör för en nerknarkad kvinnas förvirrade föreställningar om Palmemordet. Det är oschyst mot kvinnans anhöriga att gå ut offentligt med detta och ett hån mot läsarna. Att DN varken visar länkar till artikeln eller tillåter kommentarer tyder på att redaktionen vet att det är rena rama ufohistorien man publicerat.

måndag, augusti 27, 2012

Bo Pellnäs knockar regeringen


Idag har Bo Pellnäs vad som måste vara ett av de mest dräpande inläggen någonsin på SvD brännpunkt. Det är visserligen inte svårt att rikta förintade kritik mot vår nuvarande regeringen när det gäller försvaret - den ljuger ju så grovt och korkat - men det är bra att SvD faktiskt tar in sådana inlägg. Själv skrev jag senast i Lördags - Retorikerna i Rosenbad - om regeringens skandalösa försvarspolitik men fick bara en enda kommentar. Fast det var kul att det var Sven Otto Littorin som skrev.

Om en sjunkande stjärna



Första gången jag stötte på Mohamed Omars namn måste ha varit i mitten av nittiotalet när jag jobbade på Folket i Bild. Vi hade ingen kontakt men han skrev i tidningen. Jag följde Omar ur ögonvrån. Han skrev mycket och han skrev överallt. Han hade en närmast hypomanisk produktivitet. Han skrev i vänstertidningar, och högertidningar. Han skrev i stora tidningar och små. Han hamnade i TV soffor och radioprogram. Han var kulturparnassens muslimska maskot.

Efterfrågan på Omar tycktes ett tag närmast omättlig. Om det var Omar som var grejen eller Omars texter kan kanske ingen svara på men ett tag verkade han befinna sig i alla frilansskribenters paradis.

Avfallet kom med en artikel i Expressen artikeln den 9 januari 2009 då Omar kom ut som islamist. Det följdes av antisemitiska texter och plötsligt var Omar fullständigt utfrusen. Bortsett från den yttersta brunhögern ville ingen ha med honom att göra. Så efter tre år i intellektuell karantän bad Omar om ursäkt för sin antisemitism och islamism i en artikel i Folket i Bild.

Omar skriver om detta i en minibiografi han nu ger ut med titeln ”En opieätares bekännelser”. Titeln anspelar Thomas de Quincey självbiografi "En engelsk opieätares bekännelser". Omar liknar sitt fall från kulturparnassen vid ”ett intellektuellt självmord”.
”När jag läser Gazaartikeln igen efter tre år rodnar jag av skam. Så mycket dumhet och naivitet! Jag skrev att jag bestämde mig för att stödja Hamas och Hizbollah. Vad betyder det? Betyder det att jag ställer mig bakom Hamas och Hizbollahs stadgar och program? ”(…)” Jag skrev att det är den islamska tron som enar och leder palestinierna. Men vad ska vi göra med de kristna palestinierna? Vad ska vi göra av dem som har en annorlunda trosuppfattning eller inte tror alls? ”
Omar jämför sin islamism med dåligt opium och förklarar den som eskapism från stressen att producera och dåligt självförtroende.
”Jag tog min tillflykt till religionens bitterljuva opium. Jag hade gjort det förut. I tonåren när jag kände mig annorlunda, eller ”lytt” som Ivan Aguéli hade sagt, kröp jag in i islams grotta. Där kände jag andra missanpassade som kände sig utanför samhället och som jag kunde dela mina sorger med. ”

Minibiografin innehåller utlämnande partier om Omars liv jag prytt läser ur ögonvrån. En frånvarande iransk biologisk far, en adoptivpappa från Kenya, dåliga skolbetyg. Känslan av utanförskap och att inte duga parad med en uppenbar talang för att formulera sig.

Skriftens budskap är om jag förstått det rätt en dekonstruktion värdig Derrida: den absoluta övertygelsen torgförs av de mest osäkra. Omar sammanfattar det med Tage Danielssons ord: ”Utan tvivel är man inte riktigt klok”. Fast den som tvivlar på allt är förmodligen inte friskare.

En opieätares bekännelser
Mohamed Omar
Aguéli förlag

Andra som skrivit

Vaka över ensamheten
(Thomas Nydahl)
Björnrecension Bilden ovan har jag snott från Björnrecension.

Svd
Mohamed Omars beställningsinfo:

“Du kan beställa ett exemplar genom att sätta in 72 kr (60 kr för boken, 12 kr för porto) på pg-konto 548413-4. Ange namn och adress. Jag postar boken så fort jag kan!”

söndag, augusti 26, 2012

När Iran räddade judar


I veckan nämnde Per T Ohlsson i en krönika, Abdol-Hossein Sardari, en iransk diplomat i Paris under andra världskriget som räddade mellan två till tre tusen iranska judar undan nazisternas klor. Det gjordes en TV serie om denna historia - i Iran - för några år sedan. Det visar att mullaregimen i sin helhet varken hatar judar eller förnekar förintelsen. De som är intresserade av att undergräva förintelseförnekandet borde lyfta fram detta. Till och med i Iran visar man på TV hur judar förföljdes i Europa under det senaste världskriget!
Abdol-Hossein Sardaris hjältemodiga insats under kriget har fått mycket uppmärksamhet av iranier de senaste åren. Bland annat har Fariborz Mokhtari, professor i statskunskap, skrivit boken In the Lion´s Shadow The Iranian Schindler and His Homeland in the Second World War i syfte att göra upp med myten att judehatet skulle vara utbrett bland iranier.
Men för Per T Ohlsson är Sardaris insats i stället ett sätt att hetsa mot Iran. Ohlsson insinuerar att Sardari skulle ha förlorat sin pension som ett straff för att han räddat judar under kriget.
”Han dog i London 1981, berövad sin diplomatpension av Irans nya islamistiska och judehatande herrar.”

Att Iranier förlorade egendom och pensioner efter revolutionen är inte otroligt. Revolutioner brukar omfördela resurser. Men Sardaris förlorade pension skulle ha med antisemitism att göra har jag inte hitta belägg för. Men det har nog inte heller Ohlsson för då skulle han skriva så, och inte bara låta oss förstå det.

Sardaris arbete med att rädda judar blev för övrigt nästan omöjligt redan 1941 då Storbritannien och Sovjetunionen invaderade det neutrala Iran.

Bokus Adlibris

Om kyrkorådet och dess lögner



Maktlösa som kräver rättvisa. Finns det något mer skrattretande? Inga Alm lagt en motion om att svenska kyrkostyrelsen ska driva kravet att Israels ockupation av Västbanken, Östra Jerusalem och Gaza avslutas. Det är ju lika patetiskt som när LO uttalar sig mot krig skriver SvD:s ledarskribent Benjamin Katzeff Silberstein.

FN anser att Gaza fortfarande är ockuperat av Israel. Palestinierna i Gaza som varken har kontroll över sitt luftrum, territorialvatten eller gränser uppfattar det nog inte heller som att ockupationen upphört. Men då både FN och palestinierna är maktlösa kan man gott låtsas som om deras syn i frågan inte existerar.

Det är begripligt att Silberstein har ett gott öga till Israel. Det beror inte bara på att Israel har makt, och makt är rätt enligt sedvanlig herremansliberalism. Till skillnad från palestinska flyktingar i till exempel Sverige har ju Silberstein möjlighet att slå sig ner både i Israel, västbanken, östra Jerusalem och de från Syrien ockuperade Golanhöjderna.


Bilden ovan föreställer en väg på västbanken som palestinier är förbjudna att använda.

SvD2 DN Dagen

lördag, augusti 25, 2012

Retorikerna i Rosenbad


Det svenska försvaret befinner sig enligt flera experter i djup kris. Anslagen har i princip varit oförändrade sedan 1989! Försvaret har därför tvingats avstå från hela vapensystem. Det handlar om fartyg utan beväpning och flygbaser utan luftvärn. I stället för att åtgärda detta beställer regeringen 40-60 nya Jas-plan som till större delen ska finansieras inom den nuvarande försvarsbudgeten. De 300 miljoner kronor extra man anslår är enbart en symbolisk summa i detta sammanhang.

Det är visserligen bra att Sverige har en industripolitik men varför måste det ske på bekostnad av vår försvarsförmåga? I stället för att argumentera hederligt för sin sak hävdar regeringen i stället att försvaret saknar problem.

Detta är inget nytt. Regeringen har skapat ett överskott i sjukförsäkringssystemet genom att förvägra många sjuka ersättning. Dessa miljarder har man använt till bland annat skattesänkningar. När cancersjuka vägras ersättning hävdar man bara att systemet fungerar bra, och att man kan ha olika åsikter om det. (Samtidigt som man ständigt låtsas se över reglerna). Sven Otto Littorin reagerade på samma sätt när det kom fram att han hade en falsk magisterexamen. Han tyckte att han hade gjort rätt. Han ansåg att han hade en magisterexamen. Och statsministern ställde sig bakom fuskaren.

Kan man ha olika åsikter om huruvida flygbaser behöver luftvärn?

Kanske är grundproblemet att de egenskaper som krävs för att vinna val – förvränga och ljuga trovärdigt – är en nackdel när det gäller att styra ett land. Den svenska politiska eliten har lärt sig att vägen till att vinna politiskt inflytande handlar om att formulera sig rätt. Framtoning är viktigare än substans. Retorikerna härskar i Rosenbad.

DN


Svenska regeringen halverar antalet Jas plan

fredag, augusti 24, 2012

Våga vägra varpa


Opera är inte mycket att ha om du frågar mig. Jag tror inte ens jag känner någon som tycker om att höra kraftiga kvinnor och män uppträda teatraliskt. Opera är precis som curling en fånig aktivitet som intresserar en ytterst liten grupp människor. Få tidningsläsare bryr sig om kultursidorna, och av dem är det förmodligen bara en minoritet som lyssnar på oljudet. Trots det får opera, balett och andra former av så kallad finkultur en uppmärksamhet som svårligen kan förklaras av verkligt publikintresse eller samhällsintresse. Kanske beror det på att just handlar om finkultur. Kanske är det bara ett slags snobberi med äldre tiders kulturella kapital. Eller handlar det kanske om vårt intresse för det makabra. Det är inte vackert med pudrade peruker men sätt på dig en och ta en sväng på stan: folk kommer inte att kunna låta bli att stirra.
Gunnila Brodrejs artikel Våga vägra Wagner i dagens Expressen är en pudrad peruk. Idag framförs antisemitiska idéer nästan uteslutande i form av kritik av antisemitismen. I alla fall när vi talar om media. Det påminner lite om hur kvällstidningar ibland lite väl detaljerat redogör för hur våldtäkter gått till.

Ska man då avstå från Wagner för att han var rasistisk? Ska man låta sitt intresse för curling eller varpa bero på utövarnas eventuella politiska åsikter? Ja, det är en frågeställning för kultursidor.

Otillfredställande norsk dom


Några månaders fängelse per mord blev straffet för den norrman som mördat 77 personer i november förra året. Även om han ändå får sitta kvar hela livet blir det mindre än ett år per mord. Det är absurt men att som amerikanska domstolar ge folk domar på flera hundra år är knappast vettigare. Någon matematisk rättvisa är omöjlig att utdöma. För de anhöriga till de mördade är knappast något straff tillfredsställande men med hänsyn till rådande lagstiftning är domen säkert så bra man kan tänka sig.

För att förhindra den här typen av massmord i framtiden är dock domen djupt otillfredsställande. Lagstiftningen måste förändras så att det inte går att bli världsberömd genom att ställa till med en massaker. Media ska ha all frihet att rapportera om brott men förövaren bör i hög grad anonymiseras. Det bör gälla för såväl misstänka förövare som dömda. Ska något foto på förövaren överhuvudtaget publiceras så räcker gott ett svartvitt passfoto i frimärksstorlek. Mördarens egna pressbilder eller de obscena bilder som där den nu aktuella massmördare höjer näven i segergest bör förbjudas. De är i praktiken uppmaningar till nya mord.

Tidigare post: Massmördare och massmedia i symbios


DN SvD SvD2 DN2

torsdag, augusti 23, 2012

Lögner om Iran






Iran högsta ledare Ali Khamenei har enligt uppgifter från underrättelsetjänster beordrat iranska styrkor att ”intensifiera sin kampanj med terrorattacker mot västvärlden och dess allierade” uppger brittiska The Telegraph.

Frågan är hur man bedömer trovärdigheten när en tidning publicerar uppgifter från hemliga källor av den här typen. DN väljer att som The Telegraph sätta beslutet i en geopolitisk kontext: terrororden ska vara ett svar på västvärldens stöd åt upprorsmännen i Syrien som är allierad med Iran. För att göra påståendet trovärdigt talar the Telegraph om tidigare Iranska terrorattacker.

Det är dock inte helt klart att någon av dessa terrorattacker eller påstått planerade attacker verkligen ska ha beordrats av Irans regering. Även de flesta västerländska tidningar har till exempel varit högst skeptiska till att Iran verkligen försökt rekrytera den mexikanska knarkmaffian för att mörda Saudiarabiens USA ambassadör. Inte bara på grund av avsaknaden av bevis, utan också för att den arresterade iraniern har större likheter med Åsa Nisse än James Bond. Kunde Iran verkligen inte hitta en bättre agent än en misslyckad bilhandlare som blivit arresterad för att ha kört utan giltigt körkort? Och vad skulle man vinna på att spränga Saudiarabiens ambassadör i Washington i luften bortsett från att det skulle ge USA eller Israel ett skäl att bomba Iran?


Det finns många frågetecken kring de flesta påstådda iranska terrordåden. Är det till exempel rimligt att tänka sig att Iran skulle utföra attacker i Indien, som är ett av landets viktigast allierade och fortsätter att köpa dess olja? Precis som i fallet med den planerade attacken i Washington så är riskerna enorma och uppenbara medan fördelarna är marginella.

Något som talar mot The Telegraphs trovärdighet är också att skribenten i fråga, Con Coughlin tidigare spridit en stor mängd falska uppgifter från den brittiska underrättelsetjänsten. Det var till exempel Coughlin som ”avslöjade” sambandet mellan Iraks underrättelsetjänst och terroristerna som låg bakom den 11 september. Och det var Coughlin som först spred uppgifterna om att Irak kunde genomföra en attack med massförstörelsevapen på 45 minuter. Allt detta borde inte vara en nyhet för DN som av kommersiella (och politiska?) skäl ändå väljer att helt okritiskt återge varenda anklagelse mot Iran.

SvD DN2 DN3 SvD GP

torsdag, augusti 16, 2012

Otroligt?


Näst intill otroligt, säger Claes Borgström om beskedet att Julian Assange fått asyl av Ecuador. Men kanske dock inte lika otroligt som att Borgström lyckats få en oskyldig man dömd för åtta mord. Hur kan någon ha några tvivel om den svenska rättvisan? Otroligt att utlänningar inte begriper hur felfritt Sverige är.

SvD, DN

För tidigt att tala om Syrien?






Rapporterna från inbördeskrigets Syrien får mig att tänka på en rad i en dikt som Gertrud Stein skrev i början av 1900 talet. ”En ros”, skrev hon ”är en ros är en ros”. I poesi är det så vanligt att saker har symbolisk mening att vi ibland inte tänker oss att ordet ros kanske bara syftar på en viss typ av blomma och inte ska förstås som en metafor för kärlek.

I samhällsdebatt förhåller det sig ibland tvärtom. När media använder uttrycket ”den arabiska våren” för upproren i Tunisien, Egypten, Libyen och nu Syrien så är det i stället lätt att glömma att det handlar om en poetisk förståelse av verkligheten. Blodet på Aleppos gator är blod: uttrycket ”den arabiska våren” är en tolkning, en metafor.

Men är det verkligen ett bra uttryck? ”Den arabiska våren” är inte bara arabisk: många andra etniska grupper (berber, kurder m.f.) deltar. Det är också en metafor som insinuerar att ingenting hänt tidigare som om folket legat i ide och historien stannat.

Frågan är också om man verkligen kan förstå vad som nu händer i arabvärlden med hjälp av en metafor som anspelar på händelser i Europas historia? Liknar den arabiska våren ”folkens vår” 1848 eller kanske ”Pragvåren” 1968? Eller ska den arabiska våren jämföras med 1789 års revolution eller rent av Berlinmurens fall 1989?


Jag är övertygad om att vår svenska demokrati aldrig blivit av om det inte vore för att kung och överklass varit fysiskt rädda för gatan. Jag tror att revolutionären Jean Paul Marat - han som blev mördad i sitt badkar - hade rätt i att frihet, jämlikhet och emancipation främst växt fram tack vare de breda massornas spontana våldsamma upplopp.

Så är det men så behöver det inte vara. Våldsamma uppror mot förtryck kan också leda till ännu mer förtryck. Eller till ett annorlunda förtryck. Revolutioner är i sig inte mer progressiva än den nya informationsteknik som så ofta framställs som ett hot mot diktaturer. Gutenbergs typer bidrog visserligen till att underminera den katolska kyrkans makt men underlättade också spridandet av protestantisk fanatism. Ayatolla Khomeini spred sitt budskap med hjälp av sjuttiotalets stora informationsinnovation: kassettbandet. Resultatet blev en revolution och regim med en märklig blandning av både reaktionära och progressiva inslag. Det finns inget i mobiltelefoner, Twitter och Facebook i sig som gör att de bara kan användas mot förtryck.


Upproret i Syrien tycks ha drag av många olika typer av konflikter och uppror. Här finns inte bara en önskan att störta en diktatur, utan också religiösa och etniskt baserade målsättningar. Bland landets en och en halv miljon kristna minoritet finns en rädsla för att de ska gå samma öde till mötes som Iraks kristna och tvingas i landsflykt. De olika typer av konflikter som Europa upplevt de senaste 500 åren utspelar sig nu samtidigt i Syrien. Samtidigt är det hela något mer och annorlunda än vad vi haft i europeisk historia.

Om kampen i Syrien enbart stått mellan demokrati och diktatur, eller förtryck och frihet så hade knappast upprorsmännen fått hjälp av reaktionära diktaturer som Saudiarabien och Qatar. Andra staters intresse för Syrien handlar främst om maktbalansen i mellanöstern. Att Syrien är allierad med Iran är viktigare för både västvärlden och mellanösterns diktaturer än något annat.

Problemet med alla historiska förändringar är att vi alltid bara kan beskriva dem med gårdagens språk och med hjälp av insikter vi dragit från det förflutna. När Zhou Enlai som var kinesisk premiärminister på Maos tid fick frågan vad vilken betydelse den franska revolutionen haft svarade han:
Det är det alldeles för tidigt att uttala sig om.”

Så förhåller det sig naturligtvis också med upproret i Syrien.


SvD DN

måndag, augusti 13, 2012

Karin Enströms traditionella moderatpolitik


Försvarsminister Karin Enström vill inte kalla Saudiarabien för en diktatur rapporterar TT i ett kort telegram. Det är hon inte ensam om. Så skulle varenda moderat toppolitiker svara om de blev tillfrågade och inte kunde undvika frågan. Försvarsutskottets moderata ordförande, Hans "Tvåkronan" Wallmark brukar vid sådana här tillfällen gå ut och kritisera någon som saknar inflytande över svensk politik i någon struntfråga för att upprätthålla partiets moraliska fasad. Kanske kan han nu hänga ut en scoutledare eller motsvarande som besökt Kuba eller någon annan diktatur som Sverige inte har några större kommersiella intressen i.
Försvarsminister Karin Enström har inte kunnat och kommer förmodligen aldrig att kunna svara på frågan om Sverige bör sälja krigsmateriel till den saudiska diktaturen. Sverige säljer dock och kommer att fortsätta att sälja krigsmateriel till Saudiarabien. Men gentemot de svenska väljarna kan man naturligtvis inte tala klarspråk.

För moderaterna har Sveriges handelsförbindelser alltid varit viktigare än några moraliska hänsynstaganden. De borgliga regeringarna på sjuttio och åttiotalet lät utbilda Kadaffis officerare i Växjö, och gav Sveriges finaste utmärkelse, den Kungliga Serafimerorden, till Rumäniens diktator Nicolas Ceaucescu.

Tidigare: Sex lögner och vapenaffärer


Skånskan SR

DN SvD

torsdag, augusti 09, 2012

Om lögnens betydelse i liberala samhällen


Den tolfte mars 1782 publicerade tidningen Boston Independent en hel bilaga med ruggiga nyheter från det amerikanska självständighetskriget. Där berättade kapten Samuel Gerrish, från The New England Militia, hur han hittat säckar med 1062 skalpar från amerikanska soldater, bönder, och barn. Gerrish förklarar också att han funnit ett brev från en lojalist till Kanadas guvernör. Det innehöll med en hälsning från en indianhövding som var allierad med britterna och en förklaring till innehållet i säckarna:
”…vi vill att ni sänder dessa skalpar över havet till den store kungen…. Så att han kan se hur lojalt vi förgör hans fiender”.

Efter att ha skalpterats ska offren ha fått naglarna utdragna med roten och bränts ihjäl. Indianhövdingen beskrev också hur ett foster ska ha skurits ur sin mammas mage.

Uppgifterna väckte naturligtvis stor indignation och stärkte stödet för dem som kämpade för de amerikanska koloniernas självständighet. Lyckligtvis var ingenting sant. Hela bilagan var en förfalskning författad av den amerikanske vetenskapsmannen och politikern Benjamin Franklin.


I likhet med många andra ledande amerikanska politiker förstod Franklin tidigt propagandans betydelse för självständighetskampen. Redan 1777 hade Franklin spridit ett falskt brev från en tysk officer där det framgick att den brittiska regeringen uppmanade honom att låta sårade tyska legosoldater dö.

Ett annat exempel är Samuel Adams som skrev om brittiska grymheter i olika tidningar under ett tjugotal pseudonymer. När samma uppgifter sprids genom förment olika källor ökar deras trovärdighet dramatiskt.

Finns det skäl att förvånas över att amerikanska ledare under kriget mot britterna ljög hämningslöst? Det finns visserligen politiska teoretiker som öppet försvarat lögnen: Platon, Machiavelli, Benjamin Constant och Carl Smith för att ta några exempel. Men varken socialister eller liberaler kan sägas ha en explicit teori om hur man bör förhålla sig till sanningen.

Indirekt är det dock inte svårt att förstå att USA:s ledare under kriget mot britterna kunde ljuga så hämningslöst. Lögnen är som våld en form av övergrep. Om det är rätt att ta till våld i självförsvar måste man väll ändå ha rätt att ljuga också? Inte minst om ljugandet kan förkorta ett krig, eller starta ett nödvändigt krig (eller kan man tänka sig att en lögn kan avsluta ett krig). Alla ledare som menar att våld kan vara nödvändigt anser naturligtvis också att de också har rätt att ljuga för att uppnå sina mål. Krig och lögn är två sidor av samma mynt och går inte att skilja åt. Man kan visserligen ljuga utan att kriga, men det går knappast att kriga utan att ljuga.


Lord Cornwallis kapitulation

Redan innan de amerikanska kolonierna erövrade sin självständighet hade dess ledare utvecklat sofistikerade insikter om hur politiskt ljugande – propaganda – går till. Och ingenting tyder på att dagens amerikanska ledare skulle var mindre intresserade av propaganda än nationens grundare.

Tvärtom. Propaganda håller visserligen i regel sin verksamhet hemlig för om man vet hur det utförs minskar risken att bli lurad betydligt. I slutet av sjuttiotalet öppnades dock för ett ögonblick ett fönster in i den annars så hemliga amerikanska propagandafabriken tack vare en unik utredning.

Detta tack vare att senatorn Frank Chuch och kongressledamoten Otis Pike ville veta vad CIA gjorde av skattebetalarnas pengar. Deras utredning visade att nästan en tredjedel av CIA:s hemliga budget användes till propaganda i utlandet. CIA avlönade 400 journalister runt om i världen och lika många organisationer.

Genom bulvanföretag drev man radiostationer, tidningar och nyhetsbyråer över hela världen. Man tycktes äga eller ha en viss kontroll över en tidning i varje huvudstad i den så kallade fria världen. En del tidningar är välkända, som Paris Match. Andra, som svenska (numera nerlagda) Argument var mer marginella fenomen. Men med hjälp av dessa journalister och tidningar kunde CIA sprida uppgifter till tidningar över hela världen.

Sovjetunionen arbetade naturligtvis på samma sätt. KGB lät till exempel en indisk tidning publicera en historia om att AIDS viruset skulle ha kommit från ett amerikanskt forskningslaboratorium. Uppgiften var aldrig i sig särskilt underbyggd men det faktum att en ickekommunistisk tidning först publicerade den gjorde att tidningar över hela världen kunde referera till den.

1978 la CIA ut 265 millioner dollar på propaganda, vilket råkar vara like mycket som världens tre största nyhetsbyråer tillsammans.

Nu är Sovjetunionen borta men det finns inga skäl att tro att USA skulle ha avvecklat sitt globala propagandaprogram. CIA:s budget är större en någonsin och det är knappast troligt att de försökt övertyga kongressen om att någon del av deras verksamhet numera skulle vara onödig. Det finns inga exempel på att stora organisationer som byggts upp med offentliga medel bara läggs ner. Amerikanska politiker som Hillary Clinton har också offentligt uttryckt sin frustration över att länder som Ryssland och Iran numera sänder nyheter på engelska som kan nås över hela världen.

Att det ljugs mycket i demokratier är inte konstigt. När flera kan konkurrera om makten i val blir det naturligtvis viktigare att kontrollera opinionen än i länder där regeringen är ohotad och kan censurera information som inte passar den. ”Propaganda är” som Noam Chomsky påpekat, ”för demokrati vad en knölpåk är för en totalitär stat”

Adolf Hitler var djupt imponerad över den brittiska propagandan under första världskriget. Tyskarnas propaganda organiserades av militären som naturligtvis inte hade samma kompetens som de tidningsmän och politiker som skötte Londons lögnfabrik.

Paradoxalt nog har lögnen även sina advokater även bland antitotalitära tänkare. Den liberala filosofen Benjamin Constant hör till dem som uttalat ett principiellt stöd för lögnen. Constant hävdar att sanningen är en moralisk princip som om den tillämpas fullt ut skulle omöjliggöra alla former av samhälle.

Adam Smith och andra liberala filosofer har inte uttalat sig lika tydligt men det finns indirekta skäl att misstänka att de skulle nicka instämmande. Liberalismen är en utilitarism som bland annat hävdar att det är egenintresset som bäst reglerar samhällsekonomin.
”Det är inte av slaktarens, bryggarens eller bagarens välvilja vi förväntar oss vår middag, utan av deras omtanke om sitt eget intresse. Vi vädjar inte till deras människovänlighet utan till deras egennytta och talar aldrig med dem om våra egna behov utan bara om deras egen vinning.”

För utilitarister är sanningen inte bra eller dålig i sig. Det handlar snarare om huruvida sanningen är nyttig eller inte. Om en lögn lätt kan genomskådas och vålla mer problem än fördelar så föredrar så är sanningen bättre. Men om man kan dra nytta av en lögn utan att avslöjas så är det lika bra.

onsdag, augusti 08, 2012

Sic transit gloria Sancte Pater

Duomo di Milano är en av världens största gotiska katedraler och lär rymma 40 000 människor. Kanske är det också en av världens vackraste kyrkor. Det måste ha varit en närmast chockartad upplevelse för bönder förr i tiden att besöka den. Även idag hänför Dumo di Milano tusentals besökare varje dag. Men trots att kyrkan är packad av folk tycks nästan ingen vara där av religiösa skäl. 13 personer deltar i mässan i mitten av kyrkan när jag är där. Alla ser ut att vara gästarbetare från Filippinerna. Även biktstolarna gapar tomma.


onsdag, augusti 01, 2012

Till minne av Gore Vidal

En suverän polemiker och författare har gått bort. Dessutom kunde han vara effektiv och underhållande i TV rutan. Här är ett exempel från Baby Bush tid vid makten:



SvD SvD2 Aftonbladet

Här är 71 sekunder från en av Vidals mer kända debatter med den amerikanske konservatismens grand old man, William Buckley



Här är en festlig 91 sekunder lång sågning av Ronald Reagan



Den ökända och underhållande närgången med Normand Mailer: