torsdag, februari 28, 2013

Huvudlös huvudledare i Sydsvenskan



Regeringen bör inte skapa jobb för ”priset blir för högt” hävdas det i en anonym ledare i Sydsvenskan idag (”Ingen hit på sjuttiotalet heller”). Ledaren har den märkliga utgångspunkten att regeringen enbart kan skapa jobb genom att anställa folk i den offentliga sektorn. Det är riktigt att antalet offentliganställda ökade på sjuttiotalet men det är inte det enda vägens politik. Regeringen kan öka arbetstillfällen inom privata företag genom att stimulera efterfrågan. Antingen genom att öka utgifterna eller genom att sänka skatterna.

På vilket sätt nackdelarna med att anställa fler inom det offentliga överstiger fördelarna förklarar man aldrig. Förmodligen menar man att det finns en ekonomisk gräns för hur många som kan arbeta för det offentliga men i så fall är det svårt att förstå varför man gör ett så stort nummer av att de offentliga utgifterna i förhållande till BNP nådde en topp 1994 med 69 procent och nu minskat till 53 procent (2009). Större delen av de offentliga utgifterna utgörs av transfereringar och räntor som inte ingår i BNP. Då det inte heller är ett mått som säger något alls om hur många som är anställda inom det offentliga kan man undra vad ledarskribenten egentligen vill säga. Man skriver helt korrekt att antalet offentligt sysselsatta minskat från 45 till 34 procent under samma period men inte heller det är relevant då en stor del av verksamheten nu drivs privat men finansierat med offentliga pengar. Om man vill jämföra vad det offentliga lade ut på direkt jobbskapande verksamhet under perioden bör man i stället se till utgifterna för den offentliga konsumtionen i förhållande till BNP. Både 1994 och 2009 var den siffran 28 procent… (egentligen är utgifterna för löner ännu mindre då även materiel som förbrukas inom sjukvård och skola räknas med) De åren som ledarskribenten valt ut för att de på något sätt ska utgöra en kontrast (”priset blir för högt” känn efter i magen) är inte alls olika.

Sedan följer ett ännu tramsigare resonemang om att det finns jobb som de arbetslösa av någon anledning inte vill ta.

Det mest tragiska är kanske ändå att det finns så många opinionsbildare som inte begriper att stora delar av den offentliga verksamheten snarare är investeringar i framtiden än utgifter. Utan den offentligt finansierade skolan, barnomsorgen och hälsovården skulle den privata näringslivet klappa ihop på några veckor.

Konsten att lösa alla samhällsproblem



Den svenska medelklassen väljer bort skolor med invandrare och vissa sociala grupper. Det är i alla fall vad som framkommit i flera studier. Det är naturligtvis få som öppet förklarar att de inte vill ha sina barn i en skola där det går svarta, muslimer eller barn från mindre bemedlade familjer. Men det framgår ändå av studierna att så är fallet.

Det är ingen unik svensk trend. Min franska kusin har som många andra satt sina barn i en katolsk förskola, trots att hon inte är mer sympatisk inställd till kristendom än Voodoo eller rotfyllning. I vår familj har nästan alla varit ateister de senaste fem sex generationerna. Trots att Frankrike är ett avkristnat land sätter allt fler ateister sina barn i katolska skolor. Detta beror inte på vad skolorna har, utan vad de inte har: muslimer. ”Det finns inte en enda arab eller afrikan på förskolan” förklarade min kusin med ett leende för mig. Man ska vara försiktig med att dra för stora slutsatser av en anekdot men i det här fallet stämmer den väl med forskningsläget.

Trots att min kusin öppet förklarat att hon inte vill att hennes barn ska gå i en skola med etniska minoriteter så skulle hon aldrig erkänna att det handlar om rasism. Faktum är att det är svårt att hitta ens någon från det högerextrema nationella fronten som skulle beskriva sig själv som rasist.

SvD:s Sanna Rayman vet dock att de svenska studierna är felaktiga.

Rasism är en så pass underlig företeelse att man kan utgå ifrån att den inte existerar, tycks Rayman mena: ”Är det verkligen troligt att anledningen skulle vara någon sorts allmän antipati mot människor med avvikande utseende eller annan etnicitet?” Rasism, om den nu finns, praktiseras knappast av vit medelklass utan av muslimer, eller kanske socialdemokrater i Malmö skulle man kunna tillägga. Folk som inte prenumerar på SvD och inte gör ett aktivt skolval.

Segregationen beror bara på att svenska medelklassföräldrar vill sätta sina barn i den bästa möjliga skolan: ”Varför hoppa över den mest uppenbara förklaringen, nämligen att skolor som är omvittnat oroliga och som har konstaterat låga resultat inte är särskilt lockande?”

Rayman förklarar inte varför hon vet bättre än studierna men hon är generös med värdeladdade ord. Professor Bo Malmberg från kulturgeografiska institutionen luftar sin tes, lite som man öppnar sin balkongdörr för att släppa ut dålig luft. Och då fattar man att den karln inte kan vara bra. Rayman tycker om påståenden, ironier och värdeladdade ord.

Hennes lösning med problemet med segregationen är att de som inte väljer ska välja… ”…vi ska förmå fler förortsbarn att utnyttja sitt fria skolvalför att spränga den osynliga barriär som segregationen är.” Om invandrarföräldrar sätter sina barn i den etnisk svenska medelklassens skolor är ju problemet löst. Tänk att forskarna inte insett att det handlar om en viljeakt. Om vi kan förmå fler fattiga att tjäna pengar, arbetslösa att ta ett jobb och bostadslösa att hitta en bostad…

onsdag, februari 27, 2013

Sänk pensionsåldern!




Vi måste arbeta längre innan vi kan gå i pension. Så säger i alla fall ledarskribenter som varken har ett fysiskt eller ens intellektuellt särskilt krävande yrke, och politiker, som ordnat mer förmånliga pensionsvillkor åt sig själva. Kristianstadsbladets Petter Birgerson skrev förra veckan en text som är skev på ett typiskt sätt. Huvudtesen är svepande och enkel: ”När vi lever längre är därför en höjd pensionsålder därför en logisk följd.”

I dessa artiklar gör man ofta ett stort nummer av att antalet pensionärer i förhållande till yrkesverksamma kommer att öka men undviker att nämna att antalet yngre samtidigt kommer att minska. Huvudproblemet med skräckpratet om framtida pensionärshorder är dock att det inte tar någon hänsyn till produktiviteten per yrkesverksam hela tiden stiger. Sveriges BNP har till exempel stigit med runt 50 procent de senaste tjugo, trettio åren, vilket betyder att vi producera betydligt mer varor och tjänster än tidigare. Det främsta skälet till att pensionerna är så mycket högre idag än de var på till exempel sjuttiotalet är inte att att de yrkesverksamma blev fler utan på att de producerade mer och betalade mer i skatter och avgifter.

Att tala om att en försörjningsbörda skulle öka är skevt. Det är som att hävda att vi går mot svält för att antalet bönder minskat från 95 procent av befolkningen till 2-3 idag. Ingen funderar på hur de som inte odlar potatis ska komma över potatis.

Ett annat problem är att man inte ser att ett samhälle inte fungerar som enskilda individer. Birgerson menar att en förutsättning för hög pension är att man ”lever snålt och tjänar tillräckligt mycket för att lägga undan”. Sanningen är att pensioner alltid kommer från det som produceras idag. Man kan inte spara sin potatis några decennier tills det man går i pension.

Man kan naturligtvis lägga undan pengar idag och använda senare, men det innebär att konsumtion faller bort idag. Försvinner konsumtion finns inte heller någon anledning att investera i produktionskapacitet. Att fondera medel för att finansiera framtidens pensioner är en dålig bokföringsteknisk lösning. Det finns inget självklart i detta: det är snarare ett ideologiskt än ett praktiskt val. Det vore naturligtvis administrativt billigare att låta staten finansiera hela pensionen genom att belägga de yrkesverksamma med avgifter i stället för att låta bankirer och börshajar få procent på en del av beloppet. Idag är pensionerna extra svåra att finansiera då de yrkesversamma både ska finansiera dagens pensionärer och lägga undan till sin egen i PPM systemet. Själva omställningen till PPM systemet har bidragit till det problem man sagt sig vilja lösa.

Den som inte ser det ideologiska i dagens pensionssystem kan fundera på varför ingen tycker att det är självklart att vi måste fondera medel för att finansiera framtidens skolor.

Opinionsbildare som Petter Birgerson förmår aldrig att identifiera huvudproblemet i pensionsfrågan: Om lönernas andel av BNP vore densamma som på tidigt åttiotal skulle pensionsavgifterna kunna ge alla äldre en flott pension. Att kapitalet får allt större del av allt värdet av det som produceras är dock ett faktum som man vägrar att diskutera. Det främsta skälet till att maktbalansen ändrats till förmån för kapitalet är att man övergivet den fulla sysselsättningen. Ju fler arbetslösa, desto starkare förhandlingsposition för företagen.

Ett moraliskt problem som aldrig kommer fram i ”pensionsdebatten” är det faktum att lågutbildade och lågavlönade lever runt fem år kortare än högutbildade och högavlönade. Men pensionssystemet tar inte hänsyn till socialgrupper lever olika länge. När Petter Birgerson och andra förespråkar höjd pensionsålder innebär det att de lågavlönade i ännu högre grad än idag kommer att finansiera de högavlönades pensioner.

GP

tisdag, februari 26, 2013

Ständigt hycklande om yttrandefriheten


Den så kallade konstnären Lars Vilks får idag beröm av Kristianstadsbladets ledarskribent Mattias Karlsson

Hans huvudargument är tydligt: ”Yttrandefriheten måste försvaras i alla lägen, även om följderna kan vara obehagliga”. Problemet är inte den abstrakta principen i sig själv utan hur den tillämpas. Varken Karlsson eller de flesta andra journalister försvarar yttrandefriheten när det handlar om yttranden som går emot deras politiska föreställningar och känslomässiga tabun. Mattias Karlsson har aldrig och kommer aldrig att skriva en artikel där han tackar Ilmar Reepalu för att denna testar vårt engagemang för yttrandefriheten. Opinionsbildare som Karlsson lämnar då de abstrakta principernas elfenbenstorn för att i stället kritisera Reepalu i sak. Ingen skulle få för sig att säga att ”judar måste tåla lite kritik” på samma sätt som man kräver av muslimer. Faktum är att de flesta svenska liberala tidningar inte ens på insändarsidan tar in något som kan tolkas för ett försvar av Reepalu. När det handlar om vad som egentligen händer i Malmö är självcensuren monumental och yttrandefriheten som bortblåst.

Svenska journalister kommer heller aldrig att försvara den svensk-columbianske journalisten Joaquin Pérez Becerra som varit fängslad i Colombia sedan april 2011. Reportrar utan gränser har förklarat att man inte tänker engagera sig i fallet då Beccera är kommunist.

Karlsson hävdar att det är viktigt att försvara yttrandefriheten även om följderna är obehagliga. I själva verket försvarar han och andra svenska journalister yttrandefriheten när de själva har ett politiskt intresse.

(Fotot visar en bekant till mig som pekar ut en hakkorsformad byggnad han ritat och byggt i ett asiatiskt land. Hur många liberaler skulle försvara rätten att bygga en sådan fastighet i Sverige? Jan Myrdal har skrivit om fallet Joaquin Pérez Becerra i Folket i Bild.)

Skånskan
SvD

Skjut Kejsarörnen!



Bästa sätt att bevara vargen är avliva genetiskt viktiga exemplar, förklarad Naturvårdsverket generaldirektör igår i SvD. Bara djur som tappat sin jaktinstinkt har naturligtvis en plats i Sverige.

De som är rädda för vargen möts ofta av hot, hat och förakt. Men vi som förespråkar att djur från utrotningshotade arter ska avlivas har rätt att bli respekterade.

Själv är jag hemskt rädd för Kejsarörnen (och andra örnar) som ibland observeras i Sverige. Kejsarörnen har ett vingspann på upp till 210 centimeter och kan utan problem fånga en räv. Men kan de ta en räv kan de naturligtvis också slå klorna i en litet barn. Min morfars bror, Johan Bergman, sägs till exempel ha blivit tagen av en örn 1892. Vi vill uppmana alla som är engagerade i örnfrågan att fundera över andras behov och synsätt.

Y. Xman, generaldirektör i Utrotningsverket.

måndag, februari 25, 2013

Om rädsla som samhällsprojekt



Det finns saker man bara kan se i ögonvrån. Troll förvandlas till exempel lätt till en sten, och tomtar till stubbar när man tittar närmare. Även européer hör till den här typen av fenomen som är svåra att iaktta direkt. Det är i alla fall knepigt att förstå vad europeisk betyder om man nöjer sig med att studera de som bor i Europa. Vi kan visserligen känna oss som européer men det är komplicerat att sätta ord på vad det innebär.

I en nationalstat kan man peka på ett språk, och förr fanns ju också religionen som ett sammanhållande kitt. Förr var försvaret identitetsskapande: idag har värnpliktsarméerna ersatts av yrkessoldater. För gick alla i samma skola men idag är det som med TV kanalerna: det finns alternativ för nästan alla intressen.

Det finns de som hävdar att Europa är demokrati, mänskliga rättigheter, tolerans och rent av rationalitet. Europa skulle då vara som minst europeiskt när det är som mest universellt. Om det stämmer skulle bland annat Japan och Sydkorea lika gärna kunna höra till Europa.

Det är lättare att känna sig svensk i Italien, och europé i Tunisien än hemma. En svensk kan känna samhörighet med en italienare och tvärt om men för det krävs oftast att de möter en amerikan eller afrikan.

Även vår politiska identitet grundar sig främst på att vi jämför den med andra. Liberalismen vill inte bli bedömd på egna meriter, utan andras. Liberalismen – både dess politiska och ekonomiska versioner - söker inte det goda samhället utan det minst onda. Detta till skillnad från till exempel socialism, konservatism, fascism och religiöst inspirerade ideologier som trots allt bygger på vissa bestämda värden och anser sig veta hur det goda samhället bör utformas.

Frågan är hur man skapar en europeisk identitet när kollektiva erfarenheter och värden allt mer upplöses i nyliberalismen. Vad kan man bygga för samhälle om man inte tror på samhället och ens politiska utopi är en antiutopi? Kan en europeisk identitet baseras på individualism?

Fram till Sovjetunionens fall existerade ett slags samhällskontakt i västvärlden där vinster från näringslivet kom arbetarna till del. Välfärdsstatens institutioner skulle skapa trygghet och förmå arbetarklassen att överge tanken på revolution.

Idag tycks institutioner och politik lika mycket vara skapade för att exploatera rädslan som att reglera den. Man har övergett den fulla sysselsättningens politik och urholkat a- kassan. Man tvingar på allt yngre barn betyg, hetsar om invandrare och sprider osäkerhet om pensionerna. Högern välkomnar rädslan medan vänstern främsta rädsla är för rädslan självt och vad den gör med samhället. Thomas Jefferson menade att det rådde ”tyranni” när folket fruktade sin regering men ”frihet” när regeringen fruktar folket. Vår regering må vara vald men den använder rädsla som maktinstrument. Rädsla är inte mycket att bygga en identitet på men den håller folk på plats. Det hade varit bättre om högern fortfarande varit rädd för rädslan och vänstern vågat spela på den.

(Det här var inlägg 1000)

måndag, februari 18, 2013

Capio betyder skada

Min vårdcentral heter nu Capio Vårdcentral Berga och ska man tro ett brev jag fick från dem i veckan är det jag som valt dem. Fast det har jag inget minne av. Tills helt nyligen hette de Carema, står det i brevet, och det måste ju ha varit jobbigt. Men jag tror inte jag valt att ha något att göra med Carema heller. Faktum är att privata vårdbolag, ägda av utländska riskkapitalistbolag inte finns på min önskelista. Jag antar att de kommit över mitt namn och min (gamla) adress genom landstinget när de köpte verksamheten.
Capio lär betyda ta, skada eller attackera på latin, och kan ju vara ett passande namn. Nej, det är inte jag som valt Capio, utan Capio som valt mig. Men oavsett hur många gånger bolaget än säljs och byter namn lär man hävda att det är jag som valt dem.

söndag, februari 17, 2013

DN avvecklar journalistiken


Kan man visa tydligare att gränsen mellan reklam och nyheter inte längre existerar? Tveksamt. DN toppar nu webbupplagan med produktreklam. Det är naturligtvis billigt att producera texter där man bara skriver av företagens egna pressmedelanden, eller deras mer eller mindre officiella sammarbetspartner. Men varför ska då näringslivet betala för annonser i tidningen? Hur tänker man på DN:s reklamredaktion? Är det så att DN bara skriver nyhetstexter om företag som lovat annonsera?

DN2

lördag, februari 16, 2013

Avbrott för brott

Vaknar sent på kvällen i tron att det är morgon. Men har ändå inga problem att sova tio timmar till. Ramlar nästan ner i ett stort hål i sovrumsgolvet. Förkylningsdrömmar är knasigare än det vanliga knaset.

Bläddrar i böcker utan att orka läsa mer än enstaka rader. I avdelningen franska tänkare hittar jag en bokserie tryckt i Tyskland mellan 1791 och 1794. Det är samlingsvolymer med Moliere, Fenelon, Voltaire och den idag mindre kände Fontenelle.

Förr i tiden visste jag var jag fått varenda bok ifrån, och hur mycket jag betalt. Förr visste jag också om en viss uppgift stått på höger eller vänster sida. Nu fungerar minnet annorlunda. Jag tror det undermedvetna tagit över allt mer. Jag vet att det finns användbar information och uppslag i den ena eller andra boken men har ingen aning om var eller ens vad det är tills jag bläddrat igenom. Det är häpnadsväckande lite av vårt tänkande som sker medvetet.

Jag är egentligen inte förtjust i gamla böcker. De är ömtåliga, och ofta inte så läsarvänliga. Ett undantag jag ångrar att jag inte köpte var Gunnar Myrdals Asian Drama dedicerad till Herbert Tingsten av Gunnar Myrdal själv. Jag hade redan köpt de tre feta volymerna i storpocket, och tjugo år senare har jag fortfarande inte läst mycket av dem.

De här franska böckerna köpte jag på Linköpings antikvariat för 20-25 år sedan när gammalt fortfarande utövade en viss lockelse. Jag tror mig känna igen handstilen, det handskrivna priset, som tillhörande den förrförre ägaren av antikvariatet. Idag får jag nästan en allergisk reaktion från de nötta omslagen.

De här böckerna måste ha haft en massa ägare. Kanske har de bundits om en eller flera gånger. Det finns dock bara en notering i den – bortsett från antikvariatets prismarkering. I alla böcker är skrivet med gåspenna: ”Eric Wilhelm Montan. Uppsala den 3 e maj 1823.” Han kan ha varit advokatfiskal i riksbanken. Om det är rätt person var han sexton år när han skrev sitt namn i böckerna. De bör ha varit begagnade redan då, såvida de inte legat osålda i en bokhandel i runt trettio år. Eric fick tydligen ett tråkigt slut: han hittades strypt på ett litet hotell vid Östra Bangränd vid Klara den 23 mars 1870. Då var han 63 år och hade sex barn. En ättling till Montan, författaren Bengt Beckman, har skrivit på sin blogg om händelsen. Förövaren var en 21 årig kvinna han hade en relation till. Beckman stavar Eric med K men jag har svårt att tänka mig att det fanns två personer med det här namnet som var födda samma år och hade samma yrke.

När jag köpte de här böckerna fanns inte internet som vi känner det idag. Då hade det tagit veckor av arkivstudier för att hitta uppgifter om Eric. Idag tog det mindre än en minut att spåra honom. Kanske har också internet förändrat hur vårt minne fungerar. Det är kuriosa att fördriva tiden med när man är förkyld.