måndag, april 29, 2013

Framtidens skola till rimlig kostnad

”IT och distansundervisning har en stor potential” på grundskolan menar Stefan Fölster i Corren. Allt som behövs är en dator med kamera, ett headset och en lärare någonstans i Sverige. Kostnaden för skattebetalarna blir ”rimlig”.
I Sverige funderar man för mycket på om tidigare beslut varit rätt eller fel. I Sverige är man ”insnöad på det förflutna”. I Sverige saknas det också experimentlust, om man ska tro Fölster.

fredag, april 26, 2013

Intervjuad

Här är en intervju med mig gjord av Guido Zeccola för Tidningen Kulturen. Samma tidnining har också publicerat en recension av min nya bok.

Vill du först berätta lite om dig själv för våra läsare.

Det är svårt att analysera sig själv, och minnet är oerhört opålitligt. Jag brukade berätta historier om hur oerhört skeptisk jag var till vad vuxna sa redan i förskolan men hur vet jag att det inte är efterhandskonstruktioner? Ska man tro forskningen om minnet så är det under ständig rekonstruktion. Minnet är mer av en kreativ process än något som liknar en hårddisk. Fast jag tror att de flesta som känner mig skulle beskriva mig som kritisk. Att jag är halvfransk har säkert bidragit. I Sverige står konformismen högt i kurs. I Frankrike är det en sport att tycka olika.

Jag är inte särskilt social. Jag umgås helst med folk jag känt sedan grundskolan. I små doser. Jag reser oftast ensam. Jag tycker inte om telefoner, TV eller Facebook. Kuriosa: Jag gick på Katedralskolan i Linköping, i samma klass som författaren Jan Wallentin. För runt femton år sedan hjälpte jag Christer B Johansson – som recenserat min senaste bok för Tidningen Kulturen – att tömma tidskriften Förr och Nu:s kontor. Vi har nog inte setts sedan dess. Kartongerna hamnade i Jan Myrdals källare. Sociala människor kan lätt bygga upp ett fantastiskt kontaktnät inom kultursvängen som allmänheten inte känner till men som ändå påverkar vem som får jobb, och vad som skrivs. Sverige är väldigt litet. Den som inte umgås privat med andra journalister eller författare har lättare att skriva fritt.

Titeln på din senaste bok, Informationskriget mot Iran, låter lite som om det handlar om en konspirationsteori.


Internationell politik bedrivs av samma människor eller typ av människor som sysslar med inrikespolitik. Är det en konspirationsteori att påstå att politiker vill framställa sig själva i så god dager som möjligt? Och att de försöker ge en så negativ bild som möjligt av sina motståndare? Eller att media söker maximal uppmärksamhet eftersom de konkurrerar? Eller att militären i olika länder har ett egenintresse av att förstora hot för att kunna maximera sina egna anslag? Informationskriget mot Iran är en konspirationsteori i den meningen att den tar egenintresset hos aktörerna på allvar. Boken försöker också förklara krisen med Iran utifrån orientalistiska och liberala föreställningar. Egentligen handlar boken inte om Iran utav om vad vår bild om Iran kan lära oss om oss själva.

Att regimen i Iran är en av de värsta terrorregimerna i världen är ett faktum. Att makten och prästerskapet dödar sina egna medborgare, ofta unga studenter, och applicera sharialagen, åtminstone i vissa fall, går inte att förneka. Hur kan man skriva en bok om kärnvapen utan att ge läsaren känslan att du accepterar Irans politik överlag?

Det gör man inte. Det går inte att styra läsarnas intryck. De flesta som tror att Iran är ett hot mot internationell säkerhet, kanske för att regimen förgriper sig mot den egna befolkningen, kommer aldrig att öppna min bok. Men man får försöka förklara att det inte behöver finnas ett samband mellan hur stater agerar nationellt och internationellt. Stater har våldsmonopol inom sina gränser. Mellanstatliga förbindelser styrs i regel av en helt annan dynamik. Att en regim misshandlar sin egen befolkning betyder inte att den också är ett hot mot grannländerna. Man kan inte utifrån en stats natur avgöra om dess politik i internationella konflikter är rimlig eller inte. Vietnameserna hade rätt i att driva ut ockupationssoldaterna från det demokratiska Frankrike och senare det demokratiska USA. Kommunisterna var väll inte demokratiska men de hade uppenbart mer rätt till landet än amerikanerna. Att kommunisterna i Vietnam förtryckte sin egen befolkning hindrade dem inte heller från att ha ett stort stöd bland vietnameserna. Vietnamkrigets anhängare brukade hänvisa till dominoteorin. Den sa att fler länder i Asien skulle bli kommunistiska om Vietnam tilläts bli det. Det intressanta är att alla makthavare och opinionsbildare trodde på dominoteorin samtidigt som inga akademiker på amerikanska universitet tog teorin på allvar. Inte heller CIA ansåg att teorin var riktig. Idag vet vi att den var felaktig. Någon självkritik har man dock inte ägnat sig åt.

Hur kan du veta att Iran inte håller på att framställa kärnvapen?

Det kan ingen veta. Inte här i väst i alla fall. Men nu har opinionsbildare hävdat att Iran snart kommer att ha kärnvapen ganska länge. Sedan 1984 för att vara exakt. Så sent som i lördags (6/4) hade DN en ledare där man anklagar Iran för att vilja skaffa kärnvapen. Man hävdar att den information som IAEA samlat in skulle tyda på det. Men det man aldrig berättar är att IAEA inte tolkat sin egen information som DN. IAEA har aldrig påstått att Iran försöker skaffa kärnvapen. Inte heller den amerikanska underrättelsetjänsten tror det.

Varför ska man tro att opinionsbildare och politiker vet bättre än IAEA och underrättelsetjänsten? Är opinionsbildare bättre på att analysera informationen från IAEA och underrättelsetjänsten än dessa organisationers egen personal? Tron på iranska kärnvapen är som tron på dominoteorin under Vietnamkriget. Här finns samma klyfta mellan vad kunskapseliten och den politiska mediala eliten tror. I boken försöker jag förklara varför den här typen av klyftor uppstår.


Har du nya bokprojekt i den närmaste framtiden?

Jo, mitt nästa projekt är mer ambitiöst. Jag skriver om krigspropagandans historia och trick. Från antiken till våra dagar. Men jag har ett något annorlunda perspektiv än tidigare böcker i ämnet. Jag tror att behovet av krigspropaganda är större ju mer demokratiskt och fritt ett land är. I Sovjet var det ytterst inte så viktigt om folk trodde vad det stod i tidningarna för alla visste vad som hände om man opponerade sig.

måndag, april 15, 2013

Huvudkrymparvirus lamslår Sverige



Det handlar utan tvivel om världens mest smittsamma sjukdom. Den smittar inte bara vid beröring eller via luftvägarna: det räcker med att namnet på en smittad sätts upp på en gästlista för att de övriga gästerna ska bli infekterade. Det är inte undra på att friska placerar alla som på något sätt kan sammankopplas med viruset i permanent karantän.
Med en så farlig smitta är dock skadan redan skedd. Mustafa Omar var ordförande i en organisation som bjudit in en infekterad. Det bekräftar misstankarna om att samtliga svenska muslimer bör sättas i karantän.




Den socialdemokratiska partiledningen har ännu inte isolerat Veronika Palm som föreslog Omar till VU. Med största sannolikhet är också Stefan Löfven infekterad eftersom han godkänt Veronica Palm. Det enda säkra är att socialdemokraterna låter smittskyddsexperterna i den av Per Ahlmark grundade Svenska Kommittén mot Antisemitism (SKMA) utse ett nytt, friskt verkställande utskott. Bara SKMA:s experter kan nämligen säkert avgöra vem som drabbats.
Men det finns avvikande röster. Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren menar att den verkliga sjukdomen är ett virus som får huvudet på opinionsbildare att krympa. De med krympt huvud drabbas av en paranoid beröringsskräck. För de som smittats av huvudkrymparviruset är det viktigare att veta vem som talat med vem, eller vem som planerat att tala med vem, än vem som sagt vad.

SvD SvD2Aftonbladet Aftonbladet2 DN SR Dagen skånskan skånskan2 svd3 svd3 svd4 att bränna broarbt svd5

söndag, april 14, 2013

En annan Omar Mustafa

"När Omar Mustafa valdes in i styrelsen för Stockholms Arbetarekommun var muslimkritiker väldigt snabba med att försöka koppla honom till antisemiter. Alla som sagt något antisemitrasistiskt, antiisraeliskt eller tom antisionistiskt och som på något sätt korsat Omars väg skulle nämnas i samma meningar som hans namn och därmed ville man smutskasta honom och få människor att associera hans namn med rasism."

Läs resten på Anna Ardins blog

Läs också Stig Björn Ljunggren:
"Dock har jag tyckt att det mesta som sagts om Omar Mustafa varit nonsensdebatt och där de sedvanliga änglakörssjungande PK-gänget försökt göra den som vill ha ett politiskt inkluderande samtal där även dårfinkarna får möjlighet att yttra sig, till antisemit och homofob."

I posten Huvudkrympandets virus sprider sig


Dn

Svdsvd2 DN skånskansvd2

torsdag, april 11, 2013

Margret Thatchers andra död


Porträttet är målat av Lorna Wadsworth och hämtad härifrån

Lite som häxan i C.S. Lewis böcker om sagolandet Narnia. Hon som förstörde sin egen värld hellre än att lämna ifrån sig makten. Och som lät en evig vinter falla över Narnia. Hade man frågat mig om Margret Thatcher när jag var tio, femton eller tjugo hade jag kanske svarat så. För oss som växte upp på åttiotalet kändes det som den kalla oförsonliga kvinnans tid vid makten aldrig skulle ta slut.

Platon menade att det måste finnas något gott även bland rövare. För att rövare ska kunna fungera som grupp måste det finnas något slags broderskap och lojalitet. Det finns alltså något gott även bland kräk. Så skildras nästan aldrig skurkar på bio. Skurkar på film är ofta fullständigt empatilösa och det enda som tycks hålla ihop de kriminella gängen tycks vara skäck för ledaren.

Margret Thatcher blev till slut som häxan i Narniaböckerna eller en hollywoodskurk. Det fanns så lite gott i henne att till och med hennes partikamrater vände sig bort från henne. Thatcher verkade njuta av att förödmjuka, provocera och gjorde kompromisslöshet till ett självändamål. Och det var inte bara arbetarklassen som drabbades utan även hennes egna ministrar. Det som utlöste kuppen mot henne inom det konservativa partiet var en ny skatt som till och med hennes partikamrater uppfattade som absurd och groteskt orättvis mot landets fattiga.

Thatcher störta sig själv. Först använde hon mediabilden av sig själv till sin fördel, vilket till exempel Göran Persson aldrig klarade av. Men sedan tog mediabilden – järnladyn – över Margret Thatchers personlighet på riktigt. Om det var makten som korrumperade eller de första tecknen på senilitet går inte att svara på. Karikatyren tog död på människan och verkligheten gjorde till slut upp med karikatyren.

Fast när man läser nekrologerna om Margret Thatcher är det kanske det mest slående hur mycket mytologisering och hur lite verklighet man ägnar sig åt. Man framställer den ekonomiska krisen i slutet av sjuttiotalet som något inhemskt brittiskt, ett resultat av för mycket socialism. I själva verket hade alla länder industrialiserade länder liknande problem. Oavsett storleken på det offentliga. Den utlösande faktorn var ju uppenbart oljekrisen.

Oljan spelade också huvudrollen för den brittiska ekonomins återhämtning. Margret Thatchers maktövertagande sammanföll med att Storbritannien började pumpa upp olja ur Nordsjön. Storbritannien gick från att vara importör till exportör av energi. Kvantiteterna som producerade var enorma: mer olja än Irak, mer gas än Iran. Oljan räddade både den brittiska bytesbalansen och statsbudgeten.

Oljeinkomsterna plus intäkter från privatiseringar av gjorde att regnade pengar över Thatcher. Trots detta lyckades hon och hennes konservativa efterträdare inte sänka skattebasen. De fattiga betalde visserligen mer, de rika mindre, och staten använde sina resurser annorlunda. Det blev mindre välfärd och mer poliser. Det blev en stat i storföretagens tjänst snarare än allmänhetens. Och arbetslösheten var aldrig så låg som när hon tog makten.

Nu sinar den brittiska oljan. Det finns inte mycket mer offentlig egendom att sälja. Thatcherismen dog många år innan människan Margret Thatcher.

Publicerad i Dalademokraten

SvD skånskan

I Lars Beckmans huvud


Kenneth Waltz, ganska lik Jan Myrdal

Rubriken är ”Det finns alltså kommunister i Sverige som tycker att det är bra att Nordkorea har kärnvapen!” Nymoderaten Lars Beckman kommer med några invektiv men förmår inte formulera något som liknar argument. Han är bara upprörd. I det är han en rätt typisk riksdagsman. Tror Beckman att Myrdal har fel om att terrorbalans kan upprätthålla freden? Det är inte en originell uppfattning. Den delas till av många av världens främsta experter på området, Kenneth Waltz, som är verksam på Columbiauniversitetet. De är inte kommunister. Deras politiska värderingar är för övrigt inte lika relevanta som de argumenten de för fram. Riktiga experter utgår ifrån hur världen sett ut sedan andra världskriget. Beckman och andra charlataner utgår ifrån sin egen uppfattning av vissa staters natur när de gör sina analyser, om nu analys är rätt ord. De argumenterar mot sina egna mardrömmar. Ännu så länge har dock ingen stat - hur osympatisk man än anser den vara - startat ett kärnvapenkrig.

Och att Jan Myrdal inte skulle hängas ut i media – som Beckman hävdar – visar hur lite han bryr sig om vad som faktiskt händer i verkligheten när han formulerar sina åsikter. Nej, problemet med media i Sverige är inte att den kontrolleras av socialdemokrater, som Beckman tror, utan att man hela tiden misslyckas med att presentera kunskapsläget på ett rimligt sätt. Majoritetsuppfattningen bland oberoende experter presenteras som tvivelaktiga eller inte alls i många frågor. Det gäller allt från narkotikafrågor, ekonomisk politik, skolforskning osv. Den politiska och mediala debatten är nästan helt frikopplad från kunskapseliten.

Jan Myrdal har skrivit en artikel i Proletären om sin syn på Nordkoras kärnvapen. Expressens intervju är kort och finns inte på nätet men Lars Beckman har fotat av hela sidan och lagt ut den på sin blogg. Klicka på bilden så blir det läsbart.

Kennet Waltz var för övrigt en av många amerikanska experter som jag intervjuade när jag skrev boken Bombdiplomati Konsten att skapa en fiende. Det femte kapitlet, Rädslan för bomben, bygger i hög grad på Kennet Waltz forskning. Svd

Kackerlacksidéer på Göteborgsposten



Djingis Khan var en stor humanist. Hans politik var mindre kontroversiell än hans person. Han hade mer rätt än fel. Mongolväldet var ett fredsprojekt. Forskningen om hans gärning är inte entydig. Så skulle det förmodligen låta bland svenska ledarskribenter om de fick betalt av bolag som ägdes av en Djingis Khanstiftelse. Nu finns det ingen sådan stiftelse men opinionsbildningen är ändå i huvudsak uppköpt av näringslivet som vill ha valuta för sina pengar. Antingen direkt via ”tankesmedjor med tunnelseende” som Christian Nööjd kallade dem nyligen, eller indirekt genom annonser i media. Därför representerar ledarskribenter åsikter som i regel varken delas av allmänhet eller forskare.

Maria Lernfeldt på GP:s ledarredaktion är en av många som producerar åsikter mot betalning. Hon är beredd att producera tolkningar eller värderingar utan några hämningar. Idag avfärdar hon Inge Axelsson, professor och överläkare som nyligen i en artikel i SvD skrev att vinstdriven vård i olika vetenskapliga studier visat sig sämre än icke vinstdriven vård. Lernfeldt hävdar felaktigt att Axelsson bara hänvisar till amerikanska studier, och att det av någon mystisk anledning inte går att jämföra USA med Sverige. Har GP:s ledarredaktion någonsin tidigare hävdat att vi inte kan lära av USA?

Hon avfärdar Axelssons påpekande att han aldrig hört någon förälder fråga efter privata vårdalternativ, trots att han varit verksam i trettio år, med att hans trovärdighet kan ifrågasättas. Skillnaden mellan Axelsson och Lernfeldt är att Axelssons försörjning inte hänger på att han har vissa värderingar eller drar vissa slutsatser. Lernfeldt vill att man ska tro att det finns ett stort folkligt stöd för att riskkapitalister tar hand om vården, trots att opinionsundersökningar visar att det inte är så.

Lernfeldt hävdar att hon förstår forskningsläget bättre än Inge Axelsson som har forskarutbildning, trots att hon inte ens förmår att refererar eller citera hans artikel korrekt. Hon hävdar till exempel att Axelson hävdat att vinstdriven sjukvård är ”kackerlacksverksamhet” när han i själva verket skriver såhär:

”…att vinstutdelande vård har lika bra kvalitet som inte vinstutdelande vård är vad Nobelpristagaren Paul Krugman kallar en kackerlacksidé (cockroach idea): ett uppenbart felaktigt påstående som motbevisats men som ändå dyker upp igen och igen – som kackerlackor veckan efter saneringsmannens besök.”

Det sätt som den politiska debatten produceras idag gör att man ägnar större delen av tiden och utrymmet åt desinformation. Näringslivets makt över debatten måste brytas. Tidningar måste finansierar av läsarna, inte näringslivet. Tidningar är bara lojala mot dem som finansierar dem. För att detta ska bli möjligt krävs att reklamskatten höjs så pass mycket att annonsörerna lämnar tidningarna ifred. Ett annat alternativ vore en public service tidning. Det tycks vara de enda möjligheterna att ta död på kackerlacksidéer.



onsdag, april 10, 2013

"tankesmedjor med tunnelseende"

Skolledaren Christian Nööjd har skrivit en vass uppgörelse med de som försvarar vinster i skolan.


Min förståelse är att hög risk endast kan motiveras med möjligheten till stor avkastning. Allt fler börjar nu förstå att vi haft en extrem utveckling de senaste 20 åren i svensk skola. Den saknar förebilder och är i princip helt oprövad. I ett sådant risktagande borde det finnas stora möjligheter för svenska eleverna att få en avkastning i lärande som vida överstiger andra länders elever, i länder vars skola utvecklats efter mer traditionella och beprövade metoder. Jag ser inga tecken på en sådan avkastning. Många skolbolag har tjänat pengar men var är de stora vinsterna för eleverna i lärande som kan motivera vårt svenska risktagande?

Allt som har med skolan att göra tycks numera skötas lite hipp som happ. Fria Tidningen hade en ypperlig artikel om betygen i februari där man faktiskt talade med forskare. (Jag nämnde den förra veckan) Där berättar regeringen egen utredare att frågan om betyg redan i årskurs sex aldrig utretts! En annan expert, Christian Lundahl som är professor i pedagogik vid Karlstads universitet förklarar att det inte finns stöd för teorin att tidiga betyg leder till ökade kunskaper. ”Det finns inga som helst belägg inom motivationsforskning för att betyg skulle ha en positiv inverkan på resultat," säger han till Fria Tidningens reporter Lasse Franck.

Läs Nööjds hela artikeln i SvD.

Corren sprider antisemitism

När hörde du senast att judar förgiftar brunnar? Och liknande påstående? Risken är stor att det var i en tidningsartikel där antisemitismen fördöms. Judehatare brukar inte ha tillträde till massmedia men ”antisemitismens fiender” för att återanvända Herbert Tingestens formulering, brukar vara pigga på att dra de här rövarhistorierna i detalj. Så gör till exempel Correns Christian Dahlgren i en ledare idag.

Problemet med att hela tiden referera och citera antisemitiska åsikter är att man riskerar att normalisera dem bland vissa individer. Detta oavsett om syftet är att fördöma antisemitismen eller inte. Ett vanligt påstående kan med tiden förvandlas till något som upplevs som rimligt. Antirökkampanjer brukar till exempel leda till att fler börjar röka. Säger någon i reklamfilmen: ”rök inte” så är det ordet ”rök” som hjärnan reagerar starkast på. Om Corren regelbundet avfärdade påståendet att Eskimoer inte är mycket smartare än Labradorer så skulle en del läsare börja misstänka att det måste ligga något i det.

Därför vore det bättre att föra en dialog med inbitna antisemiter i stället för att informera den breda allmänheten om att judar inte förgiftar brunnar. Faktum är att det effektivaste sättet att sprida antisemitiska idéer idag förmodligen är genom den typ av kritik av antisemitism som Corren ägnar sig åt.

Därför är det utmärkt att Islamska förbundet bjudit in två personer som Dahlgren hävdar är ökända antisemiter. (Själv har jag aldrig hört talas om dem) Antingen talar de om judar, och då har Islamska förbundet en möjlighet att tala dem till rätta, eller ifrågasätta dem. Och talar de inte om judar så är det mindre viktigt om de är judehatare. Dialog, debatt och yttrandefrihet är liberala principer det nog är meningen att man ska tillämpa även när deltagarna inte är liberala. Så kan de inte heller ta på sig offerrollen. Jag säger inte att man ska boka Segels Torg eller Konsert och Kongresshallen åt dem. Bara att de borde ha rätt att få komma på möten.

Men eftersom Islamska förbundet leds av en socialdemokrat, Omar Mustafa, ägnar sig Christian Dahlgren åt guilt by association. För många som skriver den här typen av ledare verkar det viktigare att kasta skit på en socialdemokrat – även om denna själv inte kan beläggas med rasistiska åsikter – än att effektivt bekämpa rasimen.

Och hur skulle det bli om man tog Christian Dahlgren på allvar? Ska alla med olämpliga åsikter förbjudas att delta i möten? Vem ska i så fall göra upp listor på de förkastade? Är det Christian Dahlgren själv och andra pseudoliberala opinionsbildare?

Svd aftonbladet a2 svd2

tisdag, april 09, 2013

Vinster gör vården sämre


Bilden hittade jag här.

All forskning visar att vinstdriven sjukvård är sämre än den som inte strävar efter vinst skriver professorn och överläkare Inge Axelsson idag på SvD. Bland annat är dödligheten högre på vinstdrivna sjukhus. Om detta finns inte så mycket annat att säga än att Axelsson har rätt.

Axelssons beskrivning av den politiska debatten känns dock inte lika träffsäker:

”Vanligtvis kloka politiker och ledarskribenter tappar huvudet när de kommer till vinst i vården. De fortsätter att prisa undermåliga, patientfientliga vårdformer som inte kan mäta sig när det gäller kvalitet för patienterna”

Är politiker och ledarskribenter vanligtvis kloka? Vem har någonsin ändrat uppfattning i en enda fråga? Är det inte så att man som regel struntar i forskningsläget när det gäller det mesta? Det handlar om allt från skolan, narkotikapolitiken till elmarknader. För en tid sedan hävdade en moderat fd riksdagsman att det inte var omvärldsanalysen som bestämde försvarsbudgeten utan försvarsbudgeten som avgjorde hur omvärldsanalysen utformades.

Axelsson avslutar sin utmärkta artikel med förhoppningen att väljarna ska åtgärda politikernas dumhet:

”Min ungdoms testuggande marxister har ersatts av testuggande marknadsfundamentalister och deras kackerlacksidéer. Politiker prisar undermåliga, patientfientliga vårdformer som förlorat jämförelsematchen med otroliga 0-12! De som inte ändrar sig förtjänar att röstas bort vid nästa val. ”

Axelsson skriver att politiker som inte ändrar sig förtjänar att röstas bort. Så han vet väll att det inte är möjligt. Alla partier kontrolleras av de som förespråkar vinster i vården. Utom vänsterpartiet men de övriga partierna är ju ganska duktiga på att framställa en röst på vänsterpartiet som första steget mot gulag.
Det mest realistiska sättet att bekämpa vinster i vården är att vända marknaden mot marknadsfundamentalisterna. Det är inte lätt det heller men privatiseringarna har en svag punkt där man kan börja: Vad du kan göra mot privatiseringarna.

SvD

måndag, april 08, 2013

Oförsonlig, onyanserad, ondsint



Nils Erik Sandberg, ökänd från DN, sysselsätter sig sedan pensioneringen med att plåga Kristianstadsbladets läsare med sina krior. Lika oförsonlig, onyanserad och ondsint som någonsin.

I dagens krönika låtsas Sandberg att lönebildningen bara kan eller bara bör påverkas av produktiviteten. Det stämmer såvida att de som inte producerar något knappast kan räkna med en inkomst. Men samtidigt är det uppenbart att löner inte främst avgörs av produktivitet utan av maktförhållanden på arbetsmarknaden och i samhället.

De som jobbar på MacDonalds i Kina utför till exempel exakt samma arbetsmoment som kollegorna i Sverige men får bara en bråkdel av lönen. Kineserna måste arbeta mycket längre än en svensk för att köpa en hamburgare. På samma sätt förhåller det sig med kvalificerade arbeten vars produkter hamnar på världsmarknaden. En kinesisk ingenjör kan vara lika produktiv som en europeisk, eller mer, men tjänar ändå betydligt mindre. Flyttar samma person till Sverige får han dock svensk lön, trots att hans kvalifikationer knappast förändrats.

Sandberg skriver att allt företagare vill ha är ”en liten vinst” trots att de naturligtvis som regel alltid strävar efter maximal vinst. Går du till Volvos bolagsstämma och föreslår att målet bör vara "en liten vinst" så kommer aktieägarna att hånskratta. Företag ger inte automatiskt en del av produktivitetsökningar till de anställda i form av löneökningar. Det är här facket spelar en roll. Men de har inte gjort ett bra jobb på länge. En allt större del av svenska företags vinster går till aktieägarna och allt mindre till löntagarna.

Det finns ingen naturlig arbetsmarknad eller världsmarknad. Ingen marknad är eller kan vara oreglerad. Läkarnas höga löner är naturligtvis en följd av politiska beslut. Om man femdubblade antagningen till läkarlinjen skulle löner sjunka drastiskt. Liksom intresset för yrket bland de mest studiebegåvade. Titta på vad som hänt med läraryrket sedan kommunaliseringen. Om Sverige automatiskt gav visum till läkare från fattiga länder skulle läkarlönerna rasa. I alla fall om inte facket kan bjuda motstånd.

Svenska ingenjörers löner är också i hög grad ett resultat av en statlig strategi. Här är man inte lika restriktiv med utbildningsplatserna, för att kunna förse svenska företag med billig arbetskraft. Och det funkar. Svenska ingenjörer är billigare än tyska.

lördag, april 06, 2013

Annie Lööfs senaste självmål


Teckning av Erik Rune som har en hel den annnat bra material här.

Det är ovanligt att en regering kritiserar oppositionen för att inte opponera sig mycket men idag hände det. Näringsminister Annie Lööf skriver i SvD att socialdemokraterna inte kritiserar regeringens näringspolitik.

"De senaste åren har Socialdemokraterna konsekvent pratat om att satsa på näringspolitiken. Men i stället för att kritisera det vi faktiskt genomför så föreslår man ofta precis samma sak."


Det måste vara jobbigt att inte bli kritiserad.

Lööf menar också att socialdemokraterna både är okunniga och vill genomföra samma politik som regeringen. Frågan är varför Lööf inte gläds åt att oppositionen vill samma sak som regeringen, om det nu är en korrekt beskrivning, och varför hon anser att oppositionen måste vara okunnig om den står för samma politik som regeringen.

Annie Lööfs egen kunskapsnivå blir tydlig när hon kritiserar socialdemokraterna för att vilja att företag ska rapportera oftare till skattmasen om de anställdas löner. Regeringen har ju föreslagit exakt samma sak. Hur kommer det sig att vår näringsminister inte känner till sådant som har rapporterats i pressen? Vem är det egentligen som sköter näringsministerns arbete?

Tidigare post om Annie Lööf: TV:s förenkling ger politiska underbarn





DN i propagandans tjänst

DN har idag som så många gånger förr en alarmistisk ledare om irans påstådda kärnvapenambitioner. Den anonyma ledarskribenten beskriver läget så här:

”Iran har alltid hävdat att det bara finns fredliga syften och ingen ambition att skaffa kärnvapen. Den information FN-organet IAEA samlat säger något annat. ”

Notera formuleringen. DN påstår inte att IAEA hävdar att Iran försöker skaffa kärnvapen. DN hävdar att IAEA:s information talar av sig själv.

Detta är ingen slump. Den amerikanska kongressens utredningstjänst – en förvånansvärt opartisk resurs – har sammanfattat IAEA:s rapporter så här: ”IAEA har aldrig rapporterat att Iran försökt utveckla kärnvapen” (min översättning).

DN:s ledarredaktion har alltså dragit andra slutsatser av IAEA:s information än IAEA självt. Men detta gör man aldrig klart för läsarna. DN har tidigare på nyhetsplats rapporterat att varken Mossad eller den amerikanska säkerhetstjänsten anser att Iran har ett kärnvapenprogram. Men DN:s ledarredaktion anser sig veta bättre än både underrättelsetjänsten och IAEA.

Dagens ledare i DN är inget enstaka misstag. DN och andra svenska medier har i åratal gett en helt felaktig bild av det iranska kärnkraftsprogrammet. Varför och hur detta varit möjligt beskriver jag i den helt nyutkomna boken Informationskriget mot Iran.

----

"the IAEA has never reported that Iran has attempted to develop nuclear weapons"
Paul K. Kerr, "Iran s nuclear program. Teheran s compliance with International Obligations, Congressional Research Service 2012.

DN2 SvD





fredag, april 05, 2013

Vad du kan göra mot privatiseringarna


Bild från Alliansfritt

En man stapplar fram med rullator. Hans vänstra ben lyder bara motvilligt. Det är en kall dag i mars. Jag står i Berga Centrum i Linköping. Till vänster har Carema hemtjänst sina lokaler. Till höger finns Capio Vårdcentral och lite längre upp apoteket kronan. Alla tre ägs som bekant av riskkapitalistbolag som skatteplanerar bort vinsten ut ur landet.

Den gamle mannen försvinner in i vårdcentralen. Han hade kunnat ta bussen till en annan stadsdel för att träffa en läkare som fortfarande arbetar inom det offentliga. Nu kan man ju välja vilken vårdcentral man ska gå till. Vilken typ av vård som ges är noga reglerad, liksom priserna. När det privata tagit över verksamheten som i det här fallet är dessutom både personal och utrustning densamma som tidigare.

I stället ägnar man sig åt något som konkurrensverket kallar ”kvalitetskonkurrens”. Det handlar främst om att man ska göra man ska göra "brukarna" nöjda men hjälp av ”ett gott bemötande”. Den konkurrens vårdcentralerna sysslar med har alltså ingen likhet med vad vi menar med konkurrens i vanliga fall.

Även de privata apoteken som delvis kan sätta andra priser tycks inte ha påverkat prisbilden. Det har i alla fall inte blivit billigare. I stället konkurrerar man främst med öppettider. Fast bara i större städer. De som inte vill handla av det privata apoteket i Berga kan åka tre kilometer in till Linköpings centrum för att hitta det närmaste statliga. Och om stadsdelens gamlingar inte är nöjda med Caremas omsorg kan alltid flytta till ett område där det finns kommunal hemtjänst. Så är det ju i tänkt men i praktiken tycks folk välja det alternativ som är närmast hemmet eller jobbet. Hur många har besökt olika vårdcentraler för att ta reda på var man får bäst bemötande?

Det är inte självklart att kundbemötande är ett vettigt mått på verksamheten. En läkare som nekar en patient piller uppfattas lätt som mindre tillmötesgående. Och förmodligen beror betygsinflationen bland friskolorna på skolornas behov av att bli omtyckta av elever och deras föräldrar.

En stor del av svenska folket är skeptiska till den nyliberala valfrihetsreformen. Men att riksdagen skulle bromsa eller riva upp privatiseringar är osannolikt. Alla politiska partier utom vänsterpartiet kontrolleras av privatiseringsvänner. Precis som när det gäller Sveriges deltagande i Afghanistan och en del andra frågor försöker inga partier att närma sig kritiska väljare för att vinna stöd i opinionen. De som vill bekämpa privatiseringarna har ingenting att hämta från riksdagspartierna.

Det är vanligtvis också svårt att använda sin nyfunna valfrihet för att undvika privatiserade tjänster. Jag handlar aldrig på privata apotek men man kan inte förvänta sig att gamla och sjuka ska gå omvägar för att få sin medicin. Och att hålla sina barn kvar i den kommunala skolan är en vacker gest men kanske inte rätt mot dem om skolan redan är helt segregerad. Och man kan inte begära att folk ska sätta sina barn i en kommunal skola som inte är lika generösa med betygen som de privata.

Men det finns en möjlighet att vända marknaden mot privatiseringsfanatismen. Vårdcentralerna är finansierade på ett sådant sätt att det faktiskt skulle kunna gå att organisera ett effektivt motstånd på gräsrotsnivå. Vårdcentralerna är privatiseringarnas svaga länk. Större delen av vårdcentralernas inkomster beror på hur många individer som är listade hos dem. Själv blev jag automatiskt listad i Berga eftersom jag inte gjort något aktivt val. Vårdcentralerna får en fast summa varje år per person som är listad hos dem. Summan varierar från landsting till landsting och på de listades ålder. I mitt fall (snart 42!) handlar det om runt 2000 kronor om året om jag läst tabellerna rätt.

Runt hälften av alla har inte gjort något aktivt val utan automatiskt skrivits på den närmaste vårdcentralen. Det innebär att många varken bryr sig eller är särskilt medvetna om var de ska uppsöka vård.

Så när våren tittar fram skulle du med några likasinnade kunna övertyga tillräckligt många att lista om sig för att skada rikskapitalistbolagen. Ni kan knacka dörr, stå på torg eller besöka lokala föreningar. Ta med argument, fakta, tidningsartiklar, och glöm framförallt inte landstingets blankett så att de ni talar med kan begära att bli omlistade på plats. Erbjud er också och att posta det åt dem. Vänd er i första hand till de många som redan tycker illa om privatiseringarna av vårdcentralerna, och deras skatteflykt. Sätt upp en blogg eller informera på annat sätt om hur många ni lyckats lista om. Så fort vinsterna uteblir kommer riskkapitalisterna att överge branschen. Men lämna mannen i rullatorn i fred. Han har ingen möjlighet att välja bort det privata.

SvD SvD2 SvD3 DN DN2 SvD svd.dn SvD4

Daniel min vän

Jonas får säga Beatrice men Jasenko får inte säga Jonas. Och därför kommer varken Stefan eller Fredrik någonsin att skriva ett brev till Jonas på någon kultursida. Så hänger det ihop om man ska tro Daniel som är chef på kulturen på SvD.
Fast jag är inte helt säker på att jag förstått allt. Daniel säger att reglerna är olika för politiker och författare. Vissa får vara informella, andra inte. Men har Jonas sagt att han umgås privat med Beatrice, fast de inte gör det, eller är det Jasenko som hittat på att han umgås med Jonas? Är det lögnen som är informell eller är det sanningen? Vad hände med diskussionen om rasismen i Sverige och varför känns SvD:s kultursida ruskigt lik ledarsidan nu?

Jonas Hassen Khemeri s blog sr

torsdag, april 04, 2013

Om viljan finns: full sysselsättning


Opinionsbildare kritiserar nu den socialdemokratiska partiledaren Stefan Löfvens målsättning att Sverige ska ha den lägsta arbetslösheten i Europa inom sex år. GP hävdar till exempel att Sverige nog inte kan ha lika låg arbetslöshet som Österrike med den smått mystiska förklaringen att bägge länderna har sin historia och sitt näringsliv. Vi har olika ojämförbara och oöverförbara förutsättningar hävdar man. Ändå hade Sverige fram till slutet av åttiotalet ofta Europas lägsta arbetslöshet. Ända tills socialdemokraterna bestämde sig för att överge den fulla sysselsättningen och i stället satsa på att till varje pris bekämpa inflationen.

GP hävdar att jobben bara kan skapas inom ett några få stora exportbolag och att inflation hotar om vi försöker göra på annat vis. Men om penningmängden ökar i ungefär samma takt som BNP stiger så borde det rimligtvis inte bli inflation. Om arbetslösa sätts i arbete och producerar värden som motsvarar vad deras lön kostar borde det väll ändå inte leda till prisstegringar? Folk som lever på a-kassa och socialbidrag idag bidrar till konsumtion och därmed inflation men ökar ju inte direkt produktionen av varor och tjänster.

De nya jobben kan men behöver inte finansieras med lån eller sedelpressen. Man kan omfördela befintliga resurser. Man skulle till exempel kunna avskaffa ränteavdragen för bolån. Staten skulle då få in 24 miljarder om året man skulle kunna använde för att bygga nya billiga hyresrätter. Idag går en stor del av dessa skattesubventioner till att trissa upp priserna på det befintliga bostadsbeståndet. Det skulle bli många jobb inom byggsektorn, leda till sjunkande boendekostnader, vilket i förlängningen naturligtvis även är bra för de exportföretag som opinionsbildare månar så mycket om.

Sverige är redan idag något av världsmästare i export om man räknar per invånare. Ändå har vi en högre arbetslöshet än Norge, Schweiz, Luxembourg, Österrike, Nederländerna, Tyskland, Malta, Tjeckien, Rumänien, Belgien, Turkiet, Island, Storbritannien, Danmark och Slovenien. Finns det verkligen något i dessa länders näringsliv och historia som gör att de nödvändigtvis måste ha lägre arbetslöshet än oss i Sverige? För tjugo år sedan hade de flesta av dessa länder högre arbetslöshet än Sverige. Det är kanske bra för näringslivet att det existerar en stor arbetskraftsreserv. Det ger arbetsköparna makt över folk och håller lönerna nere. Men är Sverige till för några aktieägare eller för allmänheten? Om andra länder kan ha betydligt lägre arbetslöshet än Sverige så går det nog att sänka den här också. Om viljan finns.

SvD DN Svd

Misslyckat försök till empati på SvD


Bilden från the Propaganda remix project.

Ivar Arpi på SvD försöker idag att känna empati med Nordkorea. Idén har han fått från vietnamkrigets arkitekt Robert MacNamara. Empati var som bekant inte Robert MacNamara starka sida här i livet, och det går bara sådär för SvD:s ledarskribent.

Arpi förmår inte analysera mer på sin höjd än den retoriska ytan hos nordkoreanerna. Han kommer fram till att den nordkoreanska regimen troligtvis inte är irrationell men att den har en ”ideologi” som gör att de har andra intressen än resten av världen.

”Önskan att skaffa kärnvapen blir fullt logiskt utifrån hur nordkoreanerna indoktrinerats att uppfatta omvärlden, med landet som en liten utsatt atoll i ett stort fientligt världshav.

(..)

Det enda som verkligen kan freda landet från en fientlig intervention, anser de själva, är kärnvapen. Regimen är nämligen övertygad om att USA behöver avskräckas.”


Tanken att man skulle kunna analysera Nordkorea utifrån faktiska händelser tycks inte ha slagit Arpi. USA har invaderat och bombat ett antal stater sedan andra världskriget men aldrig ett land som har förmågan att attackera det amerikanska fastlandet. Är det en ideologisk villfarelse att tro att även Nordkorea skulle kunna angripas? Är det ideologisk att tro att historien kan upprepa sig, men realistiskt att tro på bilden av USA som en fredsduva? Föreställningen att terrorbalans fungerar betraktades som realistisk under det kalla kriget men kanske är det en extrem och ideologisk syn idag? Och hur skulle USA reagera om en Nordkoreansk flotta med bombplan genomförde en militärmanöver några minuter från Washington och New York?

SvD2 SvD3

onsdag, april 03, 2013

Maria Björk Hummelgrens magkänsla



Correns Maria Björk Hummelgren tycker att stress och magont är ett pris värt att betala för betygen i skolan. Det är nämligen ” svårt att se en fungerande skola utan betygssystem” hävdar hon. Tidiga betyg behövs för att avdramatisera betygen: ”Elever som är vana att få betyg från tidiga skolår upplever troligtvis inte samma hets senare.” Och så behövs betyg för att mäta kunskap. ”Ju tidigare mätningen görs, desto fler möjligheter finns att rätta till eventuella brister.” Notera ordvalet: ”troligtvis” och ”möjligheter”. Hummelgren säger inte att tidiga betyg minskar stressen, eller att de ökar kunskapen hos barnen. Hon säger bara att det skulle kunna vara så. Forskningen visar dock att betyg inte leder till bättre inlärning – snarare tvärtom.

Fria Tidningen hade en ypperlig artikel om betygen i februari där man faktiskt talade med forskare. Där berättar regeringen egen utredare att frågan om betyg redan i årskurs sex aldrig utretts! En annan expert, Christian Lundahl som är professor i pedagogik vid Karlstads universitet förklarar att det inte finns stöd för teorin att tidiga betyg leder till ökade kunskaper. ”Det finns inga som helst belägg inom motivationsforskning för att betyg skulle ha en positiv inverkan på resultat," säger han till Fria Tidningens reporter Lasse Franck. Men Maria Björk Hummelgrens magkänsla är ändå inte helt fel. De som drabbas mest negativt av tidiga betyg är de som kommer från studieovana hem. Och det är knappast en slump. Men det är ändå ironiskt att folkpartisters magkänsla ska resultera i magont hos så många barn helt i onödan.

Dahlgrens dimridå



Den första april gjorde Correns Christian Dahlgren sig lustig över att Anders Ehnmark formulerat sig positivt om Nordkorea. Så här skrev Ehnmark i boken Arvskiftet från 1983:

"Nordkorea är en vän i världen, en modig liten nation som bjuder sina mäktiga grannar spetsen, en ostasiatisk igelkott som vi har mycket gemensamt med... och dessutom utvecklar sitt land på ett häpnadsväckande sätt."

Om boken innehåller mer kritiska tankar vet jag inte och förmodligen inte heller Ehnmarks häcklare för det är alltid samma citat som poppar upp. Men varför är det så intressant att hacka på en svensk författare vars inflytande är ytterst begränsat? Vi har ju faktiskt mer värre lik i garderoben. Sverige var till exempel tidiga med att upprätta diplomatiska förbindelser med Norkorea. Det dröjde 26 år innan något annat västland öppnade en ambassad i Pyongyang. Enligt Lovisa Lamm som skrivit boken Ambassaden i Paradiset. Sveriges unika relation till Nordkorea, skedde så på det svenska näringslivets begäran.

Svenska gruvföretag men också Volvo och Asea var mycket ivriga med att göra affärer med diktaturen. Med ett undantag. Tylö Bastu i Halmstad i gick ut i Expressen och protesterade mot att ett kommunistiskt land som skulle vara jämlikt köpte luxbastun i Sverige. Ordförande i exportrådet krävde att Tylö Bastu skulle ta tillbaka sitt uttalande för att inte störa Sveriges relationer med Nordkorea. Nordkorea betalade aldrig för vad man köpte och är fortfarande skyldig Sverige 2,6 miljarder kronor. Men det är klart säkrare att kritisera en svensk författare än den dåvarande (både borgliga och socialdemokratiska) regerings agerande eller näringslivet. Ehnmark är inte farlig. Han har ingen politisk makt och han brukar inte annonsera i Corren.

Varför vi behöver en public service tidning



SvD har idag inne en debattartikel (SR snedvrider konkurrensen) där tre tidningsdirektörer klagar på SR planer på en ny hemsida. De tre direktörerna menar att detta är oschyst att deras (i huvudsak) näringslivsfinansierade verksamhet ska behöva konkurrerar med public service. Att SR ökar sitt utbud av textnyheter är nämligen inte bra för mångfalden, menar man. De tre direktörerna har dock ingen åsikt om att deras text publiceras i en tidning som uppbär runt 55 miljoner kronor i året av skattebetalarnas pengar i form av presstöd. De ondgör sig också över att SR inte tar emot annonser men hade de verkligen tyckt att det varit bra om så varit fallet?

Det är naturligtvis bra för mångfalden om SR gör om sin hemsida så det blir mer tidningslik. Till skillnad från vad man annars kan läsa i direktörernas egna tidningar anser jag inte att konkurrens är bäst i alla lägen men i det här fallet är det så. Ytterligare en aktör garanterar inget i sig självt men det faktum att SR inte är beroende av näringslivets annonser gör att man har bättre förutsättningar att producera vettiga nyheter och opinionsmaterial än dagstidningarna.

När nu nerlagda tidningen Arbetet ifrågasatte om Öresundsbron var en bra ide ur miljösynpunkt fick man att ultimatum från regionens näringsliv: om ni fortsätter att ifrågasätta broplanerna så slutar så vi att annonsera. Arbetet gav upp frågan men annonsörerna svek ändå. Eftersom tidningen hade fel politisk linje i största allmänhet och fel läsare fick man fem gånger mindre annonsintäkter per läsare än konkurrenterna. Det var inte läsarna som svek Arbetet utan näringslivet.

Skillnaden mellan vad SR kan producera och den sörja dagstidningarna vanligtvis serverar riskerar att underminera förtroendet för dagspressen. Risken är stor att dagspressen i så fall tvingas bättre sig rent journalistiskt, vilket är ett hot mot pressens politiska agenda och näringslivets önskemål.

SR nya hemsida i all ära: det som skulle behövas i Sverige är en public service tidning som inte tar emot annonser från näringslivet. Tidningens ledning skulle kunna styras av en styrelse som representerar tidningens journalister och läsarna. En public servicetidning skulle kunna finansieras med hjälp av de 55 miljoner kronor om året som SvD nu får i presstöd.

Liknande texter:
Om stöld som affärsidé

SvD2 SvD3 SvD3

tisdag, april 02, 2013

Nyanserat om Nordkorea




Svenska medier älskar att göra sig lustig över Nordkorea. Landet och dess regim verkar som tagna ur en James Bondfilm och är en lätt måltavla. Lite som den där killen på min grundskola som stammade och fick epileptiska anfall om man retade honom tillräckligt. Att allt är Nordkoreas fel anses som närmast självklart. Precis som man på film kan se vem på utseendet vem som är en skurk så räcker det med att veta att Nordkorea är en diktatur för att veta vem som bär skulden. Få har visserligen någon större klarhet i händelseförloppet de senaste veckorna men sådant är inte särskilt viktig när man tar skriver. Kan det vara så att de opinionsbildare som beskriver motstånd till vinster en välfärden som en extrem ståndpunkt – trots att 90 procent av svenska folket ogillar vinstdrivna skolor och äldrevård – också glömmer att berätta något när det gäller ordkriget på den koreanska halvön?



I svenska dagstidningar har jag hittat ett försök att nyansera vad som händer. Helsingborgs Dagblads kulturredaktör Sören Sommelius som bygger sin krönika, "Nordkorea och USA:s propagandakrig", på uppgifter från amerikansk fredsorganisation:

”Svenska medier framställdes under påskaftonen Nordkoreas kärnvapenhot mot USA och Sydkorea som utslag för sluggeraktiga hot mot omvärlden från en helt paranoid och isolerad regim. Men var det hela sanningen?
Två dagar tidigare beordrades Pentagon av Obama-administrationen att utföra fingerade bombattacker mot Nordkorea, skriver Brian Becker från antikrigsorganisationen ANSWER. USA satte in sitt mest fruktade flygplan, B2 Stealth, i attackerna. USA:s mest avancerade bombplan är utrustade för att bomba med kärnvapen. Varje plan kostar de amerikanska skattebetalarna 20 miljarder kronor. Att hålla en B2 Stealth i luften kostar så där en miljon i timmen, enligt Center for Public Integrity. Dessa plan har nu fällt bombattrapper nära mål i Nordkorea.”




Sommelius krönika är värd att läsas i sin helhet.






Bilderna kommer från remaken av den rätt kassa åttiotalsfilmen Red Dawn som gick på bio i somras. Originalfilmen handlar om hur Sovjetunionen plötsligt lyckas ockuperar hela USA. Och hur några ungdomar med handeldvapen tar upp kampen mot ryssarna. Trots att ryssarna slagit ut den amerikanska armén över en natt har de svårt att hantera de amerikanska tonåringarna. I den nya filmen var det först tänkt att Kina skulle invadera USA men det ändrades sedan till…. Nordkorea… Filmen är naturligtvis fullständigt osannolik men fick förmodligen miljoner amerikaner att tro att Nordkorea har en armé de bör vara rädda för.

Det stora tågrånet



Mikael Nybergs bok om SJ:s problem, eller problemet med SJ, Det stora tågrånet, har nu kommit ut som pocket (Karneval förlag). Stig-Björn Ljunggren har skrivit en krönika i Borås Tidning som, tror jag, sammanfattar bokens centrala tanken rätt bra:
”En verksamhet med ett stort antal aktörer – och allt fler passagerare – har svårt att fungera bra. För om en lokförare inte kan gå ur tåget för att skotta bort lite is och snö från en växel – därför att rälsen inte tillhör det egna företaget – då är något fel. Mikael Nybergs enkla konstaterande är nämligen att om hjulet och rälsen skilts åt av administrativa gränsdragningar, då finns det en risk att de som äger hjulet ignorerar att det kan skada rälsen. Eller tvärtom. Och det brukar vi ju ha som tumregel för alla administrativa lösningar. Om den som utför ett uppdrag inte själv påverkas av kostnaderna blir det i längden dyrare. ”

Stig-Björn Ljunggren menar att Nyberg är lite för nostalgisk när det gäller det gamla SJ. Att SJ inte var särskilt bra förr heller:

”Nyberg är så respektfull inför det stora järnvägsbolaget att han inte ens ironiserar över att ”SJ” inte längre står för någon förkortning. Det där med ”Statens Järnvägar” är utraderat. Nyberg antyder inte ens det fruktbara i att läsa dagens företagsbeteckning ”SJ AB” baklänges. Sin bittra kritik till trots är han kanske trots allt en gentleman.”

Boken går att köpa på

Bokus
och
Adlibris

Politisk ovilja begränsar bostadsbyggandet


Bilden kommer från Nordiska Museet

Orsaken till att det inte byggs tillräckligt är bristande konkurrens mellan byggbolagen och för mycket krångel med bygglov menar Kristianstadsbladets Mattias Karlsson i en ledare idag.
Ledaren är intressant för att den på många sätt är typisk i hur den resonerar om byggandet i Sverige. Det mest iögonfallande är att den inte tar hänsyn till hur det faktiska bostadsbeståndet i Sverige kommit till. Man försöker aldrig att förklara hur det kom sig att statliga subventioner och styrning under miljonprogrammet lyckades stampa fram så mycket mer bostäder än vad marknaden klarar idag. När miljonprogrammet ens nämns så är det avfärdande utan att man berättar vad som gör en liknande politik omöjlig idag.
Borgliga ledarskribenter struntar inte bara i att ta hänsyn till vår faktiska byggnadshistoria när de analyserar byggandet idag. De brukar också vara selektiva i sin marknadsanalys. De är till exempel motståndare till att staten subventionerar byggandet men har nästan aldrig något att säga om de skattesubventioner som bostadsrätts och villainnehavare får i form av ränteavdrag. Varför är det rätt att manipulera marknaden med att låta (i huvudsak) medelklassen dra av trettio procent av sina bostadslån men fel att lägga skattepengar på att bygga nya hyresrätter? Avdragen bidrar till att trissa upp priset på det befintliga fastighetsbeståndet: direkta byggsubventioner ökar naturligtvis bostadsbeståndet. Räntesubventionerna uppgår till 24 miljarder kronor om året. Det skulle man kunna bygga en massa nya hyreshus för. Och statliga subventioner och garantier skulle ge byggbolagen arbetsro. Förr i tiden var detta självklart även för borgerliga politiker. När Gösta Bohman kristiserade miljonprogramet så var det inte för att det skulle störa den fria marknaden. Bohman ville bygga fler subventionerade lägenheter än sossarna!

Solidaritet är svidande skatter


Högerpartiets valaffisch 1928

” Solidaritet mer än svidande skatter” skriver Corren i dagens ledare. Eller rättare sagt man vill att ordet ska förknippas med privata initiativ också. Det är helt riktigt att det finns andra sorters solidaritet än den som det offentliga står för.

Men Corren vill inte bara ”omdefiniera” begreppet utan har naturligtvis en politisk agenda: ” Vi måste alla ta vårt medmänskliga ansvar för att skapa ett solidariskt samhälle.” Så formulerat låter det ganska självklart och oskyldigt. Sedan beskriver man det offentliga skyddsnätet som en ”konstgjord” solidaritet och hävdar att ” Skattsedeln räcker inte som bas för ett solidariskt samhälle.” Det är sant att det offentliga inte är tillräckligt för att skapa ett solidariskt samhälle. Problemet med Correns artikel – propagandatricket så att säga – består i att blanda ihop bisak med huvudsak och framställa det som om det fanns ett motsatsförhållande dem emellan.
Det går inte att bygga ett solidariskt samhälle på att tandläkare på eget initiativ då och då behandlar fattiga gratis. Och att någon startat en organisation som åker ut och lyssnar på utsatta barns berättelser är bra men väger naturligtvis lätt jämfört med en rättvis, gratis skola och barnbidrag. Det är ok om företag sponsrar verksamheten som en del av sitt PR arbete men det vore bättre om de betalade sina skatter.

Privat välgörenhet utesluter naturligtvis inte det offentliga och tvärt om. Corren frågar vad Sverige skulle vara utan denna välgörenhet och hävdar att ”solidaritet är betydligt mer än bara pengar”. Det är viktigt att lyssna på utsatta barn men viktigare att spendera pengar på dem. Solidaritet handlar i första hand om plånboken, i andra hand om att lyssna och visa medlidande. Men Corren är i alla fall konsekvent. Bara för några dagar sedan visade ledarredaktionen hur osolidarisk den är när de hävdade att skolan inte får kosta. Correns recept för att förbättra undervisningen var inte att höja lärarlönerna – som sjunkit rejält jämfört med andra grupper de senaste tjugo åren – utan att komma med käcka uppmaningar. "Pengar löser inte skolans problem" hävdade man.

Om att sälja hjärnor till näringslivet



Skillnaden mellan reklam och tidningsledare är inte alltid klar. Oftast handlar det mer om formen än innehållet. I bägge fallen försöker man påverka allmänheten på uppdrag av någon som betalar för det. Reklam är mer uppenbart inriktad på att manipulera känslor medan ledare blandar rationella argument med manipulation. Reklamen ska ofta leda till en direkt köphandling medan ledare vill påverka världsbild, politiska attityder och ytterst valen.

En reklambyrå kan till exempel marknadsföra mobiltelefoner av ett visst märke medan ledarskribenter mer allmänt försöker tillvarata branschens intressen. Det är därför som Corren nyligen förklarade att det var orimligt att förvänta sig att folk på landet Ska kunna ringa och det är därför som Kristianstadsbladet idag kritiserar tanken att förbjuda SMS: ande under bilkörning. Näringslivets intressen tillvaratas med hjälp av en ofta infantil frihetsretorik. Kristianstadsbladets ledare är för övrigt skriven av en ung "marketing- och PR-manager: Johanna Nylander.

Reklambyrån får direkt betalning från ett företag medan ledarredaktionen via tidningen får del av näringslivets annonspengar. Dagstidningar får större delen av sina inkomster från annonser. Tidningsläsarna är tidningens verkliga produkt: tidningar säljer tillträde till folks hjärnor åt näringslivet.Den enda väsentliga skillnaden är ändå att vissa människor anser att ledare har något slags intellektuell kredibilitet, vilket inte är fallet med reklam och PR.



måndag, april 01, 2013

NT serverar råttpizzor


(Klicka på bilden så blir den större)

Listan på äldre som misshandlas är lång ljuger Norrköpings Tidningar i en ledare. SCB:s statistik är tydlig. Risken att misshandlas minskar ju äldre man blir. Den som är intresserad hittar den på mindre en minut på nätet. Men NT tycks mest intresserad av att älta en populär teori:

"En orsak är naturligtvis att respekten för äldre, känslan för vad som är rätt och fel och respekten för rättssystemet är som bortblåst. Dessa faktorer hänger naturligtvis ihop.

Att återskapa en sund moral hos generationer tar tid. Men en bra början är att från samhällets och rättsväsendets håll visa att det här inte accepteras genom att ge förövarna ordentliga straff. Straff som känns.

Såhär får det inte fortsätta längre".

Hur är det med respekten för sanningen? Kanske är det så att ältandet om hur hemsk ungdomen är ytterst bottnar i ett ungdomsförakt.

Råttan i pizzan




GP desinformerar


Bild av Robert Nyberg

De som har privat äldrevård kan själva välja vem de vill ska hjälpa dem att till exempel duscha. När det finns privat äldrevård kan de behövande själva göra ett val. Så insinuerar ledaren - Valfrihet ger bättre omsorg - i dagens GP att det förhåller sig. (Ledaren är anonym men det är ju ingen hemlighet vem som arbetar där).

I verkligheten finns det inget som tyder på att det är lättare för de äldre att välja vårdare inom det privata än inom det offentliga. Det är ju inte heller så att friheten att välja ökar om man släpper in privat äldrevård. Hemtjänsten har ju normalt sett ett visst område tilldelat sig. Det är ju inte så att det som med pizzerier finns ett antal på en ort, och att den vårdbehövande kan beställa från den han tycker verkar bäst. Om Fredrik, Gert, Maria, Malin och Abraham på GP:s ledarredaktion bara kunde köpa pizza från den pizzeria som ligger närmast deras bostad - och de således var tvungna att flytta varje gång de ville prova en ny pizzeria - ja, då skulle nog också de förstå att konkurrensen och valfriheten bara var på låtsas.

De som flyttat in på ett servicehus har i praktiken ännu mindre möjligheter att ångra sig. Den som behöver serviceboende är knappast förmögen att flytta till ett annat servicehus.

Privat äldrevård tar i regel också över befintlig offentlig verksamhet. Det innebär att både personalen som de hjälpbehövande är desamma som när det var offentligt. Det är inte de som behöver äldrevård som valt att privatisera vården utan politiker. Och där är det nog snarare priset än personaltätheten och de äldres möjligheter att bestämma som spelar roll. Och när ett aktiebolag säljer verskamheten till ett annat så frågar man inte heller de boende vad de tycker. Det finns enklare sätt att förbättra ”personkemin” mellan personalen och de hjälpbehövande än att lämna över verksamheten till riskkapitalistbolag. Men då GP i likhet med andra dagstidningar får 70-80 procent av sina inkomster via annonser från näringslivet så kommer Fredrik, Gert, Maria, Malin och Abraham på GP:s ledarredaktion aldrig att begripa det.

Lagen om valfrihet

Rör inte mitt riskkapitalistbolag!


Högerpartiets valaffisch 1948, lika aktuell idag, hittad här.

SAP har varit det största svenska partiet varje val i över sjuttio åren. Enligt den senaste opinionsundersökningen från Ipsos skulle de borgerliga partierna få 41,4 procent av rösterna medan S tillsammans med V och MP får 49,4 procent. Om opinionsundersökningen blev valresultat skulle Centerpartiet med sina 3,8 procent få lämna riksdagen. Alliansen skulle då bara kunna räkna med 37,6 av rösterna när riksdagsmandaten fördelas. Kristdemokraterna fortsätter att tappa och hamnar nu precis på riksdagsspärren. Andra opinionsundersökningar visar på samma mönster.

Det är alltså uppenbart att oppositionen befinner sig i en djup kris. Ja, uppenbart om man har betalt att förstå det så. SvD:s PJ Anders Linder beskriver i S som ”ett oppositionsparti i mellanstorlek med oklara framtidsutsikter” i dagens SvD. PJ Anders Linder vet nämligen att väljarna kommer att skrämmas bort från S när nu V tjatar om vinstförbud inom välfärdssektorn. Svenska folket älskar nämligen att allt från apotek till vårdcentraler och ålderdomshem ägs av riskkapitalbolag som inte skattar i Sverige. Det finns visserligen skäl att tro att motståndet mot vinst i välfärden är betydande – 90 procent vill antingen förbjuda eller begränsa vinsterna – om man ska tro en undersökning som Katalys lät genomföra i februari i år. Men har man betalt för peptalk så har man.

Centerpatetisk humor


Affischen hittade jag här

Svenska medborgare som köper sex utomlands bör kunna dömas i Sverige skriver tre centerpartister i SvD i vad som måste vara ett aprilskämt. De tre, som presenterar sig som centerkvinnor, förklarar inte om Sverige också ska acceptera att andra stater lagför sina medborgare i Sverige för sådant som är olagligt deras hemländer. Ska till exempel en irländska som genomför en abort i Sverige utlämnas till sitt hemland för att dömas? Eller är det så att centerkvinnorna menar att bara Sverige ska ha rätt att lagföra sina medborgare för vad de gjort utomlands?

Svd2