fredag, september 27, 2013

Kapacitet att nå kapacitet att bygga kärnvapen skrämmer

DN:s Gunnar Jonsson efterlyser iranska eftergifter. Iran får inte upparbeta och i praktiken inte heller köpa uran. Iran måste bevisa att man inte genomfört studier eller experiment som är relevanta för kärnvapen men man får inte undersöka de dokument som påstås tyda på det. Varken Iran eller IAEA får heller veta varifrån dokumenten kommer, trots att det är oumbärligt om man ska fastställa deras äkthet. Iran måste tillåta inspektioner varsomhelst men har inte rätt att få veta hur ett inspekterat område någonsin kan avskrivas från misstankar om att något skumt kan ha inträffat där.

GJ vet att varken IAEA eller den amerikanska underättelsetjänsten tror att Iran försöker tillverka kärnvapen. Men det är tydligen lika fel att landet kan ha kapacitet att framställa kärnvapen som att faktiskt bygga dem. Fast GJ tror inte ens att Iran har kapaciteten. Han skriver att "förmågan är inom räckhåll". Det vi ska vara rädda för är alltså att Iran har kapaciteten att nå kapacitet att bygga kärnvapen. Om de fattar det beslutet.

Iran måste ge efter och erkänna att man bara har skyldigheter och inga rättigheter. Då kanske väst lättar på banksanktionerna så att Iran kan importera mediciner. Men kanske är det mer troligt att man inte erbjuder något i utbyte mot eftergifter.

2011 fick Brasilien och Turkiet Iran att gå med på en amerikansk plan som byggde på att Iran skulle deponera delar av sitt kärnbränsle utomlands. Men då så sa USA nej. Det är svårt att förstå varför USA säger nej till sitt eget förslag om man verkligen är orolig för att Iran ska skaffa kärnvapen. Men om man bara använder talet om kärnvapen för att rättfärdiga en politik som i själva verket syftar till störta regimen blir det inte lika konstigt.

svd

torsdag, september 26, 2013

Om absurda lösningar på absurda problem


Målning av Sara Shamma

I slutet av nittiotalet började det regna kor i USA. Folk krossades till höger och vänster.
Det hela blev snart ohållbart. En reporter frågade den amerikanska presidenten vad han tänkte göra åt problemet. Bill Clintons tvekade inte en sekund: ”Vi gör det vi alltid gör: vi bombar Irak” svarade han.

Så fångade i alla fall Bud Grace de politiska stämningarna i USA i sin i Sverige populära serien Ernie (eller Piranha Club). Många amerikaner uppfattade detta skämt som kränkande och ett stort antal tidningar i USA slutade att publicera serien. Bud Grace fångade fenomenet med absurda lösningar på absurda problem.

När civila dödats av kemiska vapen i Syrien var den första reaktion att USA borde svara med vapen som exploderar. Situationen var akut menade den politiska eliten i USA som dock inte ville avbryta kongressens semester för att fatta ett beslut. Även den brittiska regeringen ville bomba, innan parlamentet sade nej, trots att det är Storbritannien som försett Syrien med kemikalierna.

De senaste tjugo åren har USA:s utrikespolitiska äventyr fått allt större likheter med
Bud Graces galna värld. Man har störtat regeringarna i Afghanistan, Irak och Libyen men har nu att göra med länder som är minst lika fientliga som tidigare. Och vägen till dessa fiaskon har dränkts i blod från de civila man säger sig ha velat skydda.

Nu senast publicerade Harvard Kennedy School en rapport, Lessons from Libya: How not to Intervene av professor Alan J. Kuperman som fullständigt sågar massmedias och den politiska elitens beskrivning av bombkriget i Libyen 2011.

Upproret var våldsamt från början men Khadaffi använde inte urskiljningslöst våld för att slå ner det. Under de första sju veckorna av strider i Misrata – en stad med 400 00 invånare – dödades 257 personer. Av de 949 personer som skadades i staden under samma period var bara 30 kvinnor och barn. Khadaffi ställde inte heller till med några blodbad i de (minst) sju städer han tog tillbaka från rebellerna innan NATO intervenerade.

Syftet med Natos luftkrig ska ha varit att skydda civila men bombningarna tyder på att det verkliga målet var att störta regimen även om det innebar att civila drabbades. NATO attackerade khadaffis soldater även när de drog sig tillbaka, och även de som befann sig i Khadaffis hemstad Sirte, där befolkningen var regimvänliga och knappast riskerade något.

När NATO intervenerade höll regimen på att vinna kriget. Rebellerna flydde mot Egypten och totalt tusen personer – soldater från bägge sidor plus civila – hade dödats. Men Natos intervention förlängde inbördeskriget och ledde till att minst 7000 fler personer miste livet.

På plussidan kan sägas vara att diktaturen störtades. Men det etniska våldet har tagit fart. Den oberoende människorättsorganisationen HRW menar att attackerna mot svarta och tuareger är så omfattade att det kan handla om brott mot mänskligheten. Radikala islamister som deltog i upproret har kvar sina vapen. I september förra året dödade de den amerikanska ambassadören, och tre av hans medarbetare. Och i april i år sprängde man den franska ambassaden. Vapen från den störtade regimen har också kastat in grannlandet Mali i kaos påminner påminner rapporten från Harvard Kennedy School.

USA:s krig i Afghanistan, Irak, och Libyen syftade till att stärka USA inflytande. Men effekten har snarare blivit den motsatta. På trettio och fyrtiotalet kunde Frankrike kontrollera Syrien med ytterst få soldater. Inte ens när Frankrike blev ockuperat av Tyskland förmåde syriska nationalister bryta sig fria. Storbritannien kunde kontrollera Indien med proportionellt sett ännu färre soldarer. Vietnamkriget visade att maktförhållandena i världen förändrats i grunden. USA kan störta den ena eller andra regimen i fattiga länder men man kan inte längre kontrollera dem.

Barack Obama kan forstätta sina föregångares absurda politik och angripa Syrien militärt. Då kommer han att framstå som stark och rationell. Eller vara rationell och avstå från kontroproduktiva bombingar men han kommer då att framstå som absurd och svag. Obamas mycket oamerikanska tvekan har dock gjort det svårt för svenska opinionsbildare att sluta upp bakom den ena eller andra linjen. I politik är intrycket ibland viktigare än objektiva förhållanden. Om USA uppfattas som starkt kan dess inflytande i alla fall kortsiktigt öka. I så fall är det absurda rationellt, och det rationella absurt. Bud Grace värld helt enkelt.

torsdag, september 12, 2013

Corren visar vägen: Pinochet fick Chile att blomstra

I dagens ledare hyllar Correns Christian Dahlgren Augusto Pinochets nyliberala reformer i Chile. Diktatorn fick Chiles ekonomi att ”blomstra igen efter ett batteri av marknadsliberala reformer”. Verkligen?

Chile hade ingen ekonomisk tillväxt mellan 1973 och 1986. Ekonomin började växa först efter att många nyliberala reformer brytits upp. Man blev bland annat tvungen att åternationalisera bankerna ett tag sedan de spekulerat bort miljoner chilenares besparingar. Men bara en mindre del av befolkningen har fått en del av den växande kakan.

De bäst fungerande delarna av landets ekonomi har aldrig utsats för nyliberala experiment. Chiles största exportprodukt är koppar från det statligt ägda gruvbolaget CODELCO. Detta bolag, världens största kopparproducent, skapades genom att Salvador Alliende förstatligat flera gruvor som ägdes av utländska bolag. Statliga CODELCO finansierade i praktiken Pinochets militär så att denne kunde tvinga på landet nyliberala reformer. Bortsett från koppar exporterar Chile fortfarande främst jordbruksprodukter, vilket knappast varit möjligt utan Alliendes jordbruksreform.

Finns det skäl att tro att resterande nyliberal politik i Chile – som höga avgifter för utbildning – kommer att skapa välstånd i framtiden? Om man har betalt för att inte tänka går det säkert att tro det.

DN

tisdag, september 10, 2013

Illa underbyggt om pensioner




I dagens skånskan försvarar Irene Wennemo PPM systemet som socialdemokraterna nu äntligen säger sig vilja skrota. Wennemo föreslår i stället reformer för att bland annat minska förvaltarnas avgifter.

Wennemo presenterar flera usla argument för att vi ska fortsätta sätt pensionspengar på börsen. Hon anser sig till exempel veta hur börsen kommer att utvecklas i framtiden. Enligt Wennmo är det till och med så att:
”De flesta är överens om att avkastningen på premiepensioner långsiktigt borde vara högre än utvecklingen av inkomstpensionen.”

Även om detta stämmer är det dock ofta irrelevant för dödliga människor. Vid börskraschen 1929 förlorade aktierna 90 procent av sitt värde och det tog 25 år innan index nådde upp till samma nivå som innan kraschen. Att aktier ger den högsta avkastningen på sikt är på sin höjd en teoretisk sanning som medelålders människor inte har någon nytta av. En femtiåring som lagt sina pensionspengar på börsen kunde alltså räkna med att vunnit tillbaka förlusten vid 75 års ålder. Förutsatt att hen inte varit tvungen att sälja av till reapris för att betala levnadskostnader.

Sedan är det viktigt att komma ihåg att det handlar om ett statistiskt genomsnitt. Även när kurserna går upp kraftigt finns det förlorare.

Wennmo hävdar också att det skulle vara riskfullt att koppla pensionerna till löntagnarna via inkomstpensionen.
”Det förslag som Löfven och Eneroth lagt fram riske-rar att leda till att dagens pensionärer – som på grund av låg arbetslöshet och goda vill-kor i övrigt, haft lätt att tjäna ihop till en bra pension – gynnas på de ungas bekostnad.”

Men hur troligt är det att aktiekurser kan vara oberoende av sjunkande löner och högre arbetslöshet? Hur länge kan aktiekurser öka om köpkraften sjunker? Och är inte löner och sysselsättningsgraden mer stabil än aktiekurser? Och är det inte så att konsumtion som är beroende av vanor är mer stabila än investeringar som är beroende av förväntningar på framtiden? När löntagarna finansierar dagens pensionärer upprätthåller man konsumtion och sysselsättning. Men att spara en del av lönerna i till exempel ppm fonder leder till mindre investeringar. Det är ju trots allt väldigt lite pengar som satsas i nyemssioner.

Wennmo funderar inte heller hur det faktum att en allt större del av aktierna ägs av pensionsfonder kan komma att påverka börskurserna. Om alla generationer var ungefär lika stora hade det inte haft någon betydelse men så är det ju inte. Om Wennemo argument var rationella skulle vi naturligtvis även kunde fondera medel på börsen för att täcka framtidens kostnader för skola, hälsovård, försvar och brandkår. Om det är praktiskt och effektivt att göra det med pensionerna så bör man naturligtvis göra det med andra offentliga utgifter.

onsdag, september 04, 2013

Läsning för krigsherrar



När är det rätt att gå i krig? Och vilken taktik får man tillämpa det väl brutit ut? De här frågorna har diskuterats i årtusenden. De är lika aktuella när det gäller inbördeskriget i Syrien och ett eventuellt amerikanskt ingripande. Inte ens under antiken var det lätt att hitta tänkare som tyckte att det var okey att ta till våld bara för att man kunde bli rik på att plundra andra länder. Då som nu fanns det i alla fall inte många som öppet förespråkade den starkes rätt till våld.

Krig måste kläs upp i ett ideal och presenteras som oundvikligt för att accepteras. Den romerske filosofen och senatorn Cicero ansåg att krig bara var acceptabelt när dialog inte längre var möjligt. Problemet är bara veta när man utömt alla möjligheter till diplomati.

Det paradoxala är att krig alltid marknadsförs som sin egen motsats. Syftet med krig är att återställa freden. Låt vara att det handlar om en fred som är moraliskt överlägsen den fred som rådde innan.

För att framgångsrikt kunna sälja ett krig måste makthavare alltid framställa det som man bara ytterst motvilligt tagit till vapen. Kriget marknadsförs som många konsumtionsvaror: det är inte den fysiska verklighen som framhävs utan de tankar man anser att varan representerar. Coca Cola och McDonalds vill till exempel associerara sina varumärken med vänskap, Volvo, med säkerhet och Mercedes med social status. De som säljer in ett krig vill att det ska förknippas med rättvisa och fred i stället för det som faktiskt händer på slagfältet.

Moderna krig framställs som en lighprodukt som låtsas ha samma egenskaper som den traditionella varan men utan de skadliga ingredienserna. Man låtsas att lidandet, dödandet och grymheterna avskaffats med tack vare civiliserade officerare och smarta bomber. Det är bara fienden som för krig på gammalt skakthusmanéer. Det moderna krigets syfte är dessutom att avskaffa det grymma gamla sättet att bedriva krig. Motsatsen till krig är inte fred utan det moderna kriget. Men det humanitära kriget är en oxymoron i stil med den miljövänliga bilen.

För att framgångsrikt kunna sälja ett krig måste man alltid peka på grandet i fiendens öga och aldrig låtsas om bjälken i sitt eget. Den egna sidans idealistiska motiv gör att man inte behöver uppehålla sig det faktiska dödandet man gör sig skyldig till. När en demokratisk stat dödar civila är det alltid en olycka, eller oundviklig kostnad som i slutändan kommer att rädda liv och därför alltid är värd priset. Det verkliga eller potentiella dödandet som fienden gör sig skyldig till rättfärdigar alltid det egna dödandet i nuet. Frankrike dödade och torterade inte algeriska frihetskämpar utan terrorister. Det som faktiskt händer på slagfältet är mindre viktigt än potentiella scenarier som makthavare kan måla upp.

Det här är tydligt när det gäller massförstörelsevapen. Det anses inte vara ett brott mot mänskligheten att USA utplånade Hiroshima och Nagasaki med kärnvapen eftersom president Truman ansåg att det kunde förkorta kriget och rädda amerikanska soldaterns liv. Därför behöver man inte ens nämna att Truman ljög och hävdade att Hiroshima var en militärbas.

Under vietnamkriget dödade och sårades 400 000 vietnameser av USA:s kemiska vapen. Och gifterna i marken fortsätter att skörda offer. Sedan kriget slutade har över en halv miljon vietnamesiska barn fötts med missbildningar. Men då Agent Organge och Napalmbomber användes för att bekämpa kommunismen har de ingen plats i en diskussion om kemiska vapen.

Kärnvapen och kemiska vapen lämpar sig bäst till att angripa civila och vår historia visar att vi anser att det är okey så länge det är ett västland som står för dödandet. Israel kan till exempel använda vit fosfor mot palestinier utan att riskera represalier. Det är också okey att en diktatur som är allierad med väst använder dem. Saddam Hussein fick till exempel hjälp av Tyskland och USA att tillverka sina kemiska vapen. När han sedan gasade iranska soldater och civila visade västvärldens ledare ingen upprördhet.

Ledare i väst borde lyssna på Cicero. Han menade att människan har ett moraliskt ansvar även mot sina fiender. Sjuttio år senare påpekade en annan romersk filosof, Seneca den yngre, att en kung som dödar sina fiender ökar deras antal. ”Föräldrar och barn till de slaktade, landsmän och vänner, ersätter vartenda offer”. Färre blir fler.

Seneca dedicera sin bok till den kejsar Nero som uppenbart inte påverkades av den. Nero tvingade Seneca att begå självmord men filosofen fick ändå sista ordet när armén revoluterade mot det grymma styret. Krigsherrar i såväl Damaskus som Washington borde läsa Ciceros bok Om plikterna och Senecas Om mildhet. Men krigsherrar läser sällan böcker.

Publicerad i Dalademokraten, Fria Tidningen

SvD
svd2 DN