tisdag, december 31, 2013

2013 fäfotens år


Bild Dave Brown

2013 blev inget vidare år. Den arabiska våren kom av sig. Egyptens första demokratiskt valda president avsattes av militären. Upproret i Syrien har i hög grad tagits över av islamister. Edward Snowdens avslöjanden om den amerikanska övervakningen, FRA i Sverige. Runt om i Europa har främlingsfientliga partier gått fram. Sverigedemokraterna överlever sina självmål på ett sätt som Ny Demokrati inte förmådde. Kanske beror det mer på förändringar bland väljarna än att Jimmie Åkesson skulle vara skickligare politiker än Ian och Bert. Demokratin, liberalismen och humanismen har fått sina törnar under året som gått.

Ekonomin har legat för fäfot. EU har ingen plan för att komma till rätta med de ekonomiska problemen. Tyskland, unionens största stat är handlingsförlamat och ägnar sig åt Luthersk moraliserande i stället för att försöka lösa situationen. Ett slakteri i norra Frankrike som gick i konkurs för ett par månader sedan illustrerar hur ohållbar den ekonomiska politiken är. 800 personer förlorade jobbet. Franska arbetare är generellt mer produktiva än tyska men Tyskland har en klar konkurrensfördel: landet saknar minimilöner. Upp till tio procent av de som jobbar på tyska slakterier kommer från Östeuropa och tjänar runt 2 euro i timmen. Förbundskansler Ingela Merkel talar om återhållsamhet men om andra länder kunde kopiera Tysklands ekonomiska politik skulle det få katastrofala följder. Även rationalismen har fått sina törnar i år.

2013 sökte sig tiggare från Rumänien även utanför storstadsområdena. I Linköping sitter de nu till och med utanför konsumbutiker i förorterna. De har ingen utbildning, inga särskilda färdigheter eller språkkunskaper som gör dem anställningsbara. Och både Rumänien och EU saknar vilja att satsa resurser på att integrera dem i samhället. De småpengar som EU skickat för att åtgärda den värsta nöden har dessutom stulits av rumänska byråkrater för ”administrativa projekt”.

När den första tiggaren, en kille i tjugoårsåldern, dök upp i Linköping – för runt tio år sedan – väckte det häftiga reaktioner. En ung kvinna skällde ut honom: ”I Sverige tigger man inte”. 2003 kunde en enda tiggare skaka om den svenska självbilden. 2013 har de blivit ett normalt inslag i vardagen. Precis som vi vant oss vid tanken att vara övervakade när vi talar i mobilen eller surfar på nätet. Om några år kommer vi kanske tycka att det är lika normalt att se ”etniska svenskar mitt i livet”, som statsministern uttryckte sig, att sitta och tigga. Om vi avskaffar kollektivavtalen, vår motsvarighet till minimilöner, lär många börja tigga efter arbetsdagens slut. EU:s slogan för 2013 kunde ha varit: en tiggare i varje gathörn.

tisdag, december 24, 2013

Omoralisk välgörenhet


Bild tagen härifrån

(Förtydligande dagen efter: Det här är parodi på Israelvänners sätt att resonera om bojkott och kritik av Israel.)

Gästinlägg från Ulf Undergrufva, ordförande i föreningen Israel sist.

Medan miljoner människor svälter i Afrika sitter tiggare, ofta från Östeuropa, och tigger i svenska städer. Ändå finns det personer som ger dessa relativt välfödda tiggare pengar trots att de inte skickat en krona till de afrikaner vars lidande är så många gånger större. Välgörenhet som instrument är ifrågasatt i den akademiska litteraturen men det verkar inte bekymra de som gärna ”ger”. Det är också tveksamt om välgörenheten höjer den ekonomiska tillväxten i Östeuropa. Vad gör en tjuga i en mössa i Sverige för utvecklingen av rumänska byar?
De som ger tiggare pengar måste som prejudicerande exempel också skänka pengar till hungrande i Etiopien, Sudan och ett trettiotal andra länder. Ja, innan man skänker pengar till någon måste man först identifiera vilka som svälter mest här på jorden. Det är suspekt och omoraliskt att bara ge till första bästa tiggare man stöter på i Sverige.

tisdag, december 17, 2013

Konsten att alltid ha fel



Nils Eric Sandberg skriver ofta föraktfullt om personer som inte delar hans världsbild. I sin senaste krönika i Kristianstadsbladet tar upp han en debatt med biskop Ytterberg och miljöpartiets Birger Schlaug han hade för åratal sedan. Sandberg hävdar att dessa herrar ”utvecklat hög resistens mot intellektuell påverkan”. Sandberg skrev om den här debatten redan 2007 och använde identiska formuleringar.

Birger Schlaug har gett en helt annan beskrivning av debatten. Schlaug skriver på sin blogg att Sandberg uppträtt så arrogant och verklighetsfrämmande att till och med borgerliga sympatisörer i publiken blev generade.

”… Sandberg mådde väldigt illa av att jag pratade om att ekonomin också rymde det som kallas externa effekter, i form av miljöförstöring, och att miljöskatter är att se som betalning för de externa effekterna av en verksamhet. Och teknik var för herrarna bara sådant som de själva gillade: t ex kärnkraft, men inte vindkraft.”

I sin senaste krönika ger Sandberg intrycket av att lägre skatter skulle leda till både högre skatteintäkter och högre tillväxt. Krönikan bygger bara på ett antagande: ”Progressiviteten i skattesystemet skadar sannolikt ekonomin eftersom den fungerar som straffskatt på utbildning, arbete och företagande”.

Men är det som är ”sannolikt” sant? Om Sandberg har rätt borde till exempel Danmark vara fattigt och Senegal rikt. Den amerikanska ekonomin borde ha legat i ruiner på femtio, sextio och sjuttiotalet när man hade marginalskatter på 91-70 procent. I själva verket var tillväxten högre och arbetslösheten lägre än idag, då skatterna är betydligt lägre. Höga skatter leder inte automatiskt till högre tillväxt men nationalekonomisk forskning ger inte belägg för att höga skatter skulle ha de negativa konsekvenser som Sandberg tjatat om i årtionden. Det är därför Sandberg bara stödjer sig på teorier och tankeexperiment.

Sandberg gör detta fel i stort sett varje gång han skriver om ekonomi. I en krönika (20/5 2013) skriver han att det relativa fattigdomsbegreppet är ”vansinne, för en logiskt tänkande person” Man ska inte jämföra olika grupper hävdar han: ”det viktiga är hur individernas inkomster utvecklas över tiden”. Så länge de fattiga får det bättre i absoluta tal gör det inget om deras relativa inkomster minskar hela tiden. Ändå är det välkänt att jämlikheten påverkar folkhälsan. Låginkomsttagare lever fler år kortare än höginkomsttagare. Är det verkligen ”vansinne” att ta hänsyn till att socialmedicinsk forskning visar att ojämlikhet förkortar människors liv? Vem är det egentligen som ”utvecklat hög resistens mot intellektuell påverkan”?

lördag, december 14, 2013

Kina på Månen


Bild snodd härifrån

senaste nytt om den lyckade landningen här

DNSvD


Så här mycket uppmärksamhet fick Kinas månlandning av New York Times webbupplaga:



(en rad, i mittenkolumnen, längst ner, under rubriken other news)




fredag, december 13, 2013

Rör inte mitt Tinnis



Folkpartiet i Linköping vill att alla Linköpingsbor kommer med idéer om vad som ska hända med Tinnis, utomhusbadet, nu när Simhallen tydligen ska rivas, rapporterar Corren. Den attraktiva marken ska användas till att bygga bostäder (Jag kan gissa namnet på byggherren).

Varför folkpartiet plötsligt är intresserad av vad väljarna tycker är en gåta. Men tog ingen hänsyn till den allmänna opinionen när man beslöt att riva Simhallen och bygga en ny i Kallersta, som ligger en bit bort från centrum.

Jag har ett bättre förslag: flytta Stadshuset till Kallersta eller något annat industriområde. Stadshusets har ett ännu mer attraktivt läge än Simhallen och kommunen skulle dra in en större slant. Dessutom är det betydligt färre linköpingsbor som har ärenden i stadshuset än i Simhallen. Så det gör inget om Stadshuset ligger lite vid sidan av centrum. Stadshuset behöver inte nödvändigtvis flyttas till Kallersta. Tornby industriområde går lika bra.

USA utökar sanktionerna mot Iran



Den 24 november kom USA överens med Iran om lättnader i sanktionerna mot att Iran fryser sitt kärnkraftsprogram på nuvarande nivå. I avtalet förbinder sig USA bland annat inte ytterliga försöka minska Iran oljeexport.
Trots detta införde USA igår sanktioner mot ytterligare 36 fartyg, 12 företag och fyra privatpersoner som gjort affärer med Iran.
En talesperson för amerikanska UD menar att överenskommelsen som man presenterade den 24 november inte gäller ännu. Om det stämmer borde Iran kunna installera tusentals nya centrifuger utan att amerikanerna ser någon anledning att klaga. Iran har nu (tillfälligt?) valt att avbryta de fortsatta förhandlingarna med USA. Oavsett om detta är ett brott mot avtalet eller bara ett brott mot avtalets anda visar det att USA inte kan vara så oroligt för iranska kärnvapen som man hävdar. För att förhindra att ytterliga några skepp med iransk olja når världsmarknaden riskerar man hela överenskommelsen.

DN DN2

torsdag, december 12, 2013

Selektiv pacifism

Idag skriver Mats Johansson om Moderaternas aviga inställning till Nelson Mandela och ANC i SvD.

"Sant är att det länge fanns en tvekan bland moderater att engagera partiet aktivt i kampen mot apartheid. Jag vet, ty jag var med. Problemet var våldet, det faktum att ANC inte uteslöt väpnad kamp mot förtryckarna."

Det låter som en bra ursäkt så länge man inte funderar på hur moderaterna resonerat i andra konflikter. Moderaterna är inte direkt kända för pacifism. I andra sammanhang har man inte haft något emot våld. Vid upploppen på himmelska fridens torg tog man inte avstånd från demonstranterna. Så våld mot kommunistiska regimer är bra. Men våld mot apartheidregimer som Sydafrika (eller Israel) är terrorism. Frågan man kan ställa sig är varför moderaterna gör denna skillnad om man verkligen tycker att apartheid är så hemskt.

---

Mats Johansson var för övrigt, om jag minns rätt, chefredaktör för SvD en gång i tiden. Men av någon anledning så tycker man inte det är värt att nämnas i presentationen.

Skatter är värre än främlingsfientlighet



Uppsala nya Tidning chockar idag med att ha en välskriven och intressant ledare (Hur tänkte man på DN) om den unkna annons om invandrare som Sveriges största morgontidning publicerade nyligen. (Även Correns Maria Björk Hummelgren har faktiskt fått till en bra ledare idag. Vad är det som händer?).


”Pressen verkar inte bara inom tryckfrihetens formella regler. En tidning har också en egen värdegrund, ett ärende, etiska principer som den försöker leva upp till. Helt oavsett tidningarnas skiftande politiska tendens i övrigt så brukar det råda enighet om att man ska undvika att misstänkliggöra hela grupper av människor på grund av deras härkomst, etniska eller religiösa bakgrund, kön eller sexuella orientering liksom att man inte medvetet ska sprida oriktiga eller uppenbart vilseledande uppgifter.
Denna annons bryter tydligt mot båda dessa principer. Man skulle kunna hävda att den också rör sig i utkanten av internationellt vedertagna regler för marknadskommunikation genom att den gör reklam för en vara (boken) genom att spela på rädsla och fördomar mot människor med en viss bakgrund.”


Motsvallsbloggen har kritiserat annonsens vilseledande statistisk.

UNT:s ledarskribent menar att det är ”obegripligt att” DN inte tackade nej till den. Hade annonsen presenterat statistisk om judar – korrekt eller inte – hade nog DN gjort en annan bedömning. Själv anser jag egentligen bara att hets mot folkgrupp är självklart skäl att neka publicering.

Men det är intressant hur oproblematiskt DN ser på annonsen. När Skattebetalarnas organisation för några år sedan försökte köpa annonsplats tackade DN nej till deras pengar. Att publicera en annons som förespråkade höjda skatter stred mot DN:s värderingar. Först efter påtryckningar från andra medier tog man till slut in annonsen. DN krävde dock att Skattebalarnas organisation tog bort sitt bankgironummer, om jag minns rätt.

DN SvD

måndag, december 09, 2013

Den moraliska motsvarigheten till bokbål



Att se till att en bok inte säljs någonstans är inte censur. Tryckfriheten påverkas inte heller. Inte heller är det en inskränkning av yttrandefriheten att ett stoppa försäljningen för boklådor är kommersiella företag: de verkar för vinst inte yttrandefrihet. Bara för att en boken inte strider mot lagen är inte heller ett skäl att stoppa försäljningen eftersom lagen om hets mot folkgrupp lägger ”ribban” högt.

Så här resonerar Henrik Bachner i DN. Boken han vill ha bort är Sion Vises protokoll men det är tydligt att han menar att det finns många fler rasistiska publikationer som inte börs säljas.

Det är en märklig advokatyr. Om Bachner kunde förmå butiker och tidningstjänst att sluta hantera DN skulle knappast någon ha mage att säga att det inte handlar om censur. Och kan man hävda att Bachners antirasism inte är äkta bara för att han är frilansare och således är ute efter att få ett honorar? Menar Bachner att det bara kan vara en fråga om yttrandefrihet om Adlibris skänker bort Sion Vises protokoll?

Det är riktigt att alla bokhandlare gör ett urval. Det är omöjligt, till och med för nätbokhandlare, att saluföra de uppåt hundra miljoner titlar som existerar. Men det är inget stöd för den typ av de facto censur som Bachner förespråkar.

Om man börjar röja undan vissa titlar för att det finns rasism i dem kommer en stor del av vårt kulturarv att försvinna. Det inkluderar Bibeln (framförallt gamla testamentet), flera av Strindbergs bästa verk, och tiotusentals andra böcker. Idéhistorisk viktiga arbeten som Hitlers Mein Kampf, Gunnar Heckschers Unghöger och även en hel del sionistisk litteratur skulle då göras otillgängliga. Böcker som inte får säljas i bokhandeln kommer förr eller senare också att försvinna från biblioteken. De långsiktiga effekterna är densamma som om man ordnat ett bokbål.

DN Adlibris Svd

Bo Lundgren & Pol Pot


Bo Lundgrens?

”Det är dags att Moderaterna gör upp med sin historia i apartheidfrågan”, säger Carina Hägg (S), som är ledamot i utrikesutskottet i SvD. Förre moderatledaren Bo Lundgren avfärdar kritiken och säger:
”– Carina Hägg borde möjligen i stället fundera kring socialdemokraters inställning till exempelvis Pol Pot.”

Det här är ett så kallat surströmmingsargument: när motståndaren har ett besvärande argument så tar man upp en provocerande och helt ovidkommande fråga och för att ändra debattens tema. När jag kritiserade Moderaterna för deras affärer med Libyens diktator Kadaffi svarade Hans Wallmark, då ordförande i försvarsutskottet och påstod indignerat att svenska vänster studenter haft affischer med Kadaffi på väggen på sjuttiotalet.

När Vietnam invaderade Kambodja och satte stopp för röda khmerernas folkmord protesterade moderaterna mot invasionen. Regeringen krävde att Vietnam genast skulle dra tillbaka sina trupper. I så fall hade Pol Pott kunnat ta tillbaka makten och återuppta folkmordet.

Badland Hyena sammanfattar debatten så här:
”Först protesterar Moderaterna mot Pol Pots avsättande eftersom det är ett brott mot folkrätten (efter att folkmorden blivit kända). Sedan säger Bo Lundgren att folkrätten inte får vara ett instrument för förtryckare, något Moderaterna står upp för. Slutligen anklagar han motståndare för att ha stött Pol Pot.”

I samma riksdagsdebatt (14 mars 1979) undrade kommunisten Lars Werner varför Sverige under den folkpartistiske handelsministern Hadar Cars sålt vapen ”till Indonesiens krig på Östra Timor”. Men varken Hadar Cars eller Gösta Bohman kände sig manade att förklara varför Sverige sålde vapen till en ockupationsmakt och hur det gick ihop med folkrätten.

Vietnam ockuperade ett grannland och stoppade ett folkmord. Moderaterna protesterar. Indonesien ockuperade ett land och startade ett folkmord. Den borgerliga regeringen godkänner export av vapen till förövarna.
Slutsats: Det är dags att återigen kritisera Jan Myrdal för vad denne skrivit eller inte skrivit om sina resor i Kampuchea.


Tidigare inlägg: "När Gösta Bohman stödde Pol Pot" 1998 recenserade jag en bok av Bo Lundgren som vittnar om hans argumentationsteknik.

Se också Motbilder som skrev om detta 2010:

"Till skillnad från de delar av vänster som stödde Pol Pot så kom moderaternas uttalande inte innan effekterna av Pol Pots politik blivit kända, utan efter att bilderna från dödens fält spritts över världen.
USA medverkade sedan till att Pol Pots organisation fick fortsätta att representera Kambodja inom FN. På USA:s begäran skickade även FN mat till Pol Pots trupper. Som sagt, detta skedde efter att effekterna av Pol Pots politik blivit kända. Men USA agerade enligt devisen om att “våran fiendes fiende är vår vän”. Realpolitik som värst.
Moderaterna lyckades alltså att både stödja USA:s bombningar av Vietnam, Laos och Kambodja plus att de krävde att Pol Pot skulle återinsättas. Mer fel än så går inte att ha. När hinner rättivsan ifatt moderaterna?"

söndag, december 08, 2013

Daltar Corren med ledarskribenter?


Bilden norpade jag på piratpartisten Torbjörn Jerlerup blog

Corren är snabb med att ta bort kommentarer på ledarsidan. Och som jag redan påpekat tidigare är det svårt att förstå de principer, om sådana finns, som styr. Här är två kommentarer från den senaste veckan som försvann fort.


”Maria, du förstår uppenbart inte poängen med den nya skollagen. Det handlar inte om att man vill vara ”taskig” mot Jensen utan det är en principiell fråga”. Alla skolor måste ha ett skolbibliotek. Om det inte står i skollagen blir det precis som det var innan, dvs. att skolan utnyttjar det kommunala utbudet på olika sätt. I praktiken innebär det i så fall att kommunen finansierar friskolornas undervisning utöver skolpengen. Och det kan ju knappast vara rätt? Dessutom är det väl inte för mycket begärt att en ordentligt skött skola har ett bibliotek, eller? Annars undrar jag verkligen vad de egentligen gör med sin skolpeng?”

Struensee, kommentar till Maria Björk Hummelgrens ledare "Snöra på skorna"

2/12 2013
”Det är fascinerande att se hur webbansvariga daltar med ledarskribenterna. Så fort det framförs kritik så antingen tas kommentarer bort, eller så stängs kommenteringen helt. Har man valt att jobba som ledarskribent och framföra förvridna tolkningar av verkligheten så får man faktiskt vara beredd på att ta offentlig kritik. Det hör till jobbet.”

Klas Blomberg kommentar till Christian Dahlgrens "Sabotage uppskjutet" (7/12 2013)

De här två kommentarerna är ganska typiska exempel på artiga och sakliga kommentarer som tas bort. Corren tar bort alla kommentarer efter någon vecka, vilket inte direkt uppmuntrar till att skriva. Frågan är varför kommentarerna ovan anses så opassande att de måste försvinna bums.

onsdag, december 04, 2013

Jan Myrdal: Ständigt på tvärs



Han har bara åtta hyllmeter med pornografiska böcker. Det är en av de mindre avdelningarna i ett bibliotek som uppgår till runt femtiotusen band. Det finns större privatbibliotek i världen men oftast ägs de då av samlare som bara samlar och inte läser. Jan Myrdal hör tillsammans med Sven Stolpe och Arthur Lundkvist till de verkliga snabbläsarna som plöjer flera böcker om dagen.

Nyss gav han ut en över fyrahundra sidor tjock lunta med titeln Tvärs. Det är den tjugoförsta volymen i en bokserie han kallar skriftställningar. Det är en ”enmanstidskrift” som det står i förlagspresentationen, där Myrdal nu och då samlar artiklar som varit publicerade i olika tidningar. Den nya skriftsällningen innehåller texter som skrivits de senaste fem åren. På sjuttiotalet var upplagorna ganska höga.

En del av de tidigare skriftställningarna har haft ett par tre teman medan andra, som den här, är betydligt bredare. Precis som pyttipanna kan göras av vad man råkar ha i kylen kan skriftställningar snos ihop av de mest skilda texter. Första texten är Myrdals tal på hustrun Gun Kessles begravning, andra handlar om homoäktenskap, tredje om en bordellskandal som fick mycket uppmärksamhet på sjuttiotalet, den fjärde om Kina, den femte om sexualpolitik… Kasten är tvära mellan de runt hundra texterna. Vissa teman som Strindberg, och stormaktspolitik återkommer från tidigare skriftställningar.

En av de bättre och längre texterna handlar om orgasmfrekvensen bland östtyska kvinnor. Och den populära nudismen. Myrdal – vars böcker periodvis var förbjudna i östeuropa var inget fan av DDR men påpekar att det faktiskt fanns saker som var bättre i öst.

Strävan efter att analysera världen ur förlorarnas eller underklassens perspektiv är också det som ger de olika texterna en viss enhetlighet. I texten ”Om tvesyn och tvetalan” redogör han för att nazityskland var först i världen med att producera vetenskapliga bevis för sambandet mellan rökning och cancer. Han avslutar med att påminna om att det i Marshallplanen ingick ett stöd på sjuttio miljoner dollar för amerikanskt tobak åt Europa. Mäster Myrdal sammanfattar på myrdalska: ”Den tvesynte kan därför konstatera att de lungsjukas glömskerelaterade upphostningar kapitaliserades till riskvilligt kapital för det nya amerikanska århundradet”.

På tvärs är den raka motpolen till vanliga nyheter som skrivs så att de kan förstås utan kontext. Det är ett journalistiskt arbetssätt som ofta gör politiska konflikter obegripliga. Med Myrdal får man i stället så mycket kontext att man ibland nästan glömmer bort vad det handlar om. Allt ges en historisk, kulturell eller personlig kontext. Vilken intellektuell som helst kan hänvisa till bibeln: Myrdal citerar Gustav Vasas bibel. Man måste vara inläst på Havamal, Marx, Hegel, Strindbergs intellektuella förebilder, och tidningsdebatt från franska tredje republiken för att förstå varför våra vattenkranar vrids åt höger. Ja, nästan i alla fall.

Myrdal hänvisar till samtal med Mao, ledare för röda khmererna, Ivar Lo-Johansson och hur han själv tänkt tidigare under sitt liv. Den 86 årige Myrdal för också ett ständigt samtal med sig själv som 12 åring. På tvärs är en bok man kan göra sig illa på och inte bara genom att tappa den på foten.

Publicerad i Fria Tidningen

tisdag, december 03, 2013

After work - The movie



Nu finns antologin After Work Farväl till arbetslinjen ute till försäljning. Bokens redaktör, Kristians Borg, talade om den på kulturnyheterna igår. Här är ett kort utdrag från mitt långa bidrag:

"Arbetets muskelkraft har kompletterats och ersatts av först kol, sedan olja och kärnkraft och nu även vindkraft, utan att det har bildats någon politisk rörelse av betydelse som verkar för arbetstidsförkortning. När ångmaskinen ökade produktiviteten tusenfalt minskade inte behovet av arbetskraft. Varken fordismen eller explosionsmotorn har i sig lett till arbetstidsförkortningar. Trots att ny teknik lett till att hela yrkesgrupper försvunnit (till exempel biografpianister, salpetersjudare, flottare och lykttändare) har det inte lett till minskad arbetsvecka. Den nya tekniken har – för att travestera Albert Einstein – förändrat allt utom vårt sätt att tänka. "

Köp boken på Adlibris, Bokus, eller direkt från förlaget.