lördag, december 20, 2014

Framgång den enda moralen?



"Vi måste sluta upp med att diskutera frågor om våld och ickevåld utifrån moraliserade termer. I politik finns bara en moral: att ha framgång. Alla handlingar som leder till att motparten får framgång, är om inte omoraliska, så i alla fall hycklande, det vill säga man verkar objektivt för mål som man säger sig inte ha."

från Jan Wiklund artikel i Clarté 3 2014 "Politisk kamp för att vinna, inte för att skaffa oss ett gott samvete"

onsdag, december 17, 2014

Från en fransk by

Arnac uttalas precis som arnaque, som betyder svindel eller bedrägeri. Såvitt jag vet är det en slump. Det finns en hel del franska byar med konstiga namn som Condom och Anus, för att ta några exempel som även icke fransktalande kan känna igen...

tisdag, november 18, 2014

Promenad i Pompeji


(Bloggen ligger i dvala medan jag skriver klart nästa bok och turistar. )

Colosseum i skymningen. Pompeji är en mirakelskandal. Efter att ha överlevt jordbävningar och vulkanutbrott ser det nu ut som italiensk korruption och inkompetens kommer att göra slut på vad som är kvar. Byggnader som stått två tusen år rasar ihop och myndigheten som sköter Pompeji vet inte riktigt varför. Plundrare kommer på nätterna och knackar bort (eller sönder) väggmålningar. Turister plockar med sig minnen medan vakterna står och pratar i något hörn. Det finns ytterst få skyltar som förklarar vad ruinerna varit.

Tidigare var jag förundrad över att man fortfarande inte grävt ut hela Pompeji och de andra städer som lagts under lava och aska vid samma vulkanutbrott. I Herculaneum finns till exempel en villa, Villa dei Papyri, med outgrävda rum där arkeologer tror att det fortfarande kan finnas hundratals, kanske tusentals förkolnade bokrullar som i alla fall delvis kan läsas med modern teknik. Och eftersom villans ägare var specialiserad på filosofi kan där finnas försvunna verk av Platon eller Aristoteles. Men frågan är om man inte bara borde begrava allt ihop igen och hoppas att framtida generationer gör ett bättre jobb.

torsdag, oktober 16, 2014

måndag, oktober 06, 2014

Politikens kannibaler

Reaktionerna på SD:s framgångar säger något om vår syn på den representativa demokratin och tillståndet i Sverige. Man kan fråga sig om de hade blivit lika starka om SD fått fler röster men ändå blivit ett av riksdagens mindre partier. Om SD inte blivit riksdagens tredje största parti. Det är svårt att frigöra sig från tanken att det är partiets relativa position, som antyder en möjlighet att utöva reell makt som betyder något.

I en demokrati kan alla kandidera men makten antas alltid vara reserverad åt en demokrat som driver en demokratisk politik.
Det är en slags konservatism med alternerande partier vid makten. Kanske hade Rousseau rätt i att folkets vilja inte låter sig representeras.

SD:s framgångar beror, som den förre statsministern Göran Persson påpekat, på att de två blocken blivit för lika varandra. Retoriken räcker inte längre till att dölja att skillnaderna är rätt små.

Paradoxalt nog är SD framgångar också en seger för den politiska konsensus som regerar. De som velat se förändringar har inte lyckats locka väljarna. Miljöpartiet har förborgerligats, och Vänsterpartiet ignorerades av missnöjda väljare.

I stället för att presentera ett politiskt program för hur de strukturella problemen i ekonomin i allmänhet, och arbetsmarknaden i synnerhet kan lösas, ägnar sig SD åt främlingsfientlighet. Symptomen på krisen görs till dess orsak. I princip säger de samma sak som högerpartiet gjorde för hundra år sedan: arbetslöshet, fattigdom och sociala problem beror på dåliga egenskaper hos arbetarklassen. De är lata, och av sämre ras än överklassen. Det är en form av kannibalism där svaga grupper hetsas mot varandra.

Massmördare och toffelhjälte

Om den diplomatiska scenen i Berlin på 1930 talet:

"En rätt stor roll spelade den turkiske ambassadören Kemalettin Sami Pascha och även hans mycket charmanta fru, född egyptisk prinsessa, som efter några år blev diplomatiska kårens doyenne. Kemalettin hade varit en av de värsta deltagarna i armenienmassakrerna, men mot sin fru spelade han rollen av toffelhjälte."

Ur den svenske ambassadören E. af Wiséns memoarer:
Från Balkan till Berlin
Albert Bonners Förlag, 1943

lördag, september 27, 2014

Från alpernas skyttegravar

Den 26 september 1915 skriver en trettioårig italiensk soldat från alpernas skyttegravar i sin dagbok:

"Det regnar alltjämt. Sedan tjugofyra timmar. Jag känner det kalla vattnet, hur det sköljer över min hud och rinner ända ner i mina skor. I natt blev en av våra sambandsposter - fyra man och en korpral – tillfångatagna av österrikare, förklädda till bersaglierer. Inga underrättelser från mathämtaren Rossi. Fanjunkaren Simonelli utger honom för att vara saknad. I natt ingen sårad. Tack vare markens fuktighet ha då granater exploderat. Kapten Mozzoni, som fått två flaskor konjak som Liebesgabe, lät dela ut den till folket. Denna handling visade denne mans goda hjärta.
Medan jag skriver, har regnet förvandlats till snökorn, som ursinnigt trumma på vårt tält. Det hindrar emellertid inte Pinna och Barnini att stämma upp en visa, som berättar om en drottning, som ”ville bli krönt”. Då och då kanondån. Nu sjunga vi alla tillsammans.

Och vår fana
Med färger tre
Var alltid den skönsta, skönsta, skönsta
Vi vilja äga äga blott denna,
Vår frihet vilja vi.

Gratisutdelning av tobak, cigarrer och cigaretter. Parisi lär mig att inte få tända med samma tändsticka. ”Annars dör den minsta av de tre.” Skyttegravens vidskepelse. Vi tända två och två. Jag röker. "

Benito Mussolini
Min krigsdagbok
P. A. Norstedt & söners förlag, 1930

torsdag, september 25, 2014

Paris tunnelbana 1943

"Som exempel på vad man kan vänta sig vad som helst i ett ockuperat land hörde jag berättas en historia om tyskarna och métron. En dag fann de franska trafikanterna ett anslag i alla stationerna, som förbjöd dem att begagna sig av första klass. Den var reserverad för tyskarna.

I fjorton dagar tycks fransmännen ha åkt andra klass utan en tanke på annat än att förbudet utfärdats precis på samma sätt som alla andra förbud. Man hade redan blivit van vid att judiska trafikanter bara tilläts att åka i sista vagnen i tågsättet. Det här var endast ett steg vidare.

Men när de fjorton dagarna gått, började man undra. Det vill säga tyskarna undrade varifrån förbudet kommit. Ingen tog på sig ansvaret för att ha utfärdat det. Ingen order hade givits om den saken.

Till sist blev det uppenbart hur det hängde ihop. Det var engelska flygare som kastat ned anslagen och fransmän i den aktiva motståndsrörelsen hade satt upp dem. Ingen reagerade; därtill var man alltför van vid nya påbud eller förbud av olika slag. Om meningen varit att åstadkomma oroligheter med det förolämpande anslaget hade man alltså räknat fel. Fransmännen rykte på axlarna och struntade i vilken klass de åkte. "

Ur Célie Brunius bok
Frankrike väntar Intryck från en resa femte krigsvintern
Albert Bonniers förlag 1944

S, 159-160

Adolf Hitlers plats i historien: Corren 1945


”Den 3 maj 1945”

Rubrik: ”Slutet på en epok”

Efter tjugo ganska allmänna och intetsägande fraser börjar Correns anonyma skribent att resonera om Adolf Hitlers plats i historien:


”I dessa dagar fäller samtiden en utomordentlig hård dom över honom och hans verk. Den slutgiltiga domen kan dock endast historien avkunna, när vad som skett under dessa grymma och tragiska år kan ses i ett klarare perspektiv. Troligen kommer även då ett tungt ansvar att ådömas honom, men att omdömet kommer att i väsentliga avseenden skilja sig från det som i denna upprörda tid avger är sannolikt.

Alla torde dock vara redo att i Hitler se en märklig man, en kraft och viljemänniska av stora mått, som med skickligt använda medel – främst en propaganda av det enklaste och mest demagogiska slaget – svetsade samman det tyska folket och det tyska riket. Ett nydaningsarbete som dock ställde Tyskland i harnesk mot så gott som hela världen, och vars ofrånkomliga konsekvens blev världskriget, ändade u Tysklands djupaste fall och olycka. Lika visst är dock, att det var tiden som födde Hitler. Utan de svåra förhållandena i Tyskland efter förra kriget skulle det inte ha funnits någon jordmån för hans förkunnelse, och Adolf Hitler hade förblivit i obemärkthet.

Många positiva insatser, särskilt på det sociala området, skola helt visst kunna uppvisas, när Hitlers verk fördomsfritt granskas, men våldets metoder, såväl mot oliktänkande landsmän som andra raser och folk, äro dock oupplösligt förbundna med hans namn. Därför måste hans lära, hans strävanden och göranden framstå främmande för dem som grunda sin livsåskådning på demokrati och kristen humanitet.

Det bokslut som för dagen är möjligt kan sammanfattas i att Hitlers liv ändande i ett enda stort misslyckande, förbundet med miljoner dödsoffer och obeskrivligt elände för en hel värld. Det får sin bjärta illustration, när man erindrar om att Hitlers främsta mål vid sidan av att göra det tyska folket stort och mäktigt var att krossa bolsjevismen – och att resultatet av denna kamp har blivit att bolsjevismen nu har gynnsammare förutsättningar än någonsin förut och, man vågar nog gissa det, än Stalin själv tidigare kunnat göra sig några grundade förhoppningar om.”

Resten av artikeln spekulerar kring om Hitler varit en galjonsfigur och varför han utsåg amiral Dönitz till sin efterträdare.

tisdag, september 23, 2014

"Hundra miljoner hjärtan slår som ett"?

Den fjärde mars 1942 går en ung man tillsammans med sin hund till en park vid en flod i Tokyo. Han sätter sig ner på en bänk under de blommande körsbärsträden och tänder en cigarett. Han tar fram en bok. Han är tjugo år gammal, atletisk, och tillhör eliten bland Japans studenter. Hans vänner och klasskamrater kommer att inta ledande poster i näringslivet och på universiteten efter kriget. Han lillebror kommer att bli en framstående professor i fysik. Men Sasaki Hachiro har redan i flera år varit övertygad om att han själv snart kommer att vara död.

När Sasaki öppnar boken ser han en liten spindel. Han för cigaretten mot den. Spindeln springer iväg. Sasaki sätter cigaretten framför den igen. Spindeln vänder och springer lika bestämt åt ett annat håll. Sasaki riktar cigaretten ovanför spindeln. Efter att ha hållit på så här i flera minuter slutar spindeln att röra på sig. Sasaki noterar i sin dagbok:
Trots att den aldrig kände av cigarettens hetta drog den ihop sina ben och slutade röra på sig. Kanske var boken, för spindeln lika stor som Japan, och fem minuter kan ha varit som fem till tio år. Vart än spindeln gick, under den här tiden och på den här ytan, fanns det eld och den kunde inte undkomma. När den stannade kom elden ovanifrån. Den kunde inte stanna ens för en sekund. Om detta hände en människa skulle han eller hon bli galen.

Det här skrevs flera år innan USA utraderade Japans större städer med brandbomber. Vissa dagar tror Sasaki att han ska kunna förstå och objektivt förklara den värld han lever i för sina landsmän. Andra dagar är han mindre optimistisk. I en dagboksnotering citerar han med gillande en japansk författare som menar att människan står inför valet att ”dö eller förlora förståndet”.

Sasaki väljer till slut att dö, som han tror, med sitt förnuft i behåll. Den tjugonde februari ber Sasaki att få bli Tokkotai pilot. I väst brukar vi tala om Kamikaze piloter. Han dör under ett uppdrag, tjugotvå år gammal, den 14 april 1945.
Det är inte helt lätt att förstå det valet. Sasaki avskydde den japanska militarismen och kejsardömet. Han föraktade mycket av den officiella ideologin och såg igenom det mesta av regeringens propaganda. Han tyckte att kriget var orättfärdigt.
Han sa åt sin lillebror att studera naturvetenskap så att han inte skulle kunna bli mobiliserad. Men själv valde han att dö för ett Japan han inte stödde. Sasaki, dog, som Emiko Ohnuki-Tierney påpekar i sin bok Kamikaze Diaries Reflections of Japaneese Students soldiers, som den spindel han fann i sin bok.

Av 4000 Kamikazi piloter var runt 1000 studenter som Sasaki. Många av dem, kanske de flesta, var ovanligt begåvade. Bara de främsta i varje generation kunde studera på den tiden. Långt ifrån alla var frivilliga. En del anmälde sig till marinen (och dess flygvapen) av rädsla för att hamna den reguljära armén som var ökänd för sin brutalitet. De flesta led av en förlamande ångest och ville inte dö. Men en del kom att föredra döden framför att ständigt leva i dödens skugga.
Begick Sasaki självmord eller blev han mördad av den japanska regeringen? Var det egentligen någon större skillnad mellan de japanska kamikazipiloterna och de franska och tyska soldater som blev beordrade att springa rakt in i maskingevärseld under första världskriget, frågar sig Ohnuki-Tierney?
Kriget och staten tvingade många att ta beslut som egentligen stred mot deras övertygelse. ”Krig är ett annat namn för mord”, skrev en annan ung japansk student, Nakao Takenori, i en dikt.


I sin dagbok deklarerar Nakao sitt ogillande av nationalismen:
Studenter är sanningens apostlar. Studenters patriotism är att upprätthålla sanningen i nationen. Studenternas själ söker sanning utan nation, i stället för en nation utan sanning.

Sasakis, Nakaos och många andra unga japaners brev och dagböcker ger en bild av hur regimens propaganda arbetade, men också av dess begränsningar. En förutsättning för att den skulle ha någon effekt, i alla fall bland de välutbildade, tycks ha varit att studenterna försats i en objektivt hopplös situation. Likt spindeln på Sasakis boksida befann de sig i en situation där döden tycktes vänta på dem nästan oberoende av vilken väg de tog. Övertygande om att de skulle dö försökte de rationalisera sin död så att den fick en mening. De flesta av dem fann ingen tröst eller mening i den officiella propaganda som mycket byggde på en manipulation av kulturella symboler. Men genom att i sin tur manipulera de manipulerade symbolerna, kunde Sasakis, Nakaos och många andra framställa sin död som en idealistisk och meningsfull handling.

Den här texten är ett utdrag ur en bok om krigspropagandans historia och metod som jag jobbar med nu.

måndag, september 15, 2014

Alliansen vann valet



Räknar man bara mandaten i den nya riksdagen är det uppenbart att Alliansen vann valet. Tillsammans med SD har alliansen har en absolut majoritet av mandaten. Riksdagens utredningstjänst har kommit fram till att SD röstat på Alliansregeringens förslag 91,7 procent av alla större omröstningar. Rent tekniskt vann Alliansen valet.

Centern har sagt att man kommer att rösta emot en socialdemokratisk regering, och folkpartiet är för litet för att ensamt göra någon skillnad. Socialdemokraterna kan bara bilda regering om moderaterna lägger ner sina röster. Moderaterna har inte tvingats från makten: de har valt att gå i opposition.

Det kan ha valtaktiska skäl. Som Riksdagen ser ut idag kan det bli svårt för Socialdemokraterna att regera. Om den (felaktiga) ekonomiska politiken råder ändå ganska stor enighet.

Enigheten ger upphov till en hård retorik. Ju mindre skillnader i sak, desto hårdare ord. Färre åsikter delas av allt fler partier. Konkurrensen om väljarna hårdnar. Kanske blir det en socialdemokratisk regering, med mindre än en tredjedel av mandaten bakom sig, och sju oppositionspartier.

I så fall kan det bli en regering som av tekniska skäl bli tvungen att samarbeta med moderaterna i de flesta frågor. PR mässigt är det ett stort problem men inte i sak. Bägge partierna är till exempel överens om att arbetslösheten inte får sjunka under sju procent. I praktiken har Sverige länge regerats av en blocköverskridande allians för arbetslöshet. Frågan är hur man kommer att upprätthålla fasaden av oenighet i den nya riksdagen.

fredag, september 12, 2014

Utomjordingar i Stockholm


Utomjordingar landar mitt i Moskva men inte en enda nyhetskanal bryr sig om det. Alla är upptagna med att rapportera om Vladimir Putins minsta gester. Det är utgångspunkten i en av den ryska författaren Dmitri Gloukhovskis berättelser i novellsamlingen ”Mitt fosterland” (den finns inte på svenska).

En annan novell handlar om ett Ryssland som styrs av utomjordingar. Det är den enda logiska förklaringen till hur landets ledare behandlar sin befolkning. Novellerna är surrealistiska men också träffsäkra skildringar av landet där 85 procent av befolkningen stödjer Putin. Det är bara i auktoritära stater politiker kan bli så populära.

I demokratier som Sverige är opinionen alltid splittrad heter det. Ibland vet inte ens proffsen vad de ska tycka. När SVT:s valkompass frågade en stor grupp svenska riksdagsmän var de stod i olika frågor visade det sig att väldigt många av dem åsiktsmässigt hör hemma i ett annat parti.

En möjlig förklaring skulle kunna vara att partierna ofta ligger så nära varandra att inte ens yrkespolitikerna alltid kan skilja dem åt. Den fjärdedel av väljarna som inte minns vilket parti de röstade på i det senaste valet behöver alltså inte skämmas.

I de bästa av världar avspeglar enigheten i riksdagen enighet i väljarkåren men mycket talar emot det. I en SvT undersökning uppgav nio av tio väljare att de var emot vinster i välfärden. Men av riksdagens åtta partier är bara ett klart emot vinstdriven vård och skola.

Partisplittringen och likriktningen mellan partierna gör att vissa opinionsbildare efterlyser en regeringsallians mellan Socialdemokraterna och Moderaterna efter valet.

Kanske har även Sverige vissa likheter med Gloukhovskis Ryssland. Om Sverige vore som en av hans noveller skulle ingen av oss veta om det landade utomjordingar i Stockholm. På sätt och vis gör det det då och då. Jag talar inte om fiktion utan fakta och forskning som borde slå ner som en bomb i valdebatten men som nästan ingen har hört talas om.

Det finns gott om internationell forskning, och även en svensk, som visar att vinster i vården leder till försämringar. Amerikansk forskning visar att vinstkrav på sjukhus och vårdinrättningar leder till fler liggsår och fler dödsfall. När St Görans sjukhus privatiserades ansågs det vara det bästa sjukhuset i Sverige. Tio år senare, när SKL och Socialstyrelsen granskade verksamheten, var St Göran inte längre bäst på något. I vissa fall hade St Göran den sämsta vårdkvalitén av alla akutsjukhus i Stockholm. Men att tala om forskningsläget uppfattas ofta som lite pinsamt. Någon enstaka professor skriver en artikel om det och sedan ignoreras den av samtliga nyhetskanaler. Forskningsläget behandlas som en åsikt bland tusentals andra. I en demokrati är allas åsikt lika mycket värd.

tisdag, september 09, 2014

Intolerans ska bemötas med intolerans



Bör man ”resonera och prata” med rasister och SD? Journalisten Eva-Lotta Hultén menar så i en fundering på sin blogg. Det kan förefalla vara en självklar utgångspunkt. Resonerandet hör till demokratins spelregler, och det kan tyckas konstigt att folk som har orden som arbete skulle tycka annorlunda. Jag brukar hålla med Eva-Lotta Hultén i det mesta men inte i detta.

Främlingsfientlighet är ibland som religion, ibland bara som fobi. Förnuft leder normalt ingenstans när man talar med troende eller folk med fobier. Den som är rädd av hundar kan förstå att känslan inte speglar verkligheten på något rimligt vis. Men det hjälper dem inte att överkomma sina känslor.

Få människor är kapabla att ändra uppfattning ens i frågor som engagerar dem mindre känslomässigt. Människor väljer och vrakar bland fakta för att kunna bekräfta sin världsbild. Hög IQ är inget skydd mot det. En forskarutbildning kan säkert vara till viss hjälp men ger ingen bred garanti.

Främlingsfientlighet hör till det svåraste att ändra. När den dessutom är organiserad i form av ett parti är det närmast hopplöst att försöka prata bort. Partirasismen stärks av egenintresse och gruppolarisering.

Risken är stor att resonerande och prat med rasister bara stärker fördomarna. En artig och saklig dialog legitimerar rasismen. Med barn och unga som inte har någon uppfattning kan och bör man resonera men inte med vuxna.

Kanske har två andra metoder större utsikter att nå resultat.

Precis som man behandlar folk som är rädda för hundar genom att gradvis exponera dem för djuret (eller vad det nu är de är rädda för) bör rasister exponeras för sin rädsla. I ett allt mer segregerat samhälle är det inte lätt att ordna praktiskt. Många rasister kan tycka att just de invandrare de råkar känna är hyggliga människor men ändå ha negativa föreställningar om alla andra. Så det är inte säkert att det fungerar. Men ett jämlikt samhälle leder på sikt till mindre rasism. I alla fall bland de yngre.

Den effektivaste metoden att bekämpa rasism är förmodligen att skambelägga den. Det var skammen efter andra världskrigets folkmord som rykte undan mattan för antisemitism, rasbiologi och herrefolksidéer. Skammen är fortfarande så stark att de flesta rasister inte vill erkänna vad de står för. Den här skammen har för övrigt förvandlat antisemiter till filosemiter. Strukturen på fördomarna har spegelvänts men frodas egentligen lika bra som på trettiotalet. Kanske kommer också dagens rasismen att mutera till något mindre stinkande.

Känslor ska främst bekämpas med känslor. De intoleranta ska inte förvänta sig att man tolererar deras idéer. Rasister ska veta – eller snarare känna – att de inte representerar vad svenskar tycker. Skammen motverkar främst explicit rasism men det är en bra början. I det här fallet är en tystnadsspiral vägen till ett bättre samhälle.

fredag, augusti 22, 2014

Politik som föreställning, föreställningen som politik



Valrörelsen får mig att tänka på en föreställning, Nattens balett, som gavs i Paris sent på vintern 1653. Den hade beställts av kardinal Jules Mazarin, som då i praktiken styrde Frankrike. Den tretton timmar långa dansföreställningen sågs av de ledande adelsmännen i det franska hovet.

Den började i skymningen och slutade i gryningen. De första tolv timmarna var dansen kaotisk, anarkistisk, orolig. Men den sista timmen träder en 15 årig yngling in på scen, samtidigt som solen går upp och oordning trängs undan. Tydligare kunde det inte bli. Pojken var Ludvig den XIV.

Nattens balett var en maktdemonstration. Kungen visade auktoritet genom att visa hur väl han behärskade sin kropp. Och han var en duktig dansare. Det var väll inte så att han hade en exceptionell talang men han tränade mycket och hade utmärkta lärare.

Tre och ett halvt sekel senare är dans inte längre ett politiskt maktmedel men frågan är hur mycket som egentligen förändrats.

Den egna kroppen, är fortfarande ett oumbärligt maktinstrument. Ronald Reagan sadlade hästen när pressen kom på besök under presidentvalen och George Bush visade gärna hur manligt han kunde hugga ved på ranchen i Texas. Vladimir Putin tycker precis som Benito Mussolini om att visa sig med bar överkropp. Adolf Hitler ansåg att han var sin tids största skådespelare. Alla säger dessutom i princip samma sak som Ludvig: utan mig blir det kaos.

Politisk makt handlar fortfarande om karisma och auktoritet. Det som förändrats är kanske mest publikens uppfattning om vilken typ av kroppskontroll som krävs.

Det ser lätt ut att tala i en TV studio, på en scen eller på ett torg men det kräver åratal av träning. Förr fanns det framgångsrika akademiker i politiken. Idag kommer ofta mer lågutbildade politiker längst. Ludvig den XIV lade ner mer tid på balett än att läsa böcker, och vår tids toppolitiker hinner inte med mycket mer än att träna framför kameran.

Det som gör en akademiker framgångsrik – förmågan att se ett problem ur flera vinklar, ändra uppfattning, erkänna att man inte vet allt – är egenskaper som handikappar en politiker. Karisma och självsäkerhet är inget viktigt för akademiker, men ofta oumbärligt för skådespelare, dansare och politiker.

De svenska partiledare som tappar sin tvärsäkerhet, förmågan att le in i kameran, eller som börjar tänka efter tio sekunder innan hen svarar på en fråga, riskerar att leda sitt parti ut ur riksdagen. Tio sekunders tystnad i TV är en dödsdom.

I länder med personval är det bara folk som redan är kändisar som tar sig in i politiken. Den typen av kändisar som redan lärt sig att hantera media.

Precis som man kan titta på balett eller lyssna på en opera utan att bry sig om det finns ett budskap så kan man följa en valkampanj utan att bry sig om vad politiker egentligen gör eller säger. Den politiska debatten handlar allt mer om den politiska debatten. Man talar om den senaste opinionsundersökningen, och självutnämnda retorikexperter talar om politikers framträdanden som kulturjournalister recenserar musik.

Nej, det är inget nytt fenomen. Under hela trettiotalet försökte en fransk politiker, Paul Reynauld, att reformera armén. Om han hade lyckats hade det franska försvaret varit en spegelbild av den tyska krigsmaskin som krossade Frankrike i juni 1940.

Reynauld var begåvad som få men blev aldrig populär bland allmänheten. Det brukar förklaras med att han hade en obehaglig metallisk röst. Dessutom lät han ofta arrogant och kunde inte låta bli att säga obehagliga sanningar.

Om Ludvig den XIV snubblat eller Reynauld haft en mer sympatisk röst hade Europas historia förmodligen sett annorlunda ut.

Har gått i NSD

DN
DN2 DN3 VK BT

torsdag, augusti 21, 2014

Goda förövare, onda offer

Barbarkvinna kapitulerar inför romersk erövrare British Museum

Alla koloniala projekt i historien följer samma mönster. De som invaderar ett land, bygger bosättningar, fördriver eller dödar ursprungsbefolkningen, är alltid upprörda över hur vild och omänsklig lokalbefolkningen är.

Ju större övergrepp en invaderande armé gör sig skyldiga till desto mer primitiv tycks de betrakta offren. I början av 1500 talet beskrev spanjorer, som var i stort behov av att bortförklara sin egen grymhet, den amerikanska ursprungsbefolkningen så här:

”I visdom, skicklighet, dygd och humanitet är dessa folk lika underlägsna (britter och amerikaner) som barn vuxna och kvinnor män; det är lika stor skillnad mellan dem som det är mellan bestialitet och måttfullhet, mellan våld och moderation, och nästan, är jag benägen att säga – mellan apor och människor.”

Det är sant att Hamas inte är en trevlig organisation som respekterar de mänskliga rättigheterna och ibland sagt att man vill förinta Israel. Men när man ska ta ställning till konflikten i mellanöstern är det en sidofråga. Japans propaganda i USA under andra världskriget gjorde ett stort nummer av att svarta amerikaner behandlades orättvist. Den japanska propagandan var sann, men ändå irrelevant. Att USA var rasistiskt och segregerat var inget bra argument för Japansk expansionism.

Det är viktigt att inte blanda ihop resultatet av krig med krigs orsaker. Att vissa palestinier är fanatiska förklarar inte konflikten. Det är ockupation, deportation, och blockad som gjort att många palestinier både hatar Israel och judar. Palestiniernas världsbild och värderingar har sin grund i den objektiva verkligheten de lever i. Palestina blev inte ockuperat för att befolkningen var antisemitisk: många palestinier utvecklade ett judehat för att judar tagit deras land. Hamas är resultatet av Palestiniernas traumatiska upplevelser. Därför håller jag inte med Lars Åberg som skrivit i GP om vikten av att ”vänstern” måste tala om Hamas. När de objektiva förhållandena för palestinierna förbättras kommer de försiktigare grupperingarna att vinna inflytande. Och det är också så att fanatiker kan ha rätt och rättigheter.

Vi bör tala mindre om parternas avsikter (vad de än är) och mer om den empiriska objektiva verkligen. Det finns bara en stat och en armé i den här konflikten. Palestiniernas utgör inget militärt hot mot Israel. Det är ett objektiv faktum att jordnötsallergi är ett större hot mot den israeliska civilbefolkningen än palestiniernas primitiva raketer. Den liberala demokratin Israel som nu senaste bombat ihjäl över 400 palestinska barn, är däremot ett reellt hot mot den palestinska civilbefolkningen. Det är därför som Israel, och inte Hamas, bör vara fokus för vår uppmärksamhet. Det är Israel som har makten att förändra något. Hamas är oviktigt: Israel måste besegra sig själv innan vägen till fred kan öppnas.

onsdag, augusti 20, 2014

I Anders Breiviks värld

Bild härifrån. Tipstack Martin.


Barnen sköts en i taget. Mördaren bar en polisuniform, hade stora mängder ammunition och gott om tid. Polisen var distraherad av bomben han utlöst i Oslo. Det var inte lätt att komma undan på en ö.

När Anders Breivik ställdes inför rätta erkände han dåden. 77 människor hade mist livet. Men han förklarade sig ändå oskyldig. Brevik hävdade att han handlat i självförsvar. Han såg sig som en soldat i krig mot en muslimsk invasion. Experter var oense om Breiviks mentala status men i slutändan ansåg domstolen att han var frisk.

Hur avskyvärd Breivik än är så går det samtidigt inte att komma ifrån att hans vanföreställningar ändå hör till vår värld. När grupper som Boko Haram eller Isis dödar stora mängder försvarslösa civila i religionens namn talar vi med rätta om fanatism och terrorism.

Men hur är det när demokratiska länder begår övergrepp? I det senaste kriget i Gaza har Israel dödat 1350 civila. Över fyrahundra av dem var barn. Det har fått Benjamin Netanyahus popularitetssiffror att gå i taket.

Konflikten porträtteras som ett krig men i själva verket inbegriper den bara en stat, och bara en armé. Alla civila offer, utom tre, är palestinier. Hamas primitiva raketer är mer ett psykologiskt vapen än ett fysiskt. Även när de inte skjuts ner slår de som regel ner i långt ifrån människor. Jordnötsallergi är ett ungefär lika stort hot mot Israeliska civila som palestiniernas raketer. Men ingen skulle komma på tanken vidta drastiska åtgärder för att göra sig av med hotet från jordnötterna.

Många tycker säkert att detta är en absurd jämförelse. Tyvärr väger objektiva, mätbara förhållanden, lätt i debatten och rapporteringen om Mellanöstern. Objektiva förhållanden är inte så viktigt som våra fantasier om partnernas natur och de framtidsscenarier vi kan föreställa oss.

När vi hör att 400 palestinska barn dödats är det ordet palestinska avgör hur vi ska tolka det. Vi behöver inte veta detaljerna kring deras död, bara barnens etniska tillhörighet.

Israeler är goda och försvarar sig alltid. Någon gång kan de begå misstag men det händer nästan aldrig. Palestinierna är däremot fanatiker, och använder de sina som mänskliga sköldar. Det är alltid palestiniernas fel att Israeliska bomber och granater dödar palestinska barn. Bevisen för detta är inte så viktigt. Kan det ha hänt i ett fall så kan det ha hänt i alla fall.

Det är omöjligt att tänka sig ett scenario där palestinier dödar 400 israeliska barn i självförsvar. Israeliska offer kan aldrig på motsvarande sätt vara den Israeliska regeringens fel. Israeler behöver inte offra sina egna för att framstå som offer: de är ju offer.


Ändå finns det gott om rapporter från oberoende människorättsorganisationer, som visar att Israel vid många tillfällen medvetet dödat civila. Det är mer belagt att den israeliska armén i tidigare konflikter använder palestinier, även barn, som mänskliga sköldar, än att palestinierna själva gör det. Skulle palestinier måna mer om palestinska liv än israeler?

Ändå borde det inte vara svårt att se mönstret bakom Israels agerande. Dödandet av palestinska civila är ett led i Israels tradition av kollektiv bestraffning. På Västbanken förstör Israel till exempel regelbundet hus där familjen till palestinier som misstänks ha begått brott bor. Att Israel nu bombat sönder 10 000 bostäder, och skadat 30 000 i Gaza, är bara ytterligare kollektiv bestraffning.

Det borde inte vara svårt att räkna ut att de som avfyrar de dödande skotten också bär ansvaret. Men vi behöver ofta en teori om världen för att förstå den. Ras, religion, ideologi är filter som avgör vad hur vi ska tolka det vi ser.

tisdag, augusti 19, 2014

Nytt spel i Mellanöstern?


En tredjedel av Syrien och nästan lika mycket av Irak har nu erövrats av Islamska staten (IS). Varhelst IS drar fram hugger man huvudet av kristna och andra otrogna. Hundratusentals människor är på flykt.

Vansinne? Ja. Obegripligt? Nej. Mellanöstern är precis som resten av världen som ett stort plockepinnspel. Tar man bort fel pinne kan högen rasa ihop. De långsiktiga konsekvenserna kan bli svåra att förutse. Saddam Hussein förstod det. George Bush, och Tony Blair gjorde det inte. De såg Mellanöstern mer som en ett schackspel som tar slut när man mattat motståndarens kung.

Även sedan den amerikanska invasionen inletts 2003 var stora delar av Saddam Husseins armé positionerad för att förhindra att landets shiiter reste sig. Saddam trodde att amerikanerna tänkte ta kontroll över oljefälten i södra Irak men låta honom hållas i Bagdad. Han var mer rädd för Iraks shiamuslimer än amerikanerna.

Saddam såg sig med rätta som en viktig pinne. Utan hans diktatur skulle Irak bli shiadominerat, och landet närma sig Iran. Inte tänkte väll amerikanerna överlämna Irak till sin ärkefiende? Saddam Husseins realism bidrog till hans undergång. Han överskattade Bush.

Även det nya Shiadominerade Iran har visat sig vara uselt på plockepinn. Shiamuslimer har etniskt rensat delar av Irak på Sunnimuslimer. Det sunnimuslimska IS mordiska framfart i norr är en konsekvens av det. Frågan är vad man ska göra år Iraks sönderfall och den humanitära katastrofen. Amerikanerna, som satte igång processen, vill inte gå in med marktrupper. Den irakiska armén är svag och mer vapen tycks inte kunna stärka den nämnvärt. Obama skulle kunna beväpna Iraks Kurder och låta dem ta upp kampen med IS. På kort sikt är det kanske en framkomlig väg men risken är att det leder till en ännu större katastrof längre fram. Förr eller senare kan det leda till oroligheter i de turkiska och iranska delarna av Kurdistan. I så fall kommer vi att få se en afghanisering av ett enormt landområde mellan Indien och EU.

USA har all anledning att se över sin politik i Mellanöstern.

Försöket att göra Afghanistan, Irak och Libyen till demokratier har slutat i katastrof. Bush och Obama har strävat efter att öka USA:s makt genom att demokratisera länder i mellanöstern. Man uppnådde varken det ena eller andra.

En oortodox lösning vore att be Iran att städa upp. Det skulle vara den största geopolitiska förändringen sedan USA plötsligt närmade sig Maos Kina. Iran spelade regional polis innan den iranska revolutionen, och skulle kunna göra det igen. Iran har redan gjort mycket för att stabilisera både Irak och Afghanistan men skulle kunna göra mycket mer. Förutsättningen är att EU och USA normaliserade sina förbindelser med Teheran. För att det ska vara möjligt måste USA erkänna att Iran har legitima intressen i regionen. Man kan till exempel inte kräva av Iran att de bekämpar IS i Irak men inte i Syrien. Mullorna i Teheran, al-Assad i Damaskus och Obama i Washington har trots allt samma fiende.

Har gått i Tidningen Kulturen

måndag, augusti 18, 2014

Entreprenörer skrubbar golv


Att arbeta som städare hör inte till de mer prestigefyllda jobben. Och att Rut- avdraget gjort det möjligt för högavlönade att skaffa städerskor som skrubbar deras golv och tvättar deras kalsonger har väll knappast förändrat något.

De enda som hävdar motsatsen är borgerliga opinionsbildare som gärna kallar dem för entreprenörer. Ett yrkes prestige och natur förändras naturligtvis inte av att man hittar på nya ord. ST:s tidnings ledarskribent, Sara Telde, tycker inte om att Ali Esbati hävdat att Rut-avdraget handlade om att ”rika får möjligheten att ha kvinnliga invandrare som tjänstefolk i sina hem”. (Jag har inte sett programmet själv)

Teldes argument för Rut-avdraget är svaga:

1. Kvinnodominerade jobb försvinner om man avskaffar dem! Men det offentliga får ju också mer resurser att anställa fler om avdraget avskaffas. Även den offentliga sektorn är kvinnodominerad så nettoeffekten för kvinnor på arbetsmarknaden behöver inte förändras.
2. Över en halv miljon svenskar har köpt Rut. Tjänster som skulle fördelas efter behov om de var skattefinansierade går nu till en liten välbeställd minoritet.
3. Attityden till jobben – det faktum att Esbati använder ordet ”pigjobb” är, enligt Tilde, ett ”arbetsmiljöproblem”. Men det är jobbet i sig, arbetsuppgifter och lön, som är de avgörande faktorerna. Det går inte heller att förstöra arbetsmiljön för högavlönade entreprenörer i IT branschen bara genom att ge dem ett namn som låter illa. Trots att Jan Guillou med viss framgång lanserat ordet ”räknenisse” om ekonomer, har det ju inte förändrat ekonomernas ställning. Städare gör ju dessutom det arbete som pigor gjorde förr.
4. ”De moderna hushållsarbetarena har egna bostäder, egna familjer och är ofta anställda vid företag”. Ingen jämförelse i övrigt, men även prostituerade kan ha bostad, familj och vore prostitution lagligt skulle de kunna anställas av företag. Återigen: det är jobbet i sig, och dess samhällsnytta, inget annat, som borde vara kriteriet hur man ska se på jobbet.

Skånskan

fredag, augusti 15, 2014

Den onödiga framtiden

Bild Sashie Masakatsu

För fyrtio år sedan gav Lars Gustafsson och Jan Myrdal ut den omtalade boken Den onödiga samtiden. Det är en stundtals svårbegriplig brevväxling men titeln är en fullträff. Varje gång jag går förbi tiggare på svenska gator och torg kan jag inte låta blir att tänka på den här skandalboken.

Jag vet inte om Sven Stolpe, som sa att han kastat boken i värmepannan, i likhet med Voltaires Pangloss menade att vi lever i den bästa av alla tänkbara världar. Men det är i praktiken vad många opinionsbildare säger varje dag. Själv har jag svårt att acceptera att den där gamla kvinnan som sitter framför ICA butiken i regnet med en mugg framför sig skulle vara en del av en nödvändig samtid.

EU har fri rörlighet för kapital och människor men ingen gemensam socialpolitik. Det finns inga fungerande mekanismer för att åtgärda problemet. Och så tycks det vara med mycket nuförtiden. Förr trodde man på reformer: nu härskar en vag föreställning att marknaden, i det långa loppet, kommer att ordna allt till det bästa. Tiggarna är nog här för att stanna.

Så här har det inte alltid varit. Olof Palme brukade säga att politik är att vilja. I takt med att nyliberalismen tömt politikens handlingsutrymme har jag insett att det var ett bra sätt att kontrastera dåtiden mot det som skulle komma.

Vi har en upphandlingslag som förhindrar kommuner från att driva många verksamheter i egen regi. Vissa arbeten måste läggas ut till lägstbjudande. Vi har en budgetlag som säger att statens finanser måste gå med överskott under en konjunkturcykel. Vi har en självständig Riksbank, handelsavtal och EU-avtal som står över svenska lagar. Riskkapitalbolagen som äger skolor, äldrevård och apotek har rättigheter som inte kan åsidosättas även om en majoritet i riksdagen skulle vilja så. Vi lever i en globaliserad ekonomi som gör det svårt för ett litet land som Sverige att till exempel ha arvskatt. Klassisk socialdemokratisk politik har håller på att bli omöjlig eller olaglig.

Taxi och el skulle bli billigare av att avregleras. Det blev i stället dyrare men av detta drar riksdagen inga slutsatser. En stor del av det svenska bostadsbeståndet byggdes på bara tio år med hjälp av bostadssubventioner. Men dagens bostadsdebatt förs som om miljonprogrammet aldrig existerat. Hur vägen sett ut, och hur vi tagit oss fram hit är inte intressant längre. Debatt och opinionssidor lider av kollektiv minnesförlust. Hederliga debattörer kan erkänna att Thomas Piketty, den forskare som kartlagt ojämlikheten i västvärlden de senaste 200 åren, har rätt, men drar sig inte för att öppet hävda att historien inte har något att lära oss.

Förr förutsatte man att nutiden är ett resultat av historien, och att människan har förmåga att lära av historien. Idag låter vi oss påverkas allt mindre av historien. I stället lever vi allt mer i skuggan av framtiden. Framtiden påverkar nutiden. Eller rättare sagt: våra föreställningar om hur andra ser på framtiden har tagit ett allt fastare grepp över nutiden.

Moderna rasister har till exempel skrotat talet om raser och varnar i stället för kulturkrockar. Det är inte invandrarna själva som är problemet, utan hur svenskar kan reagera i mötet med dem. Man är inte emot invandrare för att man tycker illa om dem, utan för att man vill förhindra eller föregripa rasism. Rasismen har, retoriskt i alla fall, förvandlats till sin motsats.

Det område där framtiden gör sig mest påmind i vår vardag är ekonomin. Börsen som har ett avgörande inflytande på arbetsmarknad och räntepolitik, styrs till exempel inte av dagens vinster utan av vad spekulanter tror att andra spekulanter tror om företagens framtida potential. Börsen är en marknad för sibyllor där profetiorna ofta blir självuppfyllande.

De största framtidsmarknaderna är de som sysslar med derivatainstrument, som till exempel optioner. Spekulationerna om framtida priser på allt från livsmedel till aktier omsätter vida mer än den reella ekonomin: mellan 600-700 000 miljarder dollar om året. Dessa marknader fungerar inte bara som försäkringar mot framtida prisförändringar utan är i högsta grad med och formar både nutid och framtid.

Framtiden får allt mer rättigheter på bekostnad av nutiden.

Philip Morris har till exempel stämt Norge för att ha infört ett exponeringsförbud. Tobaksbolaget anser att Norge ska betala för uteblivna framtida vinster. Liknande processer pågår i andra länder. De nya frihandelsförhandlingar mellan EU och USA (TTIP) som startar i dagarna kommer sannolikt att leda till att företagens kommer få ännu mera makt att skydda sina beräknade framtida vinster på nuets bekostnad.

Sedan friskolereformen 1992 har även den svenska skolan hamnat under framtidens tyranni. För att välja en bra skola är det inte tillräckligt att försöka bedöma kvalitén på undervisningen som erbjuds. Det avgörande är att välja en skola andra kommer att välja. Den individuella skolpengen gör att populära skolor i alla fall teoretiskt har de resurser som krävs för att upprätthålla en god kvalité på verksamheten. Kvalitén på den undervisning du valt påverkas retroaktiv av andras beslut. Friskolereformen är ren hegelianism: idéer och föreställningar, har tagit makten över den fysiska verkligheten.

George Orwells slagord behöver modifieras. Den som behärskar framtiden behärskar nuet: den som behärskar nutiden behärskar framtiden. Vi lever i skuggan av en onödig framtid.

Publicerad i FiB
Dn

onsdag, augusti 13, 2014

onsdag, augusti 06, 2014

Ett land utan folk till ett folk utan land

Bild tagen härifrån

Gaza brukar ibland beskrivas som ett av världens mest tätbefolkade områden. För att förstå vad det innebär kan man försöka föreställa sig Sverige med samma befolkningstäthet. I så fall skulle det finnas 2,25 miljarder svenskar.

Trycket på naturresurserna skulle bli ofattbart. Träd skulle förmodligen snart ganska snart bli lika sällsynta som kungsörnen idag. Lägg därtill till att Sverige inte erkändes som ett land och var satt under blockad av grannländer.

Ett Sverige utan hamnar och flygplatser. Ett Sverige där gränserna hålls stängda av andra länders militär. Ett Sverige som inte tillåts importera mycket och nästan all export förhindras. Och att ett grannland sänker svenska fiskebåtar som vågar sig ut på havet.

Det här absurda scenariot är verklighet i Gaza. Där lever 5000 personer per kvadratkilometer. Eftersom Israel upprätthåller en så kallad skyddszon i Gaza är den faktiska ytan palestinierna kan använda mindre än så. Palestinier som försöker odla inom den flera kilometer djupa zonen skjuts regelbundet av israeliska soldater.

Eftersom hälften av palestinierna är barn kommer befolkningen sannolikt att öka betydligt de närmaste tjugo åren. Redan idag är grundvattentäkterna allvarligt hotade.

Svenska judar kan, i likhet med judar från alla andra länder i världen, flytta till Israel. De kan bosätta sig på den mark som Gazaborna, eller deras farföräldrar, jagades bort från. Frågan är varför Sverige tillåter det. Ett resultat av Israels folkfördrivning är dessutom att även Sverige tvingats ta emot palestinska flyktingar.

Sverige med över 2 miljarder invånare kan uppfattas som ett vrickat räkneexempel. Vi kan gå närmare problemets kärna. Om Israel hade Gazas befolkningstäthet skulle där leva 110 miljoner invånare. Även det vore absurt mycket folk på en så liten yta. Men om Gazaborna tilläts återvända till sina hemtrakter i Israel skulle befolkningens storlek i förhållande till yta och naturresurser bli mer rimlig. Israels befolkning skulle öka från åtta till tio miljoner människor.

Ja, det är ett oöverstigligt politiskt problem. Ett mer direkt sätt att beskriva det är att det inte kommer att genomföras för att Israels judiska befolkning inte vill det. Man vill behålla det man tagit. Man vill inte ha arabiska grannar, precis som vita sydafrikaner inte vill ha svarta runtomkring sig.

Rent geografiskt är dock inte problemen oöverstigliga. 78 procent av israels judar bor på bara 15 procent av ytan. (Se Joesph A Massad The Persistance of the Palestinian question Essay on Zionism and the Palestinians, Routledge) Ganska få lever dessutom på landsbygden. De flesta byar och städer palestinierna jagades bort ifrån 1948 är idag tomma fält. I det avseendet liknar Israel mer än det gamla Palestina den sionistiska propagandans tal om "ett land utan folk till ett folk utan land".

Det enda sättet att få Israel att ge palestinierna rättvisa är våld eller hot om våld och ekonomiska sanktioner. Sverige skulle kunna ge sitt bidrag genom att bland annat förbjuda svenska medborgare från att bosätta sig i Israel och strida i den israeliska armén. Det vore en viktig markering. Sverige skulle också kunna verka för att EU förbjuder vapenaffärer med Israel, drar ner på de diplomatiska relationerna och handeln. Det kan påverka Israels politik.

EU borde göra detta, om inte för att det är moraliskt rätt, så i alla fall för att förhindra en framtida humanitär katastrof i Gaza. Om inte Israel tar sitt ansvar är det Sverige och EU som kommer att tvingas betala notan i framtiden.

lördag, augusti 02, 2014

Israel i debatt och verklighet

Krönika i Fib.se

Varför ska man bry sig om kriget i Gaza när det finns så många andra konflikter i världen som objektivt sett är så mycket värre?
Bara inbördeskriget i Kongo har skördat många miljoner liv. Ska man tro Israelvänner bottnar intresset i antisemitism. Det går naturligtvis inte att utesluta att det stämmer i vissa fall men det finns ett mer uppenbart skäl. Varje gång Israel dödar ett större antal civila palestinier tar många opinionsbildare ställning för förövaren. Marocko kan till exempel inte mobilisera något liknande försvar bland svenskar för ockupation av Västsahara. De svenskar som engagerat sig i frågan anklagas inte heller för att drivas av ett hat mot marockaner.

Talet om antisemitism visar på ett större strukturellt problem i debatten. Man talar inte om vad som händer så mycket som partnernas förmenta natur och intentioner. Genom att tala om parternas ambitioner, verkliga eller inbillade, reduceras konflikten till att handla om definitionsmässiga sanningar.

Det går naturligtvis inte att förhandla med antisemiter, terrorister eller galningar. I sådana fall vore de inte vad de är. Men verkligheten består inte av substantiv. Verkligheten består nästan alltid av människor och organisationer som är grå och föränderliga.

Ändå tolkas de faktiska händelserna alltid utifrån dessa filter. Det här är inte konstigt. Det är i viss mån omöjligt att förstå världen utan att ha en teori om vad det är man ser. Hur ser man till exempel en stol, om man inte känner till begreppet stol? I politikens värld är det de som har makten som i hög grad definierar verkligheten.

Ta dödandet av civila för att uppnå politiska mål. Terrorism är definitionsmässigt något som görs av icke-stater. Det är i alla fall hur de som forskar i fenomenet brukar använda ordet. Det innebär att atombomberna som utplånade Hiroshima och Nagasaki inte kan kallas terrorism. Trots att det nästan uteslutande var civila som dödades, att städerna inte var militära mål, och att förintelsen av städerna uppenbart hade politiska motiv. Massiva bombningar av Gaza, ett av världens mest tätbefolkade områden, räknas inte heller som terrorism därför att det är en stat som står för dödandet. Det som definierar terroristen är alltså inte främst terrorn utan dess identitet: att inte vara en stat.

Sett genom det här filtret är dödade palestinier aldrig offer för de som avfyrat vapnen. En demokrati som Israel dödar aldrig civila: det måste vara en olycka eller Hamas fel. Psykologin är densamma som när en man slår sin fru och hävdar att hon tvingade honom.

Vi ser världen ideologiskt men det är fel att anta att partnerna skulle vara styrda av ideologi eller religion. Det är sant att Israel inte skulle existerat utan sionism men sionismen har förändrats och anpassat sig sedan 1948. Palestinierna behöver inte utveckla religiösa eller ideologiska övertygelser för att tycka att de ska få tillbaka det de förlorat. Eller i alla fall lite frihet.

Ideologi spelar en roll men de objektiva förhållandena är avgörande. Objektiva förhållanden är krig, ockupation och deportation. Palestinierna blev inte deporterade för att de var antisemiter men en del utvecklade ett hat mot judar när man deporterade dem. Ideologi är mer av en svans än ett huvud. Det är viktigt att komma ihåg att även bittra, hatfulla och fördomsfulla kan ha både rätt och rättigheter.

Palestinier är lika heterogena som svenskar när det kommer till politik och religion. Men i takt med att förhållandena blivit allt mer extrema har också de mer radikala politiska elementen vunnit inflytande.

Vissa hävdar att det inte går att uppnå fred så länge Hamas är kvar. I själva verket är Hamas irrelevant. Det är bara Israel som har makt och ansvar att förändra något. Israels är militärt sett tusen gånger starkare än palestinierna. Det är inte Hamas Israel behöver besegra utan sig själv. Idag vägrar Israel både att tillåta palestinierna att bilda en egen stat, och att integrera dem i Israel. Detta är ohållbart: vid någon tidpunkt måste man välja. Sionismen måste uppdateras. I annat fall kommer konflikten aldrig att ta slut.

Det finns vägar framåt där bägge partnerna kan vinna något. Säkerhet och ekonomin borde vara öppna dörrar. Ju säkrar palestinierna blir, desto tryggare blir israelerna. Ju rikare den ena parten är, desto enklare borde den andra ha att nå välstånd. Problemet är att andra faktorer är nollsummespel. Om palestinierna får något mer makt och prestige sker det på Israels bekostnad. Och politik handlar i hög grad om makt och prestige. Otrygghet kan dessvärre öka politikers makt och prestige.

torsdag, juli 24, 2014

Folkmord som politisk strategi

I Tidningen Kulturen Mitt rubrikförslag var "Stor bedrift: Gaza bombat"

Under det förra kriget ville en israelisk minister att Gaza skulle bombas tillbaka till medeltiden. I dagarna förklarade en kolumnist att på Israels största dagstidning, Israel Hayom, att han ville ha ”stenålder” på Gaza.

Läser man gamla Testamentet inser man ganska snart att sådana förslag är milda. I femte moseboken instruerar Gud sina anhängare att marknadsföra sitt krigshot som ett fredserbjudande: ”När du närmar dig en stad för att anfalla den ska du först erbjuda fred. Om staden då vill ha fred och öppnar portarna för dig, skall hela dess befolkning bli tvångsarbetare i din tjänst.”

Det av Gud sanktionerade slaveriet är kanske bättre än det massmord som han beordrar i händelse av att staden inte kapitulerar: ”Om den inte vill ingå fred med dig utan väljer krig, skall du belägra den, och när Herren din Gud, ger den i ditt våld skall du hugga ner alla män i staden. Men kvinnorna och barnen, djuren och allt annat i staden, allt byte som finns där, får du behålla. Du får ta för dig av det byte från dina fiender som Herren, din Gud, ger dig.”

Den här behandlingen är dock bara reserverad åt ”städer som ligger lång bort, sådana städer som inte tillhör folken här i närheten”. Fortsättningen visar att även massmord på alla män inte är den hårdaste politiken. De som bor i trakten ska inte behandlas lika vänligt: ”Men städer som tillhör dessa folk som Herren din Gud, vill göra till din egendom får du inte skona en enda levande varelse. I enlighet med Herrens, din Guds, befallning skall du viga dem alla åt förintelse, hettiterna, och amoreerna, kanaanerna och perisseerna, hiveerna och jevuseerna så att ni inte tar efter allaskändligheter de gör till sina gudars ära, ty då syndarna ni mot Herren er Gud”

I första Samuelsboken finns den sedelärande historien om vad som händer om man inte lyder. Gud ger Saul tydliga direktiv: ”Dra nu ut och krossa amalekiterna och vig dem åt förintelse med allt som tillhör dem. Skona ingen utan döda alla, både män och kvinnor, barn och spädbarn, oxar och får, kameler och åsnor.”

Saul dödar alla utom amalekiternas kung Agag, och djuren. ”…de feta oxarna och lammen och över huvud taget allt som hade något värde: det kunde de inte förmå sig att viga åt förintelse, som de gjort med allt det odugliga och värdelösa”.

När Saul blir påkommen med att inte ha följt sin Herres instruktioner försöker han slingra sig med att påstå att han tänkt offra djuren till Gud. Men Gud ångrar att han gjort Saul till kung.

Samuel förklarar: ”Älskar Herren offergåvor lika mycket som lydnad? Nej, lydnad är bättre än offer, hörsamhet är bättre än bagarens fett. Trots är synd liksom svartkonst är synd, övermod synd liksom avgudadyrkan. Du har förkastat Herrens ord, och han har förkastat dig: du skall ej längre vara konung”

För icke troende kan det vara svårt att förstå kraften i religionen. Den religiösa propagandan vilar först och främst på föreställningen att Gud är den absoluta auktoriteten. Både historien och välkända psykologiska experiment har visar att de flesta människor gärna lyder auktoriteter.

Den religiösa propagandan är inte enbart beroende av den auktoritet som Gudstro skapar: religion är också en så viktig del i kollektiva identiteter att även ateister kan ha svårt att frigöra sig från den. Religionen ökar sammanhållningen och tron på den egna gruppens rättfärdighet.

Den israeliska psykologen George Tamarin har gjort experiment som visar vilken makt det grupptänkande som religiös propaganda kan ge upphov till. I ett av dem fick israeliska skolbarn mellan åtta och fjorton läsa ett stycke ur bibeln som handlade om Jerikos förstörelse. I guds namn dödas alla män, kvinnor, barn, djur och hela staden sätts i brand. Hela 74 procent höll helt eller delvis med om att det var rätt att döda Jerikos invånare.

Men när en annan grupp skolbarn fick läsa samma text, identisk sånär som att man bytt ut Joshua mot General Lin och Israel med ett kinesiskt kungarike, tyckte ”bara” 7 procent att folkmord var rätt.

Vi har svårt att bedöma handlingar oberoende av vem som utfört dem. Under första världskriget gjorde de allierade ett stort nummer av att Tyskland bombande försvarslösa städer. Men när rollerna var omvända väckte det inte samma reaktioner. Vid en procession i Karlsruhe den 26 juni 1916, dödades fem kvinnor och sextiofem barn i en allierad bombräd. Några dagar senare bombades även München. New York Heralds rubrik var ”Stor bedrift: Munich bombat av vågade franska flygare”.

tisdag, juli 22, 2014

Hamas visar vägen


Hamas är ett hinder för fred kan man läsa nu och då. Ibland illustreras påståendet med ett foto som visar stormuftin av Jerusalem, Amin al-Husseini, i samtal med Adolf Hitler. Hamas är arvtagare till den antisemitiske stormuftin.

Amin al-Husseini rekryterade muslimska soldater åt tredje riket. Men det är viktigt att komma ihåg att han inte var särskilt framgångsrik. Runt 250 000 arabiska frivilliga stred däremot på den allierade sidan i franska förband mot Hitler. Bara en bråkdel av det antalet slöt upp bakom Hitler. Den franska filmen Indigènes berättar den ofta bortglömda historien om arabernas insats i kampen mot tredje riket. Deras uppoffring har negligerats och nuförtiden hör man ofta att arabvärlden och Palestina skulle ha varit pronazistisk under kriget. Med tanke på att nästan hela arabvärlden var franska och brittiska kolonier är det kanske märkligt att inte fler lät sig övertygas av Amin al-Husseini.

När Amin al-Husseini föddes var bara 5 procent av invånarna i Palestina judar. Efter första världskriget, när Palestina blivit ett brittiskt mandat, i praktiken en koloni, försökte britterna att förändra Palestinas demografi. Mellan 1936 och 1939 sköt britterna ihjäl 5000 palestinier som demonstrerat, strejkat eller tagit upp vapen mot den demografiska omvandlingen av deras hemland. 15 000 palestinier skadades. När bilden på Amin al-Husseini och Hitler togs hade en massiv invandring ökat judarnas andel av Palestinas befolkning till nästan 30 procent.

Man kan tycka att det var ovärdigt av en religiös ledare att kämpa för att förföljda judar från Europa inte skulle tillåtas bosätta sig i Palestina, men i detta avseende var Amin al-Husseinis politik lik de flesta länder. USA lät en mycket liten del judar emigrera till Amerika. Många länder tillät ingen invandring alls, trots att man var väl förtrogen med antisemitismen i Europa. Åren innan kriget bröt ut försökte Polen att hitta ett ställe dit de kunde skicka sina judar. Man hoppades att den franska regeringen kunde låta dem använda Madagaskar som avstjälpningsplats.

Det som skilde Palestina från Sverige, Belgien eller andra länder som inte ville ha judiska invandrare i större mängd var Palestinas status som koloni.
En Dr Howard Blake, som representerade Amerikan Jewish Congress såg länge ut att ha hittat ett hem åt de oönskade. Den Dominikanska Republiken var det enda landet i världen som sade sig vara beredd att ta emot ett större antal judar. Man talade om en miljon. Landets diktator, Rafael Trujillo, ville ha judar för att de var vita. Senare lät han avrätta 12 000 haitiska bönder, som sökt sig till den Dominikanska republiken, för att de var svarta.

Man bör också komma ihåg att den judiska immigrationen inte gick fredligt till. Sionistiska terrorgrupper kastade till exempel in granater på kaféer och detonerade bomber på folkrika marknader i Palestina.

Ja. Fanatiker och antisemiter frodas i Hamas. Men Palestina togs inte över av judiska immigranter för att dess ursprungliga invånare var antisemiter. Fanatismen är ett resultat av krig, ockupation och förföljelser. Det är inte rimligt att radikalpacifister skulle ta makten bland belägrade flyktingar. Och även fanatiker förtjänar rättvisa.

Trots att Hamas väpnade kamp främst leder till att palestinier dödas – de flesta av dem civila – har den ändå inte varit utan framgång. Israel drog tillbaka sina bosättare från Gaza 2005. På Västbanken, där PLO lagt ner vapnen, bygger Israel hela tiden nya bosättningar på palestinsk mark. Det visar att man inte kommer någonstans med Israel utan våld eller utan att hota med våld. Om Hamas någonsin ska kunna förmå Israel att häva den omänskliga blockaden av Gaza är tyvärr fortsatt krig den enda vägen framåt. Men Mellanöstern kommer aldrig uppnå fred så länge de militära styrkeförhållandena är så ojämna.

Den här texten är publicerad i FiB

Några tidigare artiklar om konflikten:

Utökad skyddsjakt på palestinier (2012)
Israel borde ta ansvar för sina handlingar (2012)
Israel är världens mest militariserade stat (2012)

Sextiotvå år av israeliskt förtryck (2010)

Snabbkurs i krigspropaganda (2009)
Slaget om propagandan (2009)
Hamas är en gräsrotsrörelse (2009)

Hur ondskan tar form (2008)
Förövare som offer, offer som förövare (2008)

Charaden i Annapolis (2007)

Våra dubbla måttstockar i mellanösterndebatten (2006)
Vem är terrorist? (2006)
Vitsen med att döda barn (2006)

Dagen
BT

lördag, juli 19, 2014

Palestinierna inget hot för Israel

Krönika i Fria Tidningen

För några år sedan upplevde jag Mellanöstern över en laxburgare på Sibylla. Tjejen i kassan hade flytt från Irak strax efter den amerikanska invasionen. Jag vet, för jag var hennes lärare i svenska en tid.

Sedan dess har krisen i Irak bara förvärrats. Drömmen om att kunna återvända till Irak förblir en dagdröm medan hon serverar hamburgare i Linköping.

I ett hörn av korvkiosken berättade en tonåring för sin kompis om ett besök hos släkten i Jerusalem. En kusin hade fått flera tår avklippta av polisen. En annan kämpade för att inte fundamentalistiska judar skulle stjäla hans lägenhet.

När han märkte att jag hörde honom sänkte han rösten. Att få offren att känna mer skam än vrede tillhör Israels verkliga triumfer.

Skammen kan både kväva och föda vrede. Maktlöshet och förnedring inbjuder inte till kyliga kalkyler hos palestinierna i Gaza. Israel har med sina precisionsvapen dödat 230 palestinier, och nu har en markoffensiv just inletts. Hamas har – efter att ha avfyrat runt 300 raketer – dödat 1 (en) israel. Ändå är Hamas just nu inte intresserat av vapenvila. Gazabornas raketer låter mycket, de skrämmer, men deras förmåga att döda har hittills inte varit större än pilbågar.

Israel har alltid dödat tio till hundra gånger fler palestinier än palestinierna dödat israeler. Under kriget 2008–2009 dödade Israel 1 163 palestinier. På den israeliska sidan dog 13. Fyra av dem sköts av misstag av israeliska soldater.

Trafiken i Israel är ett betydligt större hot mot israeler än vad Hamas är. Palestiniernas förmåga att hota den israeliska statens existens är noll.

Men Israelvänner tar inte hänsyn till de reella styrkeförhållandena. För dem räknas inte handlingar, utan parternas intentioner (som de föreställer sig dem). Hör de om ett sönderbränt spädbarn vill de veta identiteten på barnet för att veta vad de ska tycka. Det är inte vad som händer, utan vem som agerar, som är det centrala. Att tala om döda palestinska barn är ett tecken på antisemitism.

På det sättet liknar debatten om Israel rapporteringen om terrorism i allmänhet. Om en stat dödar civila i syfte att uppnå politiska mål är det definitionsmässigt inte terrorism. Det är inte terror som definierar terrorismen, utan förövarens identitet som en ickestatlig organisation.

Frågan är inte om Israel har rätt att försvara sig, för att använda en plattityd ur den israeliska propagandan. Frågan är vilken typ av försvar som är rimligt. Hur många civila palestinska offer är rimligt, när man försvarar sig mot en fiende som inte kan skada en?

Den norske läkaren Erik Fosse som befinner sig på al-Chifasjukhuset i Gaza rapporterar att Israel använder dime-bomber (dense inert metal explosives). Skadorna leder till döden om man inte amputerar de drabbade kroppsdelarna. Många av offren är kvinnor och barn. Hur många bostadshus, skolor och sjukhus kan man förstöra utan att det handlar om övervåld?

Så länge palestinierna inte utgör ett verkligt hot kommer de inte att behandlas som människor med rättigheter. Så länge de är hjälplösa kommer bara en ny och tillfällig vapenvila att ingås. Vapenvila betyder att palestinierna slutar att försöka döda israeler, medan Israel fortsätter att döda palestinier. Förra året dödade israeliska soldater 36 palestinier på Gaza och Västbanken.

Israel kan fortsätta den omänskliga blockaden av Gaza och bygga nya bosättningar på palestinsk mark, helt enkelt därför att det kostar så lite. Den dåliga publicitet konflikten för med sig har sina fördelar. I en stat som är baserad på religion – men där allt färre tror på Gud – är fiender ett effektivt sätt att skapa sammanhållning och gemensam identitet.

Fakta:

tisdag, juli 15, 2014

onsdag, juli 09, 2014

Härska vidare



Uppmanar Elisbeth Sandlund i dagens Dagen.

”Betänk att det var som man och kvinna som Gud skapade oss, att tillsammans ta ansvar för, härska över och vårda jorden.”

Att människan ska härska över jorden framgår redan i 1 Mos 1:26-28. Men var i Bibeln står det att människan ska "vårda" jorden? Gud var uppenbart inte den miljöpartist som vissa avartsteologer försöker få oss att tro.

I Ordspråksboken preciserar också Gud att det inte är den enskilda människorna som ska härska utan monarker som den kungliga majestät Kung Karl Gustav XVI:

"Genom mig regera konungarna och stadga furstarna vad rätt är. Genom mig härska härskarna och hövdingarna, ja, alla domare på jorden. Jag älskar dem som älska mig, och de som söka mig, de finna mig.…"

Sanna kristna är naturligtvis för kungligt envälde.

Det blir konstigt när kvinnor uttalar sig, insåg redan Paulus. När man läser dagens Dagen går tankarna onekligen till 5 Mos 25:11-12:

"Om två män råkar i slagsmål och den enes hustru skyndar till för att hjälpa sin man och sträcker ut handen och griper tag om könet på den som slår hennes make, skall du utan förskoning hugga av hennes hand."

tisdag, juli 08, 2014

Den tysta majoriteten bör höras mindre


Det finns en klyfta mellan vad folk vräker ut sig vid frukostbordet och de åsikter som de svenska partierna representerar, skriver SvD:s Ivar Arpi idag. Arpi beklagar att den här gallan inte får större genomslag. Ett exempel han tar upp är tiggeriförbud som enligt någon opinionsundersökning har ett visst stöd bland allmänheten men inte tilltalar partierna.

I verkligenheten representerar sällan opinionsundersökningar eller en hastig kommentar i en tidnings webbupplaga representerar vad personer egentligen tycker. Det finns gott om amerikansk forskning som visar att folk som får lite tid att tänka efter och tillgång till grundläggande fakta ofta helt ändrar uppfattning. Det är en sak att vara för dödsstraff när man äter middag med vänner: en helt annan sak att ta ställning till det efter att ha suttit i en jury några veckor.

De flesta amerikaner uppger till exempel att USA är för generöst med bistånd till fattiga länder. Men när man frågar dem hur mycket de tycker att regeringen borde ge, och hur mycket de tror att man ger, visar det sig att de i praktiken är för en höjning av biståndet.

Att ett visst antal svenskar är för tiggeriförbud efter att ha tänkt efter tre sekunder utan att ha någon kunskap i frågan är rätt ointressant. Lagen mot aga hade aldrig genomförts om man lyssnat på allmänheten. Nu när folk förstått vad handlar om är få emot den. För att uppnå en verklig demokrati bör folk ges tid och tillfälle att sätta sig in i frågorna. Gallan vid frukostbordet gör sig bättre i toaletten än i riksdagen. Den tysta majoriteten bör höras mindre.

lördag, juli 05, 2014

Fel att störta Hitler?


”Syrien är vår tids spanska inbördeskrig” skriver Ivar Arpi på SvD:s ledarblogg. Han jämför de svenska kommunister som stred i spanska inbördeskriget med de svenska Jihadister som strider i inbördeskriget i Syrien. Arpi efterlyser ett förbud för svenskar att delta i striderna i Syrien, och påminner om att ett sådant förbud infördes mot svenskars deltagande i inbördeskriget i Spanien 1937.

De svenska kommunisterna stred på den demokratiskt valda regeringens sida mot en fascistisk general som fick militärt stöd från Mussolini och Hitler. Var det verkligen rätt att överge den legitima regeringen i Spanien, bara för att det fanns kommunister som ansåg att demokrati var bättre än fascism?

Den franska motståndsrörelsen mot Nazitysklands ockupation dominerades av kommunister. Nazisterna hävdade att de skyddade Frankrike och Europa mot bolsjevikerna. Hitler sa att kommunisterna skulle ta makten om det inte vore för honom. Var även den franska motståndsrörelsen som de fundamentalister som strider i Syrien? Var det lika fel att bekämpa Hitler i Frankrike som Franco i Spanien?

onsdag, juli 02, 2014

Hjältebrist efter Pol Pot?


Det råder hjältebrist hos vänstern hävdar man i en ledare i UNT idag. Bristen uppkom för fyrtio år sedan. 1979 invadera Vietnam Kambodja och satte stopp för Pol Pots folkmord. Det var ett ”anfallskrig” skriver man, trots att det är välkänt att de röda khmererna attackerat vietnamesiska gränsbyar. Genom att försvara sig, och sätta stopp för dödandet förlorade alltså vänstern hjälten Vietnam. ”Därmed slocknade många drömmar.”

Sedan hävdar man lika felaktigt att de asiatiska tigerekonomierna skulle ha utvecklats genom frihandel. Sanningen är att dessa länder haft höga tullar, och en aktiv statlig industripolitik med stora subventioner av exporten.

Det är ganska vanligt att ledare förväxlar ekonomiska teorier föreställningar om frihandels nytta med den faktiska ekonomiska historien. För någon vecka sedan skrev Marcus Bohlin på Sundsvalls Tidning att det nu är 150 år sedan vi bröt med ett system där "frihandel motarbetades". Det stämmer att Sverige hade bland de lägsta tullarna i världen 1875. Men redan på 1880 talet började man skydda jordbruket från import, och efter 1892 satte man tullar på industriprodukter, och subventionerade också inhemsk tillverkning. Från 1913 fram till femtiotalet hade vi en av de högre tullarna i världen. På 30 talet var det bara Ryssland som hade högre tullar i Europa. De svenska tullarna var ändå inte var i närheten av de amerikanska.

Faktum är att USA hade enormt höga tullar för industriprodukter under 200 år. Amerikanerna lättade på tullarna först på femtiotalet, då kriget förstört de flesta europeiska konkurrenter. Även Sverige sänkte tullarna först när vår industri byggts upp och konkurrenterna i hög grad bombats bort. Siffror på tullar finns till exempel i Ha-Joon Changs bok Kicking away the ladder.

Frihandel kan vara bra, i alla fall om man har en konkurrenskraftig industri, men det finns knappast något land som industrialiserats utan tullar. Den afrikanska textilindustrin utplånades till exempel på 90 talet, sedan världsbanken tvingat Afrika att öppna för import.

Bohlin, och till exempel Henrik Hall, i dagens Corren, framför också tanken att ekonomin bör utvecklas utan statlig inblandning. Men säg den högteknologi som inte haft sin start i något amerikanskt försvarsprojekt? Den amerikanska staten var den till exempel den enda marknaden för datorer i årtionden - och betalade för all utveckling. Idag har både CIA, Pentagon, andra amerikanska myndigheter egna investmentbolag som satsar på lovande högteknologi. Appen Siri, som finns i Iphones och Ipads kommer till exempel ursprungligen ur ett federalt forskningsprojekt om artificiell intelligens. CIA:s investmentbolag In-Q-Tel granskade sedan resultatet och satsade sedan pengar i ett företag som försökte göra något kommersiellt ur en del av fynden. Det här bolaget såldes sedan till Appel. Linda Weiss har skrivit en utmärkt bok om den amerikanska statens samarbete och styrning av forskning och utveckling i USA: America Inc.? Innovation and Enterprise in the National Security State. Poängen är att staten - stater - i allra högsta grad är med och formar både framtidens teknik och nyföretagande. Framförallt i USA.

onsdag, juni 25, 2014

Sverige är en planekonomi

The Shadow of Night av Robert Qualters

Det vore bra med marknadshyror sägs det. I alla fall ”på sikt”. Höjda hyror leder till att fler bostäder byggs, och att fastighetsbeståndet används bättre, resonerar man. Men för att effekten av fri hyressättning eventuellt ska slå igenom måste man avskaffa bostadsbidrag och socialbidrag. Det brukar inte anhängare av fri hyressättning låtsas om.

Marknaden beskrivs ofta som motsatsen till staten. I så fall hade den sin guldålder innan Gustav Vasa tog makten. På medeltiden reglerades priser i hög grad av sociala normer som föreställningen om det rättvisa priset. Det var inte konkurrensnivån, utbud eller efterfrågan som satte priser utan vad samhället ansåg vara en skälig levnadsnivå för en skomakare. Staten var fjärran, men kyrkan och folks föreställningar om hur den sociala ordningen borde vara genomsyrade allt.

Ibland antyder debattörer att vi lever i en planekonomi därför att vi inte har marknadshyror. Rimligare vore att beskriva marknadshyror som en form av planekonomi. En helt fri marknad upphör att vara en marknad. Tar man bort det juridiska ramverket kring marknaden, får man bara anarki. I en helt fri marknad finns inga juridiska hinder mot slaveri och barnarbete. Priser kan vara negativa: du ger mig dina tomater i utbyte mot att jag inte skär halsen av dig. Friheten förslavar medan lagen befriar.

En hyresvärd kan inte ta betalt i natura (sex) och det finns regler kring vad som får användas som bostad. Det går till exempel inte att hyra ut ett hönshus som en bostad.
Utan det juridiska ramverket kring marknaden förlorar orden sin mening. Bostadsbristen skulle då kunna ”lösas” genom att folk tvingades bosätta sig i grottor. Mer troligt är kanske att det blir lagligt att hyra ut Attefallshus som permanentboende i framtiden. Införandet av fria fungerande marknader, lösningen på ekonomers ekonomiska problem, öppnar för en misär i den riktiga världen.

Vad som tillhör marknaden idag är inte samma sak som igår. Förr var det okey att sälja slavar, knark och medicin som tillverkats av ben från helgon. Det finns inga ekonomiska skäl till att så inte längre är fallet: förbuden är politiskt motiverade.
Marknaden är alltid en genomreglerad politiskt konstruerad mekanism. Den fria marknaden är en ekonomi som är planerad så att den gynnar de förmögna i samhället. Ju friare, desto orättvisare och mer riggad till förmån för en mäktig minoritet.

För att införa ett tillstånd som liknar ekonomernas föreställningar om marknadsekonomi tvingades staten krossa sociala normer, sedvänjor och lokala institutioner, som låg i vägen. Marknader har vuxit till sig först sedan staten blivit starkare och större. För att skapa en arbetsmarknad där utblottade bönder erbjöd sin arbetskraft i det begynnande fabrikssystemet var Storbritannien tvungen att avskaffa systemet med gemensamt ägd och förvaltade mark (Enclosure).

Fria marknader är en statlig, konstgjord produkt. Nyliberal politik som syftar till både en fri marknad och en minimal stat är därför en omöjlighet. Det är ingen slump att just militärjuntans Chile blev en nyliberal experimentverkstad.

måndag, juni 23, 2014

Har Mikael Hermanssons ståpäls?


Stenarna på bilden har förmodligen inget att göra med stenarna i texten

En fransk forskare, Thomas Piketty, som doktorerade vid 22 års ålder, har ägnat hela sin karriär åt att studera inkomstfördelningen de senaste århundradena. Han har skrivit en runt 700 sidor tjock bok, ”Capital in the 21 Century” (The Belknap Press 2014) som sammanfattar vad han kommit fram till. Det är ganska mycket att läsa, inte minst för ledarskribenter på mindre tidningar som tvingas skriva en eller flera texter om dagen.

Trots att inget tyder på att BT ledarskribent själva läst boken försöker han förklara varför andra läser den, och avfärda dess innehåll. BT ägnar stort utrymme åt spekulationer kring vilka psykiska och fysiska reaktioner andra kan tänkas få av att läsa boken: ”svårartad ståpäls”. Man berättar hur man tror att ”övervintrande marxister” kan reagerat på boken: den ”får det att svartna för ögonen”. Och så talar ledarskribenten om för oss vad han trycker om sin egen fantasi om läsaren vars ögon svartnar: ”skrattretande”.

I mitten av ledaren nämns, som i förbigående att bokens huvudtes förmodligen är korrekt (ojämlikheten ökar), samtidigt som man avfärdar problemet med de vanliga dimridåerna. Det är värre i andra länder, det är bättre att ha ett jobb än att inte ha något, om BNP ändå växter optimalt gör det väll inget om en procent äger allt mer och 99 procent allt mindre.

Sista tredjedelen av ledaren är för absurd för att jag ens ska försöka mig på att referera den. Noam Chomskys namn nämns och så något om stenar som kastas. Kanske borde ledarskribenten tagit en extra dag ledigt efter midsommarfirandet.

Man undrar hur det står till på ledarredaktionen i Borås. Har Mikael Hermansson mycket hår på kroppen? Lider han av ”svårartad ståpäls” när han diktar?

GP kräver skattesänkning för korkade med hög lön

Det lönar sig dåligt att vara högutbildad i Sverige jämfört med vissa andra länder skriver GP idag. Högutbildade får inte så mycket mer i lön än lågutbildade under en livstid. (Fast vad som är en rimlig skillnad försöker man sig inte på att förklara.) Det kan man i alla fall slå fast så länge man bara tittar på utgiftssidan: det faktum att de flesta skattebetalarna också får tillbaka det mesta de betalar i form av offentlig service och bidrag, pension, osv, det tänker man inte på. Man räknar bara med utgiftssidan, och då, ja, då ser det dystert ut. I USA kan en universitetsexamen kosta hundratusentals dollar, och sjukförsäkringar är dyra. I de flesta länder där skatten är låg är kvalitén på den offentliga servicen också, naturligtvis, låg.

Då lönerna för akademiker är låga i Sverige skulle man kunna tro att högre löner vore lösningen men GP föreslår i stället avskaffad värnskatt. Lösningen är extra fyndig då de mest lågavlönade är kvinnliga akademiker som jobbar inom den offentliga sektorn som är skattefinansierad. GP menar vidare att värnskatten skulle vara omoralisk då ”smarta höginkomsttagare fixar bort pålagan genom skatteplanering”. GP försvarar korkade högavlönade kvinnors rätt.

Det är ofta bra att anlägga moraliska aspekter på ekonomin men vad hände med marknaden? Vad hände med att folk ska ta ansvar för sina val? Folk skaffar akademiska examen trots låga löner och höga skatter. Menar GP att de gör fel? Har marknaden fel?

Om man verkligen vill pressa upp lönerna för akademiker så finns det så många sätt. Staten kan minska antalet utbildningsplatser. Färre sjuksköterskor och ingenjörer lär leda till högre löner. Det skulle rätta till vad som GP anser vara omoraliskt, men vore naturligtvis en ekonomisk och social katastrof. Staten skulle också kunna korta utbildningar. Gör man sjuksköterskeutbildningen ettårig ser plötsligt den samlade livsinkomsten betydligt bättre ut. Men patienterna kan ha invändningar.

Ett annat alternativ är att höja skatterna på ett sådant sätt att det främst drabbar lågavlönade och lågutbildade och använda resurserna till att höja löner för lågavlönade akademiker i den offentliga sektorn. Lättast vore kanske att införa olika skattetabeller beroende på utbildning, men det är både krångligt och moraliskt tvivelaktigt.

fredag, juni 20, 2014

tisdag, juni 17, 2014

Om de minst utvecklades seger



USA gör bättre ifrån sig på fotbollsplan än på slagfältet, påpekar en kompis som följer VM i Brasilien. Kanske är det ett tecken på att vi gått in i en postimperialistisk fas säger han halvt på skämt. USA har visserligen aldrig varit så överlägsen militärt som idag. Amerikanerna vinner lätt konventionella krig men nuförtiden tycks allt färre fiender vilja utkämpa sådana.

Nuförtiden är det mest på fotbollsplan som motståndare bär uniform. Utanför plan finns ingen domare som blåser av matchen. Det är inte den som dödat flest motståndare som vunnit, utan den som i slutändan behärskar terrängen.

Detta ger naturligtvis alla militära segrar en tillfällig karaktär. ”I slutändan är det”, som Stalin påpekat, ”bara döden som segrar”.

Napoleon förväxlade ibland fotboll och krig. Det brukar ledare för imperier göra. Vietnamkriget är ett klassiskt exempel. ”Ni besegrade oss aldrig på slagfältet” klagade en amerikansk officer under förhandlingarna i Paris. ”Det är kanske sant”, svarade en vietnamesisk delegat, ”men det är också irrelevant”.

När Napoleon kämpat sig fram till Moskva satte han sig ner i tsarens palats och väntade på att ryssarna skulle kapitulera. I stället brände tsaren Moskva, en mängd städer, byar, sädesfält och spannmålsmagasin. Ja, han brände allt Napoleons trupper skulle kunna använda, utan hänsyn till den egna civilbefolkningens behov. Det var general Köld och general Hunger som besegrade den franske kejsaren.

Napoleons Frankrike var i likhet med Romarriket, och Nazityskland på många sätt mer utvecklade än sina fiender. I alla fall militärt och organisatoriskt. Om nazisterna inte varit så besatta av högteknologi hade deras chanser att vinna kriget varit större. Utvecklingen av V1 och V2 raketerna, som saknade militärt värde, kostade en tredjedel mer än Manhattanprojektet i USA. Enligt vissa beräkningar hade tyskarna kunnat bygga 24 000 stridsflygplan med de resurser de lade ut på de högteknologiska raketerna.

Romarriket störtades av nomader som inte kunde läsa, bygga broar och aldrig tagit ett varmt bad. Nazitysklands flygplan, stridsvagnar och militära organisation var överlägsen sina motståndares. I Hollywoodfilmer dödar allierade soldater vanligtvis tre dussin tyskar var. I verkligen var det snarare tvärtom. Hitler hade inga skrupler om att krig skulle följa några regler men förlorade för att de allierade hade en mångdubbelt större industriell kapacitet än Tyskland. Det vägde upp de allierades tekniska och organisatoriska underlägsenhet.

Idag kan man fråga sig vilken betydelse det har att USA ofta ligger tio år före andra länder när det gäller militär teknologi. Och om mängden vapen man har spelar någon större roll. Amerikanerna kan invadera och ockupera men till skillnad från forna tiders kolonialmakter har man aldrig lyckats skapa inhemska styrkor i de ockuperade länderna som räcker till den nyordning man föresatt sig. Inte sedan andra världskriget i alla fall. Belgien hade inga problem med att kontrollera Kongo, trots att kolonin nästan var 80 gånger större än moderlandet.

Nuförtiden är det uppenbart att inga västmakter är beredda att göra de offer som krävs för att ockupera främmande territorier under längre tid. USA har lämnat Irak, och håller på att packa ihop i Afghanistan. Och i bägge länderna tyder mycket på att krafter som är fientliga till USA snart kommer att ta över makten.

I likhet med romarna allierar sig amerikanerna ofta med ”barbarer” för att bekämpa andra ”barbarer” utan att behöva sätta in egna trupper. Rom gav land till germanska stammar i utbyte mot att de försvarade gränsen mot andra stammar. Det fungerade ibland men inte sällan vände sig dem sedan också emot Rom. USA har länge stött sunnimuslimska fanatiker mot fiender i Afghanistan, Libyen och Syrien. Min fiendes fiende måste vara min vän, resonerade Ronald Reagan när han förklarade att Mujahedin var Afghanistans moraliska motsvarighet till de amerikanska grundlagsfäderna. Facit är inte upplyftande.

När de sunnimuslimska fanatiker väst beväpnat mot Syriens diktator nu gått över gränsen till Irak är det plötsligt inte lika roligt. Tio års nationsbyggande som kostat USA en trillion dollar ser ut att ha varit bortkastat. Inga av USA:s allierade i Gulfen kan eller vill hjälpa amerikanerna att rädda regeringen i Bagdad. USA:s allierade i Gulfen tycker inte om demokrati och har sunnitiska regeringar. USA:s enda möjliga allierade är paradoxalt nog det shiitiska Iran.

Imperier tycks varken lära av sin egen eller andras historia. Om John Kerry vore ärlig om vilken linje den amerikanska utrikespolitiken följer skulle han kunna svara som sin franske kollega 1918: ”Densamma som en död hund som flyter med strömmen”. Teknologin utvecklas snabbt, många gånger till ingen nytta, men politiken kan gå både framåt och bakåt.