torsdag, februari 27, 2014

Rapport från Urbino



Pasta, pizza och patata (potatis) var man än tittar. Italien är ett svårt land för den som vill hålla ner på kolhydraterna. Italienare tycks älska mjölmat. Den som letar efter protein, som prosciutto hittar den ofta begravd i pane (bröd). Tar en café con pana, på piazzan, bläddrar i ett kvarlämnat nummer av veckotidningen Panorama och mumsar på en pignoli (kaka).

Il Portico – som är en kombination av pub, pizzeria och bokhandel hittar jag en trave böcker av den italienska filosofihistorikern Domenico Losurdo som bor i en flott villa på en av de vackra kullarna här utanför Urbino. Vem kan motstå titlar som La lotta di classe Una storia politica e filosofica. Il linguaggio dell´Impero Lessico dell´idelogia americana. Eller La non-violenza Una storia fuori dal mito.

Att italienska är rätt likt franska eller spanska är väll inget nytt men jag är ändå lite förvånad över hur lätt det är att förstå. Det är helt klart en fördel att kunna andra latinska språk men kanske hade engelska räckt. Ta det här stycket från Losurdos bok Democrazia o Bonapartismo Trionfo e decadenza del suffragio universale:

”…Stati Uniti, la Corte Suprema funziona in pratica come una Terza Camera chiamata ad essere ”la guardiana della proprieta contro il potere del numero”; ed e per l´appunto in tale veste che essa nell´Ottocento ostacola fortemente lo svilluppo della democrazia, l´assocozionismo sindacale, l´imposta progressiva sul reddito, la proibizione del lavoro dei bambini ecc.”

Fast att kunna läsa italienska romaner eller ännu värre, poesi, måste man nog ha studerat språket. Urbino har runt 20 000 studenter. All kurslitteratur jag ser tycks vara på italienska. Ingen jag testar talar flytande engelska.

När jag checkar ut från Hotel Raffaello förklarar ägaren att han haft svenska gäster förr. För trettio år sedan: "Prime minister. Carlsson. After Palm" Och så formar han handen till en pistol, så att jag ska förstå vilken Carlsson han menar.

onsdag, februari 26, 2014

Vad vet väljarna?

Var fjärde väljare i Sverige kommer inte ihåg vilket parti de röstade på i förra valet. Det visar en ny valundersökning.

Krönika i

Dalademokraten

fredag, februari 21, 2014

Som alla andra

Krönika i FiB.se om den folkhemmets natur och utveckling.
Idag kom Bombdiplomati Konsten att skapa en fiende ut som e-bok också. Lite billigare än pappersversionen. Den går att köpa på Bokus och Load2read

torsdag, februari 20, 2014

Ta marknaden på allvar


Bild Sergey Smirnov

Idag beslutade regeringen att införa en godkändgräns på 0,5 poäng för högskoleprovet. (Och inte 0,1 procent som jag uppgav tidigare)

Beslutet visar att regeringen inte tror att de senaste tjugo årens konkurrens och valfrihetsreformer fungerar. Den konkurrens som man skapat har inte lett till högre löner för lärare. Skolorna försöker inte locka de mest kompetenta lärarna genom att betala högre löner.

Eftersom elever och deras föräldrar har svårt att bedöma lärarnas kompetens kan privata skolor i stället öka sina vinster genom att betala låga löner.

Jag har själv blivit erbjuden ett lärarjobb, trots att jag inte har ett enda högskolepoäng i det relevanta ämnet. Samma vecka tackade skolan nej till två behöriga lärare som också sökte tjänsten. Jag vill gärna tro att jag tillhör de som trots att de saknar formella meriter är minst lika duktiga som behöriga lärarna. Men det är inte så lätt att veta. Jag är bra på att få elever på gott humör men jag har svårt att tro att fyra fem år på lärarhögskolan inte gör folk till bättre lärare än mig. Det enda man kan vara säker på är att skolans vinst blivit högre med mig än med behöriga lärare.

Eftersom marknaden gjort att allt för få studiebegåvade elever väljer lärarutbildningen återstår bara för regeringen att höja lärarlönerna generellt. Förmodligen behöver man höja lönerna med minst 50 procent. Pengarna måste öronmärkas för att förhindra att de slutar som vinster hos riskkapitalistbolag. Kanske kan marknadslösningar hjälpa till att finansiera höjningen. Regeringen skulle till exempel kunna spara en hel del pengar på att marknadsanpassa utbildningen i nationalekonomi på samma sätt som man gjort med till kurser i svenska för invandrare och städning på skolor och sjukhus. Den nationalekonom som är beredd att åta sig uppdraget mot minst betalning kan få jobbet.
Dn


tisdag, februari 18, 2014

Giriga ger


Bild av Jamorro

"Välfärdsgirigheten har tagit Sverige i ett stadigt grepp" förklarar Marie Björk Hummelgren i dagens Corren. Om folk som vill betala mer skatt för att finansiera offentlig service är giriga får man anta att de som inte vill betala är givmilda.

Girigbukarna förstår dessutom inte att man kan få lika bra service utan att betala, om man ska tro Hummelgren. Om det verkligen inte gör någon skillnad att lärarlönerna urholkats (på femtiotalet tjänade gymnasielärare som riksdagsmän) så borde vi kunna sänka läkarnas reallöner på motsvarande sätt. De bästa studenterna kommer väll fortsätta att söka in på läkarlinjen även om lönerna halveras. Men skulle det uppkomma problem med kvalitén så finns det lösningar som inte behöver kosta något. Även läkarstudenter med 0,1 poäng på högskoleprovet kan naturligtvis prestera lika bra som traditionella toppstudenter.

Sofia Mirjamsdotter på Sundsvalls Tidningen vet hur det ska gå till. Hon presenterar lösningen i en ledare: hon uppmanar lärarna att tillämpa undervisningsmetoder som är baserad på forskning. Så nu är det bara att luta sig tillbaka och vänta på att det vänder. Den här fantastiska insikten kan naturligtvis även tillämpas på läkare, och folk inom det privata näringslivet. Det går att spara hundratals miljarder på löner utan att kvalitén behöver försämras. Ingenjörer skulle kunna avlönas som vårdbiträden. Och så när broar börjar rasa så kan Sofia skriva en ledare och påminna om att inte glömma bort fysikens lagar.

BT

onsdag, februari 12, 2014

Vänsterns paranoida konspirationsteorier



Nyligen fick jag en vink om att jag nog är sjuk i huvudet. Jag har nämligen fått för mig att folk ibland organiserar sig för miljön, för social rättvisa och en del andra frågor. Men jag har aldrig sett någon demonstrera för nyliberalism i någon form. Nyliberalismen är inte direkt en gräsrotsrörelse. Däremot finns det en del miljardärer som sprider budskapet så att säga, uppifrån.

Men det här är inte bara fel, utan också en ”en paranoid tankeförställning som brukar marknadsföras av amerikanska konspirationsteoretiker likt Noam Chomsky” om man ska tro David Landén på Borås Tidnings ledarblogg.

Landén skriver vidare ”Nyliberalismen är en ideologi och inte exempelvis opinionsbildning som flera tankesmedjor ägnat sig åt. Av dessa var Institute of Economic Affairs viktigast men allt ifrån nyliberala”

Eftersom BT ledarblogg inte tar in paranoida kommentarer lägger jag ut en något längre version av mitt svar här i stället:

Ok. Kommunismen är en ideologi, och då partier ägnar sig åt opinionsbildning finns det alltså inga kommunistiska partier, om man resonerar som dig.

Den brittiska sociologen Keith Dixon har skrivit en bok om hur en liten grupp ekonomer, journalister och politiker organiserat marknadsföringen av nyliberalismens idéer.
Han spårar den organiserade nyliberalismen till 1947 då Friedrich von Hayek tog initiativet till grundandet av La Société du Mont-Plerin vars roll är att anordna internationella seminarier kring nyliberalismen. Med på första mötet var bl.a. miljardären Antony Fisher som senare spelade en viktig roll som finansiär vid bildandet av ett otal nyliberala sammanslutningar.

Av dessa tillhör Institut of Economic Affairs (IEA), Center for Policy Studies (CPS) och Heritage Foundation några av de mest inflytelserika. IEAs taktik gick i början ut på att bearbeta bankväsendet eftersom det ansågs minst benäget att hålla fast vid dialogen med fackföreningsrörelsen. IEA var också först med att popularisera Friedmans och Hayeks teorier i pamfletter och små böcker. På åttiotalet var Fisher en av grundarna av Atlas Institut som har till uppgift att bygga upp fler s.k. think tanks. Atlas Institut är inblandat i grundandet av nästan 80 institut, varav 30 i Latinamerika. Dixon beskriver i kronologisk ordning de viktigaste nyliberala sammanslutningarnas uppkomst och inriktning. Han visar också att en relativt liten grupp ekonomer och politiker återkommer på båda sidor av Atlanten i dessa organisationer, namn som Milton Friedman, von Hayek, Lionel Robbins och Henry Hazlitt.

Den organiserade marknadsföringen av nyliberalismen har varit framgångsrik i Storbritannien. Först omvändes näringslivet och det konservativa partiet som ända till sjuttiotalet dominerades av keynesianer. Nu har nyliberalismen även slagit rot i labour, hävdar Dixon. Å andra sidan har nyliberalerna inte alls varit framgångsrika med att förändra britternas värderingar, skriver han. Fackföreningsrörelsen har återfått det förtroende den förlorade i slutet av sjuttiotalet och välfärdsstatens institutioner har förblivit populära. För Dixon är det ett tecken på att nyliberalismens inflytande inte är så slutgiltigt som det kan verka.

LES EVANGELISTES DU MARCHELES
INTELLECTUELS BRITANNIQUES ET LE NEO-LIBERALISME
Keith Dixon
Raisons d'agir éditions 1999

DN


torsdag, februari 06, 2014

Iran: bättre än de flesta



Iran har gjort betydande framsteg sedan mullorna tog makten. 1980 var den förväntade medellivslängden för nyfödda 51 år. Idag är den 73 år. 1980 förväntades iranier tillbringa 8,7 år i skolan. Idag har det ökat till 14,4 år. Miljoner iranier har idag högskoleutbildning. En majoritet av dem är kvinnor.

Andra länder har också ökat sin levnadsstandard men Iran hör till dem som lyckats bäst. Enligt FN:s Human Development Index har situationen i Iran förbättrats dubbelt så snabbt som genomsnittet i resten av världen. Mellan 1990 och 2012 var det bara Sydkorea som gjorde bättre ifrån sig. Dessa framsteg har skett samtidigt som Iran varit i krig och utsatts för kraftiga ekonomiska sanktioner. Iran hör till mellanösterns minst militariserade länder.

Den iranska hälsovården har haft stora framgångar sedan revolutionen. Barnadödligheten har minskat med 70 procent sedan 1980 och ett sexualupplysningsprogram har gjort att 90 procent av befolkningen använder preventivmedel. De här framgångarna har fått den amerikanska delstaten Mississippi – där barnadödligheten på vissa ställen är på samma nivå som i Libyen och Thailand – att ta lärdom av det iranska hälsosystemet.

DN SvD Barometern
Svd