torsdag, juli 24, 2014

Folkmord som politisk strategi

I Tidningen Kulturen Mitt rubrikförslag var "Stor bedrift: Gaza bombat"

Under det förra kriget ville en israelisk minister att Gaza skulle bombas tillbaka till medeltiden. I dagarna förklarade en kolumnist att på Israels största dagstidning, Israel Hayom, att han ville ha ”stenålder” på Gaza.

Läser man gamla Testamentet inser man ganska snart att sådana förslag är milda. I femte moseboken instruerar Gud sina anhängare att marknadsföra sitt krigshot som ett fredserbjudande: ”När du närmar dig en stad för att anfalla den ska du först erbjuda fred. Om staden då vill ha fred och öppnar portarna för dig, skall hela dess befolkning bli tvångsarbetare i din tjänst.”

Det av Gud sanktionerade slaveriet är kanske bättre än det massmord som han beordrar i händelse av att staden inte kapitulerar: ”Om den inte vill ingå fred med dig utan väljer krig, skall du belägra den, och när Herren din Gud, ger den i ditt våld skall du hugga ner alla män i staden. Men kvinnorna och barnen, djuren och allt annat i staden, allt byte som finns där, får du behålla. Du får ta för dig av det byte från dina fiender som Herren, din Gud, ger dig.”

Den här behandlingen är dock bara reserverad åt ”städer som ligger lång bort, sådana städer som inte tillhör folken här i närheten”. Fortsättningen visar att även massmord på alla män inte är den hårdaste politiken. De som bor i trakten ska inte behandlas lika vänligt: ”Men städer som tillhör dessa folk som Herren din Gud, vill göra till din egendom får du inte skona en enda levande varelse. I enlighet med Herrens, din Guds, befallning skall du viga dem alla åt förintelse, hettiterna, och amoreerna, kanaanerna och perisseerna, hiveerna och jevuseerna så att ni inte tar efter allaskändligheter de gör till sina gudars ära, ty då syndarna ni mot Herren er Gud”

I första Samuelsboken finns den sedelärande historien om vad som händer om man inte lyder. Gud ger Saul tydliga direktiv: ”Dra nu ut och krossa amalekiterna och vig dem åt förintelse med allt som tillhör dem. Skona ingen utan döda alla, både män och kvinnor, barn och spädbarn, oxar och får, kameler och åsnor.”

Saul dödar alla utom amalekiternas kung Agag, och djuren. ”…de feta oxarna och lammen och över huvud taget allt som hade något värde: det kunde de inte förmå sig att viga åt förintelse, som de gjort med allt det odugliga och värdelösa”.

När Saul blir påkommen med att inte ha följt sin Herres instruktioner försöker han slingra sig med att påstå att han tänkt offra djuren till Gud. Men Gud ångrar att han gjort Saul till kung.

Samuel förklarar: ”Älskar Herren offergåvor lika mycket som lydnad? Nej, lydnad är bättre än offer, hörsamhet är bättre än bagarens fett. Trots är synd liksom svartkonst är synd, övermod synd liksom avgudadyrkan. Du har förkastat Herrens ord, och han har förkastat dig: du skall ej längre vara konung”

För icke troende kan det vara svårt att förstå kraften i religionen. Den religiösa propagandan vilar först och främst på föreställningen att Gud är den absoluta auktoriteten. Både historien och välkända psykologiska experiment har visar att de flesta människor gärna lyder auktoriteter.

Den religiösa propagandan är inte enbart beroende av den auktoritet som Gudstro skapar: religion är också en så viktig del i kollektiva identiteter att även ateister kan ha svårt att frigöra sig från den. Religionen ökar sammanhållningen och tron på den egna gruppens rättfärdighet.

Den israeliska psykologen George Tamarin har gjort experiment som visar vilken makt det grupptänkande som religiös propaganda kan ge upphov till. I ett av dem fick israeliska skolbarn mellan åtta och fjorton läsa ett stycke ur bibeln som handlade om Jerikos förstörelse. I guds namn dödas alla män, kvinnor, barn, djur och hela staden sätts i brand. Hela 74 procent höll helt eller delvis med om att det var rätt att döda Jerikos invånare.

Men när en annan grupp skolbarn fick läsa samma text, identisk sånär som att man bytt ut Joshua mot General Lin och Israel med ett kinesiskt kungarike, tyckte ”bara” 7 procent att folkmord var rätt.

Vi har svårt att bedöma handlingar oberoende av vem som utfört dem. Under första världskriget gjorde de allierade ett stort nummer av att Tyskland bombande försvarslösa städer. Men när rollerna var omvända väckte det inte samma reaktioner. Vid en procession i Karlsruhe den 26 juni 1916, dödades fem kvinnor och sextiofem barn i en allierad bombräd. Några dagar senare bombades även München. New York Heralds rubrik var ”Stor bedrift: Munich bombat av vågade franska flygare”.

tisdag, juli 22, 2014

Hamas visar vägen


Hamas är ett hinder för fred kan man läsa nu och då. Ibland illustreras påståendet med ett foto som visar stormuftin av Jerusalem, Amin al-Husseini, i samtal med Adolf Hitler. Hamas är arvtagare till den antisemitiske stormuftin.

Amin al-Husseini rekryterade muslimska soldater åt tredje riket. Men det är viktigt att komma ihåg att han inte var särskilt framgångsrik. Runt 250 000 arabiska frivilliga stred däremot på den allierade sidan i franska förband mot Hitler. Bara en bråkdel av det antalet slöt upp bakom Hitler. Den franska filmen Indigènes berättar den ofta bortglömda historien om arabernas insats i kampen mot tredje riket. Deras uppoffring har negligerats och nuförtiden hör man ofta att arabvärlden och Palestina skulle ha varit pronazistisk under kriget. Med tanke på att nästan hela arabvärlden var franska och brittiska kolonier är det kanske märkligt att inte fler lät sig övertygas av Amin al-Husseini.

När Amin al-Husseini föddes var bara 5 procent av invånarna i Palestina judar. Efter första världskriget, när Palestina blivit ett brittiskt mandat, i praktiken en koloni, försökte britterna att förändra Palestinas demografi. Mellan 1936 och 1939 sköt britterna ihjäl 5000 palestinier som demonstrerat, strejkat eller tagit upp vapen mot den demografiska omvandlingen av deras hemland. 15 000 palestinier skadades. När bilden på Amin al-Husseini och Hitler togs hade en massiv invandring ökat judarnas andel av Palestinas befolkning till nästan 30 procent.

Man kan tycka att det var ovärdigt av en religiös ledare att kämpa för att förföljda judar från Europa inte skulle tillåtas bosätta sig i Palestina, men i detta avseende var Amin al-Husseinis politik lik de flesta länder. USA lät en mycket liten del judar emigrera till Amerika. Många länder tillät ingen invandring alls, trots att man var väl förtrogen med antisemitismen i Europa. Åren innan kriget bröt ut försökte Polen att hitta ett ställe dit de kunde skicka sina judar. Man hoppades att den franska regeringen kunde låta dem använda Madagaskar som avstjälpningsplats.

Det som skilde Palestina från Sverige, Belgien eller andra länder som inte ville ha judiska invandrare i större mängd var Palestinas status som koloni.
En Dr Howard Blake, som representerade Amerikan Jewish Congress såg länge ut att ha hittat ett hem åt de oönskade. Den Dominikanska Republiken var det enda landet i världen som sade sig vara beredd att ta emot ett större antal judar. Man talade om en miljon. Landets diktator, Rafael Trujillo, ville ha judar för att de var vita. Senare lät han avrätta 12 000 haitiska bönder, som sökt sig till den Dominikanska republiken, för att de var svarta.

Man bör också komma ihåg att den judiska immigrationen inte gick fredligt till. Sionistiska terrorgrupper kastade till exempel in granater på kaféer och detonerade bomber på folkrika marknader i Palestina.

Ja. Fanatiker och antisemiter frodas i Hamas. Men Palestina togs inte över av judiska immigranter för att dess ursprungliga invånare var antisemiter. Fanatismen är ett resultat av krig, ockupation och förföljelser. Det är inte rimligt att radikalpacifister skulle ta makten bland belägrade flyktingar. Och även fanatiker förtjänar rättvisa.

Trots att Hamas väpnade kamp främst leder till att palestinier dödas – de flesta av dem civila – har den ändå inte varit utan framgång. Israel drog tillbaka sina bosättare från Gaza 2005. På Västbanken, där PLO lagt ner vapnen, bygger Israel hela tiden nya bosättningar på palestinsk mark. Det visar att man inte kommer någonstans med Israel utan våld eller utan att hota med våld. Om Hamas någonsin ska kunna förmå Israel att häva den omänskliga blockaden av Gaza är tyvärr fortsatt krig den enda vägen framåt. Men Mellanöstern kommer aldrig uppnå fred så länge de militära styrkeförhållandena är så ojämna.

Den här texten är publicerad i FiB

Några tidigare artiklar om konflikten:

Utökad skyddsjakt på palestinier (2012)
Israel borde ta ansvar för sina handlingar (2012)
Israel är världens mest militariserade stat (2012)

Sextiotvå år av israeliskt förtryck (2010)

Snabbkurs i krigspropaganda (2009)
Slaget om propagandan (2009)
Hamas är en gräsrotsrörelse (2009)

Hur ondskan tar form (2008)
Förövare som offer, offer som förövare (2008)

Charaden i Annapolis (2007)

Våra dubbla måttstockar i mellanösterndebatten (2006)
Vem är terrorist? (2006)
Vitsen med att döda barn (2006)

Dagen
BT

lördag, juli 19, 2014

Palestinierna inget hot för Israel

Krönika i Fria Tidningen

För några år sedan upplevde jag Mellanöstern över en laxburgare på Sibylla. Tjejen i kassan hade flytt från Irak strax efter den amerikanska invasionen. Jag vet, för jag var hennes lärare i svenska en tid.

Sedan dess har krisen i Irak bara förvärrats. Drömmen om att kunna återvända till Irak förblir en dagdröm medan hon serverar hamburgare i Linköping.

I ett hörn av korvkiosken berättade en tonåring för sin kompis om ett besök hos släkten i Jerusalem. En kusin hade fått flera tår avklippta av polisen. En annan kämpade för att inte fundamentalistiska judar skulle stjäla hans lägenhet.

När han märkte att jag hörde honom sänkte han rösten. Att få offren att känna mer skam än vrede tillhör Israels verkliga triumfer.

Skammen kan både kväva och föda vrede. Maktlöshet och förnedring inbjuder inte till kyliga kalkyler hos palestinierna i Gaza. Israel har med sina precisionsvapen dödat 230 palestinier, och nu har en markoffensiv just inletts. Hamas har – efter att ha avfyrat runt 300 raketer – dödat 1 (en) israel. Ändå är Hamas just nu inte intresserat av vapenvila. Gazabornas raketer låter mycket, de skrämmer, men deras förmåga att döda har hittills inte varit större än pilbågar.

Israel har alltid dödat tio till hundra gånger fler palestinier än palestinierna dödat israeler. Under kriget 2008–2009 dödade Israel 1 163 palestinier. På den israeliska sidan dog 13. Fyra av dem sköts av misstag av israeliska soldater.

Trafiken i Israel är ett betydligt större hot mot israeler än vad Hamas är. Palestiniernas förmåga att hota den israeliska statens existens är noll.

Men Israelvänner tar inte hänsyn till de reella styrkeförhållandena. För dem räknas inte handlingar, utan parternas intentioner (som de föreställer sig dem). Hör de om ett sönderbränt spädbarn vill de veta identiteten på barnet för att veta vad de ska tycka. Det är inte vad som händer, utan vem som agerar, som är det centrala. Att tala om döda palestinska barn är ett tecken på antisemitism.

På det sättet liknar debatten om Israel rapporteringen om terrorism i allmänhet. Om en stat dödar civila i syfte att uppnå politiska mål är det definitionsmässigt inte terrorism. Det är inte terror som definierar terrorismen, utan förövarens identitet som en ickestatlig organisation.

Frågan är inte om Israel har rätt att försvara sig, för att använda en plattityd ur den israeliska propagandan. Frågan är vilken typ av försvar som är rimligt. Hur många civila palestinska offer är rimligt, när man försvarar sig mot en fiende som inte kan skada en?

Den norske läkaren Erik Fosse som befinner sig på al-Chifasjukhuset i Gaza rapporterar att Israel använder dime-bomber (dense inert metal explosives). Skadorna leder till döden om man inte amputerar de drabbade kroppsdelarna. Många av offren är kvinnor och barn. Hur många bostadshus, skolor och sjukhus kan man förstöra utan att det handlar om övervåld?

Så länge palestinierna inte utgör ett verkligt hot kommer de inte att behandlas som människor med rättigheter. Så länge de är hjälplösa kommer bara en ny och tillfällig vapenvila att ingås. Vapenvila betyder att palestinierna slutar att försöka döda israeler, medan Israel fortsätter att döda palestinier. Förra året dödade israeliska soldater 36 palestinier på Gaza och Västbanken.

Israel kan fortsätta den omänskliga blockaden av Gaza och bygga nya bosättningar på palestinsk mark, helt enkelt därför att det kostar så lite. Den dåliga publicitet konflikten för med sig har sina fördelar. I en stat som är baserad på religion – men där allt färre tror på Gud – är fiender ett effektivt sätt att skapa sammanhållning och gemensam identitet.

Fakta:

tisdag, juli 15, 2014

onsdag, juli 09, 2014

Härska vidare



Uppmanar Elisbeth Sandlund i dagens Dagen.

”Betänk att det var som man och kvinna som Gud skapade oss, att tillsammans ta ansvar för, härska över och vårda jorden.”

Att människan ska härska över jorden framgår redan i 1 Mos 1:26-28. Men var i Bibeln står det att människan ska "vårda" jorden? Gud var uppenbart inte den miljöpartist som vissa avartsteologer försöker få oss att tro.

I Ordspråksboken preciserar också Gud att det inte är den enskilda människorna som ska härska utan monarker som den kungliga majestät Kung Karl Gustav XVI:

"Genom mig regera konungarna och stadga furstarna vad rätt är. Genom mig härska härskarna och hövdingarna, ja, alla domare på jorden. Jag älskar dem som älska mig, och de som söka mig, de finna mig.…"

Sanna kristna är naturligtvis för kungligt envälde.

Det blir konstigt när kvinnor uttalar sig, insåg redan Paulus. När man läser dagens Dagen går tankarna onekligen till 5 Mos 25:11-12:

"Om två män råkar i slagsmål och den enes hustru skyndar till för att hjälpa sin man och sträcker ut handen och griper tag om könet på den som slår hennes make, skall du utan förskoning hugga av hennes hand."

tisdag, juli 08, 2014

Den tysta majoriteten bör höras mindre


Det finns en klyfta mellan vad folk vräker ut sig vid frukostbordet och de åsikter som de svenska partierna representerar, skriver SvD:s Ivar Arpi idag. Arpi beklagar att den här gallan inte får större genomslag. Ett exempel han tar upp är tiggeriförbud som enligt någon opinionsundersökning har ett visst stöd bland allmänheten men inte tilltalar partierna.

I verkligenheten representerar sällan opinionsundersökningar eller en hastig kommentar i en tidnings webbupplaga representerar vad personer egentligen tycker. Det finns gott om amerikansk forskning som visar att folk som får lite tid att tänka efter och tillgång till grundläggande fakta ofta helt ändrar uppfattning. Det är en sak att vara för dödsstraff när man äter middag med vänner: en helt annan sak att ta ställning till det efter att ha suttit i en jury några veckor.

De flesta amerikaner uppger till exempel att USA är för generöst med bistånd till fattiga länder. Men när man frågar dem hur mycket de tycker att regeringen borde ge, och hur mycket de tror att man ger, visar det sig att de i praktiken är för en höjning av biståndet.

Att ett visst antal svenskar är för tiggeriförbud efter att ha tänkt efter tre sekunder utan att ha någon kunskap i frågan är rätt ointressant. Lagen mot aga hade aldrig genomförts om man lyssnat på allmänheten. Nu när folk förstått vad handlar om är få emot den. För att uppnå en verklig demokrati bör folk ges tid och tillfälle att sätta sig in i frågorna. Gallan vid frukostbordet gör sig bättre i toaletten än i riksdagen. Den tysta majoriteten bör höras mindre.

lördag, juli 05, 2014

Fel att störta Hitler?


”Syrien är vår tids spanska inbördeskrig” skriver Ivar Arpi på SvD:s ledarblogg. Han jämför de svenska kommunister som stred i spanska inbördeskriget med de svenska Jihadister som strider i inbördeskriget i Syrien. Arpi efterlyser ett förbud för svenskar att delta i striderna i Syrien, och påminner om att ett sådant förbud infördes mot svenskars deltagande i inbördeskriget i Spanien 1937.

De svenska kommunisterna stred på den demokratiskt valda regeringens sida mot en fascistisk general som fick militärt stöd från Mussolini och Hitler. Var det verkligen rätt att överge den legitima regeringen i Spanien, bara för att det fanns kommunister som ansåg att demokrati var bättre än fascism?

Den franska motståndsrörelsen mot Nazitysklands ockupation dominerades av kommunister. Nazisterna hävdade att de skyddade Frankrike och Europa mot bolsjevikerna. Hitler sa att kommunisterna skulle ta makten om det inte vore för honom. Var även den franska motståndsrörelsen som de fundamentalister som strider i Syrien? Var det lika fel att bekämpa Hitler i Frankrike som Franco i Spanien?

onsdag, juli 02, 2014

Hjältebrist efter Pol Pot?


Det råder hjältebrist hos vänstern hävdar man i en ledare i UNT idag. Bristen uppkom för fyrtio år sedan. 1979 invadera Vietnam Kambodja och satte stopp för Pol Pots folkmord. Det var ett ”anfallskrig” skriver man, trots att det är välkänt att de röda khmererna attackerat vietnamesiska gränsbyar. Genom att försvara sig, och sätta stopp för dödandet förlorade alltså vänstern hjälten Vietnam. ”Därmed slocknade många drömmar.”

Sedan hävdar man lika felaktigt att de asiatiska tigerekonomierna skulle ha utvecklats genom frihandel. Sanningen är att dessa länder haft höga tullar, och en aktiv statlig industripolitik med stora subventioner av exporten.

Det är ganska vanligt att ledare förväxlar ekonomiska teorier föreställningar om frihandels nytta med den faktiska ekonomiska historien. För någon vecka sedan skrev Marcus Bohlin på Sundsvalls Tidning att det nu är 150 år sedan vi bröt med ett system där "frihandel motarbetades". Det stämmer att Sverige hade bland de lägsta tullarna i världen 1875. Men redan på 1880 talet började man skydda jordbruket från import, och efter 1892 satte man tullar på industriprodukter, och subventionerade också inhemsk tillverkning. Från 1913 fram till femtiotalet hade vi en av de högre tullarna i världen. På 30 talet var det bara Ryssland som hade högre tullar i Europa. De svenska tullarna var ändå inte var i närheten av de amerikanska.

Faktum är att USA hade enormt höga tullar för industriprodukter under 200 år. Amerikanerna lättade på tullarna först på femtiotalet, då kriget förstört de flesta europeiska konkurrenter. Även Sverige sänkte tullarna först när vår industri byggts upp och konkurrenterna i hög grad bombats bort. Siffror på tullar finns till exempel i Ha-Joon Changs bok Kicking away the ladder.

Frihandel kan vara bra, i alla fall om man har en konkurrenskraftig industri, men det finns knappast något land som industrialiserats utan tullar. Den afrikanska textilindustrin utplånades till exempel på 90 talet, sedan världsbanken tvingat Afrika att öppna för import.

Bohlin, och till exempel Henrik Hall, i dagens Corren, framför också tanken att ekonomin bör utvecklas utan statlig inblandning. Men säg den högteknologi som inte haft sin start i något amerikanskt försvarsprojekt? Den amerikanska staten var den till exempel den enda marknaden för datorer i årtionden - och betalade för all utveckling. Idag har både CIA, Pentagon, andra amerikanska myndigheter egna investmentbolag som satsar på lovande högteknologi. Appen Siri, som finns i Iphones och Ipads kommer till exempel ursprungligen ur ett federalt forskningsprojekt om artificiell intelligens. CIA:s investmentbolag In-Q-Tel granskade sedan resultatet och satsade sedan pengar i ett företag som försökte göra något kommersiellt ur en del av fynden. Det här bolaget såldes sedan till Appel. Linda Weiss har skrivit en utmärkt bok om den amerikanska statens samarbete och styrning av forskning och utveckling i USA: America Inc.? Innovation and Enterprise in the National Security State. Poängen är att staten - stater - i allra högsta grad är med och formar både framtidens teknik och nyföretagande. Framförallt i USA.