tisdag, april 28, 2015

Corren drar fel slutsatser


Lägre skatter, lägre skatter och lägre skatter. Så brukar det låta på Correns ledarsida.Man har naturligtvis rätt att tycka vad som helst, även om det är konstigt att man samtidigt förespråkat en rad kostnadsökningar, som bland annat höjd a-kassa och mer pengar till försvaret.

Den 24 april skrev Maria Björk Hummelgren en ledare, ”Mindre stat åt folket”, där hon presenterade Robert Putnams forskning om socialt kapital, som stöd för behovet av skattesänkningar och mindre stat. Detta trots att en av huvudpoängerna med hans forskning är att det sociala kapitalet kan vara högst olika inom ett land med samma institutioner och skatter. Detta skrev Putnam om redan i sin första bok, "Making Democracy Work: Civic Traditions in Modern Italy".

I sin senaste bok rekommenderar Putnam höjda inkomstskatter och höjda bidrag till låginkomsttagare (sista kapitlet i "Our Kids, The American Dream in Crisis").

Hummelgrens ledare drar helt andra slutsatser av Putnams forskning än vad Putnam själv gör. Det värsta är dock att ledaren är skriven på ett sådant sätt att läsare som inte känner till Putnam kan få för sig att det är den amerikanska forskaren, och inte Hummelgren, som förespråkar en bantad stat.

Det finns en svensk forskare, verksamma vid Linköpings universitet, professor Göran Brulin, som inspirerats av Putnam. Brulin menar att skattenivåer och arbetsmarknadslagar inte är särskilt viktiga för ett dynamiskt entreprenörskap. De regionala skillnaderna inom länder ofta är större än mellan länder. Brulin pekar på att nordöstra Italien utvecklats till att bli Europas mest dynamiska småföretagarregion trots statlig byråkrati, brist på inhemska råvaror, höga löner och höga skatter. På samma sätt har inte svenska skatter och arbetslagstiftning hindrat Gnosjöregionen eller Karlskrona från att utvecklas till lokala centrum eller kluster för entreprenörer. Detta är högst relevant i en diskussion om det så kallade sociala kapitalet.

Hummelgrens ledare är, tyvärr, inget olycksfall i arbetet. Uppsala universitet publicerade en stor studie i slutet av nittiotalet som visar att svenska ledarsidor systematiskt ger en helt felaktig bild av forskningsläget inom nationalekonomi (Se Johan Willners studie En kritik av den pseudoekonomiska agendan publicerades i Studies in Ethics and Economics 4Objektivitetsproblemet i ekonomisk vetenskap/redaktörer: Carl-Henrik Grenholm, Gert Helgesson). Och det är inte konstigt att det bli så här när Correns ledarskribenter förklarat att de hämtat sina politiska ideal från Ayn Rands tråkiga science fictionromaner.


BH har en replik under min text i tidningen: Länk

Badland Hyena kommenterar debatten: Ayn Rands eventuella underhållningsvärde

Det falska Eifeltornet på bilden är från Prag och har inget med artikeln att göra

tisdag, april 21, 2015

DN inget föredöme

Idag har ekonomen Gabriel Heller Sahlgren, som är verksam på näringslivsfinansierade PR organisationen Institutet för Näringslivsforskning (IFN) en artikel på DN debatt. Det är rätt beklämmande att DN publicerar sådant utan att förklara vad för slags "forskare" det handlar om. Det är svårt att tänka sig att DN skulle publicera en artikel om penningpolitik skriven av en pedagog som är verksam på en privat organisation vars syfte det är att marknadsföra en i förväg bestämd världsbild.

fredag, april 17, 2015

Liberal pragmatism

Sundsvalls Tidning har idag en överraskande ledare av Marcus Bohlin. Överraskande för att den utgår ifrån relevant fakta, och resonerar sakligt i stället för att vältra sig i det sedvanliga förutsägbara tramset där partitillhörighet och ideologiska fantasier är viktigare än argument. Man vågar knappt tänka på hur den politiska debatten skulle utvecklas om alla ledarskribenter höll den här nivån ibland. Det skulle ju bli som ... att diskutera med välutbildade borgare som inte jobbar som opinionsbildare...


"Vänsterpartiets inflytande över den ekonomiska politiken har i allt väsentligt varit negativ, sett ur ett liberalt perspektiv. Men ibland hittar även en blind höna ett korn. Som när vänsterledaren Jonas Sjöstedt nu går i polemik med statsminister Stefan Löfven för den senares ovilja att göra något åt ränteavdragen."

Läs resten här.

måndag, april 13, 2015

Debatt i VK

Här Rubriken är redaktionens.

torsdag, april 09, 2015

Bo Pellnäs; psykopatskådaren


”En konstruktiv dialog med Ryssland kan bara föras utifrån en styrkeposition. Andra utgångspunkter är meningslösa gentemot maktmänniskor med psykopatiska drag” skriver Bo Pellnäs i Corren idag.

Om amatörpsykologen Pellnäs har rätt i att Rysslands politik är ett uttryck av dess ledares personlighetsstörning vore det kanske bäst om Corren lät en psykolog skriva utrikeskrönikorna i fortsättningen. (Även om psykopati inte är en diagnos som finns med i referensverket Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM)).

Frågan är på vilket sätt den här typen av amatörpsykologiserande hjälper oss att förstå internationell politik bättre. Om relationen med Ryssland handlar om en mans sjukdom är det inte längre frågan om politik. Samtidigt tycks Pellnäs mena Putin svarar på terrorbalans.

Det är dock oklart på vilket sätt det gör Putin annorlunda än andra stormakters ledare. Det är sant att ledare i Europa inte uppträtt så hotfullt mot varandra sedan det Jugoslaviska inbördeskriget och kriget mot rest-Jugoslavien. Men så är det ju inte i resten av världen. Maktbalans i olika former brukar ju avgöra internationella relationer.

Så vad är det som gör att just Putin skulle vara psykopat? Varför är det ingen som hävdar att Harry Trumans beslut att utplåna Hiroshima och Nagasaki med kärnvapen var ett resultat av en personlighetsstörning? George Bush, som bedrog världen för att rättfärdiga sitt anfallskrig mot Irak, skämtade och skrattade minuterna innan han förklarade att kriget skulle börja.

Det finns förmodligen gott om psykopater i politiken men de brukar göra rimliga riskbedömningar. Det är därför som till exempel terrorbalansen under det kalla kriget fungerade. Pellnäs amatörpsykologiserande gör det svårare att förstå vad det är som händer i världen. Just nu funderar den svenska regeringen på att skriva på ett avtal med Nato som garanterat kommer att påverka vårt förhållande mer till Ryssland än Putins hälsa. Birger Schlaug förklarar konsekvenserna av ett sådant avtal i senaste Fria Tidningen:

”Värdlandsavtalet innebär att Nato kan ges möjlighet att såväl bygga militär infrastruktur i Sverige som anfalla Ryssland (formellt heter det ”tredje land”) från svenskt territorium.”

Om Bo Pellnäs gjorde sitt jobb skulle han ha skrivit om värdlandsavtalet i stället för att psykologisera. Om Sverige, som bara har ett en veckas försvar på kontorstid, skriver på det riskerar vi naturligtvis att bli en rysk måltavla. Vi kanske behöver ett starkare försvar. Inte för att Putin är galen, utan för att våra politiker håller på att knyta upp oss med Nato.

Tjackad Erik Helmerson om andra världskriget

Jan Guillou tillskriver liberaler åsikter de inte har, menar DN:s Erik Helmerson. Som att förneka att det var Sovjetunionen som besegrade Nazityskland. I nästan mening förklarar dock Helmerson att frågan om vem som besegrade Hitler är för enkel för att kunna besvaras ”med ett ord eller två”.

Helmerson skriver att Storbritannien ”länge stod mer eller mindre ensamt mot nazismens trupper”. Men den lilla brittiska armé som stred på Frankrikes sida evakuerades från kontinenten i juni 1940 och återvände först under i juli 1943 när man invaderade Sicilien, och i Normandie året efter.

Större delen av den tyska armén kämpade och gick dock under på östfronten. Skälet till att det dröjde så länge innan USA och Storbritannien invaderade kontinenten var ju att man väntade till Ryssland försvagat tyskarna. Striderna på västfronten, i Frankrike, Italien och Nordafrika, var bara en sidoshow.

Helmerson skriver med ogillade om Sovjets icke angreppspakt med Hitler, men nämner inte att de första som signerade en pakt med Nazityskland var västmakterna, i Munchen. När Storbritannien gick i krig för att försvara Polen, som deltagit i övergreppet mot tjeckerna, var det en symbolisk åtgärd. Varken Frankrike eller Storbritannien hade några planer att undsätta polackerna militärt.

Inte ens under slaget om Frankrike i juni 1940 stred engelsmännen i någon större utsträckning. Innan britterna flydde över kanalen hade 3500 av dem dödats. Under hela kriget dödades under 400 000 brittiska soldater. Amerikanerna förlorade något över 400 000 soldater. Det kan jämföras med de ryska förlusterna 8-13 miljoner soldater, och de tyska 4-5 miljoner. De här sifforna visar var och av vem kriget avgjordes. Striderna på östfronten var hårda och omfattande nästan ändra fram till den tyska kapitulationen. Bara under slaget om Berlin dog över 80 000 ryska soldater och ännu fler tyska.

lördag, april 04, 2015

onsdag, april 01, 2015

Sverige minst antisemitiskt i Europa

När jag gick på högstadiet försökte några killar att döpa mig i en toalett. En klasskamrat fick ett knivhugg i baken. Det enda vi hade gemensamt var att vi var ”svartskallar”. En annan blev knuffad ner för en trappa och föll så illa att han bröt armen. Det här och mycket annat konstigt hände sista terminen i nian.

Situationen på Tornhagskolan i Linköping på åttiotalet var ofta olidlig och absurd. Var man ”svartskalle”, duktig på proven eller lyssnade på fel musik blev man som regel knuffad eller så fick man ett slag var och varannan gång man gick igenom glaskorridoren. Det var normalt. Jag tror inte att någon incident, kanske med undantag för knivhugget, någonsin polisanmäldes eller ens blev till notis i lokalbladet. Nu sägs Tornhagen vara mycket bättre. Och nuförtiden blir mobbing och misshandel på skolor oftare polisanmäld.

För några år sedan skrev flera av de största svenska dagstidningarna om en judisk tonåring som blivit attackerade med glåpord och snöbollar. Hade det blivit en riksnyhet och föranlett en rad kommentarer på ledarsidor om pojken attackerats för att han var svart, asiat eller bara svartskalle?

Om man ska tro brottsförebyggande rådet har antalet polisanmälda antisemitiska hatbrott minskat något de senaste åren. Detta sägs dock nästan aldrig rent ut i media. Den rasism som ökar, och kraftigt, är den som riktar sig mot svarta. Den är ungefär fem gånger som vanlig som mot judar. Av de 190 antijudiska hatbrott som anmäldes 2013 handlade de flesta om klotter (hakkors) och tillrop. Rent matematiskt kan varken antalet förövare eller offer vara särskilt stort i Sverige.

Och ska man tro anti-Defamation league har Sverige den lägsta andelen antisemiter i Europa. Enligt den stora undersökningen som presenterades förra året hatar 4 procent av svenskarna judar. Det kan jämföras med att nästan var fjärde Europé sägs vara antisemit. Och trots att antisemitismen, enligt samma studie, är betydligt högre i USA än i Sverige, skickar den amerikanske presidenten ett personligt sändebud till oss.

Frågan är om USA skulle acceptera svenska sändebud som undersökningar den amerikanska polisens många dödsskjutningar av obeväpnade svarta ungdomar.

Man ursäktar inte judehatet om man uppmärksammar dess absoluta och relativa omfattning. Det är inte ett ställningstagande för eller emot den ena eller andra gruppen, att uppmärksamma att svarta är de som drabbas mest, utan för sanningen. Men de fruktansvärda förföljelser som judar utsattes för under andra världskriget har gjort många mer känsliga för antisemitism än andra former av rasism. Många antirasister tycks vägledas av en teori om att judar inte är som andra människor.

Det är uppenbart att handlingar ofta inte bedöms i sig utan utifrån hur vi värderar de inblandade. Antirasismen speglar därför ofta antisemitismens sätt att resonera. För att veta vad de ska tycka måste de hålla reda på vem som är jude och vem inte är det.

”Judarna i Europa är kanarie¬fågeln i gruvan” hävdade Elisabeth Åbrink i DN (5/3). Tanken är att judehatet fungerar som en slags barometer för all slags rasism. Med den logiken är det bara normalt att man skriver mer om rasism mot judar, även om andra grupper rent objektivt har det värre.

Att det judiska har en särskild ställning syns tydligt i olika länders lagstiftning. I Schweiz, Tyskland, Österrike, Frankrike och några länder till (men inte Sverige) är det till exempel ett brott att förneka att nazityskland dödade runt 6 miljoner judar.

Andra folkmord, som Röda Khmerernas i Kambodja, är det dock lagligt att ljuga om hur mycket som helst om.

I Frankrike har över hundra personer åtalats för att ha uppmanat allmänheten att bojkotta israeliska varor, så länge Tel Aviv bryter mot internationell lag. Detta kan vara en form av hets mot folkgrupp, enligt fransk lag. Liknande fredliga uppmaningar till bojkott av andra länders varor tycks dock vara lagligt.

Det här är i praktiken en form av judelagar.

Antisemitismen i form av judehat har marginaliserats sedan andra världskriget men dess tankestrukturer lever vidare bland svenska antirasister. Judar ges fortfarande en unik ställning. Förr som skurkar, nu som offer. Den här identitära logiken förklarar hur samma personer kan hävda att Israel är det enda säkra stället för Europas judar samtidigt som de också påstår att Israel hotas av förintelse. Det identitära tänkandet gör det även möjligt att associerar terrorism med islam, trots att muslimsk terrorism, enligt Europol, står för mindre än en procent av all terrorattentat i Europa (2006-2011).


Publicerad i Tidningen Kulturen