fredag, oktober 30, 2015

Sandbergs mattematik

Sverige är för generöst med biståndsmedel resonerar Nils Eric Sandberg i Kristianstadsblad. Argumentet är att Saudiarabiens bistånd bara är 48 procent av vårt. Och så förklara han att de har mer olja än Sverige. Mer relevant i sammanhanget är kanske att Sverige är ett rikare land än Saudiarabien vars BNP per capita bara är 43 procent av den svenska. Det betyder att de redan idag är generösare än vi är.

Det finns många framstående ekonomer som menar att även investeringar kan ökas genom att staten spenderar lånade pengar på konsumtion. Det kallas multiplikatoreffekten och lärs ut på grundkurser i nationalekonomi. Ekonomer är mer oense om effektens storlek än att den existerar.

torsdag, oktober 29, 2015

Åsiktsproduktion och egenintresse


Bild: Esteban Saldana Rodriguez


Egenintresset är den drivande kraften i samhället om man ska tro nationalekonomisk teori. ”Det är inte av slaktarens, bryggarens eller bagarens välvilja vi förväntar oss vår middag, utan av deras omtanke om sitt eget intresse.” skrev Adam Smith. Det ligger något i det även om det finns en del tecken på att det inte är hela sanningen. Det finns som bekant också studier som visar att de som pluggat ekonomi blir mer egoistiska än andra.

Men om det är egenintresset som styr, varför utgå ifrån att ekonomer är ärliga när de kommer med råd om hur samhället bör utformas? När bagaren säljer bröd är det normalt sett brödätaren som betalar. Bagaren har ett ekonomiskt incitament att göra ett bra jobb, och inte fuska för att behålla sin kunds förtroende. Så är det ofta inte med ekonomers råd. Aktiefonder tar som regel en del av kundens totala kapital. De får betalt oavsett hur bra eller dåliga de hanterat kundernas pengar. Få människor är dessutom lika duktiga på att bedöma kvalitén på sina aktiefonder som på en limpa bröd. Ett skäl till detta är att bageribranschen inte är beroende av konjunkturer och tur på samma sätt som ekonomisk rådgivning.

Opinionsbildningen fungerar inte heller som exemplet med Adam Smiths bagare. En stor del av de ekonomer som yttrar sig i media är avlönade av någon av näringslivets tankesmedjor. Gabriel Heller Sahlgren som ibland presenteras som skolforskare är en av dessa. I själv verket är han ekonom och knuten till en näringslivsfinansierad tankesmedja. Tar man ekonomisk teori på allvar så kan man inte förvänta sig att de kommer fram till något annat än det som gynnar deras arbetsgivare och egna intressen.

Dagstidningarna finansieras till 70-80 procent av näringslivet via annonser. Tidningar som är beroende av annonser från till exempel mäklare och livsmedelsbutiker har inget egenintresse av att granska deras verksamhet närmare. Tidningar säljer läsarna, eller i alla fall deras uppmärksamhet, åt andra kommersiella bolag. Det är inte tidningen så mycket som tidningsläsarna som är deras produkt. Media har naturligtvis inte heller intresse av att undergräva sitt eget förtroende genom att i efterhand granska sin egen verksamhet.



onsdag, oktober 28, 2015

Vilse i pannkakan

Nu talar även socialförsäkringsminister Annika Strandhäll om höjd lägsta åldern för pensionsuttag med ett eller två år. Vi lever längre så varför inte också förlänga arbetslivet? Även många som tycker illa om idén brukar erkänna att det finns en viss logik i den. Själv är jag skeptisk.

Poängen med att arbeta är produktionen, inte arbetet i sig. Det viktiga är inte hur många som skördar potatis utan hur många potatisar som kommer upp ur jorden. Att nästan ingen numera jobbar inom jordbruket i Sverige har inte lett till hungersnöd. Och i många länder där majoriteten fortfarande är jordbrukare är det ofta knapert med mat. Att allt färre jordbrukare försörjer allt fler är inget tecken på nöd. Tvärtom. Så är det naturligtvis också inom industrin och tjänstesektorer. Av samma skäl är det meningslöst att räkna hur många yrkesverksamma det går per pensionär.

BNP per capita i Sverige har ökat från runt 100 000 kronor 1950 till över 350 000 kronor i fasta priser. Allt talar för att välståndet kommer att fortsätta att öka rejält även i framtiden. Samtidigt som den faktiska arbetstiden fortsätter att minska. 2012 jobbade de som hade jobb bara 30, 6 timmar i veckan i snitt enligt SCB. Delar man de arbetade timmarna med alla som är mellan 20 och 64 år blir den faktiska arbetstiden betydligt lägre.

Det viktiga är inte att jobba länge eller hårt utan smart. Och ju mindre billig arbetskraft det finns att tillgå, desto snabbare sker rationaliseringen och effektiviseringen. Idag är lönekostnaden för att tillverka en ny bil bara tio procent. Forskning och utveckling, material, energi, reklam och management står för 90 procent av utgifterna. Fabrikerna töms på arbetare, och ersätts av robotar. Robotiseringen runt om i världen ökar nu dramatiskt i många branscher. Dels för att industrirobotarna klarar av allt fler typer av arbetsmoment, men också för att priserna på dem hela tiden sjunker.

Om man satsade på ”enkla jobb” – den nya eufemismen för låglönejobb, skulle det kanske fortfarande vara billigare att anställa diskare än att ha diskmaskiner, och biljettförsäljare på SJ i stället för biljettautomater. Dessa människor får nu möjlighet att göra något mer kreativt med sina liv.

Finansieringen av framtidens pensioner är inte ett ekonomiskt problem utan administrativt och politiskt. Frågan är också hur man organiserar ett samhälle där allt fler unga människor inte heller behövs i arbetslivet.

Hela debatten får mig att tänka på Staffan Westerbergs surrealistiska och barnprogram Vilse i pannkakan. Den handlar om en pojke som fantiserar om att hans pannkaka är bebodd av märkliga varelser i stället för att äta upp den. I ett avsnitt kommer Storpotäten med vad som i praktiken är en ideologisk programförklaring. Han säger sig vilja äta mer och mer potatisar så att han kan bli större, starkare, skaffa ett större potatisland ”och ännu större potatisar som jag kan äta och bli ännu större och starkare och då ska jag stoppa Vilse i min ficka.” Ytterst handlar det om människan är till för ekonomin, eller ekonomin är till för människan.

torsdag, oktober 22, 2015

Barnkorståget

En trettonåring knivhugger en annan trettonåring. En ung kvinnlig student knivhugger en man. En bilist kör in i en folksamling. Andra attacker utförs med skruvmejslar. Det är ett trottoarkrig. Tonårstjejer vid brinnande bildäck kastar sten på militären.

Historien fortskrider med hjälp av hushållsknivar och enkla verktyg. En handfull dödade israeler skapar rubriker över hela världen. Det hela får mig att tänka på barnkorståget: en myt från tolvhundratalet om hur tiotusentals barn i Europa försökte ta sig till Jerusalem för att ”befria” det heliga landet.

Det är inte händelserna i sig som skapar rubrikerna utan de berördas grupptillhörighet. Om ett barn dödas måste opinionsbildare som regel veta dess etniska identitet för att fastställa hur de ska förhålla sig till det. De faktiska omständigheterna är aldrig lika viktiga. Israelisk militär dödar regelbundet ett stort antal palestinier varje år men under de perioder då inga israeliska liv tas spelar konflikten en undanskymd roll.

Palestinier som dödas för att de går för nära någon barriär eller för att de kastat en sten är inga riktiga offer. Eller så är deras död misstag man inte behöver uppehålla sig vid. En israelisk polis som skjuter ihjäl en judisk israel för att denne kastat en sten skulle naturligtvis vara en skandal.

De nya oroligheterna skakar om identitetstänkandet. I alla fall för stunden. När små barn och unga tjejer attackerar både civila israeler och militären utmanas invanda föreställningar. Det är hatpropaganda och antisemitism som ligger bakom menar Israels advokater. Man måste fördöma.

Sätter man höns i för små burar börjar de hacka på varandra eller sig själva. Samma sak händer naturligtvis med människor. Palestinierna har behandlats som undermänniskor man kan hålla instängda och det får konsekvenser. Det palestinska ledarskapet på Västbanken har samarbetat pacifistisk med Israel i tio år utan att kunna visa upp något för det. Det konstanta våldet i Gaza fick i alla fall Israel att ta bort sina bosättningar. På Västbanken och i Jerusalem har Israel belönat den palestinska myndigheten för dess samarbete med att låta bygga fler bosättningar.

Det är mot den bakgrunden som man ska förstå att en trettonåring palestinier knivhugger en jämnårig israel. Våldet har en orsak och ett syfte. Även om det kanske inte alltid klart för aktörerna. Man kan moralisera och säga att trettonåringen och de unga tjejerna kunde ha gjort ett annat val. Så gör man ofta när det gäller kriminalitet i största allmänhet. De flesta palestinier kastar ju inga stenar så varför avstår inte alla från att göra det?

Men sambandet mellan våldet och ockupationen är statistisk precis som sambandet mellan tobak och cancer. Det finns inget direkt kausalt samband mellan rökning och cancer men alla rökare har en förhöjd risk att drabbas. Barnen lyssnar varken på sina föräldrar eller president Abbas. De reagerar inte på ord utan sin livssituation.

Israel är ett slående exempel på att Hegel hade rätt när han påpekade att allt innehåller fröet till sin egen motsats. De allt fler israeliska bosättningarna som omöjliggjort en Palestinsk stat kommer i praktiken också leda till att Israel inte kan överleva som en judisk stat. Israel skulle bli ett säkert hemland för judar har i praktiken blivit den farligaste platsen i världen att i leva i för judar.


publicerad i finska Arbetarbladet
Bild av Banksy, Ericailcane, Faile, Swoon et al, hämtat från Urban art association.

Endast propagandan är sann (2)




Det här är inte Adolf Hitler. Alla vet naturligtvis att det finns en skillnad på bilder och det de representerar men hur ofta gör vi en sådan distinktion i praktiken? Faktum är att nästan all politisk och historisk kunskap vi har om världen kommer till oss i form av foton, film, kartor eller andra former av representationer. Detta foto hör till en serie bilder för privat bruk som Hitlers personliga fotograf Heinrich Hoffman tog 1925. De visar hur den blivande diktatorn övade olika uttryck framför spegeln.



Bilden ovan är inte ens ett foto på den blivande diktatorn utan ett montage. Det är en posters som gjordes till valet 1932. Ett huvud som svävar fritt mot en svart bakgrund. Ett enda ord. Det är banbrytande enkelt och avskalat. Bilden är manipulerad och man kan kalla det lögnaktig men verkligheten vore ofullständig utan den. Eller rättare sagt: verkligheten är i hög grad skapad av den här typen av tillrättalagda bilder. Det sätt som Hitler och andra politiker strävar efter att framställa sig själva blir ofta mer verklig än det man eventuellt hade kunnat se utanför bilden. Att Hitler inte var den övermänniska som han framställde sig som ändrar inte det faktum att miljoner tyskar och även många icke tyska antinazister höll det för möjligt. Hitler som absolut auktoritet blir därmed en del av vår socialt konstruerade verklighet. I den meningen kan man säga att endast propagandan är sann.





I den här svartvita animerade kortfilmen från 1942 som producerades av Warner Bros. framträder Hitler som en anka och Mussolini som en gås. Den är ett lyckat exempel på anti-auktoritetspropaganda. Precis som Picassos målning Guernica från 1937, som på ett abstrakt vis sägs skildra tyskarnas bombning av den basiska staden Guernica förmedlar den en sanning som mer realistiska avbildningar inte alltid når upp till. En tysk officer som såg bilden i Picassos lägenhet i det ockuperade Paris ska ha frågat: ”Har du gjort den här?” Varpå Picasso ska ha svarat: ”Nej, du gjorde det”.

onsdag, oktober 21, 2015

Bara propagandan är sann

Kanske är Bernie Sanders den enda verkliga människan bland de demokratiska presidentkandidaterna. Alla andra har en viss värdighet i sitt kroppsspråk. De utstrålar det lugn som man förväntar sig av en blivande president. Sanders är upprörd, ryckig och talar kanske lite väl hetsigt om hur storbankerna suger ut medelklassen och styr över Washington. Trots det eller kanske på grund av det ligger han högt i opinionsundersökningarna. Sanders har sin egen stil. De övriga har tränat på att uppträda presidentvist. De är politiker med skådespelarambitioner. Hillary Clinton verkar vara den som bemästrar detta bäst. De flesta andra kandidater ser bara stela och charmlösa ut. Clinton nickar dessutom instämmande till det mesta Sanders säger, även när hennes egna förslag skiljer sig från hans.

Clinton och Sanders är tvåspråkiga. De talar både med munnen och kroppen. Hillary Clinton har inte den naturliga karisma som sin man, Bill, men träning har gjort henne till en av USA skickligaste skådespelare.

Alla vet att det finns en skillnad på bilder och det de representerar men hur ofta gör vi en sådan distinktion i praktiken? Faktum är att nästan all politisk och historisk kunskap vi har om världen kommer till oss i form av foton, film, kartor eller tryckta texter. Det är arrangerade urval. Och bakom dessa urval finns alltid intressen.

Man kan den redigerade verkligheten lögnaktig men världen vore ofullständig utan den. Verkligheten är till och med ofta skapad av den här typen av tillrättalagda eller lögnaktiga bilder. Världen är komplex men vem som helst kan tillägna sig myter och agera utifrån dem. Det sätt som Hillary Clinton eller Donald Trump strävar efter att framställa sig själva blir ofta mer verklig än det man eventuellt hade kunnat se utanför bilden.

Den republikanske presidentkandidaten Donald Trump representerar den senaste höjdpunkten i denna utveckling som inte är ny. Franklin D. Roosevelt förlorade i stort sett förmågan att gå redan på tjugotalet men hur många bilder finns det på honom i rullstol? Roosevelt var uppenbart duktig på att kontrollera bilden av sig själv. Ronald Reagan, skådespelaren som blev politiker, arrangerade sitt presidentskap som om han aldrig lämnat filmstudion. George Bush den yngre drev det hela ännu längre när han lät producera sådana händelser som ”befrielsen” av Jessica Lynch. Vita Husets cineaster var direkt inspirerade av Hollywoods reality TV när de filmade hur marinkårssoldater stormade ett irakiskt sjukhus och räddade den unga kvinnan som ingen höll fängslad. Därför bör man kanske inte vara särskilt förvånad om ett reality TV team, med Donald Trump i spetsen, nu försöker ta över Vita Huset.

Varför förhålla sig till de oredigerade Hitler, Clinton eller Trump? Det är bara i sina roller som de är historiska eller politiska aktörer. De bilder de skapat hör till vår socialt konstruerade verklighet. I den meningen kan man säga att endast propagandan är sann.

tisdag, oktober 20, 2015

Fottvätt


Muslimsk fottvätt, på Manillas internationella flygplats, Ninoy Aquino. Antar att det också finns på andra håll världen men aldrig sett det. Frågan är om det inte borde ha förlagts till ingången av ett bönerum i stället för toaletterna men men...

måndag, oktober 12, 2015

Vem vann kriget?


Bönerum på flygplatsen i Taipei. (Svastikan användes som en buddistisk symbol långt innan nassarna lånade den.)

torsdag, oktober 08, 2015

Sett ur ögonvrån

Sjuksköterskan i den skumma baren i Shinjuku börjar prata efter att hon spillt öl på mig. Hon ställer samma fråga som många andra. ”Det kan inte vara lätt att vara japan!” svarar jag alltid. ”Men tycker du inte att vi japaner är underliga?” frågar hon igen. Dagen innan utbrast svenske Martin, som bott i Tokyo i tio år, och har barn med en japanska: ”Jag kommer aldrig att förstå hur de tänker”.

Att japaner är udda har varit ett genomgående tema sedan västerlänningar började skriva reserapporter om landet på 1600 talet. Dessa öbor gör allt tvärtom sades det. Idag får man till exempel ofta röka inomhus, men inte på uteserveringar. Men det finns en viss logik i det. Inomhus är privat: ute hör till det offentliga.

Japaner brukar diplomatiskt beskrivas som konformister. Myror säger rasister. Med en genomsnittlig IQ på 105 – en bra bit över svenskars och andra västerlänningars resultat – men utan några originella tänkare. Japan är en ledande tekniknation men knappast något av landets många universitet kvalar in bland de hundra bästa i världen när det gäller samhällsvetenskap.

Japaners hjärnor fungerar annorlunda än andra människors professor hävdar Tadanobu Tsunoda som själv är japan. Vokalerna gör att japanskan processas i den högra, emotionella hjärnhalvan, i stället för den vänstra, där det logiska tänkandet sker. Tsunoda påstår att detta leder till att japaner inte kan skilja på argument och känslor så bra.

Oavsett vad man tror om det så finns det många studier som visar att språk påverkar självförtroende och beteende. Själv har jag en tendens att avbryta folk mer när jag talar franska eller spanska än svenska (Finnar är kända för att kunna tiga på två språk). Japaner som talar engelska uttrycker sig ofta mer direkt och odiplomatiskt än på sitt modersmål. När jag gick åt fel håll på Tokyos flygplats, Narita, vrålade en anställd no! efter mig. Hans kroppsspråk sa pucko. På japanska finns det ett halvt dussin uttryck man ofta använder i stället för nej, och ofta börjar man med att bocka och säga ursäkta. Upphör japaner att vara japanska när de talar främmande språk?

En annan teori är att det är skrivtecknen som gett upphov till det man uppfattar som japanskt. Fonetisk skrift behandlas i den vänstra hjärnhalvan men Kanji, de kinesiska tecknen, i den högra. Fast det är ofta svårt att isolera kultur från språk. En del forskare har kommit fram till att asiater har ett mer holistiskt tänkande än folk i väst. Men asiater som växer upp i USA tänker inte annorlunda än amerikaner även om de talar och läser sina föräldrars språk.

Är japaner kanske en slags korsikaner? Deras kultur har i alla fall uppkommit i en liknande geografi. En önation där folk levt i skilda dalar. Historiskt sett har man varit dubbelt isolerade: från resten av världen av hav och från varandra av berg. Det skapar sammanhållning med den egna gruppen och misstänksamhet mot främlingar.

Men det finns en stor skillnad. Bevattningsanläggningar för risodling krävde inte bara samarbete, utan också konsensus, eftersom en enda missnöjd individ lätt kunde sabotera allt. Den begränsade ytan gjorde också att man inte kunde odla upp ny mark vid konflikter. Vete och potatisodlare på kontinenterna var mindre beroende av andras goda vilja. En japansk professor, Takeshi Ishida, menar att detta gett upphov till att Japan integrerat konformitet och konkurrens. Det som fungerade bra för risbönder har också gjort Japan till världens tredje största ekonomi.

De grupper där samarbetade inte fungerade bra blev utkonkurrerade av grupper där man höll ihop. Har gener som predisponerar folk för egoism och individualism gått under?

Dagens Tokyobor verkar i alla fall vara andliga ättlingar till dessa risbönder. Den unga kvinnan bredvid mig på fiket lämnar sin dator och försvinner in på toaletten en lång stund. Jag ser det gång på gång: man lämnar sina värdesaker i offentliga lokaler, eller till och med på uteserveringar, utan att ens be någon främling att hålla ett öga. Enorma plånböcker sticka upp ur männens bakfickor. Tokyo kunde vara ficktjuvarnas paradis, men det tycks inte finnas några.

Ni japaner är som troll säger min franska halva, som gillar att provocera, till den ölskvalpande sjuksköterskan. Så länge man ser trollen ur ögonvrån är de tydliga. Men så fort man tittar direkt på dem ser man plötsligt bara underligt formade stenar eller skuggor. Tittar man direkt på en japan ser man bara en människa som kan bete sig lite olika beroende på ålder, utbildning, kön och annat.

Väldigt mycket av det som ses som Japanskt historiskt sett har mycket lite eller inget med dagens Japan att göra. Både den självvalda isoleringen och imperiebygget är över. Vad har dagens pacifistiska japaner gemensamt med trettiotalets aggressiva nationalister? Det Japan som hade dödstraff för japaner som reste utomlands och kom tillbaka, eller lärde ut japanska till utlänningar, har kanske större likheter med Saudiarabien än med dagens Japan där ingen tycker att det är konstigt om en japanska dricker för många öl med turister. Jag vet inte vad det är att vara finsk eller japan. Men det är något, en ständigt föränderlig social och historisk konstruktion. Det är en verklighet som främst kan observeras ur ögonvrån.

Bilden föreställer 9hour capsule hotel på Narita









Sent from my iPad

torsdag, oktober 01, 2015

En skylt i Tokyo

Första gången jag skulle till Bondegatan på söder i Stockholm hade jag svårt att hitta. Vi kan säga att det var kartans fel. Den var från 1940 talet, och vissa gator har tydligen flyttats sedan dess.

En gång när jag skulle ta tåget från Nürnberg till något ställe, och byta tåg någonstans, slutade det med att jag rullade in på samma station jag lämnat någon timme tidigare. Jag bytte tåg på rätt plats, och vid rätt tidpunkt; sånär som tre minuter. Jag skulle vilja säga att det var Joseph Goebbels fel. Det var ju hans dagbok som gjorde mig ouppmärksam. Han har inte slutat ställa till elände.

Även om mina logistiska färdigheter förmodligen är under genomsnittet brukar jag alltid komma fram. Jag undviker att åka i sista minuten.


I Tokyo har jag konstigt nog inte haft några svårigheter trots att de flesta gator inte ens har namn, och att min japanska kanske är på en tvåårings nivå. Nu promenerar jag visserligen ofta på måfå utan mål, vilket definitionsmässigt gör det omöjligt att gå fel, men sen ska jag ju hem igen, och det går förvånansvärt lätt. I Europa finns det sällan skyskrapor man kan orientera sig efter. I Japan är dessutom skyltningen och informationen så välorganiserad att det till och med är svårt för mig att gå fel. Var man än hamnat i de enorma varuhusen finns det nästan alltid en skylt inom synhåll. Enligt en kompis som bor här finns det på vissa tunnelbanestationer en förbudsskylt som föreställer en man som tar en kvinna på brösten.

På snabbtåget från flygplatsen finns det stora skärmar överallt som talar om var man är, namnet på nästa stopp, och vilka byten man kan göra där. All information upprepas i det oändliga i högtalare på engelska. Tunnelbanan är lika övertydlig. Dessutom finns det alltid personal att fråga på stationerna.

Attityden är inte riktigt som i till exempel Paris. En gång när jag frågade en förbipasserande åt vilket håll Seine låg fick jag till svar: ”Ja, vad tror du?”. Japaner som inte kan ett ord engelska är villiga och kapabla att med några gester förklara precis hur man ska gå. Ingen verkar det minsta besvärad. Kanske för att de själva ofta fråga om vägen. Tokyoborna brukar också fråga polisen. Det verkar vara deras huvudsakliga arbetsuppgift. I den mån det begås några brott lär polisen vara i maskopi med skurkarna, så de har all tid i världen.


På fula Tokyo Station, där 3000 tåg om dagen passerar, finns det en enorm interaktiv karta som ser ut som rekvisitan från någon science fictionfilm. Japan är genial på information. Jag undrar hur Tokyoborna skulle reagera om kollektivtrafiken, som i Nice, informerade om flyttade linjer genom att sätta upp en liten handskriven lapp på baksidan av busshållplatsen.