måndag, november 23, 2015

Självmordsbombare made in Europe


En vanlig fredag. Ungdomar dansar i en av Paris många populära konsertsalar. Plötsligt tar tre unga män fram automatvapen. Lugnt och systematiskt börjar de skjuta i omgångar. Två av terroristerna spränger sig själva till döds. En dödas av polisen. 89 oskyldiga människor dör. Det är en av flera attacker samma kväll som kostar 129 människor livet.

Hur kan man förstå den här tragedin?

Det vanliga sättet är att analysera gärningsmännens ideologiska världsbild. Då kan man komma fram till att de drevs av sunnitisk fundamentalism och ville döda otrogna. Men blir det begripligare av att man konstaterar att gärningsmännen gjorde galna saker för att de hade galna idéer?

Den amerikanske forskaren Robert Pape, verksam vid University of Chicago, har anlagt fågelperspektiv på fenomenet. Han har tittat på över 300 självmordsattentat från 1980 till 2003.

Då framträder en helt annan bild. Det finns inte mycket koppling mellan självmordsterrorism och islamisk fundamentalism eller någon annan religion. Självmordsattentat används av grupper som bekämpar demokratiska stater som krigar eller ockuperar ett territorium som terroristerna anser är deras.

Målet är att förmå den demokratiska staten att dra tillbaka sina styrkor. Och ibland, som i Libanon 1983 eller Spanien 2004 lyckas man. Självmordsattacken i Beirut fick Ronald Reagan att evakuera de amerikanska styrkorna. Självmordsattentaten mot pendeltågen i Madrid påverkade valen och fick den nya regeringen att lämna Irak.

Attackerna i Paris kan ses som svallvågor från det syriska inbördeskriget där Frankrike och andra västländer deltar. IS anhängare kanske hatar oss för vad vi är men detta hat har inte sitt ursprung i idéhistoriska studier utan i vad västmakter gjort och gör i Mellanöstern.

Det är ockupationen och krig som skapat fanatiska teologiska föreställningar och inte tvärt om. Tyvärr finns det inga enkla lösningar. Den militära strategi som kortsiktigt kan försvaga IS är också den som skapar självmordsbombare.

fredag, november 20, 2015

Dags för nya allianser i Mellanöstern?

"Frankrike har inga vänner", sa de Gaulle i ett tal en gång. Det var ett principiellt uttalande. Stater har inga vänner, bara intressen. Det är värt att påminna sig om efter terrorattentaten i Paris. Intressen ska inte förväxlas med värderingar. Vi förkastar naturligtvis terrorism men det betyder inte att det också automatiskt ligger i vårt intresse att ingripa militärt i Mellanöstern.

Hitler och Stalin hade väldigt olika värderingar och hatade varandra. Men trots det fick omständigheterna dem att ingå Molotov Ribbentroppakten som chockade kommunister och nazister. Varför även demokrater blev så upprörda och fortfarande är det är inte lika självklart. Året innan hade Frankrike och Storbritannien kommit överens med Hitler om att stycka Tjeckoslovakien.

Allianser kommer och går. Stalin var västvärldens fiende innan han blev en vän och sedan en fiende igen. Cyniskt kanske men alternativet hade kunnat vara att Hitler segrat. Eller att Sovjetunionen erövrat en ännu större del av Europa efter att ha krossat Nazityskland.

Västvärldens förhållande till den sovjetiske diktatorn var inte unik. Kaddafi började också som vår fiende innan han blev vår vän och sedan förvandlades till vår fiende igen. Året innan Sverige skickade ner stridsflyg för att hjälpa NATO att störta honom försökte den svenska regeringen att sälja krigsmateriel till den libyske diktatorn.

När Storbritannien allierade sig mot Sovjet mot Tyskland hade nazisterna ännu inte startat sitt folkmord. Hitlers offer hade visserligen dödat tusentals men Stalins politik hade redan kostat miljoner människor livet. Saddam Hussein begick sina värsta förbrytelser när han var en uppskattad allierad i Washington. När han startade sitt första anfallskrig – mot Iran – fick han ekonomiskt och militärt stöd av USA. När han använde giftgas mot sin egen befolkning skyllde USA mot bättre vetande på Iran. Röda Khmererna blev en uppskattad allierad till USA efter att de begått sitt folkmord.

Historien visar att massmördare kan vara våra vänner om de gör som de blir tillsagda är våra fienders fiender. Intressen sammanfaller uppenbart inte alltid med värderingar. Det är realpolitik.

George Bush den äldre lät Saddam Hussein sitta kvar i Bagdad eftersom han förstod att maktvakuumet utan honom skulle leda till något värre. Hans son trodde att USA var så mäktigt att han kunde strunta i de lokala maktförhållandena.

Idag har Irak en regering som representerar Iraks shiamuslimska majoritetsbefolkning. Demokratiseringen av Irak har lett till att det iranska inflytandet vuxit på bekostnad av det amerikanska. De flesta befäl i IS är tidigare officerare från Saddam Husseins armé som förlorade sina jobb efter den amerikanska ockupationen.

Realpolitik beskrivs ofta som cynisk men om Bush den yngre inte låtit sig styras så mycket av principer är det inte säkert att IS existerat idag. Man kan tycka att det varit omoraliskt att behålla Saddam Husseins officerare och statstjänstemän men om det hade förhindrat att den irakiska staten föll samman, och att IS uppstod kanske det hade varit värt det.

Kan vi verkligen bli av med både IS och den syriska diktaturen? Riskerar vi inte ett ännu större krig, där både Turkiet och Iran dras med, om väst beväpnar kurderna?

Politik är som Palme påpekade, att vilja, men att vilja handlar om att välja. Innan Iran blev en paria i västvärlden var det en av USA främsta allierade i mellanöstern. Nu när de bägge länderna ingått ett avtal om Irans atomenergiprogram och sanktionerna börjat lättas kan man ana att allianserna i området återigen kan komma att skifta. Iran och USA har alltid objektivt sett haft många gemensamma intressen. Och trots att USA varit allierad med Saudiarabien driver saudierna en politik, där de till exempel uppmuntrat sunnimuslimsk fundamentalism runt om i världen, varit skadlig för väst.

Mycket talar för att det är dags för drastiska alliansbyten igen i mellanöstern. Om det bara handlade om säkerhetspolitik hade det kanske redan hänt. Alla vinner på ökad säkerhet.

Men politik handlar också om makt, och det är ofta ett nollsummespel. Frankrike har till exempel kunnat sälja vapen till mellanöstern för 25 miljarder euro det senaste året och en förklaring är att Paris stöttat rika oljeländer politiskt mot USA:s nya Iran politik. En del av dessa vapenkontrakt hade annars automatiskt gått till amerikanska bolag. Av samma skäl är Israel emot ett närmande mellan Teheran och Washington. Det skulle göra Israel och hela regionen säkrare men eftersom det sker det också kan leda till mindre israeliskt inflytande i USA bekämpar man det.

torsdag, november 19, 2015

Motsatsen till terrorism

Flera miljarder människor har följt blodbadet i Paris. Utan modern informationsteknologi skulle attentaten bara drabba några tusen. Det är naturligtvis inte bomberna i sig utan den psykologiska tryckvågen terroristerna räknar med. Och att chocken ska mobilisera demokratiska stater att slå tillbaka mot muslimer på ett sådant sätt att dessa känner sig utsatta.

Men IS är inte enbart beroende av modern medier utan också av demokratiska och humanitära värderingar. Dess taktik är ganska snarlik Röda Arméfraktionens som hoppades provocera den västtyska regeringen att slå tillbaka så hårt att allmänheten skulle vända sig emot staten. IS attackerar den franska demokratin för att man tar den på allvar.

Terrorism kan bara frodas där det finns en viss frihet. I totalitära stater, som Nordkorea, är det lätt att lägga locket på. Terrorismen livnär sig av frihet och demokrati men friheten och demokratin försvagas när staten inför repressiva åtgärder mot IS. Övervakning, godtyckliga arresteringar, och militära insatser mot terroristfästen i främmande länder som drabbar civila undergräver demokratins trovärdighet. Samtidigt kan man kanske inte undvika att göra så. När man gjort sig av med diktaturerna i Irak och Libyen, och samtidigt i praktiken, mer eller mindre upplöst dessa stater, är det inte lätt att veta vad man ska göra.

Många muslimska terrorister i Europa komma från den ökända stadsdelen Molenbeek i Bryssel. Det är i praktiken ett getto. De flesta som åker ner till Syrien för att kriga, eller som utför attentat i Europa har en bakgrund av utanförskap och marginalisering. I likhet med en Anders Brevik eller Timothy McVeigh har de inga jobb eller inte mycket till jobb.

De flesta unga män utan framtidsutsikter är fredliga och hederliga men alla är aldrig det. De rekryteras ur samma befolkningslager som står för det mesta av de vanliga brotten. I det avseendet är terrorister lite som kackerlackor: de frodas i samhällets sprickor.

Kanske är problemet att vår förståelse av frihet och demokrati blivit för snäv. Kanske borde svaret på terrorismen vara dess motsats: mer och bredare demokrati.

Det långsiktiga svaret på terrorismen bör vara en politik som integrerar de marginaliserade. Europa måste bryta upp sina invandrargetton och återgå till den fulla sysselsättningens politik. Det förutsätter att man överger det nyliberala samhällsexperiment. Laga sprickorna. Utan bra jobb och verkliga möjligheter riskerar frihet och demokrati att uppfatta som tomma slagord.

måndag, november 16, 2015

Paris: blodbad och blodspengar

Blodbad i Paris. Sedan början av åttiotalet har det utförts över 4600 självmordattentat i över 40 länder med över 45 000 dödsoffer. De flesta i Irak eller Afghanistan. Men fenomenet är äldre än så. Under det första århundradet av vår tideräkning ska en judisk sekt ha utfört självmordsattacker mot judar som samarbetade med de romerska ockupanterna. I början av 1900 talet var terrorism ett ateistiskt och anarkistiskt fenomen.

Våld söker ofta sin mening i efterhand. Hundra år efter första världskriget är historikerna oeniga om vad som utlöste det. En inflytelserik grupp hävdar att det var en olycka. George Bush gav över tjugo olika skäl till att han invaderade Irak. När en amerikansk general, på sjuttiotalet, frågade 173 kollegor varför USA krigade i Vietnam svarade 70 procent att de inte kunde förstå det övergripande syftet. Kan historiker komma fram till ett rimligt svar om de som fattade beslutet och utförde krigen själva inte vet?

På ett sätt är attentaten i Paris svallvågor från det syriska inbördeskriget som Frankrike deltar genom sitt bombflyg. Islam är dock inte mycket till förklaring till terrorism som fenomen. Varken Anders Brevik eller Timothy McVeigh var muslimer. Det enda de verkar ha gemensamt är att de saknade bra jobb. I länder där en stor del av alla unga män inte erbjuds mycket till framtid kommer det alltid att finnas de som lockas att döda och dö. I den meningen liknar terrorism vanliga våldsbrott.

Västvärlden har hjälpt till att störta diktaturer i Afghanistan, Irak och Libyen. Men i stället för demokrati har anarki brett ut sig. Nu utspelar sig samma sak i Syrien. Samtidigt som Frankrike bombar IS har man sålt vapen för 25 miljarder euro bara det senaste året till stater i regionen som stödjer den radikala oppositionen i Syrien. Det är blodspengar: lika surrealistiska affärer som när man höll på att sälja hangarfartyg till Ryssland, innan Moskva lät ockupera Krim.

Se också Gemensam

onsdag, november 11, 2015

Socialen talar i egen sak

Varför inte halvera socialbidragen? Socialen försöker skrämmas för att behålla "sina" pengar. Men Socialen kan ju inte lösa alla problem i Sverige.
Eller: Varför inte halvera utbildningsbudgeten? Skolverket försöker skrämmas för att behålla "sina" pengar men skolverket kan inte lösa alla problem i Sverige.

Skolverket målar upp ett skräckscenario där färre barn får gå i skola. Det skulle vara allvarligt om så var fallet. Men det är ohederligt av ansvarig myndighet att använda små barn som retoriskt slagträ för att förhindra nedskärningar i den egna verksamheten. Särskilt när det finns en osäkerhet kring hur effektivt skolbudgeten används.

Eller läs Tove Mellgrens original i Kristianstadsbladet.

http://www.kristianstadsbladet.se/ledare/sida-talar-i-egen-sak/

tisdag, november 10, 2015

Godhet med horn i pannan (2)






I den här videon blandar Carolin Dahlman, Kristianstadsbladets politiska redaktör, ihop flera frågor som inte har något med varandra att göra.

1. Huruvida markockupationen i Malmö var acceptabel.
2. Om kommunen har skyldighet att hjälpa ockupanterna.
3. Om det är gott att hjälpa folk i nöd i allmänhet med privata gåvor eller offentlig hjälp.

Oavsett vad man tycker om de första två frågorna så har det inget med den principiella frågan i punkt tre att göra. Godhet och juridik är dessutom två olika saker. Allt som är lagligt är naturligtvis inte gott och allt som är gott är inte lagligt.

Jean Valjean i Victor Hugos roman Les Miserables, som stal en limpa bröd åt sin svältande syster och hennes barn, dömdes till straffarbete för det. Att det kanske var korrekt juridiskt hindrar inte att straffet också var djupt omoraliskt. Straffet var ont, brottet i sin kontext, en god handling. Att Sverige inte har juridisk skyldighet att hjälpa marginaliserade romer från Östeuropa, och att Sverige inte kan hjälpa alla i hela världen har inget med den principiella frågan om vad som är godhet att göra.

Det är nog bara i punkt tre som vänstern är ganska enig. Såvitt jag vet är även allianspartierna för en progressiv beskattning. Man kan vara oenig om procentsatsen men är enig om principen. Men för nyliberaler som anser att skatt är stöld så blir ju alla former av offentlig service automatiskt en slags omoralisk häleriverksamhet.

Att godhet handlar om att hjälpa andra människor, både privat och via det offentliga, är inget vänsterpåhitt. Jesus och andra religionsstiftare menade inte att det godaste en människa kunde göra var att starta ett företag. Tanken att egenintresset är den enda verkliga altruismen är ett ganska nytt påhitt som ganska få människor köper. Att det finns ett moraliskt värde i arbete är en fråga vid sidan om. Det finns inte heller något motsatsförhållande i att arbete och förespråka en omfördelande välfärdsstat.

Se också Godhet med horn i pannan

Antecknat om friheten (1)

Vem är emot frihet? Benito Mussolini hörde till den lilla skaran som hade principiella invändningar. ”Frihet var okey för grottmänniskor men civilisation innebär en progressiv minskning av den personliga friheten” hävdade han.

Men de flesta håller säkert med om att friheten från förtryck och våld hör till ordets centrala aspekter. Den så kallade negativa friheten är kärnan i denna liberala syn. Friheten är alltså något som måste modereras för att inte vändas till sin motsats. Motsatsen till frihet är inte förbud eller regler utan obegränsad frihet. I ett laglöst samhälle kan de starka döda eller förslava de svaga. Lagen befriar, obegränsad frihet förslavar.

Så är det även med den så kallade marknaden. Den blir inte friare utan lagar och regler utan upphör i praktiken att existera. Utan någon form av myndigheter som övervakar kommer marknader i bästa fall föra en marginell tillvaro.

Idéhistoriskt kan man spåra den negativa friheten till adelns motstånd mot monarkins vålds och skattemonopol. Det är därför som liberaler ofta har svårt att se att enskilda individer, i ojämlika samhällen, kan minska andra individers frihet utan att begå våldshandlingar.

Den positiva frihetstraditionen menar att man även måste inkludera materiella rättigheter. Att till exempel vara undernärd eller analfabet minskar naturligtvis friheten. En skattefinansierad offentlig sektor ökar därför friheten i samhället.

Högavlönades frihet kan ju minska om en del av deras inkomster går till andras bans skola, i stället för ett extra hus, men den totala friheten ökar. En klassisk invändning från de välbeställdas ideologer är att omfördelning egentligen minskar friheten genom att förstöra initiativkraften från de sämre bemedlade. Forskning tyder på att de har fel i det (Se till exempel Eduardo Porters artikel i New York Times: Dissecting a myth about welfare, 15/10 2015).

Ett annat problem som gör begreppet svårt att begripa är vanan att utgå ifrån individen. Metodologisk individualism är grunden i neoklassisk nationalekonomisk teori. Samtidigt är det omöjligt att förstå människors beteenden isolerade från samhället och familj.

Människor äter till exempel mer mat ju fler som delar en måltid. De enskilda individerna fattar ett beslut om att äta en viss mängd mat, i de flesta fall utan att veta vad som ligger till grund till beslutet. Den som känner till fenomenet skulle kunna påverka ätandet genom att begränsa eller öka antalet personer som hen äter med. Men detta är återigen mer en teoretisk frihet än en praktisk.

Man kan kanske till exempel välja att inte bilda familj men det är inte lika enkelt att sedan välja att inte äta med den. Man skaffar inte vänner med baktanken att det kommer att påverka ens matvanor. Val kan ofta inte ses isolerade utan får ofta konsekvenser som påverkar vår praktiska frihet i en rad andra frågor.

måndag, november 09, 2015

Godhet med horn i pannan

Vänstern har ”monopol på definitionen av godhet” skriver Kristianstadsbladets ledarskribent Carolin Dahlman idag under rubriken ”Nej, vänsterns godhet är inte god”. Högern har en bättre syn. En person som startar ett företag är godare än den som skänker en slant till behövande. Och den som går till jobbet är mer solidarisk än den som demonstrerar.

Flyktingkrisen är i första hand en ekonomisk fråga, men om man som Carolin Dahlman varnat för att flyktingar kan ta ditt hus eller dina pengar så ”växte det tydligen horn i pannan på mig”. Man kan undra om Carolin Dahlman hört talas om kristendomen som (i likhet med alla andra religioner) hävdar att det är godare att ge än att samla rikedom på hög. Jesus Matteus 19:20: ”Vill du vara fullkomlig, gå då och sälj vad du äger och ge åt de fattiga. Då ska du få en skatt i himlen.”

Kanske räknar hon Jesus till ”vänstertokstollarna” som vänder upp och ner på människans naturliga känsla för vad som är gott.

torsdag, november 05, 2015

Om teoretiska bananer

Det finns bananer som produceras under mer etiska och rättvisa former än andra. Det kan till exempel handla om lönenivåer och om de anställda erbjuds utrustning som skyddar dem mot eventuella bekämpningsmedel som används. Få konsumenter har tid och möjligheter att ta reda på hur det förhåller sig. Men detta kan civilsamhället, i form av organisationer som Fairtrade hjälpa till med. Varor som uppfyller organisationens krav kan få en produktmärkning. Det handlar om en form av konsumentupplysning.

Correns Maria Björk Hummelgren tycker dock inte om den här praktiska metoden. Hon kallar verksamheten för ”särbehandling” och formulerar i stället ett alternativ:

”Vad som istället vore rättvist är frihandel. Frihandel utan tullar och subventioner som gör att rätt sak odlas på rätt plats och säljs till rätt pris. Det skulle gynna bönder och konsumenter över hela världen.”

I stället för att man tittar på hur en banan, och andra varor tillverkats, föreslår hon alltså att problemen kommer att lösas med hjälp av en utopisk teori. Sannolikheten att total frihandel verkligen kommer att införas är närmast noll. Och eftersom det aldrig funnits en värld där det rått sann frihandel, och ingen produktion subventionerats, - lika lite som det funnits en värld där man inte kunnat ifrågasätta hur rättvis förhållandena på arbetsmarknaden varit – kan man undra varför någon tror att frihandel skulle vara en universallösning. Varför skulle missförhållanden i bananproduktionen i Centralamerika försvinna om alla tullar och subventioner i världen också försvann? Bara den som snöat in på nationalekonomisk teoriers mer ideologiska sida kan bli så verklighetsfrånvänd.