tisdag, december 20, 2016

Vår nya verklighet

En dag i augusti 1990 gick jag till en biograf på Manhattan och såg en film om några läkarstudenter som försökte ta reda på vad man upplever när man dör. Det gick till så att de turades om att stänga av varandras hjärtan under några minuter. Egentligen minns jag inte mycket av Flatliners, som filmen hette, bortsett från att det var obehaglig. Studenterna började se syner även när de var vakna.

I en scen blev någon slagen i huvudet med ett basebollträ. En grupp män i publiken skrattade hjärtligt åt detta. De såg ut som de ruffiga karaktärerna i studenternas hallucinationer. Jag tror det satt en hemlös smutsig kvinna på biografen med en förfärlig massa plastpåsar. Eller så har jag blandat ihop en filmscen med verkligheten. Men faktum är att biografen och stora delar av den 42 gatan och angränsande kvarter på den tiden var så nergångna att de såg ut som studenternas mardrömmar.

Några år senare gjorde Arnold Schwarznegger en måttligt rolig komedi, Last action hero, där karaktärer från filmen som stiger ut i ”verkligheten”. Men Flatliners var ingen komedi, och Manhattan inget skämt. När jag steg ur biografen den där augustidagen 1990 var det som filmen följde med mig. På gatan utanför gick knarklangare, alkoholister och förvirrade människor som talade med sig själva förbi. På väg hem blev jag hotad av en man som ville ha min plånbok.

Fictionen har lämnat biograferna. Det är inte längre filmen som härmar verkligheten, utan verkligheten arrangeras allt mer som om det vore en film. Ronald Reagan var en skådespelare som spelade politiker. Politikern President George Bush den yngre klädde upp sig till stridspilot och spelade actionhjälte. George Bush och Ronald Reagans arrangerade verklighet producerades som en traditionell film. Produktionen av Donald Trump har större likheter med Commedi del artes improviserade föreställningar. Trump är en karaktär från en dokusopa som producerar sin show 24 timmar om dygnet. Det sänds på alla kanaler, i alla medier, utan avbrott. Det är den nya verkligheten.

söndag, december 11, 2016

"Alla svar finns inte i Pierre Gillys nya bok: Konsten att sälja krig. Men nog finns många svar."

Birger Schlaug

fredag, december 09, 2016

Tala klarspråk om växthuseffekten

Christian Dahlgren behärskar konsten att tiga. Det kan man se i den ledare där han prisade USA:s förre president Jimmy Carter för att ha gjort “mänskliga rättigheter till en högprioriterad fråga.” (15/11). Den synen hade blivit svårare att försvara om han nämnt till exempel nämnt att Carter stödde Pol Pot efter dennes folkmord.

Tyvärr är Dahlgren också ganska tyst om växthuseffekten. Efter att ha tittat i Corren och på hans blogg har jag bara kunnat se att Dahlgren använt ordet två gånger i sammanhang som visar att han tar fenomenet på allvar. Och det var för tio och tolv år sedan.

Sedan verkar något ha hänt. Under rubriken “Klimatfantast med resfeber” (2006) använder han ordet för att raljera mot de som upplyser om fenomenet. Den kalla vintern 2010 får honom att ifrågasätta växthuseffekten “Så vad hände egentligen med växthuseffekten som alla brukade snacka om? “

2013 citerar han med gillande Bjørn Lomborg som uttalat sig i Expressen och menar att försöken att bekämpa växthuseffekten är meningslösa ("Politikerna hoppas du betalar"). Lomborg är en statsvetare som fått mycket uppmärksamhet i media men är inte direkt någon stjärna i forskarvärlden.

Dahlgren är passionerat emot ekologiska livsmedel, arg på kommunen för att de motarbetat flaskvatten, mot källsortering men för bygglov på stränder. Han är en skicklig debattör. Problemet är att Dahlgrens politiska ideal tycks göra det svårt för honom att ta till sig vad forskarvärlden säger om växthuseffekten och vad som kan göra för att motverka den. Så behöver det inte vara. Nyliberalen Mattias Svensson som en gång ifrågasatte den den globala uppvärmningen har tänkt om. Han har skrivit om det i boken Miljöpolitik för moderater.

---

Skickade in texten till Correns debattsida den 22 november men fick aldrig något svar. Jag har även mejlat stf ansvarig utgivare Christer Kustvik och frågat om ledarsidans syn på växthuseffekten utan att få något svar.

torsdag, december 08, 2016

Pedofilring på Göteborgsposten?

”Ta tag i fittan på dem” sa han. ”Jag har en mycket bra hjärna; jag är typ, väldigt smart person”. Så pratar han som kommer att flytta in i Vita Huset den 20:e januari. Växthuseffekten är en kinesisk konspiration i syfte att försvaga USA. Muslimer ska registreras. Yttrandefriheten inskränkas. Han hävdar att vaccin orsakar autism och påstår att hans motståndare i valet fick miljoner olagliga röster.

Den nya vicepresidenten hävdar att det inte är så farligt att röka (det är ju så många rökare som inte får cancer), och mannen som är nominerad till posten som bostadsminister tror att pyramiderna i Egypten byggdes för att lagra spannmål.

Amerikanerna har röstat för en antidemokratisk politik, sexism, rasism och propaganda. Förloraren fick visserligen två och en halv miljoner fler röster än vinnaren men det förändrar inte det faktum att nästan var fjärde amerikan röstat på Donald Trump.

Göteborgspostens Ann Heberlein ondgör sig över att demokrater är upprörda över att vänner och familjemedlemmar gett en galning nycklarna till Vita Huset (”Sluta dela in människor i onda och goda”). ”Avståndstagandet är ensidigt – det är Hillaryanhängarna som tar avstånd från Trumpväljarna.” Det beror på att ”Vänstermänniskor, i Sverige liksom i USA, är så övertygade om sin egen förträfflighet och godhet att de vägrar att befatta sig med den ondskefulla högern.”

Den som ser ut att bli den nyvalda presidentens säkerhetspolitiska rådgivare (General Mike Flynn) har spridit påhittade nyheter om att Hillary Clinton leder en pedofilring från en pizzeria i Washington. Men sådant får man bli upprörd över. ”Kanske kan vi nöja oss med att konstatera att vi har olika uppfattningar? ”. Trump-administrationens liberala inställning till fakta banar vägen för en händelserik utrikespolitik de kommande fyra åren.

Publicerad i Tidningen Kulturen

Rättelse. Som Anonym nedan påpekat är det generalens son, som har samma namn, som spritt nyheten om att Clinton leder en pedofilring från en pizzeria. I den nyhetsartikel som General Flynn spritt påstås det att Hillary Clinton är kopplad till bland annat sexbrott mot barn, men man säger inget om att brotten skulle ha utförts på en pizzeria. I den här New York Times artikeln finns generalens twitter med länk

fredag, december 02, 2016

Barbariets lockelse

Fidel är död säger kyparen. Det låter som om han talar om en gemensam gammal bekant. Han stirrar ner i koppen ett ögonblick innan han till slut ställer den på bordet framför mig. Kaffet är ljummet. Så Fidel är är död igen.
Jag tittar ut genom fönstret. Utsikten är svindlande. Nästan lodräta klippor som möter havet. Santorini är Medelhavets Island. Ett dramatiskt, kargt landskap skapats av ett gigantiskt vulkanutbrott. När kyparn slutar prata om vilket paradis Kuba är har kaffet kallnat.
Santorini har sitt eget Pompeji: Akrotiri förstördes för att återuppbyggas ett antal gånger till det staden slutligen övergavs våren 1613 före vår tidräkning. Vissa tror att Akrotiris är grunden till myten om det försvunna Atlantis. Det första idealsamhället som bland annat Platon skrivit om.
Klart är i alla fall att kyparen ägnar för mycket tid åt utopiska tankar om ett kyparnas paradis och för lite tid åt min bekvämlighet. All civilisation bygger, som Friedrich Nietzsche påpekat, på slaveri. Optimism och föreställningen att man kan skapa ett rättvist samhälle är farligt. Sånt göder missnöje bland underklassen, uppmuntra till uppror och skapar en kultur där kaffet alltid serveras ljummet.
Ja, Fidel var en barbarhövding. Jag minns en kvinna i Havanna i mitten av nittiotalet som såg sig om över axeln innan hon sa något kritiskt om revolutionens befälhavare. Vi var ensamma i hennes vardagsrum. Hon nämnde honom inte ens vid namn utan visade bara med en handrörelse att hon talade om den skäggige. Men jag träffade också många kubaner som uppriktigt verkade stödja Fidel och revolutionen.
Kommunismen har bevarat femtiotalets byggnader i Havanna nästan lika väl som lavan bevarat Pompeji och Akrotiri. Fidel kastade ut de amerikanska storbolagen som ägde Kuba. Han fick medelklassen att fly till Florida. Han bekämpade Sydafrika (militärt) när civiliserade USA fortfarande stödde apartheidregimen.
Kubanska läkare har behandlat miljoner fattiga latinamerikaner som annars knappast skulle fått någon vård. Ja, Fidel kunde konsten att förföra kyparklassen. Hans vän, nobelpristagaren Gabriel Garcia Marquez, använde ordet “magisk” för att beskriva Fidels talarkonst. Men ingen talarkonst i världen hade övertygat om orden varit helt utan substans.
De många centralamerikaner känner någon som till exempel fått synen tillbaka tack vare gratis kubansk ögonkirurgi lär inte vara de första som kritiserar Fidel för att han inte tillät fria val på sin ö. Vad har fria val gett fattiga bönder i Guatemala? Om den skäggige hade varit demokrat hade han gått samma öde till mötes som till exempel Salvador Allende, Albert Arbenz Guzmán eller Mohammad Mosaddeq.
Ja, många har goda skäl att hata Fidel. Hans död väcker jubel i Miami. De har talat om hans död i femtio år. Men längtan efter nationellt oberoende och social rättvisa dör inte lika lätt som en man eller en rörelse. I valet mellan barbari och civilisation kommer det alltid att finnas kypare som lockas av barbariet.

Publicerad i finska Arbetarbladet

Kritik av kommersialiseringen av skolan... från höger



Anne Marie Pålsson i högform. Hon har även skrivit en väldigt bra bok, Knapptryckarkompaniet, som jag recenserade 2012.

måndag, november 21, 2016

Till ungdomens försvar

När jag gick på gymnasiet för över tjugofem år klagade lärare ofta över hur okunniga många elever var. Detta trots att mina klasskamrater nästan alla var akademikerbarn. En yngre generation lärare sjöng samma visa när jag själv jobbade på en gymnasieskola för några år sedan.

Ska man tro Pisa-undersökningarna och upprörda universitetslärare är dagens elever inte lika duktiga som förr i tiden. Att femtonåringar inte kan lika mycket matte och har sämre läsförståelse kanske stämmer. Men de har andra färdigheter och annan kunskap. Dagens femtonåringar är ofta bättre på att använda datorer och internet än sina föräldrar.

Ingen generation är dessutom så välutbildad. Idag lär det finnas fler doktorander än det fanns gymnasister för åttio år sedan. Bara sedan jag pluggade på universitet har antalet studenter fördubblats. Alla kan naturligtvis inte ha samma förutsättningar som när bara en liten elit hade tillgång till högre utbildning. Men talar man bara om de svaga missar man att vi står mitt i en enorm utbildningsrevolution.

Kanske är också dagens ungdom smartare än tidigare generationer. IQ resultaten har ökat med tre poäng per årtionde de senaste hundra åren (Flynn effekten). Det tyder i alla fall på att de yngre är duktigare på abstrakt tänkande än äldre generationer. Jag misstänker att detta kommer att bli ett stort tema i samhällsdebatten först den dagen effekten stannar av eller vänder.

Ett annat återkommande tema är ungdomens lathet. Företagarna presenterade till exempel nyligen sin rapport ”Det är attityden, dumbom”, där femtusen (mest äldre män?) klagade på ungas arbetsmoral och disciplin.

Men varför ska man moralisera över det? Varför skulle unga utveckla lojalitet mot företag som inte är lojala mot dem? Villkoren på arbetsmarknaden kännetecknas ju numera av kortsiktiga relationer med tillfälliga anställningar. Därför är det helt normalt om unga har svårt att utveckla samma arbetsmoral eller lojalitet som man kanske kunde göra på den tiden det var möjligt att göra karriär och jobba hela livet på samma företag. Varför är de egenskaper som anses beundransvärda eller nyttiga när de utövas av företag och affärsmän fel när ungdomen tar efter?

Företagarnas gnäll har mer att göra med Luther än vad man kunde förvänta sig av anhängare av ett marknadssamhälle. I ett marknadssamhälle är det priset som ska reglerar tillgång och efterfrågan. Den som inte gillar en billig tvål kan köpa en dyrare. Moral är inget mynt. Tycker man inte att arbetskraft är som tvål (eller vilken vara som helst) kan man inte heller kräva att den ska vara ett passivt objekt.

Men liberala opinionssidor som annars pratar om hur fel det är med moraliska pekpinnar - om regeringen till exempel vill förbättra folkhälsan - drar sig dock inte för att säga hur ungdomen borde bete sig. Individen vet inte längre sitt eget bästa. . De ska tänka på Sveriges konkurrenskraft och samhälles framtida välstånd.

fredag, november 18, 2016

Falukorvssamhället

Du beställer oxfilé men när maten kommer visar det sig vara falukorv. Kyparen förklarar: när få beställer oxfilé blir vårt inköpspris för högt, så du får hålla till godo med ett billigare alternativ idag. Men försök i morgon så kanske du har tur.

Om det gick till så här när man gick ut och åt skulle väll ingen hävda att kunderna kunde göra rationella val. Men det är så här det fungerar med vissa välfärdstjänster: Du jämför olika skolor och fastnar för en. Kanske är det fina biblioteket det som avgjorde frågan. Strax efter att du börjat på skolan tar ett antal elever sin skolpeng och byter till en konkurrent. Plötsligt har den skola du valt inte längre råd att anställa en bibliotekarie. Men du kan alltid byta skola och hoppas på bättre tur nästa gång.

Valfrihet och konkurrens kan vara bra metoder att uppnå kvalité till låga kostnader. Om kaffet på fiket smakar rävgift går du någon annan stans. Dåliga fik bättrar sig eller tvingas lägga ner. Men gamla och dementa provbor knappast olika vårdhem. Andra faktorer än tjänsternas kvalité är ofta avgörande. Om man inte är beredd att flytta långt ifrån sina hemmakvarter eller anhöriga finns det ofta inte många alternativ eftersom utbudet av äldreboende, skolor eller vårdcentraler är betydligt mindre än för restauranger, fik eller frisersalonger. Det är också mycket lättare att bedöma kvalitén på en kopp kaffe än vård och pedagogiska tjänster.

Dementa på äldreboenden behöver också kontinuitet och det kan vara direkt olämpligt för dem att byta miljö. Elever som byter skola förlorar klasskamrater och den pedagogiska kontinuiteten. Det kostar inte lika mycket att byta fik som att byta äldreboende eller skola. Om de psykologiska och sociala konsekvenserna av att byta fik vore lika skulle de flesta förlika sig med att dricka surt kaffe. Fikens ägare skulle inte ha ekonomiska incitament att förbättra servicen.

Det är sant att vinst sporrar företag att dra ner på kostnader men om folk inte kan veta vad de väljer, om oxfilén kan förvandlas till falukorv, och om valfriheten därför snarare är teoretisk än verklig, är vinst inget kvitto på att verksamheten drivs på ett bra sätt. Ett möjligt sätt att utforma en verklig valfrihet vore i stället att låta medborgarna och personal få inflytande över hur offentligt finansierad service ska bedrivas. I skolans fall blir dessutom verksamheten lättare att planera, och kvalitén jämnare, om man vet i förväg hur många elever man kommer att ha de närmaste åren.

onsdag, november 09, 2016

En nation av flugätare

Demokrati är ett system där man har miljoner människor att välja mellan – varav tusentals är stiliga eller visa – och så väljer folket en tölp till president. Ungefär så klagade den amerikanske kritikern H.L. Mencken redan när förrförra seklet var ungt. Det är, menade han, som en hungrig människa sätter sig vid ett matbord men i stället vänder ryggen till de vällagade rätterna, börjar fånga flugor och försöker stilla sin hunger genom att äta upp dem.

Mencken trodde att amerikaner i allmänhet inte var särskilt intresserad av frihet, rättvisa eller sanning. Fria människor känner sig ensamma och är oroliga. ”Han längtar efter hordens varma trygga doft och är beredd att ta herden på köpet.” Nu har man valt en herde men beror det verkligen på ett karaktärsfel hos amerikanerna?

Jan Myrdal brukar hävda att extremhögern inte har framgång på grund av rasism och fördomar utan för att ”de tar upp faktiska frågor”. ”Förmår man inte förstå detta då går det lika illa nu och för oss som det gått alla gånger tidigare”. Klart är i alla fall att politiker som Donald Trump bärs fram av en våg av ilska och frustration gentemot etablissemangets oförmåga att fixa praktiska frågor. Ett exempel på hur de ökade klassklyftorna tar sig uttryck är att medellivslängden för vita outbildade amerikaner sjunkit sedan tjugo år tillbaka.

Kanske gjordes den bästa analysen av fenomenet Donald Trump av Karl Polanyi redan 1944. I sin klassiska bok Den stora omdaningen hävdar han att fascismens seger i många länder var ett oundvikligt resultat av ”liberalernas obstruktion av alla reformer som innebar planering, reglering eller kontroll”. Ett modernt samhälle behöver regleringar, rättvisa regleringar, för att fungera.


USA:s New Deal, det svenska Folkhemmet, eller Hitlers Tyskland reglerade inte sina ekonomier på grund av ideologisk samsyn. De var pragmatiska. Att Weimarrepubliken förvandlades till ett samhälle av flugätare berodde ytterst på att dess demokratiska politiker, i allt för hög grad förlitade sig på marknadssamhället.

(Publicerad på FiB:s webb)

tisdag, november 08, 2016

"Nödvändig bok om krigen vi köper"

Recenserad i Corren och Norrköpings Tidningar av Per Carlsson


"Pierre Gilly är en synnerligen noggrann författare och analyserna i den här boken sväljer man inte i en enda sittning, trots att den egentligen inte är svårläst. Språket är klart, inte som i en avhandling, även om det vimlar av hänvisningar och fotnoter. Men det är faktiskt nödvändigt att man tar sig igenom den."

måndag, november 07, 2016

Dumskallarnas sammansvärjning

Kritik av frihandel är en konspiration mot förnuftet. Så brukar liberaler ofta framställa det. Och det gör även Nils-Eric Sandbergs i sin krönika ”Den välsignade handeln”. Folk förstår inte, och politiker som motsätter sig är populister. Det är därför som nya avtal ofta förhandlas i långt bort från allmänhetens insyn.

Med TTIP-avtalet (Transatlantic Trade and Investment Partnership) mellan EU och USA ska företag kunna stämma stater för utebliven vinst om miljölagstiftning fördyrar eller försvårar deras verksamhet. Det får Sandberg att jubla. Han ser det som en förstärkning av äganderätten och en förutsättning för långsiktiga investeringar och utveckling.

Men ett företag som skitar ner luften, vattnet och jorden minskar värdet på andras egendom. Lagstiftning och skatter som riktar sig mot den här typen av externa kostnader innebär i själva verket ett förstärkande av äganderätten.

Redan i mitten av artonhundratalet såg en liberal brittisk regering till att skattebetalarna anställde kemister för att kunna kontrollera företagens aktiviteter. Den ytligt antiliberala politiken med allt mer offentlig kontroll är inte resultatet av en dumskallarnas sammansvärjning utan ett pragmatiskt sätt att komma till rätta med de problem som uppstår i ett industrisamhälle. Och historien visar att även liberala politiker ofta tvingats överge de principer som Sandberg utan ironi kallar för ”välsignade”. Den ungersk-amerikanska nationalekonomen och historikern Karl Polanyi ger en lång lista med exempel i sin klassiska bok Den stora omdaningen.

Om Sandberg läst ekonomisk historia hade han också vetat Adam Smiths skrifter inte beskriver hur världen utvecklats i verkligheten. USA hade världens högsta tullar i över tvåhundra år. De övergav den först efter att konkurrenterna i Europa förstörts i andra världskriget. Det var i skydd av tullarna man byggde upp en industri. Om man koncentrerat sig på det man kunde bäst skulle bomull fortfarande vara deras största exportprodukt.

Om Sydkorea följt Adam Smits råd hade man satsat på personal intensiv industri som teko. I stället tog staten initiativet till att starta Pohang Iron and Steel Company (POSCO) 1968 som var början och en förutsättning för det koreanska undret.

Den svenska industripolitiken var mindre auktoritär men inte heller här överlät man marknaden åt marknaden
”Socialdemokraterna ”bygger landet” med stora tekniksatsningar och med stora infrastrukturprojekt, och företag som Asea, L M Ericsson, Skånska Cementgjuteriet, Johnsonkoncernens byggbolag och andra verkar vara i ett slags symbios med statliga och kommunala beställare och byggherrar.”
(Ronald Fagerfjäll, andra delen av Företagsledarnas århundrade)

Om världens ledare tänkt som Sandberg hade jetmotorer, helikoptrar, och civil kärnkraft (eller kärnvapen) bara varit teoretiska koncept. Det hade kanske funnits ett dussin datorer i världen, och ingen hade hört talas om internet. All den här tekniken har tagits fram av stater som om man ska tro Sandberg bara är ett hinder för utvecklingen. I stort sett all modern amerikansk högteknologi kan spåras till statligt finansierade forskningsprojekt. Oavsett om det är bioteknologi, nanoteknologi, eller internet så dyker riskkapitalisterna upp först 15-20 år efter att det offentliga börjat satsa stort.
De som vill ha detaljer kan till exempel läsa Mariana Mazzucato bok Entreprenörsstaten.

fredag, november 04, 2016

Lögner som inte är lögn

En lögn som inte skadar en själv eller den man talar med är det en lögn? Den franske filosofen Jean Jacques Rousseau tyckte inte det. Det är inte värre än att tiga om sanningen. Så länge man inte är skyldig någon sanning behöver osanningen inte vara lögn. Han liknar det vid att ge falska mynt till någon man inte står i skuld till: ”man lurar då visserligen mannen men man stjäl inget från honom”. (1.)

Jag kom att tänka på Rousseau när efter att ha läst den kristdemokratiske EU-parlamentarikern Lars Adaktussons angrepp på FN, Unesco och den svenska regeringen i BT. Adaktusson anklagar Unesco för att ägna sig åt historieförfalskning och förneka kopplingen mellan judendomen och Jerusalem (”Dags att sätta stopp för Israelfientligheten”). Ändå står det redan på första sidan av dokumentet att Jerusalem är viktig för alla tre monoteistiska religioner.

Men Adaktusson är inte skyldig svenska läsare någon sanning. Gud har gett Israel till judarna. Det står ju så i gamla testamentet. Men eftersom de flesta svenskar idag inte ser bibeln som en auktoritet använder Adaktusson, och andra israelvänner, ord som demokrati och antisemitism. Huruvida det finns någon sanning i anklagelserna är oviktigt eftersom det egentligen inte beror oss: det handlar om det judiska folkets förhålland till Gud.

Den resolution Adaktusson kritiserar är inte märklig. Den efterlyser en återgång till de förhållanden som rådde fram till september 2000 då en arabisk stiftelse administrerade al-Aqsa moskén. Man skriver också att det är angeläget att Unesco återigen ska kunna bevaka de historiska delarna av det ockuperade östra Jerusalem.

Det är ett faktum att Israel bryter mot internationell lag på de ockuperade områden. Sextiotusen amerikanska judar har slagit sig ner på ockuperade västbanken. Många judar anser att det också är en religiös plikt att ta över det ockuperade Östra Jerusalem. Men det är bara en världslig uppfattning, och därför tiger Adaktusson om det.

1. Citerad ur Jacques Derrida Histoire du Mensonge Prolégomènes, Galilée, 2012, s. 17.

torsdag, november 03, 2016

Liberalismen är en hatt

"Stephan Arkadjevitj tog fram och läste en liberal tidning, den var inte radikal utan förfäktade majoritetens åsikter. Och trots att vetenskap, konst och politik inte intresserade honom nämnvärt, omfattade han ståndaktigt de åsikter som omfattades av majoriteten och av hans tidning, och han ändrade dem bara när majoriteten ändrade dem – eller rättare sagt, han ändrade dem inte, de ändrades av sig själva omärkligt inom honom.

Stephan Arkadjevitj hade lika lite valt sin politiska uppfattning eller sina åsikter – hans politiska uppfattning och hans åsikter hade kommit till honom av sig själva – som han valde sina hattar eller rockar; han bar helt enkelt sådana som andra bar. Och det var lika oundgängligt för honom som sällskapsmänniska att ha åsikter – han hade under mogen ålder utvecklat ett ordinärt behov av en viss grad av intellektuell aktivitet – som det var att ha en hatt. Att han föredrog liberala åsikter framför konservativa, vilka även de omfattades av många i hans krets, berodde inte på att han ansåg liberalismen rationellare utan på att den närmare överensstämde med hans livsföring…

På så vis hade liberalismen blivit en vana hos Stephan Arkadjevitj, och han tyckte om sin tidning av samma skäl som han tyckte om middagscigarren: därför att den spred en lätt dimma i hans hjärna."

Stycket kommer från Leo Tolstojs roman Anna Karenina men citerad ur David Riesmans bok Den ensamma massan, Arkiv förlag, (s.64-65) översatt av Ulrich Hertz och Gunnar Sandin. (Jag hade användning av Stephan Arkadjevitj när jag skrev Informationskriget om Iran.)

Älskar ni inte livet?


För tjugo år sedan publicerade jag den här recensionen i Folket i Bild. Den har nästan blivit aktuell igen. Jag tror jag var den enda recensenten som inte mumlade om det många kände till. Tonen var kanske lite onödigt raljant...

De franska boklådorna har allt sedan Francois Mitterands andra mandatperiod börjat lida mot sitt slut översköljts av biografier och politiska nekrologer. När det politiska monumentet gick ur tiden tog utgivningen ny fart. Nu var eventuella lojalitetsband upplösta, man kunde skriva oemotsagd. Inte bara de glassiga ministrar och rådgivare presidenten älskade att umgås med vill skriva böcker. Nu klev även andra linjens män och kvinnor fram ur anonymitetens mörker för att berätta sina historier.
Förutom de vanliga luntorna – till förväxlingen lika – ges nu även mer pikanta berättelser ut. Så har Mitterands läkare, dr Gubler skrivit en bok där han redogör för presidentens fortskridande prostatacancer. Den lyckades familjen få indragen redan efter några dagar. Underrättelseofficer Baril ger i sin egen bok sin version av Mitterands antiterroristbekämpningsstyrka. Boken är kryddad med okontrollerbara påståenden om att diverse självmord i själva verket varit mord, beordrade av presidentens försvarsminister Chalres Hernu.
Med Chris Forsnes nya bok har även Sverige fått en egen Mitterandbok. Varför är obegripligt. Forsne skriver i förordet att det inte är en biografi eller politisk analys; bara ett blygsamt försök att beskriva människan Mitterand som hon tycker försvunnit i floden av vittnesmål över den store kylige manipulatorn.
Sen skriver hon en bok om en kylig manipulerande Mitterand, en godtyckligt redigerad biografi, med långa beskrivningar av presidentens rådgivare eller olika ministrars fåfängor och brister. Det mesta skulle kunnat ha skrivits av vilken halvdan journalist som helst. De flesta stycken som handlar om Forsnes relation till Mitterand har i bästa fall ett anekdotiskt värde.
Forsnes logik och relation till Mitterand är i boken lika oklar som hennes språk:
”Det skulle dröja länge innan det nöje vi fann i att umgås övergick till den vana i positiv bemärkelse som gjorde att min accent på franska och hans högre ålder var något omvärlden lade märke till. Inte vi.”
Ett kapitel handlar om sänkningen av Rainbow Warrier. Där verkade Mitterands kommentarer om sin ovetskap så spontan för Forsne att hon konstaterar:
”trots allt hade (jag) en ganska solid grund att bygga vidare på för min bedömning av ansvarsfrågan.”
Den grunden tog hon med sig när hon som Sveriges televisions reporter beviljades exklusiva intervjuer med den franske statschefen (1).
Det kan vara kul med skvaller och anekdoter. Forsne berättar att Mitterand bara skrattade åt henne när hon klagade över det franska privilegiesamhället. Hon hade i boken kunnat göra en rolig grej av hur Mitterand mobiliserade Paris hela poliskår när hon som ung svensk kvinnlig journalist blivit bestulen på sin handväska. Det var något som parisarna själva förundrades över när det begav sig.
Mitterand utnyttjade Forsne för att informera sig om de journalister som bevakade honom. Hon var ett litet komplement till alla de säkerhetsmän han anställt för att bedriva illegal avlyssning av vänner och fiender. Boken saknar det resonemang om hur rollen som älskarinna går att förena med rollen som journalist som hade gjort den värd att läsa.

Älskar ni inte livet?
Chris Forsne
Fischer & co, 1996

(1.) Detta förnekade Forsne när hon anmälde recensionen till Pressombudsmannen.

onsdag, november 02, 2016

Ur Krig och film

…Isser Harel, chef för Mossad:

Efter skapandet av den judiska staten i maj 1948 blev sökandet efter Eichmann ett av de viktigaste målen för den israeliska underrättelsetjänsten eftersom han var ansvarig för sex miljoner döda (…) Detta var så mycket mer nödvändigt som Nurenbergrättegångarna, av utrikespolitiska skäl, omsorgsfullt hade undvikit att tala om ett judiskt folkmord: i koncentrationslägren hade fransmän, polacker, ungrare osv. utrotats, men ingenstans nämndes det att den allra största delen av dem var judar (…) Senare, och speciellt med professor Faurisson och hans efterföljare, förnekades också att förintelsen verkligen hade inträffat.

Om man läser Isser Harels uttalande bokstavligt, finns allting där: det judiska folkets nya ursprunglighet vilar på minnet av de sex miljoner försvunna som måste fås att framträda på nytt någonstans. Eichmann var en prioritet eftersom han mindre var förintelsens bödel än dess noggranna räkenskapsman, den tjänsteman som ”kallade offren vid deras rätta namn”. Att förneka deras stora antal, som i Nurenberg, var ett större hot mot staten Israels politika existens än något militärt angrepp mot dess gränser.

(…)

Som regissören Veit Harlan berättar, var Joseph Goebbels en mästare idesinformation. En av hans specialiteter var att sprida motsägelsefulla rykten, däribland vissa som nämnde utrotningarna men som följdes av ”lättgenomskådligt” källmaterial i form av fotografier med syfte att devalvera korrekta uppgifter.
102-103

Paul Virilio
Krig och film
Anthropos, 2006, Översatt av Jonas J Magnusson


tisdag, november 01, 2016

Till hungerns försvar

"Hungern kommer att tämja de vildaste djur, den kommer att lära de mest fördärvade anständighet och hövlighet, lydnad och underkastelse. I allmänhet är det endast hunger som kan egga och sporra (de fattiga) till arbete; likväl har våra lagar sagt att de aldrig ska hungra. Lagarna har, detta måste erkännas, likaledes sagt att de ska tvingas att arbeta. Men det lagliga tvånget är förenat med mycket besvär, våld och oväsen; det skapar illvilja och kan aldrig bli till någon god och acceptabel nytta: medan däremot hungern inte bara är ett fredligt, tyst, oavlåtligt tryck utan också framkallar, som det mest naturliga motivet för flit och arbete, de kraftfullaste ansträngningar; och lägger, när den tillfredsställts genom någon annans frikostighet, den säkra och bestående grunden till välvilja och tacksamhet. Slaven måste tvingas att arbeta men den fria människan ska lämnas åt sin egen bedömning, och urskillning; hon ska skyddas i det fulla åtnjutandet av sin egendom, den må vara stor eller liten, och straffas när hon kränker sin grannes.”

Så skrev den brittiska geologen och läkaren Joseph Townsend (1739-1816), i sin bok A Dessertation on the Poor laws. Townsend ses som en föregångare till Thomas Malthus och hans tänkande påverkade både Charles Darwin och Adam Smith. Citatet är hämtat ur Karl Polanyis briljanta klassiker Den Stora omdaningen. Polanyis kommentar:

"Här fanns en ny utgångspunkt för statsvetenskapen. Genom att närma sig det mänskliga samhället från den djuriska sidan undvek Townsend den förment oundvikliga frågan om styrandets grundvalar och införde därmed ett nytt lagbegrepp i de mänskliga angelägenheternas sfär, begreppet naturlag."
(s. 155)

Karl Polanyi
Den stora omdaningen
Arkiv förlag, 2012 översatt av Sven-Erik Torhell

söndag, oktober 30, 2016

Ur Kulturen och människan

(Avhandling om vetenskaperna och konsten)

Astronomin är född ur vidskepelse, vältalighet ur ärelystnad, hat, smicker, lögn; geometrin ur girighet; fysiken ur en fåfäng nyfikenhet; alla till och med moralen, ur det mänskliga högmodet. Vetenskaperna och konsterna har alltså våra lasta för sin uppkomst. Vi skulle mindre tvivla på deras fördelar om de härrörde ur våra dygder.
42

(Avhandling om ojämlikheten mellan människorna)

Låt oss därför akta oss för att sammanblanda den vilda människan med de människor vi har inför våra ögon. Naturen behandlar alla de djur som har lämnat dess vård med en förkärlek som tycks visa hur svartsjukt den bevakar denna rättighet. Hästen, katten, tjuren och åsnan är för det mesta större till växten och har alla en kraftigare kroppsbyggnad, mer spänst, styrka och mod i skogen än de djur vi har på våra gårdar. De mister hälften av dessa fördelar när de blir husdjur, och det förefaller som om alla våra bekymmer med att sköta dessa djur och förse dem med mat endast leder till urartning. Så förhåller det sig också med människan själv: när hon blir samhällsmänniska och slav, blir hon svag, räddhågad och krypande, och hennes slappa och förvekligade levnadssätt försvagar såväl styrka som mod.
87


…medlidandet är en naturlig känsla som bidrar till hela artens ömsesidiga överlevnad genom att i varje individ dämpa egenkärlekens aktiviteter. Det är medlidandet som driver oss att utan att tänka undsätta dem vi ser lida. Det är medlidandet som i naturtillståndet intar lagarnas, sedernas och dygdens plats, med den fördelen att ingen frestas att inte åtlyda dess milda stämma. Det är medlidandet som hindrar varje stark vilde att från ett svagt barn eller skröplig åldring röva den föda de mödosamt skaffat sig, om han tror sig kunna finna sin egen någon annanstans.
(…)
Även om det tillkommer Sokrates och andar av samma beskaffenhet att vinna dygden genom förnuftet skulle människosläktet sedan länge ha upphört att finnas till om dess överlevnad endast var avhängig de resonemang som förs av dem som utgör detta släkte.
104

…från och med det ögonblick då en människa behövde hjälp av en annan; så snart man märkte att det var bra för en enda människa att ha tillgångar för två, försvann jämlikheten, ägandet infördes, arbete blev nödvändigt, och de stora skogarna förvandlades till leende fält som måste vattnas med människors svett och där man snart såg slaveri och elände gro och växa med skörden.
118

Jean-Jacques Rousseau
Kulturen och människan Två avhandlingar
Daidalos, 2012, översättning av Gustaf Gimdal och Inga-Lill Grahn

Ur Teologisk-Politisk traktat


Om nu människor av naturen vore funtade så att de inte begärde något annat än det som det rätta förnuftet anger skulle samhället inte behöva några lagar, utan det skulle vara alldeles nog att lära människorna de riktiga moralreglerna för att de självmant med ett rent och fritt sinneskulle göra det som är till deras verkliga nytta.
Då den mänskliga naturen emellertid är helt annorlunda funtad söker förvisso alla sin egen nytta, men inte alls utifrån det sunda förnuftets föreskrifter. Ofta fattar de i stället begär till saker och finner dem vara nyttiga utifrån blotta begäret och under påverkan av sinnesrörelser (som inte ser till framtiden eller tar andra hänsyn). Härav kommer det sig att inget samhälle kan bestå utan styrande och makt, och följaktligen lagar som tyglar och begränsar människornas begär och otyglade drifter.
113-114

…om någon vill lära ett helt folk, för att inte säga hela människosläktet, en viss lära och att den i alla delar ska förstås av alla, så måste han bekräfta sin sak enbart genom erfarenhet och i allra högsta grad anpassa sina argument och definitioner av det han vill lära ut efter pöbelns förstånd, vilken utgör den största delen av mänskligheten, utan att sammanlänka dem och utan att anföra de definitioner som tjänar till att sammanlänka dem. Annars skriver han bara för de lärda, det vill säga, han kommer bara att förstås av ett förhållandevis litet fåtal människor.
Då hela Skriften först uppenbarades för ett helt folks bruk och slutligen för hela mänskligheten, måste av nödvändighet de läror den innehåller i hög grad ha anpassats efter pöbelns förstånd och bara bevisats genom erfarenhet.
117

(Jämför med Hitlers Mein Kampf, del ett, s. 170)

Ty vadhelst varje ting gör enligt sin naturs lagar, det gör det med full rätt, eftersom det nämligen handlar så som det bestämts av sin natur och inte förmår något annat. Så länge vi föreställer oss att de lever enbart under naturens herravälde, lever därför bland människor den som ännu inte lärt känna förnuftet eller som inte besitter någon dygd utan bara följer sitt begärs lagar med lika oinskränkt rätt som den som styr sitt liv enligt lagar. Det vill säga att liksom en vis man har rätt till allt som förnuftet föreskriver, alltså att leva enligt förnuftets lagar, har också en okunnig och andefattig människa rätt till allt som begäret driver henne till, alltså att leva enligt begärets lagar. Detta är detsamma som Paulus lär, som inte erkänner någon synd före lagen, det vill säga, så länge människor tänks leva under naturens herravälde.
Vare människas naturliga rätt bestäms alltså inte av det sunda förnuftet utan av begär och makt. Ty alla är inte naturligt bestämda till att verka enligt förnuftets regler och lagar. Tvärtom föds alla okunniga, om allting och innan de kan känna till det rätta sättet att leva och förärva ett dygdigt sinnelag går en stor del av livet förbi, även om de får en god uppfostran. Ändå måste de under tiden leva och ta till vara på sig så gott de förmår, alltså bara drivna av begär, eftersom naturen inte givit dem något annat och än så länge förmenat dem förmågan att leva enligt det sunda förnuftet. Därför är de inte mer förpliktigade att leva efter det sunda förståndets lagar än en katt är förpliktigad att leva enligt ett lejons naturliga lagar. Allt som alltså var och en bara betraktas som stående under naturens välde bedömer som nyttigt för sig, antingen genom förnuftets ledning eller genom passionernas inflytande, får han med full naturrätt begära och på vilket sätt som helst, antingen med våld, med list, genom böner eller på vilket annat sätt som helst skaffa sig, och följaktligen anse den en som en fiende som vill hindra honom från att fullfölja sin avsikt.
Av detta följer att naturens rätt och stadgar, under vilka alla föds och lever största delen av sina liv, inte förbjuder något annat än det som ingen begär och som ingen förmår. Den motsätter sig inte strider, inte hat, inte vrede, inte försåt, över huvud taget inte något som begäret eggar till.
(…)
Allt som alltså förefaller oss löjligt, orimligt eller ont i naturen kommer sig av att vi bara känner en del av det hela och är okunniga om största delen av naturens ordning och sammanhang och att vi vill styra allt genom bruket av vårt förnuft, fastän det förnuftet hävdar är ont inte är ont med avseende på hela naturens ordning och lagar, utan bara med avseende på vår naturs lagar.
250-251

…den som av sitt begär drivs så att han vare sig kan inse eller göra det som är nyttigt för honom, han är verkligen slav, och bara den är fri som helhjärtat lever under förnuftets odelade ledning. En handling som sker på befallning, det vill säga lydnad, upphäver förvisso på ett sätt friheten, men detta gör inte någon till slav, utan det beror på handlingens skäl. Om handlingens syfte inte är den handlades utan härskarens nytta, då är den handlande en slav och onyttig för sig själv, men i en republik och ett rike där hela folkets väl, inte den härskandes, är den högsta lagen, vilken, vilken härskaren lyder i allt, bör han inte kallas för en slav som är onyttig för sig själv, utan för en undersåte. Således är den republik den friaste, vars lagar är grundade på förnuftet, ty där kan var och en vara fri när han vill, det vill säga leva enligt förnuftets ledning.
Likväl är barn, trots att de måste lyda föräldrars befallningar, likväl inte slavar, ty föräldrarnas befallningar syftar i högsta grad till barnens bästa. Vi uppfattar alltså en stor skillnad mellan en slav, en son och en undersåte, vilka därför definieras enligt följande, nämligen: en slav är den som måste lyda sin herres befallningar, vilka bara ser till den härskandes väl. En son däremot är den som gör det som är nyttigt för sig själv på föräldrarnas befallning. Slutligen är en undersåte den som gör det som är nyttigt för det allmänna och därmed också för sig själv, på suveränens befallning.
Härmed anser jag mig tillräckligt ha visat det demokratiska styrelseskickets grundvalar.
255-256

…den har mest makt som härskar i undersåtarnas sinnen. Om den som fruktades mest hade mest makt, så skulle förvisso tyrannernas undersåtar ha det, ty de är desom fruktas mest av sina egna tyranner. Fastän vidare sinnet inte kan behärskas lika väl som tungan står likväl sinnena på ett sätt i härskarens makt, vilket kan ske på många sätt, så att de allra flesta människor tror, älskar, hatar osv., det han vill. Även om de inte gör detta på härskarens direkta order gör de det likväl ofta, som erfarenheten ymnigt visar, på grund av hans makts auktoritet och hans ledning, det vill säga enligt hans lag. Därför kan vi utan att det strider mot förnuftet tänka oss människor som bara tror, älskar, hatar, föraktar och över huvud taget grips av någon affekt enligt härskarens lag.
265


Baruch Spinoza
Teologisk-Politisk Traktat
Daildalos, 2016, översättning, Niklas Olaison

onsdag, oktober 26, 2016

Ruggig rysare: Svart potatis

En morgon stod sheriffen i sällskap av poliser, kofotsmän och soldater framför dörren till ett oansenligt hus. De hade kommit för att vräka bonden som bodde där med sin familj. Bondens reumatiske far dog redan samma natt i ett dike. Nästa dag gick hans gravida fru bort. Det hände någonstans på Irland. Det var ingen isolerad händelse. Åren efter den stora missväxten 1845 vräktes tusentals bönder som inte kunde betala arrendet.

Om det här kan man läsa om i journalisten Pär Lodin bok, ”Svart potatis” Den långa undertiteln sammanfattar vad det handlar om: ”När en miljon irländare dog av svält på det brittiska imperiets bakgård Den stora svälten, Irland 1845-1850”.

Hösten 1845 hade vädret varit nyckfullt. Varma mornar, regniga kalla eftermiddagar.
Plötsligt en dag fylldes luften av en kraftig stank. Potatisblasten täcktes av svarta prickar och vissnade. När bönderna grävde upp sina potatisar hittade de ”svarta, slemmiga klumpar”. Idag kan det vara svårt att föreställa sig hur viktig potatisen var i Irland på den tiden. För många fattiga var det den helt dominerande födan.

Svart potatis är mycket mer än historien om en missväxt. Lodins fyrahundra sidor tjocka genomgång av händelseförloppet och den politiska debatten visar tydligt att det snarare var politik än biologi som ledde till svältkatastrofen.

Den brittiska regeringen var frihandelsvänner som ansåg att marknaden ska sköta sig själv och att äganderätten var viktigare att värna än fattiga människors överlevnad. Man hänvisade till Adam Smiths teorier och citerade Edmund Burke: ”Vi, folket, borde inse att vi kan inte mildra ett gudomligt missnöje, genom att bryta mot kommersens lagar, vilka är naturlagar och följaktligen Guds lagar.” Därför tillät regeringen att stora mängder livsmedel fortsatte att exporteras från Irland även när katastrofens omfattning var känd.

Regeringens misstro mot de döende tycktes också gränslös. Arbetsmoralen skulle hotas om man hjälpte de svältande. Lättjan skulle breda ut sig och förvärra det ursprungliga problemet. Därför motsatte sig regeringen att man delade ut gratis mat till de svältande. Den här logiken dikterade att även kvinnor och barn som sökte sig till fattighusen skulle sättas i hårt arbete. Fattighusen hade som uppgift att förnedra: de som sökte sig dit tvångsklipptes, fick fängelseliknande kläder och gavs ofta tunga meningslösa arbetsuppgifter. Lodin citerar en brittisk ekonoms förklaring: ”de arbetande klasserna ska se med fasa på fattighuset och skammen att vara intagen där ska föras vidare från far till son.” Det förklarar också varför fattighusen separerade barn över två år från sina mödrar.

Svart potatis är en välskriven, viktig, bok om liberalismens läbbiga historia. Den visar hur idéer om frihet, precis som kommunismens dröm om ett klasslöst samhälle, kan förvandlas till sin motsats. Och även om Irland i mitten av artonhundratalet naturligtvis var ett helt annat samhälle lever många av de idéer och attityder gjorde svälten möjlig fortfarande kvar i vår tid.


Svart Potatis När en miljon irländare dog av svält på det brittiska imperiets bakgård Den stora svälten, Irland 1845-50
Pär Lodin
Politisk Historia

måndag, oktober 24, 2016

Ojämlikhet dödar

En apa lägger några metallpoletter på ett bord och får ett äpple av en djurskötare. En dag har priset på äpplen stigit. Då köper apan mer gurka i stället. Primatforskare har gjort den här typen av experiment i ett kvarts sekel nu. Det visar sig att apor ofta är rationella på det sättet som ekonomisk teori förutspår. Apor gömmer gärna sitt sparkapital och en del försöker handla med falska pengar (gurkskivor i stället för polletter).

I ett experiment erbjöd man två grupper av apor gurkor i utbyte mot stenar. Allt fungerade smidigt tills man började behandla grupperna olika. När den ena gruppen plötsligt fick russin, som de tycker bättre om, och ibland inte ens behövde betala för dem började den andra gruppen strejka. En del slutade att äta de gurkor man redan köpt, andra kastade både stenar och gurkor på primatforskarna.

Spontant kan man tycka att det här beteendet är ologiskt. En apa får det ju inte sämre bara för att en annan får det bättre. Apors behov kan också vara olika.

Vår känsla för rättvisa är inget sentida mänskligt påfund utan en evolutionär strategi som utvecklats tidigt bland alla primater. Orättvisor stör uppenbart samarbetet i de grupper som apor i det vilda är beroende av för sin överlevnad. Apornas reaktioner ger en hint om de mekanismer som får ungdomar i svenska förorter att bränna bilar och kasta sten på räddningstjänsten.

Socialmedicinsk forskning visar att vår relativa position i samhället har ett avsevärt inflytande över liv och hälsa. Hur grannen har det påverkar oss i allra högsta grad.

Sverige var som mest jämlikt 1980. Trots att vi fortfarande lever i ett av världens mest jämlika länder är det stora skillnader i medellivslängd även hos oss. Folk i höginkomstkommunen Danderyd lever sex år längre i snitt, än folk från fattigare Sundbyberg. Folk i arbetarstaden Norrköping lever kortare och är betydligt sjukare än i bättre bemedlade Linköping.

Det är inte heller bara ohälsosamt leverne som kortar livet utan stressen av att befinna sig i botten på den sociala hierarkin. Arbetslöshet förkortar livet även för de som varken röker eller dricker. Sociologiprofessorn Göran Therborn konstaterar i sin bok Ojämlikhet dödar: "Man har till och med kunnat visa att fruar till arbetslösa män läggs i tidigare grav än andra gifta kvinnor". Att till exempel inkomstpröva barnbidraget vore därför ytterligare en sätt att stigmatisera de som har det sämst i samhället.

Att tillhöra underklassen är lika farligt för hälsan som att röka. Men det är inte lika enkelt att lämna underklassen som att sluta röka. Individ kan göra karriär genom att vara företagsam, eller ha tur, men en hel klass kan inte det. Därför behövs det en politik som utjämnar klassklyftorna.

Radiorecension

Hampus Eckerman pratar om Konsten att sälja krig i radio TUFF (Tyresöradio)

onsdag, oktober 19, 2016

Mats Skogkärs religiösa propaganda

Under rubriken "Unesco reviderar historien" kritiserar Mats Skogkär en Unesco resolution som han hävdar förnekar judendomens historiska kopplingar till Jerusalem. Men redan i punkt tre på första sidan framgår så inte alls är fallet:
” Affirming the importance of the Old City of Jerusalem and its Walls for the three monotheistic religions…”

Men Skogskär kan inte läsa innantill själv utan förlitar sig på Hamas tolkning av dokumentet. Han skriver:
”Resolutionen, som lades fram av en grupp muslimska stater, är en del av en långsiktig strategi som går ut på att så tvivel om judendomens historiska koppling till Jerusalem och därmed göra judarna till främmande kolonisatörer. Allt enligt formeln: ifrågasätta, förvirra, förneka.”

Notera hur Skogkär själv försöker förvirra genom att blanda ihop frågan om judendomens historiska koppling och den judiska kolonisationen av områden där arabisktalande kristna och muslimer varit i majoritet i århundranden. Det är märkligt att en tidning som kallar sig liberal använder sig av religiös propaganda i stället för att ta frågor om äganderätt och likhet inför lagen på allvar.

måndag, oktober 17, 2016

Hesa Fredrik





Varje gång en fabrik med inlåsta barnarbetare brinner upp så borde SvT balansera sin rapportering med en nyhet som ställer kapitalismen i positiv dager. Att SvT inte gör det beror på att journalisterna som jobbar där är vänsterdrivna, hävdar Fredrik Segerstedt i Expressen.

Nu föredrar även tidningar som Expressen att skriva om utsatta barn i stället för barn som det går bättre för. Men av någon anledning så anklagar inte Segerstedt journalister som arbetar på kommersiella medier för att vara vänsterdrivna. Alla som jobbar i media vet att negativa nyheter väcker större intresse bland allmänheten än positiva.

Nyhetsjournalister återger normalt sett källor som har någon slags relevans eller auktoritet, som politiska partier, forskare osv. Anledningen till att media inte skriver om bostadsmarknaden på det sätt som Segerstedt önskar är att det är så få som delar Segerstedts världsbild.

SvT ideologisering visar sig också i att man tar ”feministiska och ekologiska perspektiv tas för givna” hävdar Segerstedt. Men är det verkligen bara vänstern som bryr sig om jämställdhet och miljön?

Inte ens när SvT gör den typ av program som Segerstedt efterlyser (vänsterns våldsamhet och förhållande till de forna kommuniststaterna i öst) är det ett tecken på journalistisk objektivitet. Då är inte kriteriet vad man producerar utan hörsägen om vad SvT journalister ska ha sagt om dessa program.

Att Expressen och andra kommersiella medieföretag aldrig tröttnar på att publicera nästan identiska debattartiklar om SvT beror förmodligen på att de har så svårt att klara sig i konkurrensen. SvT har betydligt fler tittare och högre förtroende bland allmänheten än privata TV3, TV4 osv. Och även borgerliga väljare har betydligt större förtroende för Public Service än den blaska som Segerstedt skriver i.


Se också FN: Spruckna drömmar?

torsdag, oktober 13, 2016

Fel Dylan vann

Bob Dylan Nobelpristagare. I litteratur! Men om man kan få ett Nobelpris för att uppfinna DDT eller lobotomin så är det väll också rimligt att även belöna Bobs öronmask.

Svenska Akademin gör sitt bästa för att förbli relevant i en tid då det tryckta ordet allt mer marginaliseras. Nittio procent av all kommunikation lär vara kroppsspråk så framtidens Nobelpristagare lär heta Hans Hugo Ferdinand "Manne" af Klintberg och/ eller Tom Cruise.

Akademin har belönat Bob Dylan men agerar utifrån Dylan Thomas motto:

”Gå inte stilla in i den där goda natten,
De gamla skall brinna och rasa vid dagens slut;
Gör motstånd, motstånd mot att ljuset dör.”

söndag, oktober 02, 2016

lördag, oktober 01, 2016

tisdag, september 27, 2016

Första recensionen & intervjuad

Idag blev jag intervjuad av Godmorgon Världen. Vet inte vilken Söndag det kommer att sändas. Tidningen Syre har också publicerat den första recensionen av Konsten att sälja krig.


"Han har ett alldeles eget och självständigt sätt att ta några steg tillbaka, se samband och ställa frågor, som gör det oerhört intressant att läsa."

måndag, september 19, 2016

Bokmässan

Jag kommer att presentera, kort, min nya bok på bokmässan i Göteborg. Finns i Verbal förslags monter B02:28 på torsdag (14.00), fredag (15.30) och lördag (13.00).

onsdag, september 14, 2016

Konsten att sälja krig

Min nya bok också går att beställa utan mellanhänder direkt från förlaget. Just nu tycks det vara enda sättet eftersom Bokus krånglar. (Vet inte hur det är med Adlibris) Har själv inte fått något ex eftersom jag är utomlands.


torsdag, september 08, 2016

Riskkapitalisternas starka sida

Det var bättre förr skriver Cecilia Stegö Chilò: “…produktiviteten i vården sjunker samtidigt som resurserna ökar”. (i Corren och NT) Påseendet är så självklart att hon inte tycker sig behöva belasta läsarna med referenser eller närmare förklaring.

Jag har en kompis med njurcancer som spritt sig, vars fall illustrerar hur rätt Chilò har. Det är möjligt att läkare kunde behandla fler patienter med njurcancer för tio eller tjugo år sedan. Men de överlevde inte heller så länge. Och det är ju effektiviteten i en behandling som är relevant.

Om min kompis diagnosticerats något år tidigare och inte fått den nya medicinen så hade han med 90 procents sannolikhet dött inom ett år. Tabletterna kostar 50 000 kronor i månaden och betalas, tack och lov, av landstinget. (Det är inte utgifterna för kanelbullar till landstingspolitikernas möten som blivit dyrare.)

På medeltiden hade min kompis blivit behandlad med blodiglar eller någon annan form av åderlåtning. Den tidens läkare använde det till allt och tyngdes varken av journaler eller byråkrati. Ju primitivare läkarvetenskap, desto högre produktivitet.

Men dagens läkare har säkert möjligheter att bli produktivare utan att kvalitén på den medicinska behandlingen försämras uppenbart, genom att till exempel ägna mindre tid åt empati. Där kan säkert fler riskkapitalister i vården göra en insats.




Se också Dagens Medicin

Min nya bok: Konsten att sälja krig


Baksidan:


Går att beställa på Bokus, Adlibris, vanlig bokhandel eller direkt från förlaget. Be gärna ditt lokala bibliotek att köpa in ett ex. (När BTJ hunnit recensera boken, om en månad eller två, så att den finns i bibliotekens system(

Omslag och formgivning är gjord av Kolbjörn Guwallius
Verbal förlag. 288 sidor.






Verbal förlag

onsdag, september 07, 2016

Bra med Sverige i botten

Varje år presenterar OECD en lista över vilka länder där det lönar sig minst att studera. Och Sverige ligger alltid sist. Högern brukar klaga när vänster talar om relativ fattigdom. Låginkomstagare ska vara glada om de får det bättre, och inte snegla på hur mycket mer höginkomsttagarna får. Man ska inte visa avund mot dem det går bra för. Men när den här rapporten kommer glömmer man detta. Nu är det inte bara okey att jämföra höginkomsttagare med låginkomstagare utan man ska dessutom se hur mycket sämre, relativt sett, svenska högutbildade har jämfört med utländska. Förklaringen är naturligtvis att det är ett tillfälle att göra propaganda för ökade klassklyftor.

Högutbildade svenskar tjänar 1,25 gånger en vanlig månadslön jämfört med OECD snittet som är 1,6.

Tittar man på listan så är det första som slår nästan alla länder där det lönar sig mest att studera också är de minst utvecklade. Chile, Brasilien, Colombia, Mexiko, och Turkiet toppar listan. Är det förebilder? Om Sverige hade lika många fattiga bönder som dessa länder skulle vår placering förbättras dramatiskt. Men vore det bättre ?

Länderna där det lönar sig mest att studera har inte bara många lågutbildade som tjänar uselt: de har också färre högutbildad än Sverige och utvecklade länder. Högerns opinionsbildare brukar inte ha problem med att förstå det här med tillgång och efterfrågan men när den här rapporten kommer tappar man alltid minnet. (Det finns fler faktorer men den här är viktig.)

Frågan är varför man moraliserar, i stället för att lita till marknaden. Varför måste det löna sig mer att studera när vi redan massutbildare så många? Marknadslogiken säger att man borde utbilda färre ingenjörer om man vill att löner ska öka. Men den rätta lönen är alltså inte den som sätts ute i företagen utan den som opinionsbildarna tycker borde vara rätt... (göra låginkomstagare fattigare)

Svenska företag har varit duktiga på att inte betala sina högutbildade lika bra som i många andra rika länder. Den offentliga sektorn har varit ännu bättre på att betala socionomer och bibliotekarier låga löner. Men Svenskt Näringsliv har aldrig vad jag vet uppmanat sina medlemmar att höja lönerna för svenska ingenjörer till japanska nivåer. Inga opinionsbildare kräver att svenska lärarlöner ska höjas till tyska nivåer. Rapporten används i stället för att upprepa gamla käpphästar: vi måste sänka lönerna för de lågavlönade, sänka skatterna…

Education at a Glance 2015
OECD Indicators


fredag, september 02, 2016

Så blir svältande barn plugghästar

Många Indiska skolbarn lär sig nästan inget i de offentliga skolorna. Lösningen är privatiseringar och avgiftsbeläggning hävdar Rola Brentlin i Kristianstadsbladet.

“Där det offentliga misslyckats har en uppsjö av privata initiativ tagit plats. De senaste åren har en rad privata lågkostnadsskolor etablerats. Mot en låg avgift erbjuder de skolgång som av allt att döma ger bättre resultat än vad det offentliga lyckats med. Professor James Tooley från University of Newcastle har studerat privata lågkostnadsskolor i Indien. Bland annat har han jämfört 3 500 barns kunskaper i matematik, hindi och engelska. Slutsatsen är att barnen från de privata skolorna når betydligt bättre resultat.”

På Rebas låter det som om hur fattigt folk som helst kan eller är beredda att betala en extra avgift för sina barns skolgång. Det vore märkligt om det vore så i ett land där nästan 200 miljoner människor är så fattiga att de är undernärda, enligt FN. De avgiftsbelagda skolorna är kanske bättre än de offentliga men den avgörande skillnaden är naturligtvis att de som har sämst förutsättningar - de som alltid är hungriga - inte går i dessa skolor. Frågan är hur någon på allvar kan tro något annat…

Betalt för att ha fel

En tredjedel av eleverna i årskurs nio uppger att de tycker att skolan inte är tillräckligt utmanande i en rapport som Skolinspektionen gjort. (Tematisk analys Utmaningar i undervisningen) Det finns inga uppgifter om hur eleverna uppfattning förändrats så vi vet inte om detta är bättre eller värre än tidigare…

Rapporten föranleder Blanche Jarn, ledarskribent på NT, att slå ett slag för betygen. Hon skriver att det råder “betygsfobi” och hävdar att man tycker “att det är ”taskigt” att "dela ut betyg eftersom det indikerar att alla barn inte är exakt lika bra på precis allt.” Detta trots att skolan aldrig haft mer betyg än idag, och i årskurs nio, som är huvudfokus i rapporten, har man alltid fått betyg. Ledarens syn på betyg saknar dessutom helt stöd i Skolinspektionens rapport: “Forskare som intresserar sig för elevers motivation pekar på att överdrivet fokus på yttre motivationsfaktorer - betyg, beröm eller andra “belöningar” - riskerar att hämma den inre motivationen. “

Jarn kan ha nöjt sig med att läsa pressmeddelandet och inte själva rapporten. Och har hon läst rapporten så har hon struntat i de delar som inte stämmer med hennes förutfattade mening. Denna förseelse är inget olycksfall i arbetet, utan ska snarare ses som ett normalt sätt att arbeta på en ledarsida.

torsdag, september 01, 2016

Vem vill bränna borgare på bål?

Privata vinstdrivna vårdföretag som missköter sig utsätts för värre kritik än offentligt drivna och det är jätteorättvist, hävdar ungmuffen Edvard Hollertz på NT:s ledarsida. (Ibland är det viktigt med rättvisa)
Underförstått: även om det inte finns någon precis kunskap om vem som vanvårdar sina patienter mest så måste kritik alltid fördelas jämt mellan de bägge aktörerna. Vanvård till följd av att resurserna gått till aktieägarna är nämligen inte värre än vanvård som är orsakad av slarv eller inkompetens.

“Inom vilka andra sektorer än välfärden är det möjligt att på fullt allvar föreslå ett totalförbud mot vinster?” undrar Hollertz som i likhet med andra moderater inte verkar ha insett att det finns stora skillnader mellan de tjänster som det offentliga finansierar och de tjänster och varor som det privata näringslivet traditionellt erbjudit.

Det är lättare att bedöma kvalitén på en bil man köpt, eller det jobb som frissan gjort. Folk vet som regel mer om bilar och mode än medicin och pedagogik. Det subjektiva värdet i privata varor och tjänster är oftast större än inom välfärdstjänster. Folk kan bedöma hur trevlig och tillmötesgående läkare är - och det är en viktig aspekt - men det avgörande, den medicinska behandlingen är svårare.

Många som använder välfärdstjänster befinner sig också i en situation där de har nedsatt förmåga att bedöma kvalitén. Det handlar om gamla, sjuka och barn. För gamla och sjuka är valfriheten ofta bara formell: de klarar knappast att byta utförare om de är missnöjda. De som har störst praktiska möjligheter att välja vårdcentral är dessutom de friska, eller friskaste. För äldre och sjuka är det viktigaste kriteriet ofta att vårdcentralen ligger så nära hemmet som möjligt. Större delen av vårdcentralernas inkomster kommer dessutom från ersättning från friska som skrivit sig hos dem, eller automatiskt blivit skrivna där om de inte gjort något val.


Sjukvård och utbildning är dessutom tjänster vars kvalité tar mycket längre tid att bedöma än traditionella privata varor och tjänster. En bil kan inspekteras innan köpet. Resultatet av en hårklippning kan man se efter tio minuter. Men kvalitén på vård och skola, i den mån kan bedöma den, tar månader att veta något om. Det finns också kostnader med att byta vård och skola som inte existerar i traditionella privata tjänster. Det kan vara stressande för dementa att byta boende, och elever att förlora sina klasskamrater. Elever som byter skola förlorar också kontinuiteten i utbildningen. Traditionella privata tjänster har inte de här inläsningseffekterna som i praktiken begränsar konkurrensen.


I stället för att resonera kring frågan jämför Hollertz kritik mot vinster i välfärden med medeltida häxprocesser. Kanske är han inspirerad av riskkapitalisten Thomas Perkins som hävdade att antikapitalism är en nya form av antisemitism.

måndag, augusti 29, 2016

Så får du mer sex

Föräldrar nuförtiden får inte knulla så mycket, menar psykiatern David Eberhard i dagens GP. Det beror på att de inte kan uppfostra sina barn. Barnen ska hållas hårdare, inte få bestämma, inte vara i centrum, inte titta på TV så mycket. Föräldrar ska inte vara rädda för “maktmissbruk”. Då kanske det inte heller blir så många skilsmässor gissar skribenten.

Vilken generation det var som kunde uppfostra sina barn uppger inte Eberhard. Reaktionärt folk brukar aldrig berätta när den där guldåldern rådde. Det är säkrast så. Många gånger sammanfaller den med när de själva växte upp. Fast fler skilde sig på sjuttiotalet än idag. Kanske var “kravlösheten” “ledstjärna” även för sjuttiotalets barnuppfostrare? Jag och mina kompisar klättrade på garagetak när vi var i tioårsåldern i början av åttiotalet. Ingen verkade vara rädd för att vi skulle ramla ner och dö. Men dagens föräldrar verkar ha satt stopp för den typen av lekar. Det går att hitta exempel på att dagens föräldrar är bättre på att sätta gränser än äldre generationer men det är alltid de reaktionära som bestämmer hur man ska mäta auktoritet.

Kan de som föddes på femtiotalet ha varit den sista generationen som uppfostrades på rätt sätt? Då tittade man inte mycket på TV... Men det var ju den generationen som sedan förfärade sina föräldrar med att lyssna på Beatles och låta håret växa. 1950 var var också tio gånger så många skilsmässor som år 1900.

Även om det tycks vara svårt att lokalisera den förlorade guldåldern är orsaken till förfallet alltid den samma: vi förmår inte längre respektera auktoriteter. Så är det till exempel med skoldebatten. Dagens reaktionärer efterlyser "katederundervisning", vad nu det är. I början av 1900 talet kritiserade man i stället ”den moderna pjoskpedagojan”. För 1905 års läroverksreform införde tyvärr “dalt” och “lek” i skolan.

Kanske föddes den sista generationen som fick en bra uppfostran i slutet av 1800 talet, eller under den första åren på 1900 talet. John Chrispinsson har (indirekt i alla fall) beskrivit i Populär historia hur det var med föräldrarnas auktoritet i Stockholm på den tiden:

“I vissa stadsdelar hoppade hälften av eleverna av skolan i sjätte klass. Ungarna ville snabbt bli vuxna, de slöt sig samman i gäng som levde på smårån, häleri och lurendrejeri. De bråkade på pendeltågen, värst var kvällstågen till Hagalund. De sjöng fula visor, slog konduktörs och passagerare, kastade sten på tågen och krossade lampor. “



Relaterad post: En orättvis betraktelse

torsdag, augusti 25, 2016

Vitsen med etik

Ekonomer får bära hundhuvud för “oegentligheter” i samhället, hävdar Alexander Beck, Tomas Brytting och Andreas Lindetyd i Sydsvenskan. Trots det anser trion att civilekonomer behöver studera etik. Ett skäl man uppger är att ämnet annars riskerar att få låg status. Ett annat är att ekonomer kan tro att etik är “ känslobaserat klagande på näringslivet framdrivet av medier.” Trion skriver att studenter som ändå läser lite etik tycker att ämnet är “användbart”.

På vilket sätt etik är “användbart” förklaras aldrig. Spontant kan man tro att kunskaper i etik skulle göra folk mer etiska men trion men det skriver inte trion. Det kan bero på att det inte tycks finnas några studier som visar att kunskap i etik skulle göra folk mer etiska eller mer godhjärtade. Inget tyder i alla fall på att moralfilosofer ger mer pengar till välgörenhet, ringer sin mamma oftare, donerar mer blod och organ, eller städar mer efter sig på konferenser. Så är det i alla fall om man ska tro filosofen Eric Schwitzgebel som på olika sätt studerat hur hans kollegor beter sig i verkligheten. Det finns till och med tecken på att etiker kanske är mindre etiska i vissa situationer än andra filosofer. När Schwitzgebel gick igenom listor över försvinna böcker från ett dussin bibliotek visade det sig att akademiska böcker om etik (som man kan anta mest lånas av etiker) oftare är mer stulna eller aldrig återlämnade än andra… Men även om de etiker som snor biblioteksböcker är mer oetiska så är de säkert duktigare än de flesta på att förklara varför de egentligen inte gjort något större del. Så kanske är det så att ekonomer som fått studera etik i alla fall kommer att kunna framstå som mer etisk än de som inte gjort det.

(Uppgifterna ovan har hämtats från Jonathan Haidts bok The Righteous Mind Why Good People are devided by Politics and Religion)

onsdag, augusti 24, 2016

Frihetskämpen funderar

Fem miljoner extra för läsfrämjande insatser är för lite pengar. Hur kan regeringen satsa så löjligt lite pengar. Haha. Noll kronor hade varit bättre. Jo, först hånade jag regeringen för att de satsade för lite, och i nästa andetag förklarar jag att de inte borde satsa något alls. Jag är alltid konsekvent i den meningen att jag alltid anser att en socialdemokratisk regering gör fel. Staten ska inte lägga sig i. Då hamnar man på ett sluttande plan. Först en läsfrämjande kampanj, sedan blir det kanske en boxningsfrämjande kampanj. Dessutom är böcker “lite gammeldags”. Men att titta på film är bra lästräning. Resa utomlands är också bra.

Apropå “Frihetskämpen” “Carolin Dahlman: Läslov? Statsministern ska inte bestämma vad vi gör på fritiden”

Argument mot privat ägda bolag?

“Förmår staten att styra företaget bättre än vad marknaden hade klarat av”, undrar Hanna Maria Björklund, på Kristianstadsbladets ledarsida. Detta med anledning av att de statliga bolagen, framförallt Vattenfall, gått sämre de senaste åren. HMB tycker inte att det finns andra måttstockar än vinsten: “Statliga bolag bör drivas marknadsmässigt och professionellt, allt annat vore slöseri och stöld från folket”. (Så även om privatiserade bolag ger dyrare och sämre service än privata så är det inget skäl att motsätta sig att verksamheten bedrivs av privata bolag.)

HMB ställer upp två hypoteser. Om statliga bolag går sämre än privata är det ett skäl för privatisering. Och om de går lika bra som privata så undrar hon om det det också är ett argument för privatiseringar. Den tredje möjligheten: att statliga företag skulle kunna ha högre lönsamhet än privata tar hon inte ens upp. Notera att det i HMB:s ledare därför inte finns en teoretisk möjlighet för statligt ägda bolag att ha ett existensberättigande. Ledarens logik är som det gamla skämtet: “krona så vinner jag, klave så förlorar du”. Det är väll också därför som hon inte brytt sig om att kolla hur det står till med långsiktiga lönsamheten i statligt ägda bolag.

HMB har dock rätt i att det ibland tycks finnas oklarheter kring de statliga bolagens uppdrag. Ska de leverera högsta möjliga vinst eller finns det “andra värden” att värna? Det är en av många faktorer som gör det svårare att jämföra lönsamheten mellan privata och offentligt ägda företag.

Ps.
Notera att Vattenfall trots allt inte är lika misskött som Enron. Och just nu går det rätt dåligt för hela branschen. De 32 största olje och gasbolagen på Fortune 500 har till exempel gått från 91 miljarder dollar i vinst 2014 till 46 miljarder dollar i förlust förra året. Aktievärdet på många av världens största energibolag har gått ner med över 50 procent de senaste åren.

torsdag, augusti 18, 2016

Privat är sämst

Det offentliga är den sämst arbetsgivaren av alla hävdar Lisa Magnusson på Sundsvalls Tidnings ledarsida. Hon stödja detta på siffror från fackförbundet kommunåls rapport Status: Prekär”. Hon skriver: “Av både denna Kommunalrapport och den föregående framgår nämligen att det just är kommuner och landsting som är den stora boven. Inte bara för att de har en större andel visstidsanställda.” Men det finns inget stöd för det i rapporten. På sidan femton framgår det att privat vård och omsorgsverksamhet har sex procent högre andel tidsbegränsade anställningar än offentlig vård och omsorg.

SCB sammanfattar läget så här: “De tidsbegränsade anställningarna har ökat för både kvinnor och män sedan 1987 och mest i privat sektor där de flesta tidsbegränsade anställningarna finns” (30 år med statistisk om jämställdhet).
Att det finns fler visstidsanställda äldre inom Kommunal än Unionen är sant men knappast det centrala i denna fråga.

Ett uppenbart skäl till varför allt fler har tidsbegränsade jobb är naturligtvis den tilltagande konkurrensen. Ibland beror den på globaliseringen. När det gäller vård, skola och omsorg så menar Kommunal att privatiseringar och reglerna om offentlig upphandling bidragit. Verksamheter som auktioneras ut till lägst bjudande vart och vartannat år har inga bra förutsättningar att erbjuda fasta anställningar. Svårast att erbjuda fasta jobb har naturligtvis de som dessutom ska gå med vinst.

Vi kräver en rikspolischef med rödsprängda ögon

Det brinner mer bilar i Sverige. Låt mig säga redan från början att det inte är judarnas fel. Det är inte en ras fråga. Det handlar inte om religion. Det handlar inte heller om sociala förhållanden. Jag känner en jude som inte bränner bilar. Jag känner en fattiglapp och han bränner inte heller bilar. Alla är vi individer i ett nästan perfekt valfrihetssamhälle. Sociologer och kriminologer är anhängare av kollektivistiska ideologier: de är vår tids kommunister och nazister. När jag hör en sociolog yra om utanförskap tycker jag mig ofta se antydan till en rektangulär mustasch under hens näsa.

Just nu är jag i jättesur på polisen. Jag sällar mig in i kören och kräver att rikspolischef Dan Eliasson måste avgå. Han ser ju för sorglös ut. Jag vill ha en rikspolischef med rödsprängda ögon. “Dan Eliasson tronar över”, skriver Correns Cristian Dahlgren, “…ett dysfunktionellt organiserat, uppgivet kaos.” Och Eliasson lär också vara oförskämd. Han ska ha frågat en kritiska journalist hur polisen skulle kunna arbeta effektivare med att förebygga tafsande på konserter.

Opinionsbildare vet hur polisarbete ska organiseras, och hur man ska komma till rätta med till exempel bilbränderna. “…vi måste ha en professionell, närvarande och effektiv ordningsmakt på gator och torg, som gör att vi slipper fler nätter upplysta av brinnande bilar” skriver Dahlgren i polemik mot dem som förespråkar en ineffektiv ordningsmakt. Men det är ju polisen jobb att vara polis så vi säger vanligtvis inte så mycket om hur det ska gå till rent praktiskt.

Men här kommer några idéer om hur hur CD:s förlag kan förverkligas. 2015 fanns det 4 669 063 svenskregistrerade personbilar i Sverige. Antalet poliser är lite över 20 000. Om man har rätt attityd och ser till att bilarna parkeras på rätt sätt så behöver varje enskild polis i tolvtimmars pass ha koll på mindre än femhundra bilar var. Men polisen verkar ha lika svårt att förstå att det är deras jobb.

Kristianstadsbladet Carolina Dahlman (CD2) delar också med sig av sina lösningar.“Höj blicken och se dem som sabbar för andra stint i ögonen.” Och så ska man säga åt dem att ta ansvar för sitt eget liv. Att det skulle kunna finnas en sociologisk (dvs nazistisk) förklaring gör CD2 arg och rent av sjuk. Ja, hon får “tinnitus i öronen”. Att satsa på förorterna där man bränner bilar är “osmaklig girighet”.
Nej, inga resurser till förorter för “I Sverige finns pensionärer som inte får läkarhjälp trots att de lojalt jobbat hela livet. Poliser och lärare tjänar småsummor med tanke på de insatser de gör."


Upplopp : Sverige har blivit ett normalt land


Anteckningar om maktbalans I

Andra världskriget beskrivs ofta som en kamp mellan diktur och demokrati trots att Stalins Sovjetunion var allierad med Västmakterna, och att det demokratiska Finland stred på Nazitysklands sida. Tanken att västmakternas utrikespolitik främst skulle vägletts av ideologiska principer strider också med hur många ledare resonerade före och under händelsernas gång. Ett tydligt exempel är Winston Churchill tal inför det konservativa partiets utrikeskommitté i mars 1936. Där sa han:

“I fyrahundra år har Englands utrikespolitik gått ut på att motsätta sig den starkaste, aggressivaste, mest dominerande makten på kontinenten och särskilt att hindra att Holland och Belgien faller i händerna på en sådan makt. sedd i historiens ljus måste dessa fyra seklers konsekventa, målmedvetna politik bland så många förändringar i fråga om personer och händelser, förhållanden och förutsättningar, te sig som ett av de remarkablaste drag som något folk eller någon stat kan uppvisa i sin historia. därtill kommer att England i alla situationer har valt den svåraste vägen. när vi ställdes inför Filip II av Spanien, när vi under Vilhelm III och Marlborough ställdes inför Ludvig XIV, mår vi ställdes inför Napoleon eller Vilhelm II av Tyskland hade det varit lätt och var säkerligen mycket frestande att förena sig med den starkare och dela frukterna av hans erövringar. Vi valde emellertid alltid den tyngre vägen: vi förenade oss med mindre starka makter, sammanslöt dem till koalitioner och besegrade och krossade på detta sätt den kontinentala militära tyrannen, vem han än var och vilket folk han än ledde. på så sätt bevarade vi Europas frihet, skyddade tillväxten av dess vitala och varierande samhälle och utgick ur fyra fruktansvärda krig med ökat anseende och ett växande imperium samt med Holland och Belgiens självständighet tryggad. detta är den brittiska politikens underbara, undermedvetna tradition. (…) Jag vet ingenting som skulle övertyga mig om att vi inte borde eller kunde fortsätta på samma väg. (…) Lägg märke till att Englands politik inte tar någon hänsyn till vilket land det är som försöker ta väldet över kontinenten. (…) Det har ingenting att göra med härskare eller folk utan uteslutande med vem som är starkast och potentiellt dominerande tyrannen. “ (1)

Churchill noterade att Frankrike militärt sett visserligen var det starkaste staten just då, och förmodligen även 1937, men menade att det avgörande ändå var att Frankrike var ett fredlig parlamentariskt land utan ambitioner att dominera Europa. Hans snabba och oreserverade stöd till Sovjetunionen efter att landet attackerats av Hitler illustrare vilken betydelse som tankar om maktbalans hade för honom. Låt vara att Churchills reaktion på det spanska inbördeskriget visar dock att han inte alltid var helt konsekvent.

“I denna strid var jag helt neutral. Det var ju helt naturligt att jag inte stod på kommunisternas sida. hur kunde det också tänkas när de skulle ha mördat mig och mina släktingar och mina vänner om vi varit spanjorer! med tanke på allt det övriga de hade på sitt samvete ansåg jag det riktigt att den brittiska regeringen inte blandade sig i Spaniens affärer. “(2)

Adolf Hitler beskrev Storbritanniens utrikespolitiska tradition på samma sätt som Churchill:
 
“Sedan tre århundraden tillbaka har vår kontinents utveckling på ett avgörande sätt bestämts av Englands försök att genom en väl avvägd maktbalans mellan de europeiska staterna skaffa sig ryggen för att kunna arbeta för sina världspolitiska mål.
Den brittiska diplomatins traditionella strävan, vars enda tyska motsvarighet är traditionen inom den preussiska hären, har sedan drottning Elisabeths dagar gått ut på att planmässigt och med alla medel – om så behövdes även genom militära ingrepp – förhindra att någon europeisk stormakt växt över sin normala storlek.” (3)


Det är värt att notera att även John Stuart Mill, liberalismens största tänkare, också kunde låta sig styras av realpolitiska förhållanden snarare än ideal eller känslor. I juni 1859 uttrycker han sin sympati för tanken på ett fritt och enat Italien men menar att Storbritannien inte bör lägga sig i frågan eftersom Österrike var det enda land britterna kunde räkna med att få stöd av i händelse av att man hamnade i krig med Frankrike och Ryssland på samma gång. (4)


Källor:

1 Winston Churchill, Andra Världskriget Stormmolnen hopas, Skoglunds bokförlag, 1948, s. 200-201, Översatt av Nils Holmberg
2. Churchill, s. 206
3. Adolf Hitler, Mein Kampf Del 2, Hägglunds förlag Översatt av Anders Quiding, s. 212
4. Kenneth N. Waltz, Man, the state and War: A theoretical analysis, Columbia University Press, 2001, s. 226

onsdag, augusti 17, 2016

Tre argument mot tolerans

“En tolerant kult är ingen Religion; det är förstörelsen av alla kulter.

Varför förstör Toleransen alla kulter?
1. Därför att likgiltigheten inför alla kultur motsäger idén om en enda vis, heliga & sann Gud.
2. Därför att den förutsätter hos människan ett formellt förakt för sanningen & studietrötthet som är oförenlig med dess plikter mot Gud.
3. Därför att sanningens kedja är odelbar, alla länkar håller ihop. Tvivlar ni på en enda uppenbarad dogm, skakar ni tron på alla andra."

Tolerans leder till protestantism. Men detta är bara tvivlarens första steg. Efter att ha granskat protestantismen motsägelser söker han snart stöd i Socinianismen. Och mellan Socinianismen och deismen är steget kort… efter att ha flörtat med Pyrrhonismen slutar tvivlaren sedan som obotlig Ateist.

“Erfarenheten bekräftar detta resonemang genom de en mångfald exempel. “De protestantiska prästerna”, säger J.J. Rousseau, vet inte längre vad de tror, inte heller vad de vill, inte heller vad de säger… Om man frågar dem om Jesus Kristus är Gud, de vågar inte svara…(…) Deras enda sätt att grunda sin tro är att attackera andras.”

De nya kulterna har lika lite respekt för världsliga ordningen som inför den sanna guden och leder därför till inbördeskrig, revolutioner… De värden som antas följa med tolerans: humanitet och fred kan därför bara skapas inom katolska kyrkans enighet. Toleransen försvagar religionen och dess grepp om folkens lycka och freden.

“Förföljelse är tveklöst ett dåligt sätt att undervisa och övertyga; men bör därför trogna och otrogna ha samma ställning i samhället? St Augustus anmärkte att vist begagnade världsliga botemedel är väldigt lämpade att bota likgiltighet inför Himmelen. Gud själv tillämpar dem, och för på så sätt tillbaka en stor mängd borttappade själar.”

Idag skulle man kunna formulera andra argument mot toleransen men det återkommer jag kanske till.

Catéchisme Philosophique, ou Receuil d´Observations propres á défendre la religion Chrétienne Contre ses Ennemis, Abbé Flexure de Réval, andra upplagan, tryckt 1777 (den första publicerades 1773) (Köpt på katolska kyrkans loppis i Strasbourg).

citat och referat från s. 262-267

måndag, augusti 15, 2016

Apropå kraven på enkla jobb

Det efterlys ofta enklare jobb, den nya eufemismen för låglönejobb, på borgerliga ledarsidor. Det är sant att den svenska arbetsmarknaden rationaliserat bort jobb som outbildade invandrare hade kunnat göra. Låglönejobb är problematiska eftersom det är dyrt att leva i Sverige, så om man inte också ändrar socialnormen så är risken stor att det offentliga kommer att subventionera medelklassens nya pigor. Lite som i USA där många amerikaner med enklare jobb bara klarar sig tack vare socialbidrag i form av food stamps. Det finns studier som visar att runt hälften av alla jobb kan ersättas av robotar och informationsteknik inom tjugo år, så det här är inte bara en fråga som berör lågutbildade invandrare.

Men det viktiga är inte hur många som plockar potatis utan hur många potatisar som kommer upp ur jorden. Därför finns det skäl att fundera på om man inte borde införa fyradagarsvecka, så att folk kan dela på de arbetsuppgifter som finns kvar.

Talet om enkla jobb återknyter till en gammal högertradition att motverka att den breda allmänheten får en bra utbildning. Lisbeth Lundahl har beskrivit den i sin doktorsavhandling:

“Under hela 1950 – talet motionerade högern i riksdagen om olika sätt att förbilliga folk och enhetsskolan. Realskolan och gymnasiet berördes däremot knappast. 1957-1960 presenterade partiet mer systematiska besparingsförslag, alternativbudgetar, i anslutning till varje års budgetproposition. 1960 ville högern spara ca 60 miljoner kronor på skolan, varav ungefär en tredjedel på att dra in de allmänna studiebidragen och lika mycket på att slopa statsbidragen till fria läromedel. En tredje stor besparing, som emellertid skulle bära frukt på allvar först påföljande år, var att dra in på bidragen till fria skolmåltider. Skolmaten och läromedlen skulle med omedelbar verkan avgiftsbeläggas. Vidare ville partiet sänka byggkostnaderna för skollokaler genom att satsa på provisoriska paviljonger snarare än permanenta lösningar, sänka stadsbidragen till skolskjutsar, minska anslagen till skolbiblioteken och till skolpersonalens vidareutbildning.”
s. 151

“Vid sekelskiftet såg fortfarande många högermän skillnaderna i makt och egendom, som inrättade av Gud och därför ofrånkomliga och riktiga. Den moderna och liberalt präglade högern talar i stället om individuella, genetiskt betingade variationer i anlag och intressen som blir – och bör få bli – utslagsgivande i tävlingen om de olika samhällspositionerna. Högerpartiets krav på en uppdelning av eleverna har förvisso gällt en elit, men elit som man hävdat står öppen för envar med tillräcklig intelligens och duglighet. (…) Man har välkomnat en viss, i regel begränsad social rörlighet, genom att fattiga begåvningar från arbetar- och lantbrukarhem får läsa vidare. Däremot har högern gått emot reformer, som har kunnat sätta en återhållsam intagning till den högre utbildningen ur spel och därmed kunnat äventyra den högre utbildningens exklusivitet.”
s. 168

“Vad som skiljer dagens högerpolitik från gårdagens är kanske främst sättet att motivera en sådan uppdelning på. Före andra världskriget handlade det om samhällets behov av ett utbildningssystem som kunde understödja den existerande arbetsdelningen, på femtiotalet om att man satsade på begåvningarna för att Sverige och svenskt näringsliv skulle utvecklas och förbli konkurrenskraftigt. På 70- och 80- talen ville man hellre tala om individuella olikheter och individens rätt att få utveckla sina behov. Ofta heter det, att ”skolan måste slå vakt om elevernas rätt att vara olika”. “
s. 193

Ur Lisbeth Lundahl, I moralens, produktionens och det sunda förnuftets namn Det svenska högerpartiets skolpolitik 1904-1962 Pedagogiska institutionen Lunds universitet, 1989

Tidigare citat från samma avhandling: Flumskolan år 1910

onsdag, augusti 10, 2016

En orättvis betraktelse

Det fanns ingen krok att hänga upp handduken på i det gemensamma duschrummet. Ingen hade heller tagit initiativet att slå in en spik i väggen. Golvet var alltid ostädat, och folk kastade sina soppor i korridoren. Det studenthem jag bodde på i Rumänien i början av nittiotalet var bara runt femton år men hade aldrig riktigt byggts färdigt och redan börjat förfalla. Även jämfört med svenska studenter drack de omåttligt.

Några år senare bodde jag en vecka hos ett gift par i Bukarest. De söp mer eller mindre på heltid. Min värd som varit teknisk chef för ett stort glasbruk gick upp och la sig i sängen med en flaska vodka efter lunch. På kommunisttiden brukade han i likhet med andra högutbildade rumäner med fint jobb tvingas soppa gatorna några dagar om året. Han pratade mest om hur han misslyckats med att modernisera fabriken.

En gång intervjuade jag en redaktör i Transsylvanien. Han förklarade den tidning han arbetade på bara uppgav vilken etnisk bakgrund gärningsmän hade om de var romer. Om de var rumäner eller tillhörde någon annan minoritet skrev man inget som kunde identifiera brottslingen. Han tyckte det var ansvarsfullt. Romer har det i blodet i eller kulturen eller vad det nu är. Då blir det relevant att tala om det. Folk med ljus hy är individer med en historia. Så är det fortfarande.


Jag tänker på den där redaktören och fulla rumäner när jag läser GP:s Alice Teodorescu. Den femte juli skrev hon en ledare: (Slutaspeladum, Dan Eliasson!) om främmande kulturers roll för sexuella övergrepp i Sverige på ett sätt som låter väldigt rumänskt. (”…om något sker i enlighet eller i strid med kulturen, är relevant.”). Tillbaka från semestern fortsätter hon sina grubblerier om utlänningars brott och våldtäkter (”Bortse inte ifrån förövarnas kulturella rötter”) men nu har hon gjort ett vetenskapligt genombrott och upptäckt ytterligare en faktor:

”Den kulturella kontexten från vilken människor kommer spelar en central roll, liksom den socioekonomiska sammansättningen.
Genom att ge sken av att det handlar om gruppen "män" eller "invandrare", vilka som helst, göder man fördomar baserade på stereotyper vilket skuldbelägger alla inom gruppen, samtidigt som möjligheten att förändra beteendet hos de specifika förövarna minskar eftersom insatserna som står till buds är för generella. Om vi vill få bukt med den ökande andelen våldtäkter måste all fakta fram, annars riskerar polariseringen att öka ytterligare, till nackdel för majoriteten skötsamma män och invandrade. ”


Just det. Ju längre till exempel romer gått i skola desto mindre är risken att de begår brott. Det är mindre sannolikt att en rumänska med jobb begår brott än en arbetslös. Men både hon och jag vill hellre tala om kulturens betydelse.

Det som fascinerade mig mest med Rumänien var spiken i studenternas duschrum. Den som inte fanns och förmodligen fortfarande inte finns. Det är det konkreta uttrycket för annat som saknas. Initiativ, samarbete, förtroende. Rumäniens fascistiska och kommunistiska förflutna verkar ha ärrat befolkningen.

I ett samhälle med många stora minoriteter är det svårt att skapa förtroende mellan medborgare, och för staten. De flesta av Rumäniens judar dödades under andra världskriget kriget eller har flytt landet. De tysktalande i Transsylvanien har flyttat till Tyskland. Rumäniens romer reser runt i EU och tigger.

Alice är sminkad som östeuropeiska kvinnor var på åttiotalet trots att hon kanske inte ens var född då och förmodligen vuxit upp i Sverige. Kulturen är uppenbart stark. Man kan ta flickan ut ur Rumänien men det är svårare att Rumänien ur flickan. Jag säger som Alice: ”Attityder och normer sitter djup och kan bara förändras om erkänns”. Eller ”bortse inte från ledarskribentens kulturella rötter”.

Konkursmässiga Göteborgsposten har blivit en skitig förfallen tidning. Två av tre medarbetare på ledarsidan har hoppat av i protest mot Teodorescu. Elin Grelsson Almestad har lämnat kultursidan. Hon menar att GP ”sålt ut det sista av sin publicistiska trovärdighet och skapar nu annonsintäkter på texter som hetsar mot migranter och normaliserar Sverigedemokraternas världsbild”.