måndag, november 21, 2016

Till ungdomens försvar

När jag gick på gymnasiet för över tjugofem år klagade lärare ofta över hur okunniga många elever var. Detta trots att mina klasskamrater nästan alla var akademikerbarn. En yngre generation lärare sjöng samma visa när jag själv jobbade på en gymnasieskola för några år sedan.

Ska man tro Pisa-undersökningarna och upprörda universitetslärare är dagens elever inte lika duktiga som förr i tiden. Att femtonåringar inte kan lika mycket matte och har sämre läsförståelse kanske stämmer. Men de har andra färdigheter och annan kunskap. Dagens femtonåringar är ofta bättre på att använda datorer och internet än sina föräldrar.

Ingen generation är dessutom så välutbildad. Idag lär det finnas fler doktorander än det fanns gymnasister för åttio år sedan. Bara sedan jag pluggade på universitet har antalet studenter fördubblats. Alla kan naturligtvis inte ha samma förutsättningar som när bara en liten elit hade tillgång till högre utbildning. Men talar man bara om de svaga missar man att vi står mitt i en enorm utbildningsrevolution.

Kanske är också dagens ungdom smartare än tidigare generationer. IQ resultaten har ökat med tre poäng per årtionde de senaste hundra åren (Flynn effekten). Det tyder i alla fall på att de yngre är duktigare på abstrakt tänkande än äldre generationer. Jag misstänker att detta kommer att bli ett stort tema i samhällsdebatten först den dagen effekten stannar av eller vänder.

Ett annat återkommande tema är ungdomens lathet. Företagarna presenterade till exempel nyligen sin rapport ”Det är attityden, dumbom”, där femtusen (mest äldre män?) klagade på ungas arbetsmoral och disciplin.

Men varför ska man moralisera över det? Varför skulle unga utveckla lojalitet mot företag som inte är lojala mot dem? Villkoren på arbetsmarknaden kännetecknas ju numera av kortsiktiga relationer med tillfälliga anställningar. Därför är det helt normalt om unga har svårt att utveckla samma arbetsmoral eller lojalitet som man kanske kunde göra på den tiden det var möjligt att göra karriär och jobba hela livet på samma företag. Varför är de egenskaper som anses beundransvärda eller nyttiga när de utövas av företag och affärsmän fel när ungdomen tar efter?

Företagarnas gnäll har mer att göra med Luther än vad man kunde förvänta sig av anhängare av ett marknadssamhälle. I ett marknadssamhälle är det priset som ska reglerar tillgång och efterfrågan. Den som inte gillar en billig tvål kan köpa en dyrare. Moral är inget mynt. Tycker man inte att arbetskraft är som tvål (eller vilken vara som helst) kan man inte heller kräva att den ska vara ett passivt objekt.

Men liberala opinionssidor som annars pratar om hur fel det är med moraliska pekpinnar - om regeringen till exempel vill förbättra folkhälsan - drar sig dock inte för att säga hur ungdomen borde bete sig. Individen vet inte längre sitt eget bästa. . De ska tänka på Sveriges konkurrenskraft och samhälles framtida välstånd.

fredag, november 18, 2016

Falukorvssamhället

Du beställer oxfilé men när maten kommer visar det sig vara falukorv. Kyparen förklarar: när få beställer oxfilé blir vårt inköpspris för högt, så du får hålla till godo med ett billigare alternativ idag. Men försök i morgon så kanske du har tur.

Om det gick till så här när man gick ut och åt skulle väll ingen hävda att kunderna kunde göra rationella val. Men det är så här det fungerar med vissa välfärdstjänster: Du jämför olika skolor och fastnar för en. Kanske är det fina biblioteket det som avgjorde frågan. Strax efter att du börjat på skolan tar ett antal elever sin skolpeng och byter till en konkurrent. Plötsligt har den skola du valt inte längre råd att anställa en bibliotekarie. Men du kan alltid byta skola och hoppas på bättre tur nästa gång.

Valfrihet och konkurrens kan vara bra metoder att uppnå kvalité till låga kostnader. Om kaffet på fiket smakar rävgift går du någon annan stans. Dåliga fik bättrar sig eller tvingas lägga ner. Men gamla och dementa provbor knappast olika vårdhem. Andra faktorer än tjänsternas kvalité är ofta avgörande. Om man inte är beredd att flytta långt ifrån sina hemmakvarter eller anhöriga finns det ofta inte många alternativ eftersom utbudet av äldreboende, skolor eller vårdcentraler är betydligt mindre än för restauranger, fik eller frisersalonger. Det är också mycket lättare att bedöma kvalitén på en kopp kaffe än vård och pedagogiska tjänster.

Dementa på äldreboenden behöver också kontinuitet och det kan vara direkt olämpligt för dem att byta miljö. Elever som byter skola förlorar klasskamrater och den pedagogiska kontinuiteten. Det kostar inte lika mycket att byta fik som att byta äldreboende eller skola. Om de psykologiska och sociala konsekvenserna av att byta fik vore lika skulle de flesta förlika sig med att dricka surt kaffe. Fikens ägare skulle inte ha ekonomiska incitament att förbättra servicen.

Det är sant att vinst sporrar företag att dra ner på kostnader men om folk inte kan veta vad de väljer, om oxfilén kan förvandlas till falukorv, och om valfriheten därför snarare är teoretisk än verklig, är vinst inget kvitto på att verksamheten drivs på ett bra sätt. Ett möjligt sätt att utforma en verklig valfrihet vore i stället att låta medborgarna och personal få inflytande över hur offentligt finansierad service ska bedrivas. I skolans fall blir dessutom verksamheten lättare att planera, och kvalitén jämnare, om man vet i förväg hur många elever man kommer att ha de närmaste åren.

onsdag, november 09, 2016

En nation av flugätare

Demokrati är ett system där man har miljoner människor att välja mellan – varav tusentals är stiliga eller visa – och så väljer folket en tölp till president. Ungefär så klagade den amerikanske kritikern H.L. Mencken redan när förrförra seklet var ungt. Det är, menade han, som en hungrig människa sätter sig vid ett matbord men i stället vänder ryggen till de vällagade rätterna, börjar fånga flugor och försöker stilla sin hunger genom att äta upp dem.

Mencken trodde att amerikaner i allmänhet inte var särskilt intresserad av frihet, rättvisa eller sanning. Fria människor känner sig ensamma och är oroliga. ”Han längtar efter hordens varma trygga doft och är beredd att ta herden på köpet.” Nu har man valt en herde men beror det verkligen på ett karaktärsfel hos amerikanerna?

Jan Myrdal brukar hävda att extremhögern inte har framgång på grund av rasism och fördomar utan för att ”de tar upp faktiska frågor”. ”Förmår man inte förstå detta då går det lika illa nu och för oss som det gått alla gånger tidigare”. Klart är i alla fall att politiker som Donald Trump bärs fram av en våg av ilska och frustration gentemot etablissemangets oförmåga att fixa praktiska frågor. Ett exempel på hur de ökade klassklyftorna tar sig uttryck är att medellivslängden för vita outbildade amerikaner sjunkit sedan tjugo år tillbaka.

Kanske gjordes den bästa analysen av fenomenet Donald Trump av Karl Polanyi redan 1944. I sin klassiska bok Den stora omdaningen hävdar han att fascismens seger i många länder var ett oundvikligt resultat av ”liberalernas obstruktion av alla reformer som innebar planering, reglering eller kontroll”. Ett modernt samhälle behöver regleringar, rättvisa regleringar, för att fungera.


USA:s New Deal, det svenska Folkhemmet, eller Hitlers Tyskland reglerade inte sina ekonomier på grund av ideologisk samsyn. De var pragmatiska. Att Weimarrepubliken förvandlades till ett samhälle av flugätare berodde ytterst på att dess demokratiska politiker, i allt för hög grad förlitade sig på marknadssamhället.

(Publicerad på FiB:s webb)

tisdag, november 08, 2016

"Nödvändig bok om krigen vi köper"

Recenserad i Corren och Norrköpings Tidningar av Per Carlsson


"Pierre Gilly är en synnerligen noggrann författare och analyserna i den här boken sväljer man inte i en enda sittning, trots att den egentligen inte är svårläst. Språket är klart, inte som i en avhandling, även om det vimlar av hänvisningar och fotnoter. Men det är faktiskt nödvändigt att man tar sig igenom den."

måndag, november 07, 2016

Dumskallarnas sammansvärjning

Kritik av frihandel är en konspiration mot förnuftet. Så brukar liberaler ofta framställa det. Och det gör även Nils-Eric Sandbergs i sin krönika ”Den välsignade handeln”. Folk förstår inte, och politiker som motsätter sig är populister. Det är därför som nya avtal ofta förhandlas i långt bort från allmänhetens insyn.

Med TTIP-avtalet (Transatlantic Trade and Investment Partnership) mellan EU och USA ska företag kunna stämma stater för utebliven vinst om miljölagstiftning fördyrar eller försvårar deras verksamhet. Det får Sandberg att jubla. Han ser det som en förstärkning av äganderätten och en förutsättning för långsiktiga investeringar och utveckling.

Men ett företag som skitar ner luften, vattnet och jorden minskar värdet på andras egendom. Lagstiftning och skatter som riktar sig mot den här typen av externa kostnader innebär i själva verket ett förstärkande av äganderätten.

Redan i mitten av artonhundratalet såg en liberal brittisk regering till att skattebetalarna anställde kemister för att kunna kontrollera företagens aktiviteter. Den ytligt antiliberala politiken med allt mer offentlig kontroll är inte resultatet av en dumskallarnas sammansvärjning utan ett pragmatiskt sätt att komma till rätta med de problem som uppstår i ett industrisamhälle. Och historien visar att även liberala politiker ofta tvingats överge de principer som Sandberg utan ironi kallar för ”välsignade”. Den ungersk-amerikanska nationalekonomen och historikern Karl Polanyi ger en lång lista med exempel i sin klassiska bok Den stora omdaningen.

Om Sandberg läst ekonomisk historia hade han också vetat Adam Smiths skrifter inte beskriver hur världen utvecklats i verkligheten. USA hade världens högsta tullar i över tvåhundra år. De övergav den först efter att konkurrenterna i Europa förstörts i andra världskriget. Det var i skydd av tullarna man byggde upp en industri. Om man koncentrerat sig på det man kunde bäst skulle bomull fortfarande vara deras största exportprodukt.

Om Sydkorea följt Adam Smits råd hade man satsat på personal intensiv industri som teko. I stället tog staten initiativet till att starta Pohang Iron and Steel Company (POSCO) 1968 som var början och en förutsättning för det koreanska undret.

Den svenska industripolitiken var mindre auktoritär men inte heller här överlät man marknaden åt marknaden
”Socialdemokraterna ”bygger landet” med stora tekniksatsningar och med stora infrastrukturprojekt, och företag som Asea, L M Ericsson, Skånska Cementgjuteriet, Johnsonkoncernens byggbolag och andra verkar vara i ett slags symbios med statliga och kommunala beställare och byggherrar.”
(Ronald Fagerfjäll, andra delen av Företagsledarnas århundrade)

Om världens ledare tänkt som Sandberg hade jetmotorer, helikoptrar, och civil kärnkraft (eller kärnvapen) bara varit teoretiska koncept. Det hade kanske funnits ett dussin datorer i världen, och ingen hade hört talas om internet. All den här tekniken har tagits fram av stater som om man ska tro Sandberg bara är ett hinder för utvecklingen. I stort sett all modern amerikansk högteknologi kan spåras till statligt finansierade forskningsprojekt. Oavsett om det är bioteknologi, nanoteknologi, eller internet så dyker riskkapitalisterna upp först 15-20 år efter att det offentliga börjat satsa stort.
De som vill ha detaljer kan till exempel läsa Mariana Mazzucato bok Entreprenörsstaten.

fredag, november 04, 2016

Lögner som inte är lögn

En lögn som inte skadar en själv eller den man talar med är det en lögn? Den franske filosofen Jean Jacques Rousseau tyckte inte det. Det är inte värre än att tiga om sanningen. Så länge man inte är skyldig någon sanning behöver osanningen inte vara lögn. Han liknar det vid att ge falska mynt till någon man inte står i skuld till: ”man lurar då visserligen mannen men man stjäl inget från honom”. (1.)

Jag kom att tänka på Rousseau när efter att ha läst den kristdemokratiske EU-parlamentarikern Lars Adaktussons angrepp på FN, Unesco och den svenska regeringen i BT. Adaktusson anklagar Unesco för att ägna sig åt historieförfalskning och förneka kopplingen mellan judendomen och Jerusalem (”Dags att sätta stopp för Israelfientligheten”). Ändå står det redan på första sidan av dokumentet att Jerusalem är viktig för alla tre monoteistiska religioner.

Men Adaktusson är inte skyldig svenska läsare någon sanning. Gud har gett Israel till judarna. Det står ju så i gamla testamentet. Men eftersom de flesta svenskar idag inte ser bibeln som en auktoritet använder Adaktusson, och andra israelvänner, ord som demokrati och antisemitism. Huruvida det finns någon sanning i anklagelserna är oviktigt eftersom det egentligen inte beror oss: det handlar om det judiska folkets förhålland till Gud.

Den resolution Adaktusson kritiserar är inte märklig. Den efterlyser en återgång till de förhållanden som rådde fram till september 2000 då en arabisk stiftelse administrerade al-Aqsa moskén. Man skriver också att det är angeläget att Unesco återigen ska kunna bevaka de historiska delarna av det ockuperade östra Jerusalem.

Det är ett faktum att Israel bryter mot internationell lag på de ockuperade områden. Sextiotusen amerikanska judar har slagit sig ner på ockuperade västbanken. Många judar anser att det också är en religiös plikt att ta över det ockuperade Östra Jerusalem. Men det är bara en världslig uppfattning, och därför tiger Adaktusson om det.

1. Citerad ur Jacques Derrida Histoire du Mensonge Prolégomènes, Galilée, 2012, s. 17.

torsdag, november 03, 2016

Liberalismen är en hatt

"Stephan Arkadjevitj tog fram och läste en liberal tidning, den var inte radikal utan förfäktade majoritetens åsikter. Och trots att vetenskap, konst och politik inte intresserade honom nämnvärt, omfattade han ståndaktigt de åsikter som omfattades av majoriteten och av hans tidning, och han ändrade dem bara när majoriteten ändrade dem – eller rättare sagt, han ändrade dem inte, de ändrades av sig själva omärkligt inom honom.

Stephan Arkadjevitj hade lika lite valt sin politiska uppfattning eller sina åsikter – hans politiska uppfattning och hans åsikter hade kommit till honom av sig själva – som han valde sina hattar eller rockar; han bar helt enkelt sådana som andra bar. Och det var lika oundgängligt för honom som sällskapsmänniska att ha åsikter – han hade under mogen ålder utvecklat ett ordinärt behov av en viss grad av intellektuell aktivitet – som det var att ha en hatt. Att han föredrog liberala åsikter framför konservativa, vilka även de omfattades av många i hans krets, berodde inte på att han ansåg liberalismen rationellare utan på att den närmare överensstämde med hans livsföring…

På så vis hade liberalismen blivit en vana hos Stephan Arkadjevitj, och han tyckte om sin tidning av samma skäl som han tyckte om middagscigarren: därför att den spred en lätt dimma i hans hjärna."

Stycket kommer från Leo Tolstojs roman Anna Karenina men citerad ur David Riesmans bok Den ensamma massan, Arkiv förlag, (s.64-65) översatt av Ulrich Hertz och Gunnar Sandin. (Jag hade användning av Stephan Arkadjevitj när jag skrev Informationskriget om Iran.)

Älskar ni inte livet?


För tjugo år sedan publicerade jag den här recensionen i Folket i Bild. Den har nästan blivit aktuell igen. Jag tror jag var den enda recensenten som inte mumlade om det många kände till. Tonen var kanske lite onödigt raljant...

De franska boklådorna har allt sedan Francois Mitterands andra mandatperiod börjat lida mot sitt slut översköljts av biografier och politiska nekrologer. När det politiska monumentet gick ur tiden tog utgivningen ny fart. Nu var eventuella lojalitetsband upplösta, man kunde skriva oemotsagd. Inte bara de glassiga ministrar och rådgivare presidenten älskade att umgås med vill skriva böcker. Nu klev även andra linjens män och kvinnor fram ur anonymitetens mörker för att berätta sina historier.
Förutom de vanliga luntorna – till förväxlingen lika – ges nu även mer pikanta berättelser ut. Så har Mitterands läkare, dr Gubler skrivit en bok där han redogör för presidentens fortskridande prostatacancer. Den lyckades familjen få indragen redan efter några dagar. Underrättelseofficer Baril ger i sin egen bok sin version av Mitterands antiterroristbekämpningsstyrka. Boken är kryddad med okontrollerbara påståenden om att diverse självmord i själva verket varit mord, beordrade av presidentens försvarsminister Chalres Hernu.
Med Chris Forsnes nya bok har även Sverige fått en egen Mitterandbok. Varför är obegripligt. Forsne skriver i förordet att det inte är en biografi eller politisk analys; bara ett blygsamt försök att beskriva människan Mitterand som hon tycker försvunnit i floden av vittnesmål över den store kylige manipulatorn.
Sen skriver hon en bok om en kylig manipulerande Mitterand, en godtyckligt redigerad biografi, med långa beskrivningar av presidentens rådgivare eller olika ministrars fåfängor och brister. Det mesta skulle kunnat ha skrivits av vilken halvdan journalist som helst. De flesta stycken som handlar om Forsnes relation till Mitterand har i bästa fall ett anekdotiskt värde.
Forsnes logik och relation till Mitterand är i boken lika oklar som hennes språk:
”Det skulle dröja länge innan det nöje vi fann i att umgås övergick till den vana i positiv bemärkelse som gjorde att min accent på franska och hans högre ålder var något omvärlden lade märke till. Inte vi.”
Ett kapitel handlar om sänkningen av Rainbow Warrier. Där verkade Mitterands kommentarer om sin ovetskap så spontan för Forsne att hon konstaterar:
”trots allt hade (jag) en ganska solid grund att bygga vidare på för min bedömning av ansvarsfrågan.”
Den grunden tog hon med sig när hon som Sveriges televisions reporter beviljades exklusiva intervjuer med den franske statschefen (1).
Det kan vara kul med skvaller och anekdoter. Forsne berättar att Mitterand bara skrattade åt henne när hon klagade över det franska privilegiesamhället. Hon hade i boken kunnat göra en rolig grej av hur Mitterand mobiliserade Paris hela poliskår när hon som ung svensk kvinnlig journalist blivit bestulen på sin handväska. Det var något som parisarna själva förundrades över när det begav sig.
Mitterand utnyttjade Forsne för att informera sig om de journalister som bevakade honom. Hon var ett litet komplement till alla de säkerhetsmän han anställt för att bedriva illegal avlyssning av vänner och fiender. Boken saknar det resonemang om hur rollen som älskarinna går att förena med rollen som journalist som hade gjort den värd att läsa.

Älskar ni inte livet?
Chris Forsne
Fischer & co, 1996

(1.) Detta förnekade Forsne när hon anmälde recensionen till Pressombudsmannen.

onsdag, november 02, 2016

Ur Krig och film

…Isser Harel, chef för Mossad:

Efter skapandet av den judiska staten i maj 1948 blev sökandet efter Eichmann ett av de viktigaste målen för den israeliska underrättelsetjänsten eftersom han var ansvarig för sex miljoner döda (…) Detta var så mycket mer nödvändigt som Nurenbergrättegångarna, av utrikespolitiska skäl, omsorgsfullt hade undvikit att tala om ett judiskt folkmord: i koncentrationslägren hade fransmän, polacker, ungrare osv. utrotats, men ingenstans nämndes det att den allra största delen av dem var judar (…) Senare, och speciellt med professor Faurisson och hans efterföljare, förnekades också att förintelsen verkligen hade inträffat.

Om man läser Isser Harels uttalande bokstavligt, finns allting där: det judiska folkets nya ursprunglighet vilar på minnet av de sex miljoner försvunna som måste fås att framträda på nytt någonstans. Eichmann var en prioritet eftersom han mindre var förintelsens bödel än dess noggranna räkenskapsman, den tjänsteman som ”kallade offren vid deras rätta namn”. Att förneka deras stora antal, som i Nurenberg, var ett större hot mot staten Israels politika existens än något militärt angrepp mot dess gränser.

(…)

Som regissören Veit Harlan berättar, var Joseph Goebbels en mästare idesinformation. En av hans specialiteter var att sprida motsägelsefulla rykten, däribland vissa som nämnde utrotningarna men som följdes av ”lättgenomskådligt” källmaterial i form av fotografier med syfte att devalvera korrekta uppgifter.
102-103

Paul Virilio
Krig och film
Anthropos, 2006, Översatt av Jonas J Magnusson


tisdag, november 01, 2016

Till hungerns försvar

"Hungern kommer att tämja de vildaste djur, den kommer att lära de mest fördärvade anständighet och hövlighet, lydnad och underkastelse. I allmänhet är det endast hunger som kan egga och sporra (de fattiga) till arbete; likväl har våra lagar sagt att de aldrig ska hungra. Lagarna har, detta måste erkännas, likaledes sagt att de ska tvingas att arbeta. Men det lagliga tvånget är förenat med mycket besvär, våld och oväsen; det skapar illvilja och kan aldrig bli till någon god och acceptabel nytta: medan däremot hungern inte bara är ett fredligt, tyst, oavlåtligt tryck utan också framkallar, som det mest naturliga motivet för flit och arbete, de kraftfullaste ansträngningar; och lägger, när den tillfredsställts genom någon annans frikostighet, den säkra och bestående grunden till välvilja och tacksamhet. Slaven måste tvingas att arbeta men den fria människan ska lämnas åt sin egen bedömning, och urskillning; hon ska skyddas i det fulla åtnjutandet av sin egendom, den må vara stor eller liten, och straffas när hon kränker sin grannes.”

Så skrev den brittiska geologen och läkaren Joseph Townsend (1739-1816), i sin bok A Dessertation on the Poor laws. Townsend ses som en föregångare till Thomas Malthus och hans tänkande påverkade både Charles Darwin och Adam Smith. Citatet är hämtat ur Karl Polanyis briljanta klassiker Den Stora omdaningen. Polanyis kommentar:

"Här fanns en ny utgångspunkt för statsvetenskapen. Genom att närma sig det mänskliga samhället från den djuriska sidan undvek Townsend den förment oundvikliga frågan om styrandets grundvalar och införde därmed ett nytt lagbegrepp i de mänskliga angelägenheternas sfär, begreppet naturlag."
(s. 155)

Karl Polanyi
Den stora omdaningen
Arkiv förlag, 2012 översatt av Sven-Erik Torhell