söndag, april 23, 2017

Rapport från kjolbadets tid

”Jag föddes den 8 maj 1902 i Menton. Den dagen dog 40 000 människor på andra sidan jordklotet när Pelée fick ett utbrott.” Nine, min farmors moster, brukade alltid säga att hon föddes samma dag som katastrofen i Martinique. 92 år senare dikterade hon sina memoarer.

Nins mamma hade en livsmedelsbutik i Menton. Italienska kunder brukade gå in i bakre delen av butiken och lyfta upp kjolen så att farmors farmor kunde binda fast packet med socker och kaffe på deras lår. De fyller också fickorna under svarta kjolar. ”De smugglar dessa varor över gränsen till Italien då de är billigare i Frankrike.” Bilar ersätter allt mer hästar, och Nine häpnar över att bilarna till och med får tak.

Mycket är nytt för mig. Pierre, min farmors far, jobbade tydligen redan som tolvåring på en biograf i närheten. Nine hade en bror, Emil, som blev pilot 1914 trots att han bara var 17 år. Han fick en skinnmössa och runda skyddsglasögon men nästan ingen utbildning.

1920, när de sålt butiken för ”en skiva bröd” flyttar familjen till 52, Avenue de la Victoire, i Nice. Nine börjar jobba som frisör. Hon tjänar tre franc om dagen.

”Mer än en gång äcklades jag av lukten av fett hår.”(…) ”Men jag gillar frisersalongerna. Man erbjuder mig en tjänst med sju franc om dagen. Jag blir uppskattad av kunderna som till min stora tillfredställelse föredrar vänta tills jag är ledig… Jag är stolt. Mellan fåtöljerna, ridåer, de skärmar av kunderna. Vi har ibland eleganta och välbärgade kunder som kommer i limousin, och så arbetare från en cigarettfabrik. Lukten från håret avslöjar socialgrupp och yrke… om de har ett yrke… ”

Nine badar i kjol. Det fanns baddräkter men få använde sådana nymodigheter förklarar hon. De flesta anekdoter intresserar väl mest familjen men historien om farmors farfars död kommer med i nästa bok.

(Bilden är Nines bröllopsfoto från 1926.)


Paulette Mury-Denis
Les Rameaux d´Olivier
Egen utgivning

lördag, april 22, 2017

Vad ska vi misstro - och hur

Så gott som var och en som klarat ett vanligt intelligenstest begriper, att saluförande av varor – styrning och efterfrågan på speciella produkter – kräver genomtänkt lögnaktighet. (s. 265)

Fantasi och image-skapande spelar också en viktig roll i relationerna mellan det industriella systemet och staten. Genom att fundera ut en lämplig image av statens ställning, framtid, problem eller risker kan det industriella systemet försäkra sig om en förmånlig reaktion på sina behov. (s. 266)

När detta skrivs har det kalla kriget i närmare tjugo år varit den erfoderliga imagen. Jag antyder inte för en sekund, att denna image bara har det industriella systemets behov att tacka för sin existens. (s. 267)

Frågan är vad vi ska misstro – och hur. Det industriella systemet medverkar till att skapa tilltro till imagen av en olöslig konflikt (och därmed sammanhängande karaktärsdrag) som rättfärdigar dess behov. I och med att tilltro uppnåtts förefaller kapprustningen normal, naturlig och oundviklig liksom de handlingar som bygger på den. En avvikande åsikt förefaller excentrisk och ansvarslös. Häri ligger systemets styrka – och det bygger på övertalning snarare än på påtvingad medverkan.

Men vid närmare betraktande visar det sig mycket som hålls för sant vara fantasier. Sanningen i fallet Förenta staterna och Sovjetunionen är, att de är två stora industrinationer. (…) Maktspelet mellan dem är allt annat än ett nollsummespel så som det för närvarande spelas. (…) Båda systemen är underkastade industrialiseringen imperativ. Detta innebär för båda planering. Och medan de har olika sätt att behandla den individ som motsätter sig planeringen, innebär planeringen i båda fallen att marknadsmekanismen åsidosätts till förmån för kontroll av priser och det indivuduella ekonomiska beteendet. Det står helt klart, att båda länderna lägger sig vinn om de åsikter som gagnar industriapparaten. ” (s. 270-271)

Ur John Kenneth Galbraith Den nya industristaten Wahlström & Widstrand 1969 (Översatt av Vera Ölmedal)

fredag, april 21, 2017

Tystnad mot terrorism

Terrorism är ett underligt begrepp. Vanliga substantiv syftar på något konkret eller abstrakt som har vissa egenskaper. En stol är något man kan sitta på. Ibland är vi inte överens om vad som karaktäriserar ett substantiv men diskussionen handlar alltid om dess egenskaper. När det gäller terrorism förhåller det sig annorlunda. Det är inte terrorn som definierar terrorismen utan förövaren. Amerikansk lag definierar terrorism som politiskt våld som utförts av icke statlig organisationer mot civila. Det är som om man kommit överens om att det viktigaste kriteriet för en stol är att vara tillverkade av en viss typ av företag.

USA och Storbritannien dödade hundratusentals japanska och tyska civila under andra världskrigets bombräder. Det var ett politiskt motiverat massmord på oskyldiga människor som syftade till att terrorisera allmänheten till underkastelse. Men det räknas naturligtvis inte som (stats) terrorism eftersom det är vinnaren som skriver historien. Om Hitler vunnit andra världskriget hade de franska motståndsmännen under ockupationen förmodligen fortfarande beskrivits som terrorister. Och om Apartheid inte avskaffats hade USA med all säkerhet fortfarande klassat ANC som en terroristorganisation. Terrorism är ett namn som man ger fienden men som man som regel inte använder för att beskriva sin egen aktivitet. Jakobinerna under franska revolutionen var ett av få undantag. Detta innebär naturligtvis inte att alla som kallas terrorister kämpar för frihet eller rättvisa.

Terrorism är ett märkligt överskattat fenomen i västvärlden. Med undantag för 2001 dödar amerikanska förskolebarn fler amerikaner än terrorister, men dessa mord får inte alls lika mycket uppmärksamhet. Mellan 2001 och 2013 har också över 450 000 amerikaner dött i trafikolyckor utan att någon krävt en krigsförklaring mot trafikdöden. Om en trafikolycka orsakat samma skador som attentatet på Drottninggatan hade händelsen naturligtvis inte haft samma nyhetsvärde. Det skulle kunna förklaras med att den skada som terrorismen tillfogar oss snarare är psykologisk än fysisk. Ytterst är det avsikten som förfärar oss.

Terrorismen lever i ett symboliskt förhållande till medierna och demokratin. Syftet med attentatet på Drottninggatan var inte att döda fyra personer utan att skrämma tio miljoner svenskar. Terrorism är en kombination av våld och propaganda, den är en form av militär teater, som syftar till att regeringar och allmänhet ska underkasta sig terroristernas vilja.

Det är inte ofta jag är överens med Margret Thatcher men när det gäller terrorismen hade hon rätt. För att bekämpa den måste man beröva terroristerna det ”syre” de behöver. Deras syre är publicitet. Vi måste begränsa och reglera det sätt som media får rapportera om terrorattentat. Nyheter om attentat bör naturligtvis inte censureras men den dramatiska presentationen av attentat kan begränsas på olika sätt. Det kan handla om förbud mot att visa bilder på skadade eller rädda människor och ryktesspridning. Det är till exempel inte rimligt att sprida uppgifter om skottlossning efter attentatet på Drottninggatan utan att dessa bekräftats av polisen. Och varför ska vi visa namn och bild på mördarna, när det just den uppmärksamhet de eftersträvar? Så länge vi talar och ger ett orimligt stort utrymme om terrorismen vinner de som utför det politiska våldet i inflytande. Även fördömanden tjänar dess sak. Det är vår tystnad, inte vår upprördhet som bäst motarbetar terrorismen.


Publicerad i Flamman

torsdag, april 20, 2017

Måste alla verkligen ha en hjärna?

Måste alla bostäder ha ett kök? undrar tobakslobbyisten Patrik Strömer i Corren. Frågan är naturligtvis retorisk. Det går ju lika bra att laga mat i badrummet (där det finns en ventil) eller på balkongen så att grannarna kan njuta av lukten. Men varför måste alla bostäder ha badrum? De är inte mer gratis än kök, och i mer tätbefolkade städer finns andra potentiella lösningar. Den som nyss fått jobb och behöver en bostad, kanske prioriterar att kunna äta ute eller tvätta sig i ett badhus i stället för att binda sitt lilla kapital i kök eller badrum som sällan används. Vissa kanske föredrar att bli tvättade på thaimassager.
Frågan jag ställer mig är om alla verkligen måste ha en hjärna? En hjärna är inte gratis. Den konsumerar 20 procent av vår energi. Det finns exempel på hur naturen valt bort den kostsamma hjärnan. Ett intressant exempel är Sjöpungen som äter upp sin hjärna när den hittat en lämplig tidningsredaktion att fästa sig vid. Naturligtvis vill de flesta människor ha en hjärna i sitt huvud. Men den som vill äta upp sin hjärna bör ha friheten att göra det.

onsdag, april 19, 2017

Även om judar är människor....

Ett eller flera ord har bytts ut i Eli Göndörs krönika i Corren... gissa vilket...


…det går att skönja upptäcka minsta gemensamma nämnare för judar….

Även om judar är människor så skiljer sig exempelvis uppfattningen om familjen och religionens roll för individer och för samhället…

Den som hävdar att svenska judar inte är särskilt religiösa tycks vilja göra dem så lika som möjligt bilden av hur svenskar kan tänkas vara. Judars närhet till det svenska gör dem helt enkelt till bättre eller mer acceptabla människor. Förhållningssättet säger mer om rädsla för att se skillnader än vad det säger om hur judars religiositet skiljer sig från andra grupper i Sverige.


tisdag, april 11, 2017

Till skatternas försvar


Det finns ett pedagogiskt problem med skattedebatten skriver Lars Kriss i Bohuslänningen. Det stämmer. Men Kriss har fel i att problemet skulle bestå i att folk inte förstår den godtyckliga principen att folk ska hälften kvar. Problemet är snarare att få vet att de får tillbaka det mesta av vad de betalar i skatt under en livstid. När vi är i yrkesverksam ålder finansierar vi det vi behöver som barn och gamla. Frågan är inte vilken procentsats som låter bra, utan hur mycket av våra inkomster som ska investeras i barndom och ålderdom. Har vi skattenivåer på 1950 talets låga nivåer får vi också en skola, pensioner och äldrevård som kommer att ha 50 tals nivå.

Sverige har världens bästa näringslivsland enligt affärstidningen Forbes senaste mätning. Detta trots att skatterna räknats som ett minus. I själva verket är de höga skatterna en förutsättning för att näringslivet ska frodas. Amerikanska delstater med högre skatter har också högre tillväxt än delstater med lägre skatter. Amazon ska investera en miljard dollar i Sverige. Huvudskälet är att det är lätt att hitta utbildad personal i Sverige. Det är ju gratis att skaffa högre utbildning här.

Hushållens disponibla inkomster, den inkomst man kan använda till konsumtion eller sparande efter att skatten är betald, har ökat med över 40 procent sedan 1993. Samtidigt har de flesta privata varor och tjänster blivit billigare. Det är alltså inte så att skatterna tvingat oss att dra åt svångremmen.

måndag, april 10, 2017

Förbudet som befriar

Vem är emot frihet? Benito Mussolini hörde till den lilla skaran som hade principiella invändningar. ”Frihet var okey för grottmänniskor men civilisation innebär en progressiv minskning av den personliga friheten” hävdade han. Mussolini hade rätt i att stenåldern var laglös, men föreställningen att förbud och lagar skulle minska den personliga friheten stämmer naturligtvis inte. I ett laglöst samhälle kan de starka döda eller förslava de svaga. Lagen befriar, obegränsad frihet förslavar. Det handlar bara om att utforma lagar som ökar den verkliga friheten.

Här är jag oense med Sofia Nerbrand i NT som inte verkar ha funderat mycket
över de principiella frågorna i sitt försvar för friskolorna (”Låt dem välja”). Man behöver inte söka stöd hos Marx för att hitta svagheter med dagens system. Ann Marie Pålsson, tidigare moderat riksdagsman och docent i nationalekonomi har presenterat solida nationalekonomiska argument mot att vi låter aktiebolag driva skolor. Hon påpekar att två oförenliga principer står emot varandra. Den offentliga sektorn styrs efter behovsprincipen. Det är till exempel inte plånboken som styr hur mycket vård man får utan hur sjuk man är. På samma sätt har alla rätt att få en viss grundläggande utbildning även om man inte har ett gott huvud. Aktiebolag styrs efter vinstmaximeringsprincipen. Den VD som inte gör det bryter mot aktiebolagslagen. För att lyckas med detta vänder sig aktiebolag mot lönsamma kunder. Volvo försöker naturligtvis inte att tillverka bilar som deltidsarbetande städerskor har råd att köpa.

Att bilindustrin fungerar så här är kanske inte ett problem. Men det blir mer besvärligt när det handlar om utbildning där kunden i slutändan också är produkten. Studiebegåvade elever är betydligt billigare att utbilda än studiesvaga. Friskolor som drivs som aktiebolag etablerar sig därför i områden där de har anledning att tro att de mest lönsamma eleverna finns. De kan också marknadsföra sig på ett sätt som avskräcker elever som inte har så lätt i skolan. Nerbrand skriver att friskolor har bättre resultat än kommunala skolor men det är ju bara ett resultat att eleverna har olika bakgrund. De pengar som förr gick till extrastöd av svaga elever går nu till friskolornas aktieägare.

Om man ska ha skolor som drivs av aktiebolag och samtidigt kunna leva upp till den offentliga sektorns behovsprincip så skulle man tvingas anpassa skolpeng efter elevernas studieförmåga. Det kan göras genom att alla sexåringar IQ testas. Men det vore ju, som Pålsson påpekar politiskt omöjligt. Men om man ändå kunde genomföra ett sådant system skulle aktiebolagen naturligtvis bli helt ointresserade av skolvärlden. Deras vinster är helt beroende av att skolpengarna fördelas ineffektivt och orättvist.

Surrealistiskt om Syrien

Anders Romelsjö har kritiserat mitt inlägg, Propagandakritik som propaganda, på FiB. Det är en monoman kritik där han börjar med att förneka triviala fakta. Han anklagar mig för att ” anför felaktiga uppgifter i sakfrågan” eftersom han inte kunnat hitta ett uttalande från rysk media jag nämnde som exempel på rysk propagandakritik. Jag vet inte om Romelsjö är medveten om det men Rysk tv sänder också på ryska. Eftersom jag inte kan det språket har jag litat på att den referens som två brittiska forskare ger är korrekt. Om Romelsjö hade varit intresserad hade han lätt kunnat fråga mig eller hittat källan i min bok som han gör reklam för på sin blogg av någon anledning.

Romelsjös monomana text illustrerar det jag kritiserar ryska medier för: propagandakritik som används för att bedriva propaganda. Han ger många exempel på att USA störtat olika länders regeringar som om det skulle vara ett bevis på att Syriens problem i första hand inte är hemmagjorda. Vad USA gjorde 1953 på andra kontinenter hjälper oss inte att förstå vad som händer i Syrien idag. Romelsjös oförmåga att förstå att många syrier hatat och varit rädda för Assad regimen ända sedan 1971 är fascinerande men hör kanske inte hemma på en debattsida.

torsdag, april 06, 2017

Hyckleri om gasattacken i Syrien

Giftgasattacken i Khan Sheikhun får mig att tänka på medeltidens förbud mot armborst. Det utfärdades av påve och motiverade med att det var ett okristligt vapen. Det verkliga skälet var förmodligen att armborstets pilar kunde penetrera rustningar. Vilken bonde som helst kunde plötsligt döda en riddare; vilket hotade hela samhällsordningen. Men kyrkans förbud var inte totalt. Det var okey att använda armborst mot muslimer.
I praktiken är hycklande ännu större idag. Så länge Saddam Hussein var allierad med USA var det okey att han använde kemiska vapen mot irakiska kurder och Iran. USA skyllde mot bättre vetande på Iran. Men när Saddam invaderade Kuwait visste den retroaktiva upprördheten inga gränser.
Hyckleriet omfattar också frågan vad som utgör ett kemiskt vapen. Är de napalmbomber som USA använde för att bränna ihjäl människor under Vietnamkriget mindre kemiska och mer humana än till exempel senapsgas? Hur är det med vit fosfor? ”Krigsförbrytelser är a priori totalitära” skrev Karl Vennberg i sin berömda artikel ”Vietnam som moralproblem ”Fråga bara de förkolnade vietnamesiska barnens vålnader, om de inte kände skillnad på demokratisk och totalitär napalm.”
Faktum är att västvärldens militära strategi infattat massmord mot civila ända sedan andra världskriget. Under Koreakriget fällde USA fyra gånger fler bomber (räknat i sprängkraft) än vad Japan fick smaka på under andra världskriget. USA fällde fyrtio gånger mer bomber över Vietnam än vad Japan fick. De civila offren kan räknas i miljoner. I händelse med ett krig mot Sovjetunionen planerade USA att kärnvapenbomba 295 sovjetiska städer. Man uppskattade att 115 miljoner människor skulle dödas. Gasattacken i Syrien är naturligtvis avskyvärd, men upprördheten klingar falskt.

Publicerad i Dalademokraten

Propagandakritik som propaganda

Inlägg i FiB

söndag, mars 12, 2017

Om att slå ihjäl sin syster

Jag funderar på att slå ihjäl min hund. Eller min syster. Min hund börjar bli lite gammal. Min syster har aldrig varit något att ha. Tanken kom när jag läste GP. David Eberhard förklarar att det inte finns någon rättvisa. ”Ingenting i naturen är rättvist.” Beviset för detta är att vi alla har ”olika förutsättningar” och ”förväntar oss olika saker av livet.”

Min hund och min syster har inte samma förutsättningar att klara ett knytnävsslagsmål som mig. Jag kan redan höra henne prata om att alla självklart har rätt att leva, och att mord är olagligt. Vadå självklart? Lagboken finns inte i naturen. Lagboken är ett försök att skapa en typ av ”kollektiv enhetlig rättvisa”. Eberhard varnar för sådant.

Läser man hela ledare förstår man att den inte handlar om min syster. Eller min hund. Inte direkt i alla fall. Den handlar om skatterna som är för höga. För trots att det inte finns någon rättvisa så existerar tydligen orättvisan. Och trots att vi alla har så ”olika förutsättningar” och ”förväntar oss olika saker av livet” så kan Eberhard veta vad motsatsen till det som inte finns är: ”Det är naturligtvis inte rättvist att ta från de rika och ge till de fattiga. Det är djupt orättvist". Och för att riktigt slå in sin poäng så formulerar han det också som en definitionsmässig sanning: det är ”orättvist att ge bort det man tjänar till någon som inte förtjänat det.” Tycker inte du också att det är orättvist (eller bara fel) att de som inte förtjänar att leva ska få leva?

mer strunt här här

tisdag, februari 21, 2017

Uppdatering...

Det har varit glest med inläggen här ett tag nu. Ett skäl är att jag lägger krutet på bokprojekt. Först ska jag göra klart en amerikansk version av Konsten att sälja krig, och så en bok om Vägen till andra världskriget. Det känns meningslöst att ta upp den nya “så kallade” presidentens utspel. Det är få som tar honom på allvar i Europa, och många av hans anhängare i USA bryr sig inte om de han säger är sant. “Nu vågar jag inte besöka Sverige” skojar en bekant i New York som röstade på Trump. Han är hänförd över presidentens förmåga att sätta dagordningen med hjälp av strunt. En del funderingar över Trumps propagandaknep kommer i den amerikanska utgåvan men det är annars ett ämne som kräver sin egen bok. En vän som känner många i den amerikanska politiska och ekonomiska eliten hävdar att Trump kommer att bli avsatt inom ett och ett halvt år. Så går snacket i alla fall.

Konsten att sälja krig har sålt bra, trots att Akademibokhandeln inte tagit in den och ingen större tidning recenserat den. Bokklubben Pennan och Svärdet har sålt en del och många hittar boken via Bokus eller Adlibris. Jag hoppas att det är läsare som tipsar sina vänner och bekanta men det är svårt att veta.

En del läsare, som Kerstin (i en kommentar till mitt förra inlägg) är besvikna över vad jag skriver om propagandan i Syrien och Ukraina. Det är, upplever jag, en rätt vag kritik. Ingen analys av propagandametoder är naturligtvis tillräcklig i sig om man inte kan avgöra vem som gör vad och vad som händer i ett krig. Föreställningen att Rysslands annektering av Krim skulle vara resultatet av ett spottat folkligt uppror tycker jag inte är trovärdig. Att jag främst skriver om det ryska informationskriget i kapitlet om Ukraina beror på att det är Ryssland som tagit över en annan stats territorium. Jag har tidigare tagit upp hur USA arbetar i boken “Informationskriget mot Iran”.

tisdag, januari 31, 2017

Antecknat om Cato 2.

En modern historiker menar att fikonet Cato visade upp i Senaten måste ha kommit från hans egen trädgård. Poängen var inte att fresta med Kartagos rikedom. Den gamle senatorn ville bara påminna sina kollegor om hur liten världen var: “ så nära är fienden våra murar”. En annan modern hypotes är att Cato drevs av maktbalans. Kartago var svagt, men riskerade att annekteras av en grannstat, och därmed ge upphov till en farligare rival.

Antikens historiker uppger att rädsla var det främsta skälet. Inte bara bakom de som ville ha kriget, utan också de som motsatte sig det. Publius Scipio Nasica, kusin till Scipio Africanus, som besegrade Hannibal, under det andra puniska kriget, brukade säga att Kartago måste bevaras. Diodorus Siculus, och andra äldre historiker, menar att Nasica ansåg att rädslan för Kartago hade en sund effekt på romerska inrikespolitik: “Så länge Kartago överlevde, tvingade den fruktan hon frambringade, romarna att leva tillsammans i harmoni, och styra över sina undersåtar med rättvisa…” Rädslan för en yttre fiende, menade Diodorus, var bra för att bevara och expandera ett imperium. “Men när rival-staten väl förstördes var det uppenbart att det skulle bli inbördeskrig, och att hatet mot den styrande makten skulle bloms upp bland alla allierade, på grund av den girighet laglöshet som romerska domare skulle utsätta dem för.” Enligt Plutarkos ansåg Nasica att Kartago var en perfekt fiende: För svag för att hota Rom på allvar, men tillräckligt stark för att tas på allvar.

onsdag, januari 25, 2017

Antecknat om Cato 1.

Han är i åttioårsåldern. Hans hår brukade vara rött; ögon är fortfarande gröna. Mannen slätar till sin tåga. Ett ovanligt stort fikon faller ur ett veck på senatens golv. Året är 148 eller kanske 149 före vår tidräkning. Medan de andra senatorerna beundrar fikonet förklarar Cato den äldre att det land där fikonet vuxit bara befinner sig tre dagars segling från Rom. Den gamle senatorn hade försökt övertyga sina kollegor om att gå i krig med Kartago i flera år. Men det var inte passande att tala öppet om möjliga krigsbyten. Romarna såg sig naturligtvis som ett civiliserat folk och brukade ha noblare förklaringar till sina krig. När Cato till slut fick igenom sin vilja motiverade Senaten det med att Karthago i strid med ett tidigare fredsavtal skulle ha skaffat en stor krigsflotta. Det var förmodligen inte sant, men nog lät det bättre än att man var ute efter att röva guld och fikon. Man anklagade också Kartagerna för att offra barn till sina gudar. De ska ha valt ut tvåhundra av de noblaste barnen och kastat dem livade i en eld, uppger historikern Diodoros Silicus. Även om detta skulle vara sant - vilket de flesta moderna historiker inte tror - så var det knappast för barnens skulle som Rom gick i krig.

torsdag, januari 19, 2017

Förstatliga Corren

Dagens ledare i Corren har rubriken "Grov vanskötsel av statliga bolag". Anklagelsen är underbyggd med anekdoter. I själva verket finns det "ingen ekonomisk forskning som belägger att staten per definition är en dålig ägare” som Rolf Wolff, professor i företagsekonomi och rektor på handelshögskolan. Det var därför som han en gång förslog att staten borde ta över över Volvo personvagnar. Det finns alltså inga skäl att tro att Corren skulle skötas sämre om det ägdes av staten. Däremot kan man fråga sig om det är rimligt att privata företag ska kunna ha monopol, även om det är ett lokalt sådant, som Corren har i Linköping. Om Corren förstatligades kunde den dessutom drivas som public service. Allmänheten har som regel betydligt högre förtroende för den journalistik som bedrivs på SR och SvT än det som den kommersiella tidningsindustrin erbjuder.

fredag, januari 13, 2017

Lunch i Montélimar

Nerlagda butiker, ödsliga fik. En ung fransk tjej tigger och spelar gitarr. Hon är duktig men ingen stannar för att lyssna i den iskalla vinden. Förr brukade folk rasta i Montélimar. Man handlade stadens berömda nougat på väg ner till semestern vid medelhavet. Men det var länge sedan; innan de byggde motorvägen. Numera shoppar inte ens de som bor här så ofta. Ett stort köpcenter utanför staden har tagit över en stor del av kommersen och ett till är på gång. Många franska småstäders stadskärnor har ödelagts av den här politiken.

När jag väntar på en buss eller ett tåg i den här trötta staden brukar jag äta på på La Boucherie (Slaktariet). Lokalerna är nya och påkostade. Det brukar vara hyfsat med gäster. Några glas vin hjälper mig att se klarare. Jag får nästan ställa mig på toastolen för att kunna stänga dörren efter mig. Efter någon minut blir det kolmörkt. Ljuset styrs av en timer och strömbrytaren är inte självlysande. Hur mycket jag än trycker på den moderna kranen kommer det bara några droppar vatten. Men handtorken blåser lika kallt och kraftigt som vinden utanför.

Ett par indier studerar menyn vars logga är ett kohuvud. De schasar bort den unga servitrisen som inte pratar så bra engelska. Det låter som de ropar efter en hund när de försöker få hennes kollegas uppmärksamhet. De försöker förklara att de inte äter nötkött men det är förstås det de får ändå. Det är ingen bra idé att ge hinduer nötkött säger jag på franska till kyparen. Det gör inget svarar han med ett leende.

Jag kan tänka mig att mannen som byggt toaletterna resonerat på samma sätt av liknande skäl. De som behandlas som maskiner på två ben gör ofta sitt arbete på ett mekaniskt och ytligt sätt. EU har en centralbank, men den fungerar lika illa som det där handfatet i Montélimar. Bryssel är felbyggt. Det behövs en expansiv ekonomisk politik, gemensamma social rättigheter, en harmonisering av skatterna, och ett stopp på den sociala dumpingen. I alla fall om den gemensamma valutan, och den inre marknaden ska överleva. Vi behöver en konjunkturpolitik, i stället för budgetregler som förvärrar krisen. Men vem skulle genomföra en sådan politik?

torsdag, januari 12, 2017

Irrpannor

Nationalekonomi har varit en experimentell vetenskap, precis som fysik, biologi och medicin i över trettio år, hävdas det i en ny fransk bok, Le Négationnism économique. De som kritiserar den dominerande skolan i är ideologiska irrpannor som inte förstår eller bryr sig om vetenskap menar författarna som själva är nationalekonomiska forskare. Det här förvånade mig eftersom det är sällan man hör något om sådan forskning, även om jag själv gett något exempel på bloggen tidigare. Jag tänkte kolla upp om det verkligen stämmer men en fransk journalist, André Orléan, har redan gjort det. Det finns få studier som på något sätt kan beskrivas som experimentella. Sju av 187 artiklar som publicerades i American Economic Associations tidskrift 2013.

Le Négationnism économique Et comment s´en débarrasser
Pierre Cahuc, Andre Zylerberg
Flammarion