onsdag, oktober 25, 2017

Från Vita hästen till Vita huset

När jag steg in i trädgården så hängde geten redan i bakbenen. Jag hann knappt höja ett ögonbryn innan en man med en stor kniv skar halsen av djuret. Mannen stirrade på mig, och nickade som om han velat säga ”du kan se själv”. Blodet rann ner i en gammal hink som inte såg helt ren ut. Ja, vi kunde själva se att köttet vi beställt var färskt.

Jag har inte glömt den där dagen i mitten av nittiotalet på Kuba då man slaktade geten framför mig och mina kompisar. Getköttet smakade inget vidare. Det var osaltat och hade inte fått hänga. Ett gäng ungar som aldrig sett turister tokstirrade på oss hela tiden när vi satt och tuggade på köttet i den varma trädgården. Det var en upplevelse även om den inte direkt var gastronomisk.

Så här efteråt slår det mig att mannen med den stora kniven på sätt och vis var mitt första möte med Donald Trump. Presidentvalet var en upplevelse även om det är tveksamt om det hade så mycket med demokrati att göra. Den röda tråden i allt Trump företar sig – oavsett om det handlar om fastigheter, kasinon, skönhetstävlingar eller politik, är strävan efter att chocka och skrämma sina motståndare.

Själv säger han att det är en förhandlingstaktik. Det kanske var en metod som kunde fungera när hans farfar drev bordellen Vita hästen i Alaska och hade att göra med fulla guldgrävare. Men i Vita huset borde det finnas bättre alternativ. Ett skäl till att han håller fast vid gamla arbetsmetoder är att de bereder honom glädje. Presidenten tycker helt enkelt så mycket om att förnedra människor att han inte kan låta bli att angripa egna medarbetare och opolitiska ämbetsmän.

Många länder hade redan gått under med så tokiga och auktoritära ledare som Trump. Men USA har en konstitution med maktdelning som förhindrar presidenten att montera ner demokrati och yttrandefrihet, som Erdogan gjort i Turkiet. Domstolar kan stoppa presidentdekret, men de kan inte hindra Trump från att genomföra en kärnvapenattack mot Nordkorea, Iran eller vilket land som helst. Kongressen skulle kunna ställa presidenten inför riksrätt om han beordrar ett större krig utan dess godkännande, men det skulle i så fall ske när det är för sent. För Trump är världens säkerhet bara en arena som kan ge honom den uppmärksamhet han inte tycks kunna leva utan.

Det är inte bara getblod som kommer att flyta innan Trump avsätts eller på annat sätt avlägsnas från presidentämbetet. USA:s kärnvapenkoder i händerna på en sadist med skört ego och grandios självbild som inte tycks kunna skilja fakta från fantasier gör risken för en större katastrof överhängande. Frågan är bara vem som kommer att bli geten. Trumps försök att förstöra det fungerande kärnenergiavtalet med Iran ger kanske en vink om vilket land som är det mest sannolika offret. Trumps Iran-politik riskerar att leda till den första allvarliga krisen mellan EU och USA eftersom både Tyskland och Frankrike hör till de stater som lovat att garantera kärnenergiavtalet med Iran.

Krönika i Fria Tidningen

torsdag, oktober 19, 2017

Om en rätt liten hund

Kobi tycker att jag är en hotfull figur. Det är väll därför han skäller varje gång jag kommer på besök. Men så fort jag håller något gott i handen glömmer han bort att vara rädd för mig. När den sista mumsbiten är borta gör min närvaro honom panikslagen igen. Jag tyckte länge att Kobi var det löjligaste jag sett. Men sedan flyttade Donald Trump in i Vita Huset.

Världens mäktigaste man hatar alla som har tomma händer och kan inte dölja sin förtjusning när han bjuds på godsaker. Det är därför som Saudiarabien låtsas att de tänker köpa amerikanska vapen för över hundra miljader dollar. Resultatet blir att Trump inte bara dansar svärdsdans med saudiska prinsar utan också ser till att Saudierna - som sprider Islamistisk propaganda och finansierar terrorverksamhet - aldrig omfattas av inreseförbuden.

Att Trump nu försöker förstöra kärnernergiavtalet med Iran har mer att göra med de hägrande saudiska godbitarna än något genuint intresse för internationell säkerhet. Saudiarabien avskyr Iran (oavsett vilken typ av regering som styr i Teheran) och har köpt inflytande i Washington. Den amerikanska Israellobbyn, som ger stora bidrag till valen, vill också se en konfrontation med Iran.

Egentligen är Kobi klokare än Trump. Kobi ser till att äta allt jag har i handen innan han återupptar sitt skällande. Till skillnad från Trump, så skulle Kobi aldrig låta sig påverkas av vaga löften om godbitar. Om Kobi var USA:s president skulle han säga att de civila flygplan för åtta miljader dollar som Iran beställt av Bowing är en säkrare godbit än den där icke bindande inköpslistan som Saudierna skrivit på samtidigt som deras oljeinkomster sinar.

Kobi som inte är mycket större än en råtta gillar att springa fram mot mig och morra men han håller alltid ett respektfullt avstånd när mina händer är tomma. Kanske är Trump likadan men inte mycket talar för det. Det är ju inte Trump själv som kommer att gå i täten för ett eventuellt angrepp mot Iran. Presidenten undvek militärtjänsten när han var ung. Det är andra som tar riskerna, och de vet ju, som han nyligen sa till modern till en stupad amerikansk soldat, vad de gått med på när de låter sig värvas. Trump har ju också som affärsman en historia av att ta enorma risker - med andras pengar (bankers och medinvesterare) - men att vara försiktigare med sina egna.

Det paradoxala med kärnergivatalet med Iran som skulle göra världen säkrare är att det kan minska Irans säkerhet. Nu när man kan vara ännu mer säker än tidigare på att Iran inte har kärnvapen (Som Irak, och Libyen), och inte heller kan skaffa dem inom en nära framtid, så kan man bomba och hota landet utan större risk. Det får mig att tänka på den grekiska fabeln om när hararna höll tal i djurens folkförsamling och krävde att alla skulle bli jämlika. “Var är era klor och tänder?” undrade lejonen.

Ps Hunden på bilden är hunden i texten

torsdag, oktober 12, 2017

Höststädning & hågkomster

Jag brukade ha en överdriven respekt för böcker men häromveckan slängde jag nästan tusen i soporna. Det mesta var sådant som knappast kan intresserar någon nuförtiden. Ordböcker, läromedel och fackböcker jag recenserat en gång i tiden; romaner. En dålig fransk encyklopedi jag fått av farmor och en svensk min morbror prackat på mig. En kursbok i geografi jag köpt på rea för endast 750 kronor 1992. Jag tror inte att ens någon välgörenhetsbutik hade varit intresserad av tre Ingvar Kamprad biografier. Det var svettigt att bära allt men kändes befriande att bli av med det.

Tyvärr är källaren fortfarande full med böcker. Det mesta är sådant jag skaffade innan jag fyllt trettio. Varför köpte jag nästan alla Ivar Lo Johannson böcker i stället för att låna dem på bibblan? Varför är jag inte som mina bibliotikariekompisar som i stort sett inte äger några böcker? Jean Paul Sartre gjorde sig av med de flesta böcker han var färdig med. Han lär inte ens ha ägt ett exemplar av allt han själv skrivit. Ju mer jag kastar, desto mer får jag lust att göra mig av med. Det är väl bra att böcker utan läsare blir till fjärrvärme.

Jag kastade också min gamla Silver stereo med enorma högtalare jag köpte för min första lön på sommarjobbet 1988 eller 1989. Jag har inte använt den på åratal. Den fungerade fortfarande bra men min Bose, stor som en klockradio, har bättre ljud. Borde jag inte också kasta hela pappersarkivet med mina gamla artiklar nu när mycket finns i den dammfria cyberrymden?

En dagbok jag skrev 1990 har inte hamnat i sopporna ännu. När jag var nitton hade jag tydligen en rätt borgerlig syn på den mänskliga naturen. Mitt minne av vad jag gjorde under en semester i Florida skiljer sig från hur jag beskrev händelserna när det begav sig. 19 åringen ger en rätt trevlig redogörelse för hur jag träffade Olga trots att jag nuförtiden mest minns pinsamheter. (Hennes pappa var domare i Colombia, och med tanke på hur flott lägenhet hon bodde i så var han förmodligen inte helt omutlig.)

Det enda intressanta med den här gamla dagboken är egentligen att 46 åringen inte är säker på om 19 åringen alltid menar det han skriver: “Ju mer jag lär känna folk, desto sämre tycker jag om dem”. Var jag verkligen så cynisk eller var det bara teater? (På högstadiet brukade jag upprepa något jag läst någonstans: “Jag har inga vänner. Jag har bara bekanta.” Det var roligt att uppträda som cyniker har jag för mig.)

Det här är ett problem jag stöter på under mitt nya bokprojekt. När jag läser politikers dagböcker, självbiografier eller tal från tjugo och trettiotalet är jag ofta osäker på om de tror på vad de skriver eller om de också spelar teater. Det är svårt att veta om de ljuger för sig själva eller bara säger vad de tror att andra vill eller behöver höra. Min dagbok (och gamla brev) har något av skönlitterära skrivövningar över sig. Var jag inte lite väl förtjust i Sartres roman Äcklet då?