torsdag, oktober 12, 2017

Höststädning & hågkomster

Jag brukade ha en överdriven respekt för böcker men häromveckan slängde jag nästan tusen i soporna. Det mesta var sådant som knappast kan intresserar någon nuförtiden. Ordböcker, läromedel och fackböcker jag recenserat en gång i tiden; romaner. En dålig fransk encyklopedi jag fått av farmor och en svensk min morbror prackat på mig. En kursbok i geografi jag köpt på rea för endast 750 kronor 1992. Jag tror inte att ens någon välgörenhetsbutik hade varit intresserad av tre Ingvar Kamprad biografier. Det var svettigt att bära allt men kändes befriande att bli av med det.

Tyvärr är källaren fortfarande full med böcker. Det mesta är sådant jag skaffade innan jag fyllt trettio. Varför köpte jag nästan alla Ivar Lo Johannson böcker i stället för att låna dem på bibblan? Varför är jag inte som mina bibliotikariekompisar som i stort sett inte äger några böcker? Jean Paul Sartre gjorde sig av med de flesta böcker han var färdig med. Han lär inte ens ha ägt ett exemplar av allt han själv skrivit. Ju mer jag kastar, desto mer får jag lust att göra mig av med. Det är väl bra att böcker utan läsare blir till fjärrvärme.

Jag kastade också min gamla Silver stereo med enorma högtalare jag köpte för min första lön på sommarjobbet 1988 eller 1989. Jag har inte använt den på åratal. Den fungerade fortfarande bra men min Bose, stor som en klockradio, har bättre ljud. Borde jag inte också kasta hela pappersarkivet med mina gamla artiklar nu när mycket finns i den dammfria cyberrymden?

En dagbok jag skrev 1990 har inte hamnat i sopporna ännu. När jag var nitton hade jag tydligen en rätt borgerlig syn på den mänskliga naturen. Mitt minne av vad jag gjorde under en semester i Florida skiljer sig från hur jag beskrev händelserna när det begav sig. 19 åringen ger en rätt trevlig redogörelse för hur jag träffade Olga trots att jag nuförtiden mest minns pinsamheter. (Hennes pappa var domare i Colombia, och med tanke på hur flott lägenhet hon bodde i så var han förmodligen inte helt omutlig.)

Det enda intressanta med den här gamla dagboken är egentligen att 46 åringen inte är säker på om 19 åringen alltid menar det han skriver: “Ju mer jag lär känna folk, desto sämre tycker jag om dem”. Var jag verkligen så cynisk eller var det bara teater? (På högstadiet brukade jag upprepa något jag läst någonstans: “Jag har inga vänner. Jag har bara bekanta.” Det var roligt att uppträda som cyniker har jag för mig.)

Det här är ett problem jag stöter på under mitt nya bokprojekt. När jag läser politikers dagböcker, självbiografier eller tal från tjugo och trettiotalet är jag ofta osäker på om de tror på vad de skriver eller om de också spelar teater. Det är svårt att veta om de ljuger för sig själva eller bara säger vad de tror att andra vill eller behöver höra. Min dagbok (och gamla brev) har något av skönlitterära skrivövningar över sig. Var jag inte lite väl förtjust i Sartres roman Äcklet då?

4 kommentarer:

martin sa...

Jag har ett projekt. Rensa bort papper ur mitt liv. Jag har skaffat en scanner som kan scanna buntar med automatisk arkmatning, bara kapa bort ryggen på alla böcker och scanna in dem i datorn. Med modern OCR overlay till pdf:erna så blir informationen sökbar dessutom. Finns ingen anledning att kasta informationen.

Det är dessutom relativt riskfritt att dela gamla upplagor av läromedel på piratbukten och kanske sprida lite kunskap till världen.

Pierre Gilly sa...

Jaa.. men det låter som risk för en hel del dubbelarbete...

martin sa...

Hur skulle ditt skrivande te sig om du hade allt du någonsin läst, tillgängligt vid toppen av dina fingrar överallt du är, aldrig behöva leta rätt på boken och bläddra efter en viss passage? Förutom kanske den mest odrägliga besserwisser någonsin.

Jag anser, "If you are not extremist, you don't get it!", men samtidigt råder det ingen brist på folk som sveps med av "tidsanda" och talar om saker de inte riktigt fattar men som verkar vara det man skall snacka om.

Pierre Gilly sa...

Ja, om jag hade en sekreterare...