torsdag, april 12, 2018

Churchill om att bomba kvinnor och barn

Han (premiärminister Baldwin) uppehöll sig vid bombardemanget av öppna städer och mördandet av kvinnor och barn såsom legitima och accepterade metoder i ett civiliserat krig. Härvid är det två saker jag inte fullt förstår. Först säger han att sådant säkerligen komma att ske. Och sedan att något bot inte finns. Ingendera bör bli den allmänna uppfattningen. (…) i ett krig mellan två stater med likastora luftstridskrafter på båda sidor skulle sådana metoder inte betala sig – jag tar det så enkelt: jag bortser från moralen, humanitet och Europas internationella lag – de skulle helt enkelt inte betala sig, ty den militära självbevarelsedriften skulle förbjuda varje jämstark stat att föröda sin kraft på nonkombattanter och öppna städer. För att använda ett uttryck som jag hört, ha de inte råd att förspilla sina bomber på kvinnor och barn. (….) Om plötsligt två jämstarka stormakter beslöto sig för krig och den ena kastade sina bomber över städerna för att döda så många kvinnor och barn som möjligt, medan den andra kastade sina bomber över aerodromerna och flygbaserna och fabrikerna och arsenalerna och dockorna och järnvägarnas knutpunkter på motståndarens sida – kan då någon tvivla på att nästa morgon den som begått det största brottet ingalunda skördat den största vinsten? (…)

(Mr Godfrey Nicholson: Men dess demoraliserande inverkan på befolkningen?)

Den demoraliserande verkan skulle bli mycket större, om det följande dag befunnes att flyget alls inte kunde flyga. Detta skulle inte bara ha en demoraliserande verkan, utan en högst materiell verkan av största betydelse. (…) men det kan mycket väl tänkas att om den ena av motståndarna blir slagen, metoden att plåga civilbefolkningen genom att döda kvinnor och barn skall komma till användning för att tvinga den makt, vars flygvapen blivit förstört, till neslig underkastelse.


tal 14 mars 1933, citerat ur När England sov, s. 55-56

Churchill om giftgas

Ingenting kan vara mer motbjudande för vår känsla än användandet av giftgas, men det finns inte ett spår av logik i påståendet att det är fullt rättmätigt i ett krig att döda människor med högexplosiva granater, vilkas skärvor tillfoga giftiga och variga sår, och absolut omoraliskt att bränna dem med frätande gaser eller framkalla hosta, nysningar eller annan smärtsam irritation av respirationsorganen. Det finns ingen logisk åtskillnad mellan dessa två saker. Många av våra vänner ha ännu i dag bland oss, emedan de blivit beskjutna med tyska gasgranater, som tillfogat dem endast mindre skador. Hade det varit högexplosiva granater, skulle de efter all sannolikhet ha blivit dödade. All slags krig är utom all beskrivning fruktansvärt, och folken äro uppfyllda av den djupaste avsky för kriget, men om krig omöjligt kan undvikas, är det ingalunda säkert att införandet av de kemiska stridsmetoderna skola göra krigen fasansfullare än de varit. Den brittiska regeringen har alltid med avsky tagit avstånd från användandet av giftgas. Såvitt jag förstår, äro vi i alla fall tvungna att göra oss förtrogna med detta stridsmedel, att vi inte står hopplöst underlägsna, om det till äventyrs skulle av andra folk användas mot oss.

Ur Nedrustningsproblem, tal 13 maj 1932, citerad ur När England sov, Winston Churchill, s. 23, publicerad 1938

onsdag, april 11, 2018

"Guernica ödelades ej av Franco"

The Times publicerade den här artikeln den 4 maj 1937 och SvD dagen efter. Den är ett fint exempel på hur axelmakterna lyckades plantera desinformation även i respekterade tidningar i Sverige och England. Trots att det var uppenbart vad som hänt lyckas den anonyma skribenten ge ett intryck av att det nog var offren själva som låg bakom Guernicas förstörelse.

Hålen i jorden efter minor, icke bomber
Voro asturiska dynamiteros i farten?

Victoria. Man är här mycket oroad över påståendet i utlandspressen att den vackra baskiska staden Guernica förstördes av brandbomber från nationalistflygmaskiner, och en kommission av ingenjörer har tillsats för att undersöka orsaken till stadens förstörelse. Det befaras, att branden förstörde många bevis men man tror, att tillräckligt återstår för att ge belägg för den nationalistiska uppfattningen, att brandstiftare på den baskiska sidan ha mycket mera att göra med katastrofen än Francos flygmaskiner.

Ett besök i Guernica ger vid handen, att av huvudparten av staden (…) återstår intet annat än några nakna väggar… Det har påståtts att Guernica var föremål för ett bombardemang av exceptionell intensiv art men de synliga spåren av flygbombardemanget äro jämförelsevis fåtaliga. I Durango ha explosionerna slungat stora stycken av väggarna ut på gatorna och skärvor av granater och bomber kunde anträffas bland ruinerna och på gatorna. På stora torget ha många stora bombkratrar uppstått. I Guernica däremot kan man endast påträffa några få bombfragment, och några av de bombkratrar, som eder korrespondent inspekterade, voro större än alla andra som hittills uppstått genom flygbomber i Spanien. Av dessa kratrars läge att döma ser det ut, som de skulle ha uppstått genom explosion av minor, som utlagts för att avskärma vägarna. I taket på en stor kyrka finns det ett stort bombhål men denna kyrka är en av de få byggnader som icke brunnit. (…) En tandläkare som, åsåg bombardemanget från en kulle utanför Guernica, förklarar att han endast såg en eller ett par mindre eldsvådor. Följande morgon hade denna emellertid jämnats med marken. Under dessa omständigheter är det svårt att tro, att Guernica blivit utsatt för ett bombardemang av exceptionell intensitet eller av nationalisterna gjorts till experiment med brandbomber som baskerna påstått.

Guernicabor, som överlevde bombardemanget och eldsvådan, kunde i allmänhet ej lämna många upplysningar. De förklara, att de antingen befunno sig i skyddsrummen eller ute på lansbygden då eldsvådan började och de finge efteråt det beskedet, att flygplanen förorsakat branden. (...) Enligt undersökningskommissionens uppfattning blir det svårt att att exakt avge hur elden uppstått, men man tror att asturiska gruvarbetare, vilka bildat "dynamitkompanier" - ett sådant kompanis fana har fallit i nationalisternas händer - ha något att göra med katastrofen.

tisdag, april 03, 2018

Ett spektakel: Israel sjuttio år



"Israel har fått öknen att blomma". Jag var i tonåren första gången jag hörde det. Det var i slutet av åttiotalet. Jag stod på tröskeln till rektorns kontor på Tornhagskolan. Jag minns inte vad han hette men vi kallade honom naturligtvis för räkan. Duktighetsargumentet fick tyst på mig. Var det inte så nazisterna rättfärdigade sin dominans och rätt till livsrum?

Nu när Israel fyller sjuttio år kan man hitta en massa artiklar om hur förträffligt landet är. Det är till och med så att judiska kossor är mer produktiva än andra kossor. Om räkan fortfarande lever – han såg gammal ut då men kan ha varit yngre än vad jag är nu – skulle han säkert skåla med ett glas överlägsen judisk mjölk. Men kanske är jag lite orättvis nu. Det är inte fel att kalla duktighetsargumentet för nazistiskt men det är mer än så. Det är en idé som varit med och format västerlandets politiska tänkande. Det var en viktig del i John Lockes försök att argumentera för privat egendom i Andra avhandlingen om styrelseskicket.
”Vad hon än lösgör från det tillstånd naturen lämnat i beblandar hon med sitt arbete och tillför något eget, och därmed gör hon det till sin egendom. När hon lösgjort det från dess naturliga tillstånd, har hon genom detta arbete tillfört något som utesluter andra människors gemensamma rätt.”
Men det är inte nog med att jobba för att äga. Gud skänkte marken till
”de flitiga…”

Samma resonemang leder till att de lata eller folk som är improduktiva, kanske för att se saknar kapital att köpa moderna redskap eller maskiner, inte kan sägas äga jord på riktigt.
”….om gräset i hans inhägnad vissnade på marken eller frukten på hans plantering ruttnade utan att plockas och lagras var denna del av jorden, trots hans inhägnad, fortfarande att betrakta som ödemark och skulle kunna ta i besittning av någon annan. ”

Palestina var en öken. Dess kossor gav inte lika mycket mjölk som dagens högproduktiva Israeliska kossor. Att hämma palestiniernas ekonomiska möjligheter att utveckla den jord de fortfarande förfogar över – genom att förneka dem lov att borra brunnar, bygga hus eller ha kossor – är därför oumbärligt.

torsdag, mars 29, 2018

Pausbild


Natten till måndag. Minamiaoyama, Tokyo. (Bilden är tagen av N.G.)

onsdag, mars 28, 2018

Monster, mönster, manipulation

Höga röster. En man och en kvinna grälar. Så en dag står mannen i en pöl av blod med en yxa i sina händer. Kvinnan ligger halshuggen på köksgolvet framför honom. Mannen är naturligtvis oskyldig för på bio ska publiken vilseledas. Den som svingat yxan är vanligtvis någon tystlåten person som tycks ha ett vattentätt alibi och vars motiv inte är uppenbart. Det blir en mer underhållande på det sättet. Håller man det här mönstret i huvudet blir möjligt att peka ut den verkliga förövaren tidigt.

Staters kriminella handlingar utformas ofta med hänsyn till mönster folk redan har i huvudet. George Bush försökte till exempel få allmänheten att tänka att Saddam Hussein var en Adolf Hitlerfigur. Vladimir Putin att vi tänker på Bush eller Tony Blair när vi hör Theresa May anklaga honom för nervgasttacken i Salisbury.

Under andra världskriget valde de allierade att inte uppmärksamma Tysklands krigsförbrytelser och folkmord så mycket eftersom Joseph Goebbels lätt kunde aktivera minnet av de allierades propagandalögner från första världskriget. Helt i linje med det förpackade svenska nazister sin propaganda som en kritik av vad man menade var svenska mediers partiska ställningstagande. ”Objektivt sett är det naturligtvis så, att den tyska nationalsocialismen, liksom varje annan stor folkrörelse är en blandning på gott och ont, men enligt mitt förmenande överväger det goda” förklarade genetikprofessorn Herman Nilsson-Ehle som var Riksföreningen Sverige Tysklands ordförande. Man kunde till exempel bestrida att den norska ångaren Lappen sänkts av en tysk ubåt och i stället lansera teorin att besättningen sprängt det egna skeppet för att få ut försäkringen. Och då svenska tidningar inte var intresserade av denna teori anklagade man dem för bristande objektivitet.

Även dagens pro ryska propaganda tar ofta form av propagandakritik. Syftet är inte att övertyga om att Ryssland är fantastiskt utan få oss att tvivla på vad media rapporterar i allmänhet. Hur kan det ha skett en nervgasattack i Salisbury om offren fortfarande lever, undrar Putin som samtidigt lanserat teorin att Sverige eller Israel haft möjligheter att tillverka den nervgas han hävdar inte använts…

Hitler talade ibland öppet om sina blodiga planer på att skaffa livsrum i Ryssland men många trodde inte att han menade allvar. Det gjorde att han kunde framstå som uppriktig utan att behöva stå för vad han sagt.

Vladimir Putins mord följer samma mönster. En besvärlig oppositionspolitiker avrättas mitt framför Kreml med militär precision. Vid andra mord och mordförsök använder man radioaktiva ämnen eller kemiska vapen som är sällsynta och som går att spåra till Kreml. Putin kunde lika gärna stå i en pöl av blod och bedyra sin oskuld. Skulden framstår som så uppenbar att man kan drabbas av tvivel. Varför inte bara använda en kula från ett vapen vilken Svensson som helst kan skaffa undrar naturligtvis Svensson? Är det kanske någon som försöker sätta dit Putin genom att mörda hans fiender? Men för Putins kritiker kan varningen inte bli tydligare och det är det som är poängen.

Bild av Chris Piascik

tisdag, mars 27, 2018

Stackars Hitler

Naturligtvis förstår han inte hur han skall uppföra sig. Han kan ta upp flera timmar med en enda av gästerna i sällskapet. Han har den dåliga vanan att han alltid docerar, till och med vid en middag. Den stackars Hitler. Vi måste hjälpa honom. Kvinnorna har naturligtvis aldrig spelat någon större roll i hans liv. Hur skulle han med sina stora uppgifter ha fått tid med dem? Naturligtvis är han blyg och tafatt. Nå, det tycke jag är riktigt sympatiskt. Jag tycker om tillbakadragna män, män som ännu kan bli konsternerade, män som inte har glömt konsten att rodna. Har ni märkt att han ibland blir alldeles blek? Allt blod viker från hans huvud. Så rodnar han plötsligt. Det brukar visst kallas vasomotoriska störningar. Vi måste hjälpa Hitler. Han har varit i mitt hem ett par gånger. Men det är på tiden att han skaffar sig världsvana. Vad han behöver är naturligtvis bistånd av en kvinna.

Naturligtvis vet jag vad Hitler vill. Men tror ni de kommer att låta honom göra allt vad han fantiserar om? (…) Gud i himlen, det finns inga gränser för vad Hitler säger oss. Han tänker ena Europa, driva bort England från kontinenten, dela upp Ryssland. Det var inte så länge sedan han sa till en av mina engelska vänner, att Versaillesfredens största misstag var, att man bara avväpnade Tyskland men lät det behålla sina industrier. Jag trodde jag skulle svimma, när han sa det, men min engelske vän svarade bara: ”Mycket intressant”. Jag är säker på att han antecknade yttrandet och för länge sedan inrapporterade det till utrikesdepartementet i England. Men hur löjligt. Ni tror väl inte på allvar, att Hitler verkligen tänker göra allt det där? Det är bara ett nytt vittnesbörd om hans storhet. Naturligtvis säger han sådant bara för att chockera folk.


Ur Hermann Rauschning, Männen kring Hitler tala, (Fru von D) s. 246, 248

fredag, mars 23, 2018

John Bolton kommer in från kylan

2007 intervjuade jag professor Robert Jervis på Columbiauniversitet i New York. Den var en del i arbetet med min första bok, Bombdiplomati Konsten att skapa en fiende som kom ut året efter. Samtalet kom in på John Bolton som nu utnämns till Trumps nya säkerhetspolitiska rådgivare….

Tror du en person som John Bolton själv tror på det han säger?

O, ja. Jag känner honom inte personligen, men jag känner folk som gör det och jag har läst en del av hans akademiska arbeten.

För några år sedan larmade han vilt om kubanska massförstörelsevapen.

Ja, det verkade långsökt. Kubagrejen var paranoid. Det händer mycket konstigt inom internationell politik, men det där var så långsökt att man kan undra vad syftet var. Delar av det kan vara grundat på underrättelsematerial som varken du eller jag har sett. Det är uppenbart att folk från underrättelsetjänsten inte tolkade materialet på det sätt han ville. Den kubanska incidenten brukar jag glömma, den var så bisarr. Han överdriver saker så pass att han säger saker som inte är helt rätt. Jag såg en intervju med honom på the Daily Show – mitt favoritprogram – där han sade saker som var helt fel. Det känns bättre nu när han inte längre är en del av regeringen.

Bombdiplomati Konsten att skapa en fiende, s. 87-88

torsdag, mars 22, 2018

Bombare & notispoet

En trevlig kille, sa en kompis. Ett djupsinnig ung man enligt mormodern. Seriebombaren Mark Anthony Conditt som sprängde sig själv, uppfattas som ett mysterium. Men något var han väll arg på. Han har en gammal anarkistisk tradition att falla tillbaka på. 1892 skedde 500 sprängningar i USA och över 1000 i Europa.

Anarkisterna trodde att de skulle få allmänheten att resa sig i revolt om de sprängde folk i luften. Kanske var de bara arga. En av dessa arga anarkister kan ha varit Féliz Fénéon (1861-1944). Han var journalist och arbetade även på krigsdepartementet. 1892 hittade polisen detonatorer på hans kontor. Fénéon påstod att hans nyligen avlidne far hittat dem på gatan och efter en lång rättegång blev han faktiskt frikänd. 1906 skrev han anonymt 1220 komprimerade dystra nyhetsnotiser för Le Matin som fortfarande är läsvärda.

Louis Lamarre hade varken jobb eller hem men han ägde några mynt. I livsmedelsaffären i Saint-Denis köpte han en liter fotogen och drack.

Vid tjugo års ålder spillde M. Julien ut sin hjärna i en toalett på ett hotell i Fontainebleau. Kärleksproblem.

En ung flicka kastade syra i ansiktet på sin älskare, en framstående medborgare från Toulon, som hade tagit till flykt, efter att ha gjort henne med barn.

Napoléon Gallieni, stenhugare, bröt sin nacke efter att ha fallit i trapporna. Han kan ha knuffats. I vilket fall som helst togs han till bårhuset.

M. Colombe, från Rouen, begick självmord med en kula igår. Hans fru hade avlossat tre mot honom i mars och deras skilsmässa var nära förestående.

En elegant ung man i Clichy kastade sig under en vagn med gummihjul, efter det, oskadd under en lastbil som krossade honom.

M. Cousse, runt 60, blev överkörd i nära Arnay-le-Duc, Cote-d´Or av en bil som inte setts till igen.

I ett café på Rue Fontaine, utbytte Vautour, Lenoir och, Atanis några kulor angående deras fruar som inte var närvarande.

På bowlingbanan planade en stroke ut M. André, 75, från Levallois. Medan hans klot fortfarande rullade fanns han inte längre.
En av Fénéons vänner påstod att det var journalistiken som var Fénéons verkliga detonationer. Klart är i alla fall att Fénéon var en mästare på att skala bort överflödiga ord. Det är korta texter som är mättade med innehåll och dramatik.

ps. Citaten är min översättning från den engelska upplagan... men nu ser jag att boken även finns på svenska.

onsdag, mars 21, 2018

Opera & tvålopera

Jag lyssnar på Jean-Jacques Rousseaus opera Le Devin du Village när nyheten om att Nicolas Sarkozy häktats når mig. Rousseau lärde sig komponera på egen hand som vuxen men det låter proffsigt. Frankrike har en tradition av att ställa sina ledare inför rätta. Rousseau är ju mer känd för sina skrifter som inspirerade den franska revolutionen och ledde till att Ludvig den XVI blev giljotinerad.

Operan handlar om Colin och Colette som är förälskade men också misstänker varandra för att vara otrogna. Det var kanske en naturlig intrig för Rousseau som led av förföljelsemani. En skojare i byn utnyttjar detta faktum för egen vinning men – och här visar sig Rousseaus romantiska eller kommersiella sida – allt slutar ändå väl.

Le Devin du Village spelades för Louis XV den 1 mars 1753 och hamnade tydligen på alla topplistor direkt efter det. Kungen erbjöd Rousseau en livstidspension som denne tackade nej till. Hovet spelade även operan under bröllopet mellan den blivande Ludvig den XVI och Marie Antoinette. Mozart gjorde en parodi på Rousseaus musik när han var tolv år och Beethoven omarbetade en av sångerna.

Avrättningen av kungen och drottningen gick städat till jämfört med när en exekutionspluton gjorde köttfärs av tidigare premiärministern Pierre Laval i oktober 1945. Laval samarbetade för intimt med den nazistiska ockupationsmakten för att komma undan. Skarkozy har tyvärr fått gå hem och sova under häktningen men förhoppningsvis har myndigheterna snart tillräckligt med bevis för att sätta honom i Bastiljen för gott. Om straffet blir kännbart kanske det avskräcker andra clowner från att gå i hans små fotspår. Och på tal om smått: vem vet, kanske kan Sarkozys öde ge amerikanerna inspiration till en ordentlig vårstädning? Det vore ett bra slut på denna politiska tvålopera.

måndag, mars 19, 2018

Gör Sverige Mäktigt Igen || Zagros Hama (M)



När man levt halva livet brukar man tycka att mycket var bättre förr men det finns även ungdomar som plockar upp det temat. Zagros Hama som gjort videon ovan tycks vara en sådan. Han kandiderar till något. Videon låter som en parodi på en moderat eller sverigedemokratisk valfilm men är förmodligen inte menad så. Eftersom han är arton år ska man kanske inte döma honom för hårt för att låta sig inspireras av Trump men hur är det med publiken? Av kommentarer på youtube och twitter att döma finns det folk som är imponerade. Nätet tycks locka fram det sämsta ur folk. Ledare söker sin mobb, och mobben söker sin ledare. Frågan är hur länge demokratin överlever. I nästa nummer av tidskriften Syre anmäler jag David van Raybroucks bok Emot allmänna val Ett anspråkslöst förslag. I den presenterar och resonerar van Raybroucks ett radikalt alternativ till dagens demokratiska system. Jag skrev en krönika med samma grundidé 2007 - Låt lotten avgöra - som jag hade tänkt utöka till en liten bok en dag men nu slipper jag det...

Om mutanters läsvanor




Superskurken Sebastian Shaw i X-men first class påminner lite om en James Bondskurk. Han har en kärnkraftsdriven ubåt som är stilfullt möblerad med generöst tilltaget barskåp och i likhet med Kapten Nemo har han också ett bibliotek. De flesta mutanter som vill riva planeten och starta om från början tycks vara bokmalar men jag behöver väll inte påpeka att de flesta bokmalar inte har lika destruktiva planer.

Det var först när jag såg om filmen igår – på paddan – som jag lade märke till det. Det rann nästan en svettdroppe utmed ryggraden på mig. Hur kunde jag missa detta på bioduken? Filmen utspelas 1962. Herr Shaw sitter med en drink i handen – jag tror det är en whiskey - och tittar på president Kennedy som talar om ryssarnas planer på att stationera kärnvapen på Kuba. Först har jag svårt att tro att jag sett rätt. Där till höger om den lilla svartvita tjock-TV:n står 22 volymer i brunt skinn av nordisk familjebok i givakt. I rätt ordning dessutom.



Själv äger jag den andra upplagan som är den mest omfattande. Eftersom min lägenhet inte är lika rymlig som Shaws ubåt har jag kastat den tredje utgåvan. Shaws har den fjärde utgåvan, utgiven på femtiotalet, som är starkt förkortad. Kanske finns det något symboliskt i detta. En man som vill skynda på evolutionen genom att provocera fram ett kärnvapenkrig har naturligtvis inte tålamod med ett ordentligt referensverk.

Tidigare:
X-men Apocalypse

tisdag, mars 13, 2018

Lex Putilov

På högstadiet hade jag en klasskamrat vars pappa var grek. Han skämdes så mycket över det att han länge förnekade sin utländska påbrå även inför dem som träffat pappan. Och trots att han själv (fortfarande) aldrig haft ett riktigt jobb brukar han gnälla över invandrare som aldrig gör rätt för sig. En annan kille tvekade aldrig att skrika svartskalle efter mig, trots att mitt hår är brunt, och han själv hade korpsvart hår. Det var kanske den här typen av fenomen som Anaïs Nin tänkte på när hon skrev att vi inte ser världen som den är utan som vi själva är.

Den man som ibland kallar sig för ”Egor Putilov”, lurat sig till svenskt medborgarskap och bedriver vad försvarsminister Peter Hultqvist kallar ”splittrande påverkansoperationer”, under olika pseudonymer, skulle kunna vara en självhatande och förvirrad liten lort som hela tiden tänker på sig själv när han skriver om invandrare och flyktingar. Om han är rysk agent eller bara tjänar sitt bröd i SD sfärens trollfabrik är inte lätt att säga. Men han har i alla fall lyckats övertyga mig om behovet av större vaksamhet innan man beviljar uppehållstillstånd och svenskt medborgarskap. Riksdagen borde utreda möjligheten att upphäva det svenska medborgarskapet, en ”Lex Putilov”, för individer som beviljats det på felaktiga grunder och utgör ett hot mot rikets säkerhet.

fredag, februari 23, 2018

General Baudelaire?

Vad folk gjort och sagt brukar vara relativt enkelt att reda ut. Vad de tänker och hur de tänker är ofta mer komplicerat. Den franske överbefälhavaren under andra världskriget, Maurice Gamelin, hade ingen större respekt för Mussolinis armé:
”Om Italien sluter sig till Tyskland, så behöver jag en armékår vid gränsen; förblir det neutralt behöver jag två och går det emot Tyskland så måste jag ha tre armékårer.
Den här analysen kanske låter som en skämt men Mussolinis misslyckade anfall mot Frankrike – efter att den tyska armén knäckt det franska försvaret – visar att fanns en hel del sanning bakom det.

Gamelin var konstnärligt begåvad, hade varit en lysande student och utmärkt sig under det stora kriget men 1940 var han nästan sjuttio år. Under hans ledning organiserade Frankrike en sammanhängande defensiv front som utan tvekan hade krossat den tyska armén om den sett ut som under första världskriget. Gamelins kritiker kallade honom för Baudelaire och menade att hans tänkande kunde sammanfattas i en enda rad från Ondskans blommor: ”Jag hatar rörelsen som låter linjen dö”.

När kriget mot Tyskland bröt ut rekommenderade Gamelin ändå den franska regeringen att försöka få Italien att förbli ”icke stridande”. Människor är sällan konsekventa; de säger en sak och motsatsen någon tid efteråt. Vissa uttalanden kanske ger en sannare bild än andra av vad någon verkligen tror och beroende på vilka uttalande man väljer att ta hänsyn till och vilka man ignorerar kan man konstruera de mest skiftande historiska redogörelserna. I den bok jag skriver på nu – om hur andra världskriget startade – ställs jag naturligtvis hela tiden inför de här valen.

Gamelin skulle förmodligen själv säga (jag har inte läst hans memoarer ännu) att han inte ändrat åsikt om Italien. Ska du skriva om vad jag sagt måste du ju ta hänsyn till kontexten. Rekommendationen byggde inte på en analys av hur Italiens inträde i kriget skulle påverka Frankrikes militära läge utan på att Mussolini då skulle blockera alla transporter till Centraleuropa och det allierade Polen.

Baudelaire var kanske inte ett helt berättigat öknamn. Gamelin sände upp de bästa franska divisionerna och dess flygunderstöd till Belgien för att möta vad han trodde var det tyska huvudanfallet. Katastrofen kom minst lika mycket av att de motoriserade divisionerna var på väg till fel ställe som att den franska fronten var stel och orörlig. Ett par historiker hävdar att Gamelin led av syfilis som försämrade hans omdöme. Men ju mer jag läser om det franska militära tänkandet slås jag i stället av att dess slutsatser ofta var rimliga och sakligt underbyggda. Stridsvagnar som kostade skjortan kunde relativt lätt slås ut av billigt artilleri. Det visade bland annat erfarenheter från spanska inbördeskriget. Ryssarna visade det också under den tyska invasionen. Problemet var att inlärningskurvan var lång. Det tog över två år innan det ryska infanteriet lärt sig hur man skulle göra och hade fått rätt utrustning. Och Gamelin hade varken den ryska geografin, demografin eller industrin att falla tillbaka på.
Den franska arméns förväntade sig aldrig att det tyska huvudanfallet skulle komma genom Ardennerskogen. Man hade visserligen konstaterat att det gick att föra fram stridsvagnar där när man övat i området men förhållandena var inte rimliga menade man. När jag var i tonåren och gärna efterklok hade jag svårt att förstå varför man i det här fallet drog en slutsats som motsade den praktiska erfarenheten. Men 40 000 tyska fordon på en liten skogsväg var ett helt tokigt vågspel. De borde ha varit en enkel sak att krossa Tysklands modernaste enheter. Men Gamlin hade som sagt sänt iväg sina bästa trupper där det var rimligare att förvänta sig att tyska huvudanfallet skulle komma. Och han var inte helt ensam om att underskatta vilka risker Adolf Hitler var beredd att ta...

torsdag, januari 18, 2018

Om den rasistiska antirasismen

När jag gick på gymnasiet i slutet av åttiotalet kom en judisk kvinna som överlevt Hitlers koncentrationsläger på besök. Hon pratade inte bara om sina erfarenheter från kriget utan påstod också att de flesta större svenska medier fortfarande var antisemitiska. Vi var tysta, för inte kan man ifrågasätta vad någon som lidit så mycket säger?

Vid något annat tillfälle kom en tysk gymnasist till skolan. Hon förklarade att nazismens brott gjorde att hon skämdes över att vara tysk. Det var lättare att säga sin mening till henne. Du känner skuld för att du tänker som en nazist, sa jag. I ett liberalt demokratiskt samhälle är man bara ansvarig för sina handlingar (eller sin brist på handling). Det är nazisterna som tror att ”folk” har kollektiva rättigheter och skyldigheter.

Nästan trettio år senare tycks inte mycket ha förändrats. Oavsett vad som händer är det fortfarande omöjligt för Tyskland att kritisera Israel. Men det är inte bara för tyskar som judar och Israel har en särställning. När Irak eller Ryssland ockuperar och annekterar ett annat lands territorium reagerar omvärlden kraftigt. När det gäller Israel är västvärlden alltid mer splittrad. Den judiska staten sägs ha säkerhetsintressen som man bör ta på allvar om man vill undvika en ny förintelse.

Man talar också hellre om antisemitismen i västvärlden än om Israels politik. Det är naturligtvis rätt att fördöma hatbrott mot judar men det är problematiskt och kontraproduktivt när man ger det judiska en särställning.

De flesta hatbrott i Sverige drabbar svarta och romer. Svarta utsätts också för betydligt mer våld än andra minoriteter. Men i medierna är svarta och romer andra klassens offer. Söker man till exempel på afrofobi på DN:s nätbilaga får man upp 55 träffar. Det ska jämföras med hela 3 200 träffar för antisemitism. Hatbrott mot svarta är tre gånger så vanligt som hatbrott mot judar men får alltså nästan sextio gånger så lite uppmärksamhet totalt sett. Afrofobi är, som SVT:s Uppdrag granskning nyligen rapporterade ”ett samhällsproblem som hamnat i skymundan”.

Historiskt sett har fördomar mot svarta varit betydligt grövre och entydigare än mot judar. I andra upplagan av Nordisk familjebok beskrivs ”negrer” som något av en apa där stortån ”nästan” är ”formad som en griptå”. ”Negerrasen” sägs vara intellektuellt, kulturellt och moraliskt underlägsen alla andra raser. Artikeln om judar är inte alls lika fördomsfull och negativ. Judar beskrivs som ett duktigt folk: ”i fredstid ha de frikostigt understödt allmännyttiga sträfvanden. De har äfven lämnat ett mycket betydande tillskott till de europeiska folkens kulturlif.” I artikeln finns en lång redogörelse för den förföljelse och diskriminering som judar har utsatts för genom årtusenden. Förföljelsen förklaras med avund och fördomar.

En gång i tiden var många väldigt intresserade av att uppmärksamma verkliga eller inbillade brott som hade begåtts av judar. Nuförtiden är man i stället lika intresserad av brott där judar är offer. (Framför allt om muslimer eller andra invandrare är förövarna.) Det är en stor skillnad men tankestrukturen har förblivit den samma. Det avgörande är inte de rasistiska handlingarna i sig utan offrens identitet. Den antirasistiska rapporteringen är med andra ord rasistisk i sitt urval.

Inlägg i Folket i Bilds pappersupplaga.(Och på nätupplagan...)