tisdag, maj 15, 2018

Från Napoleon till Netanyahu

Jag tittar på Napoleon hatt på Museé des beaux-art i Montreal. Det är sista dagen man ställer ut kejsarens husgeråd och tavlor. Det är mer dekorativt än konstnärligt. Jag har sett nästan varenda tavla i böcker tidigare. Hatten tråkar ut mig. Kanske är det känslan av leda som får mig att gå till min favoritrestaurang, La Chronique, och äta en sjurättersmeny där varje rätt kommer med ett noga utvalt vin. Napoleon hade hatat att äta här. Liksom de flesta moderna diktatorer var han ointresserad av mat och satt till bords så kort tid som möjligt. Maten är utmärkt men tråkar ut mig. Det sjunde glaset vin, sydafrikanska Vin de Constance, är suveränt men går inte ner.

Jag läser om hur den judiska statens soldater massakrerar militärens palestinier i Gaza. Jag tror dödandet tråkar ut mig av samma anledning som hatten och maten. Jag har ätit här förr, sett hatten och dödandet tidigare.

Sedan ett par år tillbaka skriver jag på en bok om tiden mellan världskrigen. Jag ser att det ofta finns ofta en kontinuitet i historiska skeenden. Man kan till exempel spåra drömmar om tysk territoriell expansion från Kejsardömet, över Weimarrepubliken till Tredje riket. Generalen Erich Ludendorf började ersätta lettiska bönder med tyska nybyggare redan 1916. Men det är lätt att överdriva likheterna.

Det är ofta svårt att hitta enkla orsakssamband i historien. Kanske hade ingen annan fransk ledare än Napoleon invaderat Ryssland 1812. Kanske hade Tyskland startat ett andra världskrig även om Hitler förblivit vykortsmålare hela livet. Och Israel hade kanske aldrig funnits om det inte vore för Theodore Herzel, och Chaim Weizemann.

Om början på erövringsprojekt kan vara svåra att förklara brukar sluten vara mindre komplicerade. Napoleon och Hitlers soldater var överlägsna sina fiender in i det sista men ytterst det var kvantitet, inte kvalitét som avgjorde krigen.

Kommer den sionistiska regimen att gå under av samma anledning som Napoleon, Hitler, Korsfararstaterna, det franska Algeriet och apartheidregimen i Sydafrika gick under? Palestinierna är för många för att underkuvas men kanske för få för att få ett avgörande övertag.

Tzahal kan terrorisera palestinierna men det kan bara leda till tillfälligt lugn. Palestinierna har ingenstans att ta vägen, ingen framtid, inget hopp. Den judiska staten är däremot befolkad av människor som ofta har alternativ. Bara på västbanken lever till exempel sextio tusen amerikanska judar. De kan alltid ta sin kippa och flytta tillbaka till Manhattan eller Kansas.

Inga kommentarer: